•"Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket", Claes Grill, 1856. Kapitel ”Kort öfversigt af Svenska Indelningsverket”, volym 1.Överst på sidan
Avsnittet “Yngre indelningsverket” är uppdelad på flera sidor:
xxxx Mil xxxxx
xxxxxxxxxxxxx
Lönerna, förmånerna och rekryteringsprocessen i detalj
Inledning
Jag har på andra sidor på min webbsajt ingående beskrivit hur indelningsverket fungerade. Denna sida kan sägas utgöra en sammanfattning av indelningsverket men mer detaljerad vad avser vissa delar av systemet såsom rotarnas sammansättning, löner och förmåner samt själva rekryteringsprocessen.Avsnittet är i stort baserad på överstelöjtnant Clas Grills ”Kort öfversigt af Svenska Indelningsverket”. Då Grill författade sin text i mitten på 1850-talet gäller mycket i artikeln nedan de förhållandena som gällde vid denna tid, bl.a. vad avser kostnader mm. Andra delar är mer allmänt gällande för hela indelningsverket.
Rote- och rusthållen
Knekthållet
Skattehemman var gårdar som ägdes av en enskild ägare och betalade skatt till kronan. Kronohemman var gårdar som arrenderade jord ägd av kronan och betalade skatt till denne. De skattehemman som var rusthåll i kavalleriet (skatterusthåll) var befriad från roteringsskyldigheten. Till rusthemmanen fanns vanligen hjälpgårdar, sk. augmentshemman. Augmentshemmanen betalade sina grundskatter till ett eller flera stamrusthåll.Kronorusthåll var de hemman på kronojord som var upplåtna till rusthåll. Kronorusthållen var liksom skatterusthållen befriade från roteringstjänst.Rusthållen var även befriade från grundskatterna, dvs ”befriade från erläggande av jordeboks- och hemmantalsräntor”.Frälsegårdar som ägdes av den del av frälset som kallades sätesfrälse eller odal- och ypperliga frälset var befriade från allt underhåll av krigsfolk, liksom från alla grundskatter. Övrigt frälse deltog i uppsättningen av adelsfanan. Under 1800-talet betalades enbart en obetydlig avgift istället för denna rusttjänst.I Båtsmanshållet underhölls båtsmännen på likande sätt som i infanteriet, dvs genom rotering. Det fanns dock ett antal båtsmansrusthåll i Södra Möre (Kalmar län) samt i Blekinge.Rusthemman fanns enbart i de provinser i landet där kavalleri var uppsatta (beridet eller avsuttet) som de ovan nämnda orterna i båtsmanshållet.Övriga oberustade hemman (med vissa undantag), dvs skattehemman och kronohemman, ingick i den ordinarie roteringen, dvs hade skyldighet att underhålla fotfolk till infanteriet eller båtsmän till flottan men utan att de erhöll skattelindring för denna extra pålaga.Däremot erhöll allmogen befrielse från alla framtida manskapsutskrivningar vilket var anledningen till att allmogen i landskap efter landskap accepterade denna skyldighet.Torpare och åbor var inte skattebelagda och deltog inte i roteringssystemet.HemmantaletGrunden i roteringssystemet var att två hela hemman tillsammans skulle bilda en rote och gemensamt underhålla en infanterist; fyra hemman skulle utgöra en båtsmansrote.Rotarnas sammansättning baserades på hemmantalet (mantalet), ett jordtaxeringsmått. På somliga orter var hemmantalet större, i andra lägre. Målet var att de hemman som bildade en rote tillsammans skulle uppgå till motsvarande två hemmantal. I de norra landskapen stödde sig inte rotehållet på hemmantalet utan på besuttenhet eller andra beräkningssätt allmogen emellan, såsom öresland, seland eller inägornas storlek, efter att provinsen i gemen åtagit sig att hålla ett visst antal manskap.I vissa fall kunde gårdarna i en rote ligga geografiskt långt ifrån varandra, till och med i olika socknar. Alla gårdarna i roten bidrog till rotehållskostnaden efter respektive gårds mantal efter en gång för alla fastställt proportion.Antalet gårdar per rote växlade mellan olika områden beroende på gårdarnas mantal. Med tiden kom gårdarna att klyvas många gånger vid arvsskiften, ofta ända upp till 16 hemmanslotter eller mera, varför antalet roteintressenter i rotarna bli ansenliga.En av gårdarna i roten, vanligtvis den största och den på vars mark soldattorpet fanns, kallades stamrote (huvudrote) och dess ägare var såsom roteförman (rotemästare) ansvarig för hela rotelagets gemensamma skyldigheter enligt kontraktet med rotens soldat. De övriga gårdarna i roten kallades strörotar (hjälprotar).På vissa håll i landet såsom i Dalarna och större delen av Norrland fanns inga egentliga stamrotar, utan detta åtagande flyttades emellanåt från den ena roteandeln till den andra varefter även soldatens torp kunde förändras.SoldatorpenEnligt roteringssystemet var soldaten berättigad att inneha och besitta ett torp på rotens mark, byggd efter föreskrifter med stuga och nödvändiga uthus för några kreatur. Till torpet hörde i regel en åker på ½ tunnland (ung. 2,500 m²) eller mer samt äng och mulbete så att soldaten kunde hålla 1 till 2 kor och några får. I vissa fall ingick dock enbart en kåltäppa.Hjälprotarna i roten betalade en viss årlig avgift, planpenningar, till det hemman på vars ägor soldattorpet låg (stamroten) för den upplåtna marken. Hjälprotarna i Västergötland var undantagna från denna skyldighet då man i roteindelningen redan tagit hänsyn till denna omständighet.På vissa håll i Sverige var rotarna inte skyldiga enligt kontraktet att hålla soldaten med ett torp. Exempel på landskap där roten inte hade denna skyldighet var Skåne, Hälsingland och Jämtland men genom frivilliga åtaganden var ändå förekomsten av soldattorp vanliga i dessa landskap.I Dalarna var förmånen till ett soldattorp varken föreskriven eller medgiven utan rotens skyldighet här var enbart att lämna nödigt husrum eller kontant ersättning så soldaten själv kunde ordna med bostad.I hela Norrland, utom några socknar i Gästrikland och Hälsingland, var överenskommelsen avseende ständiga soldattorp annorlunda. Här byggde varje antagen soldat ett nytt torp åt sig och sin hustru, ett torp som de sedan fick behålla på livstid.Även i skogsbygder i södra Sverige där det ännu fanns god tillgång på ouppodlad utmark fick soldaterna vid avsked uppföra ett nybygge åt sig och sin familj till boende då de lämnade soldattorpet. Detta bruk har bidrog till att av icke uppodlad mark röjdes upp och utökade hemmanens odlade jord.Den till soldattorpet tillhörande åkerjorden fick sås och skötas av soldaten själv när han var hemma på roten, dvs i fredstider, men hade rätt till någon hjälp med körslor av roten. Under kommenderingar då soldaten var borta från roten ålåg det roten att sköta torpets jord.Torpsyner, dvs inspektioner av soldattorpets vårdande och underhåll enligt kontraktet, förrättades i regel vart tredje år eller vid tillträde av ny soldat.
