Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-07-12

Historiska tjänstegrader

Följande tjänstegrader har i första hand inom armén under indelningsverkets dagar. Några av de uppräknade nedan har använts inom flottan. Vissa har använts både inom armén och flottan.

Underbefäl

Vicekorpral

Vicekorpral var tidigare lägsta befälsgraden inom armén utom artilleriet och luftvärnet. Graden avskaffades 1972. Återinförs 2009.

Korpral

Korpral var från 1972 den lägsta befälsgraden i svenska försvarsmakten. Benämningen förekom redan på 1600-talet. Från 1700-talet fram till 1972 fanns den lägre graden vice korpral och tidigare även den högre graden distinktionskorpral.

Distinktionskorpral

Distinktionskorpral var förr den högsta underbefälsgraden i svenska armén utom vid artilleriet, där den motsvarades av förste konstapel. Graden infördes 1858 och var länge endast en hedersgrad. Denna underbefälsgrad avskaffades 1914, då den ersattes med graden furir, lika inom arméns alla truppslag.

Konstapel

Konstapel, tidigare näst lägsta underbefälsgraden inom artilleriet och luftvärnet, motsvarande korpral vid andra truppslag. Lägsta graden var vice konstapel. Titeln har använts inom artilleriet sedan 1500-talet. Graden ersattes 1972 med korpral.

Furir

Underbefälsgrad. På Gustav Vasas tid svarade fureraren för förläggning och förplägnad vid kompani. Furir var lägsta underofficersgrad vid infanteriet till 1875, då titeln ersattes med fanjunkare. Från 1914 var furir högsta underbefälsgrad vid armén, från 1940 vid marinen och vid flygvapnet från 1926. 1942 tillkom den högre graden överfurir. Graden avskaffades 2009 och ersätts med sergeant.

Överfurir

Överfurir, en militär tjänstegrad införd 1942 som högsta grad för underbefäl, från 1972 högsta gruppbefälsgrad. Den tilldelades från 1983 dock endast värnpliktigt befäl, och sedan 1991 sker inga utnämningar till graden. Graden avskaffades 2009.

Rustmästare

Militär tjänstegrad för officer vid artilleriet under 1500-talet, för underofficer vid infanteriet ca 1615 till 1835 samt högsta underbefälsgrad vid armén och flygvapnet 1957-72.

Högbåtsman

Högsta underbefälsgrad vid flottan från slutet av 1500-talet till 1824. Benämningen återinfördes vid flottan 1925 för långtidstjänstgörande korpral (från 1940 furir). År 1960 infördes även förste högbåtsman. Graderna avskaffades 1972.

Underofficerare

Förare

Förare, från 1500-talet i Sverige benämning på underofficer som ingick i fänikans (kompaniets) stab. Föraren skulle biträda fänriken samt svara för trossen och de sjuka vid fänikan, för uppröjning av marschväg och för utseende av lägerplatser. Benämningen bortföll i början av 1800-talet.

Sergeant

Sergeant, från ca 1615 befälsgrad i Sverige. Sergeant var till 1972 lägsta underofficersgrad och därefter till 1983 lägsta plutonsofficersgrad; nu tjänstegrad enbart för värnplikts- och hemvärnsbefäl. År 2009 ersätts furir med sergeant medan den gamla sergeantgraden blir 1:e sergeant.

Fanjunkare

Fanjunkare, högsta tjänstegrad för äldre underofficerare vid armén och flygvapnet till 1945, då den högre graden förvaltare infördes. Fanjunkare motsvaras av styckjunkare inom artilleriet och luftvärnet samt flaggjunkare inom marinen. Mellan 1972 och 1983 var fanjunkare den högsta plutonsofficersgraden och därefter tjänstegrad enbart för värnpliktsofficerare och hemvärnsbefäl. Titeln infördes 1833 i Sverige.

