Lite förenklat kan man säga att ackord var ett sätt att sälja och köpa tjänster som användes förr i tiden, både inom offentlig förvaltning och inom krigsmakten. Ackord var med andra ord ett slags tjänsteköp, en överlåtelse av tjänst eller ämbete mot betalning i enlighet med privaträttsligt upprättat kontrakt. Syftet med ackordsystemet får ändå anses vara dåtidens sätt att ordna med privata pensionsförsäkringar inom offentlig förvaltning och krigsmakten. Till viss del kan man kanske jämföra ackordssystemet med dagens fallskärmsavtal.Ackord var vanliga i det äldre svenska samhället, i synnerhet under 1700-talet.År 1833 avskaffades ackorden enligt lag för krigsmakten och 1840 för landsstaten.
Ackordssystemet
Ackordsystemet fungerade på så sätt att när en person, som exempelvis hade en officersbefattning, slutade sin tjänst så fick han en kontant summa pengar, sk. ackord, av sin efterträdare. Här kan man då säga att den tillträdande officeren helt enkelt köpte tjänsten av sin företrädare.Ackordssystemet uppstod under 1680-talet dvs i början av det yngre indelningsverket. Officerare liksom soldaterna erhöll bostäder, officerarna sk. officersboställen. Vid befordran inom den indelta krigsmakten bytte man boställen, ju högre befattning, desto finare boställe. Vid en befordran till kapten flyttade man till kaptensbostället osv. Dessa militieboställen blev möjliga efter den stora reduktionen under Karl XI.Vid denna tid ansågs statliga tjänster vara förläningar, som kunde säljas till efterträdare. När en officer tog avsked var han tvungen att lämna sitt officersboställe. En ny officer skulle nu flytta in. Om den avgående officeren saknade förmögenhet väntade nu ett liv i fattigdom.Men genom att få betalt av efterträdaren så fick han en slags pension att leva på.Ackordssystemets uppkomst kan förklaras av bristen på ett väl fungerande pensionssystem. Ackordet gjorde det möjligt för äldre avgående officerare att slippa en eländigt tillvaro under de sista åren av sina liv.Arméns pensionskassa grundades år 1757. Den hade till uppgift att administrera pension till officerare och underofficerare, en pension som baserades på den lön personen hade när han tog avsked.
Hur fungerade ackordssystemet
Ackordssystemet under slutet av 1700-talet fungerade som så att den som tillträdde en tjänst betalade in ackordssumman till arméns pensionskassa i Riksens Ständers växelbank. Först när detta var gjort fick den tillträdande sin fullmakt.Om en officer skulle påbörja en ny tjänst inom krigsmakten och saknade en tidigare avlönad officerstjänst, var han tvungen att betala hela ackordsbeloppet ur egen ficka. Om han däremot hade en avlönad tjänst, fick han en ackordssumma utbetald till sig, en summa som efterträdaren fick betala för att tillträda den nu lediga tjänsten. Ackordsbeloppen ökade med högre tjänst.Detta innebar att den som redan hade en tjänst fick en ersättning via sin efterträdare varvid han själv bara behövde erlägga mellanskillnaden till sin nya tjänst ur egen ficka.Varje gång en officer blev befordrad fick han betala ett ackordsbelopp till den officer han efterträdde. Totalt kunde det röra sig om höga belopp som en officer fick betala i ackord under sin karriär.Men eftersom han själv erhöll ett ackordbelopp när han tog avsked kunde ackordssystemet ses som en kapitalplacering.Pensionskassan behöll 10 procent av ackordssumman. Resten av ackordsbeloppet betalades ut till den som tagit avsked. Om en officer däremot dog i tjänsten behövde efterträdaren inte betala något ackord. Däremot var efterträdaren tvungen att betalade de 10 procent av ackordsbeloppet som skulle till pensionskassan. Denna skyldighet gällde alla som fick en befordran i något led beroende på den hastigt uppkomna vakansen. Det faktum att ackordet inte betalades ut till de anhöriga om officeren dog på slagfältet kunde slå mycket hårt mot familjen. Kvar fanns bara skulderna från ackordsbeloppen som officeren lånat upp. Detta gjorde att många officerare tog avsked innan ett krig bröt ut. I stället blev krigen en chans för de som saknade förmögenhet, som nu med enbart duglighet i bagaget fick möjlighet att avancera som officerare.Brist på kontanta medel kunde leda till att en befordrad officerare blev tvungen avsäga sig sin befordran. För att kunna tillträda den nya tjänsten var officeren som sagt tvungen att betala ackordet för den nya tjänsten när någon avgick. Hade han inte råd med detta blev han tvungen att avstå från sin befordran. Under fredstid var konkurrensen bland de sökande till officersyrket mycket hård. Många ville ha en fänriksbefattning. Det var vanligt att förmögna satte sina barn i "tjänst" redan vid unga år. Tjänsteårens längd var av betydelse och ju längre tjänstetid desto större chans till avancemang. Under krig var det duglighet som gällde vid befordran, men i fredstid var det tjänsteåren som i första hand styrde. År 1766 kom en förordning om att tjänstetid vid befordringar fick börja räknas först när personen erhållit sin officersfullmakt.
