Både den stridstaktik som Gustav II Adolf införde och framför allt den taktik som karolinerna sen använde var mycket offensiv. Slagen skulle avgöras med anfall. Den karolinska taktiken utmärktes av en stor rörlighet och förmåga av att utnyttja tillfälligheter för att överraska motståndaren. För kavalleriet genomfördes anfallen i sporrsträck med mycket tät sammanhållning i linjen. Karolinerna var också bra på att utnyttja terrängen till sin fördel.Den taktik som våra fiender använde vid denna tid var den betydligt stramare och stelare lineartaktiken. Denna taktik var inte lika offensiv som karolinernas variant på lineartaktiken. I den konventionella lineartaktiken var nästan viktigare att i alla lägen håla linjen än att slå fienden. Det kunde hända att en fiende stannade upp mitt i framgångsrika attacker för att gruppera om. Detta hände med danskarna vid slaget vid Lund 1676.När striden väl börjat var det dock svårt att styra trupperna. Vad som många gånger avgjorde slagen var slumpen och möjligheten att utnyttja tillfälligheter.Ytterligare faktorer som påverkade utgången av slagen var:•Den dåliga sikten som orsakades av röken från svartkrutet. Hela krigsskådeplatsen kunde vara insvept i krutrök och sot. Denna sot var fet och satte sig överallt. Soldaternas uniformer blev svarta av sotet och snart kunde man ej skilja vän från fiende genom att titta på uniformerna. Dessutom rörde dessa stora mängder av soldater och hästar upp en mängd damm. Detta gjorde också att den högre krigsledningen hade svårt att få en fullständig överblick av slagets olika skeenden.Det hände i slaget vid Poltava 1709 att efter att ryskt och svenskt kavalleri drabbat samman och därefter omgrupperade för nytt anfall så upptäcktes att 6 ryska ryttare prydligt och korrekt inrättat sig i den svenska linjen. Detta i tron att de var i sitt eget förband. När detta upptäcktes försökte de fly men blev omedelbart dödade.•Stridslarmet. Med alla musköter som avfyrades i salvor, artilleriets avfyrningar, granater som briserade, attackrop, order, skrik från sårade och döende, ljud från trummor och trumpeter etc gjorde att striden var mycket öronbedövande. Stor förvirring kunde uppstå.•Soldaternas tillstånd. Man kanske hade marscherat i långa sträckor innan slaget. Eventuellt hade man fått tillräckligt med kost men i regel var soldaterna ständigt hungriga under fälttågen. Det var svårt med underhållet i fiendeland. Fältsjukan grasserade hela tiden. Kunde soldaten stå på benen fick han strida. Soldaterna kunde både vara hungriga, utmattade och febrig då de sattes in under slaget. Vädret kunde under höst och vår vara både kallt och vått. Uniformerna var då våta och med temperaturer nära noll var det då inte lätt att sköta sina uppgifter.Slagen var också mycket fysisk utmattande. Det kunde hända under slagets gång att stridspausar uppstod då de båda sidornas soldater utmattade bara stod och tittade på varandra utan att skjuta.Detta gjorde att förvirringen stundtals var mycket stor. Lägg därtill skräcken som soldaterna måste ha känt. Slagen på denna tid utfördes på nära avstånd. Man såg på nära håll hur motståndarna ställde upp och gjorde sig i ordning. Utöver allt detta så kom sedan själva stridshandlingarna.
