Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-07-03

Sjuk- och hälsovårdshistoria, Sverige

Inledning

Ett sjukhus är en inrättning för i första hand sluten vård, det vill säga vård av inneliggande patienter, samt specialiserad öppenvård. Sjukhusen ansvarar således för patienter med sjukdomar eller skador som inte kan utredas eller behandlas inom primärvården. I regel förekommer öppenvård på de kliniker eller på specialistmottagningar som finns representerade vid sjukhuset. En äldre benämning är lasarett, som i Sverige används synonymt med sjukhus, men som ursprungligen haft betydelsen leprasjukhus eller karantänssjukhus. Sveriges tidigaste, klosteranknutna, sjukhus kallades helgeandshus eller hospital och var vanligen en gemensam samlingsplats för fattiga och krymplingar såväl som både psykiskt och somatiskt sjuka av alla slag.

De tidiga sjukhusen

Hospitalen

Hospitalen var de första sjukhusen i Sverige samtidigt som de även var fattigvårdsinrättningar. De har delvis medeltida ursprung och kunde finansieras genom avkastning från s.k. hospitalshemman, dvs donationer. I Malmö fanns hospital redan 1528. År 1553 fastställdes ordning för Stockholms helgeandshus och hospital, och den tillämpades även vid andra svenska hospital. Danviks hospital bildades genom sammanslagning av flera fattig-¬ och sjukstugor i Stockholm, som 1531 hade centraliserats till Gråmunkeholmen. Det var länge stadens enda sjukhus.

Helgeanshus

Helgeandshus kallades under medeltiden de kombinerade ålderdomshem, fattigstugor och sjukhus drivna av Helige Andes orden, som var en viktig del av tidens omsorgsväsen. Under medeltiden fanns det helgeandshus i de flesta av Europas städer. De första svenska uppstod i slutet av 1200-talet. Helgeandshuset i Stockholm låg på Helgeandsholmen. Byggnaden stod kvar till omkring 1604 och gav namnet till ön "Helgeandsholmen". Helgeandshuset i Stockholm omnämns för första gången 1301, men huset antas vara byggt några år tidigare. Stockholms helgeandshus var med all sannolikhet det andra i Sverige, uppfört efter Visbys helgeandshus (före 1288), men före Uppsalas (1302). Stockholms helgeandshus var beläget på Helgeandsholmens östra sida, direkt innanför Yttre Norrport, på den plats där Riksdagshuset ligger. Helgeandshusets uppgift var att ta emot två mycket olika kategorier av människor. Den ena gruppen var förmögna åldringar, som fick kost, logi och omvårdnad till sin död. För den tjänsten betalade de en engångssumma, som motsvarade ungefär värdet av ett stenhus. Den andra gruppen var fattiga och sjuka personer, som lämnade sina eventuella tillgångar till Helgeandshuset och sedan vårdades på husets bekostnad till sin död. Under början av 1500-talet flyttades Helgeandshusets verksamhet till Gråbrödraklostret (ett franciskankloster) på Gråmunkeholmen (dagens Riddarholmen). Dit hade även Sankt Görans hospital flyttats, och tillsammans kallades nu båda institutionerna "Hospitalet". Verksamheten flyttades till Danvikens Hospital på order av Gustav Vasa 1551. Det dröjde (troligen) till 1558 innan flytten till Danviken skedde. Sankt Görans hospital, även Örjansgården, var en sjukvårdsinrättning i Stockholm, som omtalas första gången 1278. Örjansgårdens verksamhet liknade i många avseenden Helgeandshuset, dock med skillnaden att där vårdades människor med spetälska till sin död, ibland även med tvång. Danvikens hospital tillkom på initiativ av Gustav Vasa under 1500-talet. Den ännu bevarade sjukhusbyggnaden byggdes på 1700- talet. Från 1740-talet fick hospitalet börja ta emot sinnessjuka personer. Sjukhuset är flitigt omnämnt i kulturen och på 1700- och 1800-talen användes ordet Danviken synonymt med dårhus. Vid slutet av 1800-talet var anläggningen i dåligt skick och verksamheten flyttades så småningom till andra faciliteter. Hospital har historiskt varit en benämning på några olika typer av sjukhus. Ordet "spetälska" (lepra) har en direkt koppling till ordet hospital eller spital, där beteckningen "den spitalske" avsåg "den på hospital intagne". Under medeltiden avsåg hospital alltid leprasjukhus, vilka normalt förlades utanför städerna. På 1500-talet var det en benämning på vårdanstalt för äldre, handikappade och sjuka i gemen. Från 1800-talet var hospital benämningen på mentalsjukhus. Alla städer skulle ha ett hospital. Exempelvis så föreskrev Göteborgs privilegiebrev från 1621 att stadens borgmästare och råd skulle bygga ett hospital för fattiga och sjuka. Detta hospital invigdes 1627 och förvaltades av magistraten. Samtidigt inrättades hospitalsförsamlingen, som fanns till 1883. Även andra hospital hade egna församlingar. Enligt 1626 års kansliordning skulle Kungliga kansliet, senare Kanslikollegium, övervaka hospital, tukthus och barnhus. I 1642 års fattigvårdsförordning föreskrevs att till hospitalen skulle intas fattiga och sjuka som saknade släktingar samt personer med smittosamma sjukdomar. Alla städer inrättade inte hospital, men Skara hade ett på 1600-talet och domkapitlet bestämde vilka som skulle tas in. Stiftelsen Ulricae Eleonorae hospital uppförde 1686 det s.k. Drottninghuset i Stockholm för fattiga kvinnor. Under 1700-talet skildes sjukhusverksamheten från fattigvården. Efter att man börjat inrätta länslasarett under senare delen av 1700-talet intogs enbart sinnessjuka på hospitalen. Till lasaretten utgick en särskild skatt, lasarettsmedel, senare kombinerad med kurhusavgift.

Allmänna sjukhus

Det äldsta allmänna sjukhuset är Akademiska sjukhuset i Uppsala, som grundades 1708 på initiativ av Professor Lars Roberg som ett undervisningssjukhus för universitetet och kallades Nosocomium Academicum. År 1767 sammanslogs det med hospitalet, men redan 1778 ansåg man att Akademin åtagit sig alltför dyrbar vård av länspatienter, så att de båda inrättningarna skildes åt. År 1857 lades de åter samman. Nästa sjukhus blev Serafimerlasarettet i Stockholm som invigdes 1752 och fanns kvar till 1980. Serafimerlasarettet hade också hade viss tillsyn över lasaretten i länen 1787­1859/64. Vid Serafimerlasarettet måste blivande provinsialläkare, stadsläkare och regementsfältskärer praktisera ett halvår. Barnmorskelärlingar skulle också ha undervisning där, innan Barnbördshuset tillkom 1775. Senare blev Serafimerlasarettet undervisningssjukhus för Karolinska Institutets läkarutbildning. En instruktion för provincialdoktorer utfärdades den 12 april 1744 och i den efterföljande instruktionen från den 29 juli 1774 kallades de "provincialmedici". Då fanns endast 32 provincialdoktorer i hela Sverige och samtliga av dessa fanns i städerna. Sjukvården på landsbygden, där de allra flesta bodde, sköttes av “kloka gubbar och gummor” till långt in på 1800-talet ­ enklare huskurer som att sätta på iglar och omslag skulle varje husmor behärska. År 1765 samt 1776 förordnades att länslasarett skulle inrättas i hela landet förenade med kurhus för veneriskt sjuka. Kurhus inrättades tidigt i de största städerna. Redan år 1728 hade Göteborg ett kurhus med 12 platser. Stockholm hade först ett kurhus vid Danviks hospital men från 1814 inne i staden. Kurhusavdelning kunde även inrättas vid allmänna sjukhus. I Göteborg tillkom Holtermanska sjukhuset genom donation som specialsjukhus för veneriska sjukdomar år 1893. Sjukhuset fick sitt namn efter en direktör Holterman som 1793 donerat kapital för bekämpande av veneriska sjukdomar i staden.

Kroppssjukvård från 1862

När landstingen infördes i respektive län i Sverige genom 1862 års kommunal- och landstingsreform fick de ansvar för länslasaretten. Enligt lasarettsstadgan från den 18 oktober 1901 fick lasaretten inte ta emot friska barnaföderskor och obotligt kroppssjuka. På landsbygden föddes barnen i hemmen, men i storstäderna kunde de födas på barnbördshus (förlossningsanstalter). Kroniskt sjuka skulle vårdas hemma eller på sjukhem, som drevs av kommun, landsting eller enskilda. Skaraborgs läns sjukhem i Skövde öppnade 1898 och fick från 1910 fick bidrag av landstinget. Bilden visar en sjuksal vid Sabbatsbergs sjukhus på Dalagatan, Stockholm, år 1896. Okänd fotograf. Stockholms stadsmuseum, fotonummer C 1462. Stockholmskällan. År 1922 fick landstingen ett mer uttalat ansvar för sjukvård, och 1928 fick de helt hand om den slutna kroppssjukvården, dvs lasaretten. Vid den tiden hade det upprättats mer än ett lasarett i många av länen. Det fanns även kommunala sjukhus till exempel i anslutning till fattigförsörjningsinrättningar i städer eller på industrialiserad landsbygd. Epidemisjukvården sorterade under Hälsovårdsnämnden i landskommunerna och dess föregångare Sundhetsnämnden i städerna.