Effekterna av ackordsystemet
Ackordssystemet minskade säkerligen viljan för blivande officerare att utbilda sig, eftersom systemet varken belönade kompetens eller bildning inom officerskåren. Systemet resulterade istället i att det i första hand var personer ur den redan förmögna adeln som tillträdde tjänsterna. Inom den indelta armén blev dock utbetalningarna av ackordsbeloppen till stor hjälp för de avgående äldre officerarna, eftersom de vid avsked tvingades lämna sitt boställe. En annan effekt av ackordssystemet var att det blev viktigare med finansiella medel än duglighet vid rekrytering och befordran av officerare.En fördel med systemet var dock att medelåldern på officerarna hölls relativt låg. Istället för en ålderstigen officerskår där få hade råd att ta avsked så länge de kunde kunde stå på benen, fick nu yngre personer i högre grad tillträde till officersyrket.Regelverket för ackordsystemet ändrades många gånger under 1700-talets andra hälft. Systemet med ackordshandeln ogillades av myndigheterna och vid ett flertal tillfällen gjordes också försök att förbjuda systemet , bl.a. åren 1734, 1741, 1748 och 1751. Inte vid något av dessa tillfällen lyckades man dock stoppa ackordshandeln.År 1757 godkändes istället ackordssystemet i ett försök att få insyn och kontroll över handeln med ackord. Vidare fastställdes beloppen för ackorden. Det fastställa ackordet för en fänrikstjänst vid det indelta infanteriet sattes till 1.666 daler sm och 3.333 daler sm vid det indelta kavalleriet.Som ett led i att få insyn i handeln fick den nyinrättade Arméns pensionskassa uppdraget att administrera in- och utbetalningarna av ackorden.I praktiken innebar detta att den som skulle tillträdda en tjänst betalade in ackordssumman till arméns pensionskassa i riksensständers växelbank.Först därefter kunde den tillträdande erhålla sin fullmakt. Om den som tillträde beställningen inte tidigare hade någon avlönad tjänst, skulle han själv betala hela ackordsbeloppet. Hade han däremot redan en tjänst, skulle den som i sin tur efterträdde honom betala den ackordssumma som reglementet föreskrev för den befattning som avskedet i sin tur lämnat honom. Av dessa summor behöll pensionskassan 10% i avgift och betalade sedan ut resten till den som tagit avsked. Om en officer dog i tjänst behövde de efterträdande inte betala något ackord utan betalade bara de 10% av ackordsbeloppet som skulle tillfalla pensionskassan. Detta gällde alla som blev befordrade p.g.a. den uppkomna vakansen. År 1758 bestämdes att för att kunna erhålla ackord i samband med avsked krävdes minst 30 tjänsteår, räknat efter det 20:e levnadsåret. Detta var samma villkor som gällde för de ordinarie militära pensionerna.År 1761 och 1762 kompletterades bestämmelserna. En officerare som sårats i strid, men som ännu inte uppfyllt kraven på tjänstetid, fick nu möjlighet att erhålla ackord vid avsked.År 1767 upphävdes ackorden som tvång. Detta var ännu ett försök att få stopp på handeln med ackord. Förordningen medförde dock att det inte längre var Pensionskassan som hanterade betalningarna av ackorden. Frånvaron av kontroll över ackordsbeloppen gjorde att situationen förvärrades. Det blev nu stora variationer på beloppen.Ytterligare ett försök att styra upp ackordssystemet gjordes 1770. I första hand var det den som hade flest tjänsteår som skulle föreslås när en befordran till högre tjänst skulle ske. Nu bestämdes att oförmåga av att kunna betala ackordsbeloppet inte fick hindra denna prioriteringsordning. Samma år återinfördes även ackordstvånget. Nu slopades dock kravet på tjänsteår samt att kravet på tjänstetid inte längre fanns kvar samt att ackord även kunde betalas ut vid dödsfall, under förutsättning att den döde begärt avsked minst en månad tidigare (minst två vittnen krävdes).Några år senare, 1774, gjordes ytterligare ett försök att stoppa ackordsystemet genom att åter förbjuda det. En konsekvens av beslutet var att Arméns pensionskassa gick miste av sin inkomst från ackordssystemet (10% av ackordssumman), ett värdefullt tillskott av kapital, vilket gjorde att det tämligen outvecklade pensionssystemet fick problem. För att stoppa denna utveckling fastställdes ackordssummorna ännu en gång år 1793.Alla försök att kontrollera ackordssystemet misslyckads dock mer eller mindre. Allt för många officerare och kreditgivare hade sina pengar upplåsta i ackordssystem för att det skulle kunna tas bort eller enkelt kunna ersättas med något annat. Systemet levde istället vidare utan direkt statlig insyn vilket i sin tur resulterade i kraftigt höjda ackordssummor.Som nämnts ovan bestämdes år 1793 att pensionskassorna åter skulle vara administratör av ackordssummorna. Nu försökte man även sätta ett övre tak på beloppen. Vidare upprättades en plan i hur beloppen skulle kunna sänkas.År 1833 avskaffades ackorden enligt lag för krigsmakten och 1840 för landsstaten. De sista resterna av ackordssystemets efterverkningar försvann dock inte förrän långt in på 1870-talet.
Befordran
Regementschefen mycket stor makt vid tillsättandet av regementets officerare. Till en överstes privilegier hörde nämligen att han själv hade rätt att utnämna sina underofficerare efter eget gottfinnande. Vidare var det även upp till regementschefen att föreslå underofficerare till lediga fänriks- och kornettstjänster. Det var först från löjtnant och uppåt, som även andra instanser fick del i tillsättningsförfarandet. I dessa fall skulle regementschefen, inom två månader efter att en tjänst blivit vakant, placera de sökande på förslag. I detta förslag skulle översten ordna de sökande efter gällande befordringskriterier. Förslaget skulle sedan, tillsammans med uppgifter kring övriga sökande, skickas till Kungl. Maj:t, som sedan utnämnde den som fanns mest förtjänt. Även om utnämningsmakten låg hos Kungl. Maj:t kunde tjänstetillsättningen inte avvika allt för starkt från de fastställda befordringskriterierna.