Båtsmanshållet
För båtsmanshållet gällde i princip samma stadganden som för soldathållet. Däremot var roteringen lindrigare i båtsmanshållet då det ingick fler hemman per rote. Detta avser den vanliga roteringen inte rusthållet. Båtsmanshållets rusthåll fanns i Södra Möre och Blekinge.Stamrotar förekom inte vid de norrländska båtsmanskompanierna. Istället byggdes/ordnades här båtsmanstorp för varje ny antagen båtsman. På andra orter kunde stamrotarna omväxlande bytas i en viss turordning. På 1800-talet hände det allt oftare att varken åkerjord eller äng ingick utan enbart själva stugan att bo i. Detta var speciellt vanligt för båtsmanstorpen i skärgårdarna men även vid rusthållskompanierna samt på Gotland. Fähus, lada eller bod skulle dock finnas vid torpet.Liksom soldattorpen utfördes torpsyn på båtsmanstorpen. Det skedde vid tillträde av an ny båtsman eller vart tredje år. Närvarande var då ”konungens befallningshavande” vanligen en representant från länsstyrelsen, länsmannen på orten biträdd av två nämndemän. Annars låg den allmänna tillsynen av över skötseln och underhållet på kompanichefen.
Rusthållet
För rusthållen användes inte hemmantalet som grund för rusthållet utan beloppet av de räntor som gården var skyldig att betala till kronan (dvs. skatt). Dessa räntor fick rusthållaren behålla som kompensation för kostanden av hållandet av ryttare med häst och torp, dvs som stöd och underhåll av åtagandet. Rustningskostnad beräknades och fastställdes för varje rusthemman och kallades hästräntor i kavalleriet. Om ett rusthemman var högre taxerad än kostanden för rustningen skulle överskottet disponeras åt annan indelningshavare. Uppgick däremot avgälden av rustningsstamhemmanet till ett lägre belopp än rustningskostnaden (vilket var vanligt) så utsågs augmenter (hela, halva eller mindre hemman) som då skulle betala sina grundräntor till ett eller flera stamrusthåll för att fylla upp underskottet av rustningskostnaden hos rusthållaren.Augmentshemmanen kunde ligga långt från sina rusthållsstammar, till och med i annat landskap.Båtsmansrusthållningen i flottan fungerade på liknande sätt.
Lön och förmåner
Knekthållet
Förutom soldattorp erhöll soldaterna en engångssumma vad avser städsel och lega vid anställningen samt en mindre årlig lön. Vidare erhöll soldaten hemkall, dvs naturaprodukter från roten.Hemkallet bestod av spannmål, hö och halm, vedbrand mm, men ibland även av matvaror och julkost etc. allt efter seder och bruk på olika orter enligt överenskommelser och kontraktet mellan roten och soldaten.Även inom ett och samma landskap kunde villkoren med avseende på torpets beskaffenhet och avkastning variera och i de fall avkastningen var god gavs därför en mindre lega och hemkall. Städseln (handpenningen) uppgick vid knekthållet till 1 Rdr upp till 8 Rdr. Legan (engångssumma vid antagandet) kunde utgå med upp till 66 Rdr och inberäknade då rekrytens hela första bouppsättning.Den årliga lönen kunde vara maximalt 10 Rdr. [Rdr = Riksdaler]Hemkallet (naturaprodukter) bestod oftast av mellan 1 ½ till 4 tunnor spannmål (råg, korn och havre); någon tunna potatis; mellan 40 – 80 lispund eller 2 till 3 lass hö; lika mycket halm; samt på några olika orter 2 lispund matvaror i kött, fläsk mm. [1 lispund = 8,5 kg, 1 kappe = 4,6 L.]I Uppland lämnades exempelvis 6 tunnor säd och 8 tunnor potatis, 8 kappar ärter mm. I Småland 1 tunna spannmål men inget spannmål alls i Bohuslän förutom första uppsådden av torpets jord. I Dalarna och i Skåne där varken torp eller åker tilldelades soldaten lämnades istället hushyra upp till 5 Rdr och hemkallet till 6 till 7 tunnor säd eller kontanter till motsvarande värde ända upp till mellan 50 och 80 Rdr årligen.Få överenskommelser mellan roten och dess soldat var den andra lik, inte ens på samma ort och inom samma regemente. Kontraktet som stadgade förbindelserna mellan roten och dess rekryt skulle vid rekryteringen uppvisas för kompanichefen. Rotens fullgörande av kontraktets åtaganden skulle avräknas i en särskild liggare, likvidationsboken. Denna bok skulle uppvisas i befäls närvaro vid de årliga avlöningsmötena i början av året och avslutas. Därmed var det förra årets åtaganden av roten godkända.
