Beväpningen skiljde sig dels mellan de olika truppslagen och dels mellan manskap och officerare.
Infanteriet
Infanteriet var utrustade med musköter med en kaliber på 20 mm. Före indelningsverket var det luntlåsmusköter och därefter flintlåsmusköter (Flintlås från 1690-talet och framåt). Musköten ersattes under mitten av 1800-talet med slaglåsgevär.Gemensamt för musköterna var att de var mynningsladdare, dvs de laddades med kula och krut från pipans mynning. Piporna var slätborrade. Vikten var ca: 5 kg och längden runt 150 cm. Soldaterna göt själva kulorna.Både luntlås- och flintlåsgevären var tunga och svårhanterliga. De krävde många handgrepp (ung 40 st) för att laddas. En väl drillad musketerare kunde ladda ett flintlåsgevär på 3 - 4 minuter. Vidare var det många faktorer som spelade in för att det skulle gå att fyra av geväret. Flintan måste vara felfri och krutet helt torrt. Minst vart 5:e skott klickade.Kulan hade en dödande effekt på upp till 400 m. Däremot var precisionen mycket dålig med dessa slätborrade vapen. Kulans diameter var mindre än pipans kaliber och piporna var sällan 100%-igt raka. Att under stress sikta med detta vapen som vägde 5 kg och var 150 cm långt var tungt och med en slätborrad pipa som gjorde att kulan tog sin egen riktning gjorde att kulan sällan tog var den skulle.Man sköt därför ofta med hela led (vanligen på 3 led) samtidigt i sk salvor, på nära håll för att större eldverkan. Jag har sett uppgifter på så nära som 70 fot (21 m) vilket dock verkar vara i närmaste laget.Dessa grovkalibriga vapen, ofta överladdade stötte våldsamt när man fyrade av dem. Händer och fingrar kunde slitas sönder och axeln kunde helt förlamas. Ofta satte man kolven på bröstets högra sida i stället för axeln när man sköt.Det hände även att pipor och lås sprängdes.Musketerarna var därför ofta mer rädda för sitt eget vapen än fiendens.I och med övergången till flintlås under 1680-talet förbättrades framförallt funktionssäkerheten. Musköterna kunde nu även göras något lättare och mycket mer hållbara. Dock förblev precisionen låg ända fram till dess att de räfflade gevären infördes. Det skedde i samband med att bakladdarna kom i mitten av 1800-talet.Räfflade gevär fanns även på 1700-talet. Men för att ett gevär med räfflad pipa skall ha någon effekt på precisionen måste kulan och pipans diameter vara lika så att kulan följer räfflingen och få en roterande rörelse. Detta gjorde att räfflade mynningsladdare var mycket svåra att ladda. Kulan fick tryckas i med våld och geväret tog därför lång tid att ladda.Till gevären hade man också bajonetter. Dessa började användas under 1690-talet och från början tilldelad de 12 grenadjärer som fanns i varje kompani. Bajonetten var 70 cm lång.På 1870-talet kom bakladdningsgevär (Remington) som laddades baktill med metallpatroner.Mausern som många känner till från sin värnplikt kom som första modell 1896. Nu kunde vapnet laddas med flera patroner samtidigt.En tredjedel av infanteriet var utrustade med pikar istället för musköter. De var 6 m långa störar som i spetsen var metallskodd. Detta stångvapen försvann efter karolinerkrigen. Grenadjärerna var även utrustade med 3-pundiga handgranater samt en typ av granatgevär.Soldaterna var också utrustade med värjor fram till slutet av 1700-talet. Korpralerna hade redan innan dess bytt sina värjor mot huggare. Huggarna var kortare än värjorna. En mycket stor tillverkare av värjor var Wira bruk i Uppland.Det fanns två grundmodeller av värjorna, kavallerivärjan från1675 och infanterivärjan från 1685. Infanterivärjan för manskapet, kallades kommissvärjan, hade enkel parerstång i stället för kavallerivärjans dubbla och en S-formad sidobygel på fästet. Båda värjorna hade en lång, tvåeggad klinga som var lämpad både för stöt och hugg. Officerarna hade en kommendervärja som var avsedd att markera deras egenskap av befäl. Kavallerivärjan hade en klinglängd på 95 cm, komissvärjan 91 cm och kommendervärjan 96 cm. Klinkländerna har varierat några cm inom vapentyperna.Mer om Blankvapen och Eldhandvapen.Befälen var utrustade med finkalibriga gevär, studsare. Underofficerarna hade också bardisaner eller spontoner medan officerarna hade halvpikar. Dessa stångvapen försvann under slutet av 1700-talet.Under 1800-talet var officerarna utrustade med värja och pistol. Pistolen byttes mot revolver under slutet av 1800-talet.Kavalleriet var utrustad med värja, två pistoler och karbin. Dragonerna hade musköt i stället för karbin.Dessa pistoler och karbiner genomgick samma utveckling som musköterna och gevären från luntlås, flintlås etc. Även beridet befäl inom infanteriet var utrustad med två pistoler.Artilleriets kanoner kallades för stycken. Jämför Åkers Styckebruk i Södermanland som alltså tillverkade kanoner.
