Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-07-03

Socknen och sockenstämman i Sverige

Inledning

Den kyrkliga ledningen i Sverige blev mer allt aktiv i slutet av 1000-talet och under 1100-talet, vilket bland annat resulterade sig i införandet av stift. År 1164 blev Sverige egen kyrkoprovins med ärkebiskop i Uppsala. Först därefter skedde en verklig sockenbildning, till stor del kopplad till byggande av sockenkyrkor med begravningsplatser som var gemensamma för flera byar, samt till tiondeinstitutionens införande, som vid 1200-talets slut var helt reglerad i Sverige. Bildandet av socknar skedde på olika sätt i olika landskap. I Sverige fick socknen och dess invånare en självständighet av ett slag som var okänd i den kanoniska rätten. I landskapslagarnas kyrkobalkar är prästen och sockenborna två parter med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Kyrkobalk var under medeltiden den lagtext som innehöll kyrkorätten, det vill säga den offentligrättsliga regleringen av förhållandet mellan å ena sidan staten, landskap, socknar och enskilda och å andra sidan kyrkan. De svenska landskapslagarna inleddes med en kyrkobalk som reglerades socknarnas skyldighet att bygga och underhålla kyrka, deras rätt att utse präst och klockare samt deras skyldighet att underhålla dessa och betala för deras tjänster, vilka de å andra sidan var skyldiga att utföra. Upplandslagens kyrkobalk blev med tiden den allmänt använda. Vissa gemensamma regler infördes i 1571 års kyrkoordning, men annars gällde Upplandslagens kyrkobalk fram till 1686 års kyrkolag. Redan på medeltiden fick socknen funktioner som inte direkt hade med kyrkan att göra där sockenmännen själva dömde i vissa mål. Detta resulterade i en utveckling mot formella sockenstämmor. Kyrksocknarna är således ursprunget till den civila lokalförvaltningen i Sverige, den som numera utövas inom ramen för kommunerna. Samtliga svenska socknar har sen 1682 i sin tur varit administrativt uppdelade i rotar. Bönderna i en rote hade gemensamt ansvar för olika uppgifter, exempelvis militär rotering (soldatrote, båtsmansrote eller ryttarrote), fattigvård (fattigrote), årliga husförhör (husförsrote), med mera. Under 1600-talet fanns en tendens till att sockenborna, indirekt genom kyrkoråd eller direkt genom sockenstämmor, alltmer medverkade i styrelsen av kyrkorna. Under 1600-, 1700- och 1800-talen utvecklades sockenstämmorna till betydelsefulla lokala förvaltningsorgan. De beslöt framförallt om kyrkans ekonomi och byggande samt om ordningen i kyrkan. Genom utövandet av sockentukt och beslut kring fattig- och sjukvård fick sockenstämman ett mer övergripande ansvar för organiserandet av det lokala samhället. Sockenstämman bestod av kyrkoherden och hans församling, där de besuttna husbönderna var de tongivande. Denna sockensjälvstyrelse låg sedan till grund för de landskommuner som bildades 1862.

Socknen

Socknen hade således två funktioner integrerade i en och samma kropp, dels som kyrksocken (landsortsförsamling) och som dels borgerlig socken (sockenkommun) som var det lokala styret. Socknen var ett administrativt område bestående av flera intilliggande byar och tätorter. Socknen hade en sockenkyrka, styrdes av sockenstämman, och var en föregångare till dagens kommuner. Begreppet socken har även använts som enhet för fastighetsredovisning (jordebokssocken, senare jordregistersocken). Bilden visar sockenkyrkan i Härkeberga ,Enköpings pastorat, Uppsala stift. Wikipedia. PDM. Kyrkan är en medeltida salkyrka byggd i gråsten och tegel. Långhus, kor och sakristia byggdes mellan 1280 och 1310 medan vapenhuset tillkom 1475-1480. Orgelläktaren byggdes år 1773 och själva orgeln tillkom 1811. Klockstapeln är från andra hälften av 1600-talet. I södra och mellersta Sverige infördes sockenindelningen tidigt och har inte genomgått några genomgripande förändringar efter reformationen. I skogsbygderna tillkom på olika håll kapell, vilka så småningom kunde avskiljas till egna församlingar och betraktas som socknar. I särskilt stor omfattning skedde detta i Norrland. Som mest har det funnits drygt 3000 socknar i Sverige. Socknarna var från 1682 administrativt indelade i rotar. Bönderna i en rote hade gemensamt ansvar för olika uppgifter, som rotering (soldatrote, båtsmansrote eller ryttarrote), fattigvård (fattigrote), årliga husförhör (vid husförsrote), mm. Socknarna styrdes av sockenstämman, som en administrativ enhet.

Sockenstämman

Sockenstämman var det högsta beslutande organet i respektive socken fram till 1862 års kommunalförordningar, då socknen delades i en kyrklig och en borgerlig kommun. Ett separat kyrkoråd inrättades redan 1817, och kommunalreformen 1862 innebar i praktiken bara att sockenstämman bytte namn till kommunalstämma. Bilden visar en kommunalstämma (sockenstämma) i Bodums socken, Ångermanland mellan 1900 och 1910. Nordiska museet. Wikipedia. PDM Sockenstämman som institution uppkom sannolikt samtidigt som de första socknarna. De tidiga sockenstämmorna fattade beslut om underhållet av kyrkan och förvaltningen av dess tillgångar. Vad man känner till ägnade sig sockenstämman inte åt rättsskipning under katolsk tid eller årtiondena efter reformationen. Vid Uppsala möte 1593 restes krav på skärpt religiös kontroll och sedlig förnyelse. Detta blev startpunkten för sockenrättsskipningen, som sedan utvecklades under 1600-talet, bland annat genom införandet av sexmän. Genom riksdagsbeslut fastslogs att befolkningen skulle vara med och döma syndarna. Den rättsliga grunden för sockenstämmornas verksamhet förblev dock länge vag. I 1650 års prästprivilegier fastslogs att prästerskapet skulle ställa dem inför rätta som på olika sätt förbrutit sig mot Guds bud. Relationen gentemot den världsliga rättvisan nämndes däremot inte. Länsman och fjärdingsman blev ansvariga för att verkställa straffen. Karl XI styrde över mycket av sockenrättsskipningen till världsliga domstolar. Efter en resolution 1684 lades mål om förmyndarskap, testamenten, tvister om bänkrum och gravställen, oljud, trätor och slagsmål i kyrkan samt eder och sabbatsbrott helt under världslig jurisdiktion. Genom 1686 års kyrkolag begränsades kyrkans rättsskipning ytterligare. I 1723 års prästprivilegier sades att sockenstämma skulle hållas två gånger om året, efter kallelse av kyrkoherden, som även fungerade som ordförande och skrev protokoll. Två stämmor om året var ett minikrav, fler stämmor kunde hållas efter behov. Enligt samma privilegier var alla ”sockenmännerna” tvungna att delta. Sockenman är en äldre benämning på en person som har rösträtt på sockenstämman. Under äldre tid var det fullvärdigt besuttna bönder - alltså skatte-, frälse- och kronobönder - som hade rösträtt på sockenstämman, det vill säga de som betalade årliga räntan. På 1800-talet ändrades regelverket och betald mantalsränta blev istället utgångspunkten för vem som var fullvärdig sockenman. Begreppet försvann med införandet av 1862 års kommunalförordningar. Före 1817 fanns ingen lag som reglerade sockenstämmans verksamhet. En tidigare författningsregleringen av sockenstämmans arbete var paragraf 23 i 1723 års prästprivilegier. Där stadgas att prästen skall hålla två årliga sockenstämmor och att ”alla sockenmän” har skyldighet att delta. Något mer än att stämman består ordföranden-prästen och sockenmännen stadgas inte. Däremot fanns inga bestämmelser om hur besluten skulle fattas, verkställas eller överklagas. Inte heller 1734 års lag ger några besked om detta. Med 1817 års förordning författningsreglerades området. Denna förordning rörande sockenstämmor och kyrkoråd bekräftade i praktiken bara äldre praxis och ändrade egentligen inte något. En nyhet var dock att ett kyrkoråd ska väljas i varje socken. Präst och kyrkvärdar var självskrivna i kyrkorådet, därutöver skulle fyra till åtta ledamöter väljas. Sockenrättsskipningen överfördes helt och hållet till kyrkorådet. 1843 års förordningar om sockenstämmor och sockennämnder innebar däremot en större förändring. Förordningen innehöll visserligen inget nytt om sockenstämmans form, men nu infördes sockennämnd som skulle väljas av stämman. Den skulle bestå av en vald ordförande (inte nödvändigtvis kyrkoherden) och ett ”lämpligt” antal ledamöter valda på två år. Sockennämnden fick inte många direkt angivna ansvarsområden; den skulle handlägga hälsovård samt ordning och sedlighet men för övrigt sköta de ärenden som sockenstämman sköt över till den. Detta innebar att den verkställande organisationen av sockenstämman nu får anses vara delad; sockennämnden för de borgerliga frågorna och kyrkorådet för de kyrkliga.

Vilken typ av ärenden behandlades på sockenstämman?