Båtsmanshållet
Båtsmännens lega, lön och hemkall var på vissa orten mindre än soldaternas på samma ort, på andra orter kunde förhållandena vara de omvända, dvs båtsmännens var större än soldaternas på samma ort. Lönen var däremot lika på alla orter. Legan liksom hemkallet däremot berodde på överenskommelsen mellan roten och båtsmannen och dess storlek var kopplat till torpets beskaffenhet och avkastning.Avräkningsmöten där likviden reglerades mellan rotarna och dess båtsmän hölls kompanivis under ledning av kompanichefen.
Rusthållet
Det var rusthållarens ansvar att anskaffa fullgiltig karl och häst (eller båtsman) för sitt nummer. Manskapet i rytterirusthållen skulle jämte lega, lön och underhåll i natura, efter överenskommelse med mellan rusthållarna och ryttarna, även förses med torp på rusthållets ägor. De bestämmelser som fanns beträffande torpen var ungefärligen lika för ryttarna i rusthållen som för knektarna i roteringshållen. På vissa håll i Skåne fick ryttarna dock inte eget boställestorp utan endast nödigt husrum eller ersättning i pengar. Lön och hemkall, samt då bostad uppläts, även åker och äng, liksom andra förmåner såsom bete, vedbrand och foder tillhandahölls alltid.Allt tillhörande uniformen, liksom ryttaren och hästen bekostades och underhölls av rusthållaren i fred såväl som krig. Munderingen vid de beridna rusthållen av huvudbonad (kask eller höghatt), vapenrock (eller dolma med päls och skärp), ridbyxor, lägermössa samt kappa, allt av kläde, samt småpersedlar som stövlar med sporrar, skjortor, halsduk, stallrock, linnebyxor, skinnkalsonger, kollett mm. Anskaffningskostnaden för munderingen kunde uppgå till 70 – 80 Rdr. Vapnen utgjordes av sabel och 2 pistoler, en slät och en räfflad med tillbehör och i vissa fall lans. Dessa tillbehör uppgick till cirka 40 Rdr.Till utredningen (persedlar) hörde kartusch med rem, sabelkoppel, kappsäck av kläde, flaska och mattornist; nyvärde för dess uppgick till omkring 15 Rdr.Hästmunderingen bestod av sadel med tillbehör, valtrapp, betseltyg, pistolhölster, fodertornister och fodersäck, grimma, täcke med hjord, ryktdon och viskduk samt en omgång hästskor, en uppsättning som kostade omkring 65 Rdr. Inköp av häst gick på mellan 200 och 300 Rdr.Hästarna vid dragonförbanden skulle ha en höjd på 9 kvarter och 4 tum (143 cm) bakom sadeln, vid husarförbanden 9 kvarter 2 tum (138 cm) och vid hästjägarkåren 9 kvarter 1 tum (136 cm).Ansvaret för underhållet, skötseln och tillsynen av hästen låg helt och hållet på rusthållaren. Hästen skulle utfordras, mellan mötena, på rusthållarens stall och fick inte användas till körslor; vanvård medförde höga böter. Likaså var rusthållaren ansvarig för att vårda alla persedlar som tillhörde munderingen och hästutrustningen. Vapnen var dock ryttaren själv ansvarig för.Rusthållaren var även ansvarig att ersätta förlust av utrustning liksom av hästen, även i krig.[1 kvart = 14,8 cm, 1 tum (verktum) = 2,47 cm]Vid det avsuttna kavalleriet hade rusthållaren inte längre något ansvar för häst och den mundering och utredning (persedlar) som skulle tillhandahållas var densamma som vid infanteriet. I övrigt hade rusthållaren samma ansvar som vid det beridna rusthållet.
Rekryteringsprocessen
Knekthållet
Varje rote hade var för sig skyldighet att rekrytera en ny karl då en vakans uppstod på roten men det fanns undantag vid särskilda omständigheter. En sådan omständighet kunde vara att en viss rote blivit tvungen att anskaffa nya rekryter betydligt oftare än andra rotar. För att lindra rekryteringskostnaderna för en sådan rote kunde denna kostnad fördelas på flera händer, exempelvis på uppgjorda sammansättningar av ett visst antal rotar mellan vilka kostnaden fördelas eller övertas i turordning.I Älvsborgs-, Skaraborgs-, Jönköpings- eller Kronobergs län var korpralskapens 25 rotar gemensamt skyldiga att bidra till legan med ett visst belopp då en av dem skulle rekrytera. [Det fanns 25 soldater, inklusive 1 korpral, i ett korpralskap]. I Uppland, Västmanland och Jämtland bildade man istället kassor genom tillskott från rothållarna eller genom andra bidrag ur vilken den rote som skulle rekrytera erhöll ett visst belopp som hjälp till legan.Denna rekryteringshjälp medförde en stor lättnad för rotarna och rekryteringen förorsakade därmed ingen olägenhet för dem. I Hälsingland och Gästrikland skedde rekryteringen helt efter skov (turordning) inom varje socken så att den rote som var i tur (skovroten) alltid anskaffade rekryten fastän denne insattes och tjänade i annan rotes nummer (hemlings- eller löningsroten), dvs där vakansen inträffat.I östra och södra delarna av Södermanland rekryterades det på ett liknande sätt där varje skov bestod av 10 rotar. I Närke bestod skoven av 6 rotar och i Värmland av 20 rotar.Detta sätt att rekrytera (skov) hade dock en viss svaghet vad gäller valet av rekryt. Det fanns nämligen en viss frestelse eller risk att den rote som stod i tur att rekrytera skulle anta den karl som kunde fås för den billigaste penningen jämfört med om vakansroten själv fick tillsätta sin egen soldat.I Värmland undvek man detta genom att den rote vars vakans skulle fyllas erhöll rekrytringslegan från den rote i skovet som stod på tur och själv anskaffade rekryten.I båtsmanshållet var systemet med skov det vanligaste förfarandet vid anskaffande av nya rekryter.När en vakans uppstod på en rote, i såväl knekthållet som båtsmanshållet, skulle en vakans återbesättas inom tre månader(Värmland undantaget). Om detta inte skedde inom den stipulerade tiden utgick ett vite som betalades till kronan. Från 1850-talet utgick detta vite enbart vid fred, ej vid krig.Den nya rekryt som antagits av roten skulle uppvisas för kompanichefen och skulle vid armén vara 5 fot 8 tum (168 cm) lång och mellan 18 och 30 år gammal. Vid särskilda rekryteringsmöten besiktigades årets rekryter av regementsläkaren och därefter antogs av regementschefen och landshövdingen. Approberad (godkändes som soldat) blev rekryten först vid nästkommande generalmönstring av generalbefälhavaren. Med andra ord blev karlen rekryt vid själva antagningen men soldat först när han godkändes (approberades) vid nästkommande generalmönstring. En generalmönstring hölls som regel vart tredje år per regemente.[1 svensk fot = 29,7 cm, 1 tum (verktum) = 2,47 cm]
Båtsmanshållet
I båtsmanshållet skulle den karl som insatts av roten uppvisas för kompanichefen och kompanichefen avgjorde ensam om karlen skulle antas som rekryt. Något krav på längd fanns inte i båtsmanshållet men däremot på sjöerfarenhet. Åldern kunde vara ända upp till 36 år.Men liksom i armén skulle båtsmansrekryten approberas vid nästa generalmönstring innan han blev båtsman.