Förvaltare

Förvaltare, högsta underofficersgraden inom det svenska försvaret 1945-72, med tjänsteställning mellan kapten och löjtnant. Förvaltare tjänstgjorde i expeditions-, personal-, förråds-, kasern- och kassatjänst. År 1960 tillkom förvaltare i trupputbildning. Graden utgår 1983 men återinförs 2009.

Fältväbel

Fältväbel, ursprungligen ett befäl hos de tyska landsknektarna med ansvar för utbildning och uppställning. Fältväbel var senare i många länder den högsta underofficersgraden, med vilken ofta följde ansvar för ett kompanis förläggning, underhålls- och expeditionstjänst. Vid beridna trupper var motsvarande grad Wachtmeister. I Sverige fanns titeln från början av 1600-talet till 1833 då den utbyttes mot fanjunkare.

Övriga

Kvartermästare

Kvartermästare, på 1500-talet chef för ett kvarter (eg. fjärdedel) av en  fana eller fänika. Från 1600-talet kvartermästaren en officer med uppgift att förbereda ett förbands inkvartering och försörjning. Senare blev det en benämning på den som ansvarar för ett förbands underhållstjänst. De fanns både kompanikvartermästare och regementskvartermästare.

Mönsterskrivare

Mönsterskrivare, från 1500-talet ett befäl vid en fänika eller kompani med uppgift att sköta rullföring, räkenskaper och andra skrivgöromål, i rang jämställd med högsta underofficersgrad. Antalet mönsterskrivare inom regementena minskades under 1700- och 1800-talen, och drogs in helt 1875.

Fältskär

Fältskär, från 1571 titel på de bardskärare eller barberare som från medeltiden, förutom klippning och rakning, i krig gjorde kirurgiska insatser. Från 1669 krävdes fältskärsexamen, som gav behörighet att utföra sårbehandling och mindre kirurgiska ingrepp. Examen avskaffades 1896.

Profoss

Profoss, underofficer som övervakade ordningen bland soldaterna, verkställde bestraffningar m.m. Även civila profosser, med uppgift att utdela kroppsstraff, har funnits.

Officerare

Fänrik

Fänrik, lägsta officersgrad vid svenska armén och marinen, återinförd 1914, från 1926 även vid flygvapnet. Redan på 1500-talet fanns såväl vid fotfolket (fänikan) som vid rytteriet (ryttarfanan) en fänrik som bar fanan. Fänrik blev senare den lägsta överofficersgraden, vid kavalleriet kornett. År 1835 utbyttes båda titlarna mot underlöjtnant.

Kornett

Kornett, (eg. den officer som förde kornetten (dvs. standaret); kornetten var ursprungligen en lång, avsmalnande lansvimpel). Från 1500-talet yngste officeren vid ett kavallerikompani, vilken förde standaret. Kornett var till 1835 lägsta officersgrad vid kavalleriet och motsvarades vid övriga truppslag av fänrik. Detta år ändrades båda titlarna till underlöjtnant.

Underlöjtnant

Underlöjtnant, lägsta officersgrad 1835-1937 i stället för de tidigare tjänstegraderna fänrik och kornett. Fänrik infördes åter 1914 med samma tjänsteställning som underlöjtnant, från 1926 med lägre tjänsteställning.

Löjtnant

Löjtnant, eg. ställföreträdare, i titlar som generallöjtnant, överstelöjtnant och kaptenlöjtnant. Sedan början av 1600-talet är löjtnant i Sverige en tjänstegrad mellan kapten och fänrik. Åren 1835-1936 fanns även graden underlöjtnant, till 1915 som lägsta, därefter, när fänrik återinfördes, näst lägsta officersgrad.

Kaptenlöjtnant

Kaptenlöjtnant, före 1833 (flottan 1866) grad mellan kapten och löjtnant för befälhavaren för bl.a. det kompani där översten formellt var chef (Livkompaniet).