Vilka frågor skulle den lokala självstyrelsen ha ansvaret för och hur skulle dessa frågor handläggas? I 1723 års prästprivilegier anges sockenstämmans ansvarsområde på ett mycket övergripande sätt som ”kyrkans angelägenheter” samt frågor som angår socknens ”tarvor och beställningar”. Däremot nämns särskilt att stämman ska granska kyrkans räkenskaper. I förordningen 1817 anges det övergripande i paragraf 6 att stämman ska handlägga ”kyrkans vård samt socknens hushållning och allmänna angelägenheter”. Sedan följer exempel på olika frågor angående kyrkan och dess personal såsom val av förtroendemän och ombud, ”undervisningsanstalter”, socknens finanser, fattigvård, sockenhantverkare, brandskydd, skottpengar, sockenmagasinsfrågor, hälsovård och allmän uppsyn över ordning och sedlighet. Kyrkans angelägenheter har stått i centrum för sockenstämman alltsedan prästprivilegierna 1723. Det gäller framförallt skötseln av själva kyrkobyggnaden och dess inventarier, prästgården och andra socknens byggnader liksom de medel och egendomar som tillhörde kyrkan som juridisk person. Prästval förrättades på sockenstämman liksom val av andra funktionärer som klockare och organist. Fattigvården har varit av stor betydelse för socknen och från 1842 även skolan. Med folkskolestadgan 1842 blev en folkskola obligatorisk i varje socken och ett nytt organ infördes därmed, skolrådet. Prästen var självskriven ordförande även där. Cirka en tredjedel av sockenstämmans möten handlade om frågor om reparationer eller ombyggnationer av kyrkan och prästgården. Andra frågor var val av sockenskrivare, sexmän, kyrkvärdar, kyrkvaktare, klockare, organist och sockenskräddare. Frågor rörande sockenrättsskipningen var även vanliga. Ytterligare frågor som behandlades var ärenden om socknens ekonomi samt frågor om fattigvård, sockenmagasin, undervisning och liknande. Sockenstämman som institution förändrades under 1700-talet och ärenden som rörde sockenmagasin, brandskydd och fattigvård blev vanligare, samtidigt som sockenrättsskipningen minskade i betydelse. Det är en utveckling som fortsatte under 1800-talet, då fattigvård och andra sociala frågor blev en allt större del av sockenstämmans verksamhet. Folkskoleundervisningen blev som sagt en angelägenhet för socknen år 1842. Sockenstämman fick således ofta hantera ärenden där man skulle välja personer till olika förtroendeuppdrag i socknen såsom sexmän, nämndledamöter, eventuella ordningsmän och liknande. Att bli sexman var inte alltid populärt med dess arbetsuppgifter som insamling av socknens medel, uppsikt över fattiga, rapportering av sedlighet etc. Det finns många exempel på val av förtroendemän där personer inte velat åta sig dem och ville bli av med dem så fort som möjligt. Det fanns även val som stämman enligt lag var skyldig att förrätta. Det var bl.a. val av nämndemän till häradsrätten, ledamöter i ägodelningsrätt etc. Från 1830 skulle stämman även utse fjärdingsman, som egentligen inte var en förtroendeman utan en tjänsteman på sockennivå. Väghållningen inom häradet, brounderhåll och skjutsplikt var andra typiska frågor. Detta slag av ärenden krävde dessutom förhandlingar mellan kronobetjäningen och sockenrepresentanter från ett större område. Stämman utsåg också de som skulle sköta brandsprutan, med benämningen ”Officianterne vid Socknens Brandredskap”. Brandskyddet blev allt viktigare för socknen. Man behandlade frågor om brandskyddet i socknen, exempelvis anskaffning av sprutor och andra redskap, både för kyrkan och för gemensamt bruk samt utsåg brandrotemästare. Stämman valde även ledamöter till lokala och regionala brandstodssällskap.

Sockenstugan

Sockenstugan var den byggnad där sockenstämman hade sina möten, eller för andra slags möten, till exempel kyrkostämman. Sockenstugor byggdes i Sverige från 1600-talet och framåt, men ännu i slutet av 1800-talet saknade många orter en egen sockenstuga. De boende i socknen, prästerna undantagna, hade en förpliktelse att bidra till kostnaderna för underhållet av sockenstugan. Sockenstugan låg vanligtvis intill kyrkan. Bilden visar sockenstugan i Ulrika socken, Linköpings kommun, Östergötland. Wikipedia. PDM.

Omröstningar

Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och eventuella omröstningar gjordes efter mantal. I ”sockenstämmoideologin” var idealet är att socknens kloka och opartiska förvaltare, dvs pastor, kyrkvärdar, sockennämnd mm, lade fram förslag, som man sedan dryftade för att komma fram till den ”rätta” slutliga lösningen. Därefter samtyckte alla enhälligt till den dryftade lösningen. Det starka konsensusidealet gjorde att motsättningar i regel löstes med kompromisser. Om däremot enhälligheten bröts av att någon sockenman vidmakthöll en avvikande mening blev det besvärligare. I sådana fall stadgade 1817 års förordning röstning efter mantal med majoritetsbeslut som utväg ur oenigheten. Majoritetsomröstningar hade använts även tidigare vid val av förtroende- och tjänstemän. Men då fanns inte problemet med att den som inte samtyckte pålades en ekonomisk börda mot dennes vilja. Den ekonomiska bördan att underhålla exempelvis klockaren fanns ju där redan, det var bara innehavaren som skulle utses. Även i andra frågor blev bindande majoritetsbeslut allt vanligare under 1800-talet; i olika takt i olika socknar.

Hur ofta hölls möten?

De i 1723 års prästprivilegier föreskrivna två sockenstämmorna per år var nästan alltid för lite (liksom de tre lagstadgade kommunalstämmorna efter 1862). Det fanns många andra lagfästa anledningar att kalla till stämma. Det var inte enbart av ett lagmässigt tvång som man samlades i sockenstugan. En uppgång av antalet stämmor per år sker under 1800-talets första decennier då den lagstiftning som fanns la allt fler uppgifter på sockenstämman. Antalet ärenden per stämma var i regel ganska få enligt stämmoprotokollen. Man betade av ärenden i den takt det behövdes istället för att samla ärenden i hög i väntan på ett större sammanträde. Två obligatoriska sockenstämmor per år, höst och vår, förutsattes i 1723 års prästprivilegier och som lagstadgades 1817 och 1843. Efter 1862 var tre stämmor obligatoriska. Prästen skulle kalla till stämma mellan 8 - 14 dagar i förväg från predikstolen. Vid behov kunde stämman hållas oftare än de två obligatoriska och den kunde också hållas på församlingens begäran. Det var prästen som förde protokoll vid stämman, men detta skulle justeras och läsas upp i kyrkan.

Socknen och sockenstämman

Relaterade länkar

Sockenstämmoprotokoll Val av bondeståndets riksdagsmän Riksdagens historia Fattigvården Sjukhushistoria Sjukdomar och sjukvård förr Fängelsehistoria Kronoarbetskåren Domstolsväsendet

Referenslitteratur

Sockenstugans politiska kultur. Lokal självstyrelse på 1800-talets landsbygd. Harald Gustafsson, Stadshistoriska Institutet, Studier i stads- och kommunalhistoria 6, 1989 Herraväldet i helgedomen: Uppsala domkyrkas förvaltning cirka 1530–1860, Upplandsmuseets skriftserie Nr 5, Örjan Simonson/Upplandsmuseet, 2008 Kommunernas historia (sockenstämman) Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 1115-1118 Kommunernas historia (sid 672-676) i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911) Sockenkyrkorna - Kulturarv och bebyggelsehistoria, Markus Dahlberg & Kristina Franzén, Riksantikvarieämbetet 2008 Sockenbildningen i Sverige, doktorsavhandling, Stefan Brink 1990 Wikipedia Överst på sidan
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Vilka hade rätt att delta och rösta på stämman?

Ledamöter på sockenstämman var prästen och sockenmännen och prästen var den självklare ordförande på sockenstämman. I prästprivilegierna 1723 sägs att ”alla sockenmän” ska delta i stämman. Det är dock inte klart uttryckt i denna förordning om man med ”sockenmän” menar alla manspersoner i socknen eller alla hemmansägare / hemmansbrukare. Detta specificeras först i 1817 års förordning som ägare av i mantal satta fastigheter, dvs hemmansägare. Närvaron på stämman antecknades sällan i protokollen och protokollen redovisar bara i undantagsfall vilka som deltagit i diskussionerna. När närvaron har antecknats så har det i regel skett övergripande. Det var egentligen enbart de som ansågs ”betydelsefulla” i socknen som antecknats som närvarande. I ett stämmoprotokoll från Turinge socken i maj 1816 har närvaron antecknats som herrarna Elgenstierna, Iggberg och Besk och ”en större samling af socknens allmoge” som närvarande. Det samma gäller om vilka som yttrat sig på stämman. Ståndspersonernas inlägg har refererats i detalj, ibland med krav att deras inlägg skall intas ordagrant i protokollet. De som normalt sett deltog på sockenstämman var i regel representanter för socknens gods (ägarna eller deras förvaltare), socknens ”bättre bönder”, ofta med titlar som kyrkvärd, nämndeman eller rusthållare samt en skara av övriga bönder, främst skattebönder. Torpare kunde åläggas bidra till olika arbeten och utgifter utan att de haft något inflytande på besluten. Deltagande på stämman från icke-jordägande grupper som torpare, drängar och arbetare var begränsat; även om de har kunnat vara med på stämman har de ingen möjlighet att agera. År 1815 var det ännu inte reglerat i lag vilka som fick vara med på stämman, hur stämman skulle fatta beslut eller i vilken grad dessa beslut var bindande. Olika bestämmelser förutsatte dock att majoritetsbeslut kunde fattas. Förordningen från 1817 formaliserade de tidigare spridda reglerna om rösträtt på sockenstämman. Rösträtt på stämman hade enligt förordningen de personer i socknen som var ägare av i mantal satta fastigheter, dvs hemmansägare. Landbor (arrendebönder) kunde dock få rösta om jordägaren skriftligen givit dem rätt till det. Det stadgades också att det var förbjudet för andra att ”intränga" på stämman, dvs sammanträdena skulle vara slutna. Det är nu klart utsagt att beslut fattade på stämman gäller också för de icke närvarande. Nu fanns således klara regler avseende detta. Redan 1824 kom en viktig förändring. I frågor som inte gällde avgifter till socknen, utan ”hwad för ordning och sedligheten ... iakttagas bör” utsträcktes rösträtten även till personer som brukade annans mark, utan att särskild fullmakt behövdes. Dvs, man kunde nu rösta efter andra principer än mantal i de frågor som inte rörde kommunala pålagor. Deltagarna på sockenstämman var inte längre en lika klart avgränsad grupp. Enligt 1817 års förordning kunde stämman fatta bindande beslut även för dem som inte var närvarande. Förordningen innehåller en paragraf om att ”Ledamots frånwaro ej må hindra Stämmans fortgång”. En svaghet i 1817 års förordning var att den inte innehöll någon gräns för hur många röstberättigade deltagare som det krävdes för att beslut skulle kunna fattas. För att hårdra det, skulle en enda röstberättigad kunnat styra och ställa på stämman om ingen annan röstberättigad var närvarande. Reglering av detta saknades även i 1843 och 1862 års lagstiftning. Därför finner man ibland möten där stämman uppskjutit beslut på grund av dålig närvaro. Med 1843 års förordning kom nya stadganden avseende rösträtt och röstberäknande. Som tidigare omfattade rösträtten jordägare eller arrendatorer som fått ägarens fullmakt. Nu fick även de som inte ägde jord men erlade en viss minimisumma i statsskatt på sin inkomst och förmögenhet (bevillning) rösträtt. Rösträtten beräknades så att 2 rd 24 sk i bevillning sattes lika med innehav av 1/16 mantal. Liksom tidigare stadgades att stämmoordföranden kunde kasta ut icke röstägare från stämman om de uppförde sig ”oskickligt”. Icke- jordägare fick från 1843 med andra ord ett större inflytande. Med 1862 års kommunalförordningar infördes den så-kallade fyrkskalan. Fortfarande jämfördes ägande av i mantal satt jord med bevillning för inkomst eller förmögenhet. Nytt var däremot att en ny räkne-enhet för röster infördes, ”fyrk”. Vidare var brukare av annans jord nu likställda med jordägare. Jorden som rösträttsgrund kom dock att avvecklas i och med att man 1863 avskaffade räkningen av mantal och nu bara gick efter bevillning; bevillning för jordbruksfastighet skulle dock räknas dubbelt, så den gamla proportionen bibehölls. Vad gäller deltagande på stämman sker under 1800-talet en förändring som innebar en breddning av deltagandet. Från uteslutande jordägare 1817 till även andra skattebetalare 1843 och från 1862 även landborna, som vid denna tidpunkt nu kallade arrendatorer. Sockenstämman var således böndernas och ståndspersonernas mötesplats, inte torparnas, drängarnas eller arbetarnas.