Rusthållet
Vid kavalleriet skall en ryttare vara 5 fot 7 tum (166 cm) lång , välväxta och lämpliga. Kontrakt upprättades mellan rusthållaren och ryttaren innehållande de överenskomna villkoren och skulle uppvisas vid rekryteringsmötet. Kavalleriet uppfordrades sällan till garnisonstjänst under fredstid och aldrig till arbetskommenderingar. Det senare förbehållet gällde även de avsuttna regementena.[1 svensk fot = 29,7 cm, 1 tum (verktum) = 2,47 cm] Vid kavalleriet hölls särskilda årliga så kallade exercisskvadroner eller rekryt- och remontmöten på respektive kavalleriregementes mötesplats (med kaserner, stall och ridhus) där nyinsatta ryttare övades och nya hästar dresserades. Dessa möten pågick i 3 till 4 månader från februari till maj. Förutom dessa möten hölls även årliga regementsmöten liknande dem i infanteriet.Vart tredje eller fjärde år samlades även flera regementen på en och samma plats till större läger eller övningsmöten.Fram till 1812 underhölls ryttarna under möten och mönstringar med kost i natura medskickade av rusthållarna. Därefter befriades rusthållarna från denna skyldighet mot en fast avgift, sk. mötespassevolansavgift. Från 1840 övertog kronan proviantansvaretvarvid rote- och rusthållarna befriades från denna skyldighet.
Annonsering av vakanser
När det uppstod en vakans på en soldatrote var det som sagt roteböndernas skyldighet att rekrytera en ny soldat till roten. Men hur fick socknens unga män reda på att det fanns en ledig plats som soldat på en viss rote? Vakanser på någon av socknens rotar var en typ av meddelande som annonserades som en kungörelse från predikstolen i sockenkyrkan. När tidningar blev vanliga under 1800-talet annonserades vakanser på rotarna även i lokaltidningarna.Det var närvaroplikt vid gudstjänster förr så i praktiken fanns alla sockenbor på plats i kyrkan under gudstjänsten. Kyrkan fungerade därför som ett viktigt forum för spridande av kungörelser till sockenborna.
Tjänstgöringstid och gratial
De antagna vid de indelta förbanden, soldater, ryttare och båtsmän, var anställda på ”tillsvidare kontrakt” och var kvar i tjänst så länge de var dugliga för krigstjänst. Endast undantagsvis beviljades avsked före pensionsåldern. Denna inträffade efter cirka 50 levdandsår och 25 tjänsteår vid jägarförbanden; och 30 tjänsteår för manskapet vid kavalleriet, övriga infanteriet och flottan.De avgående som beviljats pension fick ett årligt gratial ur Vadstena krigsmanshusfond eller amiralitetets krigsmanskassa för sin återstående livstid; från 8 till 12, 24, 36 och högst 50 Rdr vid armén och från 6 till 8, 12, 18 och 30 Rdr vid flottan. De högre beloppen tilldelades de som var blesserade och berodde enligt klassifikationen i övrigt på korpralsgrad, välförhållanden och av åldern som även efter avskedet berättigade till uppflyttning till högre pensionsklass med fyllda 60 och 75 år.Pensionsbreven utfärdades och stadfästes vid nästa generalmönstring även om interim avsked beviljats dessförinnan.
Mötespassevolans
Innan mötespassevolans infördes 1812 fick soldaterna underhålla sig själv på de årliga mötena på egen eller roteböndernas medsända kost. Rusthållen stod även för hästarnas underhållande i dessa sammanhang.Mötespassevolans kallades den avgift som från 1812 ålades rote- och rusthållarna mot befrielse från skyldigheten att underhålla det indelta manskapet under marscher och övningar på heden. Enligt mötespassevolansavtalet skulle rote- och rusthållarna årligen avsätta 7 Rdr för varje karl. Rusthållen skulle dessutom för varje häst avlämna 25 lispund hö, 1 tunna havre och 5 lispund halm antingen i natura eller i kontanta penningar.Från 1840 övertog kronan proviantansvaret varvid rote- och rusthållarna helt befriades från denna skyldighet. Vid varje regemente tillsattes en provianteringsdirektion som bestod av en regementsofficer, regementskvartermästaren, en kapten och en subalternofficer vilka ansvarade för inköpen och tillhandahöll, genom en regementskommissarie, den nödvändiga provianten för den exercerande styrkan (beväringarna inkluderade) på mötesplatserna.I flottan vid båtsmännens tjänstgöring på örlogsstationerna och till sjöss stod flottan för all förplägning.
Kostnaderna för rote- och rusthållen
Överstelöjtnant Grill uppskattade på 1850-talet att den verkliga årliga kostanden för ett soldatrotehåll låg på omkring 50 – 60 Rdr per nummer och år. Motsvarande kostnad för ryttarrusthåll låg på 150 – 160 Rdr och ett avsuttet rusthåll omkring 120 – 125 Rdr.
