Fattigvården i Sverige

Inledning

Fattigvård var gamla tiders omsorg från samhällets sida för fattiga personer som inte kunde försörja sig själva. De allra fattigaste fick bo i socknens fattigstuga, även kallat fattighus, där barn, gamla och handikappade fattighjon togs om hand, men även fick ta hand om varandra. Rotegång eller kringgång, var ett system för att försörja de allra fattigaste i bondesamhället. De fattighjon inte kunde placeras på fattighus tilldelades en rotegång. Rotehjonet fick gå mellan gårdarna efter en uppgjord ordningsföljd. Rotehjonen skulle efter förmåga hjälpa till och göra rätt för sig.

Medeltiden

Under medeltiden hade kyrkan ansvar för fattigvården men även enskilda människor var skyldiga att visa omsorg för de fattiga. Det var en god gärning att hjälpa fattiga och goda gärningar visade på att man ångrat sina synder och ville bättra sig. Fattigdom var inte en skam utan en olycka man drabbats av, som liksom mycket annat berodde på Guds vilja. Efter döden hade de rika mer att svara för inför Gud än de fattiga. Rikedom gav fler möjligheter att göra gott och den som inte tog tillvara på denna möjlighet fick sona för detta efter döden. De fattiga hade inte så många möjligheter att hjälpa andra och därmed mindre ansvar. Helgeandshus kallades under medeltiden de kombinerade ålderdomshem, fattigstugor och sjukhus drivna av Helige Andes orden, som var en viktig del av tidens omsorgsväsen. Helgeandshuset i Stockholm låg på Helgeandsholmen. Byggnaden stod kvar till omkring 1604 och gav namnet till ön "Helgeandsholmen”. I och med reformationen under 1500-talet ändrades detta tankesätt och man betraktade nu rikedom som tecken på Guds nåd. Fattigdom och andra sidan betraktades som ett personligt misslyckande men det togs flera hundra år innan fattigdom sågs som ett samhällsproblem.

Hospitalen

De äldsta inrättningarna för fattigvård var, förutom de som fanns i anslutning till klostren, hospitalen, som var en kombination av sjuk­ och fattigvårdsinrättningar. Redan under medeltiden finansierades dessa av donationer, och efter reformationen kunde de fortsätta att existera genom hospitalshemman. Större städer och stiftsstäder hade hospital. Hospitalet i Göteborg, som invigdes 1627, förvaltades av magistraten i staden och hade ingen kyrklig stiftelse i botten. Hospitalsförordningen från 1624 är Sveriges första fattigvårdsförordning. Enligt förordningen skulle alla icke arbetsföra intas på hospital, förutom barn som skulle till barnhus. I början inrättades barnhus enbart i Stockholm. Allmänna Barnhuset i Stockholm var en inrättning för barn. Barnhuset, som fram till 1785 kallades Stora Barnhuset låg mellan 1633 och 1885 vid Drottninggatan/Barnhusgatan i det nuvarande kvarteret Barnhuset. Det flyttade 1885 till Norrtullsgatan där verksamheten bedrevs fram till 1922. Mellan 1880 och 1922 skrevs cirka 20 000 barn in på Allmänna Barnhuset. Om modern själv inte kunde betala underhållet för det inskrivna barnet så kunde hon lämna det utan kostnad mot att hon bodde på Barnhuset i åtta månader och ammade sitt eget och ytterligare ett barn. Därutöver skulle hon deltaga i det dagliga arbetet på Barnhuset. Enligt 1626 års kansliordning skulle kungliga kansliet, som 1635 blev det centrala ämbetsverket kanslikollegium, ha tillsyn över hospital, tukthus och barnhus. Till hospitalen skulle, enligt 1642 års fattigvårdsförordning, intas fattiga och sjuka som saknade släktingar som kunde försörja dem och dessutom personer med smittosamma sjukdomar. Skara hade den typen av hospital på 1600­talet, vilket framgår av domkapitlets protokoll rörande intagning. I Stockholm uppförde stiftelsen Ulricae Eleonorae hospital år 1686 det så-kallade Drottninghuset för medellösa kvinnor. Stockholms stad var först med att inrätta fattighus. Vid Sabbatsberg byggdes år 1751 ett fattighus för Stockholms Storkyrkoförsamlings räkning och där startades 1764 en brunnsinrättning, som fick brunnslasarett 1807. De som placerades på hospitalen var gamla fattiga personer, i synnerhet äldre ensamma kvinnor, sjuka och vanföra, eftersom alla som kunde arbeta fysiskt också gjorde det. Arbetsbrist var ett okänt begrepp i det gamla jordbrukssamhället, där det fanns mer tungt arbete att än det fanns folk till det, då nästan allt arbete utfördes manuell arbetskraft. Kopplingen mellan fattigvård och sjukvård var därför ganska naturlig före 1760-talet. I 1763 års hospitalsordning separerades dock fattigvården från hospitalen. Kroppssjukvården flyttades under senare delen av 1700­talet till lasaretten och enbart sinnessjuka intogs därefter på hospitalen.

