Copyright © Hans Högman 2020-07-09
Ståndsriksdagen
Ståndsriksdagen eller Rikets ständer (Riksens
ständer) var från början av 1600-talet det officiella
namnet på riksdagen som institution i Sverige.
Ståndsriksdagen bildades under 1400-talet och
existerade fram till representationsreformen 1866.
riksdagen var indelad i fyra stånd:
•
Adel
•
Präster
•
Borgare
•
Bönder
Dessa sammanträdde och röstade var för sig, men
sammanhölls av Konungen. Ståndens
sammanträden, så kallade riksdagar, varade i
början endast under några veckor och det kunde gå
många år mellan riksdagarna. År 1723 bestämdes
att riksdag skulle hållas vart tredje år och
riksdagarna blev allt längre. Under Frihetstiden
(1720–1772) hölls mycket långa riksdagar. Från
1809 hölls riksdag enbart vart femte år men 1844
höjdes frekvensen åter till vart tredje år.
Ridderskapet och adeln
Det stånd som först organiserades, var adeln
genom 1626 års riddarhusordning.
Den innehöll en skyldighet för varje adelsman att
infinna sig vid riksdagarna, en skyldighet som adeln
1597–1602 periodvis lyckats få utbytt mot
sändande av representanter, men i överläggningar
och beslut på Riddarhuset skulle endast en av var
släkt vald huvudman få delta. Sinsemellan skulle
släkterna i de olika klasserna rangordnas efter hur
länge släkten innehaft sin rang.
Högadeln tillförsäkrades ett övervägande inflytande
genom omröstning klassvis, och ståndets
ordförande (talman), den så kallade lantmarskalken,
tillsattes av kungen. Adelsståndet kallades officiellt
Höglovliga ridderskapet och adeln.
Adelsståndets riksdagssammanträden ägde rum i
Riddarhussalen i
Riddarhuspalatset.
Bilden till höger
visar
Riddarhuspalatset
på Riddarholmen i
Stockholm.
Wikipedia.
Prästeståndet
Riksdagsordningen av 1617 föreskrev, att det var
ärkebiskopen som i första hand skulle föra ordet
för alla de ofrälse stånden vid riksdagens
öppnande, och han blev prästeståndets självskrivne
talman.
De första allmänna bestämmelserna om de ofrälse
ståndens sammansättning gavs genom 1634 års
regeringsform: Prästeståndet skulle enligt denna
utgöras av biskopar och superintendenter, två
representanter för vart domkapitel och en för
prästerskapet "av varje tvenne härad".
Prästståndets riksdagsrepresentanter kallades
Clerus Comitialis. Prästståndet kallades officiellt
Högvördiga Prästerskapet.
Vid riksdagarna från åtminstone 1582 och fram till
1834 sammanträdde prästeståndet vid Själakoret i
Storkyrkan,
Stockholm och
därefter i
Riksdagshuset på
Riddarholmen.
Bilden till höger
visar Storkyrkan i
Gamla stan,
Stockholm.
Wikipedia.
Borgarståndet
Borgarståndet skulle utgöras av en borgmästare
och en rådman eller annan förnäm borgare från
varje stad. I borgarståndet fördes ordet vanligen av
borgmästaren från Stockholm. De flesta mindre
städer sände i regel enbart en representant. För
många småstäder var även det en dyr kostnad och
ofta valde man att gå samman med någon
grannstad om en gemensam representant.
Grovt sett utgjordes borgarståndet av de
burskapsinnehavande borgarna i rikets städer.
Borgarna var troligen representerade redan vid
Arboga möte 1435.
Åtminstone från 1582 och fram till 1730 höll
Borgarståndet sina riksdagsmöten i Stockholms
rådhus, därefter i Bondeska palatset vid
Riddarhustorget. Från 1778 fanns ståndet i
Börshuset på vid Stortorget och från 1833 höll man
sina möten i Gamla riksdagshuset på
Riddarholmen.
Ståndet kallades officiellt
för Vällovliga ståndet under
ståndsriksdagens tid.
Bilden till höger visar
Börshuset vid Stortorget i
Gamla stan, Stockholm.
Wikipedia.
Bondeståndet
Bondeståndet representerades av en bonde från
varje härad. Ofta valde dock två angränsande
härader att gå samman om en gemensam
representant för att minska kostnaderna för
riksdagsmannen. Det var först genom 1617 års
riksdagsordning, som böndernas närvaro vid
riksdag blev bestämd i lag. Från 1630-talet utsågs
bondeståndets talman genom val.
