Underhålls- och logistikuppdrag i fältarmén – Partier
Inledning
En fältarmé förr i tiden måste hela tiden vara självförsörjande av exempelvis proviant till soldaterna och furage till hästarna. Vidare behövdes utrustning såsom vapen och ammunition förnyas och inte minst måste sjuka och sårade tas om hand.Detta kunde vara svårt speciellt om man befann sig i fiendeland. En armé var tvungen att försörja sig på vad som fanns utt uppbringa i det område där de befann sig. Då dessa lokala resurser inte var oändliga kunde en armé inte stanna hur länge som helst i ett och samma område.Det fanns inga speciella enheter inom armén som ansvarade för just detta. Istället avdelades ordinarie enheter ur fältarmén, främst ur kavalleriet men även från infanteriet, för att tillfälligt ombesörja dessa logistiska uppdrag. Först 1885 organiserades ett eget truppslag med ansvar för detta, Trängen eller trängtrupperna.
Militärt underhåll under stora nordiska kriget
Militärt underhåll av armén handlade framförallt om att upprätthålla nödvändiga behov för att föra krig och framförallt om hur man organiserar och tillför förnödenheter och utrustning. Under 1600- och 1700-talen handlade det om 4 typer av underhåll.1.Utrustning,Förvärvande av vapen, ammunition, kärror, munderingar, tält, ved, ljus m.m.2.Försörjning,Anskaffande av foder och proviant.3.Transport och förrådshantering,Frakt av manskap, proviant, vapen och ammunition. Magasinering av proviant som spannmål, förvaring av pengar och krigsmaterial4.Vård,Sjukvård, själavård och rättsvård
Underhållsuppdrag - Partier
Under det stora nordiska kriget 1700 – 1721 när fältarmén låg ute i fält många, många år i rad i fiendeland var det nödvändigt att hela tiden se till att försörjningen av proviant och furage fungerade. I regel fick man införskaffa detta lokalt.De enheter eller förband ur de stridande styrkorna som skickades ut på uppdrag att driva in förnödenheter som proviant, furage mm kallades ”partier”. I samband med dessa indrivningar uppstod inte sällan strider. I regel försökte armén göra rätt för sig och betala för förnödenheterna med det var inte alltid man hade möjlighet till detta. Ibland blev det regelrätta plundringar.Ett utskickat parti var vanligen en mindre styrka och måste ständigt vara beredd på att överraskas av fiendeskaror under uppgörelsen med de ofta beväpnade och motsträviga kontribuenterna. Den svenska befälhavande officeren var ansvarig för att indrivningen lyckades och det lönade sig inte alltid att offra tid på muntliga övertalningar. Djungeltelegrafen fungerade effektivt och risken för fientliga förstärkningar var stor. Den karolinska offensivandan var nödvändig för att med små offer framtvinga ett snabbt resultat.I ett svenskt militärt reglemente från 1703 står det att alla partier som stod för indrivning av proviant och furage skall åtföljas av en kommissarie som tillvaratog kronans intressen. Detta direktiv kunde dock sällan följas då antalet kommissarier var för få.Krigskommissariatet eller fältkommissariatet inrättades endast under krig. Den åtföljde armén i fält och ansvarade för arméns avlöning, förplägnad, furagering och ekonomiadministrationen vid fältsjukhusen.Med furage menas foder till de militära hästarna, dvs huvudsakligen hö. En gammal stavning är fourage. Furagering/fouragering betyder militär foderanskaffning.
Partiernas numerär
En faktor som påverkade partiets storlek var missionens uppdragsgivare, dvs på vilken chefsnivå som uppdraget beordrats. Det kan ha beordrats på kompani-, regements- eller arménivå. Överlag var fler soldater involverade i uppdragen ju högre upp i hierarkin befallningen kom. Det flesta partier hade en numerär på mellan 30 och 300 soldater och var oftast kommenderade på regementes- eller arménivå.En annan faktor som påverkade numerären var fiendes närvaro i området där indrivningen skulle ske. Ju större den var eller misstänktes vara, desto större eskorter skickades ut. Det handlade då om att kunna försvara sig bättre eller undvika strider genom att uppvisa styrka.Misstänkt bondemotstånd föranledde sällan några förstärkningar.Om indrivningen skulle ske nära de egna förbanden kunde också eskorten minimeras då man räknade med att närliggande förband snabbt kunde rycka ut och assistera vid en eventuell attack.Ytterligare en faktor som påverkade missionens storlek var dess planerade tidslängd. Var uppdraget planerat att ta längre tid, vilket de större uppdragen ofta tog, var numerären större.Om uppdraget var mer fysiskt ansträngande krävdes också en större truppstyrka.