Statliga sjukhus

En del kroppssjukhus har haft staten som huvudman till exempel de militära sjukhusen. Vid de olika regementena fanns sjukvårdsavdelningar, och på orter med flera regementen eller förband inrättades garnisonssjukhus. Stockholms garnisonssjukhus är äldst och öppnade 1811 men uppgick år 1958 i Karolinska sjukhuset. Ett sjukhus fanns också vid Arméns flottas Stockholms eskader mellan 1758 och 1824 och vid Stockholms örlogsstation åren 1825­1937. Garnisonssjukhusen tog även emot civila patienter, om avtal gjorts med landstinget. Samtliga garnisonssjukhus är nedlagda och verksamheten är övertagen av landstingen. Amiralitetssjukhuset eller Flottans sjukhus fanns i Karlskrona mellan 1795-1983. Krigssjukhus organiserades under andra världskriget. Garnisonssjukhuset i Stockholm öppnade sin verksamhet 1811 och inhystes till en början i kasernbyggnader som tillhörde Livgardet till häst. Åren 1816 - 1834 uppfördes en ny byggnad för Garnisonssjukhuset på Hantverkargatan 45 på Kungsholmen. Idag är den före detta garnisonssjukhusbyggnaden det nuvarande Landstingshuset. Sjukhuset var, när den nya sjukhusbyggnaden invigdes år 1834, Nordens största och modernaste sjukhus. Det hade 430 platser, men kunde i händelse av krig eller farsoter inrymma 600 sjuka. Garnisonssjukhuset hade även till uppgift att utbilda militärläkare och annan sjukvårdspersonal för krigsmakten. Under nästan 100 år tog sjukhuset enbart emot män som bar arméns uniform. Den bestämmelsen avskaffades år 1933. Sjukhuset bestod av flera stora salar med 20-talet bäddar. Dessutom fanns rum för bland andra underofficerare, patienter med smittsamma sjukdomar och sinnessjuka, samt sjukhuskyrka, apotek och badinrättning. Sjukhuset lades ned 1969. De sista åren, från 1952, var Garnisonssjukhuset ett annex till S:t Görans sjukhus och fungerade som långvårdssjukhus. Byggnaden byggdes därefter om och används sedan 1971 som förvaltningsbyggnad för Stockholms läns landsting. Akademiska sjukhuset i Uppsala från 1708 var statligt men hade till en början bara 6­8 sängar men under 1800-talets första hälft drygt 50 platser. Genom samarbete mellan landstinget, Uppsala stad och universitetet byggdes ett nytt sjukhus, som invigdes år 1867. Det nya sjukhuset innehöll fem vårdavdelningar, barnbörds­ och kurhusavdelning och hade sammanlagt 171 vårdplatser, varav 100 skulle disponeras av landstinget. År 1983 övergick Akademiska sjukhuset som det sista i landet från staten till landstinget. Serafimerlasarettet i Stockholm, som ursprungligen drevs av Serafimerorden, förstatligades den 1juli 1937, då det fick gemensam direktion med Karolinska sjukhuset. Serafimerlasarettets gynekologiska klinik (1883 ­ 1924) hade anknytning till Barnbördshuset i Stockholm. Den 1 juli 1968 övertogs Serafimerlasarettet av Stockholms stad och den 20 januari 1980 upphörde sjukhuset. Bilden till höger visar en pågående behandling av patient. Interiör från Serafimerlasarettet 1898. Wikipedia. Nuvarande Karolinska sjukhuset tillkom 1940 och var statligt rikssjukhus fram till 1982, då staten överlät det till Stockholms läns landsting.

Sinnessjukhus

År 1825 fick Serafimerorden uppdrag av staten att inspektera landets hospital, där det vid denna tid enbart var sinnessjuka togs in, och föreslog en centralisering av sinnessjukvården till Malmö, Vadstena och Stockholm. Dessa tre hospital skulle byggas ut och de övriga läggas ner. Centraliseringen tycks ha genomfördes också. Från Värmland skickades exempelvis patienter till Vadstena på 1830-talet, men senare tillkom ett hospital i Kristinehamn. Inte förrän 1876 övertog staten helt det ekonomiska ansvaret för landets sinnessjukvård, men statliga hospital fanns i Vadstena från 1829, Uppsala från 1841, Växjö 1857, Stockholm 1861, Härnösand 1862, Göteborg 1872, Lund 1879 osv. Dessa hospital fick ofta namn efter medeltida helgon: S:ta Birgitta i Vadstena, S:t Sigfrid i Växjö, S:t Lars i Lund ­ men Ulleråker i Uppsala. Enligt Stadga för anstalter för sinnessjuka från 1901 är de statliga anstalterna antingen hospital (för behandling) eller asyl för patienter som inte ansågs behandlingsbara. År 1917 fanns i Sverige vårdplatser för 9.440 personer; Uppsala, Lund och Vänersborg hade över 1.000 platser vardera. I Jakobsberg utanför Stockholm fanns en “dårsjukstuga” mellan 1886-1896, som låg under hälsovårdsnämnden i Stockholm och alltså var kommunal. Enligt sinnessjuklagen från 1929 bytte hospitalen då officiellt namn till sinnessjukhus, som 1958 ändrades till mentalsjukhus. Det fanns även kommunala sinnessjukhus t.ex. Lillhagen utanför Göteborg, som hade en särskild kommunal upptagningsanstalt för akut sinnessjuka i anslutning till det statliga S:t Jörgen på Hisingen 1909 ­ 1934.

Sjukhushistoria

Relaterade länkar

Sjukdomar och sjukvård förr Namn på sjukdomar förr Farsoter Fattigvård i gångna tider

Referenslitteratur

Förvaltningshistorik 13 - Sjuk- och Hälsovård, Tandvård, Ra Från föraktad till räddande ängel, artikel av Maria Bratt i Tidningen Släkt Historiskt Forum, Sveriges Släktforskarförbund, Nr 5 2017. Självuppoffrande sjuksystrar, artikel av Maria Bratt i Tidningen Släkt Historiskt Forum, Sveriges Släktforskarförbund, Nr 1 2018. Wikipedia Överst på sidan
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Epidemisjukvård

Hälsovård uppfattades som ett kommunalt ansvar redan på 1840-talet, och epidemisjukvård var i regel kommunal fram till 1919 och kunde ligga under kommunal hälsovårdsnämnd till 1931, i vissa städer till 1943. Epidemi­ och tuberkulossjukhus blev kommunala. Stockholm hade ett 10-tal tillfälliga kolerasjukhus under epidemin 1853 och det fanns en koleraavdelning vid Katarina Sjukhus åren 1853-1859. År 1893 utkom det en skrift som distribuerades till provinsialläkarna. Den innehöll en ritning till epidemisjukstuga för större respektive mindre landskommuner. I den mindre var det två rum och två bäddar i varje. Men redan 1919 fick landstingen fick ta över ansvaret för epidemisjukvården. Det fanns dock även tidigare fanns farsotsnämnd vid en del landsting, till exempel Älvsborg. Industrialiserade landskommuner ordnade epidemisjukstugor inom ramen för fattigvården i början av 1900-talet. Göteborg byggde det första moderna epidemisjukhuset år 1886 och i Malmö tillkom ett epidemisjukhus på 1880-talet. Stockholms epidemisjukhus öppnade år 1893 som 1945 blev Roslagstulls sjukhus. Även i Solna och Vaxholm fanns epidemisjukhus och i Bromma och Sundbyberg liksom Knivsta fanns epidemisjukstugor. Från 1942 skulle det finnas en särskild epideminämnd vid landstingen men den blev oftast identisk med sjukvårdsnämnd eller motsvarande. Genom vaccin mot både tuberkulos och difteri från 1940-talet försvann de vanligaste epidemierna. De sanatorier som inrättats efter tyskt mönster från mitten av 1800-talet, antingen vid kusten eller i barrskogsområden, där den rena luften skulle bota de lungsjuka (tbc), behövdes inte längre, när penicillinet kom. Tbc kallades också ”den vita döden” och skördade många offer, men 1905 tillsatte Kungl. Maj:t den Kungliga tuberkuloskommittén för människotuberkulosens bekämpande. Vid landstingen kunde det finnas särskild dispensärstyrelse för tuberkulosvård, till exempel vid Stockholms läns landsting åren 1930- 1940. Uppsala stad ordnade den första kommunala tuberkulosdispensären i Sverige 1905. Sanatorium var en typ av sjukhus där man främst isolerade och behandlade patienter med lungtuberkulos (tbc). Baserat på de rådande vårdidealen förlades sanatorierna ofta till orter där de klimatologiska förhållandena ansågs främja läkning av sjukdomen, det vill säga högt belägna eller havsnära platser på landsbygden med frisk luft. I Sverige öppnades det första sanatoriet i Mörsil år 1891. Störst problem vållade den smittsamma tuberkulosen i städerna, och 1910 stod det största sanatoriet i Sverige, Stockholms stads sanatorium (sedermera Söderby sjukhus) med 440 vårdplatser, färdigt i Salem utanför Stockholm. Den lungmedicinska kliniken drevs fram till början av 1970 och därefter som långvårdsklinik fram till 1988. Bilden till höger visar tuberkulospatienter på Söderby sanatorium 1927. Wikipedia. Ett annat av de mer imponerande sanatorierna, Sävsjö sanatorium, går att återfinna i Sävsjö på småländska höglandet. Vid sin öppning 1907 var det Sveriges största och den böjda sanatoriebyggnaden är än idag norra Europas största träbyggnad. Samtliga län uppförde under 1900-talets första decennier ett eller flera sanatorier. Sanatorierna avvecklades under decennierna efter andra världskriget då de första effektiva läkemedlen hade lanserats. Många av de tidigare sanatorierna används idag för annan sjukvård som långvård eller rehabilitering. Österåsens sanatorium var ett stort sanatorium i Eds socken i Ångermanland, invid Ångermanälvens och Faxälvens sammanflöde cirka nio kilometer nordväst om Sollefteå. Den 2 augusti 1901 stod Kungliga Norrländska lungsotssanatoriet färdigt, och invigningen förrättades av riksmarskalken Fredrik von Essen. Österåsen var ett sanatorium fram till 1960, då det i likhet med övriga sanatorier i landet lades ner eftersom tuberkulossjukvården avvecklades. Därefter fungerade det som konvalescenthem för allergiker, reumatiker och astmatiker. Det var även vanligt att dispensärbarnhem inrättades där barn till de familjer som hade tuberkulossmitta i hemmet sattes under en tid för att slippa smittas. Ett vilohem för lungsjuka fanns i Eskilstuna vid Odlaren åren 1908 - 1921. Det låg i skogen, då skogsluft ansågs bra för tbc-sjuka. Patienterna låg nedbäddade under tak i stora öppna paviljonger i skogen, för att inandas den hälsosamma skogsluften. År 1921 övertog Södermanlands läns landsting vilohemmet för att inrätta ett dispensärbarnhem där, som fick namnet Gläntan. Här bodde barn som hade tuberkulossmitta i hemmet under en tid för inte riskera att smittas. År 1928 flyttades barnen och sängkläderna med två bussar över till Aspa barnhem i Ludgo församling, Södermanland.

