Copyright © Hans Högman 2020-08-22
Gamla yrkestitlar och deras
betydelser
Inledning
Nedan finns en uppräkning av gamla yrkestitlar och
deras betydelser. Många av dessa yrkestitlar
används inte längre idag medan vissa har fortsatt
att brukas fram till våra dagar. Förteckningen
nedan innehåller inga militära yrkestitlar, bara
civila. Miliära titlar finns på Historiska militära
tjänstegrader. Se även Titlar och titulerande.
- A -
Arbetskarl
En person som förrättar grövre göromål
(kroppsarbete) och sysslor av mera tillfälligt slag,
dagakarl, daglönare osv (SAOB).
En kronoarbetskarl däremot var en person dömd
till tvångsarbete vid ett arbetskompani i
pionjärkåren (Kronoarbetskåren).
Arkiater
I äldre tider den officiella titeln för en förste läkare
eller överläkare, ofta även kunglig livmedikus.
Arrendator
Arrende är när en fastighetsägare upplåter
nyttjanderätt till exempelvis jord mot vederlag, det
vill säga ersättning i form av ett penningvärde,
natura eller dagsverke. Den som arrenderar kallas
arrendator. Arrendatorer kallades tidigare ofta
brukare, särskilt i jordbrukssammanhang.
Det finns två typer av jordbruksarrende;
gårdsarrende och sidoarrende, skillnaden är
väsentligen att i gårdsarrendet ingår bostad för
arrendatorn, då ju denne inte bara har sin utkomst
från arrendestället har han ett mycket starkt
besittningsskydd och en ev. uppsägning tar många
år att genomföra. Att arrendera ut innebär att man
hyr ut ett område - vanligen en åker eller ett stycke
vatten - som någon brukar för att få avkastning.
Assessor
Assessor är i Sverige en färdigutbildad domare som
ännu inte har ordinarie tjänst. Titeln har tidigare
använts för ledamot av domstolar. Termen kommer
från latin för bisittare, exempelvis bisittare vid
domstol.
- B -
Backstugusittare
Benämningen på personer som bodde i mindre hus
på en jordägares mark eller en bys allmänning.
Dessa hus, backstugorna, var inte skattlagda.
Backstugusittarna tillhörde de obesuttna i
bondesamhället och var en brokig skara och
omfattade såväl relativt välbeställda hantverkare
som dagsverksarbetare samt gamla och utfattiga
personer.
I Skåne, Blekinge och i delar av Halland kallades de
gatehusmän (husen kallades gatehus), i södra
Norrland utanvidsfolk. På västkusten användes även
benämningen strandsittare.
Bergsfogde
En tjänsteman i järnbergslagen som uppbar
kronans inkomster från hyttor,
stångjärnshammare, spikhammare och
manufaktursmedjor. Bergsfogden var även
åklagare vid bergstingsrätten och övervakade
bergshanteringen. Bergsfogdetjänsterna drogs in
1853.
Bergsgevaldiger
Bergstingsrätterna som de kallades från 1756
bestod av en bergmästare som ordförande samt
bergsnämndemän som bisittare. Bergsfogden var till
och med 1855 bergstingens åklagare. De
rättsbetjänter som arbetade vid bergstingsrätt eller
i ett bergslag benämndes bergsgevaldiger.
Bergsman
En bergsman var en innehavare av ett begshemman
som förutom att bedriva jordbruk också ägnade sig
åt bergsbruk, dvs. gruvbrytning och järntillverkning.
En bergsman hade skyldighet att bedriva bergsbruk
och med gruvdriften följde ett jordinnehav och viss
skattefrihet.
Bergsmannen producerade tackjärn i en masugn
(hytta) och därmed också bröt järnmalm. Detta
reglerades av bergsprivilegiet. Bergmännen
arbetade ofta i hyttlag/ kooperativ, dvs
bergmannen kunde vara den ende ägaren eller
vara en delägare. Bergsmannens arbetsuppgifter
var att bryta malmen, skaffa kol, driva masugnar
och framställa tackjärn (hyttbruk). De hade också
skyldighet till dagsverke, att förse kronans egna
gruv- och hyttandelar med kolare och gruvdrängar.
Bergsmanshemman var ett skatte- eller
kronohemman inom ett bergslag
(tackjärnsbergslag).
Bergmästarna vid Sala silverbergslag och Stora
Kopparbergslagen benämndes bergshauptman.
Bergmästare
Från 1630 bergmästaren den högste
ämbetsmannen över ett bergmästardöme och
tillsattes av Bergskollegium. Bergmästare är en titel
som förekommit i Sverige sedan medeltiden för
ledaren över bergsmän. Bergmästare skulle utses
bland fjorton rådsmän vid gruvan, och deras roll
var att döma i rättsmål. Vad de dömde skulle gälla
för bergslagen.