Var låg makten i sockenstämman?

Med sockenförordningen 1817 lades makten vid röstandet formellt till ägarna av i mantal satt jord. Graderingen av sockenmännens röster stod i proportion till respektive sockenmans hemmans åsatta mantal. Spånga socken behandlade i maj 1819 ett ärende rörande huruvida man skulle man bygga om kyrktornet eller bygga en separat klockstapel. Vid stämman räknade man mantal för de sex närvarande sockenmännen och kom fram till att man skulle reparera kyrktornet. Fem personer har röstat med bråkdelar av mantal, men den sjätte deltagaren, en trädgårdsmästare Lagerbom med fullmakt från greve Trolle Bonde på Hässelby, avgjorde frågan med sina 15 ½ mantal. De mindre gårdarnas sammanlagda mantal stod sig slätt mot greve Trolles 15 ½ mantal. Stora godsägare satt således på många röster medan små gårdar inte ens kom upp i en hel röst. Generellt sett hade godsägarna en starkare ställning på stämman än skattebönderna och skattebönderna i sin tur en starkare än frälsebönderna medan torparna inte hade föga att säga till om. 1817 års förordning om röstning efter mantal skall inte ses som ett nytt påfund. Även tidigare röstade man efter jordägande, utan förordningen 1817 satte helt enkelt tidigare praxis på pränt.

Sockenman

Sockenman var benämningen på en person som hade rösträtt på sockenstämman. I äldre tider var det inte klart uttryckt i lag vilka som avsågs med sockenmän men naturligtvis fanns det en praxis även om den inte fanns inskriven i lag. Sannolikt var det besuttna bönder - alltså skatte-, frälse- och kronobönder - som hade rösträtt till sockenstämman även före 1817, dvs de som betalade den årliga räntan. År 1817 ändrades regelverket och betald mantalsränta blev istället utgångspunkten för vem som var fullvärdig sockenman. Begreppet sockenman försvann med införandet av 1862 års kommunalförordningar.

Kontroll av inflyttningen till socknen

Socknen skulle också kontrollera inflyttningen till socknen. För att skydda socknen mot att behöva försörja främmande fattiga bestämdes 1788 att inga gamla eller mindre arbetsföra tjänstehjon fick antas i socknen utan att sockenborna via sockenstämma givit sitt godkännande. Kontrollen av mantalslängden var här av stort intresse för sockenmännen. Denna rättighet att granska och underkänna eventuella inflyttare upphörde med fattigvårdslagen 1847.

1842-års folkskolestadga

Enligt 1842-års folkskolestadga skulle det finnas minst en skola i varje socken och stadsförsamling. Denna skola skulle vara permanent och ha en godkänd lärare. Anspråken var således en skola per socken och en lärare per skola. Någon klassindelning fanns inte utan alla åldersgrupper skulle gå i samma klass. Skolan skulle drivas lokalt, dvs av socknen. Folkskoleundervisningen blev således en angelägenhet för socknen år 1842. Sockenstämman hade dittills haft fattigvården som sin viktigaste uppgift. Folkskolan togs emot med måttligt intresse. Bondebefolkningen, som skolan främst var avsedd för, var inte övertygade att den behövdes. I välbärgade hem och bondehemman fortsatte man som tidigare med hemundervisning. När den allmänna folkskolan inrättades 1842 fanns ingen skolplikt för barnen utan folkskolan medförde enbart en plikt för socknen att inrätta en skola. Skolplikt för barnen infördes först med 1882 års folkskolestadga. När socknen 1862 klövs i en borgerlig kommun och en kyrklig församling följde skolan med kyrkan.

Begrepp

Mantal och mantalsränta

Mantalsränta, även extra ordinarie ränta, var en sammanfattande benämning på ett antal extraskatter, bevillningar, som under 1600- talet beviljades av ständerna vid behov, men som samlades och permanentades 1718 under benämningen Hemmantalsränta. Skatterna betalades i förhållande skattekraften mätt i mantal. Vid sidan av mantalsräntan togs även jordeboksräntan ut, även kallad ordinarie ränta. Bevillning är en extra skatt som staten tillfälligt tar ut när de ordinarie inkomsterna inte räcker till. Ordet ”bevillning” började användas på 1600-talet; riksdagen ”beviljade” de tillfälliga skatterna. Under det tidiga 1700-talet blev pålagan i stort sett permanent och kallades ”allmän bevillning”. Ett mantal, eller hemmantal, var en kameral taxeringsenhet, ett besuttenhetsmått, som utgjorde grund för beskattning i Sverige. Mantalet beräknades som regel i åker- och ängsmark, och uppskattades i tunnor (tunnland) och kappar efter hur mycket säd man kunde odla på marken. Skogsdungar och tomter räknades bort. Hemmantalet utgjorde ett mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer (eller "arrenden") som hemmanet skulle prestera. Ursprungligen var måtten 1, ½ eller ¼. Hemmansklyvningar och nedskrivningar av mantalet (förmedling) ledde efter hand till förskjutningar i kvoterna (till exempelvis till ¾ eller ⅛), och efter några generationers arvskiften till väldigt svårhanterliga kvoter.

Sockenskrivare

Sockenskrivaren var en avlönad skrivare som verkade i socknen med att i första hand se till att underlag för skatteuppbörd fanns och var korrekta, inklusive kvittensen på betald skatt, men bistod även sockenmännen i diverse ärenden mot myndigheter. Sockenskrivarens uppgifter utfördes före 1675 av sockenlänsmannen. Därefter användes sockenskrivare och de fanns kvar fram tills kommunreformen 1862 blivit fullt genomförd. Sockenskrivaren valdes på tinget eller sockenstämman, utnämndes av landshövdingen och avlönades av bönderna. Sockenskrivaren var ofta en kronans tjänsteman och var också ansvarig för att på sockenstämmans vägnar föra dess protokoll och ansvara för sockenkassan.

Sexman

Sexmännen var ursprungligen sex till antalet, därav namnet. Antal sexmän i socknen kom senare att bero på dess storlek. Vid Uppsala möte 1593 restes krav på skärpt religiös kontroll och sedlig förnyelse. Detta blev startpunkten för sockenrättsskipningen, som vidare utvecklades under 1600-talet, bland annat genom införandet av sexmän. De var med andra ord en slags ordningsmän för kyrkotukt och ordning i socknen inklusive sedlighetsbrott. Sexmännen valdes av sockenstämman och var ett förtroendeuppdrag. De var kyrkans ordningsmän i socknen och hade ansvar för att beslut som tagits av sockenstämman verkställdes. Sexmännens uppdrag var i början att se till att kyrkotiondet betalades in av bönderna. De ansvarade även för underhållet av kyrkobyggnaderna och prästgårdarna, samt för att vara prästerna behjälpliga i diverse ärenden. Sexmannen är också ledamot av sockenrätten, samt kontrollant vid kyrkvärdarnas redogörelser, och dylikt. Sexmännen anlitades även av kronan vid taxering av brännvinsbränning och mantalsskrivning. Under 1700-talet blev de också socknens moralpolis (”skvallertackor”) med uppgifter som att rapportera otukt och ogudaktigt leverne till prästen. Sexmannen utsågs efter socknens roteindelning (därav även kallad rotemästare) och erhöll som ersättning för sysslan andel i kyrkböterna. Sexmännen har normalt varit bönder, inte ståndspersoner. Genom 1862 års kommunalreform avskaffades systemet med sexmän, och de flesta av deras arbetsuppgifter övergick till fjärdingsmännen.

Klockare

Klockare eller klockringare var ett kyrkligt ämbete, som ursprungligen hade uppgiften att vårda kyrkan och dess inventarier samt ombesörja klockringningen. På 1600-talet skulle klockaren även undervisa i sång och leda kyrkosången om en särskild kantor inte fanns. Vid samma tid fick klockaren även uppdrag att lära ungdomen att läsa och skriva. Detta medförde att klockarsysslan ofta gavs åt en präst. Efter folkskolereformen 1842 medgavs rätt att förena klockar- och skollärartjänsten. Likaså blev klockaren ofta organist, i de kyrkor där en orgel införskaffades. Förutom klockarboställe ingick länge i klockarens inkomst så kallat offer samt avgifter i samband med hans förrättningar. År 1883 bestämdes att klockaren i stället skulle åtnjuta fast lön.

Kyrkvärd

En kyrkvärd är en lekman utsedd att hjälpa till vid gudstjänster. År 1883 överfördes, genom ett kungligt utslag, även allt ansvar för medlen i sockenkyrkorna helt till kyrkoråden. Därmed försvann mycket av kyrkvärdarnas förvaltningsuppdrag. Kvar bland kyrkvärdens förvaltningsuppgifter fanns nu bara ansvaret för de kyrkliga inventarierna. Kyrkvärdens ansvar vid gudstjänstfirandet fanns dock kvar; textläsningar, delaktighet i förbön, ljuständning, kollektoffer och medhjälp vid nattvardsutdelandet. Utanför gudstjänsten hade kyrkvärden även som arbetsuppgift att bland annat hjälpa prästen med de liturgiska kläderna och ta hand om nattvardskärlen. I en del församlingar hade kyrkvärden även uppgifter vid dopgudstjänster och begravningsgudstjänster. Kyrkvärdarna ansvarade också oftast för sammanräkningen av den upptagna kollekten på delegation från kyrkoherden. Som kyrkvärdar har bara bönder varit tänkbara.