Fattigstugor/fattighus

Enligt fattigvårdsförordningen från 1642 skulle varje socken inrätta en fattigstuga. Detta krav återupprepades i 1686 års kyrkolag, men först under 1700­talet började fattigstugor inrättas i viss omfattning. De äldsta fattigstugorna, även kallade sockengård, låg intill kyrkan så att församlingsborna kunde medföra gåvor (almosor) till de fattiga samtidigt som de besökte kyrkan. Det är först under 1800­ och 1900­talen som fattighus och fattiggårdar, som från 1918 kallades ålderdomshem, byggdes avsides som om man skämdes för företeelsen. Under 1700- och 1800-talen inrättade många städer i Sverige fattighus och fattigvårdsdirektion, men annars sköttes fattigvården i städerna av magistraten. En del socknar på landsbygden tillsatte också fattigvårdsdirektion, men i regel skötte sockenstämman det mesta av den löpande fattighjälpen. Bilden till höger visar fattigstugan i Turinge socken, Nykvarn, i början av 1900-talet. Bild: Fotograf okänd, ung. 1903 - 1910. Turinge-Taxinge hembygdsförening. ID: se_ab_tthf_0030. PDM. Stugan uppfördes år 1780 efter att ägaren till Vidbynäs, major Carl Gustaf Elgenstierna, skänkt mark och innehavaren av Nykvarns bruk, major Axel Tham, skänkt medel och material. Stugan bestod av tre rum, ett kontor och en rymlig vind och var uppfört i tegel. Fattigstugan var sedan i bruk för socknens fattiga fram till oktober 1921. Socknarna dröjde länge med att inrätta fattighus, eftersom bönderna föredrog en kombination av inackorderings och utackorderingsystem (ofta i form av fattigvårdsauktioner) av fattighjonen samt rotegång, som innebar att de fattiga (rotehjon) gick eller skjutsades runt mellan gårdarna inom roten. Rotehjonen var således hänvisade till kost och logi hos socknens bönder, i tur och ordning några dagar i varje gård. Till fattighjonen räknades först och främst de som var arbetsoförmögna ("oföra"), så som fysiskt eller psykiskt funktionshindrade, obotligt sjuka, gamla samt barn utan anhöriga som kunde ta hand om dem. Till fattighjonen räknades också de utfattiga ("obemedlade") som fick fattigunderstöd från socknen. Fattighusen finansieras med avgifter. De flesta fattiga fanns under 1800­talet i städerna, och de var ofta s.k. husfattiga, dvs de hade bostad men klarade inte försörjningen. Därför var det vanligare att ge hjälp med livsmedel och kläder samt litet pengar; det var bara i yttersta nödfall man placerade folk på fattighus. Bilden till höger visar fattighuset i Gärdserum, Östergötland. Kalmar Läns Museum. ID: KLMF.Gärdserum00001. Digitaltmuseum. År 1829 fanns det 1 279 fattighus vilka fanns ungefär i hälften av landets socknar. Små socknar ansåg sig inte ha råd med fattigvård. I en undersökning av fattigvården i Sverige år 1829 finns en sammanställning av storleken på fattighusen. De flesta fattighus var på 20 till 60 kvadratmeter. År 1829 bodde det totalt 5 987 fattighjon i 1 084 fattighus, vilket innebär ett snitt på 5,5 hjon per fattighus. Enligt statistik baserad på 335 församlingar utgjorde kvinnor en klar majoritet av fattighjonen, hela 78%. Om mannen dog upphörde inkomsterna. Kvinnans möjlighet att försörja sig själv och sina barn var vid den här tiden starkt begränsad. I fattighusen blandades barn, gamla, handikappade och sjuka. Fattighusen uppfördes i regel av timmer. Det förekom även att befintliga byggnader omvandlades till fattighus. Vanligen rymde fattighusen ett eller flera rum där ett rum fungerade som kök. Fattighjonen förvarade sina få tillhörigheter i kistor, oftast under sängen. År 1869, dvs i slutet av de tre stora nödåren 1867 – 1869, slogs ett dystert rekord inom fattigvården. Då fanns 217.373 registrerade fattighjon i landet. Sverige hade vid den tiden en befolkning på cirka 3,5 miljoner vilket innebär att fattighjonen utgjorde drygt 6%. Nödåren 1867 - 1869 fick stor påverkan på fattigvårdsfrågan. Dock inte på så sätt att omsorgen blev mer generös. Vid riksdagen 1869 pläderade många för att den obligatoriska fattigvården borde reduceras till ett minimum. Det senaste decenniets nöd hade varit för kostsam för socknarna. Den fattigvårdslag som kom år 1871 innebar också en åtstramning av fattigvården. År 1737 fick församlingarna i Stockholm ansvar för att driva fattighus. Stockholms församlingar gick då ihop för att ordna en gemensam fattigvård. Stadsförsamlingarna köpte år 1751 Sabbatsberg för detta ändamål. Verksamheten vid Klara fattighus flyttades till Sabbatsberg samma år. Fattighuset Nicolai stod klart 1756 och kunde ta emot 300 fattighjon. Kungsholms fattighus på Hantverkargatan 8 (nuvarande nr 6) byggdes 1762. Verksamheten avvecklades 1872 då den flyttades till Sabbatsberg. Bilden visar ett rum på Sabbatsbergs vård- och ålderdomshems år 1896. Fotograf okänd. ID: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0053/Sabbatsbergs vård- och ålderdomshem/F9:1. Stockholmskällan. År 1862 övertog Stockholms stad hela ansvaret för de fattiga från församlingarna. Stadens fattigvård, utom den på Södermalm, skulle förläggas till Sabbatsberg. De 360 platserna utökades då med ytterligare 525. De olika fattighusen på Sabbatsberg fick sina namn efter de församlingar de betjänade, exempelvis Adolf Fredrikhuset och Johanneshuset, belägna närmast Vasaparken. I och med fattigvårdslagen 1918 döptes fattighusen om till ålderdomshem.

