Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-07-12

Inledning

En av svagheterna med indelningsverket var problemet med att få fram tillräckligt med förstärkningstrupper. Under kriget med Ryssland 1808 -1809 stod det klart att något måste göras med indelningsverket för att kunna skaffa fram tillräckligt antal reservsoldater.

Lantvärnet

Redan 1808 kom ett påbud om lantvärnet vilket innebar att var fjärde/femte vapenför ogift man mellan 18 och 25-års ålder inskrevs i värnet. Samma år uttogs ca: 30.000 man till lantvärnet och fördelades landskapsvis på särskilda lantvärnsbataljoner. Men på grund av bristande utbildning och utrustning råkade hela lantvärnet i vanrykte. Ungefär 6.000 lantvärnsmän dog i olika fältsjukdomar (främst dysenteri) mellan hösten 1808 och våren 1809. Lantvärnet användes endast under en kortare period, nämligen kriget mot Ryssland 1808 - 1809. Lantvärnet avvecklades 1811. År 1809 lades en proposition i riksdagen om inrättande av en nationalbeväring men rönte ingen framgång. I samlingen "Lantvärnet" på Krigsarkivet finns generalmönsterrullor över manskapet som tjänstgjorde i Lantvärnet.

Förstärkningsmanskapet

Vid 1810-års riksdag beslöt man om uttagandet av 50.000 man förstärkningsmanskap. Syftet var att komplettera de ordinarie regementena till full styrka utan att betunga rotarna. Varje stad och socken skulle ställa 1 soldat (förstärkningskarl/förstärkningssoldat) på var 20:e vapenför person i åldern 20 - 45 år. Uttagningen av förstärkningsmanskapet var närmast att likna vid utskrivningar. Det ständiga knekthållet hade en gång i tiden accepterades av allmogen i de olika landskapen just därför att man skulle slippa den förhatliga utskrivningarna. I första hand skulle frivilliga antas och om detta inte räckte fick lotten avgöra. Dessvärre var det tillåtet att skaffa ersättare vilket favoriserade de rika. Dessa utskrivningar av förstärkningskarlar orsakade en hel del protester i landet, tom upplopp. I Klågerupupproret i Skåne den 15/6 1811 dödades 30 - 40 upprorsmän när militären gick till anfall. Ytterligare 106 arresterades varav 21 av dem dömdes till döden. Enbart 2 av dessa avrättades dock. I Södermanland halshöggs drängen Jan Andersson Lennander för brottslig uppvigling. Systemet med förstärkningsmanskap avskaffades efter ett år.

Beväringsinrättningen

På grund av missnöjet med förstärkningsmanskapet lades år 1812 ett förslag i riksdagen om inrättandet av en allmän beväringsinrättning som ersättning för förstärkningsmanskapet. Förslaget bifölls den 27 oktober 1812 och beväringsinrättningen (nationalbeväringen) innebar en 5-årig värnplikt, nämligen från 21:a till 25:e året och omfattade alla vapenföra män. Däremot beviljades av någon anledning lejning, dvs en möjlighet till att leja någon annan att fullgöra tjänstgöringen. De lejda måste vara äldre än 25 år och maximalt 37 år gamla (40 om de redan var militärt övade). Denna rätt att undvika värnplikten gjorde att inrättningen blev impopulär då enbart de förmögna hade råd att göra detta. År 1860 ersattes lejdrätten med en möjlighet till att helt köpa sig fri från övningarna. Friköpsrätten avskaffades slutligen 1872. Normalt bestod ett infanteriregemente av 2 bataljoner om vardera 4 kompanier. Med beväringarna och nyroteringen kunde nu regementena utökas med en tredje bataljon. För att beväringarnas bristande kunskaper inte skulle ställa till problem fördelades de på alla bataljonerna, dvs indelat knektar och beväringar blandades i samma bataljoner. Den tredje bataljonen existerade enbart när regementet var utkommenderat i fält, inte i fredsorganisationen. Detta skulle den dock komma att göra i slutet av 1800-talet. År 1820 fastställdes övningstiden för beväringarna till 12 dagar vilka skulle genomföras under det första beväringsåret. Våren 1813 skedde den första mönstringen av beväringarna. Rullföring och redovisning skedde ursprungligen vid de stamkompanier inom vilkas område beväringskontingenterna var inskrivna. Dessa anslöts i fråga om övningar och organisation till de indelta regementena. Längre fram inrättades även särskilda beväringsbataljoner. Vid denna tidpunkt användes beväringarna enbart vid de indelta regementena. Först 1849 tilldelades även de värvade regementena beväringar. Exempel på två fristående beväringsförband är Livbeväringsbataljonen i Stockholm och Västernorrlands beväringsbataljon. En anledning till dessa två fristående beväringsförband var att både i Stockholm och Västernorrland saknades indelta arméregementen. Stockholm hade dock värvade regementen. I början övades beväringarna från Stockholm vid antingen Södermanlands regemente eller Upplands regemente. Det var dock långt till dessa regementens mötesplatser från Stockholm och år 1821 skapades Livbeväringsbataljonen när Livdrabantkåren avvecklades. Dess befäl överfördes då till det nyuppsatta förbandet. Därmed kunde Stockholmsbeväringarna övas Stockholm och där på Ladugårdsgärde. Eftersom de värvade regementena tilläts ta emot beväringar 1849 så lades Livbeväringsbataljonen sedermera ned 1858. Ytterligare exempel på fristående beväringsbataljoner är Hallands bataljon och Blekinge bataljon. Vad avser beväringarna i Västernorrland så saknades här indelta regementen. Istället tillhörde länet båtsmanshållet och beväringarna fick välja om de ville tillhöra lant- eller sjöbeväringen. Traditionen med båtsmän och båtsmanskompanier var stark och i början valde de flesta beväringarna här  sjöbeväringen, kanske beroende på att sjöbeväringen knappt övades alls. Lantbeväringarna utbildades först vid Jämtlands fältjägarregemente på Frösön. Avstånden var dock stora varför man från 1830-talet började öva beväringarna i Ångermanland, bl.a. i Graninge. År 1854 bildas Västernorrlands beväringsbataljon, I29. Bataljonens befäl kom i början från Jämtlands fältjägarregemente. Denna bataljon bildar år 1893 Västernorrlands regemente. Under 1813 i slutstriderna i napoleonkriget utsattes det nya värnpliktssystemet på sin första prövning. Delar av beväringens första årsklass kallades in och skeppades till Tyskland. Vidare deltog en del av beväringen i fälttåget mot Norge 1814. De värnpliktiga i beväringen övades enbart i 12 dagar per år. Först i 1856-58 års riksdagar, då Krimkriget pågick, ökades övningstiden för beväringsmanskapet till 30 dagar fördelat på två år. År 1860 tog man ett beslut som innebar att man inte längre kunde leja någon annan att fullgöra värnplikten åt sig, dvs lejningsrätten avskaffades. Däremot fick man fortfarande köpa sig fri fram till 1872 då riksdagen avskaffade denna möjlighet. Delar av beväringen mobiliserades under Krimkriget. År 1885 utökades årsklasserna från 5 till 12 år varav de 6 sista årsklasserna (åldrarna 27 - 32 år) tilldelades till den nyinrättade landsstormen. Värnpliktsåldern utsträcktes med andra ord från den fortfarande gällande 21 - 25 år till 21 - 40 års ålder. Samtidigt fastställdes övningstiden till 42 dagar fördelade på två år. År 1885 infördes för beväringar/värnpliktiga ett tre-delat inskrivningsnummer vid inskrivningarna. Landet indelades då i 31 inskrivningsområden och inskrivningarna skedde i början av april kompaniområdesvis inom respektive inskrivningsområde.  Mer information om inskrivningsnumren. Vid mönstringen erhöll den värnpliktige en personlig inskrivningsbok. Denna inskrivningsbok skulle den värnpliktige ta med sig då han inställde sig till tjänstgöring i fred eller krig. Se också ett utdrag ur 1885 års värnpliktslag. År 1887 sattes hela båtsmanhållet på vakans. Istället fick rotebönderna i båtsmanshållet betala en vakansavgift när en båtsman avgick ur tjänsten. Flottans ökade krav på kontinuerlig bemanning och sjömaterielens utveckling  gjorde att försörjningen av båtsmän genom indelningsverket inte längre var funktionell. Som en ersättning för båtsmanskåren värvades istället en fast stam av manskap (sjömanskår) till Flottan, uppdelade på matros-, eldare-, hantverks-, minör- och fästningsartilleriavdelningar. År 1898 ändrades värvningssättet till flottans sjömanskår. Allt manskap skulle nu vara ständigt tjänstgörande och rekryteras antingen genom s.k. karlskrivning från skeppsgossekåren eller genom kontraktsskrivning. Det var dock aldrig aktuellt att ersätta att ersätta de indelta båtsmännen med värnpliktiga båtsmän. Sjötjänsten ombord på fartygen krävde en helt annan utbildning än vad beväringstjänsten kunde erbjuda. Dock gjordes vissa försök med ett mindre antal värnpliktiga i flottan. Det var dock aldrig tal om att beväringar helt självständigt skulle bemanna några krigsfartyg. År 1889 övades 200 värnpliktiga i flottan.