När Bergskollegium bildades blev bergmästaren ett
statligt ämbete som hade högsta tillsynen över
bergsbruket i ett bergmästardöme, även kallat
bergsstat. Fram till 1852 var bergmästaren även
ordförande i bergstingsrätten eller gruvrätten.
Sverige var fram till 1757 indelat i elva till tolv
bergmästardömen. Bergmästaren skulle vaka över
driften och vid en särskild domstol,
bergstingsrätten, döma i uppkomna tvister gällande
gruvor, hyttor och hamrar.
Borgmästare
Borgmästare i Sverige fanns åtminstone från 1288
till 1971. Ofta fanns två borgmästare,
justitieborgmästaren och politieborgmästaren, men
det förekom att städer hade upp till fyra
borgmästare med olika uppgifter.
Borgmästare i andra länder motsvarar ofta närmast
det som idag kallas kommunalråd (i Stockholm:
borgarråd) i Sverige, medan de ceremoniella
inslagen ofta hanteras av kommunfullmäktiges
ordförande. Fortfarande används titeln, men utan
direkt stöd i lag och för olika poster.
Bortsbindare
Borstbindare är en person som binder borstar eller
kvastar. Det finns ett par svenska idiom om
borstbindare – ”att supa som en borstbindare” och
”att svära som en borstbindare”.
Brandvakt
Brandvakt var ett yrke i större städer som inneburit
olika arbetsuppgifter, men som ofta innebar att
nattetid hålla ordning och sköta brandbevakningen.
Utöver vakthållning kunde brandvakten i vissa
städer, och under vissa perioder även reglera
gatubelysning, ha hand om stadens nycklar,
meddela tid och vädervariationer. Brandvakten var
vanligen beväpnade med exemplvis knölpåk eller
någon form av pik, och hade visselpipa eller något
annat redskap för att kunna larma om det
behövdes.
Brandvakterna kallades även nattväktare då arbetet
innebar ofta att nattetid håll ordning och sköta
brandbevakningen. Brandvaktskåren en leddes av
en brandvaktskapten.
Bromsare
Bromsare var en järnvägsanställd, som åker på en
bromsvagn i blandat tåg eller godståg och som
hade till ansvar att sköta den på vagnen befintliga
handbromsen.
För att kunna bromsa lok och vagnar användes från
början skruvbromsar. Bromsarna i vagnarna
sköttes av bromsaren som på lokförarens signal
skulle skruva åt eller lossa på bromsen.
Brovaktare
Längs Göta kanal och andra kanaler fanns både
slussvakatre och brovaktare. Öppnandet och
stängandet av broarna över kanalen skötes av
speciellt anställda brovaktare. De var avlönade med
en brovakarbostad med tillhörande jord för odling
samt en kontantlön.
Brukare (jordbrukare)
I jordbrukssammanhang är en brukare någon som
brukar (odlar) sin eller någon annans jord. Vanligen
uppfattas ordet brukare som någon som brukar
jord som ägs av någon annan, dvs arrendator eller
torpare.
SAOB: om person som (i synnerhet i egenskap av
ägare eller arrendator) odlar jord; stundom
övergående i betydelsen: arrendator, torpare.
Bruksarbetare
Arbetare anställd vid ett bruk, exempevis vid ett
järnbruk.
Brukspatron
Brukspatron var en benämning för ägaren till ett
bruk (järnbruk, mässingsbruk, bergsbruk, med
mera). Träpatron (även sågverkspatron) är en
benämning på en ägare till de större sågverk och
träindustrier som växte upp längs Norrlandskusten
under 1800-talets senare hälft.
Bruksort eller brukssamhälle är ett mindre samhälle
uppbyggt kring en dominerande industri, ett bruk.
Termen används vanligen om de svenska orter som
från 1600- till 1800-talen växte fram runt framför
allt järn-, pappers- och glasbruk.
Buntmakare
Äldre benämning på körsnär. Konstruerar mönster
för, tillverkar och handlar med kläder av pälsverk
och skinn från olika djur, dvs person som bereder
och försäljer pälsvaror.
Bödkare
Ett annat namn för tunnbindare, dvs en
hantverkare som tillverkar trätunnor och andra
laggkärl. Andra namn är böckare och byckare.
- D -
Dagkarl
En person som mot dagpenning utför grövre
arbete, som t.ex. åkerbruks- och gruvarbete, mao
en icke fast anställd arbetare som avlönas per dag,
dvs utförde kroppsarbete mot dagslön. Andra
benämningar är daglönare, dagsverkare eller
dagakarl.
