En soldat måste vara tålig. I krig kunde det vara mycket långa marscher i dagar och veckor i sträck. Han måste stå ut med trötthet, hunger, kyla och väta.När stora styrkor drogs ihop under primitiva förhållanden bröt ofta sjukdomar ut. Det var fler soldater som dog i smittsamma sjukdomar än i strid. Vanligt var rödsot, dysenteri.Under vintern stannade kriget ofta upp. Man lade sig i vinterläger och inväntade våren och sommaren. Det var nästan omöjligt att ta sig fram med stora arméer, tross, artilleri etc. på dåliga, leriga, vattensjuka vägar (om vägar fanns).Underhållet av en armé var mycket viktigt. Det gällde att få fram förstärkningar, ammunition, nytt material etc till trupperna.Krig kunde enbart föras i områden där det fanns tillgång på mat. I detta avseende måste man vara självförsörjande. Man fick roffa åt sig av vad som fanns på trakten. Att bränna gårdar och fälten för en framryckande armé var mycket effektivt, vilket ryssarna praktiserade. Läs mer om Underhåll av fältarmén.Slagfälten valdes med omsorg. Helst behövde man stora plana områden med höjder intill där den högsta ledningen kunde följa och försöka styra striden. Alla förband skulle inta sina platser. Det måste vara som att ställa upp sina pjäser inför ett schackparti, där man också såg vad fiendesidan hade för sig.Det svenska infanteriets stridsenhet var bataljonen (600 man). Den ställdes upp på linje med 150 mans bredd och 4 man djup. En bataljon bestod under det stora nordiska kriget av 2/3 musketerare varav var 10:e var grenadjär och en 1/3 pikenerare. Kavalleriets stridsenhet var kompaniet, ca: 125 ryttare formerade i en lätt plogformad linje på 2 eller 3 leds djup. Kavalleriet ställde upp på båda sidor om infanteriet, dvs på flyglarna. Benämningen ”skvadron” som beteckning på ett kavallerikompani började användas först efter 1814.Under karolinertiden var skvadronen var en större taktisk stridsenhet för kavalleriet bestående av två eller flera kompanier. Två eller flera kompanier om vardera 125 ryttare bildade då tillsammans en skvadron som samverkade i vågor. Varje kompani uppträdde i sin sina egna formationer men samverkade med andra kompanier. Kavallerikompani kontra skvadronBredden på en infanteribataljon på linje var ca: 180 m. Om soldaterna slöt upp skuldra vid skuldra (slutna rotar) blev bredden 135 m.Marschen till grupperingsområdet för strid skedde i kolonnformering med bataljonerna respektive kavallerikompanierna eller skvadronerna bakom varandra i var sina kolonner. Antalet marschkolonner varierade beroende på utrymme etc. I grupperingsområdet skedde uppmarsch till slagordning med bataljonerna och kavallerikompanierna/skvadronerna grupperade i linje med tre kolonner (vänstra flygen, centern och högra flygeln). I slagordningen bredgrupperades förbanden i linje i höjd med varandra.Inom varje bataljon grupperades oftast pikenerarna i mitten och musketerarna jämnt fördelade på sidorna. Ibland kunde pikenerarna fördelas bland musketerarna, dessa späckades då med pikenerare.Uppmarsch och gruppering reglerades genom Ordres de Bataille, ofta en enkel skiss med de högre cheferna och förbanden inritade och namngivna. År 1680 gav Karl XI ut ett exercisreglemente för infanteriet. Mindre ändringar tillkom 1693 och året efter fastställde han "Dett nya maneret". År 1685 utgavs ett exercisreglemente för kavalleriet och dragonerna. De kompletterades 1695 för kavalleriet och 1696 för dragonerna.Svenskarnas stridssätt var mycket offensivt. Det var anfallet som var det främsta medlet för seger. Den karolinska taktiken utmärktes av en stor rörlighet och förmåga av att utnyttja tillfälligheter för att överraska motståndaren. Våra motståndare utnyttjade det betydligt stelare stridssättet som kallades lineartaktiken.Att befinna sig mitt på slagfältet måste ha varit ett helvete. Damm från trupper och framrusande kavallerister. Rök och sot som stod tät från alla avfyrade musköter och kanoner. Svartkrutet gav en mycket tjock svart rök som gjorde att det efter ett tag mer