Ny härordning 1892

År 1892 antogs ett förslag på en ny härordning vid en urtima riksdag. Nu utökades värnplikten till att omfatta 12 år i beväringen och 8 år i landstormen (dvs totalt 20 årsklasser) och utbildningstiden ökades till 90 dagar. Årsklasserna 1 - 8 ingick i första uppbådet, klasserna 9 - 12 i andra uppbådet och klasserna 13 - 20 utgjordes av landsstormen. Värnpliktshären var emellertid fortfarande för svag för att den indelta armén skulle kunna avskaffas. Beväringarna rullfördes i egna mönsterrullor, de sk. beväringsmönsterrullorna. Från och med år 1866 kallas dessa rullor för inskrivningslängder.

Extra rotering

Ett sätt att tillföra fler armén soldater var att utöka antalet rotar. En extra rotering skedde 1810 som sedan omarbetades 1825. Den extra roteringen innebar att jord som tidigare varit undantagen från rust- eller rotehållet nu roterades. Detta gällde enbart vid krig. Exempel på gårdar som nu blev skyldiga att hålla en knekt eller båtsman vid krigstider var kungsgårdar, säterier, prästgårdar, vissa posthemman, indragna militiehemman m.fl. Den extra roteringen skulle sätta upp och utrusta fotfolk eller båtsmän efter samma grunder som den gamla roteringen, dvs. 2 - 3 hemman i infanteriet och 3 - 4 hemman i båtsmanshållet skulle bilda en rote. Denna skyldighet gällde enbart i krigstid och i fredstid slapp dessa rotar  erlägga vakansavgift. Under kriget mot Napoleon 1813 - 1814 var den extra roteringen inkallad. Totalt inbringade den extra roteringen 3.258 rotar varav 2.670 rotar i knekthållet och 588 i båtsmanshållet. Bland annat resulterade detta i tillkomsten av två nya regementen, Norra- och Södra skånska regementet.

Ny rotering

Efter 1825 gjordes även en ny rotering som innebar att hittills oroterad jord som fanns på jord med sådan skyldighet nu roterades. Det kan ha varit jord som delats vid arvskiften, nyuppodlad mark, gammal bergslag i Östergötland och Värmland där bergshanteringen upphört m.fl. Vissa hemman av dessa nya rotringshemman avsattes som stöd till befintliga rotar medan andra bildade nya rotar. Dessa nya rotar skulle vara vakanta i fredstid men rotarna var tvungna att betala vakansavgift. Totalt inbringade nyroteringen 1.421 rotar varav 940 rotar i knekthållet och 481 i båtsmanshållet. Parallellt med beväringsinrättningen från 1812 förstärktes den indelta armén med två nya regementen i det hittills oroterade Skåne. Dessa kan anses som nyroterade. De preussiska rustningen och dess framgångar i krigen 1866 och 1870 - 1871 visade vad en värnpliktsarmé kunde åstadkomma. År 1875 lades ett förslag av överste och friherre Raab om en ny härordning byggt på allmän värnplikt men vann inget bifall då. Ett första resultat nåddes 1885 då en ny värnpliktslag antogs som ökade värnpliktstiden till 6 år i beväringen och 6 år i landstormen och övningstiden ökades till 42 dagar.