Barnsjukhus

I de större städerna inrättades specialsjukhus för barn under 1800-talet. Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn från 1854 var år 1933 Stockholms största barnsjukhus och drevs med bidrag från staten och landstinget. Barnsjukhuset Samariten i Stockholm 1890 - 1957 fortsatte till 1974 som Nya Barnsjukhuset. Sachska barnsjukhuset 1911 - 1953 grundades på donationer och fortsatte i Södersjukhusets barnklinik. Norrtulls barnsjukhus 1932 - 1951 hade sitt ursprung i Allmänna Barnhuset. Allmänna Barnhuset i Stockholm är en tidigare inrättning för barnavård. Barnhuset, som fram till 1785 kallades Stora Barnhuset låg mellan 1633 och 1885 vid Drottninggatan/Barnhusgatan i det nuvarande kvarteret Barnhuset. Det flyttade sedan till Norrtullsgatan där verksamheten bedrevs fram till 1922. I december 1885 flyttades varsamheten på barnhuset från den gamla lokalen vid Drottninggatan 73 till det nya, storartade byggnadskomplex, som mellan åren 1883 - 1885 uppförts i kvarteret Mimer vid Norrtullsgatan 14. Detta bekostades av medel, som inflöt genom försäljning av det gamla barnhusets och bredvid liggande fängelses vidsträckta tomter. Med tiden utökades även den pediatriska verksamheten på Allmänna barnhuset. Verksamheten på barnhuset bedrevs fram till 1922. Mellan 1880 och 1922 skrevs cirka 20 000 barn in på Allmänna Barnhuset. Om modern själv inte kunde betala underhållet för det inskrivna barnet så kunde hon lämna det utan kostnad mot att hon bodde på Barnhuset i åtta månader och ammade sitt eget och ytterligare ett barn. Därutöver skulle hon deltaga i det dagliga arbetet på Barnhuset. Vid 1902 års ingång var 4 315 barn utackorderade. Samtidigt vårdades 242 barn på själva inrättningen, där även 125 ammor fanns. År 1932 övertogs den pediatriska kliniken på Allmänna Barnhuset av Stockholms stad, som i dess lokaler inrättade Norrtulls sjukhus. Stiftelsen Allmänna Barnhuset fortsatte dock sin övriga verksamhet. Sedan 1950-talet är denna inriktad på att bedriva forsknings- och informationsverksamhet med anknytning till social barnomsorg med en av regeringen utsedd styrelse. Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn (“Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus”) var ett barnsjukhus på Kungsholmen i Stockholm mellan 1854 och 1970, finansierat av välgörenhet och beläget först på Hantverkargatan 14 och efter 1899 på Polhemsgatan 30. Det var företrädesvis för barn till fattiga föräldrar. Bilden till höger visar en sjuksal vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn år 1918. I sjuksängarna barn och några av barnen ligger i så kallade frisängar som är utmärkta med en oval skylt på sänggaveln. Frisäng innebar att ingen ersättning krävdes för vårdplatsen. personalen är från vänster sophiasyster Elisabeth Hellström, i mitten professor Jonas Waern och till höger underläkare Wilhelm Wernstedt. Fotograf okänd. Bildnr: Dia 25304. Stadsmuseet i Stockholm. Stockholmskällan. I Göteborg fanns från 1859 ett provisoriskt barnsjukhus grundat på donation. År 1865 byggdes ett nytt, och 1909 byggdes det numera nedlagda stora barnsjukhuset vid Annedal. I Malmö fanns Flensburgska barnsjukhuset. I mindre städer blev det i stället barnavdelningar vid lasaretten.

Öppen sjukvård

Den öppna sjukvården ombesörjdes sedan 1700-talet av statliga provinsialläkare. En instruktion för provinsialläkare utfärdades 1744, men tjänsterna fick fast struktur först genom 1773 års medicinalstat. Antalet provinsialläkare var då 32. Provinsialläkarna kallades i början provincial-doktorer enligt instruktion av 12 april 1744, som 29 juli 1774 ersattes genom ny instruktion för provincialmedici. Enligt 1890 års läkarinstruktion skulle i varje residensstad i landets samtliga län finnas en förste provinsialläkare för att utöva tillsyn över hälso­ och sjukvården och samtidigt vara provinsialläkare i ett distrikt. År 1890 fanns i Sverige 211 provinsialläkartjänster och 73 distriktsläkartjänster (ej statliga). Enligt kungligt brev från den 15 september 1911 skulle medicinalstyrelsen göra ett förslag till ny indelning i provinsialläkardistrikt, i regel länsvis. Följden blev 317 distrikt med både statligt anställda provinsialläkare och kommunala extra provinsialläkare. Provinsialläkarna överfördes till landstingen den 1 juli 1963 och de var då uppe i 602 st. De fortsatte nu som distriktsläkare. År 1973 ersattes benämningen provinsialläkare av distriktsläkare. En provinsialläkare hade en bestämd station (stationeringsort) och tjänstgöringsdistrikt. Uppgiften var att biträda allmänheten med enskild sjukvård. Extra provinsialläkare hade samma tjänstgöringsskyldighet som ordinarie provinsialläkare, men var helt eller delvis avlönade av kommunerna. I varje län fanns dessutom en av staten avlönad förste provinsialläkare med ett övergripande ansvar för länets allmänna sjuk- och hälsovård. Apoteksvisitationer ingick i deras åtaganden, liksom mönstring av beväringsmanskap. Distriktsläkare var tidigare även en beteckning på fattigläkare i ett stadsdistrikt, dvs en av staden avlönad läkare som tog emot medellösa patienter utan avgift. Distriktsläkare var underställd stadsläkaren, som motsvarade en provinsialläkare. Stadsläkare tillsattes av stadsfullmäktige. I Göteborg övervakade förste stadsläkaren stadens hälsovård och var chef för hälsopolisen; andre stadsläkaren gjorde obduktioner, tills rättsläkarstation inrättades 1960. Öppenvård bedrevs ursprungligen av både kommun och landsting, men från 1935 skulle den tillhöra landstingen. Landstingen organiserade under 1980-talet primärvården med ett antal lokala mottagningar där distriktsläkare skulle svara för all sjukvård som inte krävde specialist. Specialistläkarna fanns vid sjukhusen.

Distriktssjuksköterskor

Under slutet av 1800-talet anställdes epidemi­ och länssjuksköterskor av landstingen, liksom större städer kunde ha kommunala distriktssjuksköterskor (stadssjuksköterskor). Från 1920 utgick statsbidrag till distriktssjuksköterskor för att förbättra hälso­ och sjukvården på landsbygden. Distriktssjuksköterska var anställd av kommun eller landsting och underställd provinsialläkaren, ägnade sig åt hemsjukvård, spädbarnsvård (före barnavårdscentralerna), skolhälsovård (innan det fanns skolsköterskor) och arbete på dispensär (tbc). Nu arbetar de inom vårdcentraler och hemsjukvård.

Tandvård

Sedan 1797 har det varit ett krav med examen för att få utöva tandläkaryrket i Sverige. Privatpraktiserande tandläkare ersatte från 1860-talet smedens gamla metod med att dra ut dåliga tänder. Tandläkarinstitutet vid Karolinska institutet i Stockholm startade utbildning 1897. Från 1947/1948 fanns tandläkarhögskolor i Stockholm och Malmö/Lund; senare tillkom Göteborg och Umeå. Enligt Universitetsstadgan 1964 inrättades odontologiska fakulteter vid vissa universitet och upphävde stadgan för tandläkarhögskolorna. Militära tandpolikliniker fanns tidigt, exempelvis vid Karlskrona flottstation. I Göteborg inrättades kommunal tandvård för folkskolans elever 1908 och för vuxna mot låg avgift 1929. I 1938 års riksdag beviljades anslag till allmän folktandvård, men många kommuner och landsting hade inrättat folktandvård frivilligt redan före 1936. En Folktandvårdsstyrelse fanns i Stockholm från 1949. Bilden till höger visar tandläkarutrustning med stol, röntgenapparat och borr från 1950-talet. Wikipedia. I Göteborg infördes folktandvård 1947 under sjukvårdsstyrelsen, som också var tandvårdsnämnd fram till 1985. År 1986 inrättades en särskild tandvårdsnämnd i Göteborg. Utanför storstäderna var det landstingen som organiserade folktandvården, men det fanns även kommunala tandvårdsnämnder till exempel i Djursholm år 1958 och Lidens kommun, Västernorrland år 1951. På 1960-talet förlorade läkare rättigheten att behandla sjukdomar i tänder och munhåla, vilket från och med då enbart skulle skötas av tandläkare. I Sverige har tandläkare examen från odontologisk institution eller fakultet vid universitet eller högskola samt tandläkarlegitimation. Tandsköterskor utbildades vid statliga skolor i Stockholm och Malmö, från 1948/49 även i Göteborg till 1988, men senare vid landstingskommunal vårdskola. Tandteknikerskola var också statlig från början men blev kommunal gymnasieutbildning 1971. Tandteknikerutbildningen i Göteborg flyttades 1993/94 från Vårdhögskolan, som drevs av ett kommunalförbund, till Göteborgs universitet.

Statlig tillsyn

Serafimerordensgillet i Stockholm hade viss tillsyn över länslasaretten åren 1787-1859/1864, då uppgiften överfördes på det centrala ämbetsverket Sundhetskollegium. Sundhetskollegium inrättades år 1813. Tidigare fanns en skråförening av läkare i Stockholm, Collegium medicum från 1663, som också bedrev utbildning. År 1876 flyttades även tillsynen över sinnessjukvård från Serafimerorden till Sundhetskollegium, som kallades Medicinalstyrelsen från 1878. År 1968 sammanslogs Socialstyrelsen, inrättad 1912, och Medicinalstyrelsen, och det nya ämbetsverket kallades Socialstyrelsen; det utfärdar allmänna regler och anvisningar för sjukvård mm.

Utbildning för sjukvård

Läkare

Läkarutbildning fanns tidigt vid universiteten i Uppsala och Lund. Karolinska medico­kirurgiska institutet i Stockholm grundades år 1810 men läkarutbildning hade bedrivets sen långt tidigare i Stockholm under Collegium medicum, dvs läkarskrået. En av Karolinskas grundare var Jöns Jacob Berzelius, professor i kemi och farmaci (läkemedelslära), försvarade institutet mot Uppsala universitet, som inte ville ha konkurrens. År 1861 fick Karolinska Institutet examensrätt och 1906 rätt att promovera medicine doktorer; då hade det nått full jämställdhet med Uppsala. Medicinsk högskola inrättades i Göteborg 1948, men kurserna hade utvecklats sedan 1940. Medicinska högskolan blev medicinsk fakultet inom Göteborgs universitet 1954. Läkarutbildning finns numera även i Umeå och Linköping. Serafimerlasarettet fungerade också som ett undervisnings- och forskningssjukhus och överläkarna var i regel professorer vid Karolinska institutet. Bilden visar en föreläsning i Serafimerlasarettets operationssal år 1910. Wikipedia.