Sockenhantverkare

Socknen skulle fylla en rad övervakande funktioner. Således skulle sockenhantverkarna (sk. gärningsmän) godkännas av sockenstämman för att få slå sig ner i socknen. Sockenskräddare var en skräddare som verkade på landsbygden, dvs utanför staden där annars hantverkare inom skråna verkade. Sockenskräddaren utsågs av sockenstämman och beslutet lagfästes i häradsrätten. Skräddaren var oftast kvalificerad och ansluten till skrået och betalade en skatt som kallades gärningsören. Vid sidan av sockenskräddare fanns även byskräddare, som verkade utan krav på kvalificering eller att bli utsedda av sockenstämman. På likartat sätt som för skräddare kunde sockenstämman också utse sockenskomakare, smeder, murare och glasmästare. Skråtvånget upphörde 1846 och varje socken själv fick därefter bestämma vilka och hur många sockenhantverkare den ville ha. Med näringsfrihetslagen 1864 blev det fritt för alla att bedriva hantverk och andra näringar på landet, varför socknens befattning med dessa frågor upphörde.

Lösdrivare

Socknen var även ålagd att kontrollera lösdrivare (försvarslösa), dvs personer utan lagstadgad årstjänst. Till en början låg tillsynen av försvarslösa, liksom möjligheten att sätta dem i tvångsarbete, på länsstyrelserna och kronobetjäningen. I 1833 års stadga gavs dock sockenstämman rätt att ”frikalla" personer som försörjde sig på ärligt sätt. 1846 års stadga gav socknen både större ansvar och mer kontroll över icke-kriminella lösdrivare. Inom sockennämnden skulle minst två tillsyningsmän utses för att ha uppsikt över lösdrivarna och fick även husbonderätt över dem. År 1853 ökades socknens makt betydligt genom att lösdrivarna på sockennämndens eller tillsyningsmännens förslag kunde dömas till statligt tvångsarbete om de ansågs lata eller uppfört sig illa.

Fjärdingsmannen

Fjärdingsmannen var en oavlönad hjälpreda och ordningsman i socknen underställd kronofogden och länsmannen. Fjärdingsmannen utsågs bland skatte- och kronobönderna och var således underställd kronobetjäningen. År 1830 fastslogs att denna tjänst var ett menighetsbestyr som alla bönder i socknen skulle delta i, inklusive frälsebönder. Fjärdingsmännen, dvs det lokala polisväsendet, blev därmed en kommunal angelägenhet, även om fjärdingsmannen även i fortsättningen var den statliga förvaltningens förlängda arm. Åtminstone sen 1830 bör sockenstämman ha utsett fjärdingsmän, även om detta reglerades först med stadgan om fjärdingsmän 1850.

Nämndeman

Bisittarna i häradsrätten (den lokala domstolen på landsbygden) var nämndemännen (tolvmännen) som tidigare utsetts av häradsrätterna själva, men kom från 1823 att utses av sockenstämman. Från detta år skulle sockenstämman välja nämndemännen bland socknens bönder. Varje socken hade ofta ett bestämt antal av posterna på sin lott. Från 1863 valdes de av kommunalstämman. Den främste bland de tolv, som haft sitt uppdrag under längst tid, benämndes "äldste".

Sockenmagasin

Ett sockenmagasin var en förrådsbyggnad avsedd för förvaring av spannmål. Bönderna i socknen kunde förvara spannmål här och även låna under nödår. Därigenom skulle priserna variera mindre från år till år. De första sockenmagasinen byggdes i början av 1700-talet. Fram till 1759 ökade antalet snabbt, men det året utfärdades en bestämmelse om möjlighet till tvångsanslutning vilket gjorde att nybyggnationen avstannade. Inte förrän i början av 1800-talet tog den fart igen. Under 1800-talet förändrades sockenmagasinens verksamhet något. År 1813 blev det möjligt att använda sockenmagasinen till att finansiera fattigvård och liknande. År 1817 fick sockenstämman inflytande över magasinen och från 1843 full kontroll. 1863 blev det tillåtet att omvandla spannmålsfonderna till penningfonder.

Fattigvården

Fattigvården har varit en sockenangelägenhet sedan långt tillbaka. Socknen fick rätt att ta ut ”kommunalskatt” med 1811 års kungörelse och underhåll av de fattiga. Nya fattigvårdslagar kom under 1800-talet; 1847, 1853 och 1871. Lagen 1847 stadgade att den år 1843 inrättade sockennämnden skulle ha ansvar för fattigvården i socknen. Efter reformationen på 1500-talet var det formellt staten som skulle stå för fattigvården. I praktiken var det dock fortfarande socknarna som fick ansvara för fattigvården. Den traditionella fattigvården på landsbygden var rotegång. Enligt fattigvårdsförordningen från 1642 skulle varje socken inrätta ett fattighus eller en fattigstuga. Detta krav återupprepades i 1686 års kyrkolag, men först under 1700­talet började fattigstugor inrättas i viss omfattning. År 1734 blev fattigvårdsförordningen från 1642 med införandet av fattighus tvingande. Trots detta infördes inte fattighus överallt, och även där de fanns spelade rotegång och inkvartering (inhysning) hos privatpersoner mot ersättning, ofta i form av fattigvårdsauktioner, en större roll. De äldsta fattigstugorna, även kallade sockengård, låg intill kyrkan så att församlingsborna kunde medföra gåvor (almosor) till de fattiga samtidigt som de besökte kyrkan. Genom 1847 års fattigvårdförordning fick fattigvården en fastställd organisation. Enligt denna skulle det i varje socken finnas en fattigvårdsstyrelse.

Offentlig hälsovård i socknen

Den offentliga hälsovården på landsbygden, om man nu kan tala om en sådan, sköttes lokalt i socknarna. År 1828 stadgades att socknens kyrkoråd skulle ha uppsikt över hälsovården i socknen, däribland vaccinationsväsendet och barnmorskorna. Under koleraepidemin 1831 förordnades om att en hälsovårdsnämnd skulle inrättas i varje socken; ledamöterna skulle väljas av sockenstämman men landshövdingen skulle utse dess ordförande. Dessa första kommunala hälsovårdsnämnderna överlevde inte ens koleraepidemin. I förordningen om farsoters hämmande från 1857 var det sockennämnden som blev hälsovårdsansvarig, ett ansvar som år 1874 togs över av kommunalnämnden. Barnmorskan på landsbygden utsågs av sockenstämman. Sedan 1700-talet reglerades deras ställning av kungliga barnmorskereglementen. Barnmorskan skulle ha examen från en utbildningsanstalt i Stockholm och vara anställda av en socken för att få utöva sitt yrke. Enligt reglementet 1840 måste den som sökte friplats vid barnmorskeutbildningen ha intyg från den socken som förbundit sig att anställa henne genom ett sockenstämmobeslut. I reglementet 1856, som gällde seklet ut, stadgas att det är sockennämndens uppgift att till sockenstämman föreslå villkor för antagande av barnmorska.

Gällstämma

Gällstämma kallades före 1862 en sockenstämma, som var gemensam för alla de socknar som hörde till samma pastorat (gäll). Den hölls vid moderkyrkan och behandlade angelägenheter, som angick hela pastoratet. Kallas även pastoratsstämma.

Kommunalreformen 1862

Strukturen på sockenstämman, stadgad i 1817- och 1843 års förordningar, behölls i stort sett vid den stora kommunalreformen 1862: sockenstämma och sockennämnd döptes däremot om till kommunalstämma och kommunalnämnd. Antalet valda förtroendemän ökar: både stämma och nämnd skulle nu ha valda ordförande och vice ordförande. Nämnden blev ett mer renodlat verkställighetsorgan; den skulle verkställa allt som kommunen beslutade om samt ha uppsikt med den verkställighet som andra handhade. Nämnden fick fler arbetsuppgifter vad gällde kommunens ekonomi. Prästen var inte längre stämmans obligatoriska ordförande. Han fick däremot sitt eget kommunala ansvarsområde, den rent kyrkliga socken (kyrkoförsamlingen). Dvs, alla kyrkliga angelägenheter avskildes nu från den borgerliga kommunen. I den kyrkliga socknen skulle det finnas kyrkostämma och kyrkoråd med uppgifter liknande de borgerliga kommunala organen. I kommunreformen anges att kommunalstyrelsen skulle syssla med ”gemensamma ordnings- och hushållnings-angelägenheter”. 1862 års kommunreform trädde i kraft den 1 januari 1863. Både kyrksocknen och sockenkommunen avskaffades således som administrativ enhet vid kommunreformen 1862, men jordregistersocknen fortsatte att användas. Socknarna ersattes 1862 med två nyskapade förvaltningsorgan för samma geografiska enhet: den borgerliga landskommunen och den kyrkliga församlingen. Deras högsta beslutade organ var alltjämt stämman, d.v.s. kommunalstämman respektive kyrkostämman. Eftersom dessa kommunbildningar vanligen omfattade samma område som den gamla socknen levde dock territoriernas identitet vidare. Därmed fanns nu tre typer av borgerliga kommuner: städer, köpingar och landskommuner samt en kyrklig: församlingarna. Vidare skapades 1862 en ny form av regionkommun, landsting. När socknen 1862 klövs i en borgerlig kommun och en kyrklig församling följde skolan med kyrkan. Kommunen hade för ett bra tag framöver ingen befattning med skolfrågor. Därefter har kommunindelningen förändrats genom omfattande sammanslagningar 1952 och 1971. År 1952 skapades storkommuner genom sammanläggning av landskommuner och i många fall upphörde då kopplingen socken- borgerlig kommun. Då försvann de 2281 huvudsakligen sockenbaserade kommunerna på landsbygden som kommunala enheter och ersattes av 816 "storkommuner". Den 1 januari 1971 infördes en enhetlig kommuntyp, då samtliga tidigare landskommuner, städer och köpingar ombildades till enbart kommuner. Genom att de flesta kommuner innefattade såväl landsbygds- som tätortsområden och alla hade samma juridiska ställning fanns ingen anledning att ha kvar skilda benämningar.
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-07-03

