Copyright © Hans Högman 2017-08-10
Krigskollegium
Kungl. krigskollegium fick sin första instruktion
1636. Bland dess ledamöter (krigsråden) intog
rikstygmästaren en särställning. Krigskollegiet
leddes av riksmarsken.
Rikstygmästaren skulle hantera alla frågor som
gällde "riksens" artilleri på fästningar, i fält och på
flottan", arklier, rustkammare, krigsindustri och
artilleripersonalen. Titeln ändrades 1682 till
generalfälttygmästare.
År 1636 inrättades även ämbetet "Översten för
artilleriet". Rikstygmästaren vistades mycket i fält och
det behövdes någon på plats i Sverige som kunde
hantera dessa frågor. Som ställföreträdare till
Översten för artilleriet fanns tygmästaren.
År 1650 fick sjöartilleriet en egen tygmästare,
artilleritygmästaren. Han var dock underställd
rikstygmästaren.
Personalkategorier i artilleriet
Följande tjänstegrenar existerade inom artilleriet:
•
Kompanipersoner
•
Stabspersoner
•
Fyrverkare- och minörstater
•
Beställningspersoner och hantverkare
•
Stallstat
Bilden till höger visar artilleriets
fana 1716.
Pjäserna sammanhölls vanligen två
och två med en underofficer (eller
en fänrik) som chef. Manskapet
utgjordes av de lägsta
befälsgraderna, konstapel och
lärkonstapel samt meniga hantlangare.
Pjäschefen var konstapel. Dessutom fanns i
servisen två lärkonstaplar och vid det grova
artilleriet ytterligare en konstapel.
Konstapel kan jämställas med korpral i infanteriet
och lärkonstapel med vice korpral.
Kompanipersoner
Kompanipersoner benämndes den personal som
svarade för pjästjänsten i fältorganisationen med
flera artillerikompanier.
Fyrverkare och minörer
Bland fyrverkare och minörer hade dess
officerare ofta tillägget fyrverkar eller minör,
exempelvis fyrverkarkapten, minörlöjtnant etc.
Vidare fanns underofficerare med titeln över- resp.
underfyrverkare samt över- resp. underminörer.
Fyrverkare kallades den personal som i äldre tider
tillverkade fyrverk (ammunition) och betjänade
vapen ur vilka fyr-, brand- och ljuskulor sköts ut.
Alla fyrverkare sammanfördes under 1700-talet i
fyrverkarkompanier men fördelades år 1779 ut på
artillerikompanierna.
Beställningspersonalen
Beställningspersonalen svarade för
materialförvaltningstjänsten. De bestod av
tygmästare, arklimästare, rustmästare, tygvaktare,
skrivare och bokhållare.
Arklimästaren var uppbördsman för
slottsartilleriets material inklusive äldre
artilleripjäser och ammunition. Tygvaktaren var
uppbördsman för fältartillerimaterielen (utom för
ammunitionen som arklimästaren svarade för). I
Stockholm var arkliet depå för slotts- och
fältartilleriet och i de tyska provinserna var
tygvaktaren ansvarig för de nämnda artillerislagen.
Rustmästaren var chef för de depåer handvapen
och rustkamrar som fanns inrättade.
Vid fältorganiserade förband leddes
materieltjänsten av en tygvaktare, vid mindre
förband av en tygskrivare.
Bland beställningspersonalen redovisades även
hantverkarna. I artilleriet fanns en stor mängd olika
hantverkare. Bryggmästare (brobyggare),
byggmästare, hampspinnare (tillverkare av rep),
hjulmakare, kardusbindare, luntmakare, lådmakare
(lavettmakare), pistolsmed, plåtslagare,
sadelmakare, stockmakare, smeder, timmermän
mm.
Stallstaten
Stallstaten upprättades i regel först vid
mobilisering. Personalen utgjordes av stallmästare,
vagnmästare, foderherrar, stallskrivare, skaffare
och ett stort antal kuskar, i regel två per häst.
Kuskar tillhandahölls vid mobiliseringen av
landshövdingarna, ofta med tvångsrekrytering.
Överstallmästaren hade vanligen kaptens rang och
understallmästaren fänrik.