Landstormen

Riksdagen beslöt år 1885 att en landstorm skulle organiseras av de sex äldsta åldersklasserna, dvs 27-32-åringar. Från år 1892 av de åtta äldsta, dvs 33-40-åringar, och från 1914 35-42-åringar. Vid denna tid var landstormen dock endast en organisation på papperet och fick enbart inkallas vid krig till hemortens försvar. Från 1901 då den allmänna värnplikten infördes tillkom uppgiften att skydda fältarméns mobilisering. Först 1914 började man genomföra utbildningar om 5 dagar. Detta skedde endast under kort tid efter beslutet. Befälet till landstormsförbanden rekryterades huvudsakligen på frivillig väg. Under Första världskriget, dvs 1914-18, mobiliserades stora delar av landstormen för gräns- och kustförsvar. Före 1936 fick landstormsförbanden inte föras utanför eget och angränsande inskrivningsområde. År 1936 infördes en obligatorisk utbildning om 5 dagar, för befälet dessutom befälsövning om 7 dagar. I början av  andra världskriget (1939-41) mobiliserades åter landstormen. År 1941 slopades uppdelningen av de värnpliktiga i beväring och landstorm. Hemvärnet ersatte därefter landstormen då den inrättats.

Hemvärnet

Efter ett riksdagsbeslut 1940 inrättades Hemvärnet som därmed kom att ersätta landstormen. Hemvärnets uppgift blev att vara ett första lokalförsvar vid en fientlig attack och att hålla hålla tillbaka fienden tills förstärkningar kunde anlända i form av reguljär trupp. Personer över 47 år och utgått ur försvaret eller ungdomar som ännu inte gjort värnplikten kunde bli hemvärnsman. Myndigheterna räknade att cirka 50.000 man skulle ansluta sig men redan hösten 1940 hade 90.000 anmält sig. Den stora anslutningen gjorde att det från början inte fanns utrustning till alla. De som inte hade uniform bar en armbindel med landstormens märke. Först 1949 fick Hemvärnet en riktig fältuniform, m/1939, men det tog flera år innan alla fått en uniform. År 1943 bildades hemvärnet stridsskola, HvSS. Efter andra världskriget blev hemvärnets främsta uppgift att bevaka alla mobiliseringsförråd. Antalet ansluta i hemvärnet växte till 120.000, både män och kvinnor. Idag är organisationen mindre men är istället modernare utrustad med bl.a. egna fordon. Den årliga övningstiden har också blivit längre. Tilläggsnamnet "Nationella skyddsstyrkorna" säger lite om Hemvärnets uppgifter idag. Nu när den allmänna värnplikten är avskaffad och de tidigare territorialförsvarsförbanden lades ner under 1990-talet har Hemvärnets uppgifter blivit allt viktigare. Mer om Hemvärnet. Se även indelningsverket avskaffas

Allmän värnplikt

Beslutet att avskaffa indelningsverket togs den 14 juni 1901. Då övergavs indelningsverket för ett system med allmän värnplikt där de indelta- och värvade regementena ersattes med en värnpliktsarmé. Man behöll dock en mindre värvad stam av befäl. Befälseskadern utökades dock med reservbefäl, bl. a. reservofficerare och värnpliktiga officerare/underofficerare. Efter 1901 ändras den officiella benämningen på de inkallade männen från beväringar till värnpliktiga. Benämningen värnpliktig användes dock även före 1901. Omställningstiden av indelningsverket till ett värnpliktssystem beräknades till 12 år. År 1901 fanns det 22.000 indelt och 11.000 värvad personal i Sverige. År 1913 skulle detta antal vara nere i 13.800. Minskningen skulle främst ske genom att de indelta soldaterna utgick ur organisationen. Vid första världskrigets utbrott 1914 var de indelta krigsmakten nästan helt avvecklad även om många indelta soldater fortfarande var i tjänst och även inkallades i beredskapen under kriget. Det fanns dock ett behov av ett fast värvat manskap och underbefäl även efter 1901, främst inom specialtruppslagen och kavalleriet. Detta behov tillgodosågs genom att sk. volontärer anställdes på kontrakt. Enligt riksdagsbeslutet om allmän värnplikt skulle de flesta värnpliktiga övas i 150 dagar följda av tre repetitionsövningar om vardera 30 dagar under det 2:a till 4:e året, dvs totalt 240 dagar. De första värnpliktiga i det nya systemet ryckte in våren 1902. De allra flesta av de inskrivna rekryterna tilldelades till armén. År 1902 tilldelades armén ca: 28.600 och flottan 1.900. Under de första åren, 1902 - 1907, användes en kortare utbildningstid än de beslutade 240 dagarna. Under denna period användes enbart 172 dagar för utbildningen med 112 dagar för grundutbildningen. Först 1908  förlängdes tiden till de stipulerade 240 dagarna. Det var också först år 1908 som kavalleriet hade värnpliktiga året runt, men det dröjde ytterligare många år innan kavalleriet med sin tidskrävande ridutbildning huvudsakligen bestod av värnpliktiga. Först efter första världskrigets slut 1918 kunde flottan fullt ut använda sig av värnpliktiga. I statistiken över antalet utvandrande unga män till Nordamerika kan man se en ökning efter 1901-års beslut om allmän värnplikt.

Längre och sammanhängande utbildningstider

Den allmänna värnplikten innebar också längre och sammanhängande utbildningstider, vilket också inkluderade vintertid. Detta ställde krav på bättre förläggningar. För varje regemente utsågs en stad i landskapet där regementet stationerades. I dessa städer började man nu uppföra kaserner för de värnpliktiga. Innan dessa kaserner var byggda fick man rusta upp de förläggningar som fanns vid respektive regementes övningshedar. Det var här de värnpliktiga övades innan regementena flyttade in i kasernerna i städerna. Redan under 1870-talet påbörjades en upprustning barackerna på hedarna. Efter 1901 startade en tillbyggnation av befälsbostäder, mässar, stallar och manskapsbaracker vid landets 27 övningshedar för att härbärgera de värnpliktiga i väntan på kasernerna. Kaserneringsprogrammet var mycket omfattande och det fanns inte den byggkapacitet som behövdes för att snabbt bygga kasernerna. De 12 befintliga kasernetablissemangen utvidgades och hela 44 nya kasernetablissemang byggdes upp i landets nya garnisonsstäder. Det tog dock en bra bit in på 1920-talet innan alla regementen var förlagda i kaserner. Södermanlands regemente, till exempel, flyttade in i kaserner i Strängnäs först 1921. Byggnadsprogrammet avslutades formellt vid årsskiftet 1927-28.

