Pjästjänst

Varje artilleripjäs, beroende på storlek, krävde en viss bemanning, servis. Vid omgrupperingar med släptagel avdelades infanterister till hjälp. Enligt en instruktion från 1706 fanns följande bemanningsbehov:

Vissa säkerhetsregler fanns: Luntstaken fick inte placeras på vindsidan eller för nära kanonen eller krutet. Laddaren fick inte stå framför pjäsen vid laddning, utan hålla laddskyffel så att hans kropp alltid befann sig vid sidan av eldröret.

Eldhastigheter

Eldhastigheten berodde på många faktorer, bla: • Sättet att ladda, med laddskyffel, kardus eller gesvinda skott. • Sättet att rikta in kanonen. Riktning med kornet var snabbare än riktning med riktinstrument eller kvadrant. Höjdriktning med riktskruv gick betydligt snabbare än när riktkilar användes. • Krutets egenskaper och väderleken var viktiga faktorer. Ett bra krut använt vid torr väderlek gav mindre rökutveckling och därmed bättre sikt, speciellt vid ihållande skottlossning. Vid vindstilla väder hade röken en benägenhet att ligga kvar och skymma sikten. • Eldrörens olika förmåga att motstå överhettning. • En tung kanon hade lägre eldhastighet än en lätt på grund av pjäsens och ammunitionens lägre hanterbarhet. Följande riktvärden gäller före och efter Cronstedts ändring av tillvägagångssättet: Före Cronstedt: • Skjutning med kula, 1 skott/min • Skjutning med kartesch, 2 skott/min Vid skjutning på nära håll där kravet på noggrann inriktning inte fanns kunde eldhastigheten vara större. Efter Cronstedt: • Eldhastighet på upp till 10 skott/min var ofta möjliga i fält.

Artilleriet i fält

Det finns inga exercisreglementen bevarade från karolinertiden gällande artilleriet. De principer för artilleriets användande var de regler som Gustav II Adolf och Lennart Torstensson tog fram. Direkt under kungen var vid strid generalfälttygmästaren högste chef för artilleriet. Han hade rang närmast under fältmarskalk men över general. När slagordningen inrättades fördelades regementsartilleriet till infanteriet och fördes till de regementen där de skulle användas under striden. Övrigt artilleri grupperades i regel på en eller två platser, helst på kullar vid flyglarna. En särskild chef utsågs för varje sådan artilleriavdelning.

Marsch under fältförhållanden

Det krävdes stora marschprestationer av arméerna. Avgörande var: • Vägarnas beskaffenhet • Tillgång på hästar • Tillgång på vagnar • Förmåga att förbereda, leda och genomföra marschen Vägarna var med nutida begrepp, bedrövliga. De var smala, slingriga och hade många hinder, exempelvis grindar och bommar. Vid dålig väderlek blev vägarna leriga, slippriga och bar dåligt. De flesta broar hade för klen konstruktion för att bära de tunga artilleripjäserna. För att förbättra vägförbindelserna fanns i artilleriets organisation byggmästare (brobyggare), timmermän samt folk med god vana att hantera spade och skyffel. Material för brobygge, bla pontoner, och en omfattande verktygsutrustning fanns med i artilleriförbanden. Hästbeståndet och fordonsparken var avgörande för transportkapaciteten. Fordonen var specialtillverkade för detta ändamål. Behovet av draghästar var mycket stort och ofta för få. Under större förflyttningar indelades armén i marschgrupper. Oftast skedde förflyttningen av dessa grupper på olika vägar. Generalkvartersmästaren var närmast ansvarig för marschen. Han upprättare särskilda marschrutor, där indelning i marschgrupper, marschordning och marschväg samt furagering, proviantering och skydd reglerades. Marschen genomförds med omsorgsfull rekognosering och kartläggning av marschområdet. Avantgarde, i regel ur kavalleriet, avdelades som skydd för huvudstyrkan. Vid behov arrangerades även arriärgarde och flankskydd. Ordning och marschdisciplin upprätthölls noggrant genom befälens övervakning. Vid marsch mot fienden när risk för strid förelåg användes följande tågordning för artilleriet: • Främst i marschkolonnen gick 2/3 av timmermännen samt bryggmästare och efter dem 2/3 av infanterivakten och vägvisare. • Därefter följde pukvagnen. • Efter denna kom artilleripjäserna och tillhörande ammunition. Efter varje par av pjäser kom deras ammunitionsvagnar ledsagade av de officerare och manskap som fått dem tilldelade. De tyngre pjäserna gick främst. • Därefter kom fältskärs-, kassa-, och sjukvagnarna med sin personal. • Fordon med reservammunition för armén kom därnäst. Närmast före och efter fördes en fältsmedja och hälften av hantverksvagnarna med personal. • Därefter marscherade 1/3 av infanterivakten och 1/3 av timmermännen. • Sist kom artilleriets tross, först stabens sedan kompaniernas och sist stallstatens. Under marsch var det viktigt att pukorna användes så att de som gick i kön kunde höra var täten befanns sig. Detta var speciellt viktigt om natten. När armén marscherade tillbaka med risk för strid marscherade artilleriet i samma tågordning som ovan, men med den skillnaden att vad som då gick främst nu gick sist.. Dock gick nu vägvisaren, 2/3 av timmermännen och en bryggmästare främst, dvs med trossen.

