Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-08-22

Gamla yrkestitlar och deras betydelser

Inledning

Nedan finns en uppräkning av gamla yrkestitlar och deras betydelser. Många av dessa yrkestitlar används inte längre idag medan vissa har fortsatt att brukas fram till våra dagar. Förteckningen nedan innehåller inga militära yrkestitlar, bara civila. Miliära titlar finns på Historiska militära tjänstegrader. Se även Titlar och titulerande. - A -

Arbetskarl

En person som förrättar grövre göromål (kroppsarbete) och sysslor av mera tillfälligt slag, dagakarl, daglönare osv (SAOB). En kronoarbetskarl däremot var en person dömd till tvångsarbete vid ett arbetskompani i pionjärkåren (Kronoarbetskåren).

Arkiater

I äldre tider den officiella titeln för en förste läkare eller överläkare, ofta även kunglig livmedikus.

Arrendator

Arrende är när en fastighetsägare upplåter nyttjanderätt till exempelvis jord mot vederlag, det vill säga ersättning i form av ett penningvärde, natura eller dagsverke. Den som arrenderar kallas arrendator. Arrendatorer kallades tidigare ofta brukare, särskilt i jordbrukssammanhang. Det finns två typer av jordbruksarrende; gårdsarrende och sidoarrende, skillnaden är väsentligen att i gårdsarrendet ingår bostad för arrendatorn, då ju denne inte bara har sin utkomst från arrendestället har han ett mycket starkt besittningsskydd och en ev. uppsägning tar många år att genomföra. Att arrendera ut innebär att man hyr ut ett område - vanligen en åker eller ett stycke vatten - som någon brukar för att få avkastning.

Assessor

Assessor är i Sverige en färdigutbildad domare som ännu inte har ordinarie tjänst. Titeln har tidigare använts för ledamot av domstolar. Termen kommer från latin för bisittare, exempelvis bisittare vid domstol. - B -

Backstugusittare

Benämningen på personer som bodde i mindre hus på en jordägares mark eller en bys allmänning. Dessa hus, backstugorna, var inte skattlagda. Backstugusittarna tillhörde de obesuttna i bondesamhället och var en brokig skara och omfattade såväl relativt välbeställda hantverkare som dagsverksarbetare samt gamla och utfattiga personer. I Skåne, Blekinge och i delar av Halland kallades de gatehusmän (husen kallades gatehus), i södra Norrland utanvidsfolk. På västkusten användes även benämningen strandsittare.

Bergsfogde

En tjänsteman i järnbergslagen som uppbar kronans inkomster från hyttor, stångjärnshammare, spikhammare och manufaktursmedjor. Bergsfogden var även åklagare vid bergstingsrätten och övervakade bergshanteringen. Bergsfogdetjänsterna drogs in 1853.

Bergsgevaldiger

Bergstingsrätterna som de kallades från 1756 bestod av en bergmästare som ordförande samt bergsnämndemän som bisittare. Bergsfogden var till och med 1855 bergstingens åklagare. De rättsbetjänter som arbetade vid bergstingsrätt eller i ett bergslag benämndes bergsgevaldiger.

Bergsman

En bergsman var en innehavare av ett begshemman som förutom att bedriva jordbruk också ägnade sig åt bergsbruk, dvs. gruvbrytning och järntillverkning. En bergsman hade skyldighet att bedriva bergsbruk och med gruvdriften följde ett jordinnehav och viss skattefrihet. Bergsmannen producerade tackjärn i en masugn (hytta) och därmed också bröt järnmalm. Detta reglerades av bergsprivilegiet. Bergmännen arbetade ofta i hyttlag/ kooperativ, dvs bergmannen kunde vara den ende ägaren eller vara en delägare. Bergsmannens arbetsuppgifter var att bryta malmen, skaffa kol, driva masugnar och framställa tackjärn (hyttbruk). De hade också skyldighet till dagsverke, att förse kronans egna gruv- och hyttandelar med kolare och gruvdrängar. Bergsmanshemman var ett skatte- eller kronohemman inom ett bergslag (tackjärnsbergslag). Bergmästarna vid Sala silverbergslag och Stora Kopparbergslagen benämndes bergshauptman.