Dragare
Dragare var bärare. Dragarna var specialiserade;
det fanns bland annat koppardragare,
säckedragare, vågdragare, vindragare, järndragare
och hamndragare.
Hamndragare eller vågdragare bar varor till
våghusen för vägning och till packhuset för att
förtullas. Till dragarnas uppgifter hörde även att
rycka ut vid eldsvådor och att hålla vak öppen i isen
för släckvattnet.
Dräng
Dräng eller bonddräng var tjänstedrängarna från
1700- och 1800-talet, det vill säga gossar, ynglingar
och män, gifta eller ogifta, som till skillnad från
daglönare och säsongsarbetare var varaktigt
anställda i jordbruket. Deras bostäder kallades
drängstuga eller drängkammare.
- F -
Filare
Filare var ett yrke där personen arbetade i en
verkstad inom den mekaniska industrin med att fila
och putsa delar av järn eller stål. Förr kunde man
inte gjuta delar med 100% precision. För att kunna
montera ingående delar till färdiga produkter var
filarna en nödvändig yrkeskår för att fila av och
jämna till delarna till nödvändig precision så att de
passade hop.
Filarna var oundgängliga i hela den mekaniska
industrin och det tog lång tid att bli en skicklig
filare. Problemet med metoden var att varje enskilt
föremål blev "unikt" - det gick t.ex. inte ha
reservdelar på lager då varje del i en produkt hade
sin unika passform. Senare började man, istället för
passa ihop delarna till varandra i en produkt,
anpassa varje del så att de stämde mot en enhetlig
mall. På så sätt blev varje ingående del exakt lika
varför man kunde lagerföra reservdelar. Filarna
hade kvar sina jobb men arbetade på ett litet
annorlunda sätt.
Så småningom fick man upp precisionen i
gjutningen så att delarna passade ihop utan någon
filning. Det möjliggjorde verklig massproduktion
och gjorde filarna överflödiga. Det har funnits olika
typer av filare; en yrkesgren t.ex. sysslade med att
fila sågblad till svansar och bogsågar.
Fjärdingsman
Sedan 1600-talet har ansvaret för upprätthållandet
av lag och ordning på landsbygden legat på
kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän.
Fjärdingsmannasysslan var från början av 1600-
talet en förtroendepost. Innehavaren av denna post
utsågs av befolkningen i respektive socken.
Fjärdingsmannen utsågs för en tid av tre år
åtgången. Valet av fjärdingsman skulle godkännas
av kronofogden och K B (länsstyrelserna) hade rätt
att förordna om nytt val. Två eller flera socknar
kunde gå ihop och gemensamt anställa en
fjärdingsman.
Det var skattebönderna som ålades att finansiera
fjärdingsmanna sysslan. Det var själva
sockenstämman (senare kommunalstämman) som
utsåg fjärdingsmannen som i regel fick sin lön i
natura.
Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva
självständig verksamhet i polisärenden utan hans
åligganden var mer att ombestyra
verkställighetsåtgärder samt att rapportera till
länsmannen eller kronofogden. Fjärdingsmannen
saknade vanligen polisutbildning.
Fiskal
Ämbetstjänsteman som har att i egenskap av
åklagare beivra överträdelser av lagar och
förordningar och i vissa fall att bevaka kronans rätt;
vid hovrätt: tjänsteman som (företrädesvis) har att
föredraga inkommande besvär (urspr. bl. i
brottmål).
Flottare
Flottning eller timmerflottning var förr ett vanligt
sätt att transportera timmer i strömmande
vattendrag från skogarna i inlandet till
massafabriker och sågverk nedströms, som ofta låg
vid kusten. Timret fick helt enkelt följa med det
strömmande vattnet i älvar och åar till de ställen
där de skulle användas.
Flottningen avslutades vid ett så kallat skilje där
sorteringen skedde, det vill säga att timret
sorterades efter ägare. Vattendrag som användes
till flottning benämndes flottningsleder. De
arbetare som jobbade med flottningen kallades
"flottare", deras uppgift var att se till att timret
kom fram och drev med strömmen.
Fodermarsk
Benämning på anställda vid hovstallet som
ombesörjer djurens utfodring, underställda
hovstallmästaren. På arton- och nittonhundratalet
var fodermarsk även tjänstebenämning på
anställda vid Arméns rid- och körskola i
Strömsholm, vid remontdepåerna och vid
hingstdepåerna vilka var arbetsledare för
stallpersonalen.
