Före indelningsverken bestod krigsmakten av i krigstid utskrivna soldater samt av värvade legoknektar. Dessa var dock alltför dyra att hålla i fredstid, då armén upplöstes. Kvar i fredstid fanns dock värvade garnisonsförband vid fästningar och större städer.För att hålla bepansrade ryttare beviljades skattefrihet (frälse) till de som finansierade och ställde upp med ryttare och häst.Under Dacke-fejden (1541 - 1543) insåg Gustav Vasa svagheten med att ej ständigt ha tillgång till en armé. Han påbörjade arbetet med att bygga en armé som bemannades med fotfolk genom utskrivning och ryttare genom rusttjänst. Vid denna tid fanns det i stort sett enbart adelns rusttjänt som höll med ryttare.Kvar fanns även de värvade garnisonsförbanden.Redan vid Arboga möte 1536 beslöts att ryttarförband skulle sättas upp i de olika landsdelarna. På riksdagen i Västerås 1544 togs ett motsvarande beslut för fotfolket och resulterade i uppsättandet av fänikor i de olika landsdelarna.Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig. Det skedde med tvång och byggde till viss del på rotering efter gårdetal och omfattade alla män mellan 15 och 60. Soldaterna var avlönade med spannmål och annan natura.Uttagningen av ryttare till kavalleriet gick till på ett annat sätt. De bemannades frivilligt med hjälp av rusttjänst, vilket innebar att ägaren av ett hemman försåg kronan med en ryttare och häst mot befrielse av skatt och rotering. I regel var det alltid rusthållaren själv som var ryttaren.Flottans bemanning, dvs. båtsmännen, togs ut på liknande sätt som fotfolket genom utskrivning.Soldaterna i infanteriet och kavalleriet var fast anställda. De hade årslön, var övade men bodde hemma och var ej i tjänst under fredstid.Kavalleriet indelades i landsfanor och infanteriet i landsfänikor. I krigstid fick de befäl från garnisonsförbanden som var de enda militärt utbildade befälen och kom i regel från andra länder.En fänika bestod av i början av 525 knektar men minskades senare till 300. En fana bestod av 300 ryttare. Fänikor samlades sedan i storregementen.
Gustav II Adolf
Gustav II Adolf moderniserade både taktiskt och organisatoriskt den svenska krigsmakten. Krigsmakten får nu en fastare struktur.Vid denna tid så drabbade arméerna samman formerade i stora orörliga fyrkanter. Gustav II Adolf ändrade detta till att strida på linje med infanteriet i mitten och det rörliga kavalleriet på flyglarna. Detta var taktiskt mycket framgångsrikt.Dessa tre taktiska enheter som kallades för den vänstra flygeln, centern och den högra flygeln var fördubblad, den främre enheten kallades för träffen och den bakre för reserven (eller den andra träffen).Under mitten av 1610-talet sammanförde Gustav II Adolf fänikorna till 6 stora infanteriregementen och fanorna till ryttarregementen. Dessa regementen kallades landsregementen (storregementen) och var mycket stora. Infanteriregementena hade runt 3000 man och omfattade ca: 3 landskap.Dessa storregementen var dock otympliga att hantera och runt 1623 omorganiserades regementena i rena landskapsregementen vilket senare godkändes i 1634-års regeringsform. Inom Sveriges egentliga gränser skulle rekryteras 20 infanteriregementen (13 i Sverige och 7 i Finland) och 8 kavalleriregementen (5 i Sverige och 3 i Finland).I infanteriet fanns följande svenska och finnländska regementen, upptagna i ståndordning: (13)
Avsnittet “Äldre indelningsverket” är uppdelad på flera sidor:
I kavalleriet fanns följande svenska och finnländska regementen, upptagna i ståndordning:
Utskrivningar
