Det yngre indelningsverket

Inledning

Under början av 1680-talet omorganiserade Karl XI den svenska krigsmakten. Själva beslutet togs den 27 oktober av 1682-års riksdag och kom att kallas det Yngre indelningsverket eller enbart indelningsverket. Beslutet konfirmerades i Kungl Maj:ts kungörelse den 5 december 1682. Detta innebar att ett enhetligt knekthåll skulle upprättas i hela riket. Grunderna byggde på det Äldre indelningsverket. Riksdagsbeslutet innebar i stort att ett ständigt knekthåll skulle upprättas. Kontrakt skrevs med allmogen landskapsvis eller länsvis. Allmogen åtog sig att sätta upp och försörja ett regemente på 1.200 man både i krig och fred. Detta system var inte nytt, redan 1621 skrev allmogen i Dalarna avtal om att hålla 1.400 knektar mot befrielse från utskrivning. Liknande avtal slöts med Jämtland och Härjedalen 1646 och Västerbotten 1649. Nu införs det dock i hela riket och enhetlig regler införs. Man vill nu ha ett ständigt knekthåll så att men vet hur många soldater man har, som är vältränade och som går snabbt att mobilisera. Karl XI ville även utvidga krigsmakten något som var omöjligt med utskrivningarna. En pådrivande orsak att indelningsverket omorganiserades just nu var det dåliga skick krigsmakten befann sig under det danska kriget 1675 - 1679. För det ständiga knekthållet i infanteriet indelades respektive socken i sk. rotar om två eller flera hemman. Gårdarna i respektive rote skulle tillsammans ställa upp med knekt utrustning, torp och odlingsmark. Avlöningssystemet var uppbyggt på naturahushållningens princip. Som motprestation fick de befrielse från utskrivning. Förutom de indelta soldaterna och ryttarna fanns också värvade gardesregementen. Även flottan hade värvat manskap i örlogsstäderna, bl.a. på den nya örlogsstationen i Karlskrona. Under hösten 1682 sluts nu av tal med de olika landskapen om införande av indelningsverket och det ständiga knekthållet. Först ut är allmogen i Gästrikland och Hälsingland som skriver på i augusti. Gästrikland skall hålla 300 knektar och Hälsingland 900 st. Därefter följer Mälarlandskapen. Östergötland ansluter sig 1684 och förbinder sig för två regementen, rytteri och infanteri. I södra delarna av riket går det trögt och man vägrar där skriva under. Inför hot om fortsatta utskrivningar skriver Småland, Västergötland och Bohuslän på 1685.

Varje regemente skulle omfatta 1200 man uppdelade på 8 kompanier och respektive landsdel skulle ansvara och försörja "sitt" regemente.

Knektarna i infanteriet

För det ständiga knekthållet i infanteriet indelades respektive socken i sk. rotar om två eller flera hemman enligt ovan. Sedermera började man använda mantal istället för antal gårdar i roten. Roten skulle då bestå av 2 mantal. Ett mantal vid denna tid var en gård med tillräcklig avkastning för att försörja en familj samt kunna betala skatt. Varje rote skulle hålla en soldat med torp och tillhörande mark. Undantagna var bla frälsegods (med tillrörande gårdar "inom rå och rör"), rustningshemman, indelta befälshemman, ödehemman samt länsmans-, gästgivares-, bergslags- och postbondehemman. Den största gården i roten kallades för stamrote eller huvudrote. Övriga kallades för hjälprotar. En av bönderna, som de själva valde, kallades rotemästare och han ansvarade för att lönen och övrigt som de skulle förse soldaten med också överlämnades. I regel var det den bonde som hade soldattorpet på sin mark. I gengäld fick rotebönderna befrielse från utskrivning för sig själv, en dräng och en pojke.

Officerarna och rusthållen

För officerarna och rusthållen var principen att i stället för att kronan samlade in skatten från gårdarna och sedan betalade lön så utnyttjades resurserna direkt på platsen. Varje officer och rusthållare fick bostad och jord samt ta del av hela eller del av skatten från rotegårdarna. Ju högre rang desto större boställe och fler gårdars skatt i lön. Dessa gårdar som bidrog till officerarnas lön med sin skatt kallades fördelshemman. Det egentliga indelningsverket, dvs armébefälen och rusthållet, grundades med andra ord på anvisning av kronan tillhöriga hemman och räntor. Befälet fick fördelsbeställning, boställe av krononatur och vid infanteriet därjämte tilldelningshemman. För hästhållningen tilldelades kavalleriet ett antal hästhemman. Redan under Karl X:s tid användes dock ett visst antal kronohemman för officerarna. En förutsättning för indelningsverket var reduktionen där många gods drogs in till kronan från adeln. Detta var gods som tidigare delats ut av kronan. Mellan 1682 och 1700 minskades adelns hemmansbestånd från 66% till 33% totalt sett. Kronans andel var då 35,5%. Mer om Officerarna.