Rekrytering
Rekrytering av manskap och hantverkare till
artilleriet var svårt då man i regel ville få tag på
"informerat folk", dvs. folk som var läs-, skriv- och
räknekunniga. Anledningen till detta var att
materiel förstörts på grund av okunnighet och folk
kommit till skada. Vidare ville man ha en god grund
för vidareutbildning, vilket allmänt fodrades vid ett
tekniskt truppslag för befordran.
Vid nyrekrytering lockades med värvningspengar,
vanligen 6 daler sm. Artilleriets personal var
värvat, dvs de var anställda och uppbar
kontantlön.
Exempel på årslöner vid artilleriet och
infanteriet enligt fredsstaten 1660 - 1720
Artilleriet i Sverige (1)
Som framgår av tabellen hade artilleriet överlag
högre lön än värvat infanteri.
Artilleriets organisation
År 1655 sammanfördes artilleriets fredsstat till ett
artilleriregemente med 8 kompanier. Två av dessa
låg i Stockholm, ett vardera i Jönköping,
Göteborg/Halmstad, Viborg/Narva, Riga,
Stettin/Stralsund och Stade/Wismar.
Varje kompani bestod av 100 man. Därutöver tillkom
stabs- och beställningspersonal med ytterligare 100
personer.
Artilleristaten i Jämtland som tillhörde kompaniet i
Jönköping flyttades 1669 till Sundsvall.
Artillerimaterielen förrådshölls i Sundsvall. Denna
artilleristat bestod endast av tre man.
Vid denna tid bestod artilleriet av ungefär 1.300 man.
Under danska krigets slutskede omorganiserade Karl
XI det svenska fältartilleriet från två stora kompanier
till fyra rörligare kompanier om endast 60 man
vardera. Två fanns i Stockholm, ett i Jönköping och ett
i Göteborg. Tiden fram till år 1700 präglades av stor
aktivitet inom artilleriet. Material tillfördes artilleriet,
personalen utbildades och fästningsartilleriet
förstärktes.
Vid krigsutbrottet år 1700 uppgick artilleripersonalen
till 1.784 man. Även fältartilleriet i
Östersjöprovinserna mobiliserades år 1700.
År 1714 uppgick fältartilleriet till 681 man och
fästningsartilleriet 627, totalt 1308.
År 1794 delas Artilleriregementet i fyra
regementen:
•
Svea artilleriregemente i Stockolm (A1)
•
Göta artilleriregemente i Göteborg (A2)
•
Wendes artilleriregemente i Kristianstad (A3)
•
Finska artilleriregementet (Förbandet bildades av
de delar av artilleriregementet som var förlagda i
Finland)
Artilleriets pjäser
Artilleriet använde tre typer av pjäser: kanoner,
haubitser och mörsare.
Kanoner
Fältartilleriet var utrustade med kanoner med relativt
stor rörlighet. Tunga kanoner hade en begränsad
rörlighet och användes främst i fästningar och på
slotten. De kunde dock komma till användning vid
belägringar för att skjuta bräscher i fästningsmurar
mm.
Bilden intill är en av två
erövrade ryska 1500-tals
kanoner som finns på
Gripsholms slott (D),
"Galten och Suggan".
Foto Hans Högman.
Mörsare
Mörsare sköt iväg projektilerna med en skjutbana i
mycket hög bågform, dvs elevationen var 45 grader
eller större. De kan sägas vara en föregångare till
dagens granatkastare. Mörsare användes vid
fästningsstrider både av anfallare och försvarare för
att bekämpa motståndarens artilleri. Vidare kunde
man skicka in projektiler för att antända hus etc. samt
"lysraketer" för att nattetid belysa terrängen. Man
kunde bekämpa mål bakom fästningsmurarna med
mörsare. Kalibrerna var betydligt större än
kanonernas, från 8-pundiga till 300-pundiga.
Mörsarna kallades fram till början av 1700-talet för
fyrmörsare. Det fanns även små mörsare, sk
handmörsare som användes av grenadjärer för att
skjuta iväg handgranater. Vidare fanns även små
metallmörsare som fästes vid
mynningen på en musköt, en
slags föregångare till vår tids
granatgevär.