Frälsebefallningsman
En frälsebefallningsman (inspektor / förvaltare) var
benämningen på en person som utsetts till
förvaltare av ett gods eller dylikt som ägdes av en
adlig person, dvs förvaltare av ett frälsegods.
- G -
Garvare
Garvning av djurhudar och skinn är en procedur
varigenom hud omvandlas till läder och är en form
av konservering som syftar till att göra lädret mjukt
och hållbart. Beredningen utförs av garvare vid ett
garveri.
Gesäll
När en person började sin bana som hantverkare
var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden
blev lärlingen gesäll. Det var först på slutet av
skråtiden som det blev krav att han först skulle
avlägga gesällprov. I gesällprovet skulle lärlingen
tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis
en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare
och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle
bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen.
Upptagandet som gesäll följde en rituell
invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var
gesäll var gesällbrevet.En tidig benämning på
gesäller var svenner.
Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på
vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta
hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa
möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen
yrkesskicklighet.
Gevaldiger
Gevaldiger är en äldre titel på polisman, men titeln
har även använts inom det militära
(regementsgevaldiger) och inom fångvården
(fånggevaldiger). I Bergslagen och andra gruvdistrikt
har det även funnits Bergsgevaldiger (se ovan).
Polisgevaldiger eller stadsgevaldiger (även
politigevaldiger) användes som titel inom polisen i
städerna fram till 1850. Det fanns även en högre
gevaldigertitel som var övergevaldiger. En lägre
polistitel var uppsyningsman. Från 1850 användes
istället konstapel och överkonstapel. På
landsbygden fanns landsgevaldiger, även kallad
häradsprofoss.
Inom fångvården har det funnits fånggevaldiger
som bland annat ansvarade för fångtransporter
och fångbevakning.
Inom det militära har det funnits gevaldiger på olika
nivåer, exempelvis regementsgevaldiger som även
kallades profoss som hade till uppgift att vaka över
ordningen inom läger och kvarter samt verkställa
bestraffningar.
Godsägare
En godsägare är ägaren av ett större jordbruk, som
benämns gods. Att medverka i skötseln av
jordbruket anställdes statare. Som en del av lönen
erbjöds en liten bostad i på godset uppförd
statarlänga.
Grosshandlare
En äldre benämning på en person eller ett företag
som bedriver grossistverksamhet, partihandel,
grosshandel, dvs handel med stora volymer av
varor så kallade varupartier. Handeln sker inte till
enskilda konsumenter. De var ofta välmående
borgare och deras sommarställen kallades
grosshandlarvillor, ett större enfamiljshus, avsett att
användas som bostad under sommaren.
Grosshandlarvillorna uppfördes främst under sent
1800-tal och tidigt 1900-tal. Läget var oftast nära
vatten och villorna karakteriseras av snickarglädje,
spröjsade fönster, punschveranda, lusthus etc.
Partihandel, grosshandel eller grossistverksamhet
är handel med stora volymer av varor så kallade
varupartier.
Gränsridare
Bevakning av gränserna för att hindra att personer
olovligt tog sig in i landet var en av tullverkets tre
uppgifter. Patrullering skedde till fots, till häst, med
cykel, motorcykel och båt. Den sköttes av
gränsridare, som efter 1923 kallades
gränsuppsyningsmän. År 1908 fanns totalt 141
gränsridare, varav 52 beridna.
En gränsridare var således en tjänsteman vid
tullverkets gränsbevakning som utövade
patrullering vid rikets landgräns.
Gårdfarihandlare
Kringresande försäljare (knalle). De mest kända var
knallarna från Sjuhäradsbygden. Kring mitten av
1800-talet fanns det 5 000–7 000 gårdfarihandlare i
Sverige. Nasare är en äldre benämning för
gårdfarihandlare.
Gårdsfogde
En gårdsfogde (även inspektor, befallningsman,
rättare) var en förvaltare eller arbetsledare på en
större lantgård (även adelsgods); dvs en person
utsedd av överordnad att förvalta ägor, områden
och senare även gårdar inom lantbruket.
Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på
kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade
kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva
kronans skatter.
Gästgivare
Gästgiveri eller gästgivaregård, var en inrättning för
resande på vägarna, där förtäring och inkvartering
skulle bjudas, samt möjligheter till att byta häst för
skjutsar. Detta var reglerat i Gästgiveristadgan, som
avskaffades 1933. Gästgivare var en innehavare av
ett gästgiveri på myndigheternas uppdrag.
Gamla yrkestitlar
- H -
Handelsman
Handelsman är i vid bemärkelse en person som
köper och säljer varor, inom landet eller genom att
importera och exportera till andra länder.