Flottans båtsmän

Även flottans bemanning, båtsmän, sattes upp genom rotering. Båtsmanshållen fanns framförallt längs kusterna men även i städerna. De kunde vara organiserad på lite olika sätt i olika landsdelar. På vissa håll i södra Sverige fungerade båtsmanshållen som rusthållen.

Kavalleriet

I kavalleriet kom rotemästaren att kallas rusthållare och roten rusthåll. Kontraktet mellan kronan och rusthållaren var ett enskilt kontrakt med respektive rusthållare. Rusthållet var ansvarigt för en ryttare med häst och utrustning. Rusthållet var som tidigare frivilligt och rusthållaren var befriad från grundskatt och rotering. Ett rusthåll var i regel ett större skatte- eller kronohemman En skillnad mot tidigare var att nu skulle inte rusthållaren själv vara ryttare utan han fick som rotebönderna skaffa en rekryt som han utrustade. Systemet med att rusthållaren själv red var för sårbart. Om han stupade var det svårare att skaffa fram en ny rusthållare som hade råd att utrusta en ryttare än en person som var villig att bli ryttare. Det var dyrt att utrusta en ryttare med häst så endast de mer besuttna var rusthållare. I övrigt hade rusthållaren samma ansvar gentemot ryttaren som rotebonden hade för soldaten. Rusthållaren kunde också erhålla bidrag från andra hemmans skatt, sk augment. Om en rusthållare inte fullgjorde sina förpliktelser, dvs hade en fullt rustad ryttare på plats, kunde han riskera att förlora äganderätten och besittningsrätten till sin gård, som då drogs in till kronan. Detta gällde även skattehemman. Rusthållaren "betalde skatt" i form av att hålla en ryttare med häst och utrustning. Om rusthållaren inte skötte sin åtaganden brast han med andra ord ifråga om skattens betalning. Var han kronobonde kunde han då fråntas arrendet. Men även skattebönder kunde mista sin gård i dylik situation. I ett kungligt reglemente från den 5 januari 1684, § 9, finns bestämmelser om förlust av hemman vid försumlighet ifråga om rustning. Ett rustningshemman fick inte heller säljas utan att först erbjudas kronan för inlösning.

Vilka blev rusthållare?

Det var ett visst risktagande att bli rusthållare. Vilka blev då rusthållare? I Skåne var det uteslutande bönder. Här låg andelen bönder som var rusthållare på 80 - 90 procent. Även i Småland och Västergötland var andelen bonderusthållare hög, dock inte lika hög som i Skåne, ca: 70 procent. I Östergötland är andelen bönder betydlige färre, ca: 38 procent. Kompanier som låg nära centralorter, i områden med många säterier, nära provinsstäder och framförallt Stockholmsområdet fanns en betydande andel rusthållare som inte var bönder. Livregementet hade fyra kompanier i Uppland och ett i Södermanland. Södermanlandskompaniet hade endast 13 procent bönder som rusthållare. I Livkompaniet som hade sina rusthåll i Uppsalatrakten var andelen bonderusthållare ca: 19 procent. I de övriga Upplandskompanierna var andelen något högre, ca: 30 procent. De rusthållare som inte tillhörde bondeklassen tillhörde de högre stånden och grundade sin rustning på egen, arrenderad eller indelad jord. Det var både ämbetsmän, såväl civila som militära, kungliga råd, landshövdingar, professorer, biskopar och kyrkoherdar samt välbärgade borgare i städerna som rustade med sina lantegendomar. Det fanns även en stor andel adel som genom rusttjänsten fick möjlighet att rädda sina sätesgårdar undan reduktionen. Andelen kvinnor som var rusthållare var markant stort. I denna grupp fanns änkor eller döttrar till avlidna rusthållare som fortsatte att rusta för hemmanet. Man kunde då behålla vissa tjänare och slapp få objudna gäster till inkvartering. Åtskilliga rusthållare rustade flera nummer, vanligen då 2 till 3, i enstaka fall 5. Fältmarskalken Aschebergs arvingar vid majorens kompani i Riksänkedrottningens livregemente rustade hela 7 nummer. Vid Livregementets Livkompani med 130 nummer hade år 1716 rusthållen fördelade på 95 rusthållare. Östgöta kavalleriregementes Livkompani med 125 nummer hade 111 rusthållare samma år. (källa: 20)

