I den armé som tog form i det yngre indelningsverket skulle ett infanteriregemente bestå av 1.200 man. De flesta regementen fick denna numerär, men långt ifrån alla regementen. De tre smålandsregementena hade till exempel enbart 1.100 man. Närke-Värmlands regemente hade och andra sidan hela 1.674 man.Nedanstående text gäller framförallt karolinerarmén vid det Stora Nordiska krigets utbrott, men i huvudsak bestod denna organisation genom hela indelningsverket.
Officerare
I varje regemente fanns en överste som regementschef. Som ställföreträdare till översten fanns en överstelöjtnant. I varje regemente fanns även en major samt en regementskvartermästare. Majorens uppgifter var bl.a. den inre tjänsten. Han ansvarade för regementets vakter och kommenderingar etc. Regementskvartermästarens ansvar var att ordna lägret i fält. Han hade också ansvaret för förbandets underhåll och utrustning. Översten, överstelöjtnanten och majoren var tillika även kompanichefer.Det fanns även fler regementsofficerare förutom de nyss nämnda.Kompaniet:I varje kompani fanns en kompanichef. Förutom översten, överstelöjtnanten och majoren hade kompanicheferna kaptens tjänstegrad. På varje kompani fanns även en löjtnant och en fänrik. Löjtnanten var ställföreträdare till kompanichefen. I överstens kompani, Livkompaniet, hade löjtnanten titeln kaptenlöjtnant. En av fänrikens ansvarsområden vid strid var kompaniets fana.Underofficerare/underbefäl:På varje kompani fanns en fältväbel/kvartersmästare, sergeant och en förare. Bland underbefälen fanns en furir och en rustmästare. Föraren ansvarade för kompanifanan som han överlämnade till fänriken vid strid. Rustmästaren ansvarade för ammunitionen. Vidare fanns en mönsterskrivare och spelet i varje kompani. Spelet bestod vanligen av 2 trumslagare och 1 pipare.
Bataljon
Bataljonen var den taktiska stridsenheten för det svenska infanteriet.Varje regemente bestod av 2 bataljoner där varje bataljon bestod av 600 man (4 kompanier á 150 man). Första bataljonen kallades också för Livbataljonen och leddes av översten i regementet. Den bestod av Livkompaniet samt tre ytterligare kompanier.Den andra bataljonen stod under ledning av överstelöjtnanten. Den bestod av överstelöjtnantens kompani samt tre ytterligare kompanier. I regementen som var formerade på tre bataljoner stod den tredje bataljonen under majorens ledning.
Kompani
Regementen indelades i sin tur vanligen i 8 kompanier á 150 man per kompani.Som kompanichef för varje kompani fanns en kapten. Livkompaniet stod dock under överstens befäl och överstelöjtnantens kompani stod under befäl av överstelöjtnanten. Vidare hade majoren befäl över ett kompani. Då det fanns 8 kompanier i ett regemente så innebär detta att det fanns 5 kaptener som chef över var sitt kompani.I det äldre indelningsverket ingick det 72 musketerare och 54 pikenerare per kompani. I det yngre indelningsverket minskades andelen pikenerare något och per kompani ingick nu 86 musketerare och 42 pikenerare, dvs förhållandet 2:1.
Korpralskap
Varje kompani indelades i 6 korpralskap á 25 man. I respektive korpralskap ingick 24 knektar plus 1 korpral. Varje korpralskap leddes av en korpral.
Militär förbandsrote
Varje korpralskap indelades i 4 rotar á6 man. Varje rote bestod av en rotemästare, en halvrotemästare och en underrotemästare. Varje rote ställde upp på kolonn vilket innebär att ett korpralskap var 6 man djup och 4 man brett. Först i varje rote stod rotemästaren. Som nummer 4 halvrotemästaren och sist (nr 6) stod underrotemästaren. Se bild längre ned.Vid uppställning på halva rotar var ett korpralskap 3 man djupt och 8 man brett.OBS, dessa rotar skall inte förväxlas med benämningen rote i det ständiga knekthållet som var ett antal bondgårdar som tillsammans underhöll en soldat med torp, lön och uniform etc.
