Older Swedish Military Firearms

Musköt (Musket)

Indelningsverket: Under det äldre indelningsverket använde det svenska infanteriet framförallt luntlåsmusköter som eldhandvapen. Från 1690-talet utrustades infanteriet istället med flintlåsmusköter vilket blev det svenska infanteriets standardvapen fram till 1840, då slaglåsgevär infördes i armén. Karoliner. Foto Hans Högman 2007. Armémuseum.

Mynningsladdning (Muzzle-loaders)

Gemensamt för musköterna var att de var mynningsladdare. Mynningsladdning eller framladdning innebär att krut och kula laddas genom eldrörets mynning. Framladdade vapen var enklare att tillverka än bakladdningsvapen, där eldröret baktill måste vara helt tillslutet under avfyrningen och öppet under laddningen. Under 1400-talet prövades kanoner med bakladdning, men då man inte kunde åstadkomma en tillfredsställande gastätning fortsatte man att använda framladdade pjäser. Framladdning var den dominerande laddningsformen ändra fram till 1863 i Sverige. För att ladda vapnet bet soldaten av patronen (patronen bestod av papper med krut och kula) och hällde ned lite av krutet i fängpannan och resten av krutet i pipan. Kulan släpptes sen ned i pipan varefter den sattes an med laddstaken. Resterna av papperspatronen kördes sen ned med laddstaken för att bilda en förladdning så att kulan ej kunde rulla ut. Sättett att ladda kunde naturligtvis variera något. Under 1800-talet ersattes de framladdade musköterna med bakladdade, räfflade vapen. Hur snabbt man kunde ladda berodde på naturligtvis på hur väl tränad soldaten var och stridens förlopp. I värsta fall kunde det ta upp till fyra minuter men normalt tog det mellan 1-2 minuter

Luntlåset (Matchlock)

Luntlåset är en gammal medeltida avfyringsanordning till eldhandvapen. De första eldhandvapnen avfyrades med hjälp av en lunta som hölls i handen. Under 1400-talet infördes dock luntlåset. Det bestod av en hävarm (hane) där luntan var fastsatt i den ena änden. Vid avfyring vreds hävarmen med den långsamt glödande luntan ned till fängpannan där det antände fängkrutet som i sin tur antände drivladdningen. Bilden till höger visar låsmekanismen för ett luntlås. Foto Hans Högman 2007. Armémuseum.

Hjullås (Wheelock)

Hjullåset är en konstruktion från början av 1500-talet och användes fram till slutet av 1600-talet. I första hand användes hjullåset till jaktvapen. När skytten fällde ned hanen med avtryckaren slog den på hanen fästa fyrsten mot ett roterande hjul så att de gnistor som då uppstod antände fängkrutet. Hjullås var dyra men inte särskilt funktionssäkra. Därför konkurrerade de aldrig ut vapen med luntlås. Konstruktionen användes framför allt till pistoler och karbiner. Bilden till höger visar låsmekanismen för ett hjullås. Foto Hans Högman 2007. Armémuseum.

Snapplås (Snaphaunce lock)

Även Snapplås är från 1500-talet. Med snapplåset användes för första gången flinta och eldstål. Vid avfyrning öppnas fängpannelocket mekaniskt varvid hanen svängs framåt. Flintstycket skrapar då mot eldstålet och gnistor faller ned i fängpannan där krutet antänds.

Flintlåset

(Flintlock)

Flintlåset ersatte sedermera luntlåset som avfyringsanordning för musköten. Flintlåset uppfanns i Frankrike i början av 1600-talet. En hane med en fastsatt flintsten slungades av en fjäder mot en eldstål vid avfyrningen. De gnistor som då bildades antände krutet i fängpannan och skickade in en eldstråle till drivkrutet. I Sverige användes flintlåsvapen huvudsakligen från slutet av 1600-talet och fram till 1840. Så sent som 1864 fanns det fortfarande svenska förband som var utrustade med flintlåsgevär. Bilden till höger visar låsmekanismen för ett flintlås. Foto Hans Högman 2007. Armémuseum.

Subsidiegevär 1808

Vid krigsutbrottet av finska kriget 1808 rådde stor brist på vapen i Sverige. Anledningen var att Kongl. Krigskollegium sålt ut 40.000 vapen till Preussen och arvsfienden Ryssland. Av dessa vapen vara nära 22.000 stycken gevär. Då Sverige eller snarare kung Gustaf den IV Adolf var osams med Frankrike och den s.k. kontinentalblockaden förelåg kunde Sverige endast skaffa ersättningsvapen från Storbritanien, vilket man också gjorde. Man köpte in 35.000 vapen samt erhöll 20.000 vapen som subsidier. Vapnen kom in 1808 respektive 1812 och går oftast under epitetet subsidiegevären. År 1842 byggdes de flesta av dessa gevär om till slaglås.