Partiernas sammansättning
Vad gäller sammansättningen av ett parti gör man tidvis skillnad mellan de som skulle utföra uppgiften samt de som var satt att skydda dessa. När man skulle skaffa foder till hästarna var det vanligt ett medföljande truppförband endast fungerade som skyddsstyrka. I februari 1703 skickade exempelvis Magnus Stenbock ut ryttmästare Hamn med 50 ryttare för att ”betäcka” (skydda) ett antal fouragerare.Handlade det om indrivning av spannmål, boskap, eller pengar, alternativt olika transportuppdrag bestod partierna i regel enbart av de olika truppförband som behövdes för arbetsuppgiften. Här fick soldaterna i partiet själva både fungera som militärt skydd samt utföra själva indrivningen/transporterandet.Det var vanligt att både infanterister och kavalleri ingick i ett parti speciellt om uppdraget låg på arménivå. Handlade det om att driva in boskap från skogarna var självklart infanterister (fotfolk) mer lämpliga än ryttare. Men vanligast var att man använde sig av enbart kavalleri. Men avsaknad av infanteri i partierna kunde göra uppdragen mer riskfyllda. Då handlade det framförallt om situationer där det var viktigt att fysiskt kontrollera ett område för att kunna samla in proviant. Kombinationen av kavalleri och infanteri var i dessa lägen att föredra.Med furagerare/fouragerare menas en soldat som deltar i furagering i krigstid, dvs indrivning av furage till hästarna.
Strider i samband med underhållsuppdrag
Tanken vid missioner avseende indrivning av proviant och furage var att undvika engagemang med fienden för att istället fokusera på uppdraget. Men stundtals var detta inte möjligt och därför hade man ofta en skyddsstyrka med sig till försvar. Om det fanns fiendestyrkor i närheten förstärkes partiets numerär och ryttareskorter kompletterades med fotfolk. Alternativt hade man sekundära förband i närheten redo att snabbt rycka ut om fara uppstod. Vidare instruerades det kommenderande befälet i partiet att röra sig försiktigt. Infanteristerna, då de deltog i underhållsuppdrag var alltid musketerare. Det förekom aldrig några pikenerare (infanterisoldater beväpnade med pikar) i dessa uppdrag.Men uppdraget var alltid överordnat striden, dvs partiets fokus var på underhållsuppdraget och inte att på eget initiativ engagera fienden. Ofta uttryckes detta specifikt i ordern till det kommenderade befälet. När man ändå tvingades uppta strid med fiendestyrkor var det oftast på fiendens initiativ och de svenska styrkorna intog då en defensiv position. Detta trots att den karolinska stridstekniken alltid var mycket offensiv; man anföll hellre än att inta defensiva positioner.
Stupade
Stefan Jennerstrand har i en C-uppsats i historia undersökt förlusterna vid Smålands kavalleriregemente åren 1700-1706 och studerat de drygt 1 100 ryttare och officerare som gick ut i Stora Nordiska kriget år 1700. Hans intention var att få en bild av vad som hände med dess ryttare och officerare under dessa sex år. Framförallt har han tittat på hur stor dödligheten var vid regementet samt hur man dog.Det finns tre olika termer i rullorna som speglar hur man delade upp dödsorsakerna beroende på hur de dog: döda, slagna och mördade.•DödaDe som dör till följd av sjukdomar, sårskador eller umbäranden. De uppgår till 401 man under perioden.•SlagnaDe som stupar i fältslag eller i samband med olika kommenderingar ("partier") som kunde bestå av rekognosering, spaning eller mat- och foderinsamling. De uppgår till 101 man (utav dessa 101 stupade 80 under olika partier).•MördadeVid Vetlanda kompani och endast vid detta kompani anges att totalt 11 ryttare blivit "mördade". Åtta den 23 mars 1702 och tre den 5 maj 1705. Det har varit svårt att få någon förklaring på formuleringen och vad som skulle skilja den från "slagna". En förklaring kan vara de fallit offer för en uppretad civilbefolkning - kanske under något "partie".
