Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-06-06

Systemet med utskrivningar av knektar - Äldre indelningsverket

Utskrivningar

Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig utan skedde med tvång. År 1618 utkom en förordning om hur utskrivningarna i detalj skulle gå till. Gustav II Adolf utfärdade då en ny krigsfolksförordning och systemet togs i bruk 1620 och användes fram till införandet av det yngre indelningsverket 1682. Systemet byggde på roteringsprincipen som innebar att bland skatte- och kronobönderna skulle alla män mellan 15 och 40 år indelades i grupper (rotar) om 10 män vardera och att en man i roten togs ut att ständigt vara knekt. Vid förluster gjordes nya utskrivningar bland rotarna. Med detta system kom drängar, torparsöner och till och med storbonden själv att tas ut. Man följde dock en regel som innebar att drängar togs före söner och söner före bonden själv. Det hände dock att bonden själv kunde bli utskriven. Detta var inte bar ur nationalekonomisk synvinkel. Medan bonden var borta (eller avled) kunde gården gå dåligt eller i värsta fall bli ödegård. Då försvann en gård som kunde betala skatt till kronan samt en i roten som var underlag för utskrivningar. I början av 1620-talet blev prästerna skyldiga att föra längder över vapenföra män i socknarna, s.k. roteringslängd som grund för utskrivningarna. Längden skulle innehålla uppgifter om födda, inflyttade och döda. Enbart vapenföra män från 15-års ålder och uppåt antecknades i längderna. Detta blev början till kyrkobokföringen i Sverige som blev lag i och med 1686-års kyrkolag. Syftet med roteringslängderna var att kartlägga alla män som var skyldiga till värnplikt, dvs män i åldern 15 till 40. Roteringen beräknades i början efter gårdetal men ersätts nu av mantalet. Mantal blev senare liktydligt med gård, en familjs försörjningsenhet och blev ett mått på en gårds bärighet. För varje utskrivningstillfälle krävdes riksdagens tillstånd. Riksdagen sammanträdde inte som idag under hela terminer utan enbart vid vissa tillfällen. Inför varje utskrivningsmönstring delades socknens utskrivningspliktiga män in i grupper om tio och tio kallade rotar. Indelningen i tiomannagrupper gällde främst personer på skatte- och kronohemman. Frälsehemman, som hade lägre börda, delades in i tjugomannagrupper. Från varje rote skulle en man skrivas ut till militärtjänst. Det var svårt för kronan att i förväg veta hur många soldater som en utskrivning skulle ge vilket gjorde det svårt att planera. Det tog också lång tid att mobilisera med utskrivningar. Systemet med utskrivningarna gav också upphov till godtycke, mutor etc och kunde därmed ge undermånligt manskap. Rotarna hade ingen skyldighet att underhålla knekten när han var hemma och hade inte heller någon skyldighet att se till att han inställde sig. Om han inte gjorde detta utan rymde hade dock roten skyldighet att ta ut en ersättare. Utskrivningarna kunde ske efter både antal gårdar (gårdetal) eller antal män (huvudtal). Utskrivning efter huvudtal gav mer för kronan. Fram till 1653 togs ingen hänsyn till gårdarnas storlek (mantalet) men nu regleras detta. Även om knekten i första hand skulle vara i åldern 18 - 40 så var det inte alltför ovanligt med utskrivna i åldern 15 - 17. När förslusterna blev stora under 30-åriga kriget försvann även den övre åldersgränsen. Utskrivningarna förrättades av utskrivningskommissarier i en utskrivningskommission (uppbådsnämnd), vanligen bestående av landshövdingen eller en lagman och översten, biträdda av häradshövding, fogde, präst och kompanichefen. Kommissionen bestod med andra ord av både civila och militära myndighetspersoner. De civila representerade staten och de militära representerade krigsmakten och båda bevakade sina intressen vid utskrivningarna. Innan mönstringarna genomfördes skickades meddelanden ut till sockenprästerna om de kommande utskrivningarna. Informationen kungjordes sedan av prästerna i kyrkan från predikstolen. Prästen i den socken där en mönstring var nära förestående skulle ha roteringslängden färdig till utskrivningsmötet. Längden var oftast fördelad by- eller gårdsvis. Efter var 10:e man i längden drogs ett streck och därmed blev männen indelade i tiomannarotar. Utskrivningarna kunde ske i tingsstugan, på kyrkbacken, vid värdshuset eller annat lämpligt ställe i socken. I varje rote om 10 man var en så-kallad rotemästare utsedd vars uppgift var att föreslå vem i roten som skulle skrivas ut. Rotemästaren var i regel så gammal att han sannolikt själv inte skulle komma på tal vid utskrivningen. Därefter granskades de tio männen i respektive rote av utskrivningskommissionen och valet av krigsman gjordes. Övriga män i roten kunde därefter återvända hem i väntan på nästa utskrivningstillfälle. Alla närvarande utskrivningspliktiga män fick en noggrann föreläsning om det stränga straff som väntade den person som höll sig undan, i det fall han blivit utskriven (i praktiken dödsstraff). Prästen markerade de personer som blivit utskrivna i roteringslängden med exempelvis ordet ”knekt” efter namnen. När utskrivningen i socknen var färdig upprättade utskrivningskommissionen en utskrivningslängd över de utskrivna männen. Därmed fanns en rulla upprättad över socknens utskrivna soldater. En kopia av utskrivningsländen gick till det lokala militära befälet i det regemente som soldaterna skulle tjänstgöra vid och en annan kopia skickades till Krigskollegium i Stockholm för arkivering. Roten hade som sagt rätt att föreslå knekt men kaptenen kunde tillbakavisa den föreslagne om han fann honom olämplig. Den utskrivne kunde dock leja någon annan att ta hans plats. De nyutskrivna mönstrades sen in i förbandet vid nästkommande generalmönstring. De utskrivna soldaterna fick order att inställa sig till tjänstgöring på senvåren – utskrivningarna hölls vanligen i mars eller april – då de skulle utrustas och utbildas. Utskrivningarna gick mycket hårt åt allmogen under 1600-talet, inte minst i det danska kriget 1675 - 1679. Stora protester förekom och systemet var hatat. Inte ens kronan var nöjd med systemet. På vissa håll slöts avtal med kronan om att hålla ett visst antal knektar mot befrielse från utskrivningar. Allmogen i Dalarna slöt så tidigt som 1621 ett avtal där man lovade att hålla 1.400 knektar mot befrielse från utskrivning, dvs ett ständigt knekthåll. Efter freden i Brömsebro 1645 då bla Jämtland och Härjedalen blev svenskt satt man snabbt upp ett regemente i Jämtland för att hålla kontroll på de forna danska landskapen. Regementet var Jämtlands dragonregemente och sattes upp 1646. Man vågade dock inte rekrytera knektarna i Jämtland utan de togs från de intilliggande landskapen bla Medelpad och Ångermanland. Även här skrev man nu avtal med kronan om att sätta upp knektar mot befrielse mot utskrivning. Från 1680 rekryteras även jämtar till regementet och blir nu det huvudsakliga upptagningsområdet. Härjedalen vakansätts 1662 mot 900 daler silvermynt årligen. Även i Västerbotten upprättas ett avtal med kronan om att hålla ett knekthåll mot befrielse mot utskrivning. Detta sker år 1649. Systemet med utskrivningar utgick då det ständiga knekthållet infördes i och med det Yngre indelningsverket som beslutas år 1682.

