Befälsboställen under

indelningsverkets epok

Befälsboställen

För avlöning av de indelta officerarna var principen att i stället för att kronan samlade in skatten från bondgårdarna och sedan betalade befälens löner så utnyttjades resurserna direkt på platsen, dvs indelning. Indelning innebar således att man "öronmärkte" skatt för ett visst ändamål, exempelvis betalning av lönen till en statlig ämbetsman eller en officer. Varje officer fick ett boställe med tillhörande jordbruksmark som kunde försörja familjen samt ta del av hela eller del av skatten eller räntor från rotegårdarna de var tilldelade. Byggnationen av huvudbyggnaden bekostade staten medan innehavaren av bostället fick stå för underhåll och skötsel. De militära boställena stod i proportion till befälens tjänstegrad, ju högre grad desto större boställe och fler hemmans skatt i lön. De hemman som bidrog till officerarnas lön med sin skatt kallades fördelshemman. Det egentliga indelningsverket, dvs armébefälen, grundades med andra ord på anvisning av kronan tillhöriga hemman och räntor. Befälet fick fördelsbeställning, boställe av krononatur och vid infanteriet därjämte tilldelningshemman. För hästhållningen tilldelades kavalleriet ett antal hästhemman. Redan under Karl X:s tid användes dock ett visst antal kronohemman för officerarna. En förutsättning för indelningsverket var reduktionen där många gods drogs in till kronan från adeln. Detta var gods som tidigare delats ut av kronan. Mellan 1682 och 1700 minskades adelns hemmansbestånd från 66% till 33% totalt sett. Kronans andel var då 35,5%. Varje officer och underofficer avlönades således med ett boställe. Till varje befattning inom ett regemente fanns således ett visst boställe knutet. Vartefter officeren avancerade bytte han alltså också boställe. Det fanns detaljerade typritningar utfärdade för befälsboställena (till skillnad från soldattorpen). Högre militär tjänstegrad medförde större och finare boställe och fler hemmans skatt i lön. De högre officerarna vid respektive regemente tilldelades vanligen äldre gods, kungsgårdar eller större säterier som redan var bebyggda med någon större herrgårdsliknande byggnad. För de lägre befälsgraderna byggdes däremot nya boställen, i regel i trä. Boställets huvudbyggnad kallades karaktärsbyggnad om den var uppförd enligt typritningarna. Vanligen fanns fler bostadsbyggnader på varje gård eller boställe, de kallades laga hus. Vid den här tiden hade en gård snarare karaktären av en by, med flera familjer och bostadshus. Man skall komma ihåg att boställena, liksom soldattorpen, var tjänstebostäder. När innehavaren avgick från sin position vid regementet fick han också lämna sitt boställe. Nu skulle istället hans efterträdare flytta in. Den som disponerade ett boställe var också skyldig att underhålla det. Därför gjordes det husesyner regelbundet där eventuella behov av reparationer etc. noterades i protokoll. Mer om officerarna.

Befälsboställena dras in

Många boställen kom i praktiken att brukas och bebos av andra än sina innehavare, kanske för att officeren redan hade boende på annat håll. Gårdarna kunde då arrenderas ut till bönder eller militärer med lägre grad. Det var heller inte ovanligt att gårdarna drevs i ett så kallat hälftenbruk, vilket innebar att innehavaren stod för marken och bonden för arbetsinsatsen och att vinsten delades. Genom 1833 års lönereform för den indelta armén fick en rad militära befattningshavare kontant lön istället för boställesförmån. Därefter upphörde det militära boställesbyggandet successivt och de befintliga befälsboställena utarrenderades. De befälskategorier som efter 1833 fortsatt skulle avlönas med boställen enligt lönereformens bestämmelser var regementschefer, majorer, skvadrons- och kompanichefer, fanjunkare och ytterligare två underofficerskategorier. Regementenas övriga boställen skulle utarrenderas, vanligen på 30 år. Vid 1800-talets mitt fanns det omkring 2.000 officersboställen i Sverige. Det gamla indelta lönesättet för arméns befäl avskaffades slutgiltigt med 1875-års lönereglering. Från 1875 skulle samtliga officerare avlönas kontant, varvid avlöning genom boställen upphörde helt. De återstående boställena övergick nu till Domänverket, som utarrenderade dem till civila brukare eller sålde dem. Härmed var kärnan i indelningsverket, dvs jordens avkastning med boställen och indelning till officerarnas försörjning övergiven och ersatt med kontant avlöning. Redan år 1844 upphörde i princip allt militärt boställesbyggande.