Ett hjullåsgevär klickade ungefär vid vart femte skott (20 %). Ett flintlåsgevär klickade ungefär en gång på 5-9 skott (10-20 %) och behövde en ny flinta efter ca: 30 skott.

Slaglås (Percussion lock)

Slaglåset är en avfyringsinrättning för eldhandvapen med slagkänslig tändsats. Tändsatsen detonerar vid anslaget av slagstiftet och tänder vapnets krutladdning. Själva tändhatten sitter på en nippel där hanen slår ned och skickar en eldslåga ned till krutladdningen i pipan. Denna metod patenterades 1807 av skotten John Forsyth. År 1812 konstruerades världens första bakladdade vapen med slaglås och självtätande patroner. Detta vapen har sedan utvecklats till våra dagars gevär och pistoler. De funktionssäkrare slaglåsgevären ersatte flintlåsmusköter under 1800- talet. Slaglåsgevär infördes av armén i Sverige år 1840. Bilden till höger visar låsmekanismen för ett slaglås. Foto Hans Högman 2007. Armémuseum.

Bakladdning (Breech-loaders)

Vid bakladdning laddas skjutvapnet bakifrån och inte från vapnets mynning. Redan på 1300-talet fanns bakladdare jämsides med framladdare. De hade lösa krutkammare som sattes fast bakom det egentliga eldröret. Den tidens teknik medgav dock inte tillfredsställande tätning utan man blev tvungen att utforma eldröret med en fast botten som laddades från mynningen. Först med vapensmeden Dreyses tändnålsgevär från 1841 blev bakladdningsgevär praktiskt användbara. De prövades i preussarnas krig mot Danmark 1864 och mot Österrike 1866 och under fransk-tyska kriget 1870-71 användes de allmänt. Det var först när man lärde sig att massproducera metallpatroner som bakladdningen slog igenom. Bakladdningsgevär har väsentligt större eldhastighet än framladdningsgevär.

Ammunition (Ammunition)

Ammunition bestod av tre komponenter, nämligen tändmaterial, drivladdning och projektil. Från början var de skilda åt innan laddning, men samlades senare i en patron. Tändmaterialet hade till uppgift att ge en gnista så att drivladdningen kunde antändas och åstadkomma en explosion så att projektilen sköts iväg. Tändmaterialet kunde t ex vara flinta som i flintlåsvapnen. Drivladdningen utgjordes av svartkrut ända till långt in på 1800-talet. Projektilen var från 1500-talet fram till 1800-talet en rund blykula. Denna göt soldaten ofta själv med hjälp av en kulform. Kulan hade oftast en kaliber på 16-20 mm. I mynningsladdade vapen måste kulan ha en något mindre kaliber än själva pipan. Med mynningsladdare var soldaten tvungen att bära med sig allt som behövdes för att ladda vapnet. Detta förvarades i pungar och flaskor. Snart lärde man sig dock att tillverka patroner av papper som innehöll både kula och krutsats.

Svartkrut (Black powder)

Svartkrutet är den kruttyp som användes till skjutvapnen under indelningsverkets tidsepok. Det bestod av 10 % svavel, 15 % kol och 75 % salpeter (kaliumnitrat) som finmalts till pulver, blandats, fuktats med vatten och formats till korn som torkats och polerats. Salpeter kunde man utvinna ur jord som var blandad med växt- och djuravfall och mer eller mindre indränkt med urin. I Europa kom svartkrutet i bruk i skjutvapen i början av 1300-talet. Genom utveckling under 1800-talet, bl.a. av Nobel, kunde svartkrutet ersättas med bättre substanser, först som sprängämne och senare som drivkrut i skjutvapnen. Dubbelbaskrutet eller nitroglycerinkrut (NG-krut) patenterades 1887 av Alfred Nobel. Krutets brinnhastighet beror främst på gastrycket i det utrymme där krutet brinner. Ju högre trycket är, desto fortare brinner krutet. De som arbetade med framställning av krut kallades salpetersjudare. När svartkrut antänds bildas en kraftig vit rök som snabbt försämrade sikten för skytten. Röken kunde efter ett tagt omsluta hela slagfältet i en dimma.

Begrepp

Bajonett

En bajonett är ett blankvapen avsett att sättas vid mynningen på musköter/gevär och brukas i närstrid. För militära ändamål började bajonetten tas i bruk på 1640-talet i Frankrike. Bajonetten kom att spela en stor roll vid infanteriets inbrytningar, och soldaterna övades på bajonettfäktning.Bajonetter typindelas efter klingform, t.ex. sabel-, värj- och knivbajonetter, eller efter fästanordning, t.ex. tapp-, ring- och hylsbajonetter. I Sverige började bajonetter att användas under 1690-talet och var från början tilldelad de 12 grenadjärer som fanns i varje kompani. Bajonetten var då ca: 70 cm långa.Den första svenska musköten med bajonett fastställdes 1692.