Förläggning i fält

När det gick att förlägga trupperna inomhus gjorde man så. Detta speciellt om man skulle stanna en längre tid på samma plats. Annars använde man tältläger. I bland fick man dock ta till förläggning i det fria. Detta var vanligt i direkt anslutning till slag eller i de fall trossen ej hann fram under marsch.  Reglementen hur förläggningar skulle ordnas finns bevarade från 1701. Generalkvartersmästaren var även ansvarig för rekognosering av förläggningar. Han tilldelade de olika regementena deras förläggningsplatser allt efter som de anlände till förläggningsområdet. Karl XII var noga med att inte förlägga armén i ett enda läger. Om förbanden spreds ut kunde traktens tillgångar bättre utnyttjas samt risken för smitta minskades. Kungens förordningar innehöll även noggranna anvisningar om vakt, beredskap och kontroller. Ett artilleriregemente med dess hela stallstat krävde en stor yta. Exempel på en sådan yta kunde vara 375 x 275 m.

Artilleriets gruppering vid strid

I regel var det den högste chefen vid armén, som efter förslag från artillerichefen, fattade de beslut som innebar hur artilleriet skulle grupperas inför en förestående strid. Något egentligt reglemente för detta fanns inte utan länge levde de principer som Gustav II Adolf och Lennart Torstensson arbetade efter. Regementskanonerna fördelades liksom under G II A:s tid till infanteriregementena och placerades i luckorna mellan bataljonerna i grupper om två till tre pjäser. Omgrupperingar framåt eller bakåt skedde i anslutnings till infanteriets rörelser under striden. Vid omgrupperingar tog man hjälp av infanteriet för att förflytta pjäserna. Man sköt både verkningseld rakt fram och flankerande eld. Regementskanonerna öppnade eld på 600 m avstånd från fiendesoldaterna och skulle sen ladda om under marschen framåt. Efter att ha avfyrat skottet skulle de åter avancera framåt  så att de kom ca: 15 m framför fronten. På ca: 225 m skulle de stanna och övergå till att ge eld med gesvinda skott. Infanteriet gick då förbi för anfall men regementskanonerna skulle fortsätta att ge eld under striden. De fick då i regel följa efter under framryckningen och åter övergå till att skjuta med kula. Under karolinertiden frångick man den tidigare placeringen av det tunga artilleriet framför slagordningen. I ställe placerades det tunga artilleriet på flyglarna eller mellan de olika stridsenheterna. Man tog hänsyn till terrängen och efterstävade att placera pjäserna på höjder. De tunga pjäserna placerades i grupper i ett eller två batterier med ett varierande antal pjäser. Batterierna var en egen eldenhet med egen chef. Viss samverkan förekom dock mellan batterierna.