eller mindre var omöjligt att se något, att skilja vän från fiende. Man tappade lätt orienteringen.Sen skriken från alla sårade och döende, synen av alla kroppar sönderskjutna av kanonkulor eller styckade av ett värjhugg. Vidare ordergivning, trummor, hästars gnäggande, skottlossningen.Det gällde i detta läge att hålla kontroll på kompanifanan och ordergivningen samtidigt som man skulle strida och anfalla fienden.Om en soldat försökte fly fanns officerare längre bak som såg till att han snabbt återvände.Ett slag kunde hålla på mycket länge, kanske i stark sommarhetta utan vatten eller i hällregn.Under striden skulle sedan trupperna dirigeras av den högsta ledningen allt eftersom striden utvecklade sig. Det var inte lätt att få en klar överblick i all denna röra i röken och dammet. Kurirer skickades med order och kontraorder till kompanierna.Att leda en armé i strid måste ha varit som att styra en supertanker i en trång farled. Det tar lång tid innan något händer om man ändrar kurs eller fart.Innan slagen hölls en gudstjänst där soldaterna försäkrades att Gud stod på deras sida. Varje regemente hade 3 präster, 1 regementspräst och 2 bataljonspräster.Karl XI var noga med att inga fick gå genvägen till officersyrket. Adliga fick börja lägre ned i graderna och arbeta sig uppåt. Enbart adliga kunde befordras till officerare. Detta löste Karl XII på så sätt att han adlade duktiga soldater som sedan befordrades till officerare.Läs om Jonas Brogrens levnadshändelser, en officer i början av 1800-talet (nedtecknat av Anders Brogren). Ytterligare en knekts livsöde från denna tid: Sven Wallpol (av Rolf Ström).
Stridsteknik
Infanteriet
Även om motståndarnas taktik på papperet inte direkt skilde sig från den svenska (linjer av bataljoner, understödda av artilleri och med kavalleri på flyglarna) så var genomförandet ett annat på svensk sida. Framför allt hade man ett självförtroende, grundat på överlägsen utbildning och en stridsledning, som gav ett kvalitativt övertag i de sinsemellan mycket olika situationerna.Man hade också en högre beredskap att bryta linjen för snabb omgruppering. Man vågade passera skogar och moras med grupperat infanteri, utan att riskera desertering och oordning. Den karolinska taktikens styrka låg i tillämpningen - att våga, vilja och kunna ta i tu med varje situation och därmed anpassa striden efter läget. Den svenska tillämpningen kunde i varje läge på ett bättre sätt använda terrängen till sin fördel.Enligt den karolinska arméns instruktioner skulle infanteristerna avfyra sina musköter på 70 stegs (50 m) avstånd och därefter anfalla med pikar och bajonetter. Taktiskt gick det till så att pikenerarna "högbar" sina pikar tills man kom på 70 stegs avstånd från fienden. De bakre ledens musketerare sluter upp i luckorna i de två främre leden och avger sina skott. Därefter drar de sina värjor och faller tillbaka på sina föregående platser bakom soldaterna i de främre leden. På 30 meters avstånd från fienden ger de två främre leden eld och drar därefter sina värjor och bryter tillsammans in mot fienden med blanka vapen (värjor och pikar). Magnus Stenbock modifierade detta genom att förkorta avståndet 30 m till att gälla i omedelbar anslutning till fienden, "tills man ser fienden i vitögat" (dvs snarare 30 steg).Bataljonerna ryckte fram ansatsvis med växelvis eldgivning och omladdning av den del av infanteriet som stod stilla.När motståndarna öppnade eld på cirka 300 fots avstånd svarade inte karolinerna utan ryckte fram i stadig men snabb marsch. Det är omvittnat vilket intryck detta beteende hos det karolinska infanteriet hade på motståndarna. Den grova kalibern på de svenska vapen, 20 mm, avlossade på kort håll, hade fruktansvärd verkan. Inom det korta avståndet kommer en sådan kula att slå ned en motståndare oberoende var kulan träffar på kroppen.Under anfall fick man inte heller gå hukad utan skulle gå med heroiskt rakt huvud. I respektive bataljon var linjerna 150 man bred och 4 man djup. I mitten stod pikenerarna.