Bilden till höger visar en 40-
pundig mörsare, 1830.
Armémuseum. Foto Hans
Högman 2002.
Haubitsar
Haubitsarna sköt iväg projektilerna med en lägre
bågform, upp till 45 grader. Haubitsar användes för
att antända hus, förstöra broar mm. Trupp på öppna
fält som var skyddad av terrängen bekämpades
framgångsrikt med haubitsar. Sådana uppgifter löste
kanonerna dåligt med sin bestrykande eld.
Projektilerna hade lägre utgångshastighet än hos
kanonerna. Haubitsarna ingick i fältartilleriet och var
liksom kanonerna monterad på lavetter med hjul.
Den första haubitsen göts i Sverige 1682. Den
vanligaste kalibern var 16-pund.
Fältartilleriet
Gustav II Adolf skapade ett nytt fältartilleri som år
1630 omfattade:
•
24-pundiga kanoner, tunga kanoner avsett för
batterier i fästningar
•
12-pundiga slangor som var tunga kanoner med
långa eldrör
•
3-pundiga regementskanoner
G II A införde en standardisering av pjäserna vilket
medförde ett enklare och snabbare underhåll och
underlättade tillverkningen av pjäserna.
Mörsare med pundighetstal mellan 8 och 200 ingick
även i utrustningen. Vidare ett mindre antal 48- och
36-pundiga kanoner.
Kanoner med med ett eldrör av större godstjocklek
och större längd kallades för slangor. De hade större
utgångshastighet och något större eldkraft men till ett
pris av tyngre eldrör och därmed minskad rörlighet.
Exempelvis vägde eldröret till den 3-pundiga slangan
dubbelt så mycket som eldröret till den 3-pundiga
regementskanonen.
Fältherren Lennart Torstensson införde slangorna i det
svenska artilleriet. Under Karl XI:s tid och med Johan
Siöblad som Överste för artilleriet förbättrades
artilleriet avsevärt. Antalet kanoner fördubblades,
från 3.000 till 6.000. Det som gjorde denna utökade
produktion möjlig var tekniken att tillverka kanonerna
i järn. Tidigare tillverkades kanonerna i metall
(kanonbrons).
Järnkanonerna hade samma eldkraft och vikt som
metallkanonerna men kostade enbart en tredjedel att
tillverka. Det var nu under 1680-talet som haubitsen
introducerades.
Siöblad insåg på 1690-talet att kanonernas verkan och
skottvidd kunde ökas genom att minska kanoneldens
spridning. År 1690 skrev han vårt första
artillerireglemente. Efter 1709, under ledning av Carl
Cronstedt, Överste för artilleriet, utvecklades pjäser
med mycket större eldkraft. Cronstedt ökade även
artilleriets rörlighet och förbättrade organisationen
och taktiken.
Hans regementskanoner sköt åtta gånger snabbare
än en musköt, och då man i varje kanonskott kunde
avfyra 30 - 32 muskötkulor, var dess eldverkan på
korta håll förödande. Det nya svenska artilleriet var
överlägset det utländska.
Det svenska väldet under stormaktstiden försvarades
av ett 50-tal fästningar och skansar. Under Karl XI
ökades fästningarnas bestyckning från ca: 1.700 år
1673 till 3.750 år 1699.
Flottans bestyckning av grovkalibriga pjäser ökade
under perioden 1660 - 1709, dels då antalet skepp
ökade men varje enskilt skepp bestyckades även med
fler kanoner. År 1712 hade rangskeppen sammanlagt
456 kanoner med en 24-pundig eller högre kaliber.
De vanligaste eldrörsdimensionerna var i början av
1700-talet för kulor av 3, 6, 8, 12, 18, 24 och 36 punds
vikt.
Bilden till höger visar en
12-pundig kanon i
transportläge, 1743.
Armémuseum. Foto
Hans Högman 2002.
I fält användes i praktiken sällan grövre kanoner än
12-pundare. Tolvpundarna hade en eldrörsvikt på 1,7
ton och med lavett vägde pjäsen cirka 3,4 ton. De
krävde 10 - 12 anspannhästar och kunde endast på
bättre vägar hålla infanteriets marschhastighet.
