Krig medförde ständiga utskrivningar av nya soldater som ersättning för de som stupat eller avlidit i sjukdom. Att soldater avled i sjukdomar var mycket vanligt.Under Det stora nordiska kriget satte man upp extra förband på rotarna förutom de ordinarie, sk. männingsförband. 3-männingsförband innebar att rotarna gick ihop 3 och 3 och tillsammans svarade för ytterligare en soldat. Redan år 1700 började man sätta upp tremänningsförband. Avsikten med dessa var att de skulle användas till landets försvar när de ordinarie förbanden låg i fält utomlands och skulle enbart användas inom landets gränser.År 1702 sattes 5-männingsförband upp vid de regementen som hade sina soldater ute i kriget. Vidare sattes 4-männingsförband upp vid de regementen som fanns på hemorten. För att sätta upp 5-männingsförband gick rotarna ihop 5 och 5 för att svara för en reservsoldat och för 4-männingsförbanden 4 och 4.År 1710 satts åter 3-männingsförband upp i de landsdelar som "orkade med" detta.Trots begränsningen att männingsförbanden enbart skulle användas inom landets gränser sattes de ändå in för att komplettera fältarmén.Under åren 1700 - 1707 sattes totalt 14.700 soldater upp i de olika männingsförbanden.Efter Karls XII:s död 1718 upplöstes somliga männingsförband och dessa soldater sattes in på vakanta rotar i de ordinarie regementena eller i värvade förband.I Finland sattes även fördubblingsmanskap upp. I Estland och Livland organiserades lantmilisförband.Ett annat ord för männingssoldat var, åtminstone i Dalarna, utskottskarl.
Vargeringssoldater
Under Karl XII och Det stora nordiska kriget började rusthållare och rotehållare att skaffa reservkarlar, sk vargeringssoldater. Andra benämningar är vargeringskarl och vargeringsman.De skulle snabbt kunna gå in vid förfall av den ordinarie soldaten. Dessa var ofta söner till den ordinarie soldaten.Ett skäl till att man började använda vargeringssoldater var att rotebönderna ville slippa att själva behöva inställa sig till krigstjänst om de inte lyckades skaffa fram en ny soldat i tid. Detta kunde vara svårt i krigstider.I kriget med Ryssland tvingades allmogen år 1741 att skaffa vargeringskarlar. Dessa drogs samman och fick en viss utbildning. Två rotar tillsammans satte upp reservsoldat, vargeringsman. Vargeringen utgjorde en bataljon per regemente. De mönstrades och övades på hemorten men skulle enbart användas till komplettering av de ordinarie regementena. Det hände dock att kompletta vargeringsbataljoner deltog i kriget.Under 1750-talet kom vargeringsinrättningen åter att bli frivillig. Under Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790 kom år 1790 order om att vargeringssoldater åter skulle sättas upp. Rotarna fick åter 2 och 2 fick sätta upp en reservsoldat. Redan 1791 bestämdes att vargeringen kunde hållas vakant i fredstid.Under kriget 1808 - 1809 sattes vargeringen upp igen, nu för sista gången. Dessa fick nu en ny roll. Vargeringssoldaterna bildade tidvis egna bataljoner som tjänstgjorde parallellt med de ordinarie förbanden. År 1811 avskaffades vargeringen för gott.År 1812 infördes Beväringsinrättningen som byggde på allmän värnplikt. Syftet var att komplettera de ordinarie regementena till full styrka utan att betunga rotarna.
