Läs även om Livet på Malma hed (Södermanlands regementes övningshed)

Regementsmöten

Regementsmöten hölls vanligen en gång per år på heden. Som vi ser i tabellen ovan pågick de i cirka tre veckor under maj - juni. Under regementsmötena övades soldaterna i exercis, skjutövningar, fältarbeten samt förbandsövningar. Soldaterna skulle nu visa vad man kunde och noggranna visitationer gjordes. Soldaterna drillades därför noga i kompaniet innan regementsmöte och fick lägga ned en hel del tid på persedelvård innan avmarschen till mötet. Om tjänstgöring på Malma hed Glimtar från 1816 års regementsmöte vid Malma hed, Södermanlands regemente

Kompanimöten

Mötena på heden var inte de enda möten som soldaterna fick genomgå. Varje kompani hade dessutom egna möten, dvs övningar som kompaniförband. Dessa övningar genomfördes vid respektive kompanis samlingsplats eller vid kompanichefsbostället. Kompanimöten skulle hållas en gång i månaden även om det inte blev så många gånger per år men i snitt 8 – 10 gånger per år. Detta har naturligtvis ändrats mycket under indelningsverkets epok. Under 1800-talet, framför allt under andra hälften av 1800-talet minskar antalet kompanimöten per år betydligt.

Kyrkparader

Soldaterna brukade även delta i så-kallade kyrkparader vid sockenkyrkan på söndagarna under sommarmånaderna. Vid dessa möten övades soldaterna i exercis och soldatinstruktioner. Vidare inspekterades soldaternas uniformer och utrustning. Dessa kyrkparader skedde vanligtvis per korpralskap, dvs 25 man under ledning av en korpral. Under 1880-talet upphör dessa kyrkparader.

Särskilda övningar med rekryter

Nyanställda rekryter kallades till exercis cirka två gånger i veckan, vanligtvis ledd av en korpral. Rekryterna skulle lära sig “pli och hållning, att gå väl” mm. Även utbildning i både läsning och räkning ingick.

Generalmönstringsmöten

Generalmönstringsmöten hölls i regel vart 3:e år. En generalmönstring var en inventering av regementet och ger en statusbild av hur regementet var sammansatt, både vad avser personal och utrustning (vid kavalleriet även hästarna) vid ett visst datum då regementet mönstrades. Vid varje generalmönstring nedtecknades allt noggrant i en sk. generalmönsterrulla. Vid generalmönstringen var alla högre befäl närvarande. Högst ansvarig var en general, det är därför dessa möten kallas generalmönstringsmöten. Det kunde även hända att kungen deltog. Vidare deltog även landshövdingen, som var målsman för indelningsverket i länet. Regementet marscherade kompanivis upp till mönstringsbordet. Varje soldat ropades upp. Vid dessa möten kunde soldaten begära avsked eller avskedas om man ej längre dög på grund av dålig hälsa, ålder etc. Vidare skulle alla nya soldater (rekryter) godkännas, "approberas". Här kunde också soldaten framföra klagomål. Alla soldater fanns registrerade i Generalmönsterrullan som fördes av regementsskrivarna. I rullan registrerades uppgifter om soldaterna, alla förändringar i regementet etc. Främst så var dessa möten till för att kontrollera soldaternas hälsa och krigsduglighet samt kontroll av all utrustning. Även stridsövningar kunde förekomma på ett GM:s möte. Bilden till höger visar ett generalmönstringsmöte. Generalmönstringarna övergick till att bli årliga från 1887 och fram till 1905 då de avskaffades. Generalmönsterrullorna fördes enbart fram till 1885 då de ersattes av stamrullorna. Glimtar från 1817 års generalmönstring, Södermanlands regemente

Arbetskommenderingar

Förutom ren fälttjänst kunde också soldaterna kommenderas ut på olika arbeten. Vanligt var byggnation av fästningar som Sveaborg, Karlsborg, Karlsten etc. Vidare kanalbyggande som Göta-, Hjälmare-, Väddö-kanal etc. Det kunde även vara vägbygge, rensning av färdvägar på vattnet, järnvägar mm. Ytterligare en kommendering kunde vara brandvakt och fångvakt. Kavalleriet var befriat från arbetskommenderingar.