Olika kategorier av strid
Den taktiska stridsenheten för det svenska infanteriet var bataljonen, en enhet på 4 kompanier, 600 man. Respektive bataljon ställde upp i strid på 150 mans bredd och var 4 man djup. I leden var 2/3 musketerare och 1/3 pikenerare (Gustav II Adolf använde sig av en större andel pikenerare än Karl XII). 10% av musketerarna var dessutom grenadjärer.Kavalleriets stridsenhet var skvadronen, en enhet på ca: 250 ryttare. Skvadronen bestod av 2 kavallerikompanier á 125 man. Under strid ställde de upp mycket tätt, knä bakom knä, vilket innebar att de red mycket tätt med ryttarens knä direkt bakom ryttaren framför. Med denna formering bildade de en svag plogformation.När man formerade sig för strid ställde infanteribataljonerna upp på linje, vanligen 4 man djup. I varje bataljon fanns pikenerarna i mitten med musketerarna på båda sidor.I mitten (centern) av den totala linjen fanns infanteriet och på respektive flygel kavalleriet. Normallt ställde man upp i två oberoende linjer. Den längst fram kallades för första träffen och den bakre för den andra träffen.Som understöd fanns även ett fältartilleri. Det finns framför allt 4 olika kategorier av strid: •Infanteri mot infanteri•Infanteri mot kavalleri•Kavalleri mot kavalleri•Infanteri och kavalleri mot artilleri
Infanteri mot infanteri
Detta var den vanligaste typen av sammandrabbning. Svenska infanteriet försökte alltid få ett avgörande genom anfall. De båda sidorna närmade sig varandra långsamt, uppställda i formation. På cirka 100 meters avstånd inleddes vanligen eldstrid genom skjutning i salvor. Ju närmare motståndaren man var desto större blev effekten. Karolinerna höll inne med avfyrandet så länge som möjligt, det kunde vara så på nära som 30 - 50 m. Denna första huvudsalva kallades för generalsalva.Man försökte dock undvika längre eldstrider då de oftast var mycket blodiga och ej avgörande. Dessutom slaggade vapen snabbt igen då. Att ladda vapnen i nära kontakt med fienden var inte lätt. Det var många handgrepp som skulle göras i rätt ordning. Om angriparna ej stoppades av försvararnas eld tog dessa i regel till flykt. Detta var av psykologisk natur. Nerverna svek. Motsvarande kunde hända angriparna om försvarslinjen ej kunde rubbas.Det var inte vanligt att man sammandrabbade med bajonetter och pikar. Detta uppstod i regel enbart i trängda lägen där de inblandade ej lätt kunde fly, exempelvis som vid stormning av befästningar. Några utdragna handgemäng av denna typ på stridsfälten förekom nästan aldrig. De blanka vapnen användes mer vid förföljning. Då motståndarens linje sviktade förföljde man med dragna värjor och stack ned fienden.Den karolinska taktiken gick mycket ut på att komma ur eldstriden och avgöra genom stormning. Att anfall var det enda de var tränade för. Reträtt tränade man inte överhuvudtaget.
Infanteri mot kavalleri
Sammandrabbningar mellan infanteri och kavalleri var ofta mycket chansartat. I praktiken kunde en infanteriavdelning stå emot ett kavallerianfall om infanteriet var väl formerat i fyrkant. Om infanterisoldaterna kunde hålla nerverna i styr inför de anstormande kavalleriet och vänta med att öppna eld in i det sista så var det i regel kavalleriet som fick stryka på foten. En viktig faktor för kavalleriet var hur pass väl tränade hästarna var. De fick ej bli rädda och skena iväg av allt stridslarm. En sämre tränad kavallerist med bra häst hade bättre chans än en erfaren kavallerist med en dåligt tränad häst.Kavalleriets största chans i anfall mot infanteriet var om infanteriet inte var väl ordnat. Då kunde det bli rena blodbadet. Om infanteristerna började fly och vände ryggen mot ryttarna var de ett enkelt mål. De var lätt att gripas av panik inför denna väg av framrusande hästar och blankt stål. Ryttarna fyrade av sina pistoler och drog sedan fram värjan.
Kavalleri mot kavalleri
Strider mellan olika kavalleriförband var ofta utdragna historier. Kompanierna red mot varandra i full galopp, drabbade samman, formerade om sig och gjorde nya anfall. Några längre handgemäng man mot man förekom i regel inte. Endera bröt angriparna igenom eller så vek ena sidan av innan sammandrabbningen. Ofta tog det dock många sammandrabbningar innan ena sida tog till flykten. De flyende skvadronerna förföljdes då av de det attackerande kavalleriet. Dessa förföljelser kunde bli mycket utdragna och hamna långt från slagfältet. Detta var något krigsledningen var rädd för och hade svårt att kontrollera. Man "tappade" ju då eget kavalleri under en längre tid. De kunde då bli spridda och oordnade.
Infanteri och kavalleri mot artilleri
Artilleriets eld var mycket förödande för trupperna. Kanonkulorna slog rätt igenom leden och lemlästade soldaterna. Man sköt i regel på kanonerna på 200 m avstånd. Kulorna gick snabbt men inte snabbare än att man kunde se dem komma. På kortare avstånd än 200 m användes kartescher och druvhagel.Möjligheten av försvara sig mot en eldstorm från artilleri var begränsat. Artilleri kunde bli helt avgörande för att slag. Det enda man kunde göra var att svar med samma mynt från det egna artilleriet.Se även 1775-års stridsreglemente.