Hammarsmed
Hammarsmed var en yrkesbeteckning på de
smeder som arbetade vid stångjärnshammare.
Hammarsmedens uppgift var att med hjälp av den
vattendrivna hammaren bearbeta tackjärnet, så att
innehållet av kol och andra slaggprodukter
minskade. Därvid uppstod ett smidbart järn, s.k.
stångjärn. Utbildning och yrkesutövning var
reglerade i hammarsmedsordningar.
Hamnsjåare
Hamnarbetare eller stuveriarbetare utför lastning
och lossning av fartyg utan att tillhöra besättningen.
Ett äldre begrepp är hamnsjåare. Ordet sjåare
härrör från nederländska sjouwen (släpa).
Hejderidare
Skogsvaktare. Utövade (ursprungligen till häst) den
omedelbara vården av och uppsikten över kronans
skogar inom ett visst större område (i allmänhet ett
härad), kronojägare, ingick i jägeristaten; förr även
såsom titel på skogvaktare vid större gods i Skåne.
Hembiträde
Ett hembiträde eller en husassistent, ibland även
kallat hemhjälp, är en flicka eller kvinna som är
anställd att utföra husliga sysslor i arbetsgivares
privathem. Arbetsuppgifterna varierar, men kan
omfatta städning och tvätt, matlagning, dukning,
servering, strykning och diskning samt ibland även
barnpassning. Historiska beteckningar är
tjänsteflicka, tjänstekvinna, tjänarinna, husjungfru
eller jungfru. Om barnpassning är huvuduppgift
används ofta benämningen barnflicka, särskilt om
den anställda är något yngre.
Hemmansägare
Hemman är ett äldre begrepp med betydelsen
bostad, boning, hemvist, hem och som i Sveriges
landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg en
på landsbygden av åtskilliga ägor bestående och
bebyggd gård och jordbruksfastighet med visst
mantalsvärde.
På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman
vanligen en bondgård med en sådan storlek att
brukaren kunde försörja sig och sin familj på
avkastningen av jorden och erlägga den skatt som
åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett
helt mantal. Den person som äger ett hemman
kallas hemmansägare, dvs äagren till en bondgård.
Hovrättsråd
Hovrättsråd är en domartitel i Sverige. Ett
hovrättsråd är ledamot i en hovrätt och måste vara
en lagfaren domare. I Sverige tilldelades titeln
tidigare endast de till rangklass främsta, senare del
äldsta ledamöterna i varje hovrätt, och utnämndes
av Kunglig Majestät efter förslag av hovrätten.
Hushållerska
Hushållerska eller husföreståndarinna, ålderdomligt
även husmamsell, är på vissa håll den högsta titeln
för flickor och kvinnor som arbetar i familjer. Om en
familj i Sverige hade flera kvinnliga anställda var
hushållerskan arbetsledare för de övriga. Fanns
ingen annan hushållspersonal i familjen, var titeln
hushållerska oftast, men inte alltid, ett tecken på att
personen hade fått betydligt större handlingsfrihet
av arbetsgivaren än till exempel en
piga/hembiträde/barnflicka och/eller var lite äldre,
även om personen förväntades utföra samma
sysslor som en piga.
Husman
Begreppet har varit särskilt vanlig i Skåne som
beteckning på en bofast man på landet med eget
hus. I likhet med torparen skulle husmannen betala
arrende till markägaren, eventuellt i form av
dagsverken. Torparen försörjde sig genom att bruka
den jord som hörde till torpet, medan husmannen
var hantverkare, soldat eller lantarbetare. Den mark
som husmannen förfogade över bestod endast av
en mindre åkerlapp som knappast räckte till för
familjens uppehälle.
I byarna uppfördes husen ofta längs med bygatan
och betecknades gatehus.
I Götaland och Svealand har ordet husman historiskt
använts i en vagare betydelse om en man som varit
anknuten till ett gods oavsett om han bott på gården
eller i ett eget hus.
En husman var dock inte detsamma som
inhyseshjon eller backstugusittare.
Hälftenbrukare
Person som brukar någons gård mot hälften av
avkastningen.
Häradsdomare
Häradsdomare är en tjänstebenämning som
använts i det svenska rättsväsendet sedan
medeltiden. Häradsdomaren var den främste bland
nämndemännen, utsedd av häradshövdingen bland
dessa med uppgift att biträda vid fördelningen av
tjänstgöringen i nämnden.
Häradshövding
Häradshövding var i Sveriges rättsväsen titeln på
ordförande i en häradsrätt i ett härad på
landsbygden, motsvarande borgmästarens roll i
rådhusrätten i en stad. När dessa vid
kommunreformen 1971 ersattes med tingsrätter,
fick ordförande i stället titeln lagman.