Soldaterna

När en soldat dog eller tog avsked skulle roten skaffa en ny knekt inom tre månader. Antagningen av nya soldater skedde vanligen genom särskilda rekryteringsmöten, ofta inför landshövdingen. Mellan rotebönderna och soldaten skrevs ett soldatkontrakt som skulle godkännas på rekryteringsmötet. I kontraktet reglerades hur mycket bönderna skulle betala soldaten i lön, naturaprodukter etc. Av kronan fick soldaten sina vapen som värjor, pikar, musköter etc. All annan utrustning, bl.a. uniform svarade rotebönderna eller rusthållet för. Uniformen fick soldaten inte använda hemma på soldattorpet. Den förvarades i stället i en låst kista hos rotemästaren. Även officerarna hade sin boställen ute på rotarna och kom på sätt att nära känna sina soldater. På så sätt bands de till varandra på ett sätt som var ovanligt i andra länders arméer där officerarna vanligen kom från de stora godsen och högre stånden. Officerarna i Sverige, från överste och nedåt bodde bland rotarna inom regementet och fick sina boställen och utkomst från rotebönderna. Soldaterna i ett kompani kom från samma trakt och kände varandra (i regel omfattade ett kompani ett härad). Detta bidrog till en mycket hög sammanhållning. I flottan gjorde man dock tvärt om, man spred på båtsmännen inom ett båtsmanskompani på olika fartyg. Om ett fartyg gick under så gjorde det ofta med man och allt. Om katastrofen var framme så skulle inte alla båtsmän i en socken eller härad mangrant följa med i djupet. Se vidare Rekryteringsprocessen.

Regementsstaben

I början av indelningsverket ingick följande personalkategorier i regementsstaben: Översten, överstelöjtnanten, majoren, regementskvartermästaren, en regementspräst och två gemena präster, regementsskrivaren, regementsbarberaren med tre gesäller, regementsprofossen med tre gemena profosser samt fyra skalmejblåsare. Regementsprofossen benämndes senare för regementsväbel, regementsbarberaren för regementsfältskären, de gemena prästerna för 1. och 2. bataljonsprästen och skalmejblåsarna för hautboister. I respektive kompani fanns följande befälskategorier: 1 kapten, 1 löjtnant, 1 fänrik, 1 fältväbel, 1 sergeant, 1 mönsterskrivare, 1 förare, 1 furir, 1 rustmästare, 2 trumslagare och 1 pipare. I ett regemente om 1,200 soldater med 8 kompanier fanns det bland manskapet 144 män och 6 korpraler per kompani. Vidare fanns 8 timmermän per regemente. År 1838 utökades antalet timmermän till 4 per kompani. På 1750-talet fanns följande indelning av staberna: • Övre staben: regementsofficerarna • Mindre staben: regementskvartermästaren, premier- och sekundadjutanterna, regementsauditören, regementsprästen, bataljonsprästen, 3 extra ordinarie bataljonspräster, och regementsfältskären. • Ringare staben: krigskassören, regementsskrivaren, expeditionsregementsskrivaren, 4 mönsterskrivare, 3 fältskärsgesäller, regementsväbeln, 3 profosser och regementstrumslagaren. Något senare tillkom även 2 bataljonsadjutanter. År 1756 tillfördes varje regemente en sekundmajor och en sekundlöjtnant. Den tidigare majoren och adjutanten benämndes sedermera premiermajor och premieradjutant. År 1807 ändrades benämningarna premiermajor, premieradjutant, sekundmajor etc. till förste major, förste adjutant, andre major etc. Från 1875 benämns alla majorstjänster för blott major. Från 1827 likställdes förste adjutanternas rang med löjtnanternas. Tjänstegraden bataljonsadjutant upphörde att vara en egen underofficersgrad år 1838.

Indelningsverket avskaffas

Indelningsverket avskaffades 1901 och ersattes med allmän värnplikt. Den allmänna värnplikten innebar också längre och sammanhängande utbildningstider, vilket också inkluderade vintertid. Detta ställde krav på bättre förläggningar. För varje regemente utsågs en stad i landskapet där regementet stationerades, sk. garnisonsstäder. I dessa städer började man nu uppföra kaserner för de värnpliktiga. Från att soldaterna varit utspridda i landskapet samlades de nu i regementsstäderna. Många är de regementsstäder eller garnisonsstäder som nu såg sitt ljus, exempelvis Boden, Sollefteå, Enköping, Strängnäs, Eksjö m. fl. Bilden till höger visar Södra kasernen vid Skaraborgs regemente, I9/P4 i Skövde. Mer om indelningsverkets avskaffande samt beväringsinrättningen och allmän värnplikt, dvs läs mer om lantvärnet, förstärkningsmanskapet, beväringsinrättningen, extraroteringen, nyroteringen, landstormen samt den år 1901 införda allmänna värnplikten mm. Läs också om den allmänna värnpliktens avskaffande

Relaterade länkar

• Rekrytering och utbildning av officerare • Officersboställen • Ett infanteriregemente krigsorganisation under 1800-talets andra hälft • Stridsreglementet 1775 respektive 1848 • Indelningsverket under 1800-talet • Detaljer om indelningsverket • Skillnaden mellan indelta- och värvade soldater • Svenska krig • Berömda svenska slag • Svenska regementen • Uniformer vid den svenska armén • Båtsmanshållet • Båtsmanskompanierna i Västernorrland • Artilleriet • Södermanlands regemente • Ackordssystemet • Passevolanssystemet • Referenslitteratur Överst på sidan