Kapten

Kapten, militär tjänstegrad inom alla försvarsgrenar med rang mellan major och löjtnant, i Sverige från början av 1600-talet vanligen den grad som innehas av kompanichef inom krigsorganisationen. - Captain som marinofficersgrad i engelskspråkiga länder motsvarar närmast kommendör i svenska flottan.

Ryttmästare

Ryttmästare, tjänstegrad för officer vid kavalleriet motsvarande kapten vid övriga truppslag, använd från 1500-talet till 1972.

Major

Major, tjänstegrad inom försvarsmakten mellan överstelöjtnant och kapten; motsvaras i flottan av örlogskapten. En major är vanligen bataljonschef i krigsorganisationen. År 1756 införs i de indelta förbanden graden andre major. Denna befattning infördes redan 1743  i de värvade förbanden.  Denna nya tjänsteställning fick majors rang men avlönades som kapten. Under 1800-talet kallades major även för  förste major (premiärmajor). Andre major benämndes även sekundmajor och nu tillkom även tredje major.

Överstelöjtnant

Överstelöjtnant, eg. överstens ställföreträdare, militär tjänstegrad närmast under överste. Graden, som har använts sedan 1500-talet, gavs ursprungligen åt en regementschefs ställföreträdare eller en kårchef; sedan 1972 är den vanliga graden för en bataljonschef. Motsvarande grad inom flottan är kommendörkapten.

Överste

Överste, ursprungligen överste hövitsman, sedan 1600-talet den vanliga graden för regementschef, senare även flottiljchef. År 1927 infördes den högre graden överste och brigadchef, från 1945 överste med tjänst i högre lönegrad. Bl.a. för fördelningschefer och motsvarande infördes 1972 överste av första graden. Fr.o.m. 1 juli 2000 utnämns dock inga nya sådana. Istället tillkom då graden brigadgeneral, som bättre motsvarar internationell beteckning.

Fältöverste

Fältöverste, i flera länder, även i Sverige, under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet den högste befälhavaren, ofta närmast under kungen, över en arméstyrka.

Övriga officerare

Adjutant

Adjutant, en officer som biträder högre officer i tjänsten. Denna position infördes i den karolinska armén och har sedan dess levt kvar i inofficiell form som en underofficerstjänst. År 1734 blev adjutant en officiell officersposition och upphöjdes då till en officerstjänst, men med underofficers lön.

Stabsofficer

Stabsofficer, åren 1751/52 infördes befattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och stabskapten inom den indelta krigsmakten. De fanns då redan vid de värvade regementena. Dessa befattningar hade officers tjänsteställning men med lägre lön. Stabsfänriken hade underofficers lön, stabslöjtnanten hade fänriks lön och stabskaptenen hade löjtnants lön. Stabstjänster inrättades vid de kompanier som tillhörde de olika regementsofficerarna. I praktiken innebar det att även om det exempelvis var överstens kompani (Livkompaniet) var det stabskaptenen som i strid förde kompaniet.

Militära tjänstegrader i armén - Historik

Generals- och amiralspersoner

General

General, i många länder den högsta militära graden. Benämningen har använts från medeltidens slut för högste befälhavaren för en här eller del av denna. I Sverige finns inom armén, amfibiekåren och flygvapnet generalsgraderna brigadgeneral, generalmajor, generallöjtnant och general (överbefälhavaren). Utomlands finns högre generalsgrader som generalöverste och fältmarskalk.

Amiral

Amiral , högste befälhavare över en örlogsflotta. Ordet började användas i Europa på korstågstiden och i Sverige på 1500-talet. De nuvarande svenska amiralsgraderna är: amiral, viceamiral och konteramiral. Tidigare har i Sverige förekommit bl.a. amiralgenerallöjtnant, generalamiral, översteamiral, underamiral, riksamiral, storamiral och som lägsta amiralsgrad schoutbynacht.