Enligt 1634 års regeringsform skulle en
riksdagsledamot utses för varje (eller i vissa fall för
flera) härad i landet.
Bönderna ansågs inte lika politiskt mogna som de
tre "högre" stånden, och kallades inte till de så
kallade utskottsriksdagarna, som under 1600-talet
förekom vid sidan av de allmänna riksdagarna. De
representerades inte heller i det sekreta utskottet,
vilket i synnerhet under frihetstiden var mäkta
myndigt. Först 1789 fick bondeståndets ledamöter
plats i utskottet.
Bondeståndet saknade länge en fast möteslokal
utan hyrde istället in sig i tillfälliga lokaler under
riksdagarna. År 1755 fick man slutligen en fast lokal
två trappor upp i
Bondeska palatset.
Bilden till höger
visar Bondeska
palatset vid
Riddarhustorget på
Riddarholmen.
Wikipedia.
Bondeståndet
kallades officiellt för det Hedervärda ståndet under
ståndsriksdagens tid.
Val av bondeståndets riksdagsmän.
Tvåkammarriksdagen 1866
Ståndsriksdagen var knappast representativ för
hela befolkningen. Adels- och prästeståndets
representation var dessutom oproportionerligt stor
jämfört med borgar- och framförallt bondeståndet.
Med tiden kom allt större delar av det svenska
folket att stå utan representation i riksdagen. Detta
gällde grupper som icke jordägande landsortsbor
(torpare, soldater, statare, frälsebönder), bruks- och
industriarbetare samt stora delar av den icke adliga
medelklassen, såsom ämbetsmännen, lärare,
läkare, industrimän, publicister och officerare.
Representationsreformen 1865
Representationsreformen beslutades i december
1865 av Sveriges ståndsriksdag under Riksdagen
1865–1866. Den trädde i kraft efter riksdagens
avslutande den 22 juni 1866. Reformen innebar att
ståndsrepresentationen avskaffades och att 1810
års riksdagsordning ersattes med 1866 års
riksdagsordning. Reformen ersatte
ståndsrepresentationen med två separata
kamrar:
1.
Första kammaren, vald av landstingen
2.
Andra kammaren, vald i direkta folkval
Andra kammarens ledamöter hade en kortare
mandatperiod än i den Första kammaren.
Reformen ändrade inte kungens och riksdagens
inbördes förhållande men den innehöll två nyheter,
som påverkade maktbalansen:
Det första var att lagtima riksdag skulle
sammanträda varje år istället för:
•
vart tredje år enligt 1723 års riksdagsordning,
•
bara när konungen så finner lämpligt enligt 1772
års regeringsform
•
vart femte år (1809–1844)
•
vart tredje år (1844–1866)
Den andra var att:
•
Kungen fick rätt att med anbefallande av nyval till
båda eller endera kammaren upplösa lagtima
riksdag före utgången av den stadgade
mandatperioden
Det slutgiltiga beslutet om
representationsreformen togs i Riddarhussalen i
Riddarhuspalatset.
Beredningen av riksdagsärendena skulle ske i för
kamrarna gemensamma utskott. Andra
kammaren hade dock genom större antal
ledamöter en övervikt vid de gemensamma
voteringarna.
Med undantag av frågor, som kunde bli föremål för
gemensam omröstning, gällde att de båda
kamrarna hade absolut veto mot varandra. De
kunde alltså blockera varandra i
lagstiftningsfrågor. Blev kamrarna oense föll
frågan, men den kunde tas upp igen genom att ett
nytt förslag lades fram.
Kamrarna var däremot inte likställda i
budgetfrågor (skattefrågor). Om kamrarna blev
oense i budgetfrågor gällde gemensam votering
(röstning) för avgörande av frågan. Eftersom Andra
kammaren hade fler ledamöter än Första
kammaren hade denna kammare en fördel i dessa
frågor.
För att en regering skulle kunna sitta kvar krävdes
enligt RF att den hade båda kamrarnas förtroende.
Första kammaren
Första kammaren var benämningen på det indirekt
valda överhuset i den tvåkammarriksdag som
Sverige hade åren 1867–1970. Kammaren hade vid
sitt avskaffande 151 ledamöter, vilka sedan 1921
valdes för åttaåriga mandatperioder av
respektive landsting och stadsfullmäktige som
elektorskollegier (valkorporationer). Ledamöterna i
landstingen och stadsfullmäktige var direkt valda av
de röstberättigade. En åttondel av kammaren
valdes varje år av valkorporationerna.