Mobilisering
Indelningsverket förde också med sig att man upprättade noggranna mobiliseringsplaner. Under det äldre indelningsverket med utskrivning tog det allt för lång tid att mobilisera. Det kunde då ta upp till 3 - 4 månader. Med det ständiga knekthållet kunde man mobilisera och få fram trupperna på lika många veckor.Kompanierna hade egna samlingsplatser, sedan samlades man kompanivis på regementets samlingsplats. Respektive kompani kunde vara samlat på ca: två dagar. Efter 7 -9 dagar kunde hela regementet vara samlat och därefter påbörja marschen till någon gränsort eller utskeppningshamn.Marschrutter fanns utstakade till gränserna eller till utskeppningshamnarna. Marschrutterna var även tidsberäknade så att inga uppstoppningar skulle uppstå. Marschtakten var i regel 1 - 2 mil per dag för ett regemente. Flera gånger gjordes provmobiliseringar för att kontrollera att allt fungerade och det gick snabbt.Förråd fanns utplacerade dels för regementet som helhet men också kompanierna hade sk. trossbodar som låg på kompaniets samlingsplats. Kompaniets trossbod rymde trossvagnarna, tyngre gods, persedlar, ammunition, tält kokkittlar etc. Det var i regel roteböndernas uppgift att frakta kompanitrossen till regementes samlingsplats. Detta ansvar övertog staten 1887.Indelningsverkets första prov kom år 1700 i och med Det Stora Nordiska Kriget bröt ut. Mobiliseringsplanerna fungerade utmärkt och den svenska armén drogs ihop mycket fort.Den svenska krigsmakten bestod då av:
Avsnittet “Yngre indelningsverket” är uppdelad på flera sidor:
Denna sida:
Totalt ingick ca: 43.000 man i den indelta krigsmakten år 1700. I Sverige inklusive Finland fanns då 22 infanteriregementen och 12 kavalleriregementenUtöver dessa hade man också de värvade förbanden.I Sverige hade vi värvade soldater i Livgardet, ryttare i adelsfanan, artillerister vid rikets fästningar etc.I baltländerna fanns ca: 6.500 under adelsfanan och i Tyskland fanns i de svenska provinserna ca: 10.000 tyska soldater fördelade på 2 kavalleriregementen och 7 infanteriregementen. Dessutom fanns i Sverige det Tyska livgardet till fot som var 1.000 man starkt. Totalt uppgick de värvade förbanden till 14 infanteri- och 9 kavalleriregementen.Totalt kunde Sverige år 1700 mobilisera 76.000 man. Den svenska krigsmakten var med andra ord mycket stark, vältränad och välutrustad, stark nog att kunna möta varje tänkbar fiende. I förhållande till folkmängden var den svenska krigsmakten dubbelt så stor som i något annat europeiskt land vid denna tid.Problemet var att motståndarna gick ihop för att kunna mäta sig med Sverige. Hur stora arméer kunde då fienden ställa upp med?
I februari år 1700 gick sachsiska trupper under August II till anfall i det svenska Livland.I april anföll Danmark Gottarp som var i förbund med Sverige.I augusti anföll Ryssland Estland och Livland.Hur svarade då Sverige på dessa anfall under år 1700? Den indelta armén mobiliserades mycket snabbt och effektivt. Efter ett svenskt anfall på Själland i juli 1700 tvingades Danmark att kapitulera. I november anföll Karl XII Narva och besegrade den ryska armén. I juli 1701 drevs sachsarna bort från Riga och Livland.
Enorma förluster
Karolinerkrigen medförde enorma förluster åren 1700 - 1721. Den totala summan är svår att beräkna men moderna beräkningar pekar på en slutsumma av 200.000 man. Av dessa kom 150.000 från det egentliga Sverige och 50.000 från Finland. Sveriges totala folkmängd var vid denna tid ca: 2 miljoner. Detta var mycket påfrestande för de olika landsdelarna. I Östergötland gick 1.200 soldater i Östgöta infanteriregemente och 1000 ryttare från Östgöta kavalleri ut i kriget. Under de första åren av kriget togs ytterligare 1.150 infanterister och 600 ryttare ut för att ersätta förlusterna. Vidare sattes ett 650 man starkt männingsregemente upp. Det fanns även 500 båtsmän som ersattes med ytterligare 200 man.Efter Poltava 1709 fick östgötarna börja om från början. 1.200 nya soldater och 1.000 ryttare sattes upp. 1712 fick ytterligare 400 soldater skrivas ut och efter Tönningen 1713 ytterligare 650 soldater. Under de följande åren av kriget togs ytterligare 1.850 soldater, ryttare och båtsmän ut. Landskapet som hade skyldighet att hålla 2.200 man satte upp minst 10.400 soldater under dessa år. Situationen var liknande i alla landsdelar.