Uttagningen till infanteriet skedde fortfarande genom utskrivning bland allmogen och till kavalleriet på frivillig väg genom värvning. Den värvade ryttaren red själv och var i regel en bonde som red för sitt hemmans skattefrihet.Under 1620-talet ålades prästerna att föra mantalslängder över församlingens manliga befolkning som grund för utskrivningarna. Tidigare hade rotarna grundats på gårdar men nu övergick man till mantal (en familjs försörjningsenhet och var ett slags mått på dess avkastning). Rekryteringsbasen blev på detta sätt väsentligt större.Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig. Det skedde med tvång och byggde på roteringsprincipen som innebar att alla män mellan 15 och 40 år indelades i rotar om 10 män och att en man i roten togs ut att ständigt vara knekt. Vid förluster gjordes nya utskrivningar bland rotarna.Med detta system kom drängar, torparsöner och till och med storbonden själv att tas ut. Se vidare: Systemet med utskrivningarÄven ett fast båtsmanshåll byggdes ut på motsvarande sätt som för infanteriet. Männen som togs ut till flottan kom från kusttrakterna och städerna.Också flottan omorganiserades och en svensk officerskår byggdes upp. Artilleriet byggdes också ut under denna tid. Som ett centralt ämbetsverk för militära förvaltningsfrågor inrättas år 1630 Kungl Krigskollegium.Detta system som egentligen påbörjades av Gustav Vasa (och hans söner) och som väsentligt ändrades av Gustav II Adolf kom i senare tid att kallas för det Äldre indelningsverket.Utskrivningarna gick dock hårt åt allmogen under krigstid som alltmer började klaga på de ständiga utskrivningarna till infanteriet. Redan på 1620-talet började allmogen på vissa håll, bl.a. Dalarna, att skriva kontrakt med kronan där man förband sig att hålla ett visst antal knektar mot frihet från utskrivning.En stor nackdel med det ofrivilliga utskrivningssystemet var bl.a. de många rymningarna.Gustav II Adolf lade en grund för krigsmakten som höll under nästan ett århundrade framåt. Under trettioåriga kriget samt under kungarna av den Pfalziska ätten förlorade svenska härar inga fältslag som skulle kunna hänföras till bättre taktik, organisation, utrustning eller utbildning hos motståndaren. Endast brister i ledningen förorsakade vid enstaka tillfällen nederlag. (13)
Före indelningsverken bestod krigsmakten av i krigstid utskrivna soldater samt av värvade legoknektar. Dessa var dock alltför dyra att hålla i fredstid, då armén upplöstes. Kvar i fredstid fanns dock värvade garnisonsförband vid fästningar och större städer.För att hålla bepansrade ryttare beviljades skattefrihet (frälse) till de som finansierade och ställde upp med ryttare och häst.Under Dacke-fejden (1541 - 1543) insåg Gustav Vasa svagheten med att ej ständigt ha tillgång till en armé. Han påbörjade arbetet med att bygga en armé som bemannades med fotfolk genom utskrivning och ryttare genom rusttjänst. Vid denna tid fanns det i stort sett enbart adelns rusttjänt som höll med ryttare.Kvar fanns även de värvade garnisonsförbanden.Redan vid Arboga möte 1536 beslöts att ryttarförband skulle sättas upp i de olika landsdelarna. På riksdagen i Västerås 1544 togs ett motsvarande beslut för fotfolket och resulterade i uppsättandet av fänikor i de olika landsdelarna.Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig.Det skedde med tvång och byggde till viss del på rotering efter gårdetal och omfattade alla män mellan 15 och 60. Soldaterna var avlönade med spannmål och annan natura.Uttagningen av ryttare till kavalleriet gick till på ett annat sätt. De bemannades frivilligt med hjälp av rusttjänst, vilket innebar att ägaren av ett hemman försåg kronan med en ryttare och häst mot befrielse av skatt och rotering. I regel var det alltid rusthållaren själv som var ryttaren.Flottans bemanning, dvs. båtsmännen, togs ut på liknande sätt som fotfolket genom utskrivning.Soldaterna i infanteriet och kavalleriet var fast anställda. De hade årslön, var övade men bodde hemma och var ej i tjänst under fredstid.Kavalleriet indelades i landsfanor och infanteriet i landsfänikor. I krigstid fick de befäl från garnisonsförbanden som var de enda militärt utbildade befälen och kom i regel från andra länder.En fänika bestod av i början av 525 knektar men minskades senare till 300. En fana bestod av 300 ryttare. Fänikor samlades sedan i storregementen.