Partigängare
Att störa fiendens försörjningslinjer var viktigt under krig. Det gällde att störa fienden och att försämra hans möjligheter till att proviantera.Efter slaget vid Poltava blev förhållandena svåra för Sverige. I Baltikum faller år 1710 de sista fästena Viborg, Riga, Reval och Pernau i ryssarnas händer. År 1713 går Ryssland in i Finland som faller under 1714.För svensk del medförde detta att man enbart kunde operera i den östra rikshalvan med mindre grupper av partigängare och uppbåd.Partigängare kunde vara ett detachement tillhörande de reguljära trupperna som utsändes för att rekognosera eller härja inom ett fientligt område eller göra "räder" eller på annat sätt göra fienden avbräck. Men partigängare kunde även vara en irreguljär strövkår dvs. en väpnad friskara - ett "parti". Under stora nordiska kriget användes partigängare för att oroa och anfalla en ryssarnas livsmedelsförsörjning, anfalla fourageringar mm samt på alla möjliga sätt försvåra ryssarnas situation. Partigängare användes även som militära spejare eller spioner, som hade till uppgift att samla in information om fienden och samla rekryter för den svenska armén. Partigängarna eller frikompanierna som de också benämndes var löst sammansatta förband, ofta civila lokalt rekryterade, under svenskt befäl. Dessa kompanier kallades även för fotdragoner.Dessa frikompanier fick ett förordnande om att på eget bevåg bedriva ett gerillakrig mot fienden. De fick livnära sig på de byten de tog från fienden under sina strövtåg. De anföll posteringar, tog proviantforor och hindrade i allmänt fiendens operationer. Med sina snabba och lättrörliga trupper var de en ständig irritationskälla för fienden. Den användes också i spaningsuppdrag för att samla in information om fiendens förehavanden. Ofta tog man då fångar som förhördes noggrant.Disciplinen varierade i hög grad bland frikompanierna. En del var mer eller mindre rena rövarband, s.k. "sissar" som ställde till problem för både vän och fiende. Det hände att dessa förband även plundrade bönderna.Två av de mer kända och legendomsusade frikaptenerna var Peter Långström och Stefan Löfving. Den sistnämnde skrev dagbok om sina äventyr som finns bevarade för eftervärlden.Peter Långström, född i Savolax, Finland, död den 24 nov 1718 i Stjördalen, Tröndelagen, under Armfeldts fälttåg i Norge 1718. Han blev fänrik i Björneborgs regemente febr. 1710, löjtnant där den 11 juni 1710 vid Ruovesi kompani, partikapten i december 1711. Han var troligen ogift.Under det stora nordiska kriget tillhörde han de trupper som sökte spärra farleden till Viborg och utnämndes till kapten sedan han kapat två krigsfartyg vid Trångsund. Sedan C G Armfeldts kår utrymt Finland, förde han med sin styrka ett eget gerillakrig långt inne i Savolax, anföll posteringar, tog proviantforor och hindrade i allmänt fiendens operationer. År 1718 följde han med sitt frikompani Armfeldts armé över de norska fjällen. Även här tjänstgjorde han som partigängare och utförde många farofyllda spaningsuppdrag. I Stjördalen dödades han i november 1718 i ett bakhåll vid stranden av Forraälven av elden från en norsk bondehop. I dag finns en minnessten över Peter Långström i Fordalsmarka i Hegra, Norge. Många sägner uppstod om Långströms äventyrliga liv.Stefan Löfving, född den 24 december 1689 i Narva, död den 22 oktober 1777 i Borgå socken. Löfving blev mösterskrivare vid Åbo regemente 1711. Han togs dock snart i tjänst för andra uppdrag, bl.a. som spanare samt som partigängare på egen hand.Han opererade främst i sydvästra Finland, närmast i Åboland och på Åland men även på svenska östkusten och i Skåne. Under en tid tjänstgjorde han även under gränsmajoren Simon Affleck i norra Karelen.Löfving förflyttade sig över stora ytor, både till land och till sjöss, låg i bakhåll, uppsnappade kurirer och ställde till med mycken oreda för den ryska krigsmakten. År 1729 erhöll han kaptens titel. Löfving fick ett sent erkännande för sina krigstida gärningar när han 1736 tilldelades kronogodset Hommanäs på Vessölandet i Borgå socken, där han levde resten av sitt liv. År 1747 erhöll han majors titel.Löfving förde dagbok 1710-20 och det är genom denna hans verksamhet under kriget har blivit känd.