Fattighjon

Med fattighjon avsågs den som åtnjöt socknens fattigunderstöd. Under medeltiden var de människor, som inte kunde försörja sig själv, hänvisade till kost och logi hos socknens bönder, i tur och ordning några dagar i varje gård (rotehjon). Till fattighjonen räknades först och främst de som var arbetsoförmögna ("oföra"), så som fysiskt eller psykiskt funktionshindrade, obotligt sjuka, gamla samt barn utan anhöriga som kunde ta hand om dem. Till fattighjonen räknades också de utfattiga ("obemedlade") som fick fattigunderstöd från socknen. Fattigvård i form av rotegång för rotehjon, förbjöds genom 1918 års fattiglagstiftning men hade från 1500-talet successivt börjat ersättas av fattigstugor samt inhysning av fattighjon, ett år i taget, på socknens fattigkassas bekostnad. Bilden visar fattighjon från Jeppetorp fattiggård, Grythyttan, 1913. Fyra barfota pojkar i slitna kläder. Okänd fotograf. Nordiska museet. ID: NMA.0033630. Digitaltmuseum. PDM.

Arbetshus

På 1700­talet inrättades så-kallade arbetshus i de större städerna för att ge praktisk utbildning och sysselsättning åt arbetslösa. På landsbygden fanns knappast arbetslösa, men en yngling som inte ville eller inte kunde arbeta i jord­ eller skogsbruk eller någon annan verksamhet på orten kunde skickas till arbetshus i länets residensstad. Arbetshus kunde kombineras med hospital; Karlskrona hade hospitals­ och arbetsdirektion åren 1794­1806. Den 28/5 1813 utgick ett kungligt cirkulär till landshövdingarna om att försöka uppmuntra till inrättande av arbetsställen, dvs arbetshus. I Stockholm fanns flera arbetshus. Frivilliga arbetshuset fanns på Söder i Katarina församling åren 1773 - 1844 och fortsatte som Allmänna arbetshuset mellan 1844 - 1860 och som arbetsinrättning fram till 1925. Från 1926 hette det vårdhemmet Högalid. På norr fanns också ett frivilligt arbetshus mellan 1797 och 1880. I Uppsala fanns ett arbetshus i mitten av 1800­talet.

