Rekrytering och utbildning av

officerare vid den svenska

krigsmakten under

indelningsverkets dagar

Rekrytering

Rekrytering av befäl kunde ske på fyra sätt: 1. Beställning, vilket innebar att en person erhöll officersfullmakt. Denna fullmakt kunde i fredstid enbart konungen eller den högsta myndigheten utfärda. I krigstider kunde dessa även utfärdas temporärt till och med kaptens grad av regementschefer. 2. Transport (förflyttning) från annat förband var vanligt från och med kaptens grad och innebar nästan alltid en befordran. 3. Värvning förekom till alla befälstjänster tom löjtnants grad. Värvning kan ha gällt för ett år eller ett fälttåg i sänder. 4. Befordran inom regementet var ytterligare ett sätt att tillsätta befäl. Det var vanligt att det lägre befälet rekryterades inom förbandet genom befordran.

Accord

Det var inte gratis att erhålla en underofficerstjänst eller en officerstjänst. Från 1680-talet och fram till 1833 var den som efterträdde en officer eller underofficer tvungen att betala den som lämnade tjänsten en summa pengar, ett så kallat ackord. Ackordet gjordes upp mellan efterträdaren och den som slutade på tjänsten. Varje gång en officer befordrades var han tvungen att erlägga ackord till den som han efterträdde. Man kan säga att den tillträdande officeren helt enkelt köpte tjänsten av sin företrädare. Efterträdaren skulle visserligen godkännas först. Ackordssystemet ogillades av myndigheterna och det gjordes både försök att få stopp på ackordshandel och att få kontroll över det genom att tillåta systemet. Läs mer om det Militära ackordssystemet.

Utnämningar av befäl

Det var regementschefen som tillsatte nya tjänster. Underofficerare kunde han utnämna efter eget tycke. Vad gäller befordringar av underofficerare till officerare föreslog regementschefen vilka som skulle utnämnas till fänrik/kornett (dvs den lägsta officersgraden). För tjänster från löjtnants grad och uppåt var regementschefen skyldig att, inom två månader efter att en tjänst blev ledig, föreslå lämpliga kandidater för Kungl. Maj:t. Kandidaterna skulle också rangordnas enligt gällande befordringskriterier där bl.a. tjänstgöringstid var en viktig faktor. Kungl. Maj:t beslutade sen vilken av kandidaterna som skulle utnämnas.

Vad krävdes för att bli officer?

Några egentliga kunskapskrav fanns inte för att bli officer, inga prov eller test av duglighet förekom. Däremot förekom en läroperiod som skulle genomgås. Detta kallades för gradpassering (snabbt passera genom graderna). Den som skulle bli officer fick börja som underbefäl eller underofficer för att praktisera i de olika lägre tjänstegraderna. Detta skedde under ca: 6 månader. Detta kan närmast liknas vid ett lärlingssystem. Enligt en förordning från 1808/1809 skulle en blivande officer fullgöra gradpasseringen genom att tjänstgöra som soldat, korpral och underofficer i 3 månader vid ett värvat regemente. Därefter skulle han godkännas i ett förhör av majoren rörande exercis och tjänstgöring. Förhöret var dock en formalitet snarare än ett prov. Officersaspiranten skulle sen tjänstgöra som officer i 2 månader vid ett värvat regemente. Skärgårdsflottan eller Arméns flotta som den egentligen hette skapades år 1756. I Arméns flotta hade man strängare krav på officerarnas färdigheter. Enligt 1783-års reglemente krävdes sjöofficersexamen för att bli sjöofficer. Denna utbildning bedrevs vid Stockholms station. Inom Örlogsflottan fanns redan 1683 krav på att "de, som föreslås till officerare vid sjövapnet, skola undergå sjöofficersexamen". Trots detta hade örlogsflottan enbart de i Karlskrona inrättade Styrmans- och artilleriskolorna. Många förmögna föräldrar försökte att få in sina barn i rullorna vid så tidiga år som möjligt. Antalet tjänsteår var viktigt vid befordringar och ju tidigare de kom in i rullorna desto fler tjänsteår kunde de uppnå redan vid unga år. Många tjänsteår var i regel viktigare än duglighet när det gällde befordringar. Vid krig däremot blev duglighet det viktigaste kriteriet. Under karolinerepoken och det stora nordiska kriget var det nästan enbart duglighet som styrde befordran. Under denna tid ökade också andelen officerare som inte var frälse. I 1766-års reglemente stadgades att antalet tjänsteår vid befordran fick börja räknas först från det år som officeren fick sin fullmakt. Vidare påpekades att även kompetens och duglighet skulle beaktas vid befordran. Detta konfirmerades 1794 då regementscheferna beordrades att väga in såväl kompetens som tjänsteår när de föreslog en officer/underofficer till befordran.