Indelningsverket och den indelte soldaten (2b)

Avsnittet “Äldre indelningsverket” är uppdelad på flera sidor:
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Denna sida:
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-06-06

Systemet med utskrivningar av

knektar - Äldre indelningsverket

Utskrivningar

Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig utan skedde med tvång. År 1618 utkom en förordning om hur utskrivningarna i detalj skulle gå till. Gustav II Adolf utfärdade då en ny krigsfolksförordning och systemet togs i bruk 1620 och användes fram till införandet av det yngre indelningsverket 1682. Systemet byggde på roteringsprincipen som innebar att bland skatte- och kronobönderna skulle alla män mellan 15 och 40 år indelades i grupper (rotar) om 10 män vardera och att en man i roten togs ut att ständigt vara knekt. Vid förluster gjordes nya utskrivningar bland rotarna. Med detta system kom drängar, torparsöner och till och med storbonden själv att tas ut. Man följde dock en regel som innebar att drängar togs före söner och söner före bonden själv. Det hände dock att bonden själv kunde bli utskriven. Detta var inte bar ur nationalekonomisk synvinkel. Medan bonden var borta (eller avled) kunde gården gå dåligt eller i värsta fall bli ödegård. Då försvann en gård som kunde betala skatt till kronan samt en i roten som var underlag för utskrivningar. I början av 1620-talet blev prästerna skyldiga att föra längder över vapenföra män i socknarna, s.k. roteringslängd som grund för utskrivningarna. Längden skulle innehålla uppgifter om födda, inflyttade och döda. Enbart vapenföra män från 15- års ålder och uppåt antecknades i längderna. Detta blev början till kyrkobokföringen i Sverige som blev lag i och med 1686-års kyrkolag. Syftet med roteringslängderna var att kartlägga alla män som var skyldiga till värnplikt, dvs män i åldern 15 till 40. Roteringen beräknades i början efter gårdetal men ersätts nu av mantalet. Mantal blev senare liktydligt med gård, en familjs försörjningsenhet och blev ett mått på en gårds bärighet. För varje utskrivningstillfälle krävdes riksdagens tillstånd. Riksdagen sammanträdde inte som idag under hela terminer utan enbart vid vissa tillfällen. Inför varje utskrivningsmönstring delades socknens utskrivningspliktiga män in i grupper om tio och tio kallade rotar. Indelningen i tiomannagrupper gällde främst personer på skatte- och kronohemman. Frälsehemman, som hade lägre börda, delades in i tjugomannagrupper. Från varje rote skulle en man skrivas ut till militärtjänst. Det var svårt för kronan att i förväg veta hur många soldater som en utskrivning skulle ge vilket gjorde det svårt att planera. Det tog också lång tid att mobilisera med utskrivningar. Systemet med utskrivningarna gav också upphov till godtycke, mutor etc och kunde därmed ge undermånligt manskap. Rotarna hade ingen skyldighet att underhålla knekten när han var hemma och hade inte heller någon skyldighet att se till att han inställde sig. Om han inte gjorde detta utan rymde hade dock roten skyldighet att ta ut en ersättare. Utskrivningarna kunde ske efter både antal gårdar (gårdetal) eller antal män (huvudtal). Utskrivning efter huvudtal gav mer för kronan. Fram till 1653 togs ingen hänsyn till gårdarnas storlek (mantalet) men nu regleras detta. Även om knekten i första hand skulle vara i åldern 18 - 40 så var det inte alltför ovanligt med utskrivna i åldern 15 - 17. När förslusterna blev stora under 30-åriga kriget försvann även den övre åldersgränsen. Utskrivningarna förrättades av utskrivningskommissarier i en utskrivningskommission (uppbådsnämnd), vanligen bestående av landshövdingen eller en lagman och översten, biträdda av häradshövding, fogde, präst