Typritningar

1687-års boställsförordning

Den var Erik Dahlberg som var först med att ta fram mönsterbyggnader för det militära indelningsverket. År 1687 fick han i uppdrag att ta fram typritningar för officerarnas byggnader. Dessa ritningar kom att revideras flera gånger. Dahlbergs typritning avseende ett kaptensboställe är i princip en förlängd version av en traditionell parstuga. Det fanns dock en viktig skillnad mellan Dahlbergs typritning för ett kaptensboställe och den traditionella parstugan. I kaptensboställevarianten fanns ett stort rum i mitten av huset, ett rum som varken var kök eller sovrum. Därmed hade salen introducerat i mindre bostäder. Därmed förvandlas rummet kaptensbostället mer till ett utpräglat kök och salen blev en slags sällskapsrum. Boställena för kaptener/ryttmästare hade fyra rum samt förstuga och kök. Boställena för Fänrikar/kornetter och löjtnanter hade däremot endast en storstuga samt två kammare. Det var smala envåningsbyggnader av trä och med torvtak. Typritningar för regementsofficerarnas boställen fanns inte i 1687-års boställesförodning, då det vid denna tid fanns gott om herrgårdar att tillgå från den då nyligen genomförda reduktionen. Bilden till höger visar en typritning på boställe för kaptener och ryttmästare utförd av Erik Dahlberg omkring 1687. På boställena av trä markerade man rangskillnaderna mellan boställena genom bemålningen med rödfärg. På regementsofficerarnas boställen målades både boningshus och ladugårdar, hos kompaniofficerare bara boningshusen. På underofficerarnas hus målade man endast knutar och fönsteromfattningar och hos underbefälet bara knutarna.

1690-tal

På 1690-talet tog Nicodemus Tessin d y fram en typritning för ett översteboställe som påminde om den tidens mindre herrgårdsbyggnader. I mitten, bakom förstugan, fanns salen, som för att bli ljusare gjordes något större än tidigare. Övriga rum låg symmetriskt kring mittsektionen. Köket däremot placerades i ett separat ”laga hus” enligt 1681 års husesynsförordning, som föreskrev att eldfarliga byggnader skulle skiljas från gårdens övriga boningshus. På Dahlbergs ritningar fanns köket placerats i ett särskilt rum intill förstugan. Varje boställe skulle även ha en murad källare, visthus, sädes- och mjölbod med loft, hemlighus, vagns- och redskapshus, stall, fähus, foderlada och brygghus. Vidare kunde det finnas svinhus, hönshus, smedja och så kallade överloppshus, som befälet själva bekostade och som var deras privata.

1730-års boställsförordning

De typritningar som togs fram år 1730 upprättades av Johan Eberhard Carlberg, stadsarkitekt i Stockholm. Han ville göra officersboställena mer ståtliga, mer lik den Karolinska herrgårdsstilen. För överste-, överstelöjtnant- och majorsboställen använde Carlberg sig av den sexdelade planen som placerade salen i husets mitt och två kammare på gavlarna. Carlberg införde även takstolskonstruktioner som var en skillnad från Erik Dahlbergs åstak. Detta innebar nya möjligheter till olika byggnadsmaterial, takformer, skorstensplaceringar samt även tyngre takmaterial. För regements- och kompaniofficerarna omfattade ritningarna karaktärshuset samt ytterligare två laga hus, i regel flygelbyggnader. Kaptens- och överstelöjtnantsbostället försågs även med sk. säteritak, med en förhöjd mittdel och två lägre takfall på sidorna. Därmed blev det mer utrymme för vinden vilken kunde inredas med två vindskamrar. Säteritak ansågs dock onödigt dyrt och redan ett år senare, dvs 1731, kom en kunglig förklaring, där det bestämdes att de högre officersboställena istället skulle förses med vanliga sadeltak. Byggandet av flyglar blev också frivilligt. För löjtnants-, fänriks- och kornettsboställen fortsatte dock 1730 års ritningar att gälla. Enligt 1731 års boställsordning skulle ett boställe för major och överstelöjtnanter ha måtten 17,2 x 8,9 meter (29 x 15 alnar), dvs cirka 153 m2 inom knutarna. Ett kaptensboställe skulle ha måtten 15,5 x 8,5 meter (26 x 14 alnar), dvs cirka 132 m2 inom knutarna och bestå av en sal, tre kammare, kök samt en förstuga. Bilden till höger visar Carlbergs typritning för major/överstelöjtnant enligt 1731-ås bestämmelser. Bild: Krigsarkivet. Takkonstruktioner: Ett åstak är en takkonstruktion där taket bärs upp av horisontella stockar eller balkar - åsar som ligger parallellt med nocken. Bilden till vänster visar en skiss av en byggnad med åstak. Bild: Wikipedia. Sadeltak är ett yttertak där två obrutna takfall är förenade uppe i taknocken och sluttar åt ett varsitt håll. Sadeltaket är den vanligaste takformen i traditionell svensk arkitektur. Säteritak (eller karolinertak) är en typ av takutformning på byggnad, som var en vanlig takform i Sverige under stormaktstiden och därefter (från 1600-talet och framåt) på herrgårds- och slottsbyggnader. Taktypen är ett valmat tak som är brutet av ett lågt vertikalt parti. Ett typiskt säteritak består av två takfall och mellanliggande våning med fönster. Bilden till höger visar en herrgård med säteritak, Stola herrgård, Lidköping. Bild: Wikipedia. Ett valmat tak är ett tak som har takfall även mot husets kortsidor; ett komplett valmat tak ersätter husets gavel. Taket har alltså takfall på alla fyra sidor. Mansardtak, även kallat brutet tak, är ett yttertak med brutet takfall. Det kan beskrivas som ett sadeltak som, beroende på modell, sluttar brantare nedåt på långsidorna med början cirka två tredjedelar från taknocken mätt.