Övningstiden

I den allmänna värnplikten behölls värnpliktsåldern oförändrad från 21 till 40 år. Övningstiden för de värnpliktiga utökas dock kraftigt. En värnpliktig uttagen för linjetjänst i infanteriet övades från 1908 i 240 dagar varav 90 dagar utgjordes av 3 repetitionsövningar om vardera 30 dagar. Grundutbildningen var således 150 dagar - 5 månader. För flottan och det nyuppsatta kustartilleriet var övningstiden 300 dagar. År 1914, inför första världskriget, utökades övningstiden till 340 dagar (250 dagars grundutbildning plus 3 x 30 dagars repetitionsövningar) för infanteriet. Värnpliktstiden förlängdes också med ett år genom att pliktåldern sänktes från 21 till 20 år. I och med 1925-års nedrustningar sänktes övningstiden till 140 dagar varav 2 repetitionsövningar om 25 dagar. År 1936 höjdes åter övningstiden, nu till 175 dagar varav 1 repetitionsövning om 25 dagar. År 1941, mitt under andra världskriget, höjdes övningstiden till 450 dagar fördelat på en första tjänstgöring om 360 dagar samt 3 repetitionsövningar om vardera 30 dagar. Det nya värnpliktsförsvaret fick sin första stora test i samband unionskrisen med Norge 1905. Den svenska försvaret mobiliserades då genom att två årsklasser om totalt 50.000 man kallades in. Vid denna tidpunkt levde den svenska armén fortfarande på de kvarvarande indelta soldaternas rutin och erfarenhet.

Inskrivningsnummer

Som nämnt ovan i avsnittet om beväringsinrättningen infördes år 1885 ett tre-delat inskrivningsnummer för beväringar/värnpliktiga vid inskrivningarna. Landets tidigare 31 inskrivningsområden minskas till 26 st. Inskrivningarna skedde från 1885 kompaniområdesvis. Dessa kompaniområden ersattes 1901 med sk. rullföringsområden. Systemet med inskrivningsområden/rullföringsområden användes fram till 1969. Mer information om inskrivningsnumren. Även indelningen av de värnpliktiga ändrades något 1901. Den tidigare indelningen av de värnpliktiga blev nu 20 årsklasser med två särskilda klasser, A och B. A-klassen utgjordes av tidigare militär personal som tjänstgjort i minst två år vid krigsmakten och som nu överförts till beväringen. B- klassen utgjordes av studenter och likställda. I första uppbådet ingick klasserna A och B samt de 8 yngsta årsklasserna. Till andra uppbådet hörde de därpå följand 4 årsklasserna samt landstormen (dvs. de 8 äldsta årsklasserna). Då en värnpliktig fyllde 33 år överfördes han till landstormen. År 1914 blev varje svensk man inskrivningsskyldig i värnpliktssystemet det år han fyllde 20 år. Från år 1942 indelades de värnpliktiga vid mönstringen i olika besiktningsgrupper, där 1 - 4 var dugliga till krigstjänst, T var tillfälligt odugliga och O var odugliga till krigstjänst. De som klassats som dugliga till krigstjänst placerades efter användbarhet i krigsorganisationen i grupp K, grupp A eller som värnpliktiga i allmänhet. Studenter och likställda, sjökaptener och likställda, vissa minderåriga och vissa med bestämd yrkes- eller annan utbildning tillhörde grupp K. Värnpliktiga uttagna till underbefälsutbildning ingick i grupp A. Den övre gränsen för värnpliktiga ökades 1941 till 47 år.  Under andra världskriget, 1939 - 1945, var mer än en miljon värnpliktiga inkallade och som mest var 300.000 inkallade samtidigt. För att klara av att utbilda och utrusta nya fältförband för krigsorganisationen skulle varje infanteri- och artilleriregemente sätta upp dels ett fältregemente och dels ett fördubblingsregemente som båda sändes ut till sina beredskapsförläggningar. Kvar i fredskasernerna fanns en depåorganisation som ansvarade för utbildningen av nya värnpliktsomgångar. Dessa nya regementen fick även förbandsnummer och namn. Hallands regemente satte exempelvis upp fördubblingsregementet I46, Varbergs regemente. Dessa regementen avvecklades sen vid fredsslutet 1945. År 1948 minskades övningstiden från 450 till 360 dagar. Den höjdes dock 1952 till 394 dagar fördelat på en grundtjänstgöring om 304 dagar och 3 repetitionsövningar om vardera 30 dagar. År 1966 blev antalet övningsdagar för armén och kustartilleriet högst 345 dagar och för flottan och flygvapnet högst 364. År 1953 ersattes de tidigare inskrivningsnumren med personnummer. År 1954 sänktes den undre gränsen för värnplikten till 18 år och omfattade nu alla män mellan 18 och 47. Från 1969 inmönstrades alla män som under året fyllt 18 år och skyldigheten att tjänstgöra som värnplikts i försvarsmakten  sträcker sig fram till det år man fyller 47 år. Inskrivningen/mönstringen skedde mellan september och maj och tog två dagar anspråk per inskrivningsskyldig. Varje värnpliktig fick genomgå en noggrann fysisk och psykisk undersökning för att man skulle få rätt man på rätt plats i krigsorganisationen. Läs också om Allmänna värnplikten avskaffas

Värnpliktsålder

Unga män mönstrades det år de inträdde i värnpliktsåldern, dvs då skrevs de in i inskrivningslängden och tilldelades ett inskrivningsnummer (värnpliktsnummer). Det år man blev värnpliktig har varierat genom tiderna enligt följande: Åren 1886 – 1914: 21 år Åren 1914 – 1950: 20 år Åren 1950 – 1954: 19 år Åren 1954 – 2010: 18 år Normalt mönstrades man samma år som man inträdde i värnpliktsåldern. Det var den socken/församling man bodde i när man skulle mönstras som avgjorde vid vilket inskrivningsområde man skulle mönstras. Den ålder vid vilken man avregistrerades som värnpliktig har varierat enligt följande. Åren 1902 – 1914: 40 år Åren 1914 – 1936: 42 år Åren 1937 – 1942: 45 år Från 1942: 47 år Relaterade länkar 1885 års värnpliktslag Värnpliktig inskrivningsbok, 1892 Om Hemvärnet Indelningsverket Källor 1. Från allmogeuppbåd till folkhär, Torsten Holm, 1943 2. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, Lars Ericson, 1997 3. Medborgare i vapen - värnplikten i Sverige under två sekel, Lars Ericson, 1999 4. Inskrivningar av värnpliktiga 1812 - 1969, en översikt av Evabritta Personne, 1968. Överst på sidan

Beväringsinrättningen och allmän värnplikt

xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-20

Inledning

En av svagheterna med indelningsverket var problemet med att få fram tillräckligt med förstärkningstrupper. Under kriget med Ryssland 1808 -1809 stod det klart att något måste göras med indelningsverket för att kunna skaffa fram tillräckligt antal reservsoldater.