Apotekare

Utbildning till apotekare skedde i slutet av 1700-talet genom att antas till lärling; förutom gott uppförande krävdes kunskaper i latin. Farmaceutiska Institutet fanns i Stockholm mellan 1837 och 1968, och det drevs av Apotekarsocieteten till 1881, då skolan blev statlig. Från 1895 krävdes studentexamen för att komma in på utbildningen. Institutet omvandlades 1968 till farmaceutisk fakultet vid Uppsala universitet med apotekare och receptarielinje.

Sjuksköterskor

Sjuksköterskeutbildning bedrevs från slutet av 1800-talet och ända in på 1960-talet i internat med kännbara personliga restriktioner för eleverna. Det år 1867 nybyggda Akademiska sjukhuset i Uppsala inrättade en sjuksköterskeutbildning. Det privata Sophiahemmet i Stockholm startade 1884 en utbildning som byggde på åttonde klass i flickskola. Där gavs tre års utbildning men sedan krävdes tre års tjänst vid Sophiahemmet, som hyrde ut privatsköterskor. Röda Korsets sjuksköterskehem öppnade år 1891 en 2­årig utbildning, som krävde förkunskaper motsvarande högsta klassen i elementarläroverk. Efter utbildning var eleven skyldig att tjänstgöra i 1 ½ år. Södra Sveriges sjuksköterskehem i Lund började år 1903 en 2­årig utbildning med förkunskaper motsvarande minst sjätte klassen i elementarläroverk och krävde ett års tjänstgöring efter utbildningen. Sophiahemmet är ett sjukhus som grundades 1889 vid Valhallavägen i Stockholm av Sveriges dåvarande drottning Sophia av Nassau och maken kung Oscar II. Vid Sophiahemmet finns Sophiahemmets sjuksköterskeskola. Början till Sophiahemmets verksamhet går tillbaka till grundandet av stiftelsen Hemmet för sjuksköterskor” som invigdes av drottning Sophia den 1 januari 1884. Den verksamheten låg vid nuvarande Upplandsgatan i Stockholm. Bilden till höger visar Sophiahemmet 2006. Wikipedia. Syftet var att utbilda sjuksköterskor och för den praktiska utbildningen hade man tillträde till Sabbatsbergs sjukhus och Serafimerlasarettet. Samarbetet med stadens sjukhus fungerade dock inte väl och stiftelsen önskade även ett eget sjukhus. Genom en donation av 160 000 kronor av kung Oscar II och hans gemål, drottning Sophia, blev det möjligt att uppföra ett nytt sjukhus som uppkallades efter drottning Sophia. Bilden till vänster visar en sophiasyster någon gång mellan 1889 och 1915. Wikipedia Det nya sjukhuset invigdes den 1 oktober 1889. Sophiahemmet blev då Sveriges första privata sjukhus med totalt 60–70 sängplatser. Planlösningen präglas av ett system med långa korridorer genom hela byggnaden med sjukrum och samlingsrum åt söder. Operationsrum förlades åt norr. Sköterskehemmet innehöll rum för 40–50 sköterskor och elever samt även mottagningsrum för besökande, samlingsrum och bostad för husmodern. År 1907 invigdes Solhemmet, som var de pensionerade sophiasystrarnas ålderdomshem. Fullständiga sjuksköterskeskolor startade vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm år 1911 och vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1912, som dock hade utbildat sjuksköterskor sedan 1870-talet. Förkunskapskrav var högre flickskola, efter 2­årig utbildning gavs betyg men det fanns ingen tjänstgöringsskyldighet vid sjukhusen. Även andra sjukhus ordnade utbildning för det egna behovet, men det fanns inga fastställda kursplaner och ingen legitimation. Från 1920 stod sjuksköterskeskolorna under tillsyn av en inspektris från dåvarande Medicinalstyrelsen. Kommunala sjuksköterskeskolor skulle från 1923 godkännas av staten. Landstinget i Stockholms län hade en sjuksköterskeskola mellan åren 1940 - 1970 vid S:t Eriks sjukhus och 1964 - 1970 vid S:t Görans sjukhus. Stockholms statliga sjuksköterskeskola startade 1939, Göteborgs 1954 och Norrköpings 1962. Central myndighet var Medicinalstyrelsen, som gav legitimation till läkare men även till sjuksköterskor från 1958. En utredning hade 1916 föreslagit en utbildning av undersköterskor, men någon sådan kom inte igång förrän 1946. Den utbildningen var avsedd som vidareutbildning av erfarna sjukvårdsbiträden och bedrevs vid sjukhusen. Utbildning till sjukvårdsbiträde, som tidigare skett enbart på arbetsplatsen, infördes i Göteborgs yrkesskolor år 1958. År 1958 skickade landstingsförbundet ut en utredning om sjukvårdsutbildning till landstingen, som då började ordna kurser dels för grundutbildning av sjukvårdsbiträden dels vidareutbildning till undersköterska. Från detta utvecklades landstingens vårdskolor, som 1971 blev gymnasieskola med tvååriga vårdlinjer, från 1992 treåriga. I Göteborg, som låg utanför landsting, övertog den kommunala yrkesskolan 1961 undersköterskeutbildningen. Före sjuksköterskorna Innan sjuksköterskorna tillkomst under 1800-talet andra hälft fanns vid sjukhusen eller motsvarande en grupp av kvinnor som hjälpte till inom vården som kallades sjukpigor, nattvakterskor eller sjukvakterskor. De saknade vårdutbildning och skötte endast okvalificerade uppgifter. Yrket hade mycket låg status och sjukpigorna beskrevs ofta som smutsiga och oansvariga. De hygieniska förhållandena var förr, ur modern betraktelse, närmast en katastrof och dödstalen på de intagna på sjukhusen var höga. I takt med ökad förståelse för hygienens betydelse för vården av sjuka förbättrades också resultaten i vården av de sjuka och sjukhusens anseende ökade. I samband med sjuksköterskeskolornas tillkomst under 1800-talets andra hälft och yrkets professionalisering, förbättrares kvaliteten på yrket och yrkesgruppens status. Nu ansågs sjuksköterskeyrket även acceptabelt för borgerskapets döttrar. Med utbildning kom yrkets status. Sjuksköterskedräkterna Redan tidigt bestämdes det att eleverna på sjuksköterskeutbildningarna skulle bära särskilda uniformer. Dessa sjuksköterskedräkter skulle även bäras efter utbildningen, dvs under den fortsatta yrkesutövningen, dvs den övergick till att bli en arbetsdräkt. Tanken var att sjuksköterskedräkten skulle inge respekt och därför skulle den alltid hållas ren och hel. Vidare skulle sköterskorna ha ett värdigt uppträdande och ett vårdat språk samt visa stor respekt för överordnande. Sjuksköterskeyrket sågs länge som ett kall och sjuksköterskorna förväntades vara ogifta. De olika sjuksköterskeskolorna hade olika utseende på sina sjuksköterskedräkter med olika detaljer, färgval, mösshätta och förkläden. Om man tittar äldre bilder av sjuksköterskor på ett sjukhus kan man se att de olika sköterskorna bär olika typer av sjuksköterskeuniformer, beroende på var de fått sin sjuksköterskeutbildning. Bilden visar sjuksköterskor på ett sjukhus 1945 som bär olika typer av sjukhusuniform. Fotograf Walter Olson, 1945. Kalmar läns museum, ID: KLMF.KWO25706. Digitaltmuseum. I början hade dräkterna s.k. ståndkrage, dvs en hög styv krage. Sjuksköterskorna fick själva låta sy upp dräkten. På fritiden skulle sjuksköterskorna bära den så kallade fracken, en svart fotsid klänning och sjuksköterskorna förvätanades även uppträda värdigt och respektfullt på sin fritid. Sjuksköterskebroscherna Till sjuksköterskedräkten bar även en brosch och var ett bevis på att man fullgjort sin utbildning. Broschen delades ut i samband med examenshögtidligheterna. Varje sjuksköterskeskola hade sina egna utseenden på broschen vilket gör att man kan identifiera vilken skola en sjuksköterska gått på om man ser ett äldre foto på en sjuksköterska i uniform. Broscherna fungerade som en slags tidig yrkeslegitimation. Broscherna var ofta prydda av ett Sankt Georg-kors med detaljer i silver eller guld. De kunde även vara prydda av skolans monogram. På den tiden då broscherna fungerade som yrkeslegitimation skulle den skickas tillbaka till sjuksköterskeskolan som utfärdat den efter sjuksköterskans frånfälle. De sjuksköterskor som hade högst anseende var de som utbildats vid Sophiahemmet, Röda Korset och Ersta sjukhus. De systrar som utbildats på dessa sjuksköterskeskolor hade högt anseende och var eftertraktade på landets olika sjukhus och vårdinrättningar. Bilden till höger visar en Sophiasyster från Uppsala 1958 med brosch och deras karaktäristiska hätta. Fotograf Inga Larsson, 1958. ID: FN02197.Upplandsmuseet. Digitalt museum. De två systrarna i mittet på gruppfotografiet ovan är Röda Korset systrar vilket man ser på deras broscher. Systern sittande till höger kan möjligen bära Sabbatsbergs sjuksköterskebrosch som hade formen som ett Sankt Georgskors.