•"Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket", Claes Grill, 1856. Kapitel ”Kort öfversigt af Svenska Indelningsverket”, volym 1.Överst på sidan
Lönerna, förmånerna och
rekryteringsprocessen i detalj
Inledning
Jag har på andra sidor på min webbsajt ingående beskrivit hur indelningsverket fungerade. Denna sida kan sägas utgöra en sammanfattning av indelningsverket men mer detaljerad vad avser vissa delar av systemet såsom rotarnas sammansättning, löner och förmåner samt själva rekryteringsprocessen.Avsnittet är i stort baserad på överstelöjtnant Clas Grills ”Kort öfversigt af Svenska Indelningsverket”. Då Grill författade sin text i mitten på 1850-talet gäller mycket i artikeln nedan de förhållandena som gällde vid denna tid, bl.a. vad avser kostnader mm. Andra delar är mer allmänt gällande för hela indelningsverket.
Rote- och rusthållen
Knekthållet
Skattehemman var gårdar som ägdes av en enskild ägare och betalade skatt till kronan. Kronohemman var gårdar som arrenderade jord ägd av kronan och betalade skatt till denne. De skattehemman som var rusthåll i kavalleriet (skatterusthåll) var befriad från roteringsskyldigheten. Till rusthemmanen fanns vanligen hjälpgårdar, sk. augmentshemman. Augmentshemmanen betalade sina grundskatter till ett eller flera stamrusthåll.Kronorusthåll var de hemman på kronojord som var upplåtna till rusthåll. Kronorusthållen var liksom skatterusthållen befriade från roteringstjänst.Rusthållen var även befriade från grundskatterna, dvs ”befriade från erläggande av jordeboks- och hemmantalsräntor”.Frälsegårdar som ägdes av den del av frälset som kallades sätesfrälse eller odal- och ypperliga frälset var befriade från allt underhåll av krigsfolk, liksom från alla grundskatter. Övrigt frälse deltog i uppsättningen av adelsfanan. Under 1800-talet betalades enbart en obetydlig avgift istället för denna rusttjänst.I Båtsmanshållet underhölls båtsmännen på likande sätt som i infanteriet, dvs genom rotering. Det fanns dock ett antal båtsmansrusthåll i Södra Möre (Kalmar län) samt i Blekinge.Rusthemman fanns enbart i de provinser i landet där kavalleri var uppsatta (beridet eller avsuttet) som de ovan nämnda orterna i båtsmanshållet.Övriga oberustade hemman (med vissa undantag), dvs skattehemman och kronohemman, ingick i den ordinarie roteringen, dvs hade skyldighet att underhålla fotfolk till infanteriet eller båtsmän till flottan men utan att de erhöll skattelindring för denna extra pålaga.Däremot erhöll allmogen befrielse från alla framtida manskapsutskrivningar vilket var anledningen till att allmogen i landskap efter landskap accepterade denna skyldighet.Torpare och åbor var inte skattebelagda och deltog inte i roteringssystemet.HemmantaletGrunden i roteringssystemet var att två hela hemman tillsammans skulle bilda en rote och gemensamt underhålla en infanterist; fyra hemman skulle utgöra en båtsmansrote.Rotarnas sammansättning baserades på hemmantalet (mantalet), ett jordtaxeringsmått. På somliga orter var hemmantalet större, i andra lägre. Målet var att de hemman som bildade en rote tillsammans skulle uppgå till motsvarande två hemmantal. I de norra landskapen stödde sig inte rotehållet på hemmantalet utan på besuttenhet eller andra beräkningssätt allmogen emellan, såsom öresland, seland eller inägornas storlek, efter att provinsen i gemen åtagit sig att hålla ett visst antal manskap.I vissa fall kunde gårdarna i en rote ligga geografiskt långt ifrån varandra, till och med i olika socknar. Alla gårdarna i roten bidrog till rotehållskostnaden efter respektive gårds mantal efter en gång för alla fastställt proportion.Antalet gårdar per rote växlade mellan olika områden beroende på gårdarnas mantal. Med tiden kom gårdarna att klyvas många gånger vid arvsskiften, ofta ända upp till 16 hemmanslotter eller mera, varför antalet roteintressenter i rotarna bli ansenliga.En av gårdarna i roten, vanligtvis den största och den på vars mark soldattorpet fanns, kallades stamrote (huvudrote) och dess ägare var såsom roteförman (rotemästare) ansvarig för hela rotelagets gemensamma skyldigheter enligt kontraktet med rotens soldat. De övriga gårdarna i roten kallades strörotar (hjälprotar).På vissa håll i landet såsom i Dalarna och större delen av Norrland fanns inga egentliga stamrotar, utan detta åtagande flyttades emellanåt från den ena roteandeln till den andra varefter även soldatens torp kunde förändras.SoldatorpenEnligt roteringssystemet var soldaten berättigad att inneha och besitta ett torp på rotens mark, byggd efter föreskrifter med stuga och nödvändiga uthus för några kreatur. Till torpet hörde i regel en åker på ½ tunnland (ung. 2,500 m²) eller mer samt äng och mulbete så att soldaten kunde hålla 1 till 2 kor och några får. I vissa fall ingick dock enbart en kåltäppa.Hjälprotarna i roten betalade en viss årlig avgift, planpenningar, till det hemman på vars ägor soldattorpet låg (stamroten) för den upplåtna marken. Hjälprotarna i Västergötland var undantagna från denna skyldighet då man i roteindelningen redan tagit hänsyn till denna omständighet.På vissa håll i Sverige var rotarna inte skyldiga enligt kontraktet att hålla soldaten med ett torp. Exempel på landskap där roten inte hade denna skyldighet var Skåne, Hälsingland och Jämtland men genom frivilliga åtaganden var ändå förekomsten av soldattorp vanliga i dessa landskap.I Dalarna var förmånen till ett soldattorp varken föreskriven eller medgiven utan rotens skyldighet här var enbart att lämna nödigt husrum eller kontant ersättning så soldaten själv kunde ordna med bostad.I hela Norrland, utom några socknar i Gästrikland och Hälsingland, var överenskommelsen avseende ständiga soldattorp annorlunda. Här byggde varje antagen soldat ett nytt torp åt sig och sin hustru, ett torp som de sedan fick behålla på livstid.Även i skogsbygder i södra Sverige där det ännu fanns god tillgång på ouppodlad utmark fick soldaterna vid avsked uppföra ett nybygge åt sig och sin familj till boende då de lämnade soldattorpet. Detta bruk har bidrog till att av icke uppodlad mark röjdes upp och utökade hemmanens odlade jord.Den till soldattorpet tillhörande åkerjorden fick sås och skötas av soldaten själv när han var hemma på roten, dvs i fredstider, men hade rätt till någon hjälp med körslor av roten. Under kommenderingar då soldaten var borta från roten ålåg det roten att sköta torpets jord.Torpsyner, dvs inspektioner av soldattorpets vårdande och underhåll enligt kontraktet, förrättades i regel vart tredje år eller vid tillträde av ny soldat.