Trängtrupperna
Trängtrupperna bildades år 1885 då Svea trängbataljon sattes upp på Marieberg i Stockholm. Denna bataljon delades sen 1891 och Svea- respektive Göta trängbataljon bildades. De följdes sen 1893 av Norrlands trängbataljon samt 1894 av Wendes trängbataljon. Från 1904 blev trängbataljonerna egna kårer. De fick sin första uniform 1885, m/1885. Trängtrupperna (kallas även underhållstrupperna) svarar för de stridande förbandens försörjning med förnödenheter, sjukvård och reparationer. De för fram materiel, ammunition, livsmedel och drivmedel till förbanden samt omhändertar såväl skadad personal som skadad materiel.
Referenser
•”Logistiska uppdrag och strider”, Den karolinska armén 1701 – 1709. Magnus Perlestam. Karolinska Förbundets Årsbok 2011.•"Herren Gudh före migh åtter engångh till Smålåndh igien” - En undersökning av förlusterna vid Smålands kavalleriregemente 1700-1706", C-uppsats i historia vid högskolan i Växjö av Stefan Jennerstrand.•Wikipedia•SAOB
En fältarmé förr i tiden måste hela tiden vara självförsörjande av exempelvis proviant till soldaterna och furage till hästarna. Vidare behövdes utrustning såsom vapen och ammunition förnyas och inte minst måste sjuka och sårade tas om hand.Detta kunde vara svårt speciellt om man befann sig i fiendeland. En armé var tvungen att försörja sig på vad som fanns utt uppbringa i det område där de befann sig. Då dessa lokala resurser inte var oändliga kunde en armé inte stanna hur länge som helst i ett och samma område.Det fanns inga speciella enheter inom armén som ansvarade för just detta. Istället avdelades ordinarie enheter ur fältarmén, främst ur kavalleriet men även från infanteriet, för att tillfälligt ombesörja dessa logistiska uppdrag. Först 1885 organiserades ett eget truppslag med ansvar för detta, Trängen eller trängtrupperna.