Överstar vid artilleriet under

karolinerepoken

1660 – 1680, Carl Siöblad

Född 1611. Sårades som ryttare vid smålands rytteri i Lützen 1632. Övergick sen till artilleriet. Sårad som konstapel 1633 och som kapten 1648. Major 1651. Överste för artilleriet 1660. Krigsråd 1665. Generalmajor 1666. General av artilleriet 1674. Friherre 1687. Död 1696.

1680, Christer Carlsson Lillieberg

Avled redan några månader efter tillträdet. Hantlangare vid artilleriet 1638, kapten 1653, major 1658, överstelöjtnant 1663, adlad 1664, överste för artilleriet i Bremen-Verden 1674, chef för fältartilleriet i Skåne 1677. Överste för artilleriet 1680. Lillieberg arbetade upp sig från den lägsta graden till den högsta inom artilleriet.

1680 – 1693,  Johan Siöblad

Född 1644, son till Carl Siöblad. Tillträdde under Karl XI:s omorganisation av krigskollegium. Konstapel vid artilleriet i Jönköping 1662, fänrik vid artilleriet i Stockholm 1666, kapten 1668, major 1674, överstelöjtnant 1678. Överste för artilleriet 1680. Befordrad till generalfälttygmästare 1693. Död 1710. Under 1700 - 1704 var han artillerichef hos Karl XII i fält och ledde artilleriet i slaget vid Narva 1700 och övergången vid Düna.

1693 – 1697, Amund Torstensson

Falkenhielm

Född i Bremen, fänrik vid artilleriet där 1663, kapten 1673, överstelöjtnant vid artilleriet i Stockholm 1679, adlad 1680. Överste för artilleriet 1693. Död 1697.

1697 – 1702, Erik Johan Meck

Född 1644 i Riga. Hovjunkare 1663, löjtnant vid artilleriet i Jönköping 1667, kapten vid artilleriet i Stade 1674, major vid artilleriet i Malmö 1677, överstelöjtnant s.å., överste för artilleriet 1697. Död i Riga 1702. I början av juli 1700 fick Meck order att föra huvuddelen av fältartilleriet sjöledes till Kalmar. Inför landstigningen som Karl XII gjorde på Själland den 25 juli hade Meck inte kommit längre än till Dalarö med artilleriet. Efter detta stod inte Meck i bästa anseende hos kungen.

1702 – 1706, Magnus Granatenhielm

Föd 1644 i Västergötland. Ryttare vid Smålands kavalleriregemente 1655, lärkonstapel vid artilleriet i Jönköping 1661, löjtnant 1674, kapten 1676, major 1678, adlad 1681, överstelöjtnant i Malmö 1697, överste för artilleriet 1702. Begärde och fick avsked med generalmajors grad 1706. Död 1714. Han är ytterligare ett exempel på en artillerist som arbetat sig upp från lägsta grad till de högsta. Han deltog i Karl X:s fälttåg och var med vid Karl XI:s danska krig. Deltog med Karl XII i Östersjöprovinserna och i Polen. Förde i Mecks frånvaro fältartilleriregementet i slaget vid Narva 1700.

1706 – 1709, Rudolf von Bünau

Född 1651 i Stettin. Musketerare vid Livgardet 1671, ryttmästare 1678, kapten vid artilleriet i Viborg 1680, major artilleriet i Riga 1694, överstelöjtnant vid artilleriet i Stettin 1698, vid fältartilleriet 1704, överste för artilleriet och chef för Kungl. arméns fältartilleriregemente 1706. Ledde artilleriet under belägringen av Poltava. Död under marschen från Perevolotjna 1709.