Socknen och sockenstämman i

Sverige

Inledning

Den kyrkliga ledningen i Sverige blev mer allt aktiv i slutet av 1000-talet och under 1100-talet, vilket bland annat resulterade sig i införandet av stift. År 1164 blev Sverige egen kyrkoprovins med ärkebiskop i Uppsala. Först därefter skedde en verklig sockenbildning, till stor del kopplad till byggande av sockenkyrkor med begravningsplatser som var gemensamma för flera byar, samt till tiondeinstitutionens införande, som vid 1200-talets slut var helt reglerad i Sverige. Bildandet av socknar skedde på olika sätt i olika landskap. I Sverige fick socknen och dess invånare en självständighet av ett slag som var okänd i den kanoniska rätten. I landskapslagarnas kyrkobalkar är prästen och sockenborna två parter med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Kyrkobalk var under medeltiden den lagtext som innehöll kyrkorätten, det vill säga den offentligrättsliga regleringen av förhållandet mellan å ena sidan staten, landskap, socknar och enskilda och å andra sidan kyrkan. De svenska landskapslagarna inleddes med en kyrkobalk som reglerades socknarnas skyldighet att bygga och underhålla kyrka, deras rätt att utse präst och klockare samt deras skyldighet att underhålla dessa och betala för deras tjänster, vilka de å andra sidan var skyldiga att utföra. Upplandslagens kyrkobalk blev med tiden den allmänt använda. Vissa gemensamma regler infördes i 1571 års kyrkoordning, men annars gällde Upplandslagens kyrkobalk fram till 1686 års kyrkolag. Redan på medeltiden fick socknen funktioner som inte direkt hade med kyrkan att göra där sockenmännen själva dömde i vissa mål. Detta resulterade i en utveckling mot formella sockenstämmor. Kyrksocknarna är således ursprunget till den civila lokalförvaltningen i Sverige, den som numera utövas inom ramen för kommunerna. Samtliga svenska socknar har sen 1682 i sin tur varit administrativt uppdelade i rotar. Bönderna i en rote hade gemensamt ansvar för olika uppgifter, exempelvis militär rotering (soldatrote, båtsmansrote eller ryttarrote), fattigvård (fattigrote), årliga husförhör (husförsrote), med mera. Under 1600-talet fanns en tendens till att sockenborna, indirekt genom kyrkoråd eller direkt genom sockenstämmor, alltmer medverkade i styrelsen av kyrkorna. Under 1600-, 1700- och 1800-talen utvecklades sockenstämmorna till betydelsefulla lokala förvaltningsorgan. De beslöt framförallt om kyrkans ekonomi och byggande samt om ordningen i kyrkan. Genom utövandet av sockentukt och beslut kring fattig- och sjukvård fick sockenstämman ett mer övergripande ansvar för organiserandet av det lokala samhället. Sockenstämman bestod av kyrkoherden och hans församling, där de besuttna husbönderna var de tongivande. Denna sockensjälvstyrelse låg sedan till grund för de landskommuner som bildades 1862.

Socknen

Socknen hade således två funktioner integrerade i en och samma kropp, dels som kyrksocken (landsortsförsamling) och som dels borgerlig socken (sockenkommun) som var det lokala styret. Socknen var ett administrativt område bestående av flera intilliggande byar och tätorter. Socknen hade en sockenkyrka, styrdes av sockenstämman, och var en föregångare till dagens kommuner. Begreppet socken har även använts som enhet för fastighetsredovisning (jordebokssocken, senare jordregistersocken). Bilden visar sockenkyrkan i Härkeberga ,Enköpings pastorat, Uppsala stift. Wikipedia. PDM. Kyrkan är en medeltida salkyrka byggd i gråsten och tegel. Långhus, kor och sakristia byggdes mellan 1280 och 1310 medan vapenhuset tillkom 1475-1480. Orgelläktaren byggdes år 1773 och själva orgeln tillkom 1811. Klockstapeln är från andra hälften av 1600-talet. I södra och mellersta Sverige infördes sockenindelningen tidigt och har inte genomgått några genomgripande förändringar efter reformationen. I skogsbygderna tillkom på olika håll kapell, vilka så småningom kunde avskiljas till egna församlingar och betraktas som socknar. I särskilt stor omfattning skedde detta i Norrland. Som mest har det funnits drygt 3000 socknar i Sverige. Socknarna var från 1682 administrativt indelade i rotar. Bönderna i en rote hade gemensamt ansvar för olika uppgifter, som rotering (soldatrote, båtsmansrote eller ryttarrote), fattigvård (fattigrote), årliga husförhör (vid husförsrote), mm. Socknarna styrdes av sockenstämman, som en administrativ enhet.

Sockenstämman

Sockenstämman var det högsta beslutande organet i respektive socken fram till 1862 års kommunalförordningar, då socknen delades i en kyrklig och en borgerlig kommun. Ett separat kyrkoråd inrättades redan 1817, och kommunalreformen 1862 innebar i praktiken bara att sockenstämman bytte namn till kommunalstämma. Bilden visar en kommunalstämma (sockenstämma) i Bodums socken, Ångermanland mellan 1900 och 1910. Nordiska museet. Wikipedia. PDM Sockenstämman som institution uppkom sannolikt samtidigt som de första socknarna. De tidiga sockenstämmorna fattade beslut om underhållet av kyrkan och förvaltningen av dess tillgångar. Vad man känner till ägnade sig sockenstämman inte åt rättsskipning under katolsk tid eller årtiondena efter reformationen. Vid Uppsala möte 1593 restes krav på skärpt religiös kontroll och sedlig förnyelse. Detta blev startpunkten för sockenrättsskipningen, som sedan utvecklades under 1600-talet, bland annat genom införandet av sexmän. Genom riksdagsbeslut fastslogs att befolkningen skulle vara med och döma syndarna. Den rättsliga grunden för sockenstämmornas verksamhet förblev dock länge vag. I 1650 års prästprivilegier fastslogs att prästerskapet skulle ställa dem inför rätta som på olika sätt förbrutit sig mot Guds bud. Relationen gentemot den världsliga rättvisan nämndes däremot inte. Länsman och fjärdingsman blev ansvariga för att verkställa straffen. Karl XI styrde över mycket av sockenrättsskipningen till världsliga domstolar. Efter en resolution 1684 lades mål om förmyndarskap, testamenten, tvister om bänkrum och gravställen, oljud, trätor och slagsmål i kyrkan samt eder och sabbatsbrott helt under världslig jurisdiktion. Genom 1686 års kyrkolag begränsades kyrkans rättsskipning ytterligare. I 1723 års prästprivilegier sades att sockenstämma skulle hållas två gånger om året, efter kallelse av kyrkoherden, som även fungerade som ordförande och skrev protokoll. Två stämmor om året var ett minikrav, fler stämmor kunde hållas efter behov. Enligt samma privilegier var alla ”sockenmännerna tvungna att delta. Sockenman är en äldre benämning på en person som har rösträtt på sockenstämman. Under äldre tid var det fullvärdigt besuttna bönder - alltså skatte-, frälse- och kronobönder - som hade rösträtt på sockenstämman, det vill säga de som betalade årliga räntan. På 1800-talet ändrades regelverket och betald mantalsränta blev istället utgångspunkten för vem som var fullvärdig sockenman. Begreppet försvann med införandet av 1862 års kommunalförordningar. Före 1817 fanns ingen lag som reglerade sockenstämmans verksamhet. En tidigare författningsregleringen av sockenstämmans arbete var paragraf 23 i 1723 års prästprivilegier. Där stadgas att prästen skall hålla två årliga sockenstämmor och att ”alla sockenmän” har skyldighet att delta. Något mer än att stämman består ordföranden-prästen och sockenmännen stadgas inte. Däremot fanns inga bestämmelser om hur besluten skulle fattas, verkställas eller överklagas. Inte heller 1734 års lag ger några besked om detta. Med 1817 års förordning författningsreglerades området. Denna förordning rörande sockenstämmor och kyrkoråd bekräftade i praktiken bara äldre praxis och ändrade egentligen inte något. En nyhet var dock att ett kyrkoråd ska väljas i varje socken. Präst och kyrkvärdar var självskrivna i kyrkorådet, därutöver skulle fyra till åtta ledamöter väljas. Sockenrättsskipningen överfördes helt och hållet till kyrkorådet. 1843 års förordningar om sockenstämmor och sockennämnder innebar däremot en större förändring. Förordningen innehöll visserligen inget nytt om sockenstämmans form, men nu infördes sockennämnd som skulle väljas av stämman. Den skulle bestå av en vald ordförande (inte nödvändigtvis kyrkoherden) och ett ”lämpligt” antal ledamöter valda på två år. Sockennämnden fick inte många direkt angivna ansvarsområden; den skulle handlägga hälsovård samt ordning och sedlighet men för övrigt sköta de ärenden som sockenstämman sköt över till den. Detta innebar att den verkställande organisationen av sockenstämman nu får anses vara delad; sockennämnden för de borgerliga frågorna och kyrkorådet för de kyrkliga.

Vilken typ av ärenden behandlades på

sockenstämman?