Kavalleriet
Kavalleriet anföll i full galopp (fyrsprång) med sina värjor i högsta hugg. Man anföll med blankt stål. Parollen var anfall är bästa försvar. Dessa stridstekniker ställde stora krav på disciplin och mod och var mycket effektivt. Anfall i fyrsprång, knä bakom knä, kunde bli förödande för fienden. En sådan formering kunde enbart bibehållas under ett kort moment vid en inbrytning. Man brydde sig inte om pistolerna vid anfall med fyrsprång. Det vanligaste tempot var därför trav, speciellt under anfallets första skede.
Kavallerihästarna
De karolinska hästarna var inte särskilt vackra och relativt små. Men de var starka, sega, modiga och mycket uthålliga. Minihöjden var enligt 1626 års reglemente 9 kvarter och 2 tum bakom sadeln. Enligt 1680-års reglemente sattes minimihöjden till 10 kvarter "över manken". Då ändrades även höjdmåttet till att mätas över manken på hästen. En häst är högre över manken än bakom sadeln. Men detta ny krav på 10 kvarters höjd hade allmogen svårt att klara och redan år 1692 ändrades reglementet till att åter gälla 9 kvarter och två tums höjd bakom sadeln. Först 1777 höjdes detta mått med 2 tum.Hur mycket motsvarar 9 kvarter och 2 tum i dagens mått? En kvart = 6 tum = 1/4 aln. En aln som var huvudmått var 59,4 cm. En kvart var då 14,85 cm och en tum var på den tiden 2,47 cm. Minimihöjden på hästarna var med dagens mått (9 kvart och 2 tum) ungefär 139 cm bakom sadeln. Idag mäter man en hästs höjd över manken och enligt Henry Waxberg (källa: 20) motsvarade måttet 139 cm bakom sadeln ungefär 144 cm på över manken (på den tidens hästar). Hästarna i det karolinska rytteriet hade ett mått över manken som låg mellan 144 och 148 cm. De hästar som användes i kavalleriet under 1900-talet hade en mankhöjd mellan 153 och 167 cm. Idag klassas en liten häst som 150 - 155 cm och en ponny kan var upp till 148 cm över manken. Så karolinerhästen var i storlek ungefär som en större ponny.Ändå hade Sverige ett mycket slagkraftigt kavalleri under hela stormaktstiden, med förmåga till anfall i galopp, snabba förflyttningar och långa förföljelsemanövrar utan att hästarna tröttades ut. Så de karolinska hästarna var trots sin litenhet mycket effektiva ryttarhästar.En häst som antogs till ryttarhäst skulle vara mellan 5 och 10 år gammal. Innan en häst antogs skulle rusthållaren visa upp den för kompanichefen och därefter för regementschefen. Den godtogs slutgiltigt (approberades) först vid nästa generalmönstring. Det samma gällde vid kassation. Kassation skedde vid 20-års ålder på hästen. I realiteten var det dock tjänstbarheten som avgjorde när en häst mönstrades ut. Då en häst dog eller kasserades var rusthållaren skyldig att inom 3 - 4 månader skaffa en ny häst. I krigslägen skulle en kasserad häst kvarstå i numret tills en ny häst införskaffats. Förutom ryttarhästarna hade rusthållarna också ansvar för att hålla ett antal tross-klippare för tältlagstrossen (totalt ca: 25 per kompani). Dessa behövde de emellertid inte införskaffas i fredstid.Färgerna skulle vara mörka, helst svart eller mörkare brun. Vare sig schimliga, gula eller vita hästar godtogs. Om fuxar användes fick svans och man inte vara ljusa. Som ryttarhäst användes i första hand vallacker. De var betydligt mer lätthanterliga än hingstar. Hingstar användes i första hand till avel. Endast i undantagsfall användes ston. Genom att hingstar och ston lämnades hemma hade man en relativt bra försörjning av nya ryttarhästar.Under slutet av det Stora Nordiska Kriget fick man dock vara mindre nogräknad både vad avsåg färg och användandet av ston. Under perioden 1714 - 1717 uppgick andelen ston i rytteriförbanden till ca: 13 procent. I männingsförbanden kunde till och med klippare användas (en ren bondhäst). Dessa var i regel mindre än ryttarhästen.Varje kavallerikompani hade 125 ryttare och ett kavalleriregemente bestod av 1.000 ryttarhästar, 435 pack- och tross-hästar samt 204 ridhästar för officera
Kavallerianfall
Ett kavallerikompani ställde upp i tre led och anföll i en svag plogformation. Man red dessutom mycket tätt. Mitt i främsta ledet fanns fänriken, eller kornetten som han också kallades, med kompanifanan som var kompaniets riktmärke.Tidigare vände kavalleriet efter att man avfyrat sina pistoler och sen kom nästa våg. Denna stridsteknik kallades karakollen och var strikt styrd av formalism som gjorde den mindre effektiv. Karolinerna förföljde anfallen, såg fienden i vitögat och detta satte skräck i fiendeleden. Mer om Striden och olika typer av strid.Mer om Militära stridsformeringar.Den karolinska armén tog praktiskt taget alltid själv initiativet till en strids öppnande. De svenska arméerna uppträdde i regel långt från Sverige, med begränsade underhållsmöjligheter och ofta underlägsna i antal man. Detta krävde snabba avgöranden och därmed offensiv stridsteknik.Se även 1775-års stridsreglemente.