Exempel på sjuksköterskerbroscher:

Sophiahemmets brosch som den såg ut mellan 1889 och 1918. Silverbrosch med upphöjt grekiskt kors. I mitten finns bokstäverna SH. Broschen efterträddes 1918 av en liknande emaljbrosch i vitt och blått. Armémuseum. ID: AM.006291. Digitaltmuseum.
Röda Korsets brosch som den såg ut från 1883. Broschen har ett rött kors i mitten. Östergötlands museum. ID: OM.MH.006074. Digitaltmuseum.
Birgittaskolan brosch, Linköping. som den såg ut 1940 - 1982. Broschen har ett vitt Georgkors och BSS i centrum. Östergötlands museum. ID: OM.MH.000631. Digitaltmuseum.
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-07-03

Sjuk- och hälsovårdshistoria,

Sverige

Inledning

Ett sjukhus är en inrättning för i första hand sluten vård, det vill säga vård av inneliggande patienter, samt specialiserad öppenvård. Sjukhusen ansvarar således för patienter med sjukdomar eller skador som inte kan utredas eller behandlas inom primärvården. I regel förekommer öppenvård på de kliniker eller på specialistmottagningar som finns representerade vid sjukhuset. En äldre benämning är lasarett, som i Sverige används synonymt med sjukhus, men som ursprungligen haft betydelsen leprasjukhus eller karantänssjukhus. Sveriges tidigaste, klosteranknutna, sjukhus kallades helgeandshus eller hospital och var vanligen en gemensam samlingsplats för fattiga och krymplingar såväl som både psykiskt och somatiskt sjuka av alla slag.

De tidiga sjukhusen

Hospitalen

Hospitalen var de första sjukhusen i Sverige samtidigt som de även var fattigvårdsinrättningar. De har delvis medeltida ursprung och kunde finansieras genom avkastning från s.k. hospitalshemman, dvs donationer. I Malmö fanns hospital redan 1528. År 1553 fastställdes ordning för Stockholms helgeandshus och hospital, och den tillämpades även vid andra svenska hospital. Danviks hospital bildades genom sammanslagning av flera fattig-¬ och sjukstugor i Stockholm, som 1531 hade centraliserats till Gråmunkeholmen. Det var länge stadens enda sjukhus.

Helgeanshus

Helgeandshus kallades under medeltiden de kombinerade ålderdomshem, fattigstugor och sjukhus drivna av Helige Andes orden, som var en viktig del av tidens omsorgsväsen. Under medeltiden fanns det helgeandshus i de flesta av Europas städer. De första svenska uppstod i slutet av 1200-talet. Helgeandshuset i Stockholm låg på Helgeandsholmen. Byggnaden stod kvar till omkring 1604 och gav namnet till ön "Helgeandsholmen". Helgeandshuset i Stockholm omnämns för första gången 1301, men huset antas vara byggt några år tidigare. Stockholms helgeandshus var med all sannolikhet det andra i Sverige, uppfört efter Visbys helgeandshus (före 1288), men före Uppsalas (1302). Stockholms helgeandshus var beläget på Helgeandsholmens östra sida, direkt innanför Yttre Norrport, på den plats där Riksdagshuset ligger. Helgeandshusets uppgift var att ta emot två mycket olika kategorier av människor. Den ena gruppen var förmögna åldringar, som fick kost, logi och omvårdnad till sin död. För den tjänsten betalade de en engångssumma, som motsvarade ungefär värdet av ett stenhus. Den andra gruppen var fattiga och sjuka personer, som lämnade sina eventuella tillgångar till Helgeandshuset och sedan vårdades på husets bekostnad till sin död. Under början av 1500-talet flyttades Helgeandshusets verksamhet till Gråbrödraklostret (ett franciskankloster) på Gråmunkeholmen (dagens Riddarholmen). Dit hade även Sankt Görans hospital flyttats, och tillsammans kallades nu båda institutionerna "Hospitalet". Verksamheten flyttades till Danvikens Hospital på order av Gustav Vasa 1551. Det dröjde (troligen) till 1558 innan flytten till Danviken skedde. Sankt Görans hospital, även Örjansgården, var en sjukvårdsinrättning i Stockholm, som omtalas första gången 1278. Örjansgårdens verksamhet liknade i många avseenden Helgeandshuset, dock med skillnaden att där vårdades människor med spetälska till sin död, ibland även med tvång. Danvikens hospital tillkom på initiativ av Gustav Vasa under 1500-talet. Den ännu bevarade sjukhusbyggnaden byggdes på 1700-talet. Från 1740-talet fick hospitalet börja ta emot sinnessjuka personer. Sjukhuset är flitigt omnämnt i kulturen och på 1700- och 1800-talen användes ordet Danviken synonymt med dårhus. Vid slutet av 1800-talet var anläggningen i dåligt skick och verksamheten flyttades så småningom till andra faciliteter. Hospital har historiskt varit en benämning på några olika typer av sjukhus. Ordet "spetälska" (lepra) har en direkt koppling till ordet hospital eller spital, där beteckningen "den spitalske" avsåg "den på hospital intagne". Under medeltiden avsåg hospital alltid leprasjukhus, vilka normalt förlades utanför städerna. På 1500-talet var det en benämning på vårdanstalt för äldre, handikappade och sjuka i gemen. Från 1800-talet var hospital benämningen mentalsjukhus. Alla städer skulle ha ett hospital. Exempelvis så föreskrev Göteborgs privilegiebrev från 1621 att stadens borgmästare och råd skulle bygga ett hospital för fattiga och sjuka. Detta hospital invigdes 1627 och förvaltades av magistraten. Samtidigt inrättades hospitalsförsamlingen, som fanns till 1883. Även andra hospital hade egna församlingar. Enligt 1626 års kansliordning skulle Kungliga kansliet, senare Kanslikollegium, övervaka hospital, tukthus och barnhus. I 1642 års fattigvårdsförordning föreskrevs att till hospitalen skulle intas fattiga och sjuka som saknade släktingar samt personer med smittosamma sjukdomar. Alla städer inrättade inte hospital, men Skara hade ett på 1600-talet och domkapitlet bestämde vilka som skulle tas in. Stiftelsen Ulricae Eleonorae hospital uppförde 1686 det s.k. Drottninghuset i Stockholm för fattiga kvinnor. Under 1700-talet skildes sjukhusverksamheten från fattigvården. Efter att man börjat inrätta länslasarett under senare delen av 1700-talet intogs enbart sinnessjuka på hospitalen. Till lasaretten utgick en särskild skatt, lasarettsmedel, senare kombinerad med kurhusavgift.

Allmänna sjukhus

Det äldsta allmänna sjukhuset är Akademiska sjukhuset i Uppsala, som grundades 1708 initiativ av Professor Lars Roberg som ett undervisningssjukhus för universitetet och kallades Nosocomium Academicum. År 1767 sammanslogs det med hospitalet, men redan 1778 ansåg man att Akademin åtagit sig alltför dyrbar vård av länspatienter, så att de båda inrättningarna skildes åt. År 1857 lades de åter samman. Nästa sjukhus blev Serafimerlasarettet i Stockholm som invigdes 1752 och fanns kvar till 1980. Serafimerlasarettet hade också hade viss tillsyn över lasaretten i länen 1787­1859/64. Vid Serafimerlasarettet måste blivande provinsialläkare, stadsläkare och regementsfältskärer praktisera ett halvår. Barnmorskelärlingar skulle också ha undervisning där, innan Barnbördshuset tillkom 1775. Senare blev Serafimerlasarettet undervisningssjukhus för Karolinska Institutets läkarutbildning. En instruktion för provincialdoktorer utfärdades den 12 april 1744 och i den efterföljande instruktionen från den 29 juli 1774 kallades de "provincialmedici". Då fanns endast 32 provincialdoktorer i hela Sverige och samtliga av dessa fanns i städerna. Sjukvården på landsbygden, där de allra flesta bodde, sköttes av “kloka gubbar och gummor” till långt in på 1800-talet ­ enklare huskurer som att sätta på iglar och omslag skulle varje husmor behärska. År 1765 samt 1776 förordnades att länslasarett skulle inrättas i hela landet förenade med kurhus för veneriskt sjuka. Kurhus inrättades tidigt i de största städerna. Redan år 1728 hade Göteborg ett kurhus med 12 platser. Stockholm hade först ett kurhus vid Danviks hospital men från 1814 inne i staden. Kurhusavdelning kunde även inrättas vid allmänna sjukhus. I Göteborg tillkom Holtermanska sjukhuset genom donation som specialsjukhus för veneriska sjukdomar år 1893. Sjukhuset fick sitt namn efter en direktör Holterman som 1793 donerat kapital för bekämpande av veneriska sjukdomar i staden.

Kroppssjukvård från 1862

När landstingen infördes i respektive län i Sverige genom 1862 års kommunal- och landstingsreform fick de ansvar för länslasaretten. Enligt lasarettsstadgan från den 18 oktober 1901 fick lasaretten inte ta emot friska barnaföderskor och obotligt kroppssjuka. På landsbygden föddes barnen i hemmen, men i storstäderna kunde de födas på barnbördshus (förlossningsanstalter). Kroniskt sjuka skulle vårdas hemma eller på sjukhem, som drevs av kommun, landsting eller enskilda. Skaraborgs läns sjukhem i Skövde öppnade 1898 och fick från 1910 fick bidrag av landstinget. Bilden visar en sjuksal vid Sabbatsbergs sjukhus på Dalagatan, Stockholm, år 1896. Okänd fotograf. Stockholms stadsmuseum, fotonummer C 1462. Stockholmskällan. År 1922 fick landstingen ett mer uttalat ansvar för sjukvård, och 1928 fick de helt hand om den slutna kroppssjukvården, dvs lasaretten. Vid den tiden hade det upprättats mer än ett lasarett i många av länen. Det fanns även kommunala sjukhus till exempel i anslutning till fattigförsörjningsinrättningar i städer eller på industrialiserad landsbygd. Epidemisjukvården sorterade under Hälsovårdsnämnden i landskommunerna och dess föregångare Sundhetsnämnden i städerna.