1710 – 1716, Gustaf Gabriel Appelman

Född 1660 i Pommern. Han mor var syster till fältmarskalken Rehnskiöld. Volontär vid artilleriet i Pommern 1675, kapten 1695, major 1698, överstelöjtnant 1702, chef för artilleriet 1710, landshövding för Kopparbergs län 1716, generalmajor 1717. Friherre 1719, generallöjtnant av infanteriet samma år. Död 1721. Appelman förde ena artilleriflygeln vid Narva 1700. Som överste för artilleriet verkade han till stor del från Sverige. Lade ned stor kraft på att reorganisera artilleriet efter Poltava.

1716 – 1740, Carl Cronstedt

Född 1672. Överminör vid artilleriet 1699, kapten 1706, major 1710, överstelöjtnant samma år efter segern vid Helsingborg, överstelöjtnant vid artilleriet i Stettin 1712, överste 1713, generalmajor av infanteriet 1715, överste för artilleriet 1716, friherre 1718, generallöjtnant 1720, överbefälhavare förtrupperna i Finland och general vid infanteriet 1739, president vid krigskollegium 1740. Död 1750. Var adjutant vid fältartilleriet vid Narva 1700. Han gjorde sig känd som tekniker och uppfinnare. Efter Poltava blev han krigsfånge men rymde omgående. Blev sen chef för artilleriet i Helsingborg 1710. Genomförde förändringar som bidrog till att   artilleriet rörlighet på slagfältet kraftigt ökade. Deltog vid kapitulationen i Tönningen 1713 men beordrades att överlämna kapitulationsvillkoren till Stockholm och räddades därmed från fångenskap. Tjänstgjorde därefter i Stralsund och vid kapitulationen där 1715 blev han åter fånge men rymde 1716. Karl XII hyste stort förtroende för honom och efter utnämningen till överste för artilleriet fick han bemyndigande att föra befälet över artilleriet i fält och på fästningarna. Under hans tid som chef utvecklades artilleriet mycket. De mindre artillerikunniga generalfälttygmästarna fick finna sig i att Cronstedt tämligen självständigt ledde verksamheten. Han fick sitt förslag till omorganisation av artilleriet godkänt av Karl XII i januari 1718 och sitt "artillerisystem" godkänt av Fredrik I år 1725. Cronstedt framstår tillsammans med Lennart Torstensson som en av våra främste artillerister.

Begrepp & termer vid artilleriet

Anmarschbommar

Användes vid omgrupperingar i fält för att snabbt och enkelt förflytta kanonerna. Det var en bom som fästes på eldröret så att den stack ut på båda sidor av eldröret. På detta sätt kunde pjäserna förflyttas med eldröret riktat framåt mot fienden vilket innebar en högre eldberedskap.

Approch

Löpgrav som används vid belägring för att i skydd kunna tränga fram mot fästningen.

Batteri

Fältbefäst plats för kanoner

Cirkomvallationslinje

Ring med befästningsverk som belägraren byggt på en låg vall omkring en fästning

Druvhagel

Kanonammunition. Såg ut som en druvklase med kulor i stället för druvor. Det fanns både enkla och dubbla druvhagel. Enkla druvhagel hade 30 - 32 kulor och dubbelt druvhagel 60 - 64 st. Kulorna omgavs av en säck.

Embrassyr

Skottglugg.

Faskin

Risknippe, ca 2 m långt och 20 - 25 cm tjockt. Faskiner av speciellt slag, soisson, användes vid batteribyggen och var ca: 4 m långa och 25 - 30 cm tjocka. Användes som skydd.

Gesvinda skott

Laddning med gesvinda skott innebar att skottet var färdigförpackat. Både laddning och kula låg i en förpackning (patron) och kanonen kunde laddas i ett enda moment. Gesvinda skott var lod, druvhagel eller kartescher som förenats med drivladdningen till en patron. Detta höjde eldhastigheten avsevärt.

Hantlangare

Artillerimanskapet, meniga.

Haubits

Artilleripjäs. Haubitsarna sköt iväg en projektilerna med en lägre bågform, upp till 45 grader. Haubitsar användes för att antända hus, förstöra broar mm. På öppna fält bekämpades trupp som var skyddad av terrängen med haubitsar. Haubitsarna ingick i fältartilleriet och var liksom kanonerna monterad på lavetter med hjul.