Fältmarskalk

Fältmarskalk, högsta militära grad i många länder. Titeln uppkom under 1500-talet och avsåg ursprungligen befälhavaren för härens beridna delar. I Sverige användes titeln från slutet av 1500-talet; fram till 1824 har 77 fältmarskalkar utnämnts. Graden bibehölls här till 1972 för att enbart användas i krig.

Överbefälhavare

Överbefälhavare, ÖB, titel för person som under regeringen utövar den militära ledningen av och uppsikten över försvarsmakten bl.a. i Sverige

Truppformationer

Kompani

Kompani, i Sverige infördes termen under början av 1600-talet såsom ersättning för de medeltida benämningarna fänika vid infanteriet och fana vid kavalleriet. Under de två följande århundradena ersattes kompani vid kavalleriet med skvadron (början av 1800-talet) och vid artilleriet med batteri. Normalt hade infanterikompanierna 150 man och inom kavalleriet 125 man.  

Skvadron

Skvadron, kavalleriförband motsvarande infanteriets bataljon, en taktisk enhet vid strid  Skvadronen bestod av 2 kavallerikompanier, dvs 250 man. I början av 1800-talet kom beteckningen skvadron istället att användas som beteckning på kavallerikompanier. Under första hälften av 1600-talet användes även skvadron inom infanteriet som beteckning på en stryka motsvarande en bataljon, dvs ca: 600 man.

Bataljon

Bataljon, benämningen infördes i Sverige under 1600-talets senare del som ersättning för den äldre benämningen skvadron och gällde då ett stridande förband om fyra kompanier, dvs ca: 600 man. Bataljonen var den taktiska enhet som normalt användes i strid.

Regemente

Regemente, självständigt förband under ledning av en överste. Ett infanteriregemente bestod vanligen av 8 kompanier om 150 man, dvs 1200 soldater.

Brigad

Brigad, taktiskt förband som är allsidigt sammansatt av bataljoner och kompanier ur olika truppslag. Brigaden omfattar vanligen ca: 5000 man med en överste (internationellt en brigadgeneral) som chef. Inom den svenska krigsmakten organiserades brigader ursprungligen av Gustav II Adolf. Brigaderna kom sen ur bruk i den svenska krigsmakten för att åter tas i bruk under slutet av 1700- talet. Under kriget 1808-09 omfattade en brigad vanligen 6 bataljoner linjeinfanteri, 1 jägarbataljon, 2 skvadroner husarer eller dragoner och 1 batteri fältartilleri (8 kanoner), totalt ca: 4.500 man.

Arméfördelning

Arméfördelning, fördelning, högre arméförband, sammansatt av två eller flera brigader samt lednings- och understödsförband ur olika truppslag. År 1889 indelades Sverige lantmilitärt i sex arméfördelningsområden, 1942 omorganiserade till militärområden. Den utländska motsvarigheten till arméfördelning är armédivision. Under 1813 var en fördelning sammansatt av 2 brigader linjeinfanteri (12 bataljoner), 1 jägarbataljon, 8 skvadroner husarer/dragoner och en division fältartilleri (16 kanoner), totalt cirka 9000 man. Från år 2000 användes även i Sverige benämningen armédivision.

Armékår

Armékår, En beteckning som bl.a. användes under det norska fälttåget 1814. Under detta fälttåg användes 2 kårer där den ena bestod av tre arméfördelningar och den andra av två.

Armé

Armé, ordet armé används idag som ett samlingsbegrepp för en stats markstridskrafter, dvs ett land har endast en armé. Under 16- och 1700-talen användes ordet armé mer som en beteckning på en större självständig arméstyrka. Man pratade exempelvis om den östra och den västra armén. Ett annat exempel är de namn som användes under det stora nordisk kriget; armén i Polen, huvudarmén eller den kungliga armén, Leuwenhaupts armé etc. Här menar man snarare armékårer eller arméfördelningar än individuella arméer. Relaterade länkar Militära gradbeteckningar, Sverige Militära tjänstegrader, Sverige, USA och UK Indelningeverket Hur man forskar på officerare Överst på sidan  
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-20

Historiska tjänstegrader

Följande tjänstegrader har i första hand inom armén under indelningsverkets dagar. Några av de uppräknade nedan har använts inom flottan. Vissa har använts både inom armén och flottan.