Bilden visar Första kammarens plenisal i Gamla
riksdagshuset 1900. Wikipedia.
Mandatperioder
Första kammarens ledamöter valdes initialt till
nioåriga mandat och mandatperioden började
omedelbart efter ledamoten blivit vald. Enligt en
lagändring den 26 maj 1909 sänktes
mandatperioden till sex år istället för nio.
Mandatperioden startade dessutom den 1 januari
året efter valet istället för direkt efter valet. Den 31
januari 1921 höjdes mandatperioden från sex till
åtta år.
Valbarhet
Valbar till första kammaren var män som uppnått
35 års ålder samt ägde och i minst tre år före valet
ägt fastighet värderad till minst 80 000 kronor, eller
att de betalade skatt och i minst tre år beskattats
för minst 4 000 kronor i inkomst. Valbarheten var ej
bunden vid bostad inom valkretsen. Om dessa
villkor ej längre var uppfyllda vid någon tidpunkt
efter valet, så förlorade ledamoten automatiskt
uppdraget som riksdagsman.
Bilden visar Första kammarens plenisal i det nya
riksdagshuset på Helgeandsholmen år 1905. Foto:
Riksdagens arkiv.
Den 26 maj 1909 sänktes kravet på fastighetsvärde
från 80 000 till 50 000, och kravet på minimiinkomst
från 4 000 till 3 000 kronor. Den 31 januari 1921
blev kvinnor också valbara.
Den 30 juni 1933 ändrades formuleringen för vilka
som var valbara eller inte. Beskattningsvillkoren
ströks och ändrades. Istället var alla kommunalt
röstberättigade män och kvinnor på 35 år eller mer
valbara. Valbarhetsåldern sänktes från 35 år till 23
år genom kungörelse den 17 april 1953. Under hela
första kammarens existens var det aldrig ett krav
att bo i valkretsen för att kunna bli vald där.
Andra kammaren
Andra kammaren var benämningen på den
direktvalda delen av tvåkammarriksdagen
(underhuset) som Sverige hade 1867–1970.
Ledamöterna valdes för fyraåriga
mandatperioder (från och med 1920, innan dess
var perioderna treåriga) med d’Hondts metod och i
proportionella val från och med 1909; dessförinnan
hade majoritetsval i enmansvalkretsar tillämpats.
Kammaren hade vid sitt avskaffande 233
ledamöter.
Bilden är från en session i Andra kammaren år
1904, dvs i det gamla riksdagshuset. Wikipedia.
Valbarhet
År 1916 gällde följande regler för rösträtt till andra
kammaren; Valrätt (rösträtt) tillkom året efter
uppnådd 24 års ålder varje myndig, ej under
konkurs ställd välfrejdad (besitter gott renommé)
svensk man inom valkretsen, vilken ej häftade för
fattigunderstöd från löpande eller näst förflutna
kalenderåret, som erlagt sina under de tre
sistförflutna kalenderåren till betalning förfallna
skulder till stat och kommun och som fullgjort sina
till och med utgången av nästförflutna kalenderåret
åliggande värnpliktsövningar.
En begränsad manlig rösträtt till riksdagens andra
kammare infördes i Sverige 1909. Valet till andra
kammaren 1924 var därmed det första valet då
män generellt fick rösta. Den 24 maj 1919
beslutade man i Sverige att införa allmän rösträtt
för kvinnor, när det gällde val till riksdagens andra
kammare i plenum. År 1921 genomfördes det
första valet till andra kammaren där kvinnor deltog.
Valrätten till andra kammaren var inte inskränkt
genom någon förmögenhetscensus. Den utövades
omedelbart genom personlig inställelse, och varje
valman hade en röst (lika valrätt).
Valbarhetsvillkoren var desamma som för valrätt,
och valbarheten till andra kammaren var inskränkt
till dem, som hade valrätt inom valkretsen.
Förändrade bostadsförhållanden medförde likväl ej
förlust av riksdagsmannauppdraget under
pågående period. Ledamot av andra kammaren fick
inte avsäga sig riksdagsmannauppdraget, såvida
han inte hade förfall, vars giltighet godkändes av
konungens befallningshavande (länsstyrelsen).