Statliga sjukhus

En del kroppssjukhus har haft staten som huvudman till exempel de militära sjukhusen. Vid de olika regementena fanns sjukvårdsavdelningar, och på orter med flera regementen eller förband inrättades garnisonssjukhus. Stockholms garnisonssjukhus är äldst och öppnade 1811 men uppgick år 1958 i Karolinska sjukhuset. Ett sjukhus fanns också vid Arméns flottas Stockholms eskader mellan 1758 och 1824 och vid Stockholms örlogsstation åren 1825­1937. Garnisonssjukhusen tog även emot civila patienter, om avtal gjorts med landstinget. Samtliga garnisonssjukhus är nedlagda och verksamheten är övertagen av landstingen. Amiralitetssjukhuset eller Flottans sjukhus fanns i Karlskrona mellan 1795- 1983. Krigssjukhus organiserades under andra världskriget. Garnisonssjukhuset i Stockholm öppnade sin verksamhet 1811 och inhystes till en början i kasernbyggnader som tillhörde Livgardet till häst. Åren 1816 - 1834 uppfördes en ny byggnad för Garnisonssjukhuset på Hantverkargatan 45 på Kungsholmen. Idag är den före detta garnisonssjukhusbyggnaden det nuvarande Landstingshuset. Sjukhuset var, när den nya sjukhusbyggnaden invigdes år 1834, Nordens största och modernaste sjukhus. Det hade 430 platser, men kunde i händelse av krig eller farsoter inrymma 600 sjuka. Garnisonssjukhuset hade även till uppgift att utbilda militärläkare och annan sjukvårdspersonal för krigsmakten. Under nästan 100 år tog sjukhuset enbart emot män som bar arméns uniform. Den bestämmelsen avskaffades år 1933. Sjukhuset bestod av flera stora salar med 20-talet bäddar. Dessutom fanns rum för bland andra underofficerare, patienter med smittsamma sjukdomar och sinnessjuka, samt sjukhuskyrka, apotek och badinrättning. Sjukhuset lades ned 1969. De sista åren, från 1952, var Garnisonssjukhuset ett annex till S:t Görans sjukhus och fungerade som långvårdssjukhus. Byggnaden byggdes därefter om och används sedan 1971 som förvaltningsbyggnad för Stockholms läns landsting. Akademiska sjukhuset i Uppsala från 1708 var statligt men hade till en början bara 6­8 sängar men under 1800-talets första hälft drygt 50 platser. Genom samarbete mellan landstinget, Uppsala stad och universitetet byggdes ett nytt sjukhus, som invigdes år 1867. Det nya sjukhuset innehöll fem vårdavdelningar, barnbörds­ och kurhusavdelning och hade sammanlagt 171 vårdplatser, varav 100 skulle disponeras av landstinget. År 1983 övergick Akademiska sjukhuset som det sista i landet från staten till landstinget. Serafimerlasarettet i Stockholm, som ursprungligen drevs av Serafimerorden, förstatligades den 1juli 1937, då det fick gemensam direktion med Karolinska sjukhuset. Serafimerlasarettets gynekologiska klinik (1883 ­ 1924) hade anknytning till Barnbördshuset i Stockholm. Den 1 juli 1968 övertogs Serafimerlasarettet av Stockholms stad och den 20 januari 1980 upphörde sjukhuset. Bilden till höger visar en pågående behandling av patient. Interiör från Serafimerlasarettet 1898. Wikipedia. Nuvarande Karolinska sjukhuset tillkom 1940 och var statligt rikssjukhus fram till 1982, då staten överlät det till Stockholms läns landsting.

Sinnessjukhus

År 1825 fick Serafimerorden uppdrag av staten att inspektera landets hospital, där det vid denna tid enbart var sinnessjuka togs in, och föreslog en centralisering av sinnessjukvården till Malmö, Vadstena och Stockholm. Dessa tre hospital skulle byggas ut och de övriga läggas ner. Centraliseringen tycks ha genomfördes också. Från Värmland skickades exempelvis patienter till Vadstena på 1830-talet, men senare tillkom ett hospital i Kristinehamn. Inte förrän 1876 övertog staten helt det ekonomiska ansvaret för landets sinnessjukvård, men statliga hospital fanns i Vadstena från 1829, Uppsala från 1841, Växjö 1857, Stockholm 1861, Härnösand 1862, Göteborg 1872, Lund 1879 osv. Dessa hospital fick ofta namn efter medeltida helgon: S:ta Birgitta i Vadstena, S:t Sigfrid i Växjö, S:t Lars i Lund ­ men Ulleråker i Uppsala. Enligt Stadga för anstalter för sinnessjuka från 1901 är de statliga anstalterna antingen hospital (för behandling) eller asyl för patienter som inte ansågs behandlingsbara. År 1917 fanns i Sverige vårdplatser för 9.440 personer; Uppsala, Lund och Vänersborg hade över 1.000 platser vardera. I Jakobsberg utanför Stockholm fanns en “dårsjukstuga” mellan 1886-1896, som låg under hälsovårdsnämnden i Stockholm och alltså var kommunal. Enligt sinnessjuklagen från 1929 bytte hospitalen då officiellt namn till sinnessjukhus, som 1958 ändrades till mentalsjukhus. Det fanns även kommunala sinnessjukhus t.ex. Lillhagen utanför Göteborg, som hade en särskild kommunal upptagningsanstalt för akut sinnessjuka i anslutning till det statliga S:t Jörgen på Hisingen 1909 ­ 1934.

Sjukhushistoria

Epidemisjukvård

Hälsovård uppfattades som ett kommunalt ansvar redan på 1840-talet, och epidemisjukvård var i regel kommunal fram till 1919 och kunde ligga under kommunal hälsovårdsnämnd till 1931, i vissa städer till 1943. Epidemi­ och tuberkulossjukhus blev kommunala. Stockholm hade ett 10-tal tillfälliga kolerasjukhus under epidemin 1853 och det fanns en koleraavdelning vid Katarina Sjukhus åren 1853- 1859. År 1893 utkom det en skrift som distribuerades till provinsialläkarna. Den innehöll en ritning till epidemisjukstuga för större respektive mindre landskommuner. I den mindre var det två rum och två bäddar i varje. Men redan 1919 fick landstingen fick ta över ansvaret för epidemisjukvården. Det fanns dock även tidigare fanns farsotsnämnd vid en del landsting, till exempel Älvsborg. Industrialiserade landskommuner ordnade epidemisjukstugor inom ramen för fattigvården i början av 1900-talet. Göteborg byggde det första moderna epidemisjukhuset år 1886 och i Malmö tillkom ett epidemisjukhus på 1880-talet. Stockholms epidemisjukhus öppnade år 1893 som 1945 blev Roslagstulls sjukhus. Även i Solna och Vaxholm fanns epidemisjukhus och i Bromma och Sundbyberg liksom Knivsta fanns epidemisjukstugor. Från 1942 skulle det finnas en särskild epideminämnd vid landstingen men den blev oftast identisk med sjukvårdsnämnd eller motsvarande. Genom vaccin mot både tuberkulos och difteri från 1940-talet försvann de vanligaste epidemierna. De sanatorier som inrättats efter tyskt mönster från mitten av 1800-talet, antingen vid kusten eller i barrskogsområden, där den rena luften skulle bota de lungsjuka (tbc), behövdes inte längre, när penicillinet kom. Tbc kallades också ”den vita döden” och skördade många offer, men 1905 tillsatte Kungl. Maj:t den Kungliga tuberkuloskommittén för människotuberkulosens bekämpande. Vid landstingen kunde det finnas särskild dispensärstyrelse för tuberkulosvård, till exempel vid Stockholms läns landsting åren 1930-1940. Uppsala stad ordnade den första kommunala tuberkulosdispensären i Sverige 1905. Sanatorium var en typ av sjukhus där man främst isolerade och behandlade patienter med lungtuberkulos (tbc). Baserat på de rådande vårdidealen förlades sanatorierna ofta till orter där de klimatologiska förhållandena ansågs främja läkning av sjukdomen, det vill säga högt belägna eller havsnära platser på landsbygden med frisk luft. I Sverige öppnades det första sanatoriet i Mörsil år 1891. Störst problem vållade den smittsamma tuberkulosen i städerna, och 1910 stod det största sanatoriet i Sverige, Stockholms stads sanatorium (sedermera Söderby sjukhus) med 440 vårdplatser, färdigt i Salem utanför Stockholm. Den lungmedicinska kliniken drevs fram till början av 1970 och därefter som långvårdsklinik fram till 1988. Bilden till höger visar tuberkulospatienter på Söderby sanatorium 1927. Wikipedia. Ett annat av de mer imponerande sanatorierna, Sävsjö sanatorium, går att återfinna i Sävsjö på småländska höglandet. Vid sin öppning 1907 var det Sveriges största och den böjda sanatoriebyggnaden är än idag norra Europas största träbyggnad. Samtliga län uppförde under 1900-talets första decennier ett eller flera sanatorier. Sanatorierna avvecklades under decennierna efter andra världskriget då de första effektiva läkemedlen hade lanserats. Många av de tidigare sanatorierna används idag för annan sjukvård som långvård eller rehabilitering. Österåsens sanatorium var ett stort sanatorium i Eds socken i Ångermanland, invid Ångermanälvens och Faxälvens sammanflöde cirka nio kilometer nordväst om Sollefteå. Den 2 augusti 1901 stod Kungliga Norrländska lungsotssanatoriet färdigt, och invigningen förrättades av riksmarskalken Fredrik von Essen. Österåsen var ett sanatorium fram till 1960, då det i likhet med övriga sanatorier i landet lades ner eftersom tuberkulossjukvården avvecklades. Därefter fungerade det som konvalescenthem för allergiker, reumatiker och astmatiker. Det var även vanligt att dispensärbarnhem inrättades där barn till de familjer som hade tuberkulossmitta i hemmet sattes under en tid för att slippa smittas. Ett vilohem för lungsjuka fanns i Eskilstuna vid Odlaren åren 1908 - 1921. Det låg i skogen, då skogsluft ansågs bra för tbc-sjuka. Patienterna låg nedbäddade under tak i stora öppna paviljonger i skogen, för att inandas den hälsosamma skogsluften. År 1921 övertog Södermanlands läns landsting vilohemmet för att inrätta ett dispensärbarnhem där, som fick namnet Gläntan. Här bodde barn som hade tuberkulossmitta i hemmet under en tid för inte riskera att smittas. År 1928 flyttades barnen och sängkläderna med två bussar över till Aspa barnhem i Ludgo församling, Södermanland.