Lantvärnet

Redan 1808 kom ett påbud om lantvärnet vilket innebar att var fjärde/femte vapenför ogift man mellan 18 och 25-års ålder inskrevs i värnet. Samma år uttogs ca: 30.000 man till lantvärnet och fördelades landskapsvis på särskilda lantvärnsbataljoner. Men på grund av bristande utbildning och utrustning råkade hela lantvärnet i vanrykte. Ungefär 6.000 lantvärnsmän dog i olika fältsjukdomar (främst dysenteri) mellan hösten 1808 och våren 1809. Lantvärnet användes endast under en kortare period, nämligen kriget mot Ryssland 1808 - 1809. Lantvärnet avvecklades 1811. År 1809 lades en proposition i riksdagen om inrättande av en nationalbeväring men rönte ingen framgång. I samlingen "Lantvärnet" på Krigsarkivet finns generalmönsterrullor över manskapet som tjänstgjorde i Lantvärnet.

Förstärkningsmanskapet

Vid 1810-års riksdag beslöt man om uttagandet av 50.000 man förstärkningsmanskap. Syftet var att komplettera de ordinarie regementena till full styrka utan att betunga rotarna. Varje stad och socken skulle ställa 1 soldat (förstärkningskarl/förstärkningssoldat) på var 20:e vapenför person i åldern 20 - 45 år. Uttagningen av förstärkningsmanskapet var närmast att likna vid utskrivningar. Det ständiga knekthållet hade en gång i tiden accepterades av allmogen i de olika landskapen just därför att man skulle slippa den förhatliga utskrivningarna. I första hand skulle frivilliga antas och om detta inte räckte fick lotten avgöra. Dessvärre var det tillåtet att skaffa ersättare vilket favoriserade de rika. Dessa utskrivningar av förstärkningskarlar orsakade en hel del protester i landet, tom upplopp. I Klågerupupproret i Skåne den 15/6 1811 dödades 30 - 40 upprorsmän när militären gick till anfall. Ytterligare 106 arresterades varav 21 av dem dömdes till döden. Enbart 2 av dessa avrättades dock. I Södermanland halshöggs drängen Jan Andersson Lennander för brottslig uppvigling. Systemet med förstärkningsmanskap avskaffades efter ett år.

Beväringsinrättningen

På grund av missnöjet med förstärkningsmanskapet lades år 1812 ett förslag i riksdagen om inrättandet av en allmän beväringsinrättning som ersättning för förstärkningsmanskapet. Förslaget bifölls den 27 oktober 1812 och beväringsinrättningen (nationalbeväringen) innebar en 5-årig värnplikt, nämligen från 21:a till 25:e året och omfattade alla vapenföra män. Däremot beviljades av någon anledning lejning, dvs en möjlighet till att leja någon annan att fullgöra tjänstgöringen. De lejda måste vara äldre än 25 år och maximalt 37 år gamla (40 om de redan var militärt övade). Denna rätt att undvika värnplikten gjorde att inrättningen blev impopulär då enbart de förmögna hade råd att göra detta. År 1860 ersattes lejdrätten med en möjlighet till att helt köpa sig fri från övningarna. Friköpsrätten avskaffades slutligen 1872. Normalt bestod ett infanteriregemente av 2 bataljoner om vardera 4 kompanier. Med beväringarna och nyroteringen kunde nu regementena utökas med en tredje bataljon. För att beväringarnas bristande kunskaper inte skulle ställa till problem fördelades de på alla bataljonerna, dvs indelat knektar och beväringar blandades i samma bataljoner. Den tredje bataljonen existerade enbart när regementet var utkommenderat i fält, inte i fredsorganisationen. Detta skulle den dock komma att göra i slutet av 1800-talet. År 1820 fastställdes övningstiden för beväringarna till 12 dagar vilka skulle genomföras under det första beväringsåret. Våren 1813 skedde den första mönstringen av beväringarna. Rullföring och redovisning skedde ursprungligen vid de stamkompanier inom vilkas område beväringskontingenterna var inskrivna. Dessa anslöts i fråga om övningar och organisation till de indelta regementena. Längre fram inrättades även särskilda beväringsbataljoner. Vid denna tidpunkt användes beväringarna enbart vid de indelta regementena. Först 1849 tilldelades även de värvade regementena beväringar. Exempel på två fristående beväringsförband är Livbeväringsbataljonen i Stockholm och Västernorrlands beväringsbataljon. En anledning till dessa två fristående beväringsförband var att både i Stockholm och Västernorrland saknades indelta arméregementen. Stockholm hade dock värvade regementen. I början övades beväringarna från Stockholm vid antingen Södermanlands regemente eller Upplands regemente. Det var dock långt till dessa regementens mötesplatser från Stockholm och år 1821 skapades Livbeväringsbataljonen när Livdrabantkåren avvecklades. Dess befäl överfördes då till det nyuppsatta förbandet. Därmed kunde Stockholmsbeväringarna övas Stockholm och där på Ladugårdsgärde. Eftersom de värvade regementena tilläts ta emot beväringar 1849 så lades Livbeväringsbataljonen sedermera ned 1858. Ytterligare exempel på fristående beväringsbataljoner är Hallands bataljon och Blekinge bataljon. Vad avser beväringarna i Västernorrland så saknades här indelta regementen. Istället tillhörde länet båtsmanshållet och beväringarna fick välja om de ville tillhöra lant- eller sjöbeväringen. Traditionen med båtsmän och båtsmanskompanier var stark och i början valde de flesta beväringarna här  sjöbeväringen, kanske beroende på att sjöbeväringen knappt övades alls. Lantbeväringarna utbildades först vid Jämtlands fältjägarregemente på Frösön. Avstånden var dock stora varför man från 1830-talet började öva beväringarna i Ångermanland, bl.a. i Graninge. År 1854 bildas Västernorrlands beväringsbataljon, I29. Bataljonens befäl kom i början från Jämtlands fältjägarregemente. Denna bataljon bildar år 1893 Västernorrlands regemente. Under 1813 i slutstriderna i napoleonkriget utsattes det nya värnpliktssystemet på sin första prövning. Delar av beväringens första årsklass kallades in och skeppades till Tyskland. Vidare deltog en del av beväringen i fälttåget mot Norge 1814. De värnpliktiga i beväringen övades enbart i 12 dagar per år. Först i 1856-58 års riksdagar, då Krimkriget pågick, ökades övningstiden för beväringsmanskapet till 30 dagar fördelat på två år. År 1860 tog man ett beslut som innebar att man inte längre kunde leja någon annan att fullgöra värnplikten åt sig, dvs lejningsrätten avskaffades. Däremot fick man fortfarande köpa sig fri fram till 1872 då riksdagen avskaffade denna möjlighet. Delar av beväringen mobiliserades under Krimkriget. År 1885 utökades årsklasserna från 5 till 12 år varav de 6 sista årsklasserna (åldrarna 27 - 32 år) tilldelades till den nyinrättade landsstormen. Värnpliktsåldern utsträcktes med andra ord från den fortfarande gällande 21 - 25 år till 21 - 40 års ålder. Samtidigt fastställdes övningstiden till 42 dagar fördelade på två år. År 1885 infördes för beväringar/värnpliktiga ett tre- delat inskrivningsnummer vid inskrivningarna. Landet indelades då i 31 inskrivningsområden och inskrivningarna skedde i början av april kompaniområdesvis inom respektive inskrivningsområde.  Mer information om inskrivningsnumren. Vid mönstringen erhöll den värnpliktige en personlig inskrivningsbok. Denna inskrivningsbok skulle den värnpliktige ta med sig då han inställde sig till tjänstgöring i fred eller krig. Se också ett utdrag ur 1885 års värnpliktslag. År 1887 sattes hela båtsmanhållet på vakans. Istället fick rotebönderna i båtsmanshållet betala en vakansavgift när en båtsman avgick ur tjänsten. Flottans ökade krav på kontinuerlig bemanning och sjömaterielens utveckling  gjorde att försörjningen av båtsmän genom indelningsverket inte längre var funktionell. Som en ersättning för båtsmanskåren värvades istället en fast stam av manskap (sjömanskår) till Flottan, uppdelade på matros-, eldare-, hantverks-, minör- och fästningsartilleriavdelningar. År 1898 ändrades värvningssättet till flottans sjömanskår. Allt manskap skulle nu vara ständigt tjänstgörande och rekryteras antingen genom s.k. karlskrivning från skeppsgossekåren eller genom kontraktsskrivning. Det var dock aldrig aktuellt att ersätta att ersätta de indelta båtsmännen med värnpliktiga båtsmän. Sjötjänsten ombord på fartygen krävde en helt annan utbildning än vad beväringstjänsten kunde erbjuda. Dock gjordes vissa försök med ett mindre antal värnpliktiga i flottan. Det var dock aldrig tal om att beväringar helt självständigt skulle bemanna några krigsfartyg. År 1889 övades 200 värnpliktiga i flottan.