Gustav II Adolf
Gustav II Adolf moderniserade både taktiskt och organisatoriskt den svenska krigsmakten. Krigsmakten får nu en fastare struktur.Vid denna tid så drabbade arméerna samman formerade i stora orörliga fyrkanter. Gustav II Adolf ändrade detta till att strida på linje med infanteriet i mitten och det rörliga kavalleriet på flyglarna. Detta var taktiskt mycket framgångsrikt.Dessa tre taktiska enheter som kallades för den vänstra flygeln, centern och den högra flygeln var fördubblad, den främre enheten kallades för träffen och den bakre för reserven (eller den andra träffen).Under mitten av 1610-talet sammanförde Gustav II Adolf fänikorna till 6 stora infanteriregementen och fanorna till ryttarregementen. Dessa regementen kallades landsregementen (storregementen) och var mycket stora. Infanteriregementena hade runt 3000 man och omfattade ca: 3 landskap.Dessa storregementen var dock otympliga att hantera och runt 1623 omorganiserades regementena i rena landskapsregementen vilket senare godkändes i 1634-års regeringsform. Inom Sveriges egentliga gränser skulle rekryteras 20 infanteriregementen (13 i Sverige och 7 i Finland) och 8 kavalleriregementen (5 i Sverige och 3 i Finland).I infanteriet fanns följande svenska och finnländska regementen, upptagna i ståndordning: (13)
Indelningsverket och den
indelte soldaten (2a)
I kavalleriet fanns följande svenska och finnländska regementen, upptagna i ståndordning:
Utskrivningar
Uttagningen till infanteriet skedde fortfarande genom utskrivning bland allmogen och till kavalleriet på frivillig väg genom värvning. Den värvade ryttaren red själv och var i regel en bonde som red för sitt hemmans skattefrihet.Under 1620-talet ålades prästerna att föra mantalslängder över församlingens manliga befolkning som grund för utskrivningarna. Tidigare hade rotarna grundats på gårdar men nu övergick man till mantal (en familjs försörjningsenhet och var ett slags mått på dess avkastning). Rekryteringsbasen blev på detta sätt väsentligt större.Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig. Det skedde med tvång och byggde på roteringsprincipen som innebar att alla män mellan 15 och 40 år indelades i rotar om 10 män och att en man i roten togs ut att ständigt vara knekt. Vid förluster gjordes nya utskrivningar bland rotarna.Med detta system kom drängar, torparsöner och till och med storbonden själv att tas ut. Se vidare: Systemet med utskrivningarÄven ett fast båtsmanshåll byggdes ut på motsvarande sätt som för infanteriet. Männen som togs ut till flottan kom från kusttrakterna och städerna.Också flottan omorganiserades och en svensk officerskår byggdes upp. Artilleriet byggdes också ut under denna tid. Som ett centralt ämbetsverk för militära förvaltningsfrågor inrättas år 1630 Kungl Krigskollegium.Detta system som egentligen påbörjades av Gustav Vasa (och hans söner) och som väsentligt ändrades av Gustav II Adolf kom i senare tid att kallas för det Äldre indelningsverket.Utskrivningarna gick dock hårt åt allmogen under krigstid som alltmer började klaga på de ständiga utskrivningarna till infanteriet. Redan på 1620-talet började allmogen på vissa håll, bl.a. Dalarna, att skriva kontrakt med kronan där man förband sig att hålla ett visst antal knektar mot frihet från utskrivning.En stor nackdel med det ofrivilliga utskrivningssystemet var bl.a. de många rymningarna.Gustav II Adolf lade en grund för krigsmakten som höll under nästan ett århundrade framåt. Under trettioåriga kriget samt under kungarna av den Pfalziska ätten förlorade svenska härar inga fältslag som skulle kunna hänföras till bättre taktik, organisation, utrustning eller utbildning hos motståndaren. Endast brister i ledningen förorsakade vid enstaka tillfällen nederlag. (13)