Ledning
Den svenska arméns högsta ledning i fält utövades av kungen personligen under karolinertiden. Ledningen kunde även utövas av en överbefälhavare utsedd av kungen eller regeringen. Kungen eller utsedd överbefälhavare planerade och ledde personligen operationerna.Inför en strid indelades och uppställdes armén i slagordning. Före och i början av karolinertiden bestod denna av en center (även kallad mitten) med infanteri samt två flyglar med kavalleri och dragoner. Senare blev dock sammanställningen mer flexibel.För centern och flyglarna utsågs chefer, i regel fältmarskalk, general eller generallöjtnant. Varje linje (första och andra träffen) i centern respektive flyglarna fick också chefer ur generalitetet, i regel generalmajor. Direkt under kungen var vid strid generalfälttygmästaren högste chef för artilleriet. Han hade rang närmast efter fältmarskalk, dvs över general.Operativ planering och övrig verksamhet för armén utöver den direkta stridsledningen sköttes av högkvarteret. Där ingick generalitetet och särskilda generaladjutanter av överstelöjtnants grad. Denna sistnämnda grupp hade vid strid att vara sambandsofficerare.
En soldat måste vara tålig. I krig kunde det vara mycket långa marscher i dagar och veckor i sträck. Han måste stå ut med trötthet, hunger, kyla och väta.När stora styrkor drogs ihop under primitiva förhållanden bröt ofta sjukdomar ut. Det var fler soldater som dog i smittsamma sjukdomar än i strid. Vanligt var rödsot, dysenteri.Under vintern stannade kriget ofta upp. Man lade sig i vinterläger och inväntade våren och sommaren. Det var nästan omöjligt att ta sig fram med stora arméer, tross, artilleri etc. på dåliga, leriga, vattensjuka vägar (om vägar fanns).Underhållet av en armé var mycket viktigt. Det gällde att få fram förstärkningar, ammunition, nytt material etc till trupperna.Krig kunde enbart föras i områden där det fanns tillgång på mat. I detta avseende måste man vara självförsörjande. Man fick roffa åt sig av vad som fanns på trakten. Att bränna gårdar och fälten för en framryckande armé var mycket effektivt, vilket ryssarna praktiserade. Läs mer om Underhåll av fältarmén.Slagfälten valdes med omsorg. Helst behövde man stora plana områden med höjder intill där den högsta ledningen kunde följa och försöka styra striden. Alla förband skulle inta sina platser. Det måste vara som att ställa upp sina pjäser inför ett schackparti, där man också såg vad fiendesidan hade för sig.Det svenska infanteriets stridsenhet var bataljonen (600 man). Den ställdes upp på linje med 150 mans bredd och 4 man djup. En bataljon bestod under det stora nordiska kriget av 2/3 musketerare varav var 10:e var grenadjär och en 1/3 pikenerare. Kavalleriets stridsenhet var kompaniet, ca: 125 ryttare formerade i en lätt plogformad linje på 2 eller 3 leds djup. Kavalleriet ställde upp på båda sidor om infanteriet, dvs på flyglarna. Benämningen ”skvadron” som beteckning på ett kavallerikompani började användas först efter 1814.Under karolinertiden var skvadronen var en större taktisk stridsenhet för kavalleriet bestående av två eller flera kompanier. Två eller flera kompanier om vardera 125 ryttare bildade då tillsammans en skvadron som samverkade i vågor. Varje kompani uppträdde i sin sina egna formationer men samverkade med andra kompanier. Kavallerikompani kontra skvadronBredden på en infanteribataljon på linje var ca: 