Vilka frågor skulle den lokala självstyrelsen ha ansvaret för och hur skulle dessa frågor handläggas? I 1723 års prästprivilegier anges sockenstämmans ansvarsområde på ett mycket övergripande sätt som ”kyrkans angelägenheter” samt frågor som angår socknens ”tarvor och beställningar”. Däremot nämns särskilt att stämman ska granska kyrkans räkenskaper. I förordningen 1817 anges det övergripande i paragraf 6 att stämman ska handlägga ”kyrkans vård samt socknens hushållning och allmänna angelägenheter”. Sedan följer exempel på olika frågor angående kyrkan och dess personal såsom val av förtroendemän och ombud, ”undervisningsanstalter”, socknens finanser, fattigvård, sockenhantverkare, brandskydd, skottpengar, sockenmagasinsfrågor, hälsovård och allmän uppsyn över ordning och sedlighet. Kyrkans angelägenheter har stått i centrum för sockenstämman alltsedan prästprivilegierna 1723. Det gäller framförallt skötseln av själva kyrkobyggnaden och dess inventarier, prästgården och andra socknens byggnader liksom de medel och egendomar som tillhörde kyrkan som juridisk person. Prästval förrättades på sockenstämman liksom val av andra funktionärer som klockare och organist. Fattigvården har varit av stor betydelse för socknen och från 1842 även skolan. Med folkskolestadgan 1842 blev en folkskola obligatorisk i varje socken och ett nytt organ infördes därmed, skolrådet. Prästen var självskriven ordförande även där. Cirka en tredjedel av sockenstämmans möten handlade om frågor om reparationer eller ombyggnationer av kyrkan och prästgården. Andra frågor var val av sockenskrivare, sexmän, kyrkvärdar, kyrkvaktare, klockare, organist och sockenskräddare. Frågor rörande sockenrättsskipningen var även vanliga. Ytterligare frågor som behandlades var ärenden om socknens ekonomi samt frågor om fattigvård, sockenmagasin, undervisning och liknande. Sockenstämman som institution förändrades under 1700-talet och ärenden som rörde sockenmagasin, brandskydd och fattigvård blev vanligare, samtidigt som sockenrättsskipningen minskade i betydelse. Det är en utveckling som fortsatte under 1800-talet, då fattigvård och andra sociala frågor blev en allt större del av sockenstämmans verksamhet. Folkskoleundervisningen blev som sagt en angelägenhet för socknen år 1842. Sockenstämman fick således ofta hantera ärenden där man skulle välja personer till olika förtroendeuppdrag i socknen såsom sexmän, nämndledamöter, eventuella ordningsmän och liknande. Att bli sexman var inte alltid populärt med dess arbetsuppgifter som insamling av socknens medel, uppsikt över fattiga, rapportering av sedlighet etc. Det finns många exempel på val av förtroendemän där personer inte velat åta sig dem och ville bli av med dem så fort som möjligt. Det fanns även val som stämman enligt lag var skyldig att förrätta. Det var bl.a. val av nämndemän till häradsrätten, ledamöter i ägodelningsrätt etc. Från 1830 skulle stämman även utse fjärdingsman, som egentligen inte var en förtroendeman utan en tjänsteman på sockennivå. Väghållningen inom häradet, brounderhåll och skjutsplikt var andra typiska frågor. Detta slag av ärenden krävde dessutom förhandlingar mellan kronobetjäningen och sockenrepresentanter från ett större område. Stämman utsåg också de som skulle sköta brandsprutan, med benämningen ”Officianterne vid Socknens Brandredskap”. Brandskyddet blev allt viktigare för socknen. Man behandlade frågor om brandskyddet i socknen, exempelvis anskaffning av sprutor och andra redskap, både för kyrkan och för gemensamt bruk samt utsåg brandrotemästare. Stämman valde även ledamöter till lokala och regionala brandstodssällskap.

Sockenstugan

Sockenstugan var den byggnad där sockenstämman hade sina möten, eller för andra slags möten, till exempel kyrkostämman. Sockenstugor byggdes i Sverige från 1600-talet och framåt, men ännu i slutet av 1800-talet saknade många orter en egen sockenstuga. De boende i socknen, prästerna undantagna, hade en förpliktelse att bidra till kostnaderna för underhållet av sockenstugan. Sockenstugan låg vanligtvis intill kyrkan. Bilden visar sockenstugan i Ulrika socken, Linköpings kommun, Östergötland. Wikipedia. PDM.

Omröstningar

Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och eventuella omröstningar gjordes efter mantal. I ”sockenstämmoideologin” var idealet är att socknens kloka och opartiska förvaltare, dvs pastor, kyrkvärdar, sockennämnd mm, lade fram förslag, som man sedan dryftade för att komma fram till den ”rätta” slutliga lösningen. Därefter samtyckte alla enhälligt till den dryftade lösningen. Det starka konsensusidealet gjorde att motsättningar i regel löstes med kompromisser. Om däremot enhälligheten bröts av att någon sockenman vidmakthöll en avvikande mening blev det besvärligare. I sådana fall stadgade 1817 års förordning röstning efter mantal med majoritetsbeslut som utväg ur oenigheten. Majoritetsomröstningar hade använts även tidigare vid val av förtroende- och tjänstemän. Men då fanns inte problemet med att den som inte samtyckte pålades en ekonomisk börda mot dennes vilja. Den ekonomiska bördan att underhålla exempelvis klockaren fanns ju där redan, det var bara innehavaren som skulle utses. Även i andra frågor blev bindande majoritetsbeslut allt vanligare under 1800-talet; i olika takt i olika socknar.

Hur ofta hölls möten?

De i 1723 års prästprivilegier föreskrivna två sockenstämmorna per år var nästan alltid för lite (liksom de tre lagstadgade kommunalstämmorna efter 1862). Det fanns många andra lagfästa anledningar att kalla till stämma. Det var inte enbart av ett lagmässigt tvång som man samlades i sockenstugan. En uppgång av antalet stämmor per år sker under 1800-talets första decennier då den lagstiftning som fanns la allt fler uppgifter på sockenstämman. Antalet ärenden per stämma var i regel ganska få enligt stämmoprotokollen. Man betade av ärenden i den takt det behövdes istället för att samla ärenden i hög i väntan på ett större sammanträde. Två obligatoriska sockenstämmor per år, höst och vår, förutsattes i 1723 års prästprivilegier och som lagstadgades 1817 och 1843. Efter 1862 var tre stämmor obligatoriska. Prästen skulle kalla till stämma mellan 8 - 14 dagar i förväg från predikstolen. Vid behov kunde stämman hållas oftare än de två obligatoriska och den kunde också hållas på församlingens begäran. Det var prästen som förde protokoll vid stämman, men detta skulle justeras och läsas upp i kyrkan.

Socknen och sockenstämman

Vilka hade rätt att delta och rösta på

stämman?

Ledamöter på sockenstämman var prästen och sockenmännen och prästen var den självklare ordförande på sockenstämman. I prästprivilegierna 1723 sägs att ”alla sockenmän” ska delta i stämman. Det är dock inte klart uttryckt i denna förordning om man med ”sockenmän” menar alla manspersoner i socknen eller alla hemmansägare / hemmansbrukare. Detta specificeras först i 1817 års förordning som ägare av i mantal satta fastigheter, dvs hemmansägare. Närvaron på stämman antecknades sällan i protokollen och protokollen redovisar bara i undantagsfall vilka som deltagit i diskussionerna. När närvaron har antecknats så har det i regel skett övergripande. Det var egentligen enbart de som ansågs ”betydelsefulla” i socknen som antecknats som närvarande. I ett stämmoprotokoll från Turinge socken i maj 1816 har närvaron antecknats som herrarna Elgenstierna, Iggberg och Besk och ”en större samling af socknens allmoge” som närvarande. Det samma gäller om vilka som yttrat sig på stämman. Ståndspersonernas inlägg har refererats i detalj, ibland med krav att deras inlägg skall intas ordagrant i protokollet. De som normalt sett deltog på sockenstämman var i regel representanter för socknens gods (ägarna eller deras förvaltare), socknens ”bättre bönder”, ofta med titlar som kyrkvärd, nämndeman eller rusthållare samt en skara av övriga bönder, främst skattebönder. Torpare kunde åläggas bidra till olika arbeten och utgifter utan att de haft något inflytande på besluten. Deltagande på stämman från icke-jordägande grupper som torpare, drängar och arbetare var begränsat; även om de har kunnat vara med på stämman har de ingen möjlighet att agera. År 1815 var det ännu inte reglerat i lag vilka som fick vara med på stämman, hur stämman skulle fatta beslut eller i vilken grad dessa beslut var bindande. Olika bestämmelser förutsatte dock att majoritetsbeslut kunde fattas. Förordningen från 1817 formaliserade de tidigare spridda reglerna om rösträtt på sockenstämman. Rösträtt på stämman hade enligt förordningen de personer i socknen som var ägare av i mantal satta fastigheter, dvs hemmansägare. Landbor (arrendebönder) kunde dock få rösta om jordägaren skriftligen givit dem rätt till det. Det stadgades också att det var förbjudet för andra att ”intränga" på stämman, dvs sammanträdena skulle vara slutna. Det är nu klart utsagt att beslut fattade på stämman gäller också för de icke närvarande. Nu fanns således klara regler avseende detta. Redan 1824 kom en viktig förändring. I frågor som inte gällde avgifter till socknen, utan ”hwad för ordning och sedligheten ... iakttagas bör” utsträcktes rösträtten även till personer som brukade annans mark, utan att särskild fullmakt behövdes. Dvs, man kunde nu rösta efter andra principer än mantal i de frågor som inte rörde kommunala pålagor. Deltagarna på sockenstämman var inte längre en lika klart avgränsad grupp. Enligt 1817 års förordning kunde stämman fatta bindande beslut även för dem som inte var närvarande. Förordningen innehåller en paragraf om att ”Ledamots frånwaro ej må hindra Stämmans fortgång”. En svaghet i 1817 års förordning var att den inte innehöll någon gräns för hur många röstberättigade deltagare som det krävdes för att beslut skulle kunna fattas. För att hårdra det, skulle en enda röstberättigad kunnat styra och ställa på stämman om ingen annan röstberättigad var närvarande. Reglering av detta saknades även i 1843 och 1862 års lagstiftning. Därför finner man ibland möten där stämman uppskjutit beslut på grund av dålig närvaro. Med 1843 års förordning kom nya stadganden avseende rösträtt och röstberäknande. Som tidigare omfattade rösträtten jordägare eller arrendatorer som fått ägarens fullmakt. Nu fick även de som inte ägde jord men erlade en viss minimisumma i statsskatt på sin inkomst och förmögenhet (bevillning) rösträtt. Rösträtten beräknades så att 2 rd 24 sk i bevillning sattes lika med innehav av 1/16 mantal. Liksom tidigare stadgades att stämmoordföranden kunde kasta ut icke röstägare från stämman om de uppförde sig ”oskickligt”. Icke-jordägare fick från 1843 med andra ord ett större inflytande. Med 1862 års kommunalförordningar infördes den så-kallade fyrkskalan. Fortfarande jämfördes ägande av i mantal satt jord med bevillning för inkomst eller förmögenhet. Nytt var däremot att en ny räkne-enhet för röster infördes, ”fyrk”. Vidare var brukare av annans jord nu likställda med jordägare. Jorden som rösträttsgrund kom dock att avvecklas i och med att man 1863 avskaffade räkningen av mantal och nu bara gick efter bevillning; bevillning för jordbruksfastighet skulle dock räknas dubbelt, så den gamla proportionen bibehölls. Vad gäller deltagande på stämman sker under 1800- talet en förändring som innebar en breddning av deltagandet. Från uteslutande jordägare 1817 till även andra skattebetalare 1843 och från 1862 även landborna, som vid denna tidpunkt nu kallade arrendatorer. Sockenstämman var således böndernas och ståndspersonernas mötesplats, inte torparnas, drängarnas eller arbetarnas.