Uppställningar
Vid uppställningarna så ställde alltid de förnämsta kompanierna upp till höger med livkompaniet allra längst till höger. Bataljonsvis så ställde Livbataljonen upp till höger om den Andra bataljonen. På motsvarande sätt så ställde även befälen upp till höger om sina enheter.Regementet ställdes vanligen upp bataljonsvis inför strid. I varje bataljon fanns musketerare till vänster, pikenerarna i mitten och åter musketerare till höger (varje del utgjorde en tredjedel av bataljonen). Bataljonerna ställdes upp kompani för kompani, vanligtvis på 4 led, där varje led utgjorde en linje om 150 man. Först 50 man musketerare, 50 man pikenerare och därefter 50 man musketerare. Varje bataljon upptog då en bredd på 130 meter.Officerarna stod längst fram med bataljonschefen. Till sitt skydd hade bataljonschefen ett antal grenadjärer, som ett mänskligt kulfång. Fanorna tjänade som riktmärken för kompanierna och fördes mitt i bataljonen, mellan andra och tredje ledet. De rotar som var avdelade till skydd av fanan kallades fanpluton. Det var en stor skymf att förlora en fana till fienden så den skyddades med alla medel. Bakom fanorna gick spelet. Grenadjärerna fanns vanligen ute på flyglarna men deras position under striden är omdiskuterad.Längst bak gick, bakom bataljonen gick underofficerarna med uppgift att se till att manskapet avancerade och gjorde sin plikt. Varje försök att olovligen avvika från leden slog underofficerarna tillbaka med våld om så krävdes. Här bak fanns även profossen och hans medhjälpare.En annan uppställning av en bataljon var att kompanierna ställde upp var och en för sig rangerade i en enda linje bestående av de 4 kompanierna i bataljonen. Pikenerarna fanns då i respektive kompanis mitt. Bataljonen bestod då av ett djup på 6 led.Vid uppställning av regementet i divisionskolonn var regementet uppställt på tre kolonner. Första och tredje kolonnen var musketerare och andra kolonnen i mitten var pikenerare. Vanligen hade översten befälet över den högra musketerargruppen och överstelöjtnanten den vänstra. Befälet över pikenerare hade då majoren.
Militära formeringar - Kavalleriet
Kavalleriet var ryggraden i armén. De var eliten som skulle avgöra en batalj.Ett kavalleriregemente hade vanligen 1.000 man. Kavalleriets stridsenhet var kompaniet, en enhet på ca: 125 ryttare. Flera kompanier kunde strida tillsammans och då benämnt skvadron.
Officerare
I varje regemente fanns liksom i infanteriet en överste som regementschef. I övrigt fanns samma titlar på regementsofficerarna i kavalleriet som i infanteriet.Kompaniet: I varje kompani fanns en kompanichef. Tjänstegraden på kompanicheferna i infanteriet var kapten. Motsvarande tjänstegrad i kavalleriet var ryttmästare. På varje kompani fanns även en löjtnant och en kornett. I infanteriet hade fänriken ansvaret för kompaniet fana. Motsvarande tjänstegrad i kavalleriet var kornett.I övrigt fanns samma typer av underofficerare/underbefäl i kavalleriet som i infanteriet.
Skvadron
Skvadronen var en större taktisk stridsenhet för det karolinska kavalleriet bestående av två eller flera kompanier. Två eller flera kompanier om vardera 125 ryttare bildade då tillsammans en skvadron som samverkade i vågor. Varje kompani uppträdde i sin sina egna formationer men samverkade med andra kompanier. Se även Kavallerikompani kontra skvadron
Kompani
Ett kavalleriregemente hade vanligen 1.000 man fördelade på 8 kompanier á 125 man. Kavallerikompaniet ställde upp tre led djupt i en svag plogformation. De enskilda ryttarna skulle sluta tätt samman så att varje man i den högra flygeln kunde hålla sitt vänstra knä bakom sidokamratens högra knä och motsvarande i den vänstra flygeln. Mitt i det främsta ledet red kornetten med sitt kompanistandar som skulle vara hela kompaniets riktmärke. Ett kavallerikompani leddes av en ryttmästare. Benämningen ”skvadron” som beteckning på ett kavallerikompani började användas först efter 1814.