Försörjningsinrättningar

Försörjningsinrättningar var anstalter för vård och inhysande av fattiga. I Stockholm fanns flera försörjningsinrättningar med olika klientel. Allmänna försörjningsinrättningen för kvinnor i Stockholm (Grubbens) fanns mellan 1860 och 1926 och ombildades år 1926 till S:t Eriks sjukhus. Göteborg hade ett stort fattigförsörjnings­ och arbetshus från 1855. År 1888 stod den ännu större försörjningsinrättning som kallades Sjuk­ och vårdhemmet Gibraltar färdigt. Den låg under fattigvårdsstyrelsen och hade på 1930­talet 1.663 platser för sinnessjuka, kroppssjuka, tuberkulossjuka och en avdelning för försörjningshjon. Försörjningshem inrättades också på landsbygden i slutet av 1800­talet.

Arbetshem

Genom 1918 års fattigvårdslag ålades landsting och stad som stod utanför landsting, dvs de större städerna, att inrätta särskilda arbetshem för i någon mån arbetsföra personer över 18 år, som behövde anstaltsvård men inte passade på ålderdomshem, försörjningshem eller vårdhem. På arbetshem placerades också försörjningspliktiga, som enligt fattigvårdslagen förelagts arbete, dvs sådana som under 1800­talet placerats på arbetshus (till skillnad från tvångsarbetsanstalter där dömda placerades).

Rotegång / rotehjon

Rotegång eller kringgång, var ett system för att försörja de allra fattigaste i bondesamhället. Redan under medeltiden tillämpades en form av roteringssystem för bygdens icke arbetsföra fattiga på den svenska landsbygden, där man inte hade fattighus och helgeandshus som i städerna. De fattighjon som inte kunde placeras på fattighus tilldelades en rotegång. Rotehjonet fick därefter gå mellan gårdarna efter en uppgjord ordningsföljd. Ett antal gårdar – vanligen sex stycken – som ingick i en rote hade gemensam skyldighet att stå för mat och logi, och i viss mån vård. Hjonen skulle efter förmåga hjälpa till och göra rätt för sig. Som bevis för sin rätt bar hjonet med sig en så kallad "fattigklubba" eller "fattigbricka" av trä. På klubban eller brickan stod roteordningen och hur länge vistelsen på gården fick vara. Det fanns minst två bruksmetoder för "rotegång". Den ena baserades på det mantalssatta värdet av varje gård eller hemman, och antalet dagar som rotehjonen stannade i varje hemman berodde på mantalsvärdet. Rotehjonen stannade då fler dagar på en välbärgad gård än på en mindre välbärgad gård. I det andra systemet stannade den rotehjonen lika många dagar på varje gård. Bilden till höger visar rotehjonen Tåars-Johan, Sätuna sockens sista rotehjon (Falköping). Fotograf: Gustaf Holm cirka 1890. Västergötlands museum. ID: 1M16- A145156:311. Digitaltmuseum. PDM. Rotegång för barn förbjöds år 1847. Fattigauktioner blev istället vanligare för barnen. Rotegången liksom fattigvårdsauktionerna förbjöds slutligen i Sverige i 1918. Rotehjon (eller dyngenhjon) var de fattighjon som var sämst lottade, eftersom de i motsats till inhyseshjon var hänvisade till rotegång som innebar att de fick nödvändig kost och logi i den ena gården efter den andra, med ett bestämt antal dagar på var och en av gårdarna. Många socknar var uppdelade i rotar, med någon eller några byar per rote, som gemensamt ansvarade för de fattighjon som inom socknen fördelats på dem. Det ansågs betyda otur att ha ett döende rotehjon i hemmet. Därför var det vanligt att de skickades runt mellan olika hushåll till och med medan de låg för döden. Denna rotegång kunde också kallas för att dygna och de fattiga, som på detta vis drog från gård till gård, dyngenhjon.