Båtsmanshållet
För båtsmanshållet gällde i princip samma stadganden som för soldathållet. Däremot var roteringen lindrigare i båtsmanshållet då det ingick fler hemman per rote. Detta avser den vanliga roteringen inte rusthållet. Båtsmanshållets rusthåll fanns i Södra Möre och Blekinge.Stamrotar förekom inte vid de norrländska båtsmanskompanierna. Istället byggdes/ordnades här båtsmanstorp för varje ny antagen båtsman. På andra orter kunde stamrotarna omväxlande bytas i en viss turordning. På 1800-talet hände det allt oftare att varken åkerjord eller äng ingick utan enbart själva stugan att bo i. Detta var speciellt vanligt för båtsmanstorpen i skärgårdarna men även vid rusthållskompanierna samt på Gotland. Fähus, lada eller bod skulle dock finnas vid torpet.Liksom soldattorpen utfördes torpsyn på båtsmanstorpen. Det skedde vid tillträde av an ny båtsman eller vart tredje år. Närvarande var då ”konungens befallningshavande” vanligen en representant från länsstyrelsen, länsmannen på orten biträdd av två nämndemän. Annars låg den allmänna tillsynen av över skötseln och underhållet på kompanichefen.
Rusthållet
För rusthållen användes inte hemmantalet som grund för rusthållet utan beloppet av de räntor som gården var skyldig att betala till kronan (dvs. skatt). Dessa räntor fick rusthållaren behålla som kompensation för kostanden av hållandet av ryttare med häst och torp, dvs som stöd och underhåll av åtagandet. Rustningskostnad beräknades och fastställdes för varje rusthemman och kallades hästräntor i kavalleriet. Om ett rusthemman var högre taxerad än kostanden för rustningen skulle överskottet disponeras åt annan indelningshavare. Uppgick däremot avgälden av rustningsstamhemmanet till ett lägre belopp än rustningskostnaden (vilket var vanligt) så utsågs augmenter (hela, halva eller mindre hemman) som då skulle betala sina grundräntor till ett eller flera stamrusthåll för att fylla upp underskottet av rustningskostnaden hos rusthållaren.Augmentshemmanen kunde ligga långt från sina rusthållsstammar, till och med i annat landskap.Båtsmansrusthållningen i flottan fungerade på liknande sätt.
Lön och förmåner
Knekthållet
Förutom soldattorp erhöll soldaterna en engångssumma vad avser städsel och lega vid anställningen samt en mindre årlig lön. Vidare erhöll soldaten hemkall, dvs naturaprodukter från roten.Hemkallet bestod av spannmål, hö och halm, vedbrand mm, men ibland även av matvaror och julkost etc. allt efter seder och bruk på olika orter enligt överenskommelser och kontraktet mellan roten och soldaten.Även inom ett och samma landskap kunde villkoren med avseende på torpets beskaffenhet och avkastning variera och i de fall avkastningen var god gavs därför en mindre lega och hemkall. Städseln (handpenningen) uppgick vid knekthållet till 1 Rdr upp till 8 Rdr. Legan (engångssumma vid antagandet) kunde utgå med upp till 66 Rdr och inberäknade då rekrytens hela första bouppsättning.Den årliga lönen kunde vara maximalt 10 Rdr. [Rdr = Riksdaler]Hemkallet (naturaprodukter) bestod oftast av mellan 1 ½ till 4 tunnor spannmål (råg, korn och havre); någon tunna potatis; mellan 40 – 80 lispund eller 2 till 3 lass hö; lika mycket halm; samt på några olika orter 2 lispund matvaror i kött, fläsk mm. [1 lispund = 8,5 kg, 1 kappe = 4,6 L.]I Uppland lämnades exempelvis 6 tunnor säd och 8 tunnor potatis, 8 kappar ärter mm. I Småland 1 tunna spannmål men inget spannmål alls i Bohuslän förutom första uppsådden av torpets jord. I Dalarna och i Skåne där varken torp eller åker tilldelades soldaten lämnades istället hushyra upp till 5 Rdr och hemkallet till 6 till 7 tunnor säd eller kontanter till motsvarande värde ända upp till mellan 50 och 80 Rdr årligen.Få överenskommelser mellan roten och dess soldat var den andra lik, inte ens på samma ort och inom samma regemente. Kontraktet som stadgade förbindelserna mellan roten och dess rekryt skulle vid rekryteringen uppvisas för kompanichefen. Rotens fullgörande av kontraktets åtaganden skulle avräknas i en särskild liggare, likvidationsboken. Denna bok skulle uppvisas i befäls närvaro vid de årliga avlöningsmötena i början av året och avslutas. Därmed var det förra årets åtaganden av roten godkända.