1752 års boställsförordning

År 1752 kom ytterligare en ny boställsförordning. Enligt denna skulle alla karaktärsbyggnader nu uppföras i tegel eller sten samt förses med tak av tegel eller tjärade spån. En annan uppfinning vid denna tid var kakelugnen. Allt detta för att spara skogen. Befintliga karaktärsbyggnader skulle även brädfodras för att skydda timret samt höja husens status. En av de arkitekter som anlitades för 1752 års ritningar var Carl Hårleman. Enligt Hårlemans ritningar skulle officersboställena även förses med mansardtak (brutna tak) och med en fönsterkupa i nedre takfallet, vid ingången. Regementsofficerarna fick vid den tiden ha boställen med två våningar. I bottenvåningen fanns kök, kammare för pigor och drängar, expedition och liknande. På övervåningen låg salen och de övriga boningsrummen. Kompaniofficerarnas boställen skulle fortfarande ha en våning. När Hårleman dog 1753, övertogs arbetet med mönsterritningarna av Carl Wijnblad. Planerna på stenhus var dock orealiserbara och redan 1770 slopades detta krav. Trots skattelättnader blev stenhusen nästan dubbelt så dyra att bygga som trähusen. Istället började man förse trähusen med rappning, vilket skulle få dem att likna stenhus. År 1783 stadgade Gustaf III att boställena skulle byggas i det material som var billigast på orten. I slutet av 1700-talet gjordes ytterligare försök att förnya boställenas arkitektur. Vid dessa tillfällen anlitades hovintendenten Gustaf af Sillén och arkitekten Erik Palmstedt för att ta fram nya typritningar. Palmstedts nya typritningar godkändes av Gustav III år 1786. De nya boställena utformades i nyklassisk stil med sadeltak. Gustaf af Sillén blev den siste civile arkitekt som engagerades för att göra boställsritningar. På bilden till höger visas Palmstedts typritning för boställen i två våningar avseende överstelöjtnant/major år 1786. Bild: Krigsarkivet.

1800-tal

Efter Silléns ritningar startade man i början av 1800- talet att uppföra av olika typer av byggnader på ett ganska okontrollerat sätt och som inte var ekonomiskt försvarbara. Detta gjorde att krigskollegium återigen ta sig manad att ta fram nya typritningar. Dessa skapades av fortifikationslöjtnant Anders Petter Boman. I Bomans typritningar fanns även drag av tidigare ritningar, framför allt 1731 års ritningar av Carlberg. Men även av Palmstedt. Typritningarna för boställen avseende överstelöjtnant, major, kapten och ryttmästare godkändes 1810 och vilka innebar i stort en revidering av 1730 års typritningar. Ritningarna till översteboställen godkändes först 1819. Förslaget innebar en återgång till karaktärsbyggnader med en våning, men med två eller fyra kammare på den inredda vinden.

Relaterade länkar

• Yngre indelningsverket • Officerarna • Soldattorpen • Indelningsverket under 1800-talet • Uniformer vid den svenska armén • Södermanlands regementes boställen

Källreferenser

• "Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket", Claes Grill, 1856. Kapitel ”Kort öfversigt af Svenska Indelningsverket”, volym 1. • Stora Kölaboda kaptensboställe. Länsstyrelsen i Kronoberg. • Officersboställen - ett skånskt kulturarv att vårda, Mårten Persson, Lunds universitet, 2005. • Majorsbostället Gryta, Ett militärhistoriskt byggnadsminne sett genom syneprotokollen 1698-1881. Göran Ulväng. • Indelta inkomster, En studie av det militära löneindelningsverket 1721–1833. Fredrik Thisner. Uppsala universitet 2014. • Militära boställen, Statens fastighetsverk • Så bodde officerarna av Martin Giertz, 2019 • Svenska knektar: Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, Lars Ericson Wolke. • Wikipedia Överst på sidan