och kompanichefen. Kommissionen bestod med andra ord av både civila och militära myndighetspersoner. De civila representerade staten och de militära representerade krigsmakten och båda bevakade sina intressen vid utskrivningarna. Innan mönstringarna genomfördes skickades meddelanden ut till sockenprästerna om de kommande utskrivningarna. Informationen kungjordes sedan av prästerna i kyrkan från predikstolen. Prästen i den socken där en mönstring var nära förestående skulle ha roteringslängden färdig till utskrivningsmötet. Längden var oftast fördelad by- eller gårdsvis. Efter var 10:e man i längden drogs ett streck och därmed blev männen indelade i tiomannarotar. Utskrivningarna kunde ske i tingsstugan, på kyrkbacken, vid värdshuset eller annat lämpligt ställe i socken. I varje rote om 10 man var en så-kallad rotemästare utsedd vars uppgift var att föreslå vem i roten som skulle skrivas ut. Rotemästaren var i regel så gammal att han sannolikt själv inte skulle komma på tal vid utskrivningen. Därefter granskades de tio männen i respektive rote av utskrivningskommissionen och valet av krigsman gjordes. Övriga män i roten kunde därefter återvända hem i väntan på nästa utskrivningstillfälle. Alla närvarande utskrivningspliktiga män fick en noggrann föreläsning om det stränga straff som väntade den person som höll sig undan, i det fall han blivit utskriven (i praktiken dödsstraff). Prästen markerade de personer som blivit utskrivna i roteringslängden med exempelvis ordet ”knekt” efter namnen. När utskrivningen i socknen var färdig upprättade utskrivningskommissionen en utskrivningslängd över de utskrivna männen. Därmed fanns en rulla upprättad över socknens utskrivna soldater. En kopia av utskrivningsländen gick till det lokala militära befälet i det regemente som soldaterna skulle tjänstgöra vid och en annan kopia skickades till Krigskollegium i Stockholm för arkivering. Roten hade som sagt rätt att föreslå knekt men kaptenen kunde tillbakavisa den föreslagne om han fann honom olämplig. Den utskrivne kunde dock leja någon annan att ta hans plats. De nyutskrivna mönstrades sen in i förbandet vid nästkommande generalmönstring. De utskrivna soldaterna fick order att inställa sig till tjänstgöring på senvåren – utskrivningarna hölls vanligen i mars eller april – då de skulle utrustas och utbildas. Utskrivningarna gick mycket hårt åt allmogen under 1600-talet, inte minst i det danska kriget 1675 - 1679. Stora protester förekom och systemet var hatat. Inte ens kronan var nöjd med systemet. På vissa håll slöts avtal med kronan om att hålla ett visst antal knektar mot befrielse från utskrivningar. Allmogen i Dalarna slöt så tidigt som 1621 ett avtal där man lovade att hålla 1.400 knektar mot befrielse från utskrivning, dvs ett ständigt knekthåll. Efter freden i Brömsebro 1645 då bla Jämtland och Härjedalen blev svenskt satt man snabbt upp ett regemente i Jämtland för att hålla kontroll på de forna danska landskapen. Regementet var Jämtlands dragonregemente och sattes upp 1646. Man vågade dock inte rekrytera knektarna i Jämtland utan de togs från de intilliggande landskapen bla Medelpad och Ångermanland. Även här skrev man nu avtal med kronan om att sätta upp knektar mot befrielse mot utskrivning. Från 1680 rekryteras även jämtar till regementet och blir nu det huvudsakliga upptagningsområdet. Härjedalen vakansätts 1662 mot 900 daler silvermynt årligen. Även i Västerbotten upprättas ett avtal med kronan om att hålla ett knekthåll mot befrielse mot utskrivning. Detta sker år 1649. Systemet med utskrivningar utgick då det ständiga knekthållet infördes i och med det Yngre indelningsverket som beslutas år 1682.

Indelningsverket och den

indelte soldaten (2b)