Båtsmanshållet
Båtsmännens lega, lön och hemkall var på vissa orten mindre än soldaternas på samma ort, på andra orter kunde förhållandena vara de omvända, dvs båtsmännens var större än soldaternas på samma ort. Lönen var däremot lika på alla orter. Legan liksom hemkallet däremot berodde på överenskommelsen mellan roten och båtsmannen och dess storlek var kopplat till torpets beskaffenhet och avkastning.Avräkningsmöten där likviden reglerades mellan rotarna och dess båtsmän hölls kompanivis under ledning av kompanichefen.
Rusthållet
Det var rusthållarens ansvar att anskaffa fullgiltig karl och häst (eller båtsman) för sitt nummer. Manskapet i rytterirusthållen skulle jämte lega, lön och underhåll i natura, efter överenskommelse med mellan rusthållarna och ryttarna, även förses med torp på rusthållets ägor. De bestämmelser som fanns beträffande torpen var ungefärligen lika för ryttarna i rusthållen som för knektarna i roteringshållen. På vissa håll i Skåne fick ryttarna dock inte eget boställestorp utan endast nödigt husrum eller ersättning i pengar. Lön och hemkall, samt då bostad uppläts, även åker och äng, liksom andra förmåner såsom bete, vedbrand och foder tillhandahölls alltid.Allt tillhörande uniformen, liksom ryttaren och hästen bekostades och underhölls av rusthållaren i fred såväl som krig. Munderingen vid de beridna rusthållen av huvudbonad (kask eller höghatt), vapenrock (eller dolma med päls och skärp), ridbyxor, lägermössa samt kappa, allt av kläde, samt småpersedlar som stövlar med sporrar, skjortor, halsduk, stallrock, linnebyxor, skinnkalsonger, kollett mm. Anskaffningskostnaden för munderingen kunde uppgå till 70 – 80 Rdr. Vapnen utgjordes av sabel och 2 pistoler, en slät och en räfflad med tillbehör och i vissa fall lans. Dessa tillbehör uppgick till cirka 40 Rdr.Till utredningen (persedlar) hörde kartusch med rem, sabelkoppel, kappsäck av kläde, flaska och mattornist; nyvärde för dess uppgick till omkring 15 Rdr.Hästmunderingen bestod av sadel med tillbehör, valtrapp, betseltyg, pistolhölster, fodertornister och fodersäck, grimma, täcke med hjord, ryktdon och viskduk samt en omgång hästskor, en uppsättning som kostade omkring 65 Rdr. Inköp av häst gick på mellan 200 och 300 Rdr.Hästarna vid dragonförbanden skulle ha en höjd på 9 kvarter och 4 tum (143 cm) bakom sadeln, vid husarförbanden 9 kvarter 2 tum (138 cm) och vid hästjägarkåren 9 kvarter 1 tum (136 cm).Ansvaret för underhållet, skötseln och tillsynen av hästen låg helt och hållet på rusthållaren. Hästen skulle utfordras, mellan mötena, på rusthållarens stall och fick inte användas till körslor; vanvård medförde höga böter. Likaså var rusthållaren ansvarig för att vårda alla persedlar som tillhörde munderingen och hästutrustningen. Vapnen var dock ryttaren själv ansvarig för.Rusthållaren var även ansvarig att ersätta förlust av utrustning liksom av hästen, även i krig.[1 kvart = 14,8 cm, 1 tum (verktum) = 2,47 cm]Vid det avsuttna kavalleriet hade rusthållaren inte längre något ansvar för häst och den mundering och utredning (persedlar) som skulle tillhandahållas var densamma som vid infanteriet. I övrigt hade rusthållaren samma ansvar som vid det beridna rusthållet.
Rekryteringsprocessen
Knekthållet
Varje rote hade var för sig skyldighet att rekrytera en ny karl då en vakans uppstod på roten men det fanns undantag vid särskilda omständigheter. En sådan omständighet kunde vara att en viss rote blivit tvungen att anskaffa nya rekryter betydligt oftare än andra rotar. För att lindra rekryteringskostnaderna för en sådan rote kunde denna kostnad fördelas på flera händer, exempelvis på uppgjorda sammansättningar av ett visst antal rotar mellan vilka kostnaden fördelas eller övertas i turordning.I Älvsborgs-, Skaraborgs-, Jönköpings- eller Kronobergs län var korpralskapens 25 rotar gemensamt skyldiga att bidra till legan med ett visst belopp då en av dem skulle rekrytera. [Det fanns 25 soldater, inklusive 1 korpral, i ett korpralskap]. I Uppland, Västmanland och Jämtland bildade man istället kassor genom tillskott från rothållarna eller genom andra bidrag ur vilken den rote som skulle rekrytera erhöll ett visst belopp som hjälp till legan.Denna rekryteringshjälp medförde en stor lättnad för rotarna och rekryteringen förorsakade därmed ingen olägenhet för dem. I Hälsingland och Gästrikland skedde rekryteringen helt efter skov (turordning) inom varje socken så att den rote som var i tur (skovroten) alltid anskaffade rekryten fastän denne insattes och tjänade i annan rotes nummer (hemlings- eller löningsroten), dvs där vakansen inträffat.I östra och södra delarna av Södermanland rekryterades det på ett liknande sätt där varje skov bestod av 10 rotar. I Närke bestod skoven av 6 rotar och i Värmland av 20 rotar.Detta sätt att rekrytera (skov) hade dock en viss svaghet vad gäller valet av rekryt. Det fanns nämligen en viss frestelse eller risk att den rote som stod i tur att rekrytera skulle anta den karl som kunde fås för den billigaste penningen jämfört med om vakansroten själv fick tillsätta sin egen soldat.I Värmland undvek man detta genom att den rote vars vakans skulle fyllas erhöll rekrytringslegan från den rote i skovet som stod på tur och själv anskaffade rekryten.I båtsmanshållet var systemet med skov det vanligaste förfarandet vid anskaffande av nya rekryter.När en vakans uppstod på en rote, i såväl knekthållet som båtsmanshållet, skulle en vakans återbesättas inom tre månader (Värmland undantaget). Om detta inte skedde inom den stipulerade tiden utgick ett vite som betalades till kronan. Från 1850-talet utgick detta vite enbart vid fred, ej vid krig.Den nya rekryt som antagits av roten skulle uppvisas för kompanichefen och skulle vid armén vara 5 fot 8 tum (168 cm) lång och mellan 18 och 30 år gammal. Vid särskilda rekryteringsmöten besiktigades årets rekryter av regementsläkaren och därefter antogs av regementschefen och landshövdingen. Approberad (godkändes som soldat) blev rekryten först vid nästkommande generalmönstring av generalbefälhavaren. Med andra ord blev karlen rekryt vid själva antagningen men soldat först när han godkändes (approberades) vid nästkommande generalmönstring. En generalmönstring hölls som regel vart tredje år per regemente.[1 svensk fot = 29,7 cm, 1 tum (verktum) = 2,47 cm]
Båtsmanshållet
I båtsmanshållet skulle den karl som insatts av roten uppvisas för kompanichefen och kompanichefen avgjorde ensam om karlen skulle antas som rekryt. Något krav på längd fanns inte i båtsmanshållet men däremot på sjöerfarenhet. Åldern kunde vara ända upp till 36 år.Men liksom i armén skulle båtsmansrekryten approberas vid nästa generalmönstring innan han blev båtsman.