Barnsjukhus

I de större städerna inrättades specialsjukhus för barn under 1800-talet. Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn från 1854 var år 1933 Stockholms största barnsjukhus och drevs med bidrag från staten och landstinget. Barnsjukhuset Samariten i Stockholm 1890 - 1957 fortsatte till 1974 som Nya Barnsjukhuset. Sachska barnsjukhuset 1911 - 1953 grundades på donationer och fortsatte i Södersjukhusets barnklinik. Norrtulls barnsjukhus 1932 - 1951 hade sitt ursprung i Allmänna Barnhuset. Allmänna Barnhuset i Stockholm är en tidigare inrättning för barnavård. Barnhuset, som fram till 1785 kallades Stora Barnhuset låg mellan 1633 och 1885 vid Drottninggatan/Barnhusgatan i det nuvarande kvarteret Barnhuset. Det flyttade sedan till Norrtullsgatan där verksamheten bedrevs fram till 1922. I december 1885 flyttades varsamheten på barnhuset från den gamla lokalen vid Drottninggatan 73 till det nya, storartade byggnadskomplex, som mellan åren 1883 - 1885 uppförts i kvarteret Mimer vid Norrtullsgatan 14. Detta bekostades av medel, som inflöt genom försäljning av det gamla barnhusets och bredvid liggande fängelses vidsträckta tomter. Med tiden utökades även den pediatriska verksamheten på Allmänna barnhuset. Verksamheten på barnhuset bedrevs fram till 1922. Mellan 1880 och 1922 skrevs cirka 20 000 barn in på Allmänna Barnhuset. Om modern själv inte kunde betala underhållet för det inskrivna barnet så kunde hon lämna det utan kostnad mot att hon bodde på Barnhuset i åtta månader och ammade sitt eget och ytterligare ett barn. Därutöver skulle hon deltaga i det dagliga arbetet på Barnhuset. Vid 1902 års ingång var 4 315 barn utackorderade. Samtidigt vårdades 242 barn på själva inrättningen, där även 125 ammor fanns. År 1932 övertogs den pediatriska kliniken på Allmänna Barnhuset av Stockholms stad, som i dess lokaler inrättade Norrtulls sjukhus. Stiftelsen Allmänna Barnhuset fortsatte dock sin övriga verksamhet. Sedan 1950-talet är denna inriktad på att bedriva forsknings- och informationsverksamhet med anknytning till social barnomsorg med en av regeringen utsedd styrelse. Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn (“Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus”) var ett barnsjukhus på Kungsholmen i Stockholm mellan 1854 och 1970, finansierat av välgörenhet och beläget först på Hantverkargatan 14 och efter 1899 på Polhemsgatan 30. Det var företrädesvis för barn till fattiga föräldrar. Bilden till höger visar en sjuksal vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn år 1918. I sjuksängarna barn och några av barnen ligger i så kallade frisängar som är utmärkta med en oval skylt på sänggaveln. Frisäng innebar att ingen ersättning krävdes för vårdplatsen. personalen är från vänster sophiasyster Elisabeth Hellström, i mitten professor Jonas Waern och till höger underläkare Wilhelm Wernstedt. Fotograf okänd. Bildnr: Dia 25304. Stadsmuseet i Stockholm. Stockholmskällan. I Göteborg fanns från 1859 ett provisoriskt barnsjukhus grundat på donation. År 1865 byggdes ett nytt, och 1909 byggdes det numera nedlagda stora barnsjukhuset vid Annedal. I Malmö fanns Flensburgska barnsjukhuset. I mindre städer blev det i stället barnavdelningar vid lasaretten.

Öppen sjukvård

Den öppna sjukvården ombesörjdes sedan 1700- talet av statliga provinsialläkare. En instruktion för provinsialläkare utfärdades 1744, men tjänsterna fick fast struktur först genom 1773 års medicinalstat. Antalet provinsialläkare var då 32. Provinsialläkarna kallades i början provincial-doktorer enligt instruktion av 12 april 1744, som 29 juli 1774 ersattes genom ny instruktion för provincialmedici. Enligt 1890 års läkarinstruktion skulle i varje residensstad i landets samtliga län finnas en förste provinsialläkare för att utöva tillsyn över hälso­ och sjukvården och samtidigt vara provinsialläkare i ett distrikt. År 1890 fanns i Sverige 211 provinsialläkartjänster och 73 distriktsläkartjänster (ej statliga). Enligt kungligt brev från den 15 september 1911 skulle medicinalstyrelsen göra ett förslag till ny indelning i provinsialläkardistrikt, i regel länsvis. Följden blev 317 distrikt med både statligt anställda provinsialläkare och kommunala extra provinsialläkare. Provinsialläkarna överfördes till landstingen den 1 juli 1963 och de var då uppe i 602 st. De fortsatte nu som distriktsläkare. År 1973 ersattes benämningen provinsialläkare av distriktsläkare. En provinsialläkare hade en bestämd station (stationeringsort) och tjänstgöringsdistrikt. Uppgiften var att biträda allmänheten med enskild sjukvård. Extra provinsialläkare hade samma tjänstgöringsskyldighet som ordinarie provinsialläkare, men var helt eller delvis avlönade av kommunerna. I varje län fanns dessutom en av staten avlönad förste provinsialläkare med ett övergripande ansvar för länets allmänna sjuk- och hälsovård. Apoteksvisitationer ingick i deras åtaganden, liksom mönstring av beväringsmanskap. Distriktsläkare var tidigare även en beteckning på fattigläkare i ett stadsdistrikt, dvs en av staden avlönad läkare som tog emot medellösa patienter utan avgift. Distriktsläkare var underställd stadsläkaren, som motsvarade en provinsialläkare. Stadsläkare tillsattes av stadsfullmäktige. I Göteborg övervakade förste stadsläkaren stadens hälsovård och var chef för hälsopolisen; andre stadsläkaren gjorde obduktioner, tills rättsläkarstation inrättades 1960. Öppenvård bedrevs ursprungligen av både kommun och landsting, men från 1935 skulle den tillhöra landstingen. Landstingen organiserade under 1980-talet primärvården med ett antal lokala mottagningar där distriktsläkare skulle svara för all sjukvård som inte krävde specialist. Specialistläkarna fanns vid sjukhusen.

Distriktssjuksköterskor

Under slutet av 1800-talet anställdes epidemi­ och länssjuksköterskor av landstingen, liksom större städer kunde ha kommunala distriktssjuksköterskor (stadssjuksköterskor). Från 1920 utgick statsbidrag till distriktssjuksköterskor för att förbättra hälso­ och sjukvården på landsbygden. Distriktssjuksköterska var anställd av kommun eller landsting och underställd provinsialläkaren, ägnade sig åt hemsjukvård, spädbarnsvård (före barnavårdscentralerna), skolhälsovård (innan det fanns skolsköterskor) och arbete på dispensär (tbc). Nu arbetar de inom vårdcentraler och hemsjukvård.

Tandvård

Sedan 1797 har det varit ett krav med examen för att få utöva tandläkaryrket i Sverige. Privatpraktiserande tandläkare ersatte från 1860- talet smedens gamla metod med att dra ut dåliga tänder. Tandläkarinstitutet vid Karolinska institutet i Stockholm startade utbildning 1897. Från 1947/1948 fanns tandläkarhögskolor i Stockholm och Malmö/Lund; senare tillkom Göteborg och Umeå. Enligt Universitetsstadgan 1964 inrättades odontologiska fakulteter vid vissa universitet och upphävde stadgan för tandläkarhögskolorna. Militära tandpolikliniker fanns tidigt, exempelvis vid Karlskrona flottstation. I Göteborg inrättades kommunal tandvård för folkskolans elever 1908 och för vuxna mot låg avgift 1929. I 1938 års riksdag beviljades anslag till allmän folktandvård, men många kommuner och landsting hade inrättat folktandvård frivilligt redan före 1936. En Folktandvårdsstyrelse fanns i Stockholm från 1949. Bilden till höger visar tandläkarutrustning med stol, röntgenapparat och borr från 1950-talet. Wikipedia. I Göteborg infördes folktandvård 1947 under sjukvårdsstyrelsen, som också var tandvårdsnämnd fram till 1985. År 1986 inrättades en särskild tandvårdsnämnd i Göteborg. Utanför storstäderna var det landstingen som organiserade folktandvården, men det fanns även kommunala tandvårdsnämnder till exempel i Djursholm år 1958 och Lidens kommun, Västernorrland år 1951. På 1960-talet förlorade läkare rättigheten att behandla sjukdomar i tänder och munhåla, vilket från och med då enbart skulle skötas av tandläkare. I Sverige har tandläkare examen från odontologisk institution eller fakultet vid universitet eller högskola samt tandläkarlegitimation. Tandsköterskor utbildades vid statliga skolor i Stockholm och Malmö, från 1948/49 även i Göteborg till 1988, men senare vid landstingskommunal vårdskola. Tandteknikerskola var också statlig från början men blev kommunal gymnasieutbildning 1971. Tandteknikerutbildningen i Göteborg flyttades 1993/94 från Vårdhögskolan, som drevs av ett kommunalförbund, till Göteborgs universitet.

Statlig tillsyn

Serafimerordensgillet i Stockholm hade viss tillsyn över länslasaretten åren 1787-1859/1864, då uppgiften överfördes på det centrala ämbetsverket Sundhetskollegium. Sundhetskollegium inrättades år 1813. Tidigare fanns en skråförening av läkare i Stockholm, Collegium medicum från 1663, som också bedrev utbildning. År 1876 flyttades även tillsynen över sinnessjukvård från Serafimerorden till Sundhetskollegium, som kallades Medicinalstyrelsen från 1878. År 1968 sammanslogs Socialstyrelsen, inrättad 1912, och Medicinalstyrelsen, och det nya ämbetsverket kallades Socialstyrelsen; det utfärdar allmänna regler och anvisningar för sjukvård mm.

Relaterade länkar

Sjukdomar och sjukvård förr Namn på sjukdomar förr Farsoter Fattigvård i gångna tider

Referenslitteratur

Förvaltningshistorik 13 - Sjuk- och Hälsovård, Tandvård, Ra Från föraktad till räddande ängel, artikel av Maria Bratt i Tidningen Släkt Historiskt Forum, Sveriges Släktforskarförbund, Nr 5 2017. Självuppoffrande sjuksystrar, artikel av Maria Bratt i Tidningen Släkt Historiskt Forum, Sveriges Släktforskarförbund, Nr 1 2018. Wikipedia Överst på sidan

Utbildning för sjukvård

Läkare

Läkarutbildning fanns tidigt vid universiteten i Uppsala och Lund. Karolinska medico­kirurgiska institutet i Stockholm grundades år 1810 men läkarutbildning hade bedrivets sen långt tidigare i Stockholm under Collegium medicum, dvs läkarskrået. En av Karolinskas grundare var Jöns Jacob Berzelius, professor i kemi och farmaci (läkemedelslära), försvarade institutet mot Uppsala universitet, som inte ville ha konkurrens. År 1861 fick Karolinska Institutet examensrätt och 1906 rätt att promovera medicine doktorer; då hade det nått full jämställdhet med Uppsala. Medicinsk högskola inrättades i Göteborg 1948, men kurserna hade utvecklats sedan 1940. Medicinska högskolan blev medicinsk fakultet inom Göteborgs universitet 1954. Läkarutbildning finns numera även i Umeå och Linköping. Serafimerlasarettet fungerade också som ett undervisnings- och forskningssjukhus och överläkarna var i regel professorer vid Karolinska institutet. Bilden visar en föreläsning i Serafimerlasarettets operationssal år 1910. Wikipedia.