Var låg makten i sockenstämman?

Med sockenförordningen 1817 lades makten vid röstandet formellt till ägarna av i mantal satt jord. Graderingen av sockenmännens röster stod i proportion till respektive sockenmans hemmans åsatta mantal. Spånga socken behandlade i maj 1819 ett ärende rörande huruvida man skulle man bygga om kyrktornet eller bygga en separat klockstapel. Vid stämman räknade man mantal för de sex närvarande sockenmännen och kom fram till att man skulle reparera kyrktornet. Fem personer har röstat med bråkdelar av mantal, men den sjätte deltagaren, en trädgårdsmästare Lagerbom med fullmakt från greve Trolle Bonde på Hässelby, avgjorde frågan med sina 15 ½ mantal. De mindre gårdarnas sammanlagda mantal stod sig slätt mot greve Trolles 15 ½ mantal. Stora godsägare satt således på många röster medan små gårdar inte ens kom upp i en hel röst. Generellt sett hade godsägarna en starkare ställning på stämman än skattebönderna och skattebönderna i sin tur en starkare än frälsebönderna medan torparna inte hade föga att säga till om. 1817 års förordning om röstning efter mantal skall inte ses som ett nytt påfund. Även tidigare röstade man efter jordägande, utan förordningen 1817 satte helt enkelt tidigare praxis på pränt.

Sockenman

Sockenman var benämningen på en person som hade rösträtt på sockenstämman. I äldre tider var det inte klart uttryckt i lag vilka som avsågs med sockenmän men naturligtvis fanns det en praxis även om den inte fanns inskriven i lag. Sannolikt var det besuttna bönder - alltså skatte-, frälse- och kronobönder - som hade rösträtt till sockenstämman även före 1817, dvs de som betalade den årliga räntan. År 1817 ändrades regelverket och betald mantalsränta blev istället utgångspunkten för vem som var fullvärdig sockenman. Begreppet sockenman försvann med införandet av 1862 års kommunalförordningar.

Kontroll av inflyttningen till socknen

Socknen skulle också kontrollera inflyttningen till socknen. För att skydda socknen mot att behöva försörja främmande fattiga bestämdes 1788 att inga gamla eller mindre arbetsföra tjänstehjon fick antas i socknen utan att sockenborna via sockenstämma givit sitt godkännande. Kontrollen av mantalslängden var här av stort intresse för sockenmännen. Denna rättighet att granska och underkänna eventuella inflyttare upphörde med fattigvårdslagen 1847.

1842-års folkskolestadga

Enligt 1842-års folkskolestadga skulle det finnas minst en skola i varje socken och stadsförsamling. Denna skola skulle vara permanent och ha en godkänd lärare. Anspråken var således en skola per socken och en lärare per skola. Någon klassindelning fanns inte utan alla åldersgrupper skulle gå i samma klass. Skolan skulle drivas lokalt, dvs av socknen. Folkskoleundervisningen blev således en angelägenhet för socknen år 1842. Sockenstämman hade dittills haft fattigvården som sin viktigaste uppgift. Folkskolan togs emot med måttligt intresse. Bondebefolkningen, som skolan främst var avsedd för, var inte övertygade att den behövdes. I välbärgade hem och bondehemman fortsatte man som tidigare med hemundervisning. När den allmänna folkskolan inrättades 1842 fanns ingen skolplikt för barnen utan folkskolan medförde enbart en plikt för socknen att inrätta en skola. Skolplikt för barnen infördes först med 1882 års folkskolestadga. När socknen 1862 klövs i en borgerlig kommun och en kyrklig församling följde skolan med kyrkan.

Begrepp

Mantal och mantalsränta

Mantalsränta, även extra ordinarie ränta, var en sammanfattande benämning på ett antal extraskatter, bevillningar, som under 1600-talet beviljades av ständerna vid behov, men som samlades och permanentades 1718 under benämningen Hemmantalsränta. Skatterna betalades i förhållande skattekraften mätt i mantal. Vid sidan av mantalsräntan togs även jordeboksräntan ut, även kallad ordinarie ränta. Bevillning är en extra skatt som staten tillfälligt tar ut när de ordinarie inkomsterna inte räcker till. Ordet ”bevillning” började användas på 1600-talet; riksdagen ”beviljade” de tillfälliga skatterna. Under det tidiga 1700-talet blev pålagan i stort sett permanent och kallades ”allmän bevillning”. Ett mantal, eller hemmantal, var en kameral taxeringsenhet, ett besuttenhetsmått, som utgjorde grund för beskattning i Sverige. Mantalet beräknades som regel i åker- och ängsmark, och uppskattades i tunnor (tunnland) och kappar efter hur mycket säd man kunde odla på marken. Skogsdungar och tomter räknades bort. Hemmantalet utgjorde ett mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer (eller "arrenden") som hemmanet skulle prestera. Ursprungligen var måtten 1, ½ eller ¼. Hemmansklyvningar och nedskrivningar av mantalet (förmedling) ledde efter hand till förskjutningar i kvoterna (till exempelvis till ¾ eller ⅛), och efter några generationers arvskiften till väldigt svårhanterliga kvoter.

Sockenskrivare

Sockenskrivaren var en avlönad skrivare som verkade i socknen med att i första hand se till att underlag för skatteuppbörd fanns och var korrekta, inklusive kvittensen på betald skatt, men bistod även sockenmännen i diverse ärenden mot myndigheter. Sockenskrivarens uppgifter utfördes före 1675 av sockenlänsmannen. Därefter användes sockenskrivare och de fanns kvar fram tills kommunreformen 1862 blivit fullt genomförd. Sockenskrivaren valdes på tinget eller sockenstämman, utnämndes av landshövdingen och avlönades av bönderna. Sockenskrivaren var ofta en kronans tjänsteman och var också ansvarig för att på sockenstämmans vägnar föra dess protokoll och ansvara för sockenkassan.

Sexman

Sexmännen var ursprungligen sex till antalet, därav namnet. Antal sexmän i socknen kom senare att bero på dess storlek. Vid Uppsala möte 1593 restes krav på skärpt religiös kontroll och sedlig förnyelse. Detta blev startpunkten för sockenrättsskipningen, som vidare utvecklades under 1600-talet, bland annat genom införandet av sexmän. De var med andra ord en slags ordningsmän för kyrkotukt och ordning i socknen inklusive sedlighetsbrott. Sexmännen valdes av sockenstämman och var ett förtroendeuppdrag. De var kyrkans ordningsmän i socknen och hade ansvar för att beslut som tagits av sockenstämman verkställdes. Sexmännens uppdrag var i början att se till att kyrkotiondet betalades in av bönderna. De ansvarade även för underhållet av kyrkobyggnaderna och prästgårdarna, samt för att vara prästerna behjälpliga i diverse ärenden. Sexmannen är också ledamot av sockenrätten, samt kontrollant vid kyrkvärdarnas redogörelser, och dylikt. Sexmännen anlitades även av kronan vid taxering av brännvinsbränning och mantalsskrivning. Under 1700-talet blev de också socknens moralpolis (”skvallertackor”) med uppgifter som att rapportera otukt och ogudaktigt leverne till prästen. Sexmannen utsågs efter socknens roteindelning (därav även kallad rotemästare) och erhöll som ersättning för sysslan andel i kyrkböterna. Sexmännen har normalt varit bönder, inte ståndspersoner. Genom 1862 års kommunalreform avskaffades systemet med sexmän, och de flesta av deras arbetsuppgifter övergick till fjärdingsmännen.

Klockare

Klockare eller klockringare var ett kyrkligt ämbete, som ursprungligen hade uppgiften att vårda kyrkan och dess inventarier samt ombesörja klockringningen. På 1600-talet skulle klockaren även undervisa i sång och leda kyrkosången om en särskild kantor inte fanns. Vid samma tid fick klockaren även uppdrag att lära ungdomen att läsa och skriva. Detta medförde att klockarsysslan ofta gavs åt en präst. Efter folkskolereformen 1842 medgavs rätt att förena klockar- och skollärartjänsten. Likaså blev klockaren ofta organist, i de kyrkor där en orgel införskaffades. Förutom klockarboställe ingick länge i klockarens inkomst så kallat offer samt avgifter i samband med hans förrättningar. År 1883 bestämdes att klockaren i stället skulle åtnjuta fast lön.

Kyrkvärd

En kyrkvärd är en lekman utsedd att hjälpa till vid gudstjänster. År 1883 överfördes, genom ett kungligt utslag, även allt ansvar för medlen i sockenkyrkorna helt till kyrkoråden. Därmed försvann mycket av kyrkvärdarnas förvaltningsuppdrag. Kvar bland kyrkvärdens förvaltningsuppgifter fanns nu bara ansvaret för de kyrkliga inventarierna. Kyrkvärdens ansvar vid gudstjänstfirandet fanns dock kvar; textläsningar, delaktighet i förbön, ljuständning, kollektoffer och medhjälp vid nattvardsutdelandet. Utanför gudstjänsten hade kyrkvärden även som arbetsuppgift att bland annat hjälpa prästen med de liturgiska kläderna och ta hand om nattvardskärlen. I en del församlingar hade kyrkvärden även uppgifter vid dopgudstjänster och begravningsgudstjänster. Kyrkvärdarna ansvarade också oftast för sammanräkningen av den upptagna kollekten på delegation från kyrkoherden. Som kyrkvärdar har bara bönder varit tänkbara.

Sockenhantverkare

Socknen skulle fylla en rad övervakande funktioner. Således skulle sockenhantverkarna (sk. gärningsmän) godkännas av sockenstämman för att få slå sig ner i socknen. Sockenskräddare var en skräddare som verkade på landsbygden, dvs utanför staden där annars hantverkare inom skråna verkade. Sockenskräddaren utsågs av sockenstämman och beslutet lagfästes i häradsrätten. Skräddaren var oftast kvalificerad och ansluten till skrået och betalade en skatt som kallades gärningsören. Vid sidan av sockenskräddare fanns även byskräddare, som verkade utan krav på kvalificering eller att bli utsedda av sockenstämman. På likartat sätt som för skräddare kunde sockenstämman också utse sockenskomakare, smeder, murare och glasmästare. Skråtvånget upphörde 1846 och varje socken själv fick därefter bestämma vilka och hur många sockenhantverkare den ville ha. Med näringsfrihetslagen 1864 blev det fritt för alla att bedriva hantverk och andra näringar på landet, varför socknens befattning med dessa frågor upphörde.