Referenser
•Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen, 1989.•Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977
Både den stridstaktik som Gustav II Adolf införde och framför allt den taktik som karolinerna sen använde var mycket offensiv. Slagen skulle avgöras med anfall. Den karolinska taktiken utmärktes av en stor rörlighet och förmåga av att utnyttja tillfälligheter för att överraska motståndaren. För kavalleriet genomfördes anfallen i sporrsträck med mycket tät sammanhållning i linjen. Karolinerna var också bra på att utnyttja terrängen till sin fördel.Den taktik som våra fiender använde vid denna tid var den betydligt stramare och stelare lineartaktiken. Denna taktik var inte lika offensiv som karolinernas variant på lineartaktiken. I den konventionella lineartaktiken var nästan viktigare att i alla lägen håla linjen än att slå fienden. Det kunde hända att en fiende stannade upp mitt i framgångsrika attacker för att gruppera om. Detta hände med danskarna vid slaget vid Lund 1676.När striden väl börjat var det dock svårt att styra trupperna. Vad som många gånger avgjorde slagen var slumpen och möjligheten att utnyttja tillfälligheter.Ytterligare faktorer som påverkade utgången av slagen var:•Den dåliga sikten som orsakades av röken från svartkrutet. Hela krigsskådeplatsen kunde vara insvept i krutrök och sot. Denna sot var fet och satte sig överallt. Soldaternas uniformer blev svarta av sotet och snart kunde man ej skilja vän från fiende genom att titta på uniformerna. Dessutom rörde dessa stora mängder av soldater och hästar upp en mängd damm. Detta gjorde också att den högre krigsledningen hade svårt att få en fullständig överblick av slagets olika skeenden.Det hände i slaget vid Poltava 1709 att efter att ryskt och svenskt kavalleri drabbat samman och därefter omgrupperade för nytt anfall så upptäcktes att 6 ryska ryttare prydligt och korrekt inrättat sig i den svenska linjen. Detta i tron att de var i sitt eget förband. När detta upptäcktes försökte de fly men blev omedelbart dödade.•Stridslarmet. Med alla musköter som avfyrades i salvor, artilleriets avfyrningar, granater som briserade, attackrop, order, skrik från sårade och döende, ljud från trummor och trumpeter etc gjorde att striden var mycket öronbedövande. Stor förvirring kunde uppstå.•Soldaternas tillstånd. Man kanske hade marscherat i långa sträckor innan slaget. Eventuellt hade man fått tillräckligt med kost men i regel var soldaterna ständigt hungriga under fälttågen. Det var svårt med underhållet i fiendeland. Fältsjukan grasserade hela tiden. Kunde soldaten stå på benen fick han strida. Soldaterna kunde både vara hungriga, utmattade och febrig då de sattes in under slaget. Vädret kunde under höst och vår vara både kallt och vått. Uniformerna var då våta och med temperaturer nära noll var det då inte lätt att sköta sina uppgifter.Slagen var också mycket fysisk utmattande. Det kunde hända under slagets gång att stridspausar uppstod då de båda sidornas soldater utmattade bara stod och tittade på varandra utan att skjuta.Detta gjorde att förvirringen stundtals var mycket stor. Lägg därtill skräcken som soldaterna måste ha känt. Slagen på denna tid utfördes på nära avstånd. Man såg på nära håll hur motståndarna ställde upp och gjorde sig i ordning. Utöver allt detta så kom sedan själva stridshandlingarna.