Bergmästare

Från 1630 bergmästaren den högste ämbetsmannen över ett bergmästardöme och tillsattes av Bergskollegium. Bergmästare är en titel som förekommit i Sverige sedan medeltiden för ledaren över bergsmän. Bergmästare skulle utses bland fjorton rådsmän vid gruvan, och deras roll var att döma i rättsmål. Vad de dömde skulle gälla för bergslagen. När Bergskollegium bildades blev bergmästaren ett statligt ämbete som hade högsta tillsynen över bergsbruket i ett bergmästardöme, även kallat bergsstat. Fram till 1852 var bergmästaren även ordförande i bergstingsrätten eller gruvrätten. Sverige var fram till 1757 indelat i elva till tolv bergmästardömen. Bergmästaren skulle vaka över driften och vid en särskild domstol, bergstingsrätten, döma i uppkomna tvister gällande gruvor, hyttor och hamrar.

Borgmästare

Borgmästare i Sverige fanns åtminstone från 1288 till 1971. Ofta fanns två borgmästare, justitieborgmästaren och politieborgmästaren, men det förekom att städer hade upp till fyra borgmästare med olika uppgifter. Borgmästare i andra länder motsvarar ofta närmast det som idag kallas kommunalråd (i Stockholm: borgarråd) i Sverige, medan de ceremoniella inslagen ofta hanteras av kommunfullmäktiges ordförande. Fortfarande används titeln, men utan direkt stöd i lag och för olika poster.

Bortsbindare

Borstbindare är en person som binder borstar eller kvastar. Det finns ett par svenska idiom om borstbindare – ”att supa som en borstbindare” och ”att svära som en borstbindare”.

Brandvakt

Brandvakt var ett yrke i större städer som inneburit olika arbetsuppgifter, men som ofta innebar att nattetid hålla ordning och sköta brandbevakningen. Utöver vakthållning kunde brandvakten i vissa städer, och under vissa perioder även reglera gatubelysning, ha hand om stadens nycklar, meddela tid och vädervariationer. Brandvakten var vanligen beväpnade med exemplvis knölpåk eller någon form av pik, och hade visselpipa eller något annat redskap för att kunna larma om det behövdes. Brandvakterna kallades även nattväktare då arbetet innebar ofta att nattetid håll ordning och sköta brandbevakningen. Brandvaktskåren en leddes av en brandvaktskapten.

Bromsare

Bromsare var en järnvägsanställd, som åker på en bromsvagn i blandat tåg eller godståg och som hade till ansvar att sköta den på vagnen befintliga handbromsen. För att kunna bromsa lok och vagnar användes från början skruvbromsar. Bromsarna i vagnarna sköttes av bromsaren som på lokförarens signal skulle skruva åt eller lossa på bromsen.

Brovaktare

Längs Göta kanal och andra kanaler fanns både slussvakatre och brovaktare. Öppnandet och stängandet av broarna över kanalen skötes av speciellt anställda brovaktare. De var avlönade med en brovakarbostad med tillhörande jord för odling samt en kontantlön.

Brukare (jordbrukare)

I jordbrukssammanhang är en brukare någon som brukar (odlar) sin eller någon annans jord. Vanligen uppfattas ordet brukare som någon som brukar jord som ägs av någon annan, dvs arrendator eller torpare. SAOB: om person som (i synnerhet i egenskap av ägare eller arrendator) odlar jord; stundom övergående i betydelsen: arrendator, torpare.

Bruksarbetare

Arbetare anställd vid ett bruk, exempevis vid ett järnbruk.

Brukspatron

Brukspatron var en benämning för ägaren till ett bruk (järnbruk, mässingsbruk, bergsbruk, med mera). Träpatron (även sågverkspatron) är en benämning på en ägare till de större sågverk och träindustrier som växte upp längs Norrlandskusten under 1800-talets senare hälft. Bruksort eller brukssamhälle är ett mindre samhälle uppbyggt kring en dominerande industri, ett bruk. Termen används vanligen om de svenska orter som från 1600- till 1800-talen växte fram runt framför allt järn-, pappers- och glasbruk.

Buntmakare

Äldre benämning på körsnär. Konstruerar mönster för, tillverkar och handlar med kläder av pälsverk och skinn från olika djur, dvs person som bereder och försäljer pälsvaror.