Fattigklubba/Tiggarklubba

En fattigklubba, även kallad tiggarklubba, var i äldre tider en av trä tillverkad symbol för att visa att den som medförde klubban var fattig och behövde uppehälle enligt fastställd rotering efter militär förebild. Fattighjon kunde beviljas rotegång och bli rotehjon, vilket innebar att han fick bege sig till den gård som först stod näst i tur i roten, vilket ibland var den gård där klubban fanns. Annars skulle han ha med sin fattigklubba och en anteckningsbok i vilken tid och plats antecknades. De fick uppehålla sig en till fem dagar beroende på gårdens mantal. När tiden var ute fick han bege sig till nästa gård i roten. De som orkade fick gå mellan gårdarna medan skröpliga hjon fick fattigskjuts. Hammaren hade vanligen inristade bomärken för de gårdar i roten som var skyldiga att delta i underhållet av rotehjonen. Den fattige var tvungen att gå mellan gårdarna enligt en fastställd ordning. På hammaren fanns också denna ordning noterad och hur länge vistelsen på varje gård kunde pågå. Bilden visar en fattigklubba från Hälsingland. Wikipedia.

Inhyseshjon

Som inhyseshjon eller inhysingar kategoriserades backstugusittare och alla andra som bodde eller var inhysta i någon annans hem eller på någon annans jord utan att vara i dennes tjänst. De var ofta fattiga människor, fattighjon, som socknen placerat i en familj mot ersättning, eftersom de var oförmögna att arbeta. Som inhyseshjon på socknens bekostnad förekom äldre personer, föräldralösa barn, och personer med funktionsnedsättning, som därmed slapp ifrån rotehjonens rotevandring. De bidrog med den arbetsinsats som de förmådde och placerades i den familj som i en fattigauktion krävde lägst ersättning.

Fattigvårdsauktion

Fattigvårdsauktion, fattigauktion, bortauktionering, mm., var en gammal form av fattigvård i Sverige som innebar att man auktionerade bort fattighjon till lägstbjudande, det vill säga till den som krävde minst ersättning från socknens eller kommunens fattigvårdsstyrelsen för att ta hand om hjonet. Fattigauktioner är mest kända då de gällde bortauktionering av barn, det vill säga barnauktion, men metoden användes i själva verket för fattighjon av alla åldrar, förutom barn särskilt gamla. De fattiga delades in i två klasser. Till första klassens fattighjon hörde de som var arbetsoförmögna, oföra, så som fysiskt eller psykiskt funktionshindrade, obotligt sjuka, gamla och barn, som inte hade anhöriga som kunde eller var villiga att ta hand om dem. Till andra klassens fattighjon hörde de som fick tillfälligt fattigunderstöd från fattigvårdsstyrelsen. Enligt lagen skulle fattighjon i första hand placeras på fattighus. I andra hand var fattigvårdsstyrelsen skyldig att betala för deras inackordering och underhåll. Vissa socknar hade inte råd att uppföra ett fattighus, medan andra vägrade att bekosta ett sådant. Rotegång och fattigauktioner föredrogs som ett billigare alternativ till att uppföra ett fattighus. De innebar också att fattighjonen kunde utnyttjas som arbetskraft. Varje år publicerades ett plakat med första klassens fattighjon i en kungörelse i sockenkyrkan. Den sista söndagen före jul hölls sedan fattigauktion i församlingens tingshus efter predikan. Fattigvårdsstyrelsen auktionerade ut hjonet till sockenborna, som under auktionen lade bud på vilken ersättning de krävde av fattigvårdsstyrelsen för att ta hand om hjonet under ett år. Den som erbjöd sig att ta hand om hjonet för lägst ersättning, vann därmed budet. Fattigvårdsstyrelsen ersatte budvinnaren för kost, logi, kläder och eventuell sjukvård och begravning. Fattighjonet förväntades samtidigt arbeta för budvinnaren efter förmåga. Denna auktion upprepades sedan när tidsperioden på ett år gått ut. Det finns många uppgifter om hur fattighjonen, ofta barn, blev illa behandlade och utsattes för övergrepp och utnyttjades som billig arbetskraft.

Försvarslösa/lösdrivare

Att vara arbetslös betraktades som brottsligt och innebar omedelbar bestraffning i form av straffarbete. Denna stadga instiftades år 1664 och utövades fram till 1926 med undantag av några revideringar. Att vara fattig och driva runt i bygden (lösdriveri), dvs arbetslös, var således ett brott. Man betraktades då försvarslös och kunde dömas till straffarbete på tukthus. Med 1885 års lösdriverilag skedde en avkriminalisering, och lösdrivare kunde i stället dömas till tvångsarbete, vilket samhället nu betraktade som en behandlingsinsats och inte ett straff. Man var då försvarslös och kunde tas ut till tvångsarbete eller krigstjänst. Enligt 1885 års lag innebar lösdriveri "underlåtenhet att ärligen försörja sig" även innefattade de som "stryker kring landet". En lösdrivare var "person som icke har fast bostad, fast anställning, medel till sitt uppehälle och som flyttar från ort till ort, försörjande sig med tillfälligt arbete, tiggeri och dylikt, landstrykare, vagabond, luffare". Lösdrivare/försvarslösa kunde enligt 1885 års lag dömas till tvångsarbete. Kronoarbetskåren var en inrättning som bland annat tog emot arbetsföra försvarslösa från fängelserna.