Apotekare

Utbildning till apotekare skedde i slutet av 1700-talet genom att antas till lärling; förutom gott uppförande krävdes kunskaper i latin. Farmaceutiska Institutet fanns i Stockholm mellan 1837 och 1968, och det drevs av Apotekarsocieteten till 1881, då skolan blev statlig. Från 1895 krävdes studentexamen för att komma in på utbildningen. Institutet omvandlades 1968 till farmaceutisk fakultet vid Uppsala universitet med apotekare och receptarielinje.

Sjuksköterskor

Sjuksköterskeutbildning bedrevs från slutet av 1800-talet och ända in på 1960-talet i internat med kännbara personliga restriktioner för eleverna. Det år 1867 nybyggda Akademiska sjukhuset i Uppsala inrättade en sjuksköterskeutbildning. Det privata Sophiahemmet i Stockholm startade 1884 en utbildning som byggde på åttonde klass i flickskola. Där gavs tre års utbildning men sedan krävdes tre års tjänst vid Sophiahemmet, som hyrde ut privatsköterskor. Röda Korsets sjuksköterskehem öppnade år 1891 en 2­årig utbildning, som krävde förkunskaper motsvarande högsta klassen i elementarläroverk. Efter utbildning var eleven skyldig att tjänstgöra i 1 ½ år. Södra Sveriges sjuksköterskehem i Lund började år 1903 en 2­årig utbildning med förkunskaper motsvarande minst sjätte klassen i elementarläroverk och krävde ett års tjänstgöring efter utbildningen. Sophiahemmet är ett sjukhus som grundades 1889 vid Valhallavägen i Stockholm av Sveriges dåvarande drottning Sophia av Nassau och maken kung Oscar II. Vid Sophiahemmet finns Sophiahemmets sjuksköterskeskola. Början till Sophiahemmets verksamhet går tillbaka till grundandet av stiftelsen “Hemmet för sjuksköterskor” som invigdes av drottning Sophia den 1 januari 1884. Den verksamheten låg vid nuvarande Upplandsgatan i Stockholm. Bilden till höger visar Sophiahemmet 2006. Wikipedia. Syftet var att utbilda sjuksköterskor och för den praktiska utbildningen hade man tillträde till Sabbatsbergs sjukhus och Serafimerlasarettet. Samarbetet med stadens sjukhus fungerade dock inte väl och stiftelsen önskade även ett eget sjukhus. Genom en donation av 160 000 kronor av kung Oscar II och hans gemål, drottning Sophia, blev det möjligt att uppföra ett nytt sjukhus som uppkallades efter drottning Sophia. Bilden till vänster visar en sophiasyster någon gång mellan 1889 och 1915. Wikipedia Det nya sjukhuset invigdes den 1 oktober 1889. Sophiahemmet blev då Sveriges första privata sjukhus med totalt 60–70 sängplatser. Planlösningen präglas av ett system med långa korridorer genom hela byggnaden med sjukrum och samlingsrum åt söder. Operationsrum förlades åt norr. Sköterskehemmet innehöll rum för 40–50 sköterskor och elever samt även mottagningsrum för besökande, samlingsrum och bostad för husmodern. År 1907 invigdes Solhemmet, som var de pensionerade sophiasystrarnas ålderdomshem. Fullständiga sjuksköterskeskolor startade vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm år 1911 och vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1912, som dock hade utbildat sjuksköterskor sedan 1870-talet. Förkunskapskrav var högre flickskola, efter 2­årig utbildning gavs betyg men det fanns ingen tjänstgöringsskyldighet vid sjukhusen. Även andra sjukhus ordnade utbildning för det egna behovet, men det fanns inga fastställda kursplaner och ingen legitimation. Från 1920 stod sjuksköterskeskolorna under tillsyn av en inspektris från dåvarande Medicinalstyrelsen. Kommunala sjuksköterskeskolor skulle från 1923 godkännas av staten. Landstinget i Stockholms län hade en sjuksköterskeskola mellan åren 1940 - 1970 vid S:t Eriks sjukhus och 1964 - 1970 vid S:t Görans sjukhus. Stockholms statliga sjuksköterskeskola startade 1939, Göteborgs 1954 och Norrköpings 1962. Central myndighet var Medicinalstyrelsen, som gav legitimation till läkare men även till sjuksköterskor från 1958. En utredning hade 1916 föreslagit en utbildning av undersköterskor, men någon sådan kom inte igång förrän 1946. Den utbildningen var avsedd som vidareutbildning av erfarna sjukvårdsbiträden och bedrevs vid sjukhusen. Utbildning till sjukvårdsbiträde, som tidigare skett enbart på arbetsplatsen, infördes i Göteborgs yrkesskolor år 1958. År 1958 skickade landstingsförbundet ut en utredning om sjukvårdsutbildning till landstingen, som då började ordna kurser dels för grundutbildning av sjukvårdsbiträden dels vidareutbildning till undersköterska. Från detta utvecklades landstingens vårdskolor, som 1971 blev gymnasieskola med tvååriga vårdlinjer, från 1992 treåriga. I Göteborg, som låg utanför landsting, övertog den kommunala yrkesskolan 1961 undersköterskeutbildningen. Före sjuksköterskorna Innan sjuksköterskorna tillkomst under 1800-talet andra hälft fanns vid sjukhusen eller motsvarande en grupp av kvinnor som hjälpte till inom vården som kallades sjukpigor, nattvakterskor eller sjukvakterskor. De saknade vårdutbildning och skötte endast okvalificerade uppgifter. Yrket hade mycket låg status och sjukpigorna beskrevs ofta som smutsiga och oansvariga. De hygieniska förhållandena var förr, ur modern betraktelse, närmast en katastrof och dödstalen på de intagna på sjukhusen var höga. I takt med ökad förståelse för hygienens betydelse för vården av sjuka förbättrades också resultaten i vården av de sjuka och sjukhusens anseende ökade. I samband med sjuksköterskeskolornas tillkomst under 1800-talets andra hälft och yrkets professionalisering, förbättrares kvaliteten på yrket och yrkesgruppens status. Nu ansågs sjuksköterskeyrket även acceptabelt för borgerskapets döttrar. Med utbildning kom yrkets status. Sjuksköterskedräkterna Redan tidigt bestämdes det att eleverna på sjuksköterskeutbildningarna skulle bära särskilda uniformer. Dessa sjuksköterskedräkter skulle även bäras efter utbildningen, dvs under den fortsatta yrkesutövningen, dvs den övergick till att bli en arbetsdräkt. Tanken var att sjuksköterskedräkten skulle inge respekt och därför skulle den alltid hållas ren och hel. Vidare skulle sköterskorna ha ett värdigt uppträdande och ett vårdat språk samt visa stor respekt för överordnande. Sjuksköterskeyrket sågs länge som ett kall och sjuksköterskorna förväntades vara ogifta. De olika sjuksköterskeskolorna hade olika utseende på sina sjuksköterskedräkter med olika detaljer, färgval, mösshätta och förkläden. Om man tittar äldre bilder av sjuksköterskor på ett sjukhus kan man se att de olika sköterskorna bär olika typer av sjuksköterskeuniformer, beroende på var de fått sin sjuksköterskeutbildning. Bilden visar sjuksköterskor på ett sjukhus 1945 som bär olika typer av sjukhusuniform. Fotograf Walter Olson, 1945. Kalmar läns museum, ID: KLMF.KWO25706. Digitaltmuseum. I början hade dräkterna s.k. ståndkrage, dvs en hög styv krage. Sjuksköterskorna fick själva låta sy upp dräkten. På fritiden skulle sjuksköterskorna bära den så kallade fracken, en svart fotsid klänning och sjuksköterskorna förvätanades även uppträda värdigt och respektfullt på sin fritid. Sjuksköterskebroscherna Till sjuksköterskedräkten bar även en brosch och var ett bevis på att man fullgjort sin utbildning. Broschen delades ut i samband med examenshögtidligheterna. Varje sjuksköterskeskola hade sina egna utseenden på broschen vilket gör att man kan identifiera vilken skola en sjuksköterska gått på om man ser ett äldre foto på en sjuksköterska i uniform. Broscherna fungerade som en slags tidig yrkeslegitimation. Broscherna var ofta prydda av ett Sankt Georg-kors med detaljer i silver eller guld. De kunde även vara prydda av skolans monogram. På den tiden då broscherna fungerade som yrkeslegitimation skulle den skickas tillbaka till sjuksköterskeskolan som utfärdat den efter sjuksköterskans frånfälle. De sjuksköterskor som hade högst anseende var de som utbildats vid Sophiahemmet, Röda Korset och Ersta sjukhus. De systrar som utbildats på dessa sjuksköterskeskolor hade högt anseende och var eftertraktade på landets olika sjukhus och vårdinrättningar. Bilden till höger visar en Sophiasyster från Uppsala 1958 med brosch och deras karaktäristiska hätta. Fotograf Inga Larsson, 1958. ID: FN02197.Upplandsmuseet. Digitalt museum. De två systrarna i mittet på gruppfotografiet ovan är Röda Korset systrar vilket man ser på deras broscher. Systern sittande till höger kan möjligen bära Sabbatsbergs sjuksköterskebrosch som hade formen som ett Sankt Georgskors.

Exempel på sjuksköterskerbroscher:

Sophiahemmets brosch som den såg ut mellan 1889 och 1918. Silverbrosch med upphöjt grekiskt kors. I mitten finns bokstäverna SH. Broschen efterträddes 1918 av en liknande emaljbrosch i vitt och blått. Armémuseum. ID: AM.006291.  Digitaltmuseum. Röda Korsets brosch som den såg ut från 1883. Broschen har ett rött kors i mitten.  Östergötlands museum. ID: OM.MH.006074. Digitaltmuseum. Birgittaskolan brosch, Linköping.  som den såg ut 1940 - 1982. Broschen har ett vitt Georgkors och BSS i centrum.  Östergötlands museum. ID: OM.MH.000631. Digitaltmuseum.