Olika kategorier av strid
Den taktiska stridsenheten för det svenska infanteriet var bataljonen, en enhet på 4 kompanier, 600 man. Respektive bataljon ställde upp i strid på 150 mans bredd och var 4 man djup. I leden var 2/3 musketerare och 1/3 pikenerare (Gustav II Adolf använde sig av en större andel pikenerare än Karl XII). 10% av musketerarna var dessutom grenadjärer.Kavalleriets stridsenhet var skvadronen, en enhet på ca: 250 ryttare. Skvadronen bestod av 2 kavallerikompanier á 125 man. Under strid ställde de upp mycket tätt, knä bakom knä, vilket innebar att de red mycket tätt med ryttarens knä direkt bakom ryttaren framför. Med denna formering bildade de en svag plogformation.När man formerade sig för strid ställde infanteribataljonerna upp på linje, vanligen 4 man djup. I varje bataljon fanns pikenerarna i mitten med musketerarna på båda sidor.I mitten (centern) av den totala linjen fanns infanteriet och på respektive flygel kavalleriet. Normallt ställde man upp i två oberoende linjer. Den längst fram kallades för första träffen och den bakre för den andra träffen.Som understöd fanns även ett fältartilleri. Det finns framför allt 4 olika kategorier av strid: •Infanteri mot infanteri•Infanteri mot kavalleri•Kavalleri mot kavalleri•Infanteri och kavalleri mot artilleri
Infanteri mot infanteri
Detta var den vanligaste typen av sammandrabbning. Svenska infanteriet försökte alltid få ett avgörande genom anfall. De båda sidorna närmade sig varandra långsamt, uppställda i formation. På cirka 100 meters avstånd inleddes vanligen eldstrid genom skjutning i salvor. Ju närmare motståndaren man var desto större blev effekten. Karolinerna höll inne med avfyrandet så länge som möjligt, det kunde vara så på nära som 30 - 50 m. Denna första huvudsalva kallades för generalsalva.Man försökte dock undvika längre eldstrider då de oftast var mycket blodiga och ej avgörande. Dessutom slaggade vapen snabbt igen då. Att ladda vapnen i nära kontakt med fienden var inte lätt. Det var många handgrepp som skulle göras i rätt ordning. Om angriparna ej stoppades av försvararnas eld tog dessa i regel till flykt. Detta var av psykologisk natur. Nerverna svek. Motsvarande kunde hända angriparna om försvarslinjen ej kunde rubbas.Det var inte vanligt att man sammandrabbade med bajonetter och pikar. Detta uppstod i regel enbart i trängda lägen där de inblandade ej lätt kunde fly, exempelvis som vid stormning av befästningar. Några utdragna handgemäng av denna typ på stridsfälten förekom nästan aldrig. De blanka vapnen användes mer vid förföljning. Då motståndarens linje sviktade förföljde man med dragna värjor och stack ned fienden.Den karolinska taktiken gick mycket ut på att komma ur eldstriden och avgöra genom stormning. Att anfall var det enda de var tränade för. Reträtt tränade man inte överhuvudtaget.
Infanteri mot kavalleri
Sammandrabbningar mellan infanteri och kavalleri var ofta mycket chansartat. I praktiken kunde en infanteriavdelning stå emot ett kavallerianfall om infanteriet var väl formerat i fyrkant. Om infanterisoldaterna kunde hålla nerverna i styr inför de anstormande kavalleriet och vänta med att öppna eld in i det sista så var det i regel kavalleriet som fick stryka på foten. En viktig faktor för kavalleriet var hur pass väl tränade hästarna var. De fick ej bli rädda och skena iväg av allt stridslarm. En sämre tränad kavallerist med bra häst hade bättre chans än en erfaren kavallerist med en dåligt tränad häst.Kavalleriets största chans i anfall mot infanteriet var om infanteriet inte var väl ordnat. Då kunde det bli rena blodbadet. Om infanteristerna började fly och vände ryggen mot ryttarna var de ett enkelt mål. De var lätt att gripas av panik inför denna väg av framrusande hästar och blankt stål. Ryttarna fyrade av sina pistoler och drog sedan fram värjan.
Kavalleri mot kavalleri
Strider mellan olika kavalleriförband var ofta utdragna historier. Kompanierna red mot varandra i full galopp, drabbade samman, formerade om sig och gjorde nya anfall. Några längre handgemäng man mot man förekom i regel inte. Endera bröt angriparna igenom eller så vek ena sidan av innan sammandrabbningen. Ofta tog det dock många sammandrabbningar innan ena sida tog till flykten. De flyende skvadronerna förföljdes då av de det attackerande kavalleriet. Dessa förföljelser kunde bli mycket utdragna och hamna långt från slagfältet. Detta var något krigsledningen var rädd för och hade svårt att kontrollera. Man "tappade" ju då eget kavalleri under en längre tid. De kunde då bli spridda och oordnade.
Infanteri och kavalleri mot artilleri
Artilleriets eld var mycket förödande för trupperna. Kanonkulorna slog rätt igenom leden och lemlästade soldaterna. Man sköt i regel på kanonerna på 200 m avstånd. Kulorna gick snabbt men inte snabbare än att man kunde se dem komma. På kortare avstånd än 200 m användes kartescher och druvhagel.Möjligheten av försvara sig mot en eldstorm från artilleri var begränsat. Artilleri kunde bli helt avgörande för att slag. Det enda man kunde göra var att svar med samma mynt från det egna artilleriet.Se även 1775-års stridsreglemente.
Referenser
•Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen, 1989.•Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977