Ny härordning 1892

År 1892 antogs ett förslag på en ny härordning vid en urtima riksdag. Nu utökades värnplikten till att omfatta 12 år i beväringen och 8 år i landstormen (dvs totalt 20 årsklasser) och utbildningstiden ökades till 90 dagar. Årsklasserna 1 - 8 ingick i första uppbådet, klasserna 9 - 12 i andra uppbådet och klasserna 13 - 20 utgjordes av landsstormen. Värnpliktshären var emellertid fortfarande för svag för att den indelta armén skulle kunna avskaffas. Beväringarna rullfördes i egna mönsterrullor, de sk. beväringsmönsterrullorna. Från och med år 1866 kallas dessa rullor för inskrivningslängder.

Extra rotering

Ett sätt att tillföra fler armén soldater var att utöka antalet rotar. En extra rotering skedde 1810 som sedan omarbetades 1825. Den extra roteringen innebar att jord som tidigare varit undantagen från rust- eller rotehållet nu roterades. Detta gällde enbart vid krig. Exempel på gårdar som nu blev skyldiga att hålla en knekt eller båtsman vid krigstider var kungsgårdar, säterier, prästgårdar, vissa posthemman, indragna militiehemman m.fl. Den extra roteringen skulle sätta upp och utrusta fotfolk eller båtsmän efter samma grunder som den gamla roteringen, dvs. 2 - 3 hemman i infanteriet och 3 - 4 hemman i båtsmanshållet skulle bilda en rote. Denna skyldighet gällde enbart i krigstid och i fredstid slapp dessa rotar  erlägga vakansavgift. Under kriget mot Napoleon 1813 - 1814 var den extra roteringen inkallad. Totalt inbringade den extra roteringen 3.258 rotar varav 2.670 rotar i knekthållet och 588 i båtsmanshållet. Bland annat resulterade detta i tillkomsten av två nya regementen, Norra- och Södra skånska regementet.

Ny rotering

Efter 1825 gjordes även en ny rotering som innebar att hittills oroterad jord som fanns på jord med sådan skyldighet nu roterades. Det kan ha varit jord som delats vid arvskiften, nyuppodlad mark, gammal bergslag i Östergötland och Värmland där bergshanteringen upphört m.fl. Vissa hemman av dessa nya rotringshemman avsattes som stöd till befintliga rotar medan andra bildade nya rotar. Dessa nya rotar skulle vara vakanta i fredstid men rotarna var tvungna att betala vakansavgift. Totalt inbringade nyroteringen 1.421 rotar varav 940 rotar i knekthållet och 481 i båtsmanshållet. Parallellt med beväringsinrättningen från 1812 förstärktes den indelta armén med två nya regementen i det hittills oroterade Skåne. Dessa kan anses som nyroterade. De preussiska rustningen och dess framgångar i krigen 1866 och 1870 - 1871 visade vad en värnpliktsarmé kunde åstadkomma. År 1875 lades ett förslag av överste och friherre Raab om en ny härordning byggt på allmän värnplikt men vann inget bifall då. Ett första resultat nåddes 1885 då en ny värnpliktslag antogs som ökade värnpliktstiden till 6 år i beväringen och 6 år i landstormen och övningstiden ökades till 42 dagar.