Utbildning av officerare

Det fanns inga direkta krav på utbildning för att erhålla en officersfullmakt. Livgardet var ett värvat regemente och i fredstid fanns regementet i Stockholm. Regementet var ett elitförband och fungerade även som ett utbildningsförband för armén. Livgardet kom även att fungera som officersskola dit officerare skickades för att erhålla utbildning. Vidare var officerare från Livgardet ute på andra regementen för att bedriva undervisning. Detta gäller framförallt under karolinerepoken. Vid vissa förband förekom dock egen utbildning av officerare. Mellan 1771 och 1788 var överste Gustav Adolf von Siegroth chef för Södermanlands regemente. År 1782 tog Siegroth initiativ till en militärakademi vid regementet och för detta fick han både godkännande och beröm av Gustav III. Undervisningen bedrevs på Malma hed, Malmköping, i samband med regementsmötena. Siegroth lyckades även utverka en volontärslön vid vart och ett av regementets 8 kompanier. År 1786 fastställdes att undervisningen skulle pågå mellan 20 maj och 3 juni. Lärarna vid akademin ersattes med fri inkvartering, måltider vid regementschefens bord och 1 riksdaler i traktamente. Utbildningen bedrevs både före och under regementsmötena och undervisningen omfattade både militära- och civila ämnen. Akademins undervisning upphörde 1788 i och med krigsutbrottet mot Ryssland. Siegroth lämnade regementet under kriget och utbildningen kom aldrig igång igen efter krigsslutet. Strax därefter så bildades krigsakademi vid Karlberg och behovet av en egen akademi vid regementet minskade. Åren 1756 - 1792 fanns även en kadettskola i Karlskrona. I Sveaborg fanns en sjöskola för underofficerare och kadetter vid arméns flotta. År 1792 inrättades en krigsakademi vid Karlberg i Stockholm. Det borde ha varit rimligt att anta att man samtidigt införde ett krav på examen för att erhålla en officersfullmakt, men detta gjordes inte. Kadetterna från Karlberg fick nu istället konkurrera med officerskandidater som utbildats lokalt ute på förbanden. En nackdel för kadetterna var att de saknade vana av trupptjänst. Däremot så kunde kadetterna erhålla en tjänst som stabsofficer utan att behöva betala ackord. I början antogs kadetterna vid Karlberg i 11 - 13 års ålder och utbildningen var 5 år lång följt av 6 månaders gradpassering samt 6 månaders repetition. Redan år 1797 minskades utbildningstiden till 4 år och åldern för antagning höjdes till 13 - 14 år. Vidare så flyttades gradpasseringen till sommaren och genomfördes på respektive regemente. Utbildningen på akademin omfattade både civila och militära ämnen. Ett annat och inte så ovanligt sätt om officerare utnyttjade för att få både utbildning och erfarenhet var tjänstgöring vid utländska krigsmakter. Speciellt Frankrike var populärt under 1700-talet. Även vid ryska krigsmakten har många svenska officerare tjänstgjort. För sjöofficerare var den engelska flottan populär. Vid eventuella krigsutbrott med Sverige var officerarna förväntade att återvända hem. Adeln hade sen 1721 rätt att resa utomlands för att studera och ta tjänst i andra länders krigsmakt. Ofta kunde dessa resor ske med full lön från den svenska krigsmakten och fick i ibland även bidrag till resan. Adeln hade även rätt att få de meriter man skaffade utomlands att tillgodoräknas i den svenska krigsmakten. Denna rätt att ta utländsk tjänst användes relativt ofta inte mist för att påbättra karriären i Sverige. Utlandstjänst var vanligt fram till 1700-talets slut, därefter minskade den betydligt. Först 1835 blev det obligatoriskt inom hela krigsmakten att erlägga en examen innan man kunde erhålla en officersfullmakt. Det dröjde till 1867 innan det blev ett krav att denna examen skulle erläggas vid krigsakademin vid Karlberg. År 1852 infördes krav på examen från läroverk för att få tillträde till Karlberg. Detta var ett led i att omvandla krigsakademin till en krigsskola. År 1863 var ombildningen till en krigsskola klar. Från 1873 krävdes genomgången regements- och rekrytövningar för tillträde till utbildningen och samma år upphör även undervisningen av civila ämnen vid Karlberg. År 1867 bildades Sjökrigsskolan som nu övertog utbildningen av sjöofficerare. Vidare inrättades en sjöhögkrigsskola 1898. Se vidare Krigsakademin i Karlberg.