Uppställningar
Den taktiska enhet som kavalleriet vanligtsvis stred i var kompaniet, 125 man. Inför strid ställde man upp i en svag plogformation på 3 led. Första ledet var någon bredare än de andra leden. Ryttarna ställde upp mycket tätt, knä bakom knä, vilket innebar att de red mycket tätt med ryttarens knä direkt bakom ryttaren framför. På så sätt bildade formationen en kil som kunde spränga in i fiendeleden.Längst ut på höger sida av det första ledet ledet red en trumpetare. I mitten av första ledet red 1:e ryttmästaren samt 2:e kornetten med fanan. Fanan var kompaniets riktmärke.En bit in på högra delen av första ledet red 2.e ryttmästaren och ytterligare något höger om honom 1:e kornetten. Längre ut på vänstra delen av första ledet red 2.e löjtnanten. I andra ledet red inga officerare. Längst bak, bakom sista ledet red några officerare, bl.a. 1:e löjtnanten och 1:e och 2:e kvartersmästarna. Se bild längre ned.
Ovan, regementet uppställt på 2 bataljoner (reglemente år 1700). Varje bataljon består av 4 kompanier.
Ovan, ett kavallerikompani formerat på detta sett hade en front på cirka 32 meter och 10 meters djup. Varje bataljon bestod då av 4 dylika kompanier, rangerade i en enda sammanhängande linje.Se även 1775-års stridsreglemente.
Referenser
•Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri, Bertil Nelsson, 1993•Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721, Fanor och uniformer, Lars-Eric Höglund och Åke Sälläs, 2000•Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I, Stiftelsen Nerekies regementen, 1989•Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson, 1998
I den armé som tog form i det yngre indelningsverket skulle ett infanteriregemente bestå av 1.200 man. De flesta regementen fick denna numerär, men långt ifrån alla regementen. De tre smålandsregementena hade till exempel enbart 1.100 man. Närke-Värmlands regemente hade och andra sidan hela 1.674 man.Nedanstående text gäller framförallt karolinerarmén vid det Stora Nordiska krigets utbrott, men i huvudsak bestod denna organisation genom hela indelningsverket.
Officerare
I varje regemente fanns en överste som regementschef. Som ställföreträdare till översten fanns en överstelöjtnant. I varje regemente fanns även en major samt en regementskvartermästare. Majorens uppgifter var bl.a. den inre tjänsten. Han ansvarade för regementets vakter och kommenderingar etc. Regementskvartermästarens ansvar var att ordna lägret i fält. Han hade också ansvaret för förbandets underhåll och utrustning. Översten, överstelöjtnanten och majoren var tillika även kompanichefer.Det fanns även fler regementsofficerare förutom de nyss nämnda.Kompaniet:I varje kompani fanns en kompanichef. Förutom översten, överstelöjtnanten och majoren hade kompanicheferna kaptens tjänstegrad. På varje kompani fanns även en löjtnant och en fänrik. Löjtnanten var ställföreträdare till kompanichefen. I överstens kompani, Livkompaniet, hade löjtnanten titeln kaptenlöjtnant. En av fänrikens ansvarsområden vid strid var kompaniets fana.Underofficerare/underbefäl:På varje kompani fanns en fältväbel/kvartersmästare, sergeant och en förare. Bland underbefälen fanns en furir och en rustmästare. Föraren ansvarade för kompanifanan som han överlämnade till fänriken vid strid. Rustmästaren ansvarade för ammunitionen. Vidare fanns en mönsterskrivare och spelet i varje kompani. Spelet bestod vanligen av 2 trumslagare och 1 pipare.