Bisarra effekter
I de norra något fattigare landskapen, både i Sverige och Finland, var det svårt att avancera till officer. Under stor del av 1700-talet tillsattes nästan alla officerstjänster vid Österbottens regemente av bemedlade ynglingar från Sverige. I det fattiga Österbotten hade de lokalt rekryterade befälen inga medel att betala ackord med. Det hände att förmögna föräldrar i de rikare delarna av Sverige köpte tjänster åt sina barn, ofta inte ens 10 år fyllda, som sen passerade de lägre graderna (sk. gradpassering) innan de satt sin fot vid regementet. Trots detta uppbar de lön. År 1741 skrev regementschefen vid Österbottens regemente till Konungen där han framhöll att under tjugo års tid hade fortfarande ingen underofficer vid regementet blivit befordrad till officer. Vidare skriver han att här fanns "en hoper skicklig ungdom" som var värd att befordras. Året efter skrev regementschefen åter till Konungen. Han klagade åter på samma sak samt meddelade att regementet fått sekundlöjtnanter, som knappast varit födda då de vid regementet förbigångna officerarna redan var officerare.
En officers som tvingades i konkurs
Fänriken Carl Jacob Rahmé gjorde konkurs på grund av att han inte klarade av de lån han bl.a. tagit för att betala sitt ackord. Rahmé var född 1786 och dog i kolera 1853. Han tvingades gå i personlig konkurs den 20/11 1819 [Stockholms magistrat och Rådhusrätt. Ansökan inkom 27 april 1818 (Mål nr 3169), Dom 20 november 1819 (Nummer 264)].År 1802 fick han sin första tjänst och blev tygskrivare 1804. År 1805 erhåller han en officersfullmakt vid Livdrabantkåren, 19 år gammal. Han skriver själv i en inlaga till Rådhusrätten i Stockholm att han var obemedlad och var därför tvungen att låna de 600 Rdr Banco som behövdes för att slutbetala ackordet. Han skriver: Mitt iråkade obestånd, härleder sig därifrån, att jag, ehuru sjelv obemedlad, redan uti min omyndighets ålder, ingick uti accord om en officersbefattning, vid f.d. Hertigla Lif Drabante Corpesen, och betalte derför 600 Rdr Banco, hvilka penningar jag måste upplåna.Han köpte tjänsten från kornetten Gustaf Borgstedt:Enär jag erhållit fullmakt at vara Lifdrabant vid Hans Kongl Höghet Hertigen af Södermanlands Lif Drabant Corps med lön på Stat, jemte tjensten åtföljande öfriga förmåner hvilka Herr Cornetten Gustaf Borgstedt nu innehafver betalar jag till bemälte Herr Cornett eller andres genast Trehunderade Riksdaler Riksgälds Sedlar, samt Trenne månader derefter Sexhundrade riksdaler, samma mynt, som försäkras i Stockholm den 6te Februari 1807.Under första året gjordes gradpasseringen, dvs han tjänstgjorde i lägre befattningar för att lära sig yrket. Under denna tid uppbar han ingen lön. Han skriver: Sjelv fattig, blef det för mig kännbart att under en tid af nära Ett år, utan lön och då jag ej var i åtnjutande af mer än ett obetydligt apointement, kunna bestrida de första nödiga och oundviklige utgifter, som för en officer ärfordras, vid gradens passerande mm, hvilket alt medförde betydlig kostnad, jag blef således tvungen att sätta mig i skuld.Efter gradpasseringen erhöll han en årslön på 82 Rdr Banco. Senare sker en neddragning av Livdrabantkåren och han får istället en motsvarande tjänst på ett landsregemente (Hälsinge regemente - år 1810). Lönen var dock oförändrad.Han skriver: Kort tid efter, sedan jag kommit in åtnjutande av lön som var 82 Rdr Banco årligen, skedde Regements förändringen och den Corps vid hvilken jag tjente blef reducerad, samt jag placerad som officer, på ett Lands Regemente, med bibehållande av endast ofvannämnde 82 Rdr Banco.Han var tvungen att skaffa ny uniform och betala alla andra räkningar. Därför tvingades han nu att öka sin belåning.Han skriver: Nu var jag i den svåraste belägenhet,- utan all egen tillgång, och utan hjelp af någon anhörig, måste jag likväl equipera mig med ny uniform, och bestride andre vid detta tillfälle förfallne angelägne utgifter, således åter nödsakad att öka min skuld – Men tjente likväl qvar uti nära 2 och ½ år, endast med den lilla lön jag förut nämnt, och utan något slags annat understöd. Emellertid, och då jag ej kunde afbetala något, på den accords Summa, jag förut ärhållit, till låns, uppsteg räntan för nämnde Lån till nära två tredjedelar af hvad Capitalet utgjorde.Han tvingas begära avsked från Hälsinge regemente 1812 pga ekonomiska svårigheter. Han förlorar nu hela sitt ackord då Livdrabantkåren inte hade något ackordsregelemente och vid Hälsinge regemente hade han inte rätt till ackord då ingen ersättare tillsattes.Han skriver: Stadt i den djupaste fattigdom var jag tvungen att begära afsked, då min Expectance lön indrogs, och jag förlorade äfven hela mitt accord, emedan vid förstnämnde Corps, där jag från början ärhölt lön, icke fants något accords reglemente, och jag således icke heller kunde ärhålla någon accords ärsättning.IntygAtt f d Fändricken C J Rahmé som ifrån Drabant på Högsalig Hans Majt Konungens Fursteliga Slot placerades som Fändrick på Helsinge Kongl Regemente med bibehållande af Drabant lönen 82 Rdr och derifrån afskedad den 8 januari 1812 vid hvilket tillfälle lönen blef indragen icke kommit i åtnjutande af någon accords-ersättning, hvarken vid Regementet, der ingen efterträdare tillsattes eller vid drabant Corpsen, der intet accords-reglemente fanns, sådant varder härmed på begäran till bevis lämnat Stockholm af Civil och Militieafräknings Contoret den 19 oktober 1818Materialet om Carl Jacob Rahmé har sänts till mig av Crister Lindstöm, Stockholm och återges här med hans medgivande (Feb, 2004).