Lösdrivare

Socknen var även ålagd att kontrollera lösdrivare (försvarslösa), dvs personer utan lagstadgad årstjänst. Till en början låg tillsynen av försvarslösa, liksom möjligheten att sätta dem i tvångsarbete, på länsstyrelserna och kronobetjäningen. I 1833 års stadga gavs dock sockenstämman rätt att ”frikalla" personer som försörjde sig på ärligt sätt. 1846 års stadga gav socknen både större ansvar och mer kontroll över icke-kriminella lösdrivare. Inom sockennämnden skulle minst två tillsyningsmän utses för att ha uppsikt över lösdrivarna och fick även husbonderätt över dem. År 1853 ökades socknens makt betydligt genom att lösdrivarna på sockennämndens eller tillsyningsmännens förslag kunde dömas till statligt tvångsarbete om de ansågs lata eller uppfört sig illa.

Fjärdingsmannen

Fjärdingsmannen var en oavlönad hjälpreda och ordningsman i socknen underställd kronofogden och länsmannen. Fjärdingsmannen utsågs bland skatte- och kronobönderna och var således underställd kronobetjäningen. År 1830 fastslogs att denna tjänst var ett menighetsbestyr som alla bönder i socknen skulle delta i, inklusive frälsebönder. Fjärdingsmännen, dvs det lokala polisväsendet, blev därmed en kommunal angelägenhet, även om fjärdingsmannen även i fortsättningen var den statliga förvaltningens förlängda arm. Åtminstone sen 1830 bör sockenstämman ha utsett fjärdingsmän, även om detta reglerades först med stadgan om fjärdingsmän 1850.

Nämndeman

Bisittarna i häradsrätten (den lokala domstolen på landsbygden) var nämndemännen (tolvmännen) som tidigare utsetts av häradsrätterna själva, men kom från 1823 att utses av sockenstämman. Från detta år skulle sockenstämman välja nämndemännen bland socknens bönder. Varje socken hade ofta ett bestämt antal av posterna på sin lott. Från 1863 valdes de av kommunalstämman. Den främste bland de tolv, som haft sitt uppdrag under längst tid, benämndes "äldste".

Sockenmagasin

Ett sockenmagasin var en förrådsbyggnad avsedd för förvaring av spannmål. Bönderna i socknen kunde förvara spannmål här och även låna under nödår. Därigenom skulle priserna variera mindre från år till år. De första sockenmagasinen byggdes i början av 1700- talet. Fram till 1759 ökade antalet snabbt, men det året utfärdades en bestämmelse om möjlighet till tvångsanslutning vilket gjorde att nybyggnationen avstannade. Inte förrän i början av 1800-talet tog den fart igen. Under 1800-talet förändrades sockenmagasinens verksamhet något. År 1813 blev det möjligt att använda sockenmagasinen till att finansiera fattigvård och liknande. År 1817 fick sockenstämman inflytande över magasinen och från 1843 full kontroll. 1863 blev det tillåtet att omvandla spannmålsfonderna till penningfonder.

Fattigvården

Fattigvården har varit en sockenangelägenhet sedan långt tillbaka. Socknen fick rätt att ta ut ”kommunalskatt” med 1811 års kungörelse och underhåll av de fattiga. Nya fattigvårdslagar kom under 1800-talet; 1847, 1853 och 1871. Lagen 1847 stadgade att den år 1843 inrättade sockennämnden skulle ha ansvar för fattigvården i socknen. Efter reformationen på 1500-talet var det formellt staten som skulle stå för fattigvården. I praktiken var det dock fortfarande socknarna som fick ansvara för fattigvården. Den traditionella fattigvården på landsbygden var rotegång. Enligt fattigvårdsförordningen från 1642 skulle varje socken inrätta ett fattighus eller en fattigstuga. Detta krav återupprepades i 1686 års kyrkolag, men först under 1700­talet började fattigstugor inrättas i viss omfattning. År 1734 blev fattigvårdsförordningen från 1642 med införandet av fattighus tvingande. Trots detta infördes inte fattighus överallt, och även där de fanns spelade rotegång och inkvartering (inhysning) hos privatpersoner mot ersättning, ofta i form av fattigvårdsauktioner, en större roll. De äldsta fattigstugorna, även kallade sockengård, låg intill kyrkan så att församlingsborna kunde medföra gåvor (almosor) till de fattiga samtidigt som de besökte kyrkan. Genom 1847 års fattigvårdförordning fick fattigvården en fastställd organisation. Enligt denna skulle det i varje socken finnas en fattigvårdsstyrelse.

Offentlig hälsovård i socknen

Den offentliga hälsovården på landsbygden, om man nu kan tala om en sådan, sköttes lokalt i socknarna. År 1828 stadgades att socknens kyrkoråd skulle ha uppsikt över hälsovården i socknen, däribland vaccinationsväsendet och barnmorskorna. Under koleraepidemin 1831 förordnades om att en hälsovårdsnämnd skulle inrättas i varje socken; ledamöterna skulle väljas av sockenstämman men landshövdingen skulle utse dess ordförande. Dessa första kommunala hälsovårdsnämnderna överlevde inte ens koleraepidemin. I förordningen om farsoters hämmande från 1857 var det sockennämnden som blev hälsovårdsansvarig, ett ansvar som år 1874 togs över av kommunalnämnden. Barnmorskan på landsbygden utsågs av sockenstämman. Sedan 1700-talet reglerades deras ställning av kungliga barnmorskereglementen. Barnmorskan skulle ha examen från en utbildningsanstalt i Stockholm och vara anställda av en socken för att få utöva sitt yrke. Enligt reglementet 1840 måste den som sökte friplats vid barnmorskeutbildningen ha intyg från den socken som förbundit sig att anställa henne genom ett sockenstämmobeslut. I reglementet 1856, som gällde seklet ut, stadgas att det är sockennämndens uppgift att till sockenstämman föreslå villkor för antagande av barnmorska.

Gällstämma

Gällstämma kallades före 1862 en sockenstämma, som var gemensam för alla de socknar som hörde till samma pastorat (gäll). Den hölls vid moderkyrkan och behandlade angelägenheter, som angick hela pastoratet. Kallas även pastoratsstämma.

Kommunalreformen 1862

Strukturen på sockenstämman, stadgad i 1817- och 1843 års förordningar, behölls i stort sett vid den stora kommunalreformen 1862: sockenstämma och sockennämnd döptes däremot om till kommunalstämma och kommunalnämnd. Antalet valda förtroendemän ökar: både stämma och nämnd skulle nu ha valda ordförande och vice ordförande. Nämnden blev ett mer renodlat verkställighetsorgan; den skulle verkställa allt som kommunen beslutade om samt ha uppsikt med den verkställighet som andra handhade. Nämnden fick fler arbetsuppgifter vad gällde kommunens ekonomi. Prästen var inte längre stämmans obligatoriska ordförande. Han fick däremot sitt eget kommunala ansvarsområde, den rent kyrkliga socken (kyrkoförsamlingen). Dvs, alla kyrkliga angelägenheter avskildes nu från den borgerliga kommunen. I den kyrkliga socknen skulle det finnas kyrkostämma och kyrkoråd med uppgifter liknande de borgerliga kommunala organen. I kommunreformen anges att kommunalstyrelsen skulle syssla med ”gemensamma ordnings- och hushållnings- angelägenheter”. 1862 års kommunreform trädde i kraft den 1 januari 1863. Både kyrksocknen och sockenkommunen avskaffades således som administrativ enhet vid kommunreformen 1862, men jordregistersocknen fortsatte att användas. Socknarna ersattes 1862 med två nyskapade förvaltningsorgan för samma geografiska enhet: den borgerliga landskommunen och den kyrkliga församlingen. Deras högsta beslutade organ var alltjämt stämman, d.v.s. kommunalstämman respektive kyrkostämman. Eftersom dessa kommunbildningar vanligen omfattade samma område som den gamla socknen levde dock territoriernas identitet vidare. Därmed fanns nu tre typer av borgerliga kommuner: städer, köpingar och landskommuner samt en kyrklig: församlingarna. Vidare skapades 1862 en ny form av regionkommun, landsting. När socknen 1862 klövs i en borgerlig kommun och en kyrklig församling följde skolan med kyrkan. Kommunen hade för ett bra tag framöver ingen befattning med skolfrågor. Därefter har kommunindelningen förändrats genom omfattande sammanslagningar 1952 och 1971. År 1952 skapades storkommuner genom sammanläggning av landskommuner och i många fall upphörde då kopplingen socken-borgerlig kommun. Då försvann de 2281 huvudsakligen sockenbaserade kommunerna på landsbygden som kommunala enheter och ersattes av 816 "storkommuner". Den 1 januari 1971 infördes en enhetlig kommuntyp, då samtliga tidigare landskommuner, städer och köpingar ombildades till enbart kommuner. Genom att de flesta kommuner innefattade såväl landsbygds- som tätortsområden och alla hade samma juridiska ställning fanns ingen anledning att ha kvar skilda benämningar.

Relaterade länkar

Sockenstämmoprotokoll Val av bondeståndets riksdagsmän Riksdagens historia Fattigvården Sjukhushistoria Sjukdomar och sjukvård förr Fängelsehistoria Kronoarbetskåren Domstolsväsendet

Referenslitteratur

Sockenstugans politiska kultur. Lokal självstyrelse på 1800-talets landsbygd. Harald Gustafsson, Stadshistoriska Institutet, Studier i stads- och kommunalhistoria 6, 1989 Herraväldet i helgedomen: Uppsala domkyrkas förvaltning cirka 1530–1860, Upplandsmuseets skriftserie Nr 5, Örjan Simonson/Upplandsmuseet, 2008 Kommunernas historia (sockenstämman) Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 1115-1118 Kommunernas historia (sid 672-676) i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911) Sockenkyrkorna - Kulturarv och bebyggelsehistoria, Markus Dahlberg & Kristina Franzén, Riksantikvarieämbetet 2008 Sockenbildningen i Sverige, doktorsavhandling, Stefan Brink 1990 Wikipedia Överst på sidan