Militärt underhåll under stora
nordiska kriget
Militärt underhåll av armén handlade framförallt om att upprätthålla nödvändiga behov för att föra krig och framförallt om hur man organiserar och tillför förnödenheter och utrustning. Under 1600- och 1700-talen handlade det om 4 typer av underhåll.1.Utrustning,Förvärvande av vapen, ammunition, kärror, munderingar, tält, ved, ljus m.m.2.Försörjning,Anskaffande av foder och proviant.3.Transport och förrådshantering,Frakt av manskap, proviant, vapen och ammunition. Magasinering av proviant som spannmål, förvaring av pengar och krigsmaterial4.Vård,Sjukvård, själavård och rättsvård
Underhållsuppdrag - Partier
Under det stora nordiska kriget 1700 – 1721 när fältarmén låg ute i fält många, många år i rad i fiendeland var det nödvändigt att hela tiden se till att försörjningen av proviant och furage fungerade. I regel fick man införskaffa detta lokalt.De enheter eller förband ur de stridande styrkorna som skickades ut på uppdrag att driva in förnödenheter som proviant, furage mm kallades ”partier”. I samband med dessa indrivningar uppstod inte sällan strider. I regel försökte armén göra rätt för sig och betala för förnödenheterna med det var inte alltid man hade möjlighet till detta. Ibland blev det regelrätta plundringar.Ett utskickat parti var vanligen en mindre styrka och måste ständigt vara beredd på att överraskas av fiendeskaror under uppgörelsen med de ofta beväpnade och motsträviga kontribuenterna. Den svenska befälhavande officeren var ansvarig för att indrivningen lyckades och det lönade sig inte alltid att offra tid på muntliga övertalningar. Djungeltelegrafen fungerade effektivt och risken för fientliga förstärkningar var stor. Den karolinska offensivandan var nödvändig för att med små offer framtvinga ett snabbt resultat.I ett svenskt militärt reglemente från 1703 står det att alla partier som stod för indrivning av proviant och furage skall åtföljas av en kommissarie som tillvaratog kronans intressen. Detta direktiv kunde dock sällan följas då antalet kommissarier var för få.Krigskommissariatet eller fältkommissariatet inrättades endast under krig. Den åtföljde armén i fält och ansvarade för arméns avlöning, förplägnad, furagering och ekonomiadministrationen vid fältsjukhusen.Med furage menas foder till de militära hästarna, dvs huvudsakligen hö. En gammal stavning är fourage. Furagering/fouragering betyder militär foderanskaffning.
Partiernas numerär
En faktor som påverkade partiets storlek var missionens uppdragsgivare, dvs på vilken chefsnivå som uppdraget beordrats. Det kan ha beordrats på kompani-, regements- eller arménivå. Överlag var fler soldater involverade i uppdragen ju högre upp i hierarkin befallningen kom. Det flesta partier hade en numerär på mellan 30 och 300 soldater och var oftast kommenderade på regementes- eller arménivå.En annan faktor som påverkade numerären var fiendes närvaro i området där indrivningen skulle ske. Ju större den var eller misstänktes vara, desto större eskorter skickades ut. Det handlade då om att kunna försvara sig bättre eller undvika strider genom att uppvisa styrka.Misstänkt bondemotstånd föranledde sällan några förstärkningar.Om indrivningen skulle ske nära de egna förbanden kunde också eskorten minimeras då man räknade med att närliggande förband snabbt kunde rycka ut och assistera vid en eventuell attack.Ytterligare en faktor som påverkade missionens storlek var dess planerade tidslängd. Var uppdraget planerat att ta längre tid, vilket de större uppdragen ofta tog, var numerären större.Om uppdraget var mer fysiskt ansträngande krävdes också en större truppstyrka.
Partiernas sammansättning
Vad gäller sammansättningen av ett parti gör man tidvis skillnad mellan de som skulle utföra uppgiften samt de som var satt att skydda dessa. När man skulle skaffa foder till hästarna var det vanligt ett medföljande truppförband endast fungerade som skyddsstyrka. I februari 1703 skickade exempelvis Magnus Stenbock ut ryttmästare Hamn med 50 ryttare för att ”betäcka” (skydda) ett antal fouragerare.Handlade det om indrivning av spannmål, boskap, eller pengar, alternativt olika transportuppdrag bestod partierna i regel enbart av de olika truppförband som behövdes för arbetsuppgiften. Här fick soldaterna i partiet själva både fungera som militärt skydd samt utföra själva indrivningen/transporterandet.Det var vanligt att både infanterister och kavalleri ingick i ett parti speciellt om uppdraget låg på arménivå. Handlade det om att driva in boskap från skogarna var självklart infanterister (fotfolk) mer lämpliga än ryttare. Men vanligast var att man använde sig av enbart kavalleri. Men avsaknad av infanteri i partierna kunde göra uppdragen mer riskfyllda. Då handlade det framförallt om situationer där det var viktigt att fysiskt kontrollera ett område för att kunna samla in proviant. Kombinationen av kavalleri och infanteri var i dessa lägen att föredra.Med furagerare/fouragerare menas en soldat som deltar i furagering i krigstid, dvs indrivning av furage till hästarna.