Däremot kunde 6-pundarna med en eldrörsvikt om
910 kg och en total pjäsvikt på cirka 1,2 ton dragna av
6 anspannhästar hålla hastigheten.
Däremot så användes större kanoner av fästnings-
och attackartilleriet. Attackartilleriet var artilleri som
användes för att bekämpa fästningar vid belägringar.
Vid belägringar var kraven på rörlighet och hög
eldhastighet små men däremot hög vad gäller
träffsäkerhet och
eldverkan.
Bilden till höger visar en
18-pundig kanon från
1743. Armémuseum.
Foto Hans Högman 2002.
Standardpjäsen i armén var de sk.
regementskanonerna om 3-pund. De var lättrörliga
och hade hög eldhastighet, vanligen 4 skott/min
under 1700-talets första hälft, dvs de sköt med en
högre eldhastighet än vad en soldat med musköt
kunde prestera. Tre-pundarna var betydligt lättare
och kulorna vägde enbart 1,5 kg.
Kulvikt och kaliber
Pund var ett mått på vikten av kulan. En 12-pundig
kanon sköt kulor med en vikt på 12 pund.
Tabellen nedan visar kulvikt, kaliber och eldrörsvikt
för några olika kanonpjäser. Ett pund motsvarade
ungefär ett halvt kilo.
Dessa kanoner betecknades som ordinarie kanoner.
Det fanns även Extra ordinarie, förstärkta (slangor) och
Extra ordinarie, försvagade. Det var framförallt
eldrörens vikt som varierade.
Skottvidd
På långa skjutavstånd var träffsäkerheten mycket
liten, spridningen var för stor. Endast med mycket
flacka och korta kulbanor kunde man skjuta med
tillräcklig precision. Därför saknade den totala
skottvidden betydelse under Karl XI:s och Karl XII:s
tid.
I Johan Siöblads artillerireglemente från år 1690
finns följande skottvidder angivna. De gäller kanoner
med ordinarie eldrör och med laddningsförhållande
0,5 (laddningsvikten lika med halva kulvikten,
"halvsvår laddning") och kärnskott.
Tabellen nedan visar även skottvidden vid några
senare årtal. Normalt angavs skottvidden i antal steg
men är här omräknad till meter.
Med kärnskott menas att man sköt med eldröret
riktat horisontellt, dvs man siktade med kornet. När
man skulle skjuta på längre avstånd var man
tvungen att vinkla eldröret och skjuta utan korn, sk.
visirskott.
I princip var visirskottvidden dubbelt så lång som
kärnskottvidden. Visirlinjen är en linje som förenar
kammarens högsta punkt med mynningens högsta
punkt. Då kammarens ytterdiameter var större än
mynningens bildade visirlinjen en vinkel mot
kärnlinjen. Visirskottvidden var den skottvidd man
fick då kanonen riktades så att visirlinjen blev
horisontell. Kulan sköts då i en båge.
Visirskottvidden var i praktiken den längsta
användbara skottvidd man sköt på.
Om marken var hård och jämn kunde man i öppen
terräng uppnå länge skottvidd genom att kulan
rikoschetterade då man sköt flacka skott.
Haubitsars skottvidd:
Med en 16-pundig haubits sköt man omkring 1.400
m med spränggranater och 400 m med kartescher.
Motsvarande för en 8-pundig haubits var 1.200 m
respektive 300 m.
Ammunition
Det fanns ett antal olika ammunitionstyper. Följande
användes under Karl XI:s och Karl XII:s tid:
•
Druvhagel eller ihåliga kulor för anslagsverkan.
•
Druvhagel och kartescher för skrotverkan
•
Granater med sprängladdning för sprängverkan
•
Specialammunition för brand-, rök- eller
gasverkan
Ammunition för anslagsverkan
Den vanligaste typ av projektil man sköt med
kanoner var lodet. Ett lod var en massiv rundkula
som göts av tackjärn. Lodet användes mot
infanteri och kavalleri samt för att skjuta bräscher i
fästningsvallar. Kulan hade stor anslagsenergi och
om den sköts i en flack bana kunde den plöja
igenom motståndarens linje i hela dess djup
(vanligen 6 man).
