Indelningsverket - Trupp (6b)

Militära tjänstegrader

Infanteriets befälsgrader i karolinerarmén

• Överste Översten var chef för regementet. Han var även chef över första bataljonen (Livbataljonen) samt chef över första kompaniet (Livkompaniet). • Överstelöjtnant Var överstens ställföreträdare. Han var även chef över andra bataljonen (överstelöjtnantens bataljon) samt chef över ett av kompanierna - överstelöjtnantens kompani. • Major Majorens uppgifter var bl.a. den inre tjänsten. Han ansvarade för regementets vakter och kommenderingar. Vidare respektive kompanis styrka dvs hur många bland befälen och soldaterna som var stridsdugliga. Majoren var även chef över ett av kompanierna - majorens kompani. År 1756 tillfördes varje regemente en sekundmajor. Den tidigare majoren benämndes sedermera premiermajor. År 1807 ändrades benämningarna premiermajor, sekundmajor etc. till förste major, andre major etc. Från 1875 benämns alla majorstjänster för blott major. • Regementskvartermästaren Hans ansvar var att ordna lägret i fält. Ett läger skulle vara uppställt på ett bestämt sätt. Han hade också ansvaret för förbandets underhåll och utrustning. Regementskvartermästaren hade i regel kaptens grad. År 1838 överförs alla civila och en del ekonomiska göromål från regementskvartersmästaren till regementskommissarien som tillsätts 1839. • Kapten Kaptenen var kompanichefen. Han skulle se till att kompaniet var väl tränat. • Ryttmästare En titel inom kavalleriet motsvarande kaptens grad. • Löjtnant Löjtnanten var kaptenens ställföreträdare. • Fänrik Det var fänriken som bar kompaniets fana i strid och red i främsta ledet vid anfall. Fänriken skulle också sköta exercisen och inspektera de sjuka. Kallades kornett i kavalleriet. Fänriken hade också ansvaret för sjukvården på förbandet. • Kornett I kavalleriet motsvarades fänrik av kornett. Kornetten var i kavalleriet den officer som förde kornetten (dvs. standaret); kornett var ursprungligen en lång, avsmalnande lansvimpel. Kornett har även stavats med c, dvs cornett. • Fältväbel/Kvartermästare Underofficer och truppbefäl. Var kompaniets öga. Han ställde upp kompaniet och såg till att allt stod rätt till i rotar och leder. Han skulle kunna läsa och skriva och kunde straffa soldater för mindre förseelser. • Sergeant Sergeanten var i tjänsteställning strax under fältväbeln. Hade i stort samma uppgifter som denne men saknade befogenhet att utdela straff. • Förare Skulle noga ansvara för kompaniets fana som han överlämnade till fänriken då det drog ihop sig till strid. Han hade också hand om kompaniets sjuka. Denna tjänstetitel är mycket gammal. Titeln togs bort 1833. • Furir Furiren skulle utse kompaniets lägerplats. Han skulle också mottaga provianten och utdela den till kompaniet. Även titeln furir är mycket gammal. • Rustmästaren Rustmästaren ansvarade för ammunitionen och utdelade den till soldaterna enligt order. Han skulle också visitera gevären och se till att soldaterna höll sig rena och färdiga. Denna titel togs bort 1837. • Korpral Korpralen hade hand om ett korpralskap, vanligen 24 man. Han ansvarade för närvaron och ordningen i sitt korpralskap. Han tog även ut folk till kommenderingar och arbete. • Manskapet Tillsammans 150 i ett kompani, indelat i sex korpralskap om vardera 24 man och en korpral. Två korpralskap var pikenerare och fyra musketerare. • Kallades hantlangare inom artilleriet. • Spelet Kompaniets musikkår bestående av två trumslagare och en pipare. • Profoss Underofficer och titel på den person som hade att vaka över ordningen, beivra förbrytelser och ombesörja verkställigheten av straff inom ett regemente. Det fanns både regementsprofosser och kompaniprofosser (gemena profosser). Tjänsten för de gemena profosserna fanns kvar till 1815. Regementsprofossen kallades även för regementsväbel. Tjänstegraden regementsväbel upphörde att vara en egen underofficersgrad år 1838. • Fältpräst Varje regemente hade 1 regementspräst och två bataljonspräster med i fält. • Regementskrivaren I regementet ingick en regementskivare som skötte räkenskaperna och regementets korrespondens. Han ingick i regementsstaben. • Mönsterskrivaren Mönsterskrivaren skötte rullföringen. Även han ingick i regementsstaben. • Regements-fältskären Regementsläkaren. Till sin hjälp hade han vanligen tre gesäller. Fältskären kallades ursprungligen Bardskärare och senare Barberare. • Kalfaktor Kalfaktor var en uppassare/betjänt åt en officer med uppgift att utföra sysslor av vardaglig karaktär. I Sverige kunde en menig soldat utses som kalfaktor åt officerare. En kalfaktor utförde praktiska sysslor en officer inte befattade sig med/inte hade tid med, exempelvis skötsel av officerens uniform och utrustning, gick ärenden, såg till att officeren väcktes på korrekt tid mm.