En officer som klättrade från underofficer till officer
Här är ett exempel på ett befäl vars levnadsöde slutade lyckligare. Jonas Brogren, född 1780 i Östergötland, började sin militära bana som underofficer och avancerade till överstelöjtnant. År 1799 betalar hans far sonens ackordsbelopp för en ledig tjänst som fältväbel vid Majorens kompani i dåvarande Kongl. Lifgrenadier Regementets Rotkårsfördelning (sedermera Första Livgrenadjärsregementet) med Unnerstad, Östergötland, som boställe. Fältväbel var en underofficersbefattning för kompaniets expedition och förvaltning, från 1833 kallad fanjunkare. Den 10 januari 1799 fick han sin utnämning till Fältväbel med lön och genomgick gradpasseringen samma år. Den 23 juni 1803 blir han utnämnd till stabsfänrik vid Överstelöjtnantens kompani, efter att han betalat ackord till den förre innehavaren av denna position, löjtnant Gyllensköld.Denna befordran var i ekonomiskt hänseende inte särskilt tillfredsställande, då bostället enbart gav 70 Rdr. Riksgäld i årligt arrende, vilket endast var 10 Rdr mer än räntan på ackordet. Dessutom var Brogren nära att förlora ackordet för hans fältväbelstjänst då denna tjänst först inte skulle ersättas. Detta löstes dock genom att tjänsten ändå blev tillsatt. Jonas Brogren erhöll som stabsofficer en långt lägre lön än vad han tidigare haft som underofficer. Stabsbefattningarna hade officers tjänsteställning men med lägre lön än motsvarande tjänstegrad med trupptjänst. En stabsfänrik hade underofficers lön, en stabslöjtnant hade fänriks lön osv. Stabstjänster inrättades vid de kompanier som tillhörde de olika regementsofficerarna; överstens kompani (Livkompaniet), överstelöjtnantens kompani och majorens kompani. Senare under år 1803 erhöll han transport (förflyttning) till en fänriksbefattning vid 1:a Majorens kompani med Måla som boställe. För denna transport var han tvungen att betala 200 Rdr i mellangift eller som ökat ackord; men därigenom blev hans ställning förbättrad, då han fick dubbel lön jämfört med den tidigare lönen, och ändade en dyr tjänstgöring utanför den ort där han bodde. Efter att han blev militär bodde han hemma hos sina föräldrar mot det att han betalade räntan för det ackordsbelopp som hans far betalt åt honom. Läs mer om Jonas Brogrens liv och leverne – en essä baserad på hans minnesanteckningar (av Anders Brogren).
Arméns pensionskassa
Det första pensionssystemet för armén var krigsmanshuskassorna som tillkom under 1600-talet.Genom 1757 års reglemente och förordning grundades Arméns pensionskassa, vilken skulle ge officerare, underofficerare samt viss civilmilitär personal rätt till pension, som motsvarade den lön de hade när de tog avsked. En förutsättning för att kunna erhålla pension var att man tjänstgjort minst 30 år. Undantag gjordes dock för personer som p.g.a. sjukdom/skada inte kunde fortsätta sin tjänst. Finansieringen av pensionssystemet byggde på att alla som omfattades av systemet avstod 6% av sin lön till pensionskassan.
Gradpassering
Den tjänstgöring i lägre grader, som hvarje vid svenska armén såsom officer eller underofficer antagen förr måste förrätta, innan han fick tjänstgöra såsom officer eller underofficer. Gradpassering var med andra ord en slags läroperiod inom de olika underofficersgraderna.Enligt uppgifter i ”Sveriges krig åren 1808 och 1809” måste man för att bli officer göra tre månaders soldat, korpral och underofficerstjänst vid ett värvat regemente och undergå ”nogaste examen af tjenstgörande majoren i de ämnen, som rörde dess exercice och dess tjenstgöring, och af honom godkännas at äga fullkomliga insikter”. Därefter måste man tjänstgöra som officer vid ett värvat regemente i två månader. Var det långt till närmaste garnisonsort kunde graderna passeras och examen avläggas vid det egna regementet. Genom förändrade bestämmelser för vinnande af inträde vid krigsskolan upphörde gradpasseringen från 1883 års början.