Krig medförde ständiga utskrivningar av nya soldater som ersättning för de som stupat eller avlidit i sjukdom. Att soldater avled i sjukdomar var mycket vanligt.Under Det stora nordiska kriget satte man upp extra förband på rotarna förutom de ordinarie, sk. männingsförband. 3-männingsförband innebar att rotarna gick ihop 3 och 3 och tillsammans svarade för ytterligare en soldat. Redan år 1700 började man sätta upp tremänningsförband. Avsikten med dessa var att de skulle användas till landets försvar när de ordinarie förbanden låg i fält utomlands och skulle enbart användas inom landets gränser.År 1702 sattes 5-männingsförband upp vid de regementen som hade sina soldater ute i kriget. Vidare sattes 4-männingsförband upp vid de regementen som fanns på hemorten. För att sätta upp 5-männingsförband gick rotarna ihop 5 och 5 för att svara för en reservsoldat och för 4-männingsförbanden 4 och 4.År 1710 satts åter 3-männingsförband upp i de landsdelar som "orkade med" detta.Trots begränsningen att männingsförbanden enbart skulle användas inom landets gränser sattes de ändå in för att komplettera fältarmén.Under åren 1700 - 1707 sattes totalt 14.700 soldater upp i de olika männingsförbanden.Efter Karls XII:s död 1718 upplöstes somliga männingsförband och dessa soldater sattes in på vakanta rotar i de ordinarie regementena eller i värvade förband.I Finland sattes även fördubblingsmanskap upp. I Estland och Livland organiserades lantmilisförband.Ett annat ord för männingssoldat var, åtminstone i Dalarna, utskottskarl.
Vargeringssoldater
Under Karl XII och Det stora nordiska kriget började rusthållare och rotehållare att skaffa reservkarlar, sk vargeringssoldater. Andra benämningar är vargeringskarl och vargeringsman.De skulle snabbt kunna gå in vid förfall av den ordinarie soldaten. Dessa var ofta söner till den ordinarie soldaten.Ett skäl till att man började använda vargeringssoldater var att rotebönderna ville slippa att själva behöva inställa sig till krigstjänst om de inte lyckades skaffa fram en ny soldat i tid. Detta kunde vara svårt i krigstider.I kriget med Ryssland tvingades allmogen år 1741 att skaffa vargeringskarlar. Dessa drogs samman och fick en viss utbildning. Två rotar tillsammans satte upp reservsoldat, vargeringsman. Vargeringen utgjorde en bataljon per regemente. De mönstrades och övades på hemorten men skulle enbart användas till komplettering av de ordinarie regementena. Det hände dock att kompletta vargeringsbataljoner deltog i kriget.Under 1750-talet kom vargeringsinrättningen åter att bli frivillig. Under Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790 kom år 1790 order om att vargeringssoldater åter skulle sättas upp. Rotarna fick åter 2 och 2 fick sätta upp en reservsoldat. Redan 1791 bestämdes att vargeringen kunde hållas vakant i fredstid.Under kriget 1808 - 1809 sattes vargeringen upp igen, nu för sista gången. Dessa fick nu en ny roll. Vargeringssoldaterna bildade tidvis egna bataljoner som tjänstgjorde parallellt med de ordinarie förbanden. År 1811 avskaffades vargeringen för gott.År 1812 infördes Beväringsinrättningen som byggde på allmän värnplikt. Syftet var att komplettera de ordinarie regementena till full styrka utan att betunga rotarna.
