Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-10-26

Inledning

Förr eller senare stöter man på anor som var soldater eller båtsmän. Det kan då vara intressant att känna till lite om det soldatliv de levde samt hur indelningsverket fungerade. Denna sida är ett försök att ge en inblick i detta Sverige har haft två olika perioder som gått under benämningen indelningsverket: 1. Äldre indelningsverket 2. Yngre indelningsverket Före indelningsverken bestod krigsmakten av i krigstid utskrivna soldater samt av värvade legoknektar. Dessa var dock alltför dyra att hålla i fredstid, då armén upplöstes. Kvar i fredstid fanns dock värvade garnisonsförband vid fästningar och större städer.

Det äldre indelningsverket

Det äldre indelningsverket tog sin form under Vasa-tiden. Gustav Vasa påbörjade arbetet med att bygga en armé som bemannades med fotfolk genom utskrivning och ryttare genom rusttjänst. Vid Arboga riksmöte 1536 beslöts att ryttarförband skulle sättas upp i de olika landsdelarna och på riksdagen i Västerås 1544 togs ett motsvarande beslut för fotfolket och resulterade i uppsättandet av fänikor i de olika landsdelarna. Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig. Det skedde med tvång och byggde till viss del på rotering efter gårdetal och omfattade alla män mellan 15 och 60. Rytteriet bemannades frivilligt med hjälp av rusttjänst, vilket innebar att ägaren av ett hemman försåg kronan med en ryttare och häst mot befrielse av skatt och rotering. I regel var det alltid rusthållaren själv som var ryttaren. Flottans bemanning, dvs. båtsmännen, togs ut på liknande sätt som fotfolket genom utskrivning. Kavalleriet indelades i landsfanor och infanteriet i landsfänikor. Under Gustav II Adolf moderniserades den svenska krigsmaktenbåde både taktiskt och organisatoriskt.  Omkring 1623 omorganiserades regementena i rena landskapsregementen vilket senare godkändes i 1634-års regeringsform. Inom Sveriges egentliga gränser skulle rekryteras 20 infanteriregementen (13 i Sverige och 7 i Finland) och 8 kavalleriregementen (5 i Sverige och 3 i Finland).

Det yngre indelningsverket

Under början av 1680-talet omorganiserade Karl XI den svenska krigsmakten. Själva beslutet togs den 27 oktober av 1682-års riksdag och kom att kallas det yngre indelningsverket eller enbart indelningsverket. Detta innebar att ett enhetligt knekthåll skulle upprättas i hela riket. Grunderna byggde på det äldre indelningsverket. Riksdagsbeslutet innebar i stort att ett ständigt knekthåll skulle upprättas. Kontrakt skrevs med allmogen landskapsvis eller länsvis. Allmogen åtog sig att sätta upp och försörja ett regemente på 1.200 man både i krig och fred. För det ständiga knekthållet i infanteriet indelades respektive socken i sk. rotar om två eller flera hemman enligt ovan. Gårdarna i respektive rote skulle tillsammans ställa upp med knekt utrustning, torp och odlingsmark. Avlöningssystemet var uppbyggt på naturahushållningens princip. Som motprestation fick de befrielse från utskrivning. Den största gården i roten kallades för stamrote eller huvudrote. Övriga kallades för hjälprotar. En av bönderna, som de själva valde, kallades rotemästare och han ansvarade för att lönen och övrigt som de skulle förse soldaten med också överlämnades. I regel var det den bonde som hade soldattorpet på sin mark. För officerarna och rusthållen var principen att i stället för att kronan samlade in skatten från gårdarna och sedan betalade lön så utnyttjades resurserna direkt på platsen. Varje officer och rusthållare fick bostad och jord samt ta del av hela eller del av skatten från rotegårdarna. Ju högre rang desto större boställe och fler gårdars skatt i lön. Dessa gårdar som bidrog till officerarnas lön med sin skatt kallades fördelshemman. Det egentliga indelningsverket, dvs armébefälen och rusthållet, grundades med andra ord på anvisning av kronan tillhöriga hemman och räntor. Befälet fick fördelsbeställning, boställe av krononatur och vid infanteriet därjämte tilldelningshemman. För hästhållningen tilldelades kavalleriet ett antal hästhemman. En förutsättning för indelningsverket var reduktionen där många gods drogs in till kronan från adeln. I kavalleriet kom rotemästaren att kallas rusthållare och roten rusthåll. Kontraktet mellan kronan och rusthållaren var ett enskilt kontrakt med respektive rusthållare. Rusthållet var ansvarigt för en ryttare med häst och utrustning. Rusthållet var som tidigare frivilligt och rusthållaren var befriad från grundskatt och rotering. En skillnad mot tidigare var att nu skulle inte rusthållaren själv vara ryttare utan han fick som rotebönderna skaffa en rekryt som han utrustade. Systemet med att rusthållaren själv red var för sårbart. Även flottans bemanning, båtsmän, sattes upp genom rotering. Båtsmanshållen fanns framförallt längs kusterna men även i städerna. De kunde vara organiserad på lite olika sätt i olika landsdelar. På vissa håll i södra Sverige fungerade båtsmanshållen som rusthållen. Läs mer om hur indelningsverket fungerade samt hur livet som indelt soldat var genom att klicka på navigeringslisten nedan:

Indelningsverket och den indelte soldaten (1)

xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx

Källreferenser - Indelningsverket

1. Kungliga Södermanlands regemente under 350 år ,1977 2. Karoliner, Alf Åberg, Göte Göransson, 1976 3. Soldater och soldattorp i Dunkers socken Evert Wahlberg, 1989 4. Soldatnamn vid det indelta Södermanlands regemente, Evert Wahlberg, 1990 5. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, Lars Ericson, 1997 6. Veterinärväsende och krigsmanskassa, Landstinget Sörmland, 1988 7. Historisk roman: Narva, Björn Holm, 1997 8. Många blev borta av upplänningarna, Sivert Svärling, 1994 9. Båtsmän, ryttare och soldater, sid 99+, Agneta Guillemot, 1988 10. Järvsö indelta kompani och Kramstalägret, Olle Olsson-Brink, 1988 11. Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII, Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren, 1992 12. Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989 13. Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri, Bertil Nelsson, 1993 14. Försvarets civilförvaltning 1634 – 1865, Försvarets civilförvaltning, 1994 15. Arméns förband, skolor och staber, Björn Holmberg, 1993 16. Kungl. Artilleriet, Karl XI:s och Karl XII:s tid. Redaktör Hans Ulfhielm, 1993 17. Soldater och soldattorp i Fogdö socken, Evert Wahlberg, 1999 18. Den Karolinska Arméns uniformer under Stora Nordiska Kriget, Lars-Eric Höglund, 1995 19. Skånska kriget 1675 - 79, fanor och uniformer, Lars-Eric Höglund, 1999 20. Hästen i det karolinska rytteriet, Henry Waxberg, 1973 21. Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721, Fanor och uniformer, Lars-Eric Höglund, Åke Sälläs, 2000 22. Kungl. Södermanlands regementes historia 1771 – 1915, Karl K:sson Leijonhufvud, 1915
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-10-26

Inledning

Förr eller senare stöter man på anor som var soldater eller båtsmän. Det kan då vara intressant att känna till lite om det soldatliv de levde samt hur indelningsverket fungerade. Denna sida är ett försök att ge en inblick i detta Sverige har haft två olika perioder som gått under benämningen indelningsverket: 1. Äldre indelningsverket 2. Yngre indelningsverket Före indelningsverken bestod krigsmakten av i krigstid utskrivna soldater samt av värvade legoknektar. Dessa var dock alltför dyra att hålla i fredstid, då armén upplöstes. Kvar i fredstid fanns dock värvade garnisonsförband vid fästningar och större städer.

Det äldre indelningsverket

Det äldre indelningsverket tog sin form under Vasa- tiden. Gustav Vasa påbörjade arbetet med att bygga en armé som bemannades med fotfolk genom utskrivning och ryttare genom rusttjänst. Vid Arboga riksmöte 1536 beslöts att ryttarförband skulle sättas upp i de olika landsdelarna och på riksdagen i Västerås 1544 togs ett motsvarande beslut för fotfolket och resulterade i uppsättandet av fänikor i de olika landsdelarna. Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig.  Det skedde med tvång och byggde till viss del på rotering efter gårdetal och omfattade alla män mellan 15 och 60. Rytteriet bemannades frivilligt med hjälp av rusttjänst, vilket innebar att ägaren av ett hemman försåg kronan med en ryttare och häst mot befrielse av skatt och rotering. I regel var det alltid rusthållaren själv som var ryttaren. Flottans bemanning, dvs. båtsmännen, togs ut på liknande sätt som fotfolket genom utskrivning. Kavalleriet indelades i landsfanor och infanteriet i landsfänikor. Under Gustav II Adolf moderniserades den svenska krigsmaktenbåde både taktiskt och organisatoriskt.  Omkring 1623 omorganiserades regementena i rena landskapsregementen vilket senare godkändes i 1634-års regeringsform. Inom Sveriges egentliga gränser skulle rekryteras 20 infanteriregementen (13 i Sverige och 7 i Finland) och 8 kavalleriregementen (5 i Sverige och 3 i Finland).