Häradshövdingens domkrets kallades för domsaga.
Häradsprofoss
I varje härad fanns en häradsprofoss som även
kallades landsgevaldiger eller landsprofoss. Denne
skötte vissa polisiära uppgifter samt hade till ansvar
att bevaka fångtransporter och att verkställa
kroppsstraff som ris- och spöstraff etc.
Hökare
En äldre benämning på en person som bedriver
detaljhandel/minuthandel (i synnerhet i med
livsmedel), vilken förestod ett hökeri (hökarbod).
- I -
Inspektor (förvaltare)
Inspektor kan beteckna en förvaltare eller
uppsyningsman på större lantbruk, tidigare även vid
gruva, bruk, el.dyl., men uttrycket användes under
äldre tid även om statliga uppsyningsmän såsom
vissa befattningshavare vid tullverket, järnvägen
(stationsinspektor) och justeringsverket. Titeln blev
vanlig under 1700-talet och ersatte ännu tidigare
benämningar som fogde och befallningsman.
- K -
Kaplan / Komminister
En kaplan (tidigare kapellan, det vill säga
kapellpräst, präst i kapellförsamling) var i Svenska
kyrkan tidigare titeln för kyrkoherdens medhjälpare.
En komminister är en person som innehar
ordinarie prästtjänst i en församling inom Svenska
kyrkan. Det kan vara som en församlingspräst vid
sidan av kyrkoherden, men utan dennes ledande
funktioner i pastoratet. Tidigare användes i Sverige
benämningen kaplan.
Karduansmakare
En garvare av en finare sorts skinn. Ordet "karduan"
kommer från ett speciellt sätt att bearbeta läder och
en karduansmakare var en hantverkare som
bearbetade läder på detta sätt.
Kittelflickare
En gammal benämning på personer som förtennade
eller lagade kopparkittlar. Andra benämningar är
kittelbotare och kittelbötare (böta = laga).
Klockare
Klockare var ett kyrkligt ämbete, som ursprungligen
– under medeltiden – medförde uppgiften att vårda
kyrkan och dess inventarier samt ombesörja
klockringningen. På 1600-talet började man av
klockaren kräva förmågan att undervisa i sång och
leda kyrksången där en särskild kantor inte fanns.
Vid samma tid fick klockaren även uppdrag att lära
ungdomen att läsa och skriva. Detta medförde att
klockarsysslan ofta gavs åt en präst. Efter
folkskolereformen 1842 medgavs rätt att förena
klockar- och skollärartjänst. Likaså blev klockaren
ofta organist, i de kyrkor där en orgel införskaffades.
Förutom klockarboställe ingick länge i klockarens
inkomst så kallat offer samt avgifter i samband med
hans förrättningar. 1883 bestämdes att klockaren i
stället skulle åtnjuta fast lön.
Kolare
Kolare kallas en person som har till yrke att tillverka
träkol. Träkolet tillverkades i speciella kolmilor.
Kolmätare
En kolmätare ansvarade för att leveranserna av kol
var korrekta mätta enligt de fastställda
måttsystemen.
Kontraktsprost
Kontraktsprosten utses av stiftets biskop att ha
överinseende över och samordna det kyrkliga
arbetet inom ett kontrakt. Kontraktsprosten kan av
biskopen delegeras att förrätta visitation,
välkomnande av nya kyrkoherdar och invigning av
kyrkorum. I Svenska kyrkan är kontraktsprosten
församlingspräst och ofta även kyrkoherde.
I Svenska kyrkan kallas kyrkoherden i en
domkyrkoförsamling, eller i ett pastorat där en
sådan församling ingår, för domprost.
Kostgärdsföreståndare
Kostgärd var en extraordinarie skatt i natura som
utkrävdes för arméns eller flottans underhåll, med
andra ord en kameral gärd (skatt) som väsentligen
utgick i livsmedel (och som med tiden kunde
ersättas med kontanter).
Kostgärdspänningar, pengar som lämnades såsom
vederlag för frihet från tillskott till kostgärd.
Kostgärdsföreståndare var en person som hade
tillsyn över inlevereringen av kostgärd och
därigenom erhållet livsmedelsförråd.
Kronofogde
Kronofogden (senare landsfogden) var i egenskap av
länspolischef, högsta polismyndighet i länet. Han var
även som överåklagare chef över distriktåklagarna.
Hade före 1917 även ansvaret för kronouppbörden
inom ett fögderi. År 1917 ersattes de dåvarande
kronofogdarna med landsfogdar och landsfiskaler.