Underbefäl

Vicekorpral

Vicekorpral var tidigare lägsta befälsgraden inom armén utom artilleriet och luftvärnet. Graden avskaffades 1972. Återinförs 2009.

Korpral

Korpral var från 1972 den lägsta befälsgraden i svenska försvarsmakten. Benämningen förekom redan på 1600-talet. Från 1700-talet fram till 1972 fanns den lägre graden vice korpral och tidigare även den högre graden distinktionskorpral.

Distinktionskorpral

Distinktionskorpral var förr den högsta underbefälsgraden i svenska armén utom vid artilleriet, där den motsvarades av förste konstapel. Graden infördes 1858 och var länge endast en hedersgrad. Denna underbefälsgrad avskaffades 1914, då den ersattes med graden furir, lika inom arméns alla truppslag.

Konstapel

Konstapel, tidigare näst lägsta underbefälsgraden inom artilleriet och luftvärnet, motsvarande korpral vid andra truppslag. Lägsta graden var vice konstapel. Titeln har använts inom artilleriet sedan 1500-talet. Graden ersattes 1972 med korpral.

Furir

Underbefälsgrad. På Gustav Vasas tid svarade fureraren för förläggning och förplägnad vid kompani. Furir var lägsta underofficersgrad vid infanteriet till 1875, då titeln ersattes med fanjunkare. Från 1914 var furir högsta underbefälsgrad vid armén, från 1940 vid marinen och vid flygvapnet från 1926. 1942 tillkom den högre graden överfurir. Graden avskaffades 2009 och ersätts med sergeant.

Överfurir

Överfurir, en militär tjänstegrad införd 1942 som högsta grad för underbefäl, från 1972 högsta gruppbefälsgrad. Den tilldelades från 1983 dock endast värnpliktigt befäl, och sedan 1991 sker inga utnämningar till graden. Graden avskaffades 2009.

Rustmästare

Militär tjänstegrad för officer vid artilleriet under 1500-talet, för underofficer vid infanteriet ca 1615 till 1835 samt högsta underbefälsgrad vid armén och flygvapnet 1957-72.

Högbåtsman

Högsta underbefälsgrad vid flottan från slutet av 1500-talet till 1824. Benämningen återinfördes vid flottan 1925 för långtidstjänstgörande korpral (från 1940 furir). År 1960 infördes även förste högbåtsman. Graderna avskaffades 1972.

Underofficerare

Förare

Förare, från 1500-talet i Sverige benämning på underofficer som ingick i fänikans (kompaniets) stab. Föraren skulle biträda fänriken samt svara för trossen och de sjuka vid fänikan, för uppröjning av marschväg och för utseende av lägerplatser. Benämningen bortföll i början av 1800-talet.

Sergeant

Sergeant, från ca 1615 befälsgrad i Sverige. Sergeant var till 1972 lägsta underofficersgrad och därefter till 1983 lägsta plutonsofficersgrad; nu tjänstegrad enbart för värnplikts- och hemvärnsbefäl. År 2009 ersätts furir med sergeant medan den gamla sergeantgraden blir 1:e sergeant.

Fanjunkare

Fanjunkare, högsta tjänstegrad för äldre underofficerare vid armén och flygvapnet till 1945, då den högre graden förvaltare infördes. Fanjunkare motsvaras av styckjunkare inom artilleriet och luftvärnet samt flaggjunkare inom marinen. Mellan 1972 och 1983 var fanjunkare den högsta plutonsofficersgraden och därefter tjänstegrad enbart för värnpliktsofficerare och hemvärnsbefäl. Titeln infördes 1833 i Sverige.