Landstormen

Riksdagen beslöt år 1885 att en landstorm skulle organiseras av de sex äldsta åldersklasserna, dvs 27-32-åringar. Från år 1892 av de åtta äldsta, dvs 33-40-åringar, och från 1914 35-42-åringar. Vid denna tid var landstormen dock endast en organisation på papperet och fick enbart inkallas vid krig till hemortens försvar. Från 1901 då den allmänna värnplikten infördes tillkom uppgiften att skydda fältarméns mobilisering. Först 1914 började man genomföra utbildningar om 5 dagar. Detta skedde endast under kort tid efter beslutet. Befälet till landstormsförbanden rekryterades huvudsakligen på frivillig väg. Under Första världskriget, dvs 1914-18, mobiliserades stora delar av landstormen för gräns- och kustförsvar. Före 1936 fick landstormsförbanden inte föras utanför eget och angränsande inskrivningsområde. År 1936 infördes en obligatorisk utbildning om 5 dagar, för befälet dessutom befälsövning om 7 dagar. I början av  andra världskriget (1939-41) mobiliserades åter landstormen. År 1941 slopades uppdelningen av de värnpliktiga i beväring och landstorm. Hemvärnet ersatte därefter landstormen då den inrättats.

Hemvärnet

Efter ett riksdagsbeslut 1940 inrättades Hemvärnet som därmed kom att ersätta landstormen. Hemvärnets uppgift blev att vara ett första lokalförsvar vid en fientlig attack och att hålla hålla tillbaka fienden tills förstärkningar kunde anlända i form av reguljär trupp. Personer över 47 år och utgått ur försvaret eller ungdomar som ännu inte gjort värnplikten kunde bli hemvärnsman. Myndigheterna räknade att cirka 50.000 man skulle ansluta sig men redan hösten 1940 hade 90.000 anmält sig. Den stora anslutningen gjorde att det från början inte fanns utrustning till alla. De som inte hade uniform bar en armbindel med landstormens märke. Först 1949 fick Hemvärnet en riktig fältuniform, m/1939, men det tog flera år innan alla fått en uniform. År 1943 bildades hemvärnet stridsskola, HvSS. Efter andra världskriget blev hemvärnets främsta uppgift att bevaka alla mobiliseringsförråd. Antalet ansluta i hemvärnet växte till 120.000, både män och kvinnor. Idag är organisationen mindre men är istället modernare utrustad med bl.a. egna fordon. Den årliga övningstiden har också blivit längre. Tilläggsnamnet "Nationella skyddsstyrkorna" säger lite om Hemvärnets uppgifter idag. Nu när den allmänna värnplikten är avskaffad och de tidigare territorialförsvarsförbanden lades ner under 1990- talet har Hemvärnets uppgifter blivit allt viktigare. Mer om Hemvärnet. Se även indelningsverket avskaffas

Allmän värnplikt

Beslutet att avskaffa indelningsverket togs den 14 juni 1901. Då övergavs indelningsverket för ett system med allmän värnplikt där de indelta- och värvade regementena ersattes med en värnpliktsarmé. Man behöll dock en mindre värvad stam av befäl. Befälseskadern utökades dock med reservbefäl, bl. a. reservofficerare och värnpliktiga officerare/underofficerare. Efter 1901 ändras den officiella benämningen på de inkallade männen från beväringar till värnpliktiga. Benämningen värnpliktig användes dock även före 1901. Omställningstiden av indelningsverket till ett värnpliktssystem beräknades till 12 år. År 1901 fanns det 22.000 indelt och 11.000 värvad personal i Sverige. År 1913 skulle detta antal vara nere i 13.800. Minskningen skulle främst ske genom att de indelta soldaterna utgick ur organisationen. Vid första världskrigets utbrott 1914 var de indelta krigsmakten nästan helt avvecklad även om många indelta soldater fortfarande var i tjänst och även inkallades i beredskapen under kriget. Det fanns dock ett behov av ett fast värvat manskap och underbefäl även efter 1901, främst inom specialtruppslagen och kavalleriet. Detta behov tillgodosågs genom att sk. volontärer anställdes på kontrakt. Enligt riksdagsbeslutet om allmän värnplikt skulle de flesta värnpliktiga övas i 150 dagar följda av tre repetitionsövningar om vardera 30 dagar under det 2:a till 4:e året, dvs totalt 240 dagar. De första värnpliktiga i det nya systemet ryckte in våren 1902. De allra flesta av de inskrivna rekryterna tilldelades till armén. År 1902 tilldelades armén ca: 28.600 och flottan 1.900. Under de första åren, 1902 - 1907, användes en kortare utbildningstid än de beslutade 240 dagarna. Under denna period användes enbart 172 dagar för utbildningen med 112 dagar för grundutbildningen. Först 1908  förlängdes tiden till de stipulerade 240 dagarna. Det var också först år 1908 som kavalleriet hade värnpliktiga året runt, men det dröjde ytterligare många år innan kavalleriet med sin tidskrävande ridutbildning huvudsakligen bestod av värnpliktiga. Först efter första världskrigets slut 1918 kunde flottan fullt ut använda sig av värnpliktiga. I statistiken över antalet utvandrande unga män till Nordamerika kan man se en ökning efter 1901-års beslut om allmän värnplikt.

Längre och sammanhängande

utbildningstider

Den allmänna värnplikten innebar också längre och sammanhängande utbildningstider, vilket också inkluderade vintertid. Detta ställde krav på bättre förläggningar. För varje regemente utsågs en stad i landskapet där regementet stationerades. I dessa städer började man nu uppföra kaserner för de värnpliktiga. Innan dessa kaserner var byggda fick man rusta upp de förläggningar som fanns vid respektive regementes övningshedar. Det var här de värnpliktiga övades innan regementena flyttade in i kasernerna i städerna. Redan under 1870-talet påbörjades en upprustning barackerna på hedarna. Efter 1901 startade en tillbyggnation av befälsbostäder, mässar, stallar och manskapsbaracker vid landets 27 övningshedar för att härbärgera de värnpliktiga i väntan på kasernerna. Kaserneringsprogrammet var mycket omfattande och det fanns inte den byggkapacitet som behövdes för att snabbt bygga kasernerna. De 12 befintliga kasernetablissemangen utvidgades och hela 44 nya kasernetablissemang byggdes upp i landets nya garnisonsstäder. Det tog dock en bra bit in på 1920-talet innan alla regementen var förlagda i kaserner. Södermanlands regemente, till exempel, flyttade in i kaserner i Strängnäs först 1921. Byggnadsprogrammet avslutades formellt vid årsskiftet 1927-28.