Fattigbössa

En fattigbössa var en penningbössa för allmosor till fattiga och sjuka och fanns ofta uppsatta vid kyrkorna. Bilden visar en fattigbössan vid Rättviks kyrka, Dalarna. Wikipedia. Följande skrift finns på tavlan: Ps 41:2 Säll är then som låter sig wårda om then fattiga: ho- nom skal HERREN hjelpa i then onda tiden. II Cor. 9:7. Hwar och en som han sielf wil; icke med olust, eller af twång. ty en galdan gif- ware älskar GUD.

Fattigvårdslagarna

Enligt äldre förordningar har socknar och städer anmodades att ge fattiga allmosor samt bygga fattigstugor. Dessa riktlinjer utarbetades av staten år 1624 i den så-kallade hospitalsförordningen, och gällde fram till 1763. År 1763 kom den första fattigvårdsförordningen som fastslog varje socknens skyldighet att ta hand om de av sina sockenbor som befann sig i nöd. Under senare delen av 1700-talet infördes även hemorts-begreppet som innebar att fattiga enbart kunde få hjälp av den socknen där de var födda. Däremot gavs inga rättigheter till de fattiga att kräva fattigvård förrän år 1847 genom den förordning som utfärdades detta år. I denna förordning fastslogs vissa grundprinciper för fattigvårdens ordnande. Socknarna fick dock ordna fattigvården efter de för orten lämpliga förhållandena. Enligt 1847 års fattigvårdsförordning skulle fattigvårdsstyrelse inrättas i varje socken. I förordningen slogs vissa lokala skyldigheter fast och förbud mot tiggeri infördes i hela landet. Sockennämnden, som inrättas från 1844, kunde också fungera som fattigvårdsstyrelse. Sockenbo var berättigad till fattigvård efter att ha vistats tre år i socknen utan att uppbära fattigvård, och sockenstämman kunde då inte längre vägra inflyttning, vilket den kunnat enligt 1788 års förordning, om man befarade att en gammal eller mindre arbetsför person skulle belasta fattigvården. Däremot kunde socknen vägra fattigvård, om vederbörande inte hade hemortsrätt. Tidigare hade man fått denna rätt genom mantals­ och kyrkoskrivning. Långvariga tvister om kyrkoskrivning var vanliga i början av 1800­talet. Den som blev kyrko­ och mantalsskriven i socknen fick då rätt till fattigvård. Sådana tvister samt tvister mellan socknarna i fattigvårdsärenden gick till landshövdingen för beslut ­ en föregångare till den senare länsrätten ­ och kunde även gå upp till Kammarkollegium i Stockholm. År 1871 kom en ny lag rörande fattigvården och som grundade sig på 1847 års förordning med den skillnaden att 1871 år lag betydligt inskränkte de behövandes rätt till hjälp. År 1871 år lag var i kraft fram till 1918 då en mer tidsanpassad lag antogs i frågan. År 1853 infördes en ny förordning som var relativt generös och där möjlighet för den enskilde att överklaga till länsstyrelsen fanns. År 1863 när de borgerliga kommunerna bilades och ersatte de världsliga socknarna, fick kommunalnämnden hand om fattigvården, om inte särskild fattigvårdsstyrelse tillsattes, och sådan blev inte obligatorisk förrän 1919. I små landsbygdskommuner var fattigvården kommunalnämndens största uppgift, och av gamla protokoll framgår att det inte bara var fråga om att passivt lindra den värsta nöden utan att mer konstruktiv hjälp också gavs. 1871 års fattigvårdslag skärpte bestämmelserna från 1847 och från den följande förordningen från den 13/7 1853, bl a genom att det inte längre gick att överklaga kommunalnämndens beslut om fattigvård. Överklaganderätten till länsstyrelsen återinfördes med 1918 års fattigvårdsordning. Genom 1918 års fattigvårdslag reformerades verksamheten och varje kommunalförvaltning utgjorde ett fattigvårdssamhälle. Lagen antogs den 14 juni 1918 av Sveriges riksdag och kom att gälla fram till 1955. Den humaniserade den dåtida fattigvården i Sverige och utgjorde en övergång mellan gamla tiders fattigvård och modernare tiders socialhjälp. Bland annat förbjöds fattigvårdsauktioner samt rotegång, och fattigstugorna blev i stället ålderdomshem och överklagandemöjligheten återinfördes som sagt. Bilden visar Tystberga ålderdomshem / fattighus år 1929. Bild: Södermanlands Museum. Fattigvård, i form av rotegång för rotehjon, förbjöds således 1918 efter att först ha förbjudits för barn år 1847. I 1918 års fattigvårdslag skiljer sig uppfattningen av den fattige och hans ställning i samhället rejält jämfört med 1871 år lag. I inledningen till 1871 år lag heter det att fattigvården är ”en gärd av barmhärtighet, varpå den fattige ej kan pocka”, dvs den fattige skulle vara nöjd med den hjälp denne fick. 1918 års lag går i motsatt riktning, nu betonas att fattigvården är ”samhällets förpliktelse gent emot den fattige”. Synen på den fattige i 1871 år lag är snarast hård och likgiltig medan 1918 års lag har en för samtiden mjukare syn på den fattige och uttrycker en uppfattning om att ”även den fattige har har vissa rättigheter, som han kan göra gällande”. År 1937 blev varje kommun skyldiga att föra ett register över hjälpverksamheten i kommunen, dvs kommunen blev skyldig att dokumentera sin fattigvård. I landskommun med kommunalkontor kunde denne föra registret och ansvaret låg då på kommunalnämnden, annars var det fattigvårdsstyrelsen som hade ansvaret men från 1957 blev det socialnämnden. Barnavårdsnämnder blev obligatoriska år 1926. Man kunde då tillsätta en tremannanämnd, som var en kombination av barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse.