Strider i samband med underhållsuppdrag
Tanken vid missioner avseende indrivning av proviant och furage var att undvika engagemang med fienden för att istället fokusera på uppdraget. Men stundtals var detta inte möjligt och därför hade man ofta en skyddsstyrka med sig till försvar. Om det fanns fiendestyrkor i närheten förstärkes partiets numerär och ryttareskorter kompletterades med fotfolk. Alternativt hade man sekundära förband i närheten redo att snabbt rycka ut om fara uppstod. Vidare instruerades det kommenderande befälet i partiet att röra sig försiktigt. Infanteristerna, då de deltog i underhållsuppdrag var alltid musketerare. Det förekom aldrig några pikenerare (infanterisoldater beväpnade med pikar) i dessa uppdrag.Men uppdraget var alltid överordnat striden, dvs partiets fokus var på underhållsuppdraget och inte att på eget initiativ engagera fienden. Ofta uttryckes detta specifikt i ordern till det kommenderade befälet. När man ändå tvingades uppta strid med fiendestyrkor var det oftast på fiendens initiativ och de svenska styrkorna intog då en defensiv position. Detta trots att den karolinska stridstekniken alltid var mycket offensiv; man anföll hellre än att inta defensiva positioner.
Stupade
Stefan Jennerstrand har i en C-uppsats i historia undersökt förlusterna vid Smålands kavalleriregemente åren 1700-1706 och studerat de drygt 1 100 ryttare och officerare som gick ut i Stora Nordiska kriget år 1700. Hans intention var att få en bild av vad som hände med dess ryttare och officerare under dessa sex år. Framförallt har han tittat på hur stor dödligheten var vid regementet samt hur man dog.Det finns tre olika termer i rullorna som speglar hur man delade upp dödsorsakerna beroende på hur de dog: döda, slagna och mördade.•DödaDe som dör till följd av sjukdomar, sårskador eller umbäranden. De uppgår till 401 man under perioden.•SlagnaDe som stupar i fältslag eller i samband med olika kommenderingar ("partier") som kunde bestå av rekognosering, spaning eller mat- och foderinsamling. De uppgår till 101 man (utav dessa 101 stupade 80 under olika partier).•MördadeVid Vetlanda kompani och endast vid detta kompani anges att totalt 11 ryttare blivit "mördade". Åtta den 23 mars 1702 och tre den 5 maj 1705. Det har varit svårt att få någon förklaring på formuleringen och vad som skulle skilja den från "slagna". En förklaring kan vara de fallit offer för en uppretad civilbefolkning - kanske under något "partie".
Partigängare
Att störa fiendens försörjningslinjer var viktigt under krig. Det gällde att störa fienden och att försämra hans möjligheter till att proviantera.Efter slaget vid Poltava blev förhållandena svåra för Sverige. I Baltikum faller år 1710 de sista fästena Viborg, Riga, Reval och Pernau i ryssarnas händer. År 1713 går Ryssland in i Finland som faller under 1714.För svensk del medförde detta att man enbart kunde operera i den östra rikshalvan med mindre grupper av partigängare och uppbåd.Partigängare kunde vara ett detachement tillhörande de reguljära trupperna som utsändes för att rekognosera eller härja inom ett fientligt område eller göra "räder" eller på annat sätt göra fienden avbräck. Men partigängare kunde även vara en irreguljär strövkår dvs. en väpnad friskara - ett "parti". Under stora nordiska kriget användes partigängare för att oroa och anfalla en ryssarnas livsmedelsförsörjning, anfalla fourageringar mm samt på alla möjliga sätt försvåra ryssarnas situation. Partigängare användes även som militära spejare eller spioner, som hade till uppgift att samla in information om fienden och samla rekryter för den svenska armén. Partigängarna eller frikompanierna som de också benämndes var löst sammansatta förband, ofta civila lokalt rekryterade, under svenskt befäl. Dessa kompanier kallades även för fotdragoner.Dessa frikompanier fick