Volontärer

Ett vanligt sätt att bli officerare var att börja som volontär. Volontärerna var frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare både vid armén och vid flottan. Volontärinrättningen tillkom redan under slutet av 1500-talet. Volontärer var då en del av manskapet, men hade en bättre ställning än de övriga soldaterna. Under det yngre indelningsverket var volontärerna i regel skilda från indelningsverket och rustade sig själva mot kontantersättning och var att betraktas en grupp av blivande befäl. Åldern på volontärerna fastställdes år 1730 till 15 år. År 1736 ändras åldern så att de kunde antas när de var tillräckligt gammal för att ”regera gevär”. Under 1700-talets andra hälft försökte man dock begränsa antagningen av allt för unga volontärer genom att de inte längre fick räkna anställningsår under åldrarna 15 (år 1765) respektive 18 år (år 1796) vid befordringar. Vid befordringar var som nämnts tidigare antalet tjänstgöringsår en viktig faktor. Detta hindrade dock inte att mycket unga barn sattes upp som volontärer. Volontärinrättningen bestod ända till 1952. Enligt 1901-års härordning var en volontär tvungen att vara minst 17 år vid antagningen och kontraktsanställdes för en period av 2 till 4 år. Kontraktet kunde sen förlängas i 1 till 2 år. En obefordrad volontär fick vara kvar i längst 6 år och fick inte vara äldre än 28 år. En befordrad volontär kunde vara kvar till han var 32 år.

Tjänstegrad - tjänsteställning:

Det var inte ovanligt att en officer hade högre tjänstegrad än den tjänsteställning han var innehavare av. Efter krig fanns vanligen betydligt fler officerare än som behövdes i fredsorganisationen. Detta resulterade att många officerare fick en tjänst var lägre än den tjänstegrad de hade. Exempelvis kunde en kapten inneha en tjänst som löjtnant och därmed en löjtnants lön. Ytterligare ett fenomen som kunde orsaka dessa situationer var de sk. karaktärsbefordringarna. Detta var befordringar som medförde högre tjänstegrad utan att man samtidigt fick en högre tjänsteställning eller högre lön. Ofta var dessa befordringar belöningar för lång och trogen tjänst. En löjtnant kunde bli befordrad till kapten utan att han samtidigt fick en tjänst som kapten och kompanichef, dvs han fortsatte i sin tidigare tjänst som löjtnant men med kaptens grad.

Relaterade länkar • Officersboställen • Militära gradbeteckningar, Sverige • Militära tjänstegrader, Sverige, USA och UK • Indelningeverket • Hur man forskar på officerare • Krigsakademin i Karlberg

Källreferenser

• "Officerskåren i Sverige under 1700-talet: En studie kring tjänsteställning, avlöning och tjänsteköp" , D- uppsats, 10 p, Historiska institutionen, Uppsala universitet av Esbjörn Larsson, 2000. • Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977 Överst på sidan