Det fanns även speciallod som kedjelod, piklod och
saxlod.
Fältkulan som uppfanns av överste Appelman år
1711 var ihålig och ofylld. Den vägde 30% mindre
och var lättare att transportera men hade mindre
anslagsenergi.
Ammunition för skrotverkan
Druvhagel och kartescher var efter lodet det näst
vanligaste typen av projektiler för kanonerna.
Druvhagel såg ut som en druvklase med kulor i
stället för druvor. Det fanns både enkla och dubbla
druvhagel. Enkla druvhagel hade 30 - 32 kulor och
dubbelt druvhagel 60 - 64 st. Kulorna omgavs av en
säck och var gjorda av antingen bly eller järn.
Karteschen kallades även för skrotkappa. Den
bestod av en dosa fylld med hugget järnskrot och
sågspån.
Verkan av druvhagel och kartescher berodde på
många faktorer. De var mest effektiva på kortare
avstånd.
Kardus användes för att öka eldhastigheten. Det var
ett hölje för drivladdningen (krutet) och bestod av
papper, pergament och tyg.
Gesvinda skott var lod, druvhagel eller kartescher
som förenats med drivladdningen till en patron.
Patronen var försedd med en träspegel vid vilken en
kardus var fäst med järntråd. Gesvinda skott med
lod användes till 3- och 6-pundiga kanoner. Carl
Cronstedt uppfann 1717 gesvinda skott patronerade
med både druvhagel och ett lod samt även gesvinda
skott med brandverkan.
Bilden visar en laddad kanon i genomskärning.
Längst till vänster finns kardusen (vit), dvs
förpackningen med krutet - drivladdningen.
Därefter en 24-pundig ringförladdning och därefter
en 24-pundig kula. Längst till höger en
bollförladdning.
Armémuseum. Foto Hans Högman 2002.
Ammunition för sprängverkan
Spränggranaten var ett ihåligt lod av tackjärn,
laddat med krut och försett med ett brandrör.
Från slutet av 1600-talet då haubitsen införts
använde det svenska artilleriet spränggranater
enbart till mörsare och haubitsar. Vanligen sköt man
med 3- eller 6-pundiga granater. Spränggranaten
kallades även för bomb. Trenchékulan var fylld med
handgranater eller 3- eller 6-pundiga spränggranater
och gav bättre ytverkan då den gav flera brisader.
Spegelgranaten hade också flera brisader med
splitterverkan. Den hade en skålformad druvspegel
och innehöll 7 st 6-pundiga spränghandgranater.
Stenkorg sköts ur mörsare och innehöll
knytnävsstora stenar, spikar od som var inlagda i en
flätad korg och övergjuten med beck.
Ammunition för brand-, rök- eller gasverkan
Projektiler för brandverkan användes mot
byggmaterial av trä. Det kunde vara byggnader,
broar och fartyg, fältbefästningar mm. Den
vanligaste projektilen var glödande klot. De
glödgades i ugnar eller stockeldar bakom pjäserna.
De användes mest för 3- och 6-pundiga kanoner.
Korpralskulan var oval och hade sex brandrörshål.
Kulan var fylld med en brandsats och användes
främst för 36- och 24-pundiga kanoner och till
haubitsar. Till mörsare användes den sk.
hermafroditkulan som gav både brand och
splitterverkan då granaten hade två rum, ett med en
brandsats och ett med sprängladdning. Till mörsare
användes även fyrkulor för brandverkan. Den bestod
av en säck fylld med brandsats. I botten fanns en
filtskiva för att minska stöten vid skottlossningen.
Till rökkulor användes en blandning av harts,
salpeter, svavel och kol och något beck. Dunstkulor
var gasgranater som var dåtidens kemiska vapen.
Syftet var att göra fiendesoldaterna sjuka. En
dunstkulsats bestod av 1 del "bollenfrö" och 4 delar
"Wolsche lockrötr". En annan sats bestod av blånor
eller lunta doppade i en blandning av 10 delar
svavel, 1 del harts och 1 del "asasexida" samt litet
hår.