ett förordnande om att på eget bevåg bedriva ett gerillakrig mot fienden. De fick livnära sig på de byten de tog från fienden under sina strövtåg. De anföll posteringar, tog proviantforor och hindrade i allmänt fiendens operationer. Med sina snabba och lättrörliga trupper var de en ständig irritationskälla för fienden. Den användes också i spaningsuppdrag för att samla in information om fiendens förehavanden. Ofta tog man då fångar som förhördes noggrant.Disciplinen varierade i hög grad bland frikompanierna. En del var mer eller mindre rena rövarband, s.k. "sissar" som ställde till problem för både vän och fiende. Det hände att dessa förband även plundrade bönderna.Två av de mer kända och legendomsusade frikaptenerna var Peter Långström och Stefan Löfving. Den sistnämnde skrev dagbok om sina äventyr som finns bevarade för eftervärlden.Peter Långström, född i Savolax, Finland, död den 24 nov 1718 i Stjördalen, Tröndelagen, under Armfeldts fälttåg i Norge 1718. Han blev fänrik i Björneborgs regemente febr. 1710, löjtnant där den 11 juni 1710 vid Ruovesi kompani, partikapten i december 1711. Han var troligen ogift.Under det stora nordiska kriget tillhörde han de trupper som sökte spärra farleden till Viborg och utnämndes till kapten sedan han kapat två krigsfartyg vid Trångsund. Sedan C G Armfeldts kår utrymt Finland, förde han med sin styrka ett eget gerillakrig långt inne i Savolax, anföll posteringar, tog proviantforor och hindrade i allmänt fiendens operationer. År 1718 följde han med sitt frikompani Armfeldts armé över de norska fjällen. Även här tjänstgjorde han som partigängare och utförde många farofyllda spaningsuppdrag. I Stjördalen dödades han i november 1718 i ett bakhåll vid stranden av Forraälven av elden från en norsk bondehop. I dag finns en minnessten över Peter Långström i Fordalsmarka i Hegra, Norge. Många sägner uppstod om Långströms äventyrliga liv.Stefan Löfving, född den 24 december 1689 i Narva, död den 22 oktober 1777 i Borgå socken. Löfving blev mösterskrivare vid Åbo regemente 1711. Han togs dock snart i tjänst för andra uppdrag, bl.a. som spanare samt som partigängare på egen hand.Han opererade främst i sydvästra Finland, närmast i Åboland och på Åland men även på svenska östkusten och i Skåne. Under en tid tjänstgjorde han även under gränsmajoren Simon Affleck i norra Karelen.Löfving förflyttade sig över stora ytor, både till land och till sjöss, låg i bakhåll, uppsnappade kurirer och ställde till med mycken oreda för den ryska krigsmakten. År 1729 erhöll han kaptens titel. Löfving fick ett sent erkännande för sina krigstida gärningar när han 1736 tilldelades kronogodset Hommanäs på Vessölandet i Borgå socken, där han levde resten av sitt liv. År 1747 erhöll han majors titel.Löfving förde dagbok 1710-20 och det är genom denna hans verksamhet under kriget har blivit känd.
Trängtrupperna
Trängtrupperna bildades år 1885 då Svea trängbataljon sattes upp på Marieberg i Stockholm. Denna bataljon delades sen 1891 och Svea- respektive Göta trängbataljon bildades. De följdes sen 1893 av Norrlands trängbataljon samt 1894 av Wendes trängbataljon. Från 1904 blev trängbataljonerna egna kårer. De fick sin första uniform 1885, m/1885. Trängtrupperna (kallas även underhållstrupperna) svarar för de stridande förbandens försörjning med förnödenheter, sjukvård och reparationer. De för fram materiel, ammunition, livsmedel och drivmedel till förbanden samt omhändertar såväl skadad personal som skadad materiel.
Referenser
•”Logistiska uppdrag och strider”, Den karolinska armén 1701 – 1709. Magnus Perlestam. Karolinska Förbundets Årsbok 2011.•"Herren Gudh före migh åtter engångh till Smålåndh igien” - En undersökning av förlusterna vid Smålands kavalleriregemente 1700-1706", C-uppsats i historia vid högskolan i Växjö av Stefan Jennerstrand.•Wikipedia•SAOB