Beväpningen skiljde sig dels mellan de olika truppslagen och dels mellan manskap och officerare.
Infanteriet
Infanteriet var utrustade med musköter med en kaliber på 20 mm. Före indelningsverket var det luntlåsmusköter och därefter flintlåsmusköter (Flintlås från 1690-talet och framåt). Musköten ersattes under mitten av 1800-talet med slaglåsgevär.Gemensamt för musköterna var att de var mynningsladdare, dvs de laddades med kula och krut från pipans mynning. Piporna var slätborrade. Vikten var ca: 5 kg och längden runt 150 cm. Soldaterna göt själva kulorna.Både luntlås- och flintlåsgevären var tunga och svårhanterliga. De krävde många handgrepp (ung 40 st) för att laddas. En väl drillad musketerare kunde ladda ett flintlåsgevär på 3 - 4 minuter. Vidare var det många faktorer som spelade in för att det skulle gå att fyra av geväret. Flintan måste vara felfri och krutet helt torrt. Minst vart 5:e skott klickade.Kulan hade en dödande effekt på upp till 400 m.Däremot var precisionen mycket dålig med dessa slätborrade vapen. Kulans diameter var mindre än pipans kaliber och piporna var sällan 100%-igt raka. Att under stress sikta med detta vapen som vägde 5 kg och var 150 cm långt var tungt och med en slätborrad pipa som gjorde att kulan tog sin egen riktning gjorde att kulan sällan tog var den skulle.Man sköt därför ofta med hela led (vanligen på 3 led) samtidigt i sk salvor, på nära håll för att större eldverkan. Jag har sett uppgifter på så nära som 70 fot (21 m) vilket dock verkar vara i närmaste laget.Dessa grovkalibriga vapen, ofta överladdade stötte våldsamt när man fyrade av dem. Händer och fingrar kunde slitas sönder och axeln kunde helt förlamas. Ofta satte man kolven på bröstets högra sida i stället för axeln när man sköt.Det hände även att pipor och lås sprängdes.Musketerarna var därför ofta mer rädda för sitt eget vapen än fiendens.I och med övergången till flintlås under 1680-talet förbättrades framförallt funktionssäkerheten. Musköterna kunde nu även göras något lättare och mycket mer hållbara. Dock förblev precisionen låg ända fram till dess att de räfflade gevären infördes. Det skedde i samband med att bakladdarna kom i mitten av 1800-talet.Räfflade gevär fanns även på 1700-talet. Men för att ett gevär med räfflad pipa skall ha någon effekt på precisionen måste kulan och pipans diameter vara lika så att kulan följer räfflingen och få en roterande rörelse. Detta gjorde att räfflade mynningsladdare var mycket svåra att ladda. Kulan fick tryckas i med våld och geväret tog därför lång tid att ladda.Till gevären hade man också bajonetter. Dessa började användas under 1690-talet och från början tilldelad de 12 grenadjärer som fanns i varje kompani. Bajonetten var 70 cm lång.På 1870-talet kom bakladdningsgevär (Remington) som laddades baktill med metallpatroner.Mausern som många känner till från sin värnplikt kom som första modell 1896. Nu kunde vapnet laddas med flera patroner samtidigt.En tredjedel av infanteriet var utrustade med pikar istället för musköter. De var 6 m långa störar som i spetsen var metallskodd. Detta stångvapen försvann efter karolinerkrigen. Grenadjärerna var även utrustade med 3-pundiga handgranater samt en typ av granatgevär.Soldaterna var också utrustade med värjor fram till slutet av 1700-talet. Korpralerna hade redan innan dess bytt sina värjor mot huggare. Huggarna var kortare än värjorna. En mycket stor tillverkare av värjor var Wira bruk i Uppland.Det fanns två grundmodeller av värjorna, kavallerivärjan från1675 och infanterivärjan från 1685. Infanterivärjan för manskapet, kallades kommissvärjan, hade enkel parerstång i stället för kavallerivärjans dubbla och en S-formad sidobygel på fästet. Båda värjorna hade en lång, tvåeggad klinga som var lämpad både för stöt och hugg. Officerarna hade en kommendervärja som var avsedd att markera deras egenskap av befäl. Kavallerivärjan hade en klinglängd på 95 cm, komissvärjan 91 cm och kommendervärjan 96 cm. Klinkländerna har varierat några cm inom vapentyperna.Mer om Blankvapen och Eldhandvapen.Befälen var utrustade med finkalibriga gevär, studsare. Underofficerarna hade också bardisaner eller spontoner medan officerarna hade halvpikar. Dessa stångvapen försvann under slutet av 1700-talet.Under 1800-talet var officerarna utrustade med värja och pistol. Pistolen byttes mot revolver under slutet av 1800-talet.Kavalleriet var utrustad med värja, två pistoler och karbin. Dragonerna hade musköt i stället för karbin.Dessa pistoler och karbiner genomgick samma utveckling som musköterna och gevären från luntlås, flintlås etc. Även beridet befäl inom infanteriet var utrustad med två pistoler.Artilleriets kanoner kallades för stycken. Jämför Åkers Styckebruk i Södermanland som alltså tillverkade kanoner.