Rusthållet
Vid kavalleriet skall en ryttare vara 5 fot 7 tum (166 cm) lång , välväxta och lämpliga. Kontrakt upprättades mellan rusthållaren och ryttaren innehållande de överenskomna villkoren och skulle uppvisas vid rekryteringsmötet. Kavalleriet uppfordrades sällan till garnisonstjänst under fredstid och aldrig till arbetskommenderingar. Det senare förbehållet gällde även de avsuttna regementena.[1 svensk fot = 29,7 cm, 1 tum (verktum) = 2,47 cm] Vid kavalleriet hölls särskilda årliga så kallade exercisskvadroner eller rekryt- och remontmöten på respektive kavalleriregementes mötesplats (med kaserner, stall och ridhus) där nyinsatta ryttare övades och nya hästar dresserades. Dessa möten pågick i 3 till 4 månader från februari till maj. Förutom dessa möten hölls även årliga regementsmöten liknande dem i infanteriet.Vart tredje eller fjärde år samlades även flera regementen på en och samma plats till större läger eller övningsmöten.Fram till 1812 underhölls ryttarna under möten och mönstringar med kost i natura medskickade av rusthållarna. Därefter befriades rusthållarna från denna skyldighet mot en fast avgift, sk. mötespassevolansavgift. Från 1840 övertog kronan proviantansvaret varvid rote- och rusthållarna befriades från denna skyldighet.
Annonsering av vakanser
När det uppstod en vakans på en soldatrote var det som sagt roteböndernas skyldighet att rekrytera en ny soldat till roten. Men hur fick socknens unga män reda på att det fanns en ledig plats som soldat på en viss rote? Vakanser på någon av socknens rotar var en typ av meddelande som annonserades som en kungörelse från predikstolen i sockenkyrkan. När tidningar blev vanliga under 1800-talet annonserades vakanser på rotarna även i lokaltidningarna.Det var närvaroplikt vid gudstjänster förr så i praktiken fanns alla sockenbor på plats i kyrkan under gudstjänsten. Kyrkan fungerade därför som ett viktigt forum för spridande av kungörelser till sockenborna.
Tjänstgöringstid och gratial
De antagna vid de indelta förbanden, soldater, ryttare och båtsmän, var anställda på ”tillsvidare kontrakt” och var kvar i tjänst så länge de var dugliga för krigstjänst. Endast undantagsvis beviljades avsked före pensionsåldern. Denna inträffade efter cirka 50 levdandsår och 25 tjänsteår vid jägarförbanden; och 30 tjänsteår för manskapet vid kavalleriet, övriga infanteriet och flottan.De avgående som beviljats pension fick ett årligt gratial ur Vadstena krigsmanshusfond eller amiralitetets krigsmanskassa för sin återstående livstid; från 8 till 12, 24, 36 och högst 50 Rdr vid armén och från 6 till 8, 12, 18 och 30 Rdr vid flottan. De högre beloppen tilldelades de som var blesserade och berodde enligt klassifikationen i övrigt på korpralsgrad, välförhållanden och av åldern som även efter avskedet berättigade till uppflyttning till högre pensionsklass med fyllda 60 och 75 år.Pensionsbreven utfärdades och stadfästes vid nästa generalmönstring även om interim avsked beviljats dessförinnan.
Mötespassevolans
Innan mötespassevolans infördes 1812 fick soldaterna underhålla sig själv på de årliga mötena på egen eller roteböndernas medsända kost.Rusthållen stod även för hästarnas underhållande i dessa sammanhang.Mötespassevolans kallades den avgift som från 1812 ålades rote- och rusthållarna mot befrielse från skyldigheten att underhålla det indelta manskapet under marscher och övningar på heden. Enligt mötespassevolansavtalet skulle rote- och rusthållarna årligen avsätta 7 Rdr för varje karl. Rusthållen skulle dessutom för varje häst avlämna 25 lispund hö, 1 tunna havre och 5 lispund halm antingen i natura eller i kontanta penningar.Från 1840 övertog kronan proviantansvaret varvid rote- och rusthållarna helt befriades från denna skyldighet. Vid varje regemente tillsattes en provianteringsdirektion som bestod av en regementsofficer, regementskvartermästaren, en kapten och en subalternofficer vilka ansvarade för inköpen och tillhandahöll, genom en regementskommissarie, den nödvändiga provianten för den exercerande styrkan (beväringarna inkluderade) på mötesplatserna.I flottan vid båtsmännens tjänstgöring på örlogsstationerna och till sjöss stod flottan för all förplägning.
Kostnaderna för rote- och
rusthållen
Överstelöjtnant Grill uppskattade på 1850-talet att den verkliga årliga kostanden för ett soldatrotehåll låg på omkring 50 – 60 Rdr per nummer och år. Motsvarande kostnad för ryttarrusthåll låg på 150 – 160 Rdr och ett avsuttet rusthåll omkring 120 – 125 Rdr.