Hirschfängare

Handvapen, värja vid artilleriet. Den karolinska värjan var för lång och otymplig vid pjästjänst. Hirschfängarens längd var kortare än värjans längd, 68 cm.

Kanon

Den vanligaste artilleripjäsen. Fältartilleriet var utrustade med kanoner med relativt stor rörlighet. Tunga kanoner hade en begränsad rörlighet och användes främst i fästningar och på slotten. Kanonerna var monterad på lavetter med hjul. Var från början tillverkad i metall (kanonbrons) men tillverkades från slutet av 1600-talet i järn.

Kardus

Användes för att öka eldhastigheten på kanonerna. Det var ett hölje för drivladdningen (krutet) och bestod av papper, pergament och tyg, dvs en förpackning med färdiguppmätt krut. Man slapp då manuellt ladda kanonerna med krut. Inga förslag behövdes.

Kartesch

Kanonammunition. Kallades även för skrotkappa och bestod av en dosa fylld med hugget järnskrot och sågspån.

Kittel

Fältbefäst plats för mörsare

Konstapel

Grad inom artilleriet motsvarande korpral inom infanteriet.

Kärnskott

Med kärnskott menas att man sköt med horisontellhet riktat eldrör, dvs man siktade med kornet.

Lod

Den vanligaste projektil man sköt med kanon var lodet. Ett lod var en massiv rund kula som göts av tackjärn. Lodet användes mot infanteri och kavalleri samt för att skjuta bräscher i fästningsvallar. Kulan hade stor anslagsenergi och kunde om den sköts i en flack bana kunde den plöja igenom motståndarens linje i hela dess djup.

Mörsare

Artilleripjäs. Mörsare sköt iväg en projektilerna med en skjutbana i mycket hög bågform, dvs elevationen var 45 grader eller större. De kan sägas vara en föregångare till dagens granatkastare. Mörsare användes vid fästningsstrider både av anfallare och försvarare för att bekämpa motståndarens artilleri.

Palissad

Hinder av spetsade pålar i rad med något mellanrum

Pund

Pund var ett mått på vikten av kulan. En 12-pundig kanon sköt kulor med en vikt på 12 pund. Ett pund motsvarade ungefär ett halvt kilo.

Redutt

Friliggande utanverk utan sidoförsvar Skans Friliggande befästning med försvar åt alla håll

Skanskorg

Pålar 2,4 m långa och 7,5 cm tjocka som drivs 0,6 m i marken i en cirkel med 1,8 m i diameter och ca: 50 cm från varandra. Ris flätas mellan pålarna. Skanskorgar som bildar bröstvärn fylls med stampad jord i en bländning med faskiner. Användes som skydd för batterier.

Slangor

Kanoner med med ett eldrör av större godstjocklek och större längd kallades för slangor. De hade större utgångshastighet och något större eldkraft men till ett pris av tyngre eldrör och därmed minskad rörlighet.

Släptagel

Användes vid omgrupperingar i fält för att snabbt och enkelt förflytta kanonerna. Det var linor som spändes till kanoner för att förflytta dem kortare sträckor med handkraft. På detta sätt kunde pjäserna förflyttas med eldröret riktat framåt mot fienden vilket innebar en högre eldberedskap. Med släptagel metoden kunde även aktionshästar spännas framför kanonen och snabbt förflytta kanonen framåt. Både aktionshästar och anmarschbommar kunde användas samtidigt.

Spränggranat

Spränggranaten var ett ihåligt lod av tackjärn, laddat med krut och försett med ett brandrör. Från slutet av 1600-talet då haubitsen införts använde det svenska artilleriet spränggranater enbart till mörsare och haubitsar.