Bataljon
Bataljonen var den taktiska stridsenheten för det svenska infanteriet.Varje regemente bestod av 2 bataljoner där varje bataljon bestod av 600 man (4 kompanier á 150 man). Första bataljonen kallades också för Livbataljonen och leddes av översten i regementet. Den bestod av Livkompaniet samt tre ytterligare kompanier.Den andra bataljonen stod under ledning av överstelöjtnanten. Den bestod av överstelöjtnantens kompani samt tre ytterligare kompanier. I regementen som var formerade på tre bataljoner stod den tredje bataljonen under majorens ledning.
Kompani
Regementen indelades i sin tur vanligen i 8 kompanier á 150 man per kompani.Som kompanichef för varje kompani fanns en kapten. Livkompaniet stod dock under överstens befäl och överstelöjtnantens kompani stod under befäl av överstelöjtnanten. Vidare hade majoren befäl över ett kompani. Då det fanns 8 kompanier i ett regemente så innebär detta att det fanns 5 kaptener som chef över var sitt kompani.I det äldre indelningsverket ingick det 72 musketerare och 54 pikenerare per kompani. I det yngre indelningsverket minskades andelen pikenerare något och per kompani ingick nu 86 musketerare och 42 pikenerare, dvs förhållandet 2:1.
Korpralskap
Varje kompani indelades i 6 korpralskap á 25 man. I respektive korpralskap ingick 24 knektar plus 1 korpral. Varje korpralskap leddes av en korpral.
Militär förbandsrote
Varje korpralskap indelades i 4 rotar á6 man. Varje rote bestod av en rotemästare, en halvrotemästare och en underrotemästare. Varje rote ställde upp på kolonn vilket innebär att ett korpralskap var 6 man djup och 4 man brett. Först i varje rote stod rotemästaren. Som nummer 4 halvrotemästaren och sist (nr 6) stod underrotemästaren. Se bild längre ned.Vid uppställning på halva rotar var ett korpralskap 3 man djupt och 8 man brett.OBS, dessa rotar skall inte förväxlas med benämningen rote i det ständiga knekthållet som var ett antal bondgårdar som tillsammans underhöll en soldat med torp, lön och uniform etc.
Uppställningar
Vid uppställningarna så ställde alltid de förnämsta kompanierna upp till höger med livkompaniet allra längst till höger. Bataljonsvis så ställde Livbataljonen upp till höger om den Andra bataljonen. På motsvarande sätt så ställde även befälen upp till höger om sina enheter.Regementet ställdes vanligen upp bataljonsvis inför strid. I varje bataljon fanns musketerare till vänster, pikenerarna i mitten och åter musketerare till höger (varje del utgjorde en tredjedel av bataljonen). Bataljonerna ställdes upp kompani för kompani, vanligtvis på 4 led, där varje led utgjorde en linje om 150 man. Först 50 man musketerare, 50 man pikenerare och därefter 50 man musketerare. Varje bataljon upptog då en bredd på 130 meter.Officerarna stod längst fram med bataljonschefen. Till sitt skydd hade bataljonschefen ett antal grenadjärer, som ett mänskligt kulfång. Fanorna tjänade som riktmärken för kompanierna och fördes mitt i bataljonen, mellan andra och tredje ledet. De rotar som var avdelade till skydd av fanan kallades fanpluton. Det var en stor skymf att förlora en fana till fienden så den skyddades med alla medel. Bakom fanorna gick spelet. Grenadjärerna fanns vanligen ute på flyglarna men deras position under striden är omdiskuterad.Längst bak gick, bakom bataljonen gick underofficerarna med uppgift att se till att manskapet avancerade och gjorde sin plikt. Varje försök att olovligen avvika från leden slog underofficerarna tillbaka med våld om så krävdes. Här bak fanns även profossen och hans medhjälpare.En annan uppställning av en bataljon var att kompanierna ställde upp var och en för sig rangerade i en enda linje bestående av de 4 kompanierna i bataljonen. Pikenerarna fanns då i respektive kompanis mitt. Bataljonen bestod då av ett djup på 6 led.Vid uppställning av regementet i divisionskolonn var regementet uppställt på tre kolonner. Första och tredje kolonnen var musketerare och andra kolonnen i mitten var pikenerare. Vanligen hade översten befälet över den högra musketerargruppen och överstelöjtnanten den vänstra. Befälet över pikenerare hade då majoren.