Lichtkulan användes till mörsare för att belysa
terrängen i mörker.
Bilden visar en
fältsmedja.
Armémuseum.
Foto: Hans Högman
2002
Handvapen inom artilleriet
Artillerister var liksom infanteristerna utrustade med
musköter. Den karolinska värjan var för lång och
otymplig vid pjästjänst. Karl XI beslöt 1675 att
artilleriet skulle tilldelas hirschfängare.
Hirschfängarens längd var kortare än värjans längd,
ca 2/3 av värjans längd (68 cm). Hirschfängarens
klinga var från början liksom övriga värjor tvåeggad.
På 1680-talet började dock hirschfängare att
levereras med en eneggad klinga med sågtandad
rygg. Detta gjorde dem mer användbara som
verktyg. Under Karl XII övergår man igen till en
tvåeggad klinga.
Artilleriets uniformer
Under Karl XI:s tid gjordes stora förändringar i den
militära beklädnaden. Från 1687 och framåt
infördes en enhetlig uniform. Denna uniform,
karolineruniformen, hade gemensamt snitt och blå
färg med gult foder för infanteriet och kavalleriet. Även
artilleriet hade samma snitt på uniformerna, men
med grå färg. Denna uniform kom att kallas den
äldre karolinska uniformen. Den utvecklades men
även förenklades under Karl XII (ständiga
nyuppsättningar av regementen) och kom att kallas
den yngre karolinska uniformen.
Under det trettio-åriga kriget hade artilleriet
fortfarande växlade beklädnad av samma typ som
fotfolket. Kläderna präglades dock ev. en viss
elegans. Det hörde samman med det värvade
artilleriets exklusiva karaktär.
År 1655 då Karl X bestämde att varje
landskapsregemente skulle ha kläder i en viss färg
började även artilleriet att använda samma färger.
Vanligast var att man hade röda eller grå rockar. De
bar i regel grå hattar även om karpus förekommer.
Den grå färgen kom att bli den vanligaste för
artilleriet. När enhetsuniformen infördes efter
1687 kom artilleriets livrock att bli grå till skillnad
från övriga truppslags blå rockar. Artillerikuskarna
hade dock blå rockar.
Artillerirockarna var mörkgrå med blå
krage, blåa ärmuppslag och blått
foder. Dessa färger gällde såväl i Sverige,
Finland som i provinserna. Till rockarna
bar man en gul skinnväst, knäbyxor av
gult skinn, blå långstrumpor, svarta
lågskor med mässingsspännen och tvär
tåhätta, svart filthatt med rött hattband
och trekantigt uppvikt brätte, blå
lärfthalsduk. Även pajrock av mörkgrått tyg med blå
uppslag ingick.
Hatten bars vid artilleriet vanligen med spetsen rakt
fram. Vid övriga truppslag bars den med spetsen
över det vänstra ögat.
När den yngre karolineruniformen började införas
efter 1710 kom även artilleriet att kläs i blå rockar.
Gradbeteckningar
Gradbeteckningar i modern betydelse saknades.
Infanteriet hade sen mitten av 1600-talet en
ringkrage i olika utförande för olika officersgrader.
Ringkrage användes inte vid artilleriet eller vid
kavalleriet. Olika grader utmärktes där enbart genom
uniformernas utsmyckning som var olika rikt
utsmyckade beroende på grad. Överstelöjtnantens
och majorens var rikt prydda med breda
guldgaloner på uppslag, ficklock, hatt och handskar
samt knapphål av guldtråd. Kaptensuniformen var
prydd på motsvarande sätt men med något smalare
galoner. Underofficerarna hade silvergalon på
uppslag och ficklock, silvertråd i knapphål och en
smal silverbård i hatten.
Vad som är anmärkningsvärt är att artilleriets
manskap hade galoner av guld. Konstaplar,
underfyrverkare och hantverkare hade hatt med
guldgalon och hantlangare hatt med en smalare
galon. Detta kan tolkas som tecken på artilleriets
höga rang.
Källreferenser
1.
Kungl. Artilleriet, Karl XI:s och Karl XII:s tid.
Redaktör Hans Ulfhielm, 1993.
2.
Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson,
1976.