Förvaltare

Förvaltare, högsta underofficersgraden inom det svenska försvaret 1945-72, med tjänsteställning mellan kapten och löjtnant. Förvaltare tjänstgjorde i expeditions-, personal-, förråds-, kasern- och kassatjänst. År 1960 tillkom förvaltare i trupputbildning. Graden utgår 1983 men återinförs 2009.

Fältväbel

Fältväbel, ursprungligen ett befäl hos de tyska landsknektarna med ansvar för utbildning och uppställning. Fältväbel var senare i många länder den högsta underofficersgraden, med vilken ofta följde ansvar för ett kompanis förläggning, underhålls- och expeditionstjänst. Vid beridna trupper var motsvarande grad Wachtmeister. I Sverige fanns titeln från början av 1600-talet till 1833 då den utbyttes mot fanjunkare.

Övriga

Kvartermästare

Kvartermästare, på 1500-talet chef för ett kvarter (eg. fjärdedel) av en  fana eller fänika. Från 1600- talet kvartermästaren en officer med uppgift att förbereda ett förbands inkvartering och försörjning. Senare blev det en benämning på den som ansvarar för ett förbands underhållstjänst. De fanns både kompanikvartermästare och regementskvartermästare.

Mönsterskrivare

Mönsterskrivare, från 1500-talet ett befäl vid en fänika eller kompani med uppgift att sköta rullföring, räkenskaper och andra skrivgöromål, i rang jämställd med högsta underofficersgrad. Antalet mönsterskrivare inom regementena minskades under 1700- och 1800-talen, och drogs in helt 1875.

Fältskär

Fältskär, från 1571 titel på de bardskärare eller barberare som från medeltiden, förutom klippning och rakning, i krig gjorde kirurgiska insatser. Från 1669 krävdes fältskärsexamen, som gav behörighet att utföra sårbehandling och mindre kirurgiska ingrepp. Examen avskaffades 1896.

Profoss

Profoss, underofficer som övervakade ordningen bland soldaterna, verkställde bestraffningar m.m. Även civila profosser, med uppgift att utdela kroppsstraff, har funnits.

Officerare

Fänrik

Fänrik, lägsta officersgrad vid svenska armén och marinen, återinförd 1914, från 1926 även vid flygvapnet. Redan på 1500-talet fanns såväl vid fotfolket (fänikan) som vid rytteriet (ryttarfanan) en fänrik som bar fanan. Fänrik blev senare den lägsta överofficersgraden, vid kavalleriet kornett. År 1835 utbyttes båda titlarna mot underlöjtnant.

Kornett

Kornett, (eg. den officer som förde kornetten (dvs. standaret); kornetten var ursprungligen en lång, avsmalnande lansvimpel). Från 1500-talet yngste officeren vid ett kavallerikompani, vilken förde standaret. Kornett var till 1835 lägsta officersgrad vid kavalleriet och motsvarades vid övriga truppslag av fänrik. Detta år ändrades båda titlarna till underlöjtnant.

Underlöjtnant

Underlöjtnant, lägsta officersgrad 1835-1937 i stället för de tidigare tjänstegraderna fänrik och kornett. Fänrik infördes åter 1914 med samma tjänsteställning som underlöjtnant, från 1926 med lägre tjänsteställning.

Löjtnant

Löjtnant, eg. ställföreträdare, i titlar som generallöjtnant, överstelöjtnant och kaptenlöjtnant. Sedan början av 1600-talet är löjtnant i Sverige en tjänstegrad mellan kapten och fänrik. Åren 1835- 1936 fanns även graden underlöjtnant, till 1915 som lägsta, därefter, när fänrik återinfördes, näst lägsta officersgrad.

Kaptenlöjtnant

Kaptenlöjtnant, före 1833 (flottan 1866) grad mellan kapten och löjtnant för befälhavaren för bl.a. det kompani där översten formellt var chef (Livkompaniet).