Dragongevär

Dragongeväret var något längre än karbinen men försedd med både rembyglar och karbinstång. Till skillnad från studsarna och karbinerna var dragongeväret avsett för bajonett. Dragongeväret användes inte i fält efter 1807.

Fänghålsnål

Fänghålsnålen och viskaren användes för att hålla fänghålet rent.

Fängpanna

Utrymme i eldhandvapen som vid avfyrningen antänds för att i sin tur antända drivladdningen för kulan. Den del av krutet som hälldes i fängpannan kallades också för fängkrut.

Gevär

Eldhandvapen som hanteras med båda händerna; förr en allmän beteckning för vapen.

Kaliber

Diametern av kulan.

Karbin

Karbin är ett gevär med kort pipa och användes i första hand av beridna enheter, artilleriet samt i flottan. Karbinen fästes på ryggen för bästa rörlighet under ridningen och hängdes i axelgehäng med en karbinhake som fästes i en metallskena (karbinstång) på vapnets vänstra sida. Karbinen började användas i Sverige på 1660-talet och användes i fält till omkring 1807. Karbinen återkom dock 1870 i form av en bakladdad Remington karbin.

Kruthorn

Horn som användes av soldaten för att förvara krutet i - krut som användes vid laddning av eldhandvapen.

Musköt

Äldre namn på eldhandvapen som användes med båda händerna. Jmf gevär.

Laddstake

Laddstake var en trä- eller metallkäpp som användes vid laddning av mynningsladdare. Laddstaken användes till att stöta ned förladdningen och kulan i pipan. Den var oftast fäst i vapnets framstock, så att den alltid följde med vapnet.

Lunta

Lunta var ett antändningsmedel som förr användes vid avfyring av musköter och kanoner. Luntan bestod av ett fingertjockt hamprep, som kokats i en lut av gödselvatten, salpeter, pottaska och osläckt kalk, och som därigenom blivit lättantändligt.

Muskötgaffel

Gaffelformad stödkäpp för de äldsta tyngre musköterna.

Musköthåll

Längdenhet som förekom på 1600- och 1700-talen. Den innebar räckvidden för ett muskötskott, som ansågs motsvara 300 steg à 2,5 fot, vilket motsvarar ca 225 m.

Patronkök

Patronkök var till mitten av 1800-talet benämning på den stora läderväska i vilken infanteristerna medförde sina patroner.

Pistol

Eldhandvapen som kan hanteras med endast en hand. Redan under 1500-talet använde rytteriet hjullåspistoler, och utvecklingen av pistoler har i stort varit densamma som för gevär.

Räfflad pipa

Räfflade vapen hade spiralformade skåror i pipan som fick kulan att rotera vilket avsevärt ökade eldhastigheten och träffsäkerheten. De räfflade gevären infördes i den svenska armén samband med att bakladdarna kom i mitten av 1800-talet.Räfflade gevär fanns även på 1700-talet. Men för att ett gevär med räfflad pipa skall ha någon effekt på precisionen måste kulan och pipans diameter vara lika så att kulan följer räfflingen och få en roterande rörelse. Detta gjorde att räfflade mynningsladdare var mycket svåra att ladda. Kulan fick tryckas i med våld och geväret tog därför lång tid att ladda.

Repetergevär

Flerskottsgevär hos vilket omladdning sker manuellt genom manövrering av ett handtag. svenska arméns första repetergevär var mausern av modell 1896.

Salpetersjudare

Beteckning på de personer som sysslade med framställning av svartkrut, vars viktigaste ingrediens var salpeter. Se vidare svartkrut nedan.

Slätborrad pipa

Musköternas pipor var slätborrade och hade en kaliber på 20 mm. Dessa grovkalibriga vapen, ofta överladdade, stötte våldsamt när man fyrade av dem.

Studsare

Kort räfflar gevär.

Svartkrut

Svartkrutet är den kruttyp som användes till skjutvapnen under indelningsverkets tidsepok. Huvudingredienserna bestod av 10 % svavel, 15 % kol och 75 % salpeter. När svartkrut antänds bildas en kraftig vit rök som snabbt försämrade sikten för skytten. Röken kunde efter ett tag omsluta hela slagfältet i en dimma.

Varbygel

Avtryckarskydd på eldhandvapen, vanligen tillverkat av stål. Varbygeln är fäst på undersidan av kolvhalsen och är utformad som en halvcirkel under avtryckaren. Den skall skydda mot oavsiktlig avfyring.

Relaterade länkar

• Svenska militära blankvapen • Armémuseums utställning av eldhandvapen (Digitalt museum - sök på eldhandvapen) • Den indelte soldaten

Källreferenser

• Eldhandvapen I-II, av J. Alm, 1933-1934 • Nationalencyklopedin Överst på sidan