Bödkare

Ett annat namn för tunnbindare, dvs en hantverkare som tillverkar trätunnor och andra laggkärl. Andra namn är böckare och byckare. - D -

Dagkarl

En person som mot dagpenning utför grövre arbete, som t.ex. åkerbruks- och gruvarbete, mao en icke fast anställd arbetare som avlönas per dag, dvs utförde kroppsarbete mot dagslön. Andra benämningar är daglönare, dagsverkare eller dagakarl.

Dragare

Dragare var bärare. Dragarna var specialiserade; det fanns bland annat koppardragare, säckedragare, vågdragare, vindragare, järndragare och hamndragare. Hamndragare eller vågdragare bar varor till våghusen för vägning och till packhuset för att förtullas. Till dragarnas uppgifter hörde även att rycka ut vid eldsvådor och att hålla vak öppen i isen för släckvattnet.

Dräng

Dräng eller bonddräng var tjänstedrängarna från 1700- och 1800-talet, det vill säga gossar, ynglingar och män, gifta eller ogifta, som till skillnad från daglönare och säsongsarbetare var varaktigt anställda i jordbruket. Deras bostäder kallades drängstuga eller drängkammare. - F -

Filare

Filare var ett yrke där personen arbetade i en verkstad inom den mekaniska industrin med att fila och putsa delar av järn eller stål. Förr kunde man inte gjuta delar med 100% precision. För att kunna montera ingående delar till färdiga produkter var filarna en nödvändig yrkeskår för att fila av och jämna till delarna till nödvändig precision så att de passade hop. Filarna var oundgängliga i hela den mekaniska industrin och det tog lång tid att bli en skicklig filare. Problemet med metoden var att varje enskilt föremål blev "unikt" - det gick t.ex. inte ha reservdelar på lager då varje del i en produkt hade sin unika passform. Senare började man, istället för passa ihop delarna till varandra i en produkt, anpassa varje del så att de stämde mot en enhetlig mall. På så sätt blev varje ingående del exakt lika varför man kunde lagerföra reservdelar. Filarna hade kvar sina jobb men arbetade på ett litet annorlunda sätt. Så småningom fick man upp precisionen i gjutningen så att delarna passade ihop utan någon filning. Det möjliggjorde verklig massproduktion och gjorde filarna överflödiga. Det har funnits olika typer av filare; en yrkesgren t.ex. sysslade med att fila sågblad till svansar och bogsågar.

Fjärdingsman

Sedan 1600-talet har ansvaret för upprätthållandet av lag och ordning på landsbygden legat på kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän. Fjärdingsmannasysslan var från början av 1600-talet en förtroendepost. Innehavaren av denna post utsågs av befolkningen i respektive socken. Fjärdingsmannen utsågs för en tid av tre år åtgången. Valet av fjärdingsman skulle godkännas av kronofogden och K B (länsstyrelserna) hade rätt att förordna om nytt val. Två eller flera socknar kunde gå ihop och gemensamt anställa en fjärdingsman. Det var skattebönderna som ålades att finansiera fjärdingsmanna sysslan. Det var själva sockenstämman (senare kommunalstämman) som utsåg fjärdingsmannen som i regel fick sin lön i natura. Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva självständig verksamhet i polisärenden utan hans åligganden var mer att ombestyra verkställighetsåtgärder samt att rapportera till länsmannen eller kronofogden. Fjärdingsmannen saknade vanligen polisutbildning.

Fiskal

Ämbetstjänsteman som har att i egenskap av åklagare beivra överträdelser av lagar och förordningar och i vissa fall att bevaka kronans rätt; vid hovrätt: tjänsteman som (företrädesvis) har att föredraga inkommande besvär (urspr. bl. i brottmål).

Flottare

Flottning eller timmerflottning var förr ett vanligt sätt att transportera timmer i strömmande vattendrag från skogarna i inlandet till massafabriker och sågverk nedströms, som ofta låg vid kusten. Timret fick helt enkelt följa med det strömmande vattnet i älvar och åar till de ställen där de skulle användas. Flottningen avslutades vid ett så kallat skilje där sorteringen skedde, det vill säga att timret sorterades efter ägare. Vattendrag som användes till flottning benämndes flottningsleder. De arbetare som jobbade med flottningen kallades "flottare", deras uppgift var att se till att timret kom fram och drev med strömmen.