Det yngre indelningsverket

Under början av 1680-talet omorganiserade Karl XI den svenska krigsmakten. Själva beslutet togs den 27 oktober av 1682-års riksdag och kom att kallas det yngre indelningsverket eller enbart indelningsverket. Detta innebar att ett enhetligt knekthåll skulle upprättas i hela riket. Grunderna byggde på det äldre indelningsverket. Riksdagsbeslutet innebar i stort att ett ständigt knekthåll skulle upprättas. Kontrakt skrevs med allmogen landskapsvis eller länsvis. Allmogen åtog sig att sätta upp och försörja ett regemente på 1.200 man både i krig och fred. För det ständiga knekthållet i infanteriet indelades respektive socken i sk. rotar om två eller flera hemman enligt ovan. Gårdarna i respektive rote skulle tillsammans ställa upp med knekt utrustning, torp och odlingsmark. Avlöningssystemet var uppbyggt på naturahushållningens princip. Som motprestation fick de befrielse från utskrivning. Den största gården i roten kallades för stamrote eller huvudrote. Övriga kallades för hjälprotar. En av bönderna, som de själva valde, kallades rotemästare och han ansvarade för att lönen och övrigt som de skulle förse soldaten med också överlämnades. I regel var det den bonde som hade soldattorpet på sin mark. För officerarna och rusthållen var principen att i stället för att kronan samlade in skatten från gårdarna och sedan betalade lön så utnyttjades resurserna direkt på platsen. Varje officer och rusthållare fick bostad och jord samt ta del av hela eller del av skatten från rotegårdarna. Ju högre rang desto större boställe och fler gårdars skatt i lön. Dessa gårdar som bidrog till officerarnas lön med sin skatt kallades fördelshemman. Det egentliga indelningsverket, dvs armébefälen och rusthållet, grundades med andra ord på anvisning av kronan tillhöriga hemman och räntor. Befälet fick fördelsbeställning, boställe av krononatur och vid infanteriet därjämte tilldelningshemman. För hästhållningen tilldelades kavalleriet ett antal hästhemman. En förutsättning för indelningsverket var reduktionen där många gods drogs in till kronan från adeln. I kavalleriet kom rotemästaren att kallas rusthållare och roten rusthåll. Kontraktet mellan kronan och rusthållaren var ett enskilt kontrakt med respektive rusthållare. Rusthållet var ansvarigt för en ryttare med häst och utrustning. Rusthållet var som tidigare frivilligt och rusthållaren var befriad från grundskatt och rotering. En skillnad mot tidigare var att nu skulle inte rusthållaren själv vara ryttare utan han fick som rotebönderna skaffa en rekryt som han utrustade. Systemet med att rusthållaren själv red var för sårbart. Även flottans bemanning, båtsmän, sattes upp genom rotering. Båtsmanshållen fanns framförallt längs kusterna men även i städerna. De kunde vara organiserad på lite olika sätt i olika landsdelar. På vissa håll i södra Sverige fungerade båtsmanshållen som rusthållen. Läs mer om hur indelningsverket fungerade samt hur livet som indelt soldat var genom att klicka på navigeringslisten nedan:

Indelningsverket och den

indelte soldaten (1)

Källreferenser - Indelningsverket

1. Kungliga Södermanlands regemente under 350 år ,1977 2. Karoliner, Alf Åberg, Göte Göransson, 1976 3. Soldater och soldattorp i Dunkers socken Evert Wahlberg, 1989 4. Soldatnamn vid det indelta Södermanlands regemente, Evert Wahlberg, 1990 5. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, Lars Ericson, 1997 6. Veterinärväsende och krigsmanskassa, Landstinget Sörmland, 1988 7. Historisk roman: Narva, Björn Holm, 1997 8. Många blev borta av upplänningarna, Sivert Svärling, 1994 9. Båtsmän, ryttare och soldater, sid 99+, Agneta Guillemot, 1988 10. Järvsö indelta kompani och Kramstalägret, Olle Olsson-Brink, 1988 11. Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII, Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren, 1992 12. Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989 13. Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri, Bertil Nelsson, 1993 14. Försvarets civilförvaltning 1634 – 1865, Försvarets civilförvaltning, 1994 15. Arméns förband, skolor och staber, Björn Holmberg, 1993 16. Kungl. Artilleriet, Karl XI:s och Karl XII:s tid. Redaktör Hans Ulfhielm, 1993 17. Soldater och soldattorp i Fogdö socken, Evert Wahlberg, 1999 18. Den Karolinska Arméns uniformer under Stora Nordiska Kriget, Lars-Eric Höglund, 1995 19. Skånska kriget 1675 - 79, fanor och uniformer, Lars-Eric Höglund, 1999 20. Hästen i det karolinska rytteriet, Henry Waxberg, 1973 21. Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721, Fanor och uniformer, Lars-Eric Höglund, Åke Sälläs, 2000 22. Kungl. Södermanlands regementes historia 1771 – 1915, Karl K:sson Leijonhufvud, 1915