Mobilisering
Indelningsverket förde också med sig att man upprättade noggranna mobiliseringsplaner. Under det äldre indelningsverket med utskrivning tog det allt för lång tid att mobilisera. Det kunde då ta upp till 3 - 4 månader. Med det ständiga knekthållet kunde man mobilisera och få fram trupperna på lika många veckor.Kompanierna hade egna samlingsplatser, sedan samlades man kompanivis på regementets samlingsplats. Respektive kompani kunde vara samlat på ca: två dagar. Efter 7 -9 dagar kunde hela regementet vara samlat och därefter påbörja marschen till någon gränsort eller utskeppningshamn.Marschrutter fanns utstakade till gränserna eller till utskeppningshamnarna. Marschrutterna var även tidsberäknade så att inga uppstoppningar skulle uppstå. Marschtakten var i regel 1 - 2 mil per dag för ett regemente. Flera gånger gjordes provmobiliseringar för att kontrollera att allt fungerade och det gick snabbt.Förråd fanns utplacerade dels för regementet som helhet men också kompanierna hade sk. trossbodar som låg på kompaniets samlingsplats. Kompaniets trossbod rymde trossvagnarna, tyngre gods, persedlar, ammunition, tält kokkittlar etc. Det var i regel roteböndernas uppgift att frakta kompanitrossen till regementes samlingsplats. Detta ansvar övertog staten 1887.Indelningsverkets första prov kom år 1700 i och med Det Stora Nordiska Kriget bröt ut. Mobiliseringsplanerna fungerade utmärkt och den svenska armén drogs ihop mycket fort.Den svenska krigsmakten bestod då av:
Totalt ingick ca: 43.000 man i den indelta krigsmakten år 1700. I Sverige inklusive Finland fanns då 22 infanteriregementen och 12 kavalleriregementenUtöver dessa hade man också de värvade förbanden.I Sverige hade vi värvade soldater i Livgardet, ryttare i adelsfanan, artillerister vid rikets fästningar etc.I baltländerna fanns ca: 6.500 under adelsfanan och i Tyskland fanns i de svenska provinserna ca: 10.000 tyska soldater fördelade på 2 kavalleriregementen och 7 infanteriregementen. Dessutom fanns i Sverige det Tyska livgardet till fot som var 1.000 man starkt. Totalt uppgick de värvade förbanden till 14 infanteri- och 9 kavalleriregementen.Totalt kunde Sverige år 1700 mobilisera 76.000 man. Den svenska krigsmakten var med andra ord mycket stark, vältränad och välutrustad, stark nog att kunna möta varje tänkbar fiende. I förhållande till folkmängden var den svenska krigsmakten dubbelt så stor som i något annat europeiskt land vid denna tid.Problemet var att motståndarna gick ihop för att kunna mäta sig med Sverige. Hur stora arméer kunde då fienden ställa upp med?
I februari år 1700 gick sachsiska trupper under August II till anfall i det svenska Livland.I april anföll Danmark Gottarp som var i förbund med Sverige.I augusti anföll Ryssland Estland och Livland.Hur svarade då Sverige på dessa anfall under år 1700? Den indelta armén mobiliserades mycket snabbt och effektivt. Efter ett svenskt anfall på Själland i juli 1700 tvingades Danmark att kapitulera. I november anföll Karl XII Narva och besegrade den ryska armén. I juli 1701 drevs sachsarna bort från Riga och Livland.
Enorma förluster
Karolinerkrigen medförde enorma förluster åren 1700 - 1721. Den totala summan är svår att beräkna men moderna beräkningar pekar på en slutsumma av 200.000 man. Av dessa kom 150.000 från det egentliga Sverige och 50.000 från Finland. Sveriges totala folkmängd var vid denna tid ca: 2 miljoner. Detta var mycket påfrestande för de olika landsdelarna. I Östergötland gick 1.200 soldater i Östgöta infanteriregemente och 1000 ryttare från Östgöta kavalleri ut i kriget. Under de första åren av kriget togs ytterligare 1.150 infanterister och 600 ryttare ut för att ersätta förlusterna. Vidare sattes ett 650 man starkt männingsregemente upp. Det fanns även 500 båtsmän som ersattes med ytterligare 200 man.Efter Poltava 1709 fick östgötarna börja om från början. 1.200 nya soldater och 1.000 ryttare sattes upp. 1712 fick ytterligare 400 soldater skrivas ut och efter Tönningen 1713 ytterligare 650 soldater. Under de följande åren av kriget togs ytterligare 1.850 soldater, ryttare och båtsmän ut. Landskapet som hade skyldighet att hålla 2.200 man satte upp minst 10.400 soldater under dessa år. Situationen var liknande i alla landsdelar.
