Pensionens historia i Sverige

Inledning

Vi är så vana vid pension i Sverige att vi kanske inte tänker på att så har det inte alltid varit. Först för drygt 100 år sen, närmare bestämt 1913, fick vi en pension som omfattade alla medborgare, allmänna pensionsförsäkringen. Det har funnits olika pensionssystem även före 1913 men dessa fungerade olika för olika grupper. För det stora flertalet förr i tiden var det fattigvården som gällde då man inte längre orkade arbeta.

Allmän pensionsförsäkring 1913

Den 21 maj 1913 tog Sveriges riksdag ett beslut om att införa en allmän pensionsförsäkring som i stort omfattade hela befolkningen. Därmed blev Sverige den första nation i världen som införde en allmän pensionsförsäkring. Pensionsfrågan hade dock diskuterats i Riksdagen sedan 1884. Liberalen Sven Adolf Hedin (1834 - 1905) lämnade då in en motion till Riksdagens andra kammare avseende olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare. Resultatet blev att riksdagen tillsatte en ”arbetarförsäkringskommitté”. De förslag denna kommitté lade fram (liksom de kommande utredningar som följde) satte i gång en socialpolitisk lagstiftningsprocess som bland annat ledde fram till lagen om arbetarskydd 1889, stöd till sjukkassor 1891, olycksfallsförsäkringen 1901/1916, och till slut folkpensionslagen 1913. I början av 1900-talet kom som sagt pensionsfrågan åter upp och samtliga större partier visade nu intresse för frågan. År 1906 presenterade Friherre Gustaf Adolf Raab (1844 - 1914) ett utarbetat pensionsförslag. Pensionsförslaget togs därefter upp i en kongress om fattigvård och där beslutades om att tillsätta en utredning i frågan. Mycket aktiv i utredningen var Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting (1860 - 1925). Se bilden till höger (Wikipedia). År 1912 lämnade den beredande ålderdomsförsäkringskommitté som tillsatts ett betänkande. Efter en snabb behandling av regering och Riksdag togs beslutet om införandet av en allmän ålderpensionsförsäkring den 21 maj 1913 av en bred majoritet i riksdagen. Enligt beslutet skulle pensionen omfatta hela befolkningen och skulle utgå till den som var oförmögen till arbete eller uppnått en ålder av 67 år. Pensionssystemet var indelat i två delar; en försäkringsdel och en bidragsdel: 1. En avgiftsbaserad del, finansierad av egenavgifter utgående från taxerad inkomst, dvs en slags privat pensionsförsäkring. Alla medborgare skulle under 50 års tid, mellan 16 och 66 års ålder betala in avgifter till försäkringen. Pensionens storlek var beroende på den inbetalda summan. Den årliga pensionen på de inbetalda beloppen var 30% för män och 24% för kvinnor. 2. En skattefinansierad inkomstprövad tilläggspension, som hade till syfte att få bort invalider och åldringar från fattigvården. Med andra ord ett behovsprövat bidrag, som bekostades med allmänna medel. Motiveringen till att kvinnor skulle ha lägre ersättning var att de hade längre medellivslängd. Pensionsreformens omedelbara resultat blev att gruppen äldre fattiga, och invalider, överfördes från fattighjälpen till pensionssystemet. Pensionsbeloppet i den allmänna pensionsförsäkringen var lågt och många hade svårt att klara sig på pensionen. Tjänstemännen hade högre lön och tjänstemännens fackförbund hade via överenskommelse med arbetsgivarna fått en tilläggspension som betalades in genom avdrag på lönen. Andra grupper hade inte på samma sätt möjlighet till tilläggspension. Pensionsstyrelsen inrättades 1914 som en ny central myndighet för att förvalta och registrera inbetalningarna till försäkringen. Den gick senare upp i Riksförsäkringsverket.

1936 års pensionsreform

Pensionssystemet från 1913 fungerade dåligt för arbetarklassen. Äldre arbetare kunde inte leva enbart på pensionsförsäkringen utan måste få hjälp av pensionstillägg och fattighjälp. Pensionslagstiftningen 1936 modifierade 1913 års lag, men grundstrukturen bibehölls. Det var fortsatt en tvådelad konstruktion, med dels en grundpension som förutsatte inbetalade avgifter, och dels ett pensionstillägg som var inkomstberoende. Pensionssystemet blev nu allmänt omfattande, då även statstjänstemännen inordnades i det; de hade i 1913 års lag stått utanför, på grund av sina egna, förmånligare pensionsrättigheter. Folkpensionen baserades inte längre på ett premiereservsystem. Alla skulle betala en avgift till statskassan. Tilläggen förändrades så att alla med låg inkomst och som var över 67 år kunde få pensionstillägg. Enligt pensionsreformen 1936 bestod pensionen således av en grundpension som utgick med ett fast belopp som var lika för alla, och en tilläggspension som berodde på inbetalda avgifter. Reformen trädde i kraft 1937. Villkoren för städernas pensionärer förbättrades kraftigt, men fortfarande var många tvungna att vända sig till fattigvården.

Folkpensionen 1946

Olika invändningar mot den allmänna pensionsförsäkringen, bland annat att den var diskriminerande mot kvinnor, drev fram reformer, och folkpensionen infördes 1948. Beslutet om folkpensionen togs 1946 och helt trädde i kraft 1948. Den bestod av ett grundbelopp och ett inkomstprövat bostadstillägg. Grundbeloppet var ett bestämt pensionsbelopp som inte grundade sig på vare sig erlagda avgifter eller inkomster. Vid folkpensionsreformen övergavs differentieringen av pensionen utifrån kön Genom folkpensionsreformen 1946 och ett antal tilläggsbeslut i början av 1950-talet fick folkpensionen en sådan utformning att ålderdom inte längre var en fattigdomsorsak. Standarden för pensionärerna var fortfarande låg, men behovet att vända sig till fattigvården minskade kraftigt. Indexregleringen av pensionerna 1950 samt införandet av kommunala bostadstillägg i mitten av 1950-talet gjorde att pensionärernas ekonomiska grundtrygghet kom upp på en rimlig nivå. Socialpolitiskt sett var folkpensionsreformen inriktad mot medborgarna, hela folket. Folkpensionen var en social rättighet som tillkom alla medborgare och innevånare i landet över 67 år. Det fanns således ingen koppling mellan inbetalning och pension. Eftersom den skulle omfatta alla kunde den inte heller få någon annan inriktning än som minipension. Dess nivå kunde inte överskrida vad de lägst betalda grupperna erhöll på arbetsmarknaden och tog inte hänsyn till de löneskillnader och standardskillnader som fanns mellan olika grupper av löntagare. Samtidigt som folkpensionen utvecklades även arbetsmarknadens tjänstepensioner. Olika löntagargrupper strävade efter en balans mellan levnadsstandarden i sin aktiva period och som pensionär. De statligt anställda och de privatanställda tjänstemännen hade tjänstepensioner knutna till sina anställningar.

Allmän tilläggspension, ATP, 1959

En tredje pensionskommitté tillsattes 1956. Efter valet 1956 fanns inte majoritet för något av de tre förslag som pensionskommittén lagt fram i riksdagen. För att driva frågan vidare, och för att komma ur den fastlåsta parlamentariska situationen beslutade regeringen att genomföra en vägledande folkomröstning den 13 oktober 1957. Tre förslag fanns att ta ställning till i folkomröstningen och Linje 1 fick flest röster, dvs Socialdemokraterna förslag (stödd av SKP). Det fanns 3 olika linjer (förslag). Linje 1:s förslag: • Allmän och obligatorisk tjänstepension finansierad med arbetsgivaravgifter. Pensionen ska stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och fondmedlen förvaltas av en styrelse tillsatt av staten och representanter för arbetsgivare och arbetstagare. När Socialdemokraterna med statsminister Tage Erlander ville lägga fram en proposition baserad på linje 1 bröt koalitionen med Bondeförbundet ihop hösten 1957 och nyval utlystes. De borgerliga partierna hävdade nämligen att det fanns en majoritet mot en obligatorisk ordning (dvs linje 2 + linje 3 ihop var större än linje 1). Socialdemokraterna lade ändå fram sitt förslag i riksdagen men förslaget föll i andra kammaren. Därefter var det nyval till andra kammaren, och det hölls den 1 juni 1958. Socialdemokraterna gick frammåt i valet med hade fortfarande inte majoritet. De borgerliga fick 115 mandat medan den Socialdemokratiska regeringen tillsammans med SKP stöddes av 116 ledamöter i andra kammaren. Vid den slutliga omröstningen i riksdagen den 14 maj 1959 gick lagen om Allmän Tilläggspension (ATP) igenom med en rösts marginal. Folkpartisten Ture Königson avstod från att rösta. Förslaget gick även igenom första kammaren eftersom socialdemokraterna och SKP där hade en majoritet på 10 röster. Bilden till höger visar ATP- omröstningen i riksdagens andra kammare den 14 maj 1959. Voteringstavlan visar att ATP antagits med endast en rösts övervikt. De 115 nej-rösterna innebar bifall till den socialdemokratiska reservationen, medan de 114 ja-rösterna gavs för utskottets borgerliga majoritet mot ATP, dvs "nej" innebar bifall till socialdemokraternas förslag. Bild: Wikipedia. Det unika med ATP–systemet är att det omfattar hela arbetsmarknaden. Merparten av avtalens tidigare pensionsavgifter blev överflödiga då ATP infördes. Nu fanns ett system för alla där pensionen betraktades som uppskjuten lön för utfört arbete och inte som ett bidrag. Systemet bestod av en grundpension, folkpensionen som var lika för alla, och en inkomstgrundad tilläggspension, ATP. ATP-systemet trädde i kraft den 1 januari 1960 och de första ATP-utbetalningarna skedde 1963. Alla medborgare fick då ett tillskott till folkpensionen som stod i proportion till den inkomst som de haft under sitt yrkesverksamma liv. Den 1 juli 1976 sänktes pensionsåldern till 65 år. Allmän tilläggspension bytte år 2003 namn till enbart tilläggspension.

Allmän pension 1999

Den svenska riksdagen beslutade 1994 samt 1998 om en stor pensionsreform och som trädde i kraft 1999. Orsaken var att det var för kostsamt med ett helt och hållet förmånsbaserat pensionssystem. Istället valdes ett avgiftsbaserat system. I det nya systemet grundar sig pensionen delvis på livsinkomsten och delvis på inbetalda premier. Den då nya pensionen, allmänna pensionen, innehåller inkomstpension, premiepension och garantipension. Pensionsåldern var fortsatt 65 år, men det var möjligt att börja ta ut pension från 61 år.

Äldre tiders pensionslösningar

Det har naturligtvis funnits olika sätt att trygga ålderdomen även före 1913. Men dessa så-kallade pensionslösningar har inte varit allmänna utan olika grupper har löst försörjningen för sin ålderdom på olika sätt. Militären ordade tidigt en slags pension för både soldater och officerare, gratial. I bondesamhället hade man också lösningar. Bönderna hade undantagssystemet. För de utan egna medel fanns fattigvården med inhyseshjon (rotegång) och fattigstugor.

Undantagssystemet

De flesta känner nog till uttrycket "att sitta på undantag" man vad betyder det? Undantag kan ses som en pensionsliknande förmån för det äldre paret på en bondgård. Det var vanligt att när bonden blev gammal så överlät han gården i förtid på exempelvis äldste sonen, dvs sonen övertog gården medan föräldrarna fortfarande levde. Undantag reglerades av fastighetsrätten. Undantag innebar bland annat fri bostad, viss mängd ved, utsäde etc. per år som en bonde kunde förbehålla sig och sin hustru. Oftast byggdes en mindre stuga på ägorna som det äldre paret fick bo i. Undantag var med andra ord benämningen på en fri bostad som en bonde förr kunde behålla tillsammans med sin fru livet ut när han överlät sin fastighet, till exempelvis till en arvtagare. Undantag eller avkomsträtt kunde även förhandlas fram om bonden sålde gården. Avkomsträtt innebar rätt till förmåner från en fastighet. Det kunde gälla rätt till viss avkastning eller ränta. Den vanligaste formen var att säljaren av gården förbehöll sig rätt till fri bostad, ved, mjölk m.m. En person som levde på undantag kallades vanligen för undantagsman, fördelsman eller födorådstagare. En undantagsman / fördelsman var således en pensionerad bonde som hade säkrat sin försörjning på gården där han bodde genom ett slags "pensionsavtal".

Inhyseshjon och fattigvård

Fattigvård var gamla tiders omsorg från samhällets sida för fattiga personer som inte kunde försörja sig själva. De allra fattigaste fick bo i socknens fattigstuga, även kallat fattighus, där barn, gamla och handikappade fattighjon togs om hand, men även fick ta hand om varandra. Fattighuset/fattigstugan var en byggnad där fattiga och orkeslösa personer inhystes. I 1686 års kyrkolag rekommenderades församlingarna att inrätta fattigstugor och i 1734 års lag ålades församlingarna att inrätta dem, men detta åtlyddes inte på alla håll. De som var inhysta på fattighusen kallades fattighjon. Från 1860-talet fanns också fattiggårdar, där mindre bemedlade men arbetsföra jordbruksarbetare bodde. Fattighusen ersattes från 1918 av ålderdomshemmen. Inhyseshjon var en beteckning som användes på den del av jordbruksbefolkningen som inte ägde jord och som betecknades som en underklass inom allmogen. Ett inhyseshjon var inneboende på gården och var normalt inte närmare släkt med familjen eller i övrigt tillhörde tjänstefolket. Socialt sett hade de lägre anseende än backstugusittarna. Cirka 20 % av allmogen utgjordes år 1855 av inhyseshjon. Rotegång eller kringgång, var ett system för att försörja de allra fattigaste i bondesamhället. De fattighjon inte kunde placeras på fattighus tilldelades en rotegång. Rotehjonet fick gå mellan gårdarna efter en uppgjord ordningsföljd. Rotehjonen skulle efter förmåga hjälpa till och göra rätt för sig. Rotehjon (eller dyngenhjon) var de fattighjon som var sämst lottade, eftersom de i motsats till inhyseshjon var hänvisade till rotegång som innebar att de fick nödvändig kost och logi i den ena gården efter den andra, med ett bestämt antal dagar på var och en av gårdarna. Lagar: År 1763 kom den första fattigvårdsförordningen som fastslog varje socknens skyldighet att ta hand om de av sina sockenbor som befann sig i nöd. Under senare delen av 1700-talet infördes även hemorts-begreppet som innebar att fattiga enbart kunde få hjälp av den socknen där de var födda. Först i 1847 års fattigvårdsförordning gavs rättighet till de fattiga att kräva fattigvård. I denna förordning fastslogs vissa grundprinciper för fattigvårdens ordnande. Socknarna fick dock ordna fattigvården efter de för orten lämpliga förhållandena. Enligt fattigvårdsförordning skulle fattigvårdsstyrelse inrättas i varje socken. Sockennämnden, som inrättas från 1844, kunde också fungera som fattigvårdsstyrelse. Sockenbo var berättigad till fattigvård efter att ha vistats tre år i socknen utan att uppbära fattigvård, och sockenstämman kunde då inte längre vägra inflyttning, vilket den kunnat enligt 1788 års förordning, om man befarade att en gammal eller mindre arbetsför person skulle belasta fattigvården. År 1871 kom en ny lag rörande fattigvården och som grundade sig på 1847 års förordning med den skillnaden att 1871 år lag betydligt inskränkte de behövandes rätt till hjälp. År 1871 år lag var i kraft fram till 1918 då en mer tidsanpassad lag antogs i frågan. 1871 års fattigvårdslag skärpte således bestämmelserna från 1847 och från den följande förordningen från den 13/7 1853, bl a genom att det inte längre gick att överklaga kommunalnämndens beslut om fattigvård. Överklaganderätten till länsstyrelsen återinfördes med 1918 års fattigvårdsordning. Genom 1918 års fattigvårdslag reformerades verksamheten och varje kommunalförvaltning utgjorde ett fattigvårdssamhälle. Lagen antogs den 14 juni 1918 av Sveriges riksdag och kom att gälla fram till 1955. Den humaniserade den dåtida fattigvården i Sverige och utgjorde en övergång mellan gamla tiders fattigvård och modernare tiders socialhjälp.Bland annat förbjöds fattigvårdsauktioner samt rotegång, och fattigstugorna blev i stället ålderdomshem och överklagandemöjligheten återinfördes som sagt.Fattigvård, i form av rotegång för rotehjon, förbjöds således 1918 efter att först ha förbjudits för barn år 1847. Mer information om fattigvården i Sverige förr: Fattigvård i gångna tider.

Militära pensionssystem förr

Krigsmakten var tidigt ute med pensionssystem för soldater och officerare. Pensionen som erhölls kallades gratial. Soldater och officerare i armén fick sin pension från Vadstena Krigsmanshuskassa. Kassan grundades 1647 och omfattade endast armén. År 1757 fick dock arméns officerare en egen pensionskassa, Arméns pensionskassa. Därefter var det enbart korpraler och meniga som kunde erhålla pension från Vadstena krigsmanshuskassa. Båtsmän och flottans officerare och underofficerare tillhörde från 1642, Flottans pensionskassa. De officerare, underofficerare, manskap som fått pension kallades för gratialister. Arméns pensionskassa (grundad år 1757) hade till uppgift att administrera pension till officerare och underofficerare, en pension som baserades på den lön personen hade när han tog avsked. Officerare och underofficerare betalade årligen in en viss summa pengar till Arméns Pensionskassa beroende på officersgrad och lön. Befälen i armén skickade också kontinuerligt in meritförteckningar till Arméns Pensionskassa under sin yrkesverksamma tid. Anledningen till detta var att med hjälp av meritlistan försäkra sig om att få rätt pension när den dagen kom. Manskapets pensioner: När en soldat tog avsked på grund av ålder eller skada/sjukdom kunde han under vissa betingelser erhålla gratial – underhållsstöd, dvs pension. Gratial utdelades inte per automatik när en soldat gick i pension. Soldater och båtsmän däremot fick i regel pension endast om de uppfyllde vissa kriterier, till exempel skadad i tjänst eller lång tjänstgöringstid. En soldat skulle ha passerat en viss åldersgräns (50 år) och tjänstgjort i minst 25 - 30 år vid avskedet. Vanligen krävdes även ett hedrande uppförande under hela tjänstetiden - tjänat väl - (dvs goda vitsord) samt att soldaten bedömdes sakna förmåga att försörja sig själv efter avskedet. Om han till viss grad bedömdes som arbetsför fick han, om han blev tilldelat underhåll, vanligen ett lägre belopp. Före 1730 fick man sällan något underhåll om han inte varit sårad. Den pension som soldaten erhöll då han tog avsked från det militära räckte dock inte långt. Efter avslutad tjänst fick soldaten lämna soldattorpet där han bott och brukat jorden under lång tid. Det kunde dock hända att han fick bo kvar så länge han levde. Om han var frisk och orkade kunde han få en tjänst som exempelvis dräng hos någon bonde eller enklare sysslor i socknen. Ofta var det dock fattigvården som väntade. Behovet av underhållsstöd var därför stort för en äldre soldat efter avslutad tjänstgöring, speciellt om han var sjuk eller skadad på något sätt. Om en soldat var behörig till pension (gratial) finns vanligtvis en notering om detta i generalmönsterrullan då soldaten mönstrades ut. Det kan då stå "anmäles till underhåll" eller liknande formulering. De som var underhållstagare, gratialister, hämtade vanligen ut sitt bidrag (gratial) vid regementets likvidationsmöten (gratialistmöten) vilka hölls i december och juni eller i januari och juli på vissa bestämda ställen inom varje regementes område. Det var då regementsskrivaren som delade ut pengarna och sen redovisade utbetalningarna till Krigsmanshuskassan. För att få ut sin pension måste soldaten visa upp intyg, vanligen prästbetyg samt underhållsbrevet. Mer information om Manskapets pension.

Ackordssystemet för officerare

Ackordssystemet uppstod under 1680-talet dvs i början av det yngre indelningsverket. Lite förenklat kan man säga att ackord var ett sätt att sälja och köpa tjänster som användes förr i tiden inom krigsmakten. Ackord var med andra ord ett slags tjänsteköp, en överlåtelse av tjänst mot betalning i enlighet med privaträttsligt upprättat kontrakt. Syftet med ackordssystemet får anses vara dåtidens sätt att ordna med privata pensionsförsäkringar av anställda inom krigsmakten. Till viss del kan man kanske jämföra ackordssystemet med dagens fallskärmsavtal. Ackordssystemet fungerade på så sätt att när en person, som hade en officersbefattning, slutade sin tjänst så fick han en kontant summa pengar, s.k. ackord, av sin efterträdare. I princip kan man säga att den tillträdande officeren helt enkelt köpte tjänsten av sin företrädare. Detta innebar att den som redan hade en tjänst fick en ersättning via sin efterträdare varvid han själv bara behövde erlägga mellanskillnaden till sin nya tjänst ur egen ficka. Ackordssystemets uppkomst kan förklaras av bristen på ett väl fungerande pensionssystem. Ackordet gjorde det möjligt för äldre avgående officerare att slippa en eländig tillvaro under de sista åren av sina liv. År 1833 avskaffades ackorden enligt lag för krigsmakten. Mer om Ackordssystemet.

Relaterade länkar

• Fattigvård i gångna tider • Begrepp från det gamla bondesamhället • Det gamla bondesamhället • Socknen och sockenstämman • Militär pension - gratial • Militära pensionskassor • Officerarnas meritförteckningarför pensionen • Soldaternas pension • Det militära ackordssystemet • Riksdagens historia

Referenslitteratur

• Det svenska pensionssystemet 1913–1993: historia, struktur och konflikter av Gunnar Olofsson, 1993, Lunds universitet. • Från fattigvårdstagare till pensionstagare. Den allmänna pensionens utformning och sociala verkningar 1930-1950, av Dennis Fahlgren, Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet, 2018. • "Officerskåren i Sverige under 1700-talet: En studie kring tjänsteställning, avlöning och tjänsteköp" , D-uppsats, 10 p, Historiska institutionen, Uppsala universitet av Esbjörn Larsson, 2000. • Wikipedia Överst på sidan