Källor
•"Officerskåren i Sverige under 1700-talet: En studie kring tjänsteställning, avlöning och tjänsteköp" , D-uppsats, 10 p, Historiska institutionen, Uppsala universitet av Esbjörn Larsson, 2000.•Kungliga Österbottens regemente 1723 - 1771, Svensk-Österbottniska Samfundet, skrift nr 29, Vasa, Finland 1973.•Handlingar vid Stockholms Stadsarkiv rörande Carl Jacob Rahmés konkurs 1819 (via Crister Lindstöm). Överst på sidan
Lite förenklat kan man säga att ackord var ett sätt att sälja och köpa tjänster som användes förr i tiden, både inom offentlig förvaltning och inom krigsmakten. Ackord var med andra ord ett slags tjänsteköp, en överlåtelse av tjänst eller ämbete mot betalning i enlighet med privaträttsligt upprättat kontrakt. Syftet med ackordsystemet får ändå anses vara dåtidens sätt att ordna med privata pensionsförsäkringar inom offentlig förvaltning och krigsmakten. Till viss del kan man kanske jämföra ackordssystemet med dagens fallskärmsavtal.Ackord var vanliga i det äldre svenska samhället, i synnerhet under 1700-talet.År 1833 avskaffades ackorden enligt lag för krigsmakten och 1840 för landsstaten.
Ackordssystemet
Ackordsystemet fungerade på så sätt att när en person, som exempelvis hade en officersbefattning, slutade sin tjänst så fick han en kontant summa pengar, sk. ackord, av sin efterträdare. Här kan man då säga att den tillträdande officeren helt enkelt köpte tjänsten av sin företrädare.Ackordssystemet uppstod under 1680-talet dvs i början av det yngre indelningsverket. Officerare liksom soldaterna erhöll bostäder, officerarna sk. officersboställen. Vid befordran inom den indelta krigsmakten bytte man boställen, ju högre befattning, desto finare boställe. Vid en befordran till kapten flyttade man till kaptensbostället osv. Dessa militieboställen blev möjliga efter den stora reduktionen under Karl XI.Vid denna tid ansågs statliga tjänster vara förläningar, som kunde säljas till efterträdare. När en officer tog avsked var han tvungen att lämna sitt officersboställe. En ny officer skulle nu flytta in. Om den avgående officeren saknade förmögenhet väntade nu ett liv i fattigdom.Men genom att få betalt av efterträdaren så fick han en slags pension att leva på.Ackordssystemets uppkomst kan förklaras av bristen på ett väl fungerande pensionssystem. Ackordet gjorde det möjligt för äldre avgående officerare att slippa en eländigt tillvaro under de sista åren av sina liv.Arméns pensionskassa grundades år 1757. Den hade till uppgift att administrera pension till officerare och underofficerare, en pension som baserades på den lön personen hade när han tog avsked.
Hur fungerade ackordssystemet
Ackordssystemet under slutet av 1700-talet fungerade som så att den som tillträdde en tjänst betalade in ackordssumman till arméns pensionskassa i Riksens Ständers växelbank. Först när detta var gjort fick den tillträdande sin fullmakt.Om en officer skulle påbörja en ny tjänst inom krigsmakten och saknade en tidigare avlönad officerstjänst, var han tvungen att betala hela ackordsbeloppet ur egen ficka. Om han däremot hade en avlönad tjänst, fick han en ackordssumma utbetald till sig, en summa som efterträdaren fick betala för att tillträda den nu lediga tjänsten. Ackordsbeloppen ökade med högre tjänst.Detta innebar att den som redan hade en tjänst fick en ersättning via sin efterträdare varvid han själv bara behövde erlägga mellanskillnaden till sin nya tjänst ur egen ficka.Varje gång en officer blev befordrad fick han betala ett ackordsbelopp till den officer han efterträdde. Totalt kunde det röra sig om höga belopp som en officer fick betala i ackord under sin karriär.Men eftersom han själv erhöll ett ackordbelopp när han tog avsked kunde ackordssystemet ses som en kapitalplacering.Pensionskassan behöll 10 procent av ackordssumman. Resten av ackordsbeloppet betalades ut till den som tagit avsked. Om en officer däremot dog i tjänsten behövde efterträdaren inte betala något ackord. Däremot var efterträdaren tvungen att betalade de 10 procent av ackordsbeloppet som skulle till pensionskassan. Denna skyldighet gällde alla som fick en befordran i något led beroende på den hastigt uppkomna vakansen. Det faktum att ackordet inte betalades ut till de anhöriga om officeren dog på slagfältet kunde slå mycket hårt mot familjen. Kvar fanns bara skulderna från ackordsbeloppen som officeren lånat upp. Detta gjorde att många officerare tog avsked innan ett krig bröt ut. I stället blev krigen en chans för de som saknade förmögenhet, som nu med enbart duglighet i bagaget fick möjlighet att avancera som officerare.Brist på kontanta medel kunde leda till att en befordrad officerare blev tvungen avsäga sig sin befordran. För att kunna tillträda den nya tjänsten var officeren som sagt tvungen att betala ackordet för den nya tjänsten när någon avgick. Hade han inte råd med detta blev han tvungen att avstå från sin befordran. Under fredstid var konkurrensen bland de sökande till officersyrket mycket hård. Många ville ha en fänriksbefattning. Det var vanligt att förmögna satte sina barn i "tjänst" redan vid unga år. Tjänsteårens längd var av betydelse och ju längre tjänstetid desto större chans till avancemang. Under krig var det duglighet som gällde vid befordran, men i fredstid var det tjänsteåren som i första hand styrde. År 1766 kom en förordning om att tjänstetid vid befordringar fick börja räknas först när personen erhållit sin officersfullmakt.