Krämare
En köpman, person som säljer kramvaror, specerier
och dylikt i minut, kramhandlare, minuthandlare.
Under 1700-talet kallades de borgare i svenska
småstäder som reste runt på marknader ofta för
krämare eller kramhandlare. Ordet är nedsättande
och då med hänvisning till att en krämare anses
handla med sitt s.k. krämarehjärta, dvs inte drar sig
för att göra smutsiga affärer, lura andra eller sälja till
vilket pris som helst.
Kursmed
Hästläkare (veterinär), hovsmed (hov=hästens hov).
Från tyskans kurschmied.
Kusk
En kusk är den person som kör med häst och vagn
(vintertid ibland släde). Förr i världen fanns många
yrkeskuskar, både privatanställda i välbärgade
familjer och de som körde droska. Ett annat ord är
körsven.
Kyrkoherde
Kyrkoherde är namnet på en befattning som
arbetsledande präst för ett pastorat inom Svenska
kyrkan. En kyrkoherde är både som präst och som
arbetsledare oftast chef för en församling eller för
ett pastorat med flera församlingar. I pastorat har
oftast kyrkoherden sin huvudarbetsplats i den
största församlingen. Kyrkoherden i en
domkyrkoförsamling kallas domprost.
Kyrkvaktmästare
Kyrkvaktmästare, kyrkovaktmästare, kyrkvaktare
eller kyrkväktare, är en befattning inom Svenska
kyrkan. Arbetet är förlagt till en eller flera
församlingars kyrkor. Det innebär ansvar för många
av de praktiska momenten kring församlingens
gudstjänster och kyrkliga handlingar som dop,
konfirmation, vigsel och begravning. Som titeln
antyder, så ingår det även i yrket att "vakta" (värna)
kyrkans inventarier, traditioner och frid.
- L -
Lagman
Lagman är en nordisk ämbetsmannatitel som
använts bland annat i Sverige, Norge, Island, Finland
och Färöarna. I äldre tid var lagmannen vanligtvis
den främste ämbetsmannen inom landskapet. En
viktig uppgift var att leda tinget, till exempel alltinget
på Island. I modern tid är lagman en tjänstetitel
inom domstolsväsendet i Sverige, Finland och
Norge. Titeln lagman återinfördes i Sverige 1947
som tjänstetitel för ordförandena på hovrätternas
och kammarrätternas olika avdelningar.
Landbo
Landbo är en icke självägande bonde, dvs. en bonde
som brukade jord utan att äga den. Jorden som han
brukade tillhörde kyrkan, frälset, kronan eller andra
bönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade
kallades de därför för frälselandbo, kyrkolandbo,
kronolandbo eller bondelandbo. Förhållandet
mellan en landbo och jordägaren kallades
landbolega. För rätten att bruka jorden (arrendet)
erlade landbon årligen en avgift, avrad (landgille).
När en ny landbo tillträdde eller då legan skulle
förnyas var landbon dessutom tvungen att erlägga
en städja.
Landsfiskal
Landsfiskal var en statlig tjänsteman som fungerade
som åklagare, polismästare och utmätningsman.
Landsfiskalen hade sitt arbetsområde på
landsbygden och i vissa städer under landsrätt, till
skillnad från stadsfogde och stadsfiskal.
Den 1 januari 1918 tog landsfiskalen över både
kronofogdens och länsmannens arbetsuppgifter.
Chef över landsfiskalen var landsfogden, som 1917
ersatte de tidigare kronofogdarna. Landsfiskalerna
avskaffades den 1 januari 1965.
Landsfogde
En Landsfogde fanns i varje län mellan 1917–1965
och denne var både länspolischef och statsåklagare.
Som statsåklagare lydde han under Riksåklagaren, i
övrigt under länsstyrelsen.
Landshövding
En landshövding är statens företrädare i länen i
Sverige. Motsvarande befattning i Danmark kallas
statsamtmand och i Norge fylkesmann. I Sverige är
landshövdingarna en representant för länet
gentemot staten, näringslivet, organisationer och
allmänheten. Detta medför att landshövdingarna,
liksom länsstyrelserna, har en dubbel
representationsroll i förhållande till staten. Dels som
statens företrädare gentemot länet, och dels som
länets företrädare gentemot staten.
Landshövdingarna i Sverige bor på ett länsresidens.
Platsen där länsresidenset finns kallas residensstad.
Landsgevaldiger
Se häradsprofoss ovan.
Lantsoldat
Indeltsoldat (rotesoldat) vid infanteriet.