Militära formeringar - Kavalleriet
Kavalleriet var ryggraden i armén. De var eliten som skulle avgöra en batalj.Ett kavalleriregemente hade vanligen 1.000 man. Kavalleriets stridsenhet var kompaniet, en enhet på ca: 125 ryttare. Flera kompanier kunde strida tillsammans och då benämnt skvadron.
Officerare
I varje regemente fanns liksom i infanteriet en överste som regementschef. I övrigt fanns samma titlar på regementsofficerarna i kavalleriet som i infanteriet.Kompaniet: I varje kompani fanns en kompanichef. Tjänstegraden på kompanicheferna i infanteriet var kapten. Motsvarande tjänstegrad i kavalleriet var ryttmästare. På varje kompani fanns även en löjtnant och en kornett. I infanteriet hade fänriken ansvaret för kompaniet fana. Motsvarande tjänstegrad i kavalleriet var kornett.I övrigt fanns samma typer av underofficerare/underbefäl i kavalleriet som i infanteriet.
Skvadron
Skvadronen var en större taktisk stridsenhet för det karolinska kavalleriet bestående av två eller flera kompanier. Två eller flera kompanier om vardera 125 ryttare bildade då tillsammans en skvadron som samverkade i vågor. Varje kompani uppträdde i sin sina egna formationer men samverkade med andra kompanier. Se även Kavallerikompani kontra skvadron
Kompani
Ett kavalleriregemente hade vanligen 1.000 man fördelade på 8 kompanier á 125 man. Kavallerikompaniet ställde upp tre led djupt i en svag plogformation. De enskilda ryttarna skulle sluta tätt samman så att varje man i den högra flygeln kunde hålla sitt vänstra knä bakom sidokamratens högra knä och motsvarande i den vänstra flygeln. Mitt i det främsta ledet red kornetten med sitt kompanistandar som skulle vara hela kompaniets riktmärke. Ett kavallerikompani leddes av en ryttmästare. Benämningen ”skvadron” som beteckning på ett kavallerikompani började användas först efter 1814.
Uppställningar
Den taktiska enhet som kavalleriet vanligtsvis stred i var kompaniet, 125 man. Inför strid ställde man upp i en svag plogformation på 3 led. Första ledet var någon bredare än de andra leden. Ryttarna ställde upp mycket tätt, knä bakom knä, vilket innebar att de red mycket tätt med ryttarens knä direkt bakom ryttaren framför. På så sätt bildade formationen en kil som kunde spränga in i fiendeleden.Längst ut på höger sida av det första ledet ledet red en trumpetare. I mitten av första ledet red 1:e ryttmästaren samt 2:e kornetten med fanan. Fanan var kompaniets riktmärke.En bit in på högra delen av första ledet red 2.e ryttmästaren och ytterligare något höger om honom 1:e kornetten. Längre ut på vänstra delen av första ledet red 2.e löjtnanten. I andra ledet red inga officerare. Längst bak, bakom sista ledet red några officerare, bl.a. 1:e löjtnanten och 1:e och 2:e kvartersmästarna. Se bild längre ned.
Ovan, ett kavallerikompani formerat på detta sett hade en front på cirka 32 meter och 10 meters djup. Varje bataljon bestod då av 4 dylika kompanier, rangerade i en enda sammanhängande linje.Se även 1775-års stridsreglemente.
Referenser
•Från Brunkeberg till Nordanvind, 500 år med svenskt infanteri, Bertil Nelsson, 1993•Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721, Fanor och uniformer, Lars-Eric Höglund och Åke Sälläs, 2000•Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I, Stiftelsen Nerekies regementen, 1989•Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson, 1998