Kapten

Kapten, militär tjänstegrad inom alla försvarsgrenar med rang mellan major och löjtnant, i Sverige från början av 1600-talet vanligen den grad som innehas av kompanichef inom krigsorganisationen. - Captain som marinofficersgrad i engelskspråkiga länder motsvarar närmast kommendör i svenska flottan.

Ryttmästare

Ryttmästare, tjänstegrad för officer vid kavalleriet motsvarande kapten vid övriga truppslag, använd från 1500-talet till 1972.

Major

Major, tjänstegrad inom försvarsmakten mellan överstelöjtnant och kapten; motsvaras i flottan av örlogskapten. En major är vanligen bataljonschef i krigsorganisationen. År 1756 införs i de indelta förbanden graden andre major. Denna befattning infördes redan 1743  i de värvade förbanden.  Denna nya tjänsteställning fick majors rang men avlönades som kapten. Under 1800-talet kallades major även för  förste major (premiärmajor). Andre major benämndes även sekundmajor och nu tillkom även tredje major.

Överstelöjtnant

Överstelöjtnant, eg. överstens ställföreträdare, militär tjänstegrad närmast under överste. Graden, som har använts sedan 1500-talet, gavs ursprungligen åt en regementschefs ställföreträdare eller en kårchef; sedan 1972 är den vanliga graden för en bataljonschef. Motsvarande grad inom flottan är kommendörkapten.

Överste

Överste, ursprungligen överste hövitsman, sedan 1600-talet den vanliga graden för regementschef, senare även flottiljchef. År 1927 infördes den högre graden överste och brigadchef, från 1945 överste med tjänst i högre lönegrad. Bl.a. för fördelningschefer och motsvarande infördes 1972 överste av första graden. Fr.o.m. 1 juli 2000 utnämns dock inga nya sådana. Istället tillkom då graden brigadgeneral, som bättre motsvarar internationell beteckning.

Fältöverste

Fältöverste, i flera länder, även i Sverige, under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet den högste befälhavaren, ofta närmast under kungen, över en arméstyrka.

Övriga officerare

Adjutant

Adjutant, en officer som biträder högre officer i tjänsten. Denna position infördes i den karolinska armén och har sedan dess levt kvar i inofficiell form som en underofficerstjänst. År 1734 blev adjutant en officiell officersposition och upphöjdes då till en officerstjänst, men med underofficers lön.

Stabsofficer

Stabsofficer, åren 1751/52 infördes befattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och stabskapten inom den indelta krigsmakten. De fanns då redan vid de värvade regementena. Dessa befattningar hade officers tjänsteställning men med lägre lön. Stabsfänriken hade underofficers lön, stabslöjtnanten hade fänriks lön och stabskaptenen hade löjtnants lön. Stabstjänster inrättades vid de kompanier som tillhörde de olika regementsofficerarna. I praktiken innebar det att även om det exempelvis var överstens kompani (Livkompaniet) var det stabskaptenen som i strid förde kompaniet.

Militära tjänstegrader i

armén - Historik

Generals- och amiralspersoner

General

General, i många länder den högsta militära graden. Benämningen har använts från medeltidens slut för högste befälhavaren för en här eller del av denna. I Sverige finns inom armén, amfibiekåren och flygvapnet generalsgraderna brigadgeneral, generalmajor, generallöjtnant och general (överbefälhavaren). Utomlands finns högre generalsgrader som generalöverste och fältmarskalk.

Amiral

Amiral , högste befälhavare över en örlogsflotta. Ordet började användas i Europa på korstågstiden och i Sverige på 1500-talet. De nuvarande svenska amiralsgraderna är: amiral, viceamiral och konteramiral. Tidigare har i Sverige förekommit bl.a. amiralgenerallöjtnant, generalamiral, översteamiral, underamiral, riksamiral, storamiral och som lägsta amiralsgrad schoutbynacht.