Visirskott

När man skulle skjuta på längre avstånd var man tvungen att vinkla eldröret och skjuta utan korn, visirskott. I princip var visirskottvidden dubbelt så lång som kärnskottvidden. Visirlinjen är en linje som förenar kammarens högsta punkt med mynningens högsta punkt. Då kammarens ytterdiameter var större än mynningens bildade visirlinjen en vinkel mot kärnlinjen. Visirskottvidden var den skottvidd man fick då kanonen riktades så att visirlinjen blev horisontell. Kulan sköts då i en båge. Visirskottvidden var i praktiken den längsta användbara skottvidd man sköt på.

Källreferenser

1. Kungl. Artilleriet, Karl XI:s och Karl XII:s tid. Redaktör Hans Ulfhielm, 1993. 2. Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson, 1976.

Relaterade länkar

• Svenska krig • Indelningsverket • Båtsmanshållet • Artilleriregementen • Svenska förbandsnummer • Uniformer vid den svenska armén Överst på sida

Utöver pjässerviserna ingick i artillerienheterna officerare och underofficerare. För två eller tre kanoner avdelades i regel en officer eller underofficer.

Transport

Pjäserna transporterades med hjälp av föreställare och anspann med flera hästar. Lätta pjäser kunde ha kärrlavetter som hade skamlar och kunde användas utan föreställare. Tyngre kanoner, 12 pund eller större, transporterades i regel delade. Eldröret transporterades i en speciell vagn, en blockvagn. Vid gruppering lyftes eldröret på plats med hjälp av en kran. Vanligen krävdes 4 hästar eller mer för de tyngsta fordonen. Följande tabell visar behovet av dragare för olika kanonstorlekar. Då hästar saknades fick man ta till oxar. Tabellen visar både behovet av hästar och oxar vid brist på hästar. Tredje kolumnen visar behovet av manskap vid en kortare förflyttning:

Dåtidens hästar var både mindre och svagare än nutidens. Rörligheten på stridsfältet kunde förbättras med släptagel. Det var linor som spändes till kanoner för att förflytta dem kortare sträckor med handkraft. Bilden till höger föreställer förflyttning med släptagel. Ytterligare en förbättring infördes av Cronstedt som ökade rörligheten. Det var anmarschbommar. Det var en bom som fästes på eldröret så att den stack ut på båda sidor av eldröret. Med båda dessa sätt kunde pjäserna förflyttas med eldröret riktat framåt mot fienden vilket innebar en högre eldberedskap. Med släptagel-metoden kunde även aktionshästar spännas framför kanonen och snabbt förflytta kanonen framåt. Aktionshästar och anmarschbommar kunde användas samtidigt.

Skjutning

Kanonerna kunde laddas på tre sätt: • Med laddskyffel • Med kardus • Med gesvinda skott Med ladskyffel fördes krutet in i röret efter att man mätt upp rätt mängd krut. Krutet förvarades i speciella krutsäckar. Laddning med kardus gick betydligt fortare. Kardusen var en förpackning med färdiguppmätt krut. Inga förslag behövdes. Laddning med gesvinda skott innebar att skottet var färdigförpackat. Både laddning och kula låg i en förpackning (patron) och kanonen kunde laddas i ett enda moment.

Laddning med laddskyffel och avfyrning

1. Eldröret viskas (rengörs) 2. Krut tas ur krutsäcken av konstapeln medan den andre hantlangaren håller laddskyffeln. 3. Laddningen införs i loppet, laddskyffeln vrids ett halvt varv och dras ut mot mynningens botten. 4. Krutet ansätts av förste hantlangaren med två lösa stötar med ansättaren. 5. Förladdning av hopvirad torr halm, hö eller blånor räcks fram av andre hantlangaren. 6. Förladdningen (förslaget) införs av förste hantlangaren ansätts med tre goda stötar, medan konstapeln med tummen håller fänghålet tilltäppt och ser till att krutet tränger upp i hålet. 7. Kulan torkas av väl och införs av tredje hantlangaren. 8. Fjärde hantlangaren gör en andra förladdning 9. Fänghålet inryms med fängkrut av konstapel 10. Underofficeren riktar stycket 11. Konstapeln verkställer avfyrningen