Statlig tillsyn

Fattigvården var socknens angelägenhet, från början baserad på den gamla sockenlojaliteten, då man självklart tog hand om "socknens barn" som råkat illa ut. Sockenlojaliteten höll emellertid inte inför 1800­talets utveckling. Arbetskraften blev rörligare och ju fler som levde av lönearbete utanför jordbruket desto större blev riskerna för fattigdom orsakad av arbetslöshet och inte bara av sjukdom eller ålderdom som det tidigare varit. Statens ingripande i fattigvården inskränkte sig först till lagar och förordningar om fattigvård. Statens fattigvårdsinspektör vid den från 1912 inrättade Socialstyrelsen tillkom genom 1918 års fattigvårdslag. Titeln ändrades genom 1924 års barnavårdslag till Statens inspektör för fattig­ och barnavård, som ledde fattig­ och barnavårdskonsulenternas arbete. Enligt fattigvårdslagen 1918 skulle länsstyrelsen övervaka att kommunerna skötte fattigvården enligt lagen. I den uppgiften skulle länsstyrelsen biträdas av en fattigvårdskonsulent. För den gamla sockenfattigvården krävdes ingen speciell utbildning. Det är först när den statliga kontrollen införs som utbildning blir aktuell. Den första socionomutbildningen inrättades i Stockholm 1921 och utvecklades till Socialpedagogiska Institutet. Utbildning i Göteborg tillkom 1944, i Lund 1947 och Umeå 1962. Dessa Socialinstitut hade kommunal huvudman. År 1963 förstatligades socialinstituten och döptes om till socialhögskolor. Socialhögskola inrättades i Örebro 1976 och Östersund 1971.

Sammanfattning av 1918 års fattigvårdslag

Relaterade länkar

• Sjukhushistoria • Fängelsehistoria • Kronoarbetskåren • Socknen och sockenstämman • Pensionens historia

Referenslitteratur

• Förvaltningshistorik 20 – Fattigvård och Socialtjänst, Ra • Fattigvårdslagstiftningen, fattigvårdslagen 1918 • Normen för fattigvård, En studie om 1871- och 1918 års fattigvårdsförordningar, kopplat till genus, klass och medborgarskap. Kandidatuppsats av Henrik Thörne, 2015. • Det gamla Ytterlännäs av Sten Berglund, 1974. Kapitel 36, Några glimtar av äldre fattigvård. • Wikipedia Överst på sidan