Fodermarsk

Benämning på anställda vid hovstallet som ombesörjer djurens utfodring, underställda hovstallmästaren. På arton- och nittonhundratalet var fodermarsk även tjänstebenämning på anställda vid Arméns rid- och körskola i Strömsholm, vid remontdepåerna och vid hingstdepåerna vilka var arbetsledare för stallpersonalen.

Frälsebefallningsman

En frälsebefallningsman (inspektor / förvaltare) var benämningen på en person som utsetts till förvaltare av ett gods eller dylikt som ägdes av en adlig person, dvs förvaltare av ett frälsegods. - G -

Garvare

Garvning av djurhudar och skinn är en procedur varigenom hud omvandlas till läder och är en form av konservering som syftar till att göra lädret mjukt och hållbart. Beredningen utförs av garvare vid ett garveri.

Gesäll

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. Det var först på slutet av skråtiden som det blev krav att han först skulle avlägga gesällprov. I gesällprovet skulle lärlingen tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet.En tidig benämning på gesäller var svenner. Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet.

Gevaldiger

Gevaldiger är en äldre titel på polisman, men titeln har även använts inom det militära (regementsgevaldiger) och inom fångvården (fånggevaldiger). I Bergslagen och andra gruvdistrikt har det även funnits Bergsgevaldiger (se ovan). Polisgevaldiger eller stadsgevaldiger (även politigevaldiger) användes som titel inom polisen i städerna fram till 1850. Det fanns även en högre gevaldigertitel som var övergevaldiger. En lägre polistitel var uppsyningsman. Från 1850 användes istället konstapel och överkonstapel. På landsbygden fanns landsgevaldiger, även kallad häradsprofoss. Inom fångvården har det funnits fånggevaldiger som bland annat ansvarade för fångtransporter och fångbevakning. Inom det militära har det funnits gevaldiger på olika nivåer, exempelvis regementsgevaldiger som även kallades profoss som hade till uppgift att vaka över ordningen inom läger och kvarter samt verkställa bestraffningar.

Godsägare

En godsägare är ägaren av ett större jordbruk, som benämns gods. Att medverka i skötseln av jordbruket anställdes statare. Som en del av lönen erbjöds en liten bostad i på godset uppförd statarlänga.

Grosshandlare

En äldre benämning på en person eller ett företag som bedriver grossistverksamhet, partihandel, grosshandel, dvs handel med stora volymer av varor så kallade varupartier. Handeln sker inte till enskilda konsumenter. De var ofta välmående borgare och deras sommarställen kallades grosshandlarvillor, ett större enfamiljshus, avsett att användas som bostad under sommaren. Grosshandlarvillorna uppfördes främst under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Läget var oftast nära vatten och villorna karakteriseras av snickarglädje, spröjsade fönster, punschveranda, lusthus etc. Partihandel, grosshandel eller grossistverksamhet är handel med stora volymer av varor så kallade varupartier.

Gränsridare

Bevakning av gränserna för att hindra att personer olovligt tog sig in i landet var en av tullverkets tre uppgifter. Patrullering skedde till fots, till häst, med cykel, motorcykel och båt. Den sköttes av gränsridare, som efter 1923 kallades gränsuppsyningsmän. År 1908 fanns totalt 141 gränsridare, varav 52 beridna. En gränsridare var således en tjänsteman vid tullverkets gränsbevakning som utövade patrullering vid rikets landgräns.

Gårdfarihandlare

Kringresande försäljare (knalle). De mest kända var knallarna från Sjuhäradsbygden. Kring mitten av 1800-talet fanns det 5 000–7 000 gårdfarihandlare i Sverige. Nasare är en äldre benämning för gårdfarihandlare.

Gårdsfogde

En gårdsfogde (även inspektor, befallningsman, rättare) var en förvaltare eller arbetsledare på en större lantgård (även adelsgods); dvs en person utsedd av överordnad att förvalta ägor, områden och senare även gårdar inom lantbruket. Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva kronans skatter.