Övningstiden

I den allmänna värnplikten behölls värnpliktsåldern oförändrad från 21 till 40 år.  Övningstiden för de värnpliktiga utökas dock kraftigt. En värnpliktig uttagen för linjetjänst i infanteriet övades från 1908 i 240 dagar varav 90 dagar utgjordes av 3 repetitionsövningar om vardera 30 dagar. Grundutbildningen var således 150 dagar - 5 månader. För flottan och det nyuppsatta kustartilleriet var övningstiden 300 dagar. År 1914, inför första världskriget, utökades övningstiden till 340 dagar (250 dagars grundutbildning plus 3 x 30 dagars repetitionsövningar) för infanteriet. Värnpliktstiden förlängdes också med ett år genom att pliktåldern sänktes från 21 till 20 år. I och med 1925-års nedrustningar sänktes övningstiden till 140 dagar varav 2 repetitionsövningar om 25 dagar. År 1936 höjdes åter övningstiden, nu till 175 dagar varav 1 repetitionsövning om 25 dagar. År 1941, mitt under andra världskriget, höjdes övningstiden till 450 dagar fördelat på en första tjänstgöring om 360 dagar samt 3 repetitionsövningar om vardera 30 dagar. Det nya värnpliktsförsvaret fick sin första stora test i samband unionskrisen med Norge 1905. Den svenska försvaret mobiliserades då genom att två årsklasser om totalt 50.000 man kallades in. Vid denna tidpunkt levde den svenska armén fortfarande på de kvarvarande indelta soldaternas rutin och erfarenhet.

Inskrivningsnummer

Som nämnt ovan i avsnittet om beväringsinrättningen infördes år 1885 ett tre-delat inskrivningsnummer för beväringar/värnpliktiga vid inskrivningarna. Landets tidigare 31 inskrivningsområden minskas till 26 st. Inskrivningarna skedde från 1885 kompaniområdesvis. Dessa kompaniområden ersattes 1901 med sk. rullföringsområden. Systemet med inskrivningsområden/rullföringsområden användes fram till 1969. Mer information om inskrivningsnumren. Även indelningen av de värnpliktiga ändrades något 1901. Den tidigare indelningen av de värnpliktiga blev nu 20 årsklasser med två särskilda klasser, A och B. A-klassen utgjordes av tidigare militär personal som tjänstgjort i minst två år vid krigsmakten och som nu överförts till beväringen. B-klassen utgjordes av studenter och likställda. I första uppbådet ingick klasserna A och B samt de 8 yngsta årsklasserna. Till andra uppbådet hörde de därpå följand 4 årsklasserna samt landstormen (dvs. de 8 äldsta årsklasserna). Då en värnpliktig fyllde 33 år överfördes han till landstormen. År 1914 blev varje svensk man inskrivningsskyldig i värnpliktssystemet det år han fyllde 20 år. Från år 1942 indelades de värnpliktiga vid mönstringen i olika besiktningsgrupper, där 1 - 4 var dugliga till krigstjänst, T var tillfälligt odugliga och O var odugliga till krigstjänst. De som klassats som dugliga till krigstjänst placerades efter användbarhet i krigsorganisationen i grupp K, grupp A eller som värnpliktiga i allmänhet. Studenter och likställda, sjökaptener och likställda, vissa minderåriga och vissa med bestämd yrkes- eller annan utbildning tillhörde grupp K. Värnpliktiga uttagna till underbefälsutbildning ingick i grupp A. Den övre gränsen för värnpliktiga ökades 1941 till 47 år.  Under andra världskriget, 1939 - 1945, var mer än en miljon värnpliktiga inkallade och som mest var 300.000 inkallade samtidigt. För att klara av att utbilda och utrusta nya fältförband för krigsorganisationen skulle varje infanteri- och artilleriregemente sätta upp dels ett fältregemente och dels ett fördubblingsregemente som båda sändes ut till sina beredskapsförläggningar. Kvar i fredskasernerna fanns en depåorganisation som ansvarade för utbildningen av nya värnpliktsomgångar. Dessa nya regementen fick även förbandsnummer och namn. Hallands regemente satte exempelvis upp fördubblingsregementet I46, Varbergs regemente. Dessa regementen avvecklades sen vid fredsslutet 1945. År 1948 minskades övningstiden från 450 till 360 dagar. Den höjdes dock 1952 till 394 dagar fördelat på en grundtjänstgöring om 304 dagar och 3 repetitionsövningar om vardera 30 dagar. År 1966 blev antalet övningsdagar för armén och kustartilleriet högst 345 dagar och för flottan och flygvapnet högst 364. År 1953 ersattes de tidigare inskrivningsnumren med personnummer. År 1954 sänktes den undre gränsen för värnplikten till 18 år och omfattade nu alla män mellan 18 och 47. Från 1969 inmönstrades alla män som under året fyllt 18 år och skyldigheten att tjänstgöra som värnplikts i försvarsmakten  sträcker sig fram till det år man fyller 47 år. Inskrivningen/mönstringen skedde mellan september och maj och tog två dagar anspråk per inskrivningsskyldig. Varje värnpliktig fick genomgå en noggrann fysisk och psykisk undersökning för att man skulle få rätt man på rätt plats i krigsorganisationen. Läs också om Allmänna värnplikten avskaffas

Värnpliktsålder

Unga män mönstrades det år de inträdde i värnpliktsåldern, dvs då skrevs de in i inskrivningslängden och tilldelades ett inskrivningsnummer (värnpliktsnummer). Det år man blev värnpliktig har varierat genom tiderna enligt följande: Åren 1886 – 1914: 21 år Åren 1914 – 1950: 20 år Åren 1950 – 1954: 19 år Åren 1954 – 2010: 18 år Normalt mönstrades man samma år som man inträdde i värnpliktsåldern. Det var den socken/församling man bodde i när man skulle mönstras som avgjorde vid vilket inskrivningsområde man skulle mönstras. Den ålder vid vilken man avregistrerades som värnpliktig har varierat enligt följande. Åren 1902 – 1914: 40 år Åren 1914 – 1936: 42 år Åren 1937 – 1942: 45 år Från 1942: 47 år Relaterade länkar 1885 års värnpliktslag Värnpliktig inskrivningsbok, 1892 Om Hemvärnet Indelningsverket Källor 1. Från allmogeuppbåd till folkhär, Torsten Holm, 1943 2. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, Lars Ericson, 1997 3. Medborgare i vapen - värnplikten i Sverige under två sekel, Lars Ericson, 1999 4. Inskrivningar av värnpliktiga 1812 - 1969, en översikt av Evabritta Personne, 1968. Överst på sidan

Beväringsinrättningen

och allmän värnplikt