180 m. Om soldaterna slöt upp skuldra vid skuldra (slutna rotar) blev bredden 135 m.Marschen till grupperingsområdet för strid skedde i kolonnformering med bataljonerna respektive kavallerikompanierna eller skvadronerna bakom varandra i var sina kolonner. Antalet marschkolonner varierade beroende på utrymme etc. I grupperingsområdet skedde uppmarsch till slagordning med bataljonerna och kavallerikompanierna/skvadronerna grupperade i linje med tre kolonner (vänstra flygen, centern och högra flygeln). I slagordningen bredgrupperades förbanden i linje i höjd med varandra.Inom varje bataljon grupperades oftast pikenerarna i mitten och musketerarna jämnt fördelade på sidorna. Ibland kunde pikenerarna fördelas bland musketerarna, dessa späckades då med pikenerare.Uppmarsch och gruppering reglerades genom Ordres de Bataille, ofta en enkel skiss med de högre cheferna och förbanden inritade och namngivna. År 1680 gav Karl XI ut ett exercisreglemente för infanteriet. Mindre ändringar tillkom 1693 och året efter fastställde han "Dett nya maneret". År 1685 utgavs ett exercisreglemente för kavalleriet och dragonerna. De kompletterades 1695 för kavalleriet och 1696 för dragonerna.Svenskarnas stridssätt var mycket offensivt. Det var anfallet som var det främsta medlet för seger. Den karolinska taktiken utmärktes av en stor rörlighet och förmåga av att utnyttja tillfälligheter för att överraska motståndaren. Våra motståndare utnyttjade det betydligt stelare stridssättet som kallades lineartaktiken.Att befinna sig mitt på slagfältet måste ha varit ett helvete. Damm från trupper och framrusande kavallerister. Rök och sot som stod tät från alla avfyrade musköter och kanoner. Svartkrutet gav en mycket tjock svart rök som gjorde att det efter ett tag mer eller mindre var omöjligt att se något, att skilja vän från fiende. Man tappade lätt orienteringen.Sen skriken från alla sårade och döende, synen av alla kroppar sönderskjutna av kanonkulor eller styckade av ett värjhugg. Vidare ordergivning, trummor, hästars gnäggande, skottlossningen.Det gällde i detta läge att hålla kontroll på kompanifanan och ordergivningen samtidigt som man skulle strida och anfalla fienden.Om en soldat försökte fly fanns officerare längre bak som såg till att han snabbt återvände.Ett slag kunde hålla på mycket länge, kanske i stark sommarhetta utan vatten eller i hällregn.Under striden skulle sedan trupperna dirigeras av den högsta ledningen allt eftersom striden utvecklade sig. Det var inte lätt att få en klar överblick i all denna röra i röken och dammet. Kurirer skickades med order och kontraorder till kompanierna.Att leda en armé i strid måste ha varit som att styra en supertanker i en trång farled. Det tar lång tid innan något händer om man ändrar kurs eller fart.Innan slagen hölls en gudstjänst där soldaterna försäkrades att Gud stod på deras sida. Varje regemente hade 3 präster, 1 regementspräst och 2 bataljonspräster.Karl XI var noga med att inga fick gå genvägen till officersyrket. Adliga fick börja lägre ned i graderna och arbeta sig uppåt. Enbart adliga kunde befordras till officerare. Detta löste Karl XII på så sätt att han adlade duktiga soldater som sedan befordrades till officerare.Läs om Jonas Brogrens levnadshändelser, en officer i början av 1800-talet (nedtecknat av Anders Brogren). Ytterligare en knekts livsöde från denna tid: Sven Wallpol (av Rolf Ström).