Gästgivare

Gästgiveri eller gästgivaregård, var en inrättning för resande på vägarna, där förtäring och inkvartering skulle bjudas, samt möjligheter till att byta häst för skjutsar. Detta var reglerat i Gästgiveristadgan, som avskaffades 1933. Gästgivare var en innehavare av ett gästgiveri på myndigheternas uppdrag.

Gamla yrkestitlar - 1

- H -

Handelsman

Handelsman är i vid bemärkelse en person som köper och säljer varor, inom landet eller genom att importera och exportera till andra länder.

Hammarsmed

Hammarsmed var en yrkesbeteckning på de smeder som arbetade vid stångjärnshammare. Hammarsmedens uppgift var att med hjälp av den vattendrivna hammaren bearbeta tackjärnet, så att innehållet av kol och andra slaggprodukter minskade. Därvid uppstod ett smidbart järn, s.k. stångjärn. Utbildning och yrkesutövning var reglerade i hammarsmedsordningar.

Hamnsjåare

Hamnarbetare eller stuveriarbetare utför lastning och lossning av fartyg utan att tillhöra besättningen. Ett äldre begrepp är hamnsjåare. Ordet sjåare härrör från nederländska sjouwen (släpa).

Hejderidare

Skogsvaktare. Utövade (ursprungligen till häst) den omedelbara vården av och uppsikten över kronans skogar inom ett visst större område (i allmänhet ett härad), kronojägare, ingick i jägeristaten; förr även såsom titel på skogvaktare vid större gods i Skåne.

Hembiträde

Ett hembiträde eller en husassistent, ibland även kallat hemhjälp, är en flicka eller kvinna som är anställd att utföra husliga sysslor i arbetsgivares privathem. Arbetsuppgifterna varierar, men kan omfatta städning och tvätt, matlagning, dukning, servering, strykning och diskning samt ibland även barnpassning. Historiska beteckningar är tjänsteflicka, tjänstekvinna, tjänarinna, husjungfru eller jungfru. Om barnpassning är huvuduppgift används ofta benämningen barnflicka, särskilt om den anställda är något yngre.

Hemmansägare

Hemman är ett äldre begrepp med betydelsen bostad, boning, hemvist, hem och som i Sveriges landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg en på landsbygden av åtskilliga ägor bestående och bebyggd gård och jordbruksfastighet med visst mantalsvärde. På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen en bondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal. Den person som äger ett hemman kallas hemmansägare, dvs äagren till en bondgård.

Hovrättsråd

Hovrättsråd är en domartitel i Sverige. Ett hovrättsråd är ledamot i en hovrätt och måste vara en lagfaren domare. I Sverige tilldelades titeln tidigare endast de till rangklass främsta, senare del äldsta ledamöterna i varje hovrätt, och utnämndes av Kunglig Majestät efter förslag av hovrätten.

Hushållerska

Hushållerska eller husföreståndarinna, ålderdomligt även husmamsell, är på vissa håll den högsta titeln för flickor och kvinnor som arbetar i familjer. Om en familj i Sverige hade flera kvinnliga anställda var hushållerskan arbetsledare för de övriga. Fanns ingen annan hushållspersonal i familjen, var titeln hushållerska oftast, men inte alltid, ett tecken på att personen hade fått betydligt större handlingsfrihet av arbetsgivaren än till exempel en piga/hembiträde/barnflicka och/eller var lite äldre, även om personen förväntades utföra samma sysslor som en piga.

Husman

Begreppet har varit särskilt vanlig i Skåne som beteckning på en bofast man på landet med eget hus. I likhet med torparen skulle husmannen betala arrende till markägaren, eventuellt i form av dagsverken. Torparen försörjde sig genom att bruka den jord som hörde till torpet, medan husmannen var hantverkare, soldat eller lantarbetare. Den mark som husmannen förfogade över bestod endast av en mindre åkerlapp som knappast räckte till för familjens uppehälle. I byarna uppfördes husen ofta längs med bygatan och betecknades gatehus. I Götaland och Svealand har ordet husman historiskt använts i en vagare betydelse om en man som varit anknuten till ett gods oavsett om han bott på gården eller i ett eget hus. En husman var dock inte detsamma som inhyseshjon eller backstugusittare.

Hälftenbrukare

Person som brukar någons gård mot hälften av avkastningen.