Legohjon
Tjänstehjon eller legohjon inom jordbruket var
drängar, pigor och statare, dvs tjänstefolk vars
villkor reglerades av Legohjonsstadgan (i Sverige
upphävd år 1926), vilken i praktiken innebar en
generell plikt att söka och finna en husbonde som
ville anställa.
Legohjon tog tjänst på ett år. Flyttningsdagen var
den 24 oktober (före år 1819 den 29 september) och
följdes av den årliga friveckan (slankveckan),
ursprungligen till Mickelsmäss. Ömsesidig
uppsägningsdag var den 24 augusti. Mellan 1664
och 1926 reglerades förhållandet mellan
arbetsgivaren och hans tjänstefolk i ett antal
legostadgor.
Lykttändare
Lykttändare kallades förr den som yrkesmässigt
tände och släckte gatubelysningen. Lykttändaren
hade med sig en mindre stege, och klättrade med
sin egen ljuslåga upp till de lampor som skulle
släckas eller tändas i hans distrikt. Han skulle också
se till att lyktglasen inte sotat igen.
Länsman
Länsmannen fungerade som polischef inom sitt
distrikt och var underlydande kronofogden (senare
landsfogden). Det var länsmannen som ledde det
egentliga polisarbetet i distriktet med
fjärdingsmannen som biträde. Länsmannen
fungerade även som allmän åklagare. Kallades även
kronolänsman.
I städerna var polischefen stadsfiskal och på
landsbygden länsman (senare landsfiskal). Från
början utgjorde varje socken ett polisdistrikt men
slogs sedan samman till större distrikt.
År 1917 ersattes de dåvarande länsmännen med
landsfiskaler.
Såväl länsman som kronofogden hade enligt
strafflagen rättighet att på eget ansvar utöva
häktningsrätt.
Lärling
När en person började sin bana som hantverkare
var det som lärling hos en mästare. Villkoren för
lärlingsutbildningen, exempelvis lärlingstiden,
reglerades av skråordningarna och varierade mellan
olika yrken. Enbart pojkar antogs som lärlingar. De
fick inte vara född utanför äktenskapet, dvs de fick
inte vara oäkta barn. Efter lärotiden blev lärlingen
gesäll.
- M -
Mursmäcka
En mursmäcka (även bruksmäcka och smäcka) är en
äldre benämning på en murarhantlangerska, en
kvinnlig byggnadsarbetare vars arbetsuppgift var att
bära murbruk till murarna på en byggarbetsplats.
Mursmäckorna bar murbruket i träämbar eller
hinkar från laven till muraren. Ämbaren bars på ok
på axlarna och vägde runt 60 kilo.
Mästare
När en person började sin bana som hantverkare
var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden
blev lärlingen gesäll. För att bli mästare och kunna
arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli
mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett
mästarprov.
Mästare var benämningen på hantverkare inom
skråväsendet med den största
hantverksskickligheten. Mästarna hade rätt att
självständigt utöva sitt yrke och därmed anställa
lärlingar och gesäller.
Mästersven
Mästersven var mästarens närmaste man i hyttan.
Det var åldermannen som bevittnade
hammarsmedernas mästareprov och
mästersvensprov, samt meddelade mästarbrev och
mästersvensbrev. Åldermannen lydde direkt under
bergmästaren.
Mönsterskrivare
En civilmilitär tjänsteman jämställd med högsta
underofficersgraden med uppgift att sköta rullföring
och kassatjänst. Vid organisationsförändringar i
början av 1800-talet underställdes mönsterskrivaren
regementsskrivaren och antalet minskades.
Mönsterskrivarnas uppgift vid denna tid var främst
uppbörd och redovisning av till indelningsverket
hörande räntemedel med mera. Då det indelta
avlöningsväsendet avlöstes av ett kontant
lönesystem 1875, blev mönsterskrivartjänsterna
indragna.
- N -
Nämndeman
En nämndeman är en lekmannadomare i svensk
rätt. Nämndemän förekommer i tingsrätt, hovrätt,
förvaltningsrätt, kammarrätt och fastighetsdomstol.
Nämndemän i tingsrätt utses av kommunfullmäktige
och nämndemän i hovrätt, förvaltningsrätt och
kammarrätt utses av landstingsfullmäktige, i
samtliga fall för en period på fyra år. Tingsrätten
består av 4 domare; en juristdomare (oftast en
rådman) samt 3 lekmannadomare, dvs nämndemän.
Alla 4 har avlagt domared och har en röst vardera.
Alltsedan medeltiden medverkade nämndemän på
olika sätt i den dömande verksamheten i
häradsrätterna på landsbygden i Sverige.