Fältmarskalk

Fältmarskalk, högsta militära grad i många länder. Titeln uppkom under 1500-talet och avsåg ursprungligen befälhavaren för härens beridna delar. I Sverige användes titeln från slutet av 1500-talet; fram till 1824 har 77 fältmarskalkar utnämnts. Graden bibehölls här till 1972 för att enbart användas i krig.

Överbefälhavare

Överbefälhavare, ÖB, titel för person som under regeringen utövar den militära ledningen av och uppsikten över försvarsmakten bl.a. i Sverige

Truppformationer

Kompani

Kompani, i Sverige infördes termen under början av 1600-talet såsom ersättning för de medeltida benämningarna fänika vid infanteriet och fana vid kavalleriet. Under de två följande århundradena ersattes kompani vid kavalleriet med skvadron (början av 1800-talet) och vid artilleriet med batteri. Normalt hade infanterikompanierna 150 man och inom kavalleriet 125 man.  

Skvadron

Skvadron, kavalleriförband motsvarande infanteriets bataljon, en taktisk enhet vid strid  Skvadronen bestod av 2 kavallerikompanier, dvs 250 man. I början av 1800-talet kom beteckningen skvadron istället att användas som beteckning på kavallerikompanier. Under första hälften av 1600-talet användes även skvadron inom infanteriet som beteckning på en stryka motsvarande en bataljon, dvs ca: 600 man.

Bataljon

Bataljon, benämningen infördes i Sverige under 1600-talets senare del som ersättning för den äldre benämningen skvadron och gällde då ett stridande förband om fyra kompanier, dvs ca: 600 man. Bataljonen var den taktiska enhet som normalt användes i strid.

Regemente

Regemente, självständigt förband under ledning av en överste. Ett infanteriregemente bestod vanligen av 8 kompanier om 150 man, dvs 1200 soldater.

Brigad

Brigad, taktiskt förband som är allsidigt sammansatt av bataljoner och kompanier ur olika truppslag. Brigaden omfattar vanligen ca: 5000 man med en överste (internationellt en brigadgeneral) som chef. Inom den svenska krigsmakten organiserades brigader ursprungligen av Gustav II Adolf. Brigaderna kom sen ur bruk i den svenska krigsmakten för att åter tas i bruk under slutet av 1700-talet. Under kriget 1808-09 omfattade en brigad vanligen 6 bataljoner linjeinfanteri, 1 jägarbataljon, 2 skvadroner husarer eller dragoner och 1 batteri fältartilleri (8 kanoner), totalt ca: 4.500 man.

Arméfördelning

Arméfördelning, fördelning, högre arméförband, sammansatt av två eller flera brigader samt lednings- och understödsförband ur olika truppslag. År 1889 indelades Sverige lantmilitärt i sex arméfördelningsområden, 1942 omorganiserade till militärområden. Den utländska motsvarigheten till arméfördelning är armédivision. Under 1813 var en fördelning sammansatt av 2 brigader linjeinfanteri (12 bataljoner), 1 jägarbataljon, 8 skvadroner husarer/dragoner och en division fältartilleri (16 kanoner), totalt cirka 9000 man. Från år 2000 användes även i Sverige benämningen armédivision.

Armékår

Armékår, En beteckning som bl.a. användes under det norska fälttåget 1814. Under detta fälttåg användes 2 kårer där den ena bestod av tre arméfördelningar och den andra av två.

Armé

Armé, ordet armé används idag som ett samlingsbegrepp för en stats markstridskrafter, dvs ett land har endast en armé. Under 16- och 1700- talen användes ordet armé mer som en beteckning på en större självständig arméstyrka. Man pratade exempelvis om den östra och den västra armén. Ett annat exempel är de namn som användes under det stora nordisk kriget; armén i Polen, huvudarmén eller den kungliga armén, Leuwenhaupts armé etc. Här menar man snarare armékårer eller arméfördelningar än individuella arméer. Relaterade länkar Militära gradbeteckningar, Sverige Militära tjänstegrader, Sverige, USA och UK Indelningeverket Hur man forskar på officerare Överst på sidan