Flottans möten

Flottans båtsmän samlades på örlogsstationerna i Stockholm eller Karlskrona. Tjänsten varade antingen i land med olika arbeten, främst varvsarbete eller till sjöss med sk. släparbete som innebar betjäning av kanonerna, rodertjänst samt segelarbete "till väders". En båtsman som kunde kompassen kallades befaren och fick ansvara för rorgång och handlodning. Ombord hade manskapet sina sina sovkojar i de nedre regionerna där två man delade sovkoj. En arbetade medan den andre sov. Fyra båtsmän delade en sjömanskista, där man förvarade personliga ägodelar och kläder. Kosten till sjöss utgjordes av hårt saltat kött, fläsk och fisk, håra rågbröd samt varje dag en halvliter brännvin. På ett normal stort skepp tjänade 250 båtsmän, 110 soldater, 30 skeppsgossar och 20 drängar. Vidare fanns 70 korpraler och 20 kofferdimatroser (civila sjömän). Även med båtsmän hölls generalmönstringar. Närvarande var då någon högre officer ur amiralitetet.

Sjukvård

Redan på 1500-talet hade man ansvariga för sjukvården inom krigsmakten. I varje fänika fanns en sk. Bardskärare. Under det Äldre indelningsverket fanns två bardskärare per regemente till fot. I början av 1700-talet titulerades han Regements-Barberare, senare Regements- Fältskär. Från 1669 krävdes fältskärsexamen, som gav behörighet att utföra sårbehandling och mindre kirurgiska ingrepp. Från 1717 bestod sjukvårdspersonalen på ett regemente av fältskären och hans tre gesäller (barberare/fältskärsgesäller). Fältskären var utbildad läkare. Regementsfältskären var skyldig att anskaffa de tre fältskärargesällerna och avlöna dem med medel från han lön och den indelning jämte räntor och löner som var anslagen till gesällerna. Till Fältskären fanns även ett boställe. I fredstid var fältskären bosatt inom regementsområdet, dvs i den trakt där soldaterna bodde, och alla soldater hade fri sjukvård. Fältskären sysslade främst med kirurgiska ingrepp. Han behandlade sår, öppnade bölder, amputerade lemmar etc. Brännjärn användes för att stilla blödningar. Bilden till höger visar en fältskär som med sina medhjälpare utför en amputation. Foto Hans Högman, 2002. Armémuseum. År 1797 bestämdes att för att bli utnämnd till regementsfältskär måste personen vara examinerad mästerfältskär (senare kirurgie magister) som "genom flitig handläggning förvärfat Sig all den insigt och öfning som vederbör". Kompanifältskärerna (de fd. fältskärsgesällerna) fick från 1789 tillstånd att bära underofficersuniform. För att antas skulle de nu vara "studiosi chirurgie", dvs medicine studerande, och godkända av Collegium Medicum. År 1806 sammanfördes alla vid armén i krig och fred anställda läkare till fältläkarstaten, vilken 1812 ombildades till fältläkarkåren. Som militäriskt organiserad lydde under egen chef. Dess personal indelades i 4 klasser. Till första klassen räknades bland andra underläkarna vid regementena (kompanifältskärerna) med rang motsvarande en fanjunkare vid infanteriet; till andra klassen räknades bland andra regementsläkarna (regementsfältskärerna) med rang motsvarande en löjtnant vid infanteriet. Underläkarna skulle vara medicine och kirurgi kandidater och regementsläkarna medicine doktorer och kirurgie magistrar. För fältläkarkåren kom 1812 ett nytt reglemente där den militära organisationen avskaffades. Underläkarna skulle ersättas med med bataljonsläkare, en vid varje bataljon. Regementsläkaren erhöll nu kaptens rang och bataljonsläkarna fänriks rang. Bataljonsläkarna erhöll 150 riksdaler i lön, som delvis utgick från regementsläkarlönen och delvis med medel från regementet. Bataljonsläkarna tillsattes av Collegium Medicum. Collegium Medicum inrättades år 1663 och erhöll 1797 högsta tillsyn och styrelse över hela "Medecinal Verket" i landet. Collegium Medicum upplöstes 1813 och ersattes med Sundhetskollegium. År 1878 förändrades Sundhetskollegium till Medicinalstyrelsen. För fältskärskåren faställdes uniform år 1806 och 1812. I karolinerarmén var man införstådd med vikten av hygien i fält och soldaterna skulle hålla sig rena och tvättade. I fält skulle dricksvattnet kokas och tillsättas brännvin. Mögligt bröd fick ej ätas. Behov skulle uträttas i speciella latringropar. Med de kunskaper man då hade försökte man skydda sig mot epidemier. När fältsjukan, vanligt var dysenteri, ändå utbröt skulle de sjuka vara isär från de friska och sjuka och sårade fick ej läggas ihop. Några effektiva mediciner fanns dock ej. Opium och alkohol ingick i fältskärens förråd. Vidare försökte ledningen se till att de olika regementena ej kamperade på samma ställe så att ej alltför många drogs tätt ihop på ett litet område. Enligt trossreglementet 1776 skulle regementena vara utrustade med en regementsfältkista och två bataljonsfältkistor för medicinskt bruk. Medicinutrustningen utgjordes vid Södermanlands regemente år 1797 av en regementsinstrumentkista, två (en?) bataljonsinstrumentkistor, en packkista och en medikamentkista. Enligt bestämmelser från 1813 skulle ett infanteriregemente på 3 bataljoner vara försett med en regementsinstrumentkista, en regementsmedikamentkista, två bataljonsinstrumentkistor, två bataljonsmedikamentkistor och tre medicinalpackkistor. Innehållet i dessa kistor finns förtecknade i generalmönsterrullorna. För hantering av mindre sår befalldes 1812 att varje soldat skulle själv skaffa ett bandage, bestående av bindel, kompress och oluttrat fnöske. Detta bandage skulle de bära i ränseln under fälttåg. Enligt 1813-års trossbestämmelser skulle det vid varje bataljon finnas 10 sjukfiltar och vid varje kompani 2 sjukbårar. De medikamenter som gick åt för vårdandet av sjukt manskap betalades av kronan med de s.k. medikamentspenningarna. År 1748 ändrades villkoren för de indelta infanteriregementena. Då regementena var kommenderade inom sina egna stånd skulle rotarna stå för kostnaderna för att ersätta medikamenterna. Däremot när regementet var kommenderat i fält, på garnisonsorter eller i ståndkvarter så stod kronan för dessa kostnader. År 1771 ändrades dessa bestämmelser något så att kronan gick in med mer bidrag. År 1813 befriades rotarna från att behöva erlägga medikamentspenningar. Redan 1688 ålades rotarna att sköta om sin soldat om han insjuknade hemma på roten och se till att fältskären tillkallades om så behövdes. År 1852 omorganiserades fältläkarkåren och från och med nu benämns bataljonsläkarna för förste- respektive andre bataljonsläkare. På 1830-talet börjar man även använda sig av gemena soldater som biträden till läkarna, de s.k. medicinaldrängarna. De soldater som tjänstgjorde som medicinaldrängar erhöll extra ersättning för detta. De kallades även för sjukvakatre. År 1854 kom bestämmelser om utbildningskurser för sjukvårdssoldaterna vid de militära sjukhusen i Stockholm, Göteborg, Karlskrona, Kristianstad och Malmö. Två soldater per bataljon inom armén skulle kommenderas till dessa utbildningar. År 1888 ökades antalet sjukvårdssoldater. Nu skulle 2 soldater per kompani utbildas till sjukvårdssoldater och 1894 var utbildningen 4 månader lång. Till sjukvårdssoldater i tjänst utgick 8 öre i tobakspenning år 1858 och när de biträdde läkaren 11 öre i portionspenning om dagen. Sjukvårdssoldaterna hade särskilda utmärkelsetecken. År 1852 erhöll förste bataljonsläkaren löjtnants rang och 1855 kaptens rang. Andre bataljonsläkaren fick samma år löjtnants rang och regementsläkaren majors rang. Enligt bestämmelser från 1884 skulle det ingå en förbandsduk i soldaternas personliga fältutrustning. Den ersattes 1888 med ett antiseptiskt första förband. För att ge allmogen bättre tillgång till läkarvård befallde Kungl. Maj:t 1817 att bataljonsläkarnas skulle ha särskilda i landskapet fastställa tjänstgöringsstationer och därmed komplettera provinsialläkarna. Redan år 1824 fick de dock tillstånd att bosätta sig var de ville inom bataljonens stånd där de bäst kunde få sin utkomst.

Garnisonssjukhus

Sverige har haft sju permanenta garnisonssjukhus (militärsjukhus). Det äldsta, Allmänna Garnisonssjukhuset, fanns på Kungsholmen i Stockholm. Det togs i bruk 1834 och var då Nordens största sjukhus med 34 sjuksalar och 430 patientplatser. I händelse av krig och farsoter kunde man ta emot 600 patienter. Sjukhuset lades ned 1969. Allmänna Garnisonssjukhusets verksamhet började egentligen år 1811 men i en annan byggnad på Kungsholmen. Det fanns då i en kasern som varit utnyttjad av Livgardet till häst. Senare beviljade Rikets ständer medel till byggnation av det nya garnisonssjukhuset som stod färdigt 1834 och låg intill det gamla sjukhuset. I mån av plats vårdades här även civila personer, både manlig och kvinnlig. Karlsborgs garnisonssjukhus kom som nummer två när Försvarsmakten skulle bygga ut militärsjukvården i landet. Det stod färdigt 1881 och hade då 75 sängplatser. Sjukhuset moderniserades år 1915. Från 1923 tog man även emot civila patienter. År 1961 upphörde verksamheten på Karlsborgs garnisonssjukhus. Garnisonssjukhus inrättades även på en rad andra orter i Sverige som Boden, Eksjö, Linköping, Skövde och Sollefteå. I Marinen fanns Amiralitetssjukhuset i Karlskrona. Garnisonssjukhusen har sina arkiv hos Krigsarkivet.

Sjukvård på övningshedarna

Om Sjukvård och sjukhus på Malma hed, Södermanlands regementes övningshed.

Själavård

Redan på 1600-talet ingick i de militära förbanden en regementspredikant och tre, sedermera två, predikantsbeställningar. Dessa tjänster benämndes senare för regementspräst samt förste- och andre bataljonspräst. Enligt 1727 års bestämmelser skulle den ena bataljonsprästtjänsten dras in och den därmed förenade avlöningen fördelas på de två andra prästbefattningarna. Under senare delen av 1700-talet tillsattes vid regementena extra ordinarie predikanter. Då dessa extra predikanter anställdes i större antal på regementena än vad som ansågs behövligt utfärdades ett direktiv hos K. M:t år 1774 där regementscheferna förbjöds att anställa fler än vad behovet påkallade. År 1784 befalldes att endast två präster fick tillsättas per regemente under fredstid. Båda dessa skulle vara ordinarie tjänster och den ena av prästerna skulle benämnas regementspastor. Bataljonsprästen hade i regel även en tjänst i en civil församling. Ibland kunde dessa båda uppdrag "krocka" med varandra. Enligt löneregleringen 1833 hade regementspastorn 300 riksdaler och efter 1875 års lönestat 980 kronor. Enligt bestämmelser från 1837 fick regementspastorn en rang motsvarande kapten, bataljonspredikanten en rang motsvarande underlöjtnant och extra ordinarie bataljonspredikanten en rang näst före fanjunkare. År 1841 fick även regementspastorerna tillstånd att ta tjänster i församlingar och på läroverken vid sidan av sitt militära uppdrag. Enligt bestämmelser från 1821 skulle regementspastorn förvara, ansvara och redovisa för kommunionskärlen.

En sällsam historia

I Västmanlands regemente fanns vid tiden för Poltava 1709 regementspastorn Georg Notmann. Det var pastorn som ansvarade för nattvardskärlen av silver som varje regemente medförde i fält. Dessa var dyrgripar för ett regemente. Efter slaget i Poltava tillfångatogs Notmann av ryssarna. Han hann dock först gräva ned nattvardskärlen. Efter 13 år i rysk fångenskap blev han fri. Han tog då vägen hem via Poltava och lyckades hitta platsen där han grävt ned kärlen. Han tog nu dessa med sig och lyckades under många faror föra dem hem till Sverige. Nattvardskärlen återbördades sen till regementet vid generalmönstringen 1729.

Relaterade länkar

• Indelningsverket under 1800-talet • Detaljer om indelningsverket • Soldathandlingar • Svenska krig • Berömda svenska slag • Svenska regementen • Uniformer vid den svenska armén • Båtsmanshållet • Båtsmanskompanierna i Västernorrland • Artilleriet • Södermanlands regemente • Ackordssystemet • Passevolanssystemet • Referenslitteratur Överst på sidan

Indelningsverket - Soldaten (4c)

Möten

Soldaterna skulle exerceras, övas regelbundet. Detta skedde dels kompanivis och dels regementsvis. Vidare hade man sk generalmönstringsmöten vart 3:e år. • Kompanimöten kunde ske flera gånger per år, exempelvis varje månad. Man samlades då vid respektive kompanichefs boställe för att övas i skytte, strid och exercis. • Regementsmöten hölls vanligen en gång per år under perioden maj - juni. De pågick i 2 - 3 veckor. På regementsmötena skulle man visa upp vad man kunde och noggranna visitationer gjordes. Därför drillades man noga innan ett regementsmöte samt lade ned en hel del tid på persedelvård. Mötesplatserna kallades vanligen för hedar. Kända är de många övningshedarna, Malma hed, Romme hed, Sanna hed, ladugårdsgärde etc. Reveljen var tidig, vanligen vid 4-tiden. Sen följde 12- timmars exercis blandat med avbrott för mat. Korum, gudstjänster i fält, hölls både morgon och kväll. 25 man delade på ett tält. Maten lagade man själv i matlag. Varje kompani hade sin egen tross. Vad som övades och längden på övningarna har naturligtvis varierat genom åren. Följande tjänstgöringstider är hämtade från 1881 och 1892 och avser Södermanlands regementes möten på Malma hed.

Begraving på slagfälten

Före 1900-talets mitt var det i regel omöjligt att återföra stupade soldaters kroppar till hemlandet för begravning. Det vanliga var att dessa soldater begravdes i krigsgravar på eller i anslutning till det slagfält där de stupat, normalt i massgravar. Om slaget inneburit en seger för den egna armén begravdes de döda soldaterna under ordnade former på utvald lämplig plats och fältprästerna välsignade kropparna och gravplatsen. Om slaget däremot förlorats hade de överlevande i den egna armén oftast tvingats lämna slagfältet och de stupade vräktes då ner i provisoriska gravar på platsen där de fallit av segraren eller av traktens befolkning. Högreståndspersoner fördes om möjligt till närmaste kyrka där de jordfästes. Krigslag i gångna sekler involverade stora styrkor med många soldater. De stridande arméerna ställde upp på linje, ofta 6 man djupa, mitt emot varandra och marscherade sen framåt och öppnade eld när man var nära motståndarlinjen. Detta gjorde att många stupade i slagen. Slaget vid Lund den 4 december 1676 var en mycket blodig batalj. Slaget stod mellan svenska och danska styrkor och de svenska stod som segrare efteråt. Denna dag stupade 9.000 soldater, ca: 4.000 svenskar och 5.000 danskar. De stupade begravdes efteråt i massgravar. Ett annat blodigt slag i svensk krigshistoria var slaget i Poltava den 28 juni 1709. Kvar på slagfältet efter slaget låg 6.900 stupade svenska soldater. I Poltava begravdes de svenska soldaterna i stora massgravar av ryssarna och den lokala befolkningen. De svenska förband som återstod efter striderna retirerade i direkt anslutning till slutet av slaget. På slagfältet låg då drivor av stupade svenska och ryska soldater. De stupade svenska soldaterna begravdes i massgravar. Officerskåren bestod uteslutande av adliga personer och de brukade begravas i enskilda gravar om det var möjligt. Fanns det en kyrka intill så begravdes officerarna i regel alltid på den kyrkogården. Så, adliga officerare behandlades annorlunda än soldaterna vad gäller begravningar. Stupade konungar fördes i regel alltid till hemlandet. Gustav II Adolf stupade i slaget vid Lützen den 6 november 1632 och efter slaget balsamerades hans kropp för att bevaras och kunna transporteras till Sverige. Karl XII stupade den 30 november 1718 i Norge och även hans kropp fördes till Sverige, där kroppen sen balsamerades i Uddevalla. När arméer drogs ihop med många soldater på ett begränsat område så uppstod många infektionssjukdomar, ofta beroende på dålig hygien. Dessa sjukdomar gick under ett gemensamt namn, fältsjukan, och skördade många offer. Under krig var det inte ovanligt att fältsjukan orsakade fler offer under än fiendens kulor. Så sjuka och sårade som dog skulle också begravas. Deras begravningar gick till på samma sätt som vid begravningar av stupade, dvs i krigsgravar på platsen. Man var tvungen att begrava döda soldater så fort som möjligt.