Stridsteknik
Infanteriet
Även om motståndarnas taktik på papperet inte direkt skilde sig från den svenska (linjer av bataljoner, understödda av artilleri och med kavalleri på flyglarna) så var genomförandet ett annat på svensk sida. Framför allt hade man ett självförtroende, grundat på överlägsen utbildning och en stridsledning, som gav ett kvalitativt övertag i de sinsemellan mycket olika situationerna.Man hade också en högre beredskap att bryta linjen för snabb omgruppering. Man vågade passera skogar och moras med grupperat infanteri, utan att riskera desertering och oordning. Den karolinska taktikens styrka låg i tillämpningen - att våga, vilja och kunna ta i tu med varje situation och därmed anpassa striden efter läget. Den svenska tillämpningen kunde i varje läge på ett bättre sätt använda terrängen till sin fördel.Enligt den karolinska arméns instruktioner skulle infanteristerna avfyra sina musköter på 70 stegs (50 m) avstånd och därefter anfalla med pikar och bajonetter. Taktiskt gick det till så att pikenerarna "högbar" sina pikar tills man kom på 70 stegs avstånd från fienden. De bakre ledens musketerare sluter upp i luckorna i de två främre leden och avger sina skott. Därefter drar de sina värjor och faller tillbaka på sina föregående platser bakom soldaterna i de främre leden. På 30 meters avstånd från fienden ger de två främre leden eld och drar därefter sina värjor och bryter tillsammans in mot fienden med blanka vapen (värjor och pikar). Magnus Stenbock modifierade detta genom att förkorta avståndet 30 m till att gälla i omedelbar anslutning till fienden, "tills man ser fienden i vitögat" (dvs snarare 30 steg).Bataljonerna ryckte fram ansatsvis med växelvis eldgivning och omladdning av den del av infanteriet som stod stilla.När motståndarna öppnade eld på cirka 300 fots avstånd svarade inte karolinerna utan ryckte fram i stadig men snabb marsch. Det är omvittnat vilket intryck detta beteende hos det karolinska infanteriet hade på motståndarna. Den grova kalibern på de svenska vapen, 20 mm, avlossade på kort håll, hade fruktansvärd verkan. Inom det korta avståndet kommer en sådan kula att slå ned en motståndare oberoende var kulan träffar på kroppen.Under anfall fick man inte heller gå hukad utan skulle gå med heroiskt rakt huvud. I respektive bataljon var linjerna 150 man bred och 4 man djup. I mitten stod pikenerarna.
Kavalleriet
Kavalleriet anföll i full galopp (fyrsprång) med sina värjor i högsta hugg. Man anföll med blankt stål.Parollen var anfall är bästa försvar. Dessa stridstekniker ställde stora krav på disciplin och mod och var mycket effektivt. Anfall i fyrsprång, knä bakom knä, kunde bli förödande för fienden. En sådan formering kunde enbart bibehållas under ett kort moment vid en inbrytning. Man brydde sig inte om pistolerna vid anfall med fyrsprång. Det vanligaste tempot var därför trav, speciellt under anfallets första skede.
Kavallerihästarna
De karolinska hästarna var inte särskilt vackra och relativt små. Men de var starka, sega, modiga och mycket uthålliga. Minihöjden var enligt 1626 års reglemente 9 kvarter och 2 tum bakom sadeln. Enligt 1680-års reglemente sattes minimihöjden till 10 kvarter "över manken". Då ändrades även höjdmåttet till att mätas över manken på hästen. En häst är högre över manken än bakom sadeln. Men detta ny krav på 10 kvarters höjd hade allmogen svårt att klara och redan år 1692 ändrades reglementet till att åter gälla 9 kvarter och två tums höjd bakom sadeln. Först 1777 höjdes detta mått med 2 tum.Hur mycket motsvarar 9 kvarter och 2 tum i dagens mått? En kvart = 6 tum = 1/4 aln. En aln som var huvudmått var 59,4 cm. En kvart var då 14,85 cm och en tum var på den tiden 2,47 cm. Minimihöjden på hästarna var med dagens mått (9 kvart och 2 tum) ungefär 139 cm bakom sadeln. Idag mäter man en hästs höjd över manken och enligt Henry Waxberg (källa: 20) motsvarade måttet 139 cm bakom sadeln ungefär 144 cm på över manken (på den tidens hästar). Hästarna i det karolinska rytteriet hade ett mått över manken som låg mellan 144 och 148 cm. De hästar som användes i kavalleriet under 1900-talet hade en mankhöjd mellan 153 och 167 cm. Idag klassas en liten häst som 150 - 155 cm och en ponny kan var upp till 148 cm över manken. Så karolinerhästen var i storlek ungefär som en större ponny.