Häradsdomare

Häradsdomare är en tjänstebenämning som använts i det svenska rättsväsendet sedan medeltiden. Häradsdomaren var den främste bland nämndemännen, utsedd av häradshövdingen bland dessa med uppgift att biträda vid fördelningen av tjänstgöringen i nämnden.

Häradshövding

Häradshövding var i Sveriges rättsväsen titeln på ordförande i en häradsrätt i ett härad på landsbygden, motsvarande borgmästarens roll i rådhusrätten i en stad. När dessa vid kommunreformen 1971 ersattes med tingsrätter, fick ordförande i stället titeln lagman. Häradshövdingens domkrets kallades för domsaga.

Häradsprofoss

I varje härad fanns en häradsprofoss som även kallades landsgevaldiger eller landsprofoss. Denne skötte vissa polisiära uppgifter samt hade till ansvar att bevaka fångtransporter och att verkställa kroppsstraff som ris- och spöstraff etc.

Hökare

En äldre benämning på en person som bedriver detaljhandel/minuthandel (i synnerhet i med livsmedel), vilken förestod ett hökeri (hökarbod). - I -

Inspektor (förvaltare)

Inspektor kan beteckna en förvaltare eller uppsyningsman på större lantbruk, tidigare även vid gruva, bruk, el.dyl., men uttrycket användes under äldre tid även om statliga uppsyningsmän såsom vissa befattningshavare vid tullverket, järnvägen (stationsinspektor) och justeringsverket. Titeln blev vanlig under 1700-talet och ersatte ännu tidigare benämningar som fogde och befallningsman. - K -

Kaplan / Komminister

En kaplan (tidigare kapellan, det vill säga kapellpräst, präst i kapellförsamling) var i Svenska kyrkan tidigare titeln för kyrkoherdens medhjälpare. En komminister är en person som innehar ordinarie prästtjänst i en församling inom Svenska kyrkan. Det kan vara som en församlingspräst vid sidan av kyrkoherden, men utan dennes ledande funktioner i pastoratet. Tidigare användes i Sverige benämningen kaplan.

Karduansmakare

En garvare av en finare sorts skinn. Ordet "karduan" kommer från ett speciellt sätt att bearbeta läder och en karduansmakare var en hantverkare som bearbetade läder på detta sätt.

Kittelflickare

En gammal benämning på personer som förtennade eller lagade kopparkittlar. Andra benämningar är kittelbotare och kittelbötare (böta = laga).

Klockare

Klockare var ett kyrkligt ämbete, som ursprungligen – under medeltiden – medförde uppgiften att vårda kyrkan och dess inventarier samt ombesörja klockringningen. På 1600-talet började man av klockaren kräva förmågan att undervisa i sång och leda kyrksången där en särskild kantor inte fanns. Vid samma tid fick klockaren även uppdrag att lära ungdomen att läsa och skriva. Detta medförde att klockarsysslan ofta gavs åt en präst. Efter folkskolereformen 1842 medgavs rätt att förena klockar- och skollärartjänst. Likaså blev klockaren ofta organist, i de kyrkor där en orgel införskaffades. Förutom klockarboställe ingick länge i klockarens inkomst så kallat offer samt avgifter i samband med hans förrättningar. 1883 bestämdes att klockaren i stället skulle åtnjuta fast lön.

Kolare

Kolare kallas en person som har till yrke att tillverka träkol. Träkolet tillverkades i speciella kolmilor.

Kolmätare

En kolmätare ansvarade för att leveranserna av kol var korrekta mätta enligt de fastställda måttsystemen.

Kontraktsprost

Kontraktsprosten utses av stiftets biskop att ha överinseende över och samordna det kyrkliga arbetet inom ett kontrakt. Kontraktsprosten kan av biskopen delegeras att förrätta visitation, välkomnande av nya kyrkoherdar och invigning av kyrkorum. I Svenska kyrkan är kontraktsprosten församlingspräst och ofta även kyrkoherde. I Svenska kyrkan kallas kyrkoherden i en domkyrkoförsamling, eller i ett pastorat där en sådan församling ingår, för domprost.