Relaterade länkar

• Svenska krig • Berömda svenska slag • Svenska regementen • Skillnaden mellan indelta- och värvade soldater • Uniformer vid den svenska armén • Båtsmanshållet • Båtsmanskompanierna i Västernorrland • Artilleriet • Södermanlands regemente • Ackordssystemet • Passevolanssystemet • Underhåll av fältarmén • Striden och olika typer av strid • Militära formeringar • Blankvapen • Eldhandvapen • Referenslitteratur Överst på sidan

Artilleriets befälsgrader i karolinerarmén

• Överste Översten var chef för regementet • Överstelöjtnant • Överstens ställföreträdare • Major Majorens uppgifter var bl.a. den inre tjänsten. Han ansvarade för regementets vakter och kommenderingar. Vidare respektive kompanis styrka dvs hur många bland befälen och soldaterna som var stridsdugliga. • Regementskvartermästaren Hans ansvar var att ordna lägret i fält. Ett läger skulle vara uppställt på ett bestämt sätt. Han hade också ansvaret för förbandets underhåll och utrustning. • Kapten Kaptenen var kompanichefen. Han skulle se till att kompaniet var väl tränat. • Löjtnant Löjtnanten var kaptenens ställföreträdare. • Fänrik Det var fänriken som bar kompaniets fana i strid och red i främsta ledet vid anfall. Fänriken skulle också sköta exercisen och inspektera de sjuka. Kallades kornett i kavalleriet. Fänriken hade också ansvaret för sjukvården på förbandet. • Styckjunkare Underofficer och truppbefäl. Var kompaniets öga. Han ställde upp kompaniet och såg till att allt stod rätt till i rotar och leder. Han skulle kunna läsa och skriva och kunde straffa soldater för mindre förseelser. Kallades även överfyrvaktare. • Sergeant Sergeanten var i tjänsteställning strax under styckjunkaren. Hade i stort samma uppgifter som denne men saknade befogenhet att utdela straff. • Furir Furiren skulle utse kompaniets lägerplats. Han skulle också mottaga provianten och utdela den till kompaniet. • Konstapel En titel inom artilleriet motsvarande korpral i infanteriet • Lärkonstapel "Vice" konstapel • Hantlangare Artillerimanskapet • Övriga titlar Inom artilleriet fanns även ett stort antal titlar för de som arbetade med ammunition och övriga detaljer runt själva pjäserna: Tygmästare, fyrverkare (tillverkade ammunition) , vagnmästare, minörer mm. • Fyrverkare Fyrverkare kallades den personal som i äldre tider tillverkade fyrverk och betjänade vapen ur vilka fyr-, brand- och ljuskulor sköts ut. Alla fyrverkare sammanfördes under 1700-talet i fyrverkarkompanier men fördelades år 1779 ut på artillerikompanierna.

Tjänstegrad - tjänsteställning

Normalt brukar det vara ett 1 - 1 förhållande mellan tjänstegrad och tjänsteställning, men inte alltid. Regementschef är en tjänsteställning som normalt brukar innehas av en officer med överstes tjänstegrad. Efter krigsperioder fanns det i regel för många officerare med högre tjänstegrad än det fanns tjänster och det kunde då inträffa att exempelvis generalmajorer blev regementschefer. Kompanichef är en tjänsteställning som normalt innehas av en officer med kaptens tjänstegrad. Även här finns exempel på högre officerare som innehar tjänsten som kompanichefer, exempelvis majorer. Det finns också exempel på lägre officerare som är tillförordnad på en högre tjänst, exempelvis löjtnanter som kompanichefer. Vidare kunde en officer ha flera tjänster. Översten hade normalt tjänsteställningen som förbandschef. Men han hade även en tjänst som bataljonschef över Livbataljonen (1:a bataljonen) samt dessutom en tjänst som kompanichef för Livkompaniet (1:a kompaniet). Eftersom officerarna fick lön efter den tjänst de hade och inte efter tjänstegrad så hade en överste i princip lön för tre tjänster. I regel hade inte översten så mycket tid över till livkompaniet, framförallt inte under krig. I praktiken skötte en tillförordnad löjtnant sysslan som kompanichef över Livkompaniet. Denne löjtnant fick en tjänstegrad som kaptenlöjtnant (en grad mellan kapten och löjtnant). Överstelöjtnanten hade en tjänst som ställföreträdande regementschef samt en tjänst som chef för 2:a bataljonen. Liksom översten hade han även en tjänst som kompanichef (Överstelöjtnantens kompani). Majoren hade förutom sin ordinarie tjänst även en tjänst som kompanichef (Majorens kompani). Lön: Ytterligare en faktor som kunde skilja mellan liknande befattningar var hur de avlönades. Åren 1751/1752 infördes befattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och stabskapten inom den indelta krigsmakten. Dessa befattningar hade officers tjänsteställning men med lägre lön. Stabsfänriken hade underofficers lön, stabslöjtnanten hade fänriks lön och stabskaptenen hade löjtnants lön. Stabstjänster inrättades vid de kompanier som tillhörde de olika regementsofficerarna. År 1756 införs i även de indelta förbanden graden andre major (sekundmajor). Denna nya tjänsteställning fick majors rang men avlönades som kapten. Adjutant var en position som infördes i den karolinska armén och levde sedan kvar i inofficiell form som en underofficerstjänst. År 1734 blev adjutant en officiell officersposition och upphöjdes då till en officerstjänst, men med underofficers lön. Se även Militära tjänstegrader - historik

Dagens befälsordning i det svenska

försvaret

För information om den moderna befälsordningen i det svenska försvaret, se Dagens befälsordning i det svenska försvaret Jämförelse av Militära tjänstegrader i Sverige, Storbritannien och USA.