Effekterna av ackordsystemet
Ackordssystemet minskade säkerligen viljan för blivande officerare att utbilda sig, eftersom systemet varken belönade kompetens eller bildning inom officerskåren. Systemet resulterade istället i att det i första hand var personer ur den redan förmögna adeln som tillträdde tjänsterna. Inom den indelta armén blev dock utbetalningarna av ackordsbeloppen till stor hjälp för de avgående äldre officerarna, eftersom de vid avsked tvingades lämna sitt boställe. En annan effekt av ackordssystemet var att det blev viktigare med finansiella medel än duglighet vid rekrytering och befordran av officerare.En fördel med systemet var dock att medelåldern på officerarna hölls relativt låg. Istället för en ålderstigen officerskår där få hade råd att ta avsked så länge de kunde kunde stå på benen, fick nu yngre personer i högre grad tillträde till officersyrket.Regelverket för ackordsystemet ändrades många gånger under 1700-talets andra hälft. Systemet med ackordshandeln ogillades av myndigheterna och vid ett flertal tillfällen gjordes också försök att förbjuda systemet , bl.a. åren 1734, 1741, 1748 och 1751. Inte vid något av dessa tillfällen lyckades man dock stoppa ackordshandeln.År 1757 godkändes istället ackordssystemet i ett försök att få insyn och kontroll över handeln med ackord. Vidare fastställdes beloppen för ackorden. Det fastställa ackordet för en fänrikstjänst vid det indelta infanteriet sattes till 1.666 daler sm och 3.333 daler sm vid det indelta kavalleriet.Som ett led i att få insyn i handeln fick den nyinrättade Arméns pensionskassa uppdraget att administrera in- och utbetalningarna av ackorden.I praktiken innebar detta att den som skulle tillträdda en tjänst betalade in ackordssumman till arméns pensionskassa i riksensständers växelbank.Först därefter kunde den tillträdande erhålla sin fullmakt. Om den som tillträde beställningen inte tidigare hade någon avlönad tjänst, skulle han själv betala hela ackordsbeloppet. Hade han däremot redan en tjänst, skulle den som i sin tur efterträdde honom betala den ackordssumma som reglementet föreskrev för den befattning som avskedet i sin tur lämnat honom. Av dessa summor behöll pensionskassan 10% i avgift och betalade sedan ut resten till den som tagit avsked. Om en officer dog i tjänst behövde de efterträdande inte betala något ackord utan betalade bara de 10% av ackordsbeloppet som skulle tillfalla pensionskassan. Detta gällde alla som blev befordrade p.g.a. den uppkomna vakansen. År 1758 bestämdes att för att kunna erhålla ackord i samband med avsked krävdes minst 30 tjänsteår, räknat efter det 20:e levnadsåret. Detta var samma villkor som gällde för de ordinarie militära pensionerna.År 1761 och 1762 kompletterades bestämmelserna. En officerare som sårats i strid, men som ännu inte uppfyllt kraven på tjänstetid, fick nu möjlighet att erhålla ackord vid avsked.År 1767 upphävdes ackorden som tvång. Detta var ännu ett försök att få stopp på handeln med ackord. Förordningen medförde dock att det inte längre var Pensionskassan som hanterade betalningarna av ackorden. Frånvaron av kontroll över ackordsbeloppen gjorde att situationen förvärrades. Det blev nu stora variationer på beloppen.Ytterligare ett försök att styra upp ackordssystemet gjordes 1770. I första hand var det den som hade flest tjänsteår som skulle föreslås när en befordran till högre tjänst skulle ske. Nu bestämdes att oförmåga av att kunna betala ackordsbeloppet inte fick hindra denna prioriteringsordning. Samma år återinfördes även ackordstvånget. Nu slopades dock kravet på tjänsteår samt att kravet på tjänstetid inte längre fanns kvar samt att ackord även kunde betalas ut vid dödsfall, under förutsättning att den döde begärt avsked minst en månad tidigare (minst två vittnen krävdes).Några år senare, 1774, gjordes ytterligare ett försök att stoppa ackordsystemet genom att åter förbjuda det. En konsekvens av beslutet var att Arméns pensionskassa gick miste av sin inkomst från ackordssystemet (10% av ackordssumman), ett värdefullt tillskott av kapital, vilket gjorde att det tämligen outvecklade pensionssystemet fick problem. För att stoppa denna utveckling fastställdes ackordssummorna ännu en gång år 1793.Alla försök att kontrollera ackordssystemet misslyckads dock mer eller mindre. Allt för många officerare och kreditgivare hade sina pengar upplåsta i ackordssystem för att det skulle kunna tas bort eller enkelt kunna ersättas med något annat. Systemet levde istället vidare utan direkt statlig insyn vilket i sin tur resulterade i kraftigt höjda ackordssummor.Som nämnts ovan bestämdes år 1793 att pensionskassorna åter skulle vara administratör av ackordssummorna. Nu försökte man även sätta ett övre tak på beloppen. Vidare upprättades en plan i hur beloppen skulle kunna sänkas.År 1833 avskaffades ackorden enligt lag för krigsmakten och 1840 för landsstaten. De sista resterna av ackordssystemets efterverkningar försvann dock inte förrän långt in på 1870-talet.
Befordran
Regementschefen mycket stor makt vid tillsättandet av regementets officerare. Till en överstes privilegier hörde nämligen att han själv hade rätt att utnämna sina underofficerare efter eget gottfinnande. Vidare var det även upp till regementschefen att föreslå underofficerare till lediga fänriks- och kornettstjänster. Det var först från löjtnant och uppåt, som även andra instanser fick del i tillsättningsförfarandet. I dessa fall skulle regementschefen, inom två månader efter att en tjänst blivit vakant, placera de sökande på förslag. I detta förslag skulle översten ordna de sökande efter gällande befordringskriterier. Förslaget skulle sedan, tillsammans med uppgifter kring övriga sökande, skickas till Kungl. Maj:t, som sedan utnämnde den som fanns mest förtjänt. Även om utnämningsmakten låg hos Kungl. Maj:t kunde tjänstetillsättningen inte avvika allt för starkt från de fastställda befordringskriterierna.
Bisarra effekter
I de norra något fattigare landskapen, både i Sverige och Finland, var det svårt att avancera till officer. Under stor del av 1700-talet tillsattes nästan alla officerstjänster vid Österbottens regemente av bemedlade ynglingar från Sverige. I det fattiga Österbotten hade de lokalt rekryterade befälen inga medel att betala ackord med. Det hände att förmögna föräldrar i de rikare delarna av Sverige köpte tjänster åt sina barn, ofta inte ens 10 år fyllda, som sen passerade de lägre graderna (sk. gradpassering) innan de satt sin fot vid regementet. Trots detta uppbar de lön. År 1741 skrev regementschefen vid Österbottens regemente till Konungen där han framhöll att under tjugo års tid hade fortfarande ingen underofficer vid regementet blivit befordrad till officer. Vidare skriver han att här fanns "en hoper skicklig ungdom" som var värd att befordras. Året efter skrev regementschefen åter till Konungen. Han klagade åter på samma sak samt meddelade att regementet fått sekundlöjtnanter, som knappast varit födda då de vid regementet förbigångna officerarna redan var officerare.
En officers som tvingades i konkurs
Fänriken Carl Jacob Rahmé gjorde konkurs på grund av att han inte klarade av de lån han bl.a. tagit för att betala sitt ackord. Rahmé var född 1786 och dog i kolera 1853. Han tvingades gå i personlig konkurs den 20/11 1819 [Stockholms magistrat och Rådhusrätt. Ansökan inkom 27 april 1818 (Mål nr 3169), Dom 20 november 1819 (Nummer 264)].År 1802 fick han sin första tjänst och blev tygskrivare 1804. År 1805 erhåller han en officersfullmakt vid Livdrabantkåren, 19 år gammal. Han skriver själv i en inlaga till Rådhusrätten i Stockholm att han var obemedlad och var därför tvungen att låna de 600 Rdr Banco som behövdes för att slutbetala ackordet. Han skriver: Mitt iråkade obestånd, härleder sig därifrån, att jag, ehuru sjelv obemedlad, redan uti min omyndighets ålder, ingick uti accord om en officersbefattning, vid f.d. Hertigla Lif Drabante Corpesen, och betalte derför 600 Rdr Banco, hvilka penningar jag måste upplåna.Han köpte tjänsten från kornetten Gustaf Borgstedt:Enär jag erhållit fullmakt at vara Lifdrabant vid Hans Kongl Höghet Hertigen af Södermanlands Lif Drabant Corps med lön på Stat, jemte tjensten åtföljande öfriga förmåner hvilka Herr Cornetten Gustaf Borgstedt nu innehafver betalar jag till bemälte Herr Cornett eller andres genast Trehunderade Riksdaler Riksgälds Sedlar, samt Trenne månader derefter Sexhundrade riksdaler, samma mynt, som försäkras i Stockholm den 6te Februari 1807.Under första året gjordes gradpasseringen, dvs han tjänstgjorde i lägre befattningar för att lära sig yrket. Under denna tid uppbar han ingen lön. Han skriver: Sjelv fattig, blef det för mig kännbart att under en tid af nära Ett år, utan lön och då jag ej var i åtnjutande af mer än ett obetydligt apointement, kunna bestrida de första nödiga och oundviklige utgifter, som för en officer ärfordras, vid gradens passerande mm, hvilket alt medförde betydlig kostnad, jag blef således tvungen att sätta mig i skuld.Efter gradpasseringen erhöll han en årslön på 82 Rdr Banco. Senare sker en neddragning av Livdrabantkåren och han får istället en motsvarande tjänst på ett landsregemente (Hälsinge regemente - år 1810). Lönen var dock oförändrad.Han skriver: Kort tid efter, sedan jag kommit in åtnjutande av lön som var 82 Rdr Banco årligen, skedde Regements förändringen och den Corps vid hvilken jag tjente blef reducerad, samt jag placerad som officer, på ett Lands Regemente, med bibehållande av endast ofvannämnde 82 Rdr Banco.Han var tvungen att skaffa ny uniform och betala alla andra räkningar. Därför tvingades han nu att öka sin belåning.Han skriver: Nu var jag i den svåraste belägenhet,- utan all egen tillgång, och utan hjelp af någon anhörig, måste jag likväl equipera mig med ny uniform, och bestride andre vid detta tillfälle förfallne angelägne utgifter, således åter nödsakad att öka min skuld – Men tjente likväl qvar uti nära 2 och ½ år, endast med den lilla lön jag förut nämnt, och utan något slags annat understöd. Emellertid, och då jag ej kunde afbetala något, på den accords Summa, jag förut ärhållit, till låns, uppsteg räntan för nämnde Lån till nära två tredjedelar af hvad Capitalet utgjorde.Han tvingas begära avsked från Hälsinge regemente 1812 pga ekonomiska svårigheter. Han förlorar nu hela sitt ackord då Livdrabantkåren inte hade något ackordsregelemente och vid Hälsinge regemente hade han inte rätt till ackord då ingen ersättare tillsattes.Han skriver: Stadt i den djupaste fattigdom var jag tvungen att begära afsked, då min Expectance lön indrogs, och jag förlorade äfven hela mitt accord, emedan vid förstnämnde Corps, där jag från början ärhölt lön, icke fants något accords reglemente, och jag således icke heller kunde ärhålla någon accords ärsättning.IntygAtt f d Fändricken C J Rahmé som ifrån Drabant på Högsalig Hans Majt Konungens Fursteliga Slot placerades som Fändrick på Helsinge Kongl Regemente med bibehållande af Drabant lönen 82 Rdr och derifrån afskedad den 8 januari 1812 vid hvilket tillfälle lönen blef indragen icke kommit i åtnjutande af någon accords-ersättning, hvarken vid Regementet, der ingen efterträdare tillsattes eller vid drabant Corpsen, der intet accords-reglemente fanns, sådant varder härmed på begäran till bevis lämnat Stockholm af Civil och Militieafräknings Contoret den 19 oktober 1818Materialet om Carl Jacob Rahmé har sänts till mig av Crister Lindstöm, Stockholm och återges här med hans medgivande (Feb, 2004).
En officer som klättrade från underofficer
till officer
Här är ett exempel på ett befäl vars levnadsöde slutade lyckligare. Jonas Brogren, född 1780 i Östergötland, började sin militära bana som underofficer och avancerade till överstelöjtnant. År 1799 betalar hans far sonens ackordsbelopp för en ledig tjänst som fältväbel vid Majorens kompani i dåvarande Kongl. Lifgrenadier Regementets Rotkårsfördelning (sedermera Första Livgrenadjärsregementet) med Unnerstad, Östergötland, som boställe. Fältväbel var en underofficersbefattning för kompaniets expedition och förvaltning, från 1833 kallad fanjunkare. Den 10 januari 1799 fick han sin utnämning till Fältväbel med lön och genomgick gradpasseringen samma år. Den 23 juni 1803 blir han utnämnd till stabsfänrik vid Överstelöjtnantens kompani, efter att han betalat ackord till den förre innehavaren av denna position, löjtnant Gyllensköld.Denna befordran var i ekonomiskt hänseende inte särskilt tillfredsställande, då bostället enbart gav 70 Rdr. Riksgäld i årligt arrende, vilket endast var 10 Rdr mer än räntan på ackordet. Dessutom var Brogren nära att förlora ackordet för hans fältväbelstjänst då denna tjänst först inte skulle ersättas. Detta löstes dock genom att tjänsten ändå blev tillsatt. Jonas Brogren erhöll som stabsofficer en långt lägre lön än vad han tidigare haft som underofficer. Stabsbefattningarna hade officers tjänsteställning men med lägre lön än motsvarande tjänstegrad med trupptjänst. En stabsfänrik hade underofficers lön, en stabslöjtnant hade fänriks lön osv. Stabstjänster inrättades vid de kompanier som tillhörde de olika regementsofficerarna; överstens kompani (Livkompaniet), överstelöjtnantens kompani och majorens kompani. Senare under år 1803 erhöll han transport (förflyttning) till en fänriksbefattning vid 1:a Majorens kompani med Måla som boställe. För denna transport var han tvungen att betala 200 Rdr i mellangift eller som ökat ackord; men därigenom blev hans ställning förbättrad, då han fick dubbel lön jämfört med den tidigare lönen, och ändade en dyr tjänstgöring utanför den ort där han bodde. Efter att han blev militär bodde han hemma hos sina föräldrar mot det att han betalade räntan för det ackordsbelopp som hans far betalt åt honom. Läs mer om Jonas Brogrens liv och leverne – en essä baserad på hans minnesanteckningar (av Anders Brogren).
Arméns pensionskassa
Det första pensionssystemet för armén var krigsmanshuskassorna som tillkom under 1600-talet.Genom 1757 års reglemente och förordning grundades Arméns pensionskassa, vilken skulle ge officerare, underofficerare samt viss civilmilitär personal rätt till pension, som motsvarade den lön de hade när de tog avsked. En förutsättning för att kunna erhålla pension var att man tjänstgjort minst 30 år. Undantag gjordes dock för personer som p.g.a. sjukdom/skada inte kunde fortsätta sin tjänst. Finansieringen av pensionssystemet byggde på att alla som omfattades av systemet avstod 6% av sin lön till pensionskassan.
Gradpassering
Den tjänstgöring i lägre grader, som hvarje vid svenska armén såsom officer eller underofficer antagen förr måste förrätta, innan han fick tjänstgöra såsom officer eller underofficer. Gradpassering var med andra ord en slags läroperiod inom de olika underofficersgraderna.Enligt uppgifter i ”Sveriges krig åren 1808 och 1809” måste man för att bli officer göra tre månaders soldat, korpral och underofficerstjänst vid ett värvat regemente och undergå ”nogaste examen af tjenstgörande majoren i de ämnen, som rörde dess exercice och dess tjenstgöring, och af honom godkännas at äga fullkomliga insikter”. Därefter måste man tjänstgöra som officer vid ett värvat regemente i två månader. Var det långt till närmaste garnisonsort kunde graderna passeras och examen avläggas vid det egna regementet. Genom förändrade bestämmelser för vinnande af inträde vid krigsskolan upphörde gradpasseringen från 1883 års början.
Källor
•"Officerskåren i Sverige under 1700-talet: En studie kring tjänsteställning, avlöning och tjänsteköp" , D-uppsats, 10 p, Historiska institutionen, Uppsala universitet av Esbjörn Larsson, 2000.•Kungliga Österbottens regemente 1723 - 1771, Svensk-Österbottniska Samfundet, skrift nr 29, Vasa, Finland 1973.•Handlingar vid Stockholms Stadsarkiv rörande Carl Jacob Rahmés konkurs 1819 (via Crister Lindstöm). Överst på sidan