Ändå hade Sverige ett mycket slagkraftigt kavalleri under hela stormaktstiden, med förmåga till anfall i galopp, snabba förflyttningar och långa förföljelsemanövrar utan att hästarna tröttades ut. Så de karolinska hästarna var trots sin litenhet mycket effektiva ryttarhästar.En häst som antogs till ryttarhäst skulle vara mellan 5 och 10 år gammal. Innan en häst antogs skulle rusthållaren visa upp den för kompanichefen och därefter för regementschefen. Den godtogs slutgiltigt (approberades) först vid nästa generalmönstring. Det samma gällde vid kassation. Kassation skedde vid 20-års ålder på hästen. I realiteten var det dock tjänstbarheten som avgjorde när en häst mönstrades ut. Då en häst dog eller kasserades var rusthållaren skyldig att inom 3 - 4 månader skaffa en ny häst. I krigslägen skulle en kasserad häst kvarstå i numret tills en ny häst införskaffats. Förutom ryttarhästarna hade rusthållarna också ansvar för att hålla ett antal tross-klippare för tältlagstrossen (totalt ca: 25 per kompani). Dessa behövde de emellertid inte införskaffas i fredstid.Färgerna skulle vara mörka, helst svart eller mörkare brun. Vare sig schimliga, gula eller vita hästar godtogs. Om fuxar användes fick svans och man inte vara ljusa. Som ryttarhäst användes i första hand vallacker. De var betydligt mer lätthanterliga än hingstar. Hingstar användes i första hand till avel. Endast i undantagsfall användes ston. Genom att hingstar och ston lämnades hemma hade man en relativt bra försörjning av nya ryttarhästar.Under slutet av det Stora Nordiska Kriget fick man dock vara mindre nogräknad både vad avsåg färg och användandet av ston. Under perioden 1714 - 1717 uppgick andelen ston i rytteriförbanden till ca: 13 procent. I männingsförbanden kunde till och med klippare användas (en ren bondhäst). Dessa var i regel mindre än ryttarhästen.Varje kavallerikompani hade 125 ryttare och ett kavalleriregemente bestod av 1.000 ryttarhästar, 435 pack- och tross-hästar samt 204 ridhästar för officera
Kavallerianfall
Ett kavallerikompani ställde upp i tre led och anföll i en svag plogformation. Man red dessutom mycket tätt. Mitt i främsta ledet fanns fänriken, eller kornetten som han också kallades, med kompanifanan som var kompaniets riktmärke.Tidigare vände kavalleriet efter att man avfyrat sina pistoler och sen kom nästa våg. Denna stridsteknik kallades karakollen och var strikt styrd av formalism som gjorde den mindre effektiv. Karolinerna förföljde anfallen, såg fienden i vitögat och detta satte skräck i fiendeleden. Mer om Striden och olika typer av strid.Mer om Militära stridsformeringar.Den karolinska armén tog praktiskt taget alltid själv initiativet till en strids öppnande. De svenska arméerna uppträdde i regel långt från Sverige, med begränsade underhållsmöjligheter och ofta underlägsna i antal man. Detta krävde snabba avgöranden och därmed offensiv stridsteknik.Se även 1775-års stridsreglemente.
Ledning
Den svenska arméns högsta ledning i fält utövades av kungen personligen under karolinertiden. Ledningen kunde även utövas av en överbefälhavare utsedd av kungen eller regeringen. Kungen eller utsedd överbefälhavare planerade och ledde personligen operationerna.Inför en strid indelades och uppställdes armén i slagordning. Före och i början av karolinertiden bestod denna av en center (även kallad mitten) med infanteri samt två flyglar med kavalleri och dragoner. Senare blev dock sammanställningen mer flexibel.För centern och flyglarna utsågs chefer, i regel fältmarskalk, general eller generallöjtnant. Varje linje (första och andra träffen) i centern respektive flyglarna fick också chefer ur generalitetet, i regel generalmajor. Direkt under kungen var vid strid generalfälttygmästaren högste chef för artilleriet. Han hade rang närmast efter fältmarskalk, dvs över general.Operativ planering och övrig verksamhet för armén utöver den direkta stridsledningen sköttes av högkvarteret. Där ingick generalitetet och särskilda generaladjutanter av överstelöjtnants grad. Denna sistnämnda grupp hade vid strid att vara sambandsofficerare.