Rösträtt
Allmän rösträtt (men ej lika rösträtt) för män vid
val till andra kammaren infördes 1909. År 1918
infördes allmän och lika rösträtt för män, och 1921
för kvinnor.
Under slutet av 1800-talet var det dock fortfarande
endast en liten del av befolkningen som hade
rösträtt. För rösträtt krävdes en taxerad årsinkomst
av lägst 800 riksdaler eller fast egendom med lägst
1 000 riksdalers taxeringsvärde eller arrende av
jordbruksfastighet av ett bestämt värde. Endast
män över 21 år hade rösträtt till andra kammaren
och ett krav var dessutom att skatt hade betalats
under de senaste 10 åren. Endast drygt 20 % av den
vuxna manliga befolkningen hade rösträtt 1866,
men på grund av ökande inkomster, hade andelen
ökat till ca 60 % 1908.
Allmän rösträtt för män:
I riksdagen 1907 - 1909 beslutades om en
grundlagsändring som innebar proportionella val
med allmän rösträtt för män. Enligt
rösträttsreformen 1909 krävdes för rösträtt till
andra kammaren fullgjord värnplikt och erlagd
skatt till både stat och kommun i minst tre år (s.k.
ordentlighetsstreck). Dessutom uteslöts
fängelseinterner och de som var omhändertagna
av fattigvården. Rösträttsåldern höjdes till 24 år.
Grundlagsändringen bekräftades i riksdagen 1909
och i andrakammarvalet 1911 tillämpades de nya
reglerna för första gången.
Det nya valsystemet 1909 gav rösträtt till en
majoritet av den manliga produktiva befolkningen
men 283 000 svenska män fick inte rösta i valet
1911. År 1918 infördes allmän och lika rösträtt i
kommunala val för män.
Allmän rösträtt för kvinnor:
Reglerna för val till riksdagen fordrade
grundlagsändring med två beslut i frågan. Den 24
maj 1919 fattas det första beslutet i riksdagen om
kvinnlig rösträtt. Den 26 januari 1921 fattar
riksdagen det andra beslutet om kvinnlig rösträtt.
Gifta kvinnor, som tidigare har stått under makens
förmyndarskap, blev nu myndiga vid 21 års ålder.
Det första andrakammarvalet med allmän och
lika rösträtt för både män och kvinnor hölls
1921. Samtidigt höjdes rösträttsåldern till 23 år i
andra kammaren. Rösträtt till andra kammaren
hade svenska medborgare som fyllt 23 år året före
valåret.
Till landstingen blev rösträtten 27 år och därmed
också till 1:a kammaren.
Det fanns dock fortfarande begränsningar i
rösträtten, eller diskvalifikationsgrunder som det
hette i lagtexten. Dessa kallades vanligen för
rösträttsstreck och de var: värnpliktsstrecket,
straffpåföljdsstrecket, konkursstrecket,
fattigvårdsstrecket och omyndighetsstrecket.
Riksdagens historia, Sverige
Riksdagshusen
Som nämnts ovan sammanträdde de fyra ständerna
var för sig under riksdagarna i ståndsriksdagen. Vid
ceremoniella tillfällen däremot, som riksdagens
högtidliga öppnande, närvarade samtliga ständer i
plenum plenorum (församlingarnas församling). Innan
rikssalen på det då nybyggda slottet stod klar 1754
hölls ceremonierna i Wrangelska palatset vid Birger
Jarls torg på Riddarholmen (sedan 1756 säte för Svea
hovrätt). Efter att det gamla slottet Tre Kronor
förstörts i en brand 1697 var Wrangelska palatset
residens för kungahuset fram till 1754 då det nya
slottet stod klar.
Adeln:
Adelns sammanträdesplats var Riddarsalen på andra
våningen i riddarhuspalatset. Riddarhuspalatset
(Riddarhuset), uppfördes åren 1641 - 1674 vid
Riddarhustorget
på Riddarholmen.
Bilden till höger
visar
Riddarhussalen i
Riddarhuspalatset.
Det var här det
slutgiltiga beslutet
om representationsreformen togs den 22 juni 1866.
Wikipedia.
Prästeståndet:
Prästeståndet ledamöter sammanträdde vid
Själakoret i Storkyrkan i Gamla Stan. Kyrkan ligger i
kvarteret Rådstugan i Gamla stan och tillhör
Stockholms domkyrkoförsamling. Kyrkan har
använts för både kungliga kröningar och vigslar från
1300-talet. Den första byggnaden på platsen invigdes
under 1200-talet och uppfördes enligt traditionen
1264 tack vare gåvor från Birger Jarl.
Borgarståndet:
Borgarståndet sammanträdde under första delen av
frihetstiden (1720 - 1772) i rådhussalen i det gamla
rådhuset (rådstugan) vid Stortorget i Gamla stan
och från 1778 i Börshuset på samma plats. År 1730
flyttade ståndet från rådhuset till Bondeska palatset
vid Riddarhustorget.
Det gamla rådhuset hade förfallit och ansågs inte
länge tillräckligt ståndsmässig, speciellt då
byggnaden även inrymde ett fängelse och en
vinkällare. Byggnaderna revs 1768 för att ge plats åt
det nutida Börshuset. Börshuset uppfördes åren
1773 - 1778. När börshuset stod klart användes
Börssalen som mötesplats för borgarståndet.
Bondeståndet:
Bondeståndet saknade länge en fast möteslokal.
Istället fick bondeståndet hyra tillfälliga lokaler på
olika håll runt om i Stockholm under riksdagarna.
Oftast var det i Vårfrugillets hus i Gamla stan vid
korsningen Svartmangatan-Tyska Skolgatan. År 1755
fick man slutligen en fast lokal två trappor upp i
Bondeska palatset, dvs i samma byggnad som
borgarståndet höll till i.
Därmed var den politiska makten koncentrerad till
Riddarhustorget.
Bondeska palatset är beläget vid Riddarhustorget på
Riddarholmen, uppfört 1662–1673 som privatbostad
för riksskattmästaren Gustaf Bonde. Palatset var
åren 1731 - 1915 lokal för Stockholms rådhus, och är
idag säte för Högsta domstolen.
Riksdagshuset på Riddarholmen:
Gamla riksdagshuset finns vid Birger Jarls torg på
Riddarholmen i Stockholm och inhyser idag
Kammarrätten. År 1834 blev byggnaden Riksens
ständers hus där präste-, borgar- och
bondeständerna höll till.
Då Sverige 1866 fick tvåkammarriksdag gjordes
huset om till riksdagshus. Ytterligare ett våningsplan
byggdes och det intilliggande Hebbeska huset kom
även det att tillhöra Riksdagen. Huset förblev
riksdagshus för Sveriges riksdag fram till 1905, då
nya Riksdagshuset stod färdigt.
År 1905 flyttade riksdagen till det då nybyggda
riksdagshuset på Helgeandsholmen.
Riksdagshuset uppfördes 1897 - 1905 och invigdes
den 11 januari 1905.
Bilden till höger
visar det gamla
Riksdagshuset på
Riddarholmen i
Stockholm. Från
1834 Riksens
ständers hus och
efter 1866
Riksdagshus för
tvåkammarriksdagen. Numera lokaler för
Kammarrätten. Wikipedia.
Enkammarriksdagen 1971
I Sverige ersattes den första och andra kammaren i
den tidigare tvåkammarriksdagen med en
enkammarriksdag genom en ändring av
Riksdagsordningen 1971. Från och med nu kan
medborgarna vid ett och samma val bestämma
riksdagens sammansättning. Det nya valsystemet
innebär att partierna fick exakt så stor del av
mandaten som de fick av rösterna. Regeln om att ett
parti måste ha fyra procent av rösterna för att bli
representerat i riksdagen är från den här tiden.
Bilden visar nuvarande Riksdagshuset på
Helgeandsholmen i Stockholm. Wikipedia.
De av folket valda representanterna på riksnivå,
riksdagsledamöterna, samlas i riksdagen, som har
349 ledamöter och leds av en talman. Riksdagsval i
Sverige sker vart fjärde år den andra söndagen i
september månad. Riksmötet öppnar den andra
tisdagen i september, varje år utom de år allmänt val
hålls.
Samtidigt gjordes utskottsväsendet om. Systemet
med olika utskott för lagfrågor respektive
budgetfrågor övergavs och 16 utskott för olika
ämnesområden, fackutskott, inrättades. Tre år
senare, 1974, fick Sverige såväl en ny
riksdagsordning som en ny regeringsform.
Parlamentarismens principer skrevs in i
regeringsformen och talmannen tilldelades en
central roll vid bildandet av regeringar. Till valet 1976
sänktes rösträttsåldern från 20 till 18 år. Vid samma
tillfälle ändrades antalet riksdagsledamöter från 350
till 349.