Kostgärdsföreståndare

Kostgärd var en extraordinarie skatt i natura som utkrävdes för arméns eller flottans underhåll, med andra ord en kameral gärd (skatt) som väsentligen utgick i livsmedel (och som med tiden kunde ersättas med kontanter). Kostgärdspänningar, pengar som lämnades såsom vederlag för frihet från tillskott till kostgärd. Kostgärdsföreståndare var en person som hade tillsyn över inlevereringen av kostgärd och därigenom erhållet livsmedelsförråd.

Kronofogde

Kronofogden (senare landsfogden) var i egenskap av länspolischef, högsta polismyndighet i länet. Han var även som överåklagare chef över distriktåklagarna. Hade före 1917 även ansvaret för kronouppbörden inom ett fögderi. År 1917 ersattes de dåvarande kronofogdarna med landsfogdar och landsfiskaler.

Krämare

En köpman, person som säljer kramvaror, specerier och dylikt i minut, kramhandlare, minuthandlare. Under 1700-talet kallades de borgare i svenska småstäder som reste runt på marknader ofta för krämare eller kramhandlare. Ordet är nedsättande och då med hänvisning till att en krämare anses handla med sitt s.k. krämarehjärta, dvs inte drar sig för att göra smutsiga affärer, lura andra eller sälja till vilket pris som helst.

Kursmed

Hästläkare (veterinär), hovsmed (hov=hästens hov). Från tyskans kurschmied.

Kusk

En kusk är den person som kör med häst och vagn (vintertid ibland släde). Förr i världen fanns många yrkeskuskar, både privatanställda i välbärgade familjer och de som körde droska. Ett annat ord är körsven.

Kyrkoherde

Kyrkoherde är namnet på en befattning som arbetsledande präst för ett pastorat inom Svenska kyrkan. En kyrkoherde är både som präst och som arbetsledare oftast chef för en församling eller för ett pastorat med flera församlingar. I pastorat har oftast kyrkoherden sin huvudarbetsplats i den största församlingen. Kyrkoherden i en domkyrkoförsamling kallas domprost.

Kyrkvaktmästare

Kyrkvaktmästare, kyrkovaktmästare, kyrkvaktare eller kyrkväktare, är en befattning inom Svenska kyrkan. Arbetet är förlagt till en eller flera församlingars kyrkor. Det innebär ansvar för många av de praktiska momenten kring församlingens gudstjänster och kyrkliga handlingar som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Som titeln antyder, så ingår det även i yrket att "vakta" (värna) kyrkans inventarier, traditioner och frid. - L -

Lagman

Lagman är en nordisk ämbetsmannatitel som använts bland annat i Sverige, Norge, Island, Finland och Färöarna. I äldre tid var lagmannen vanligtvis den främste ämbetsmannen inom landskapet. En viktig uppgift var att leda tinget, till exempel alltinget på Island. I modern tid är lagman en tjänstetitel inom domstolsväsendet i Sverige, Finland och Norge. Titeln lagman återinfördes i Sverige 1947 som tjänstetitel för ordförandena på hovrätternas och kammarrätternas olika avdelningar.

Landbo

Landbo är en icke självägande bonde, dvs. en bonde som brukade jord utan att äga den. Jorden som han brukade tillhörde kyrkan, frälset, kronan eller andra bönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade kallades de därför för frälselandbo, kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo. Förhållandet mellan en landbo och jordägaren kallades landbolega. För rätten att bruka jorden (arrendet) erlade landbon årligen en avgift, avrad (landgille). När en ny landbo tillträdde eller då legan skulle förnyas var landbon dessutom tvungen att erlägga en städja.

Landsfiskal

Landsfiskal var en statlig tjänsteman som fungerade som åklagare, polismästare och utmätningsman. Landsfiskalen hade sitt arbetsområde på landsbygden och i vissa städer under landsrätt, till skillnad från stadsfogde och stadsfiskal. Den 1 januari 1918 tog landsfiskalen över både kronofogdens och länsmannens arbetsuppgifter. Chef över landsfiskalen var landsfogden, som 1917 ersatte de tidigare kronofogdarna. Landsfiskalerna avskaffades den 1 januari 1965.

Landsfogde

En Landsfogde fanns i varje län mellan 1917–1965 och denne var både länspolischef och statsåklagare. Som statsåklagare lydde han under Riksåklagaren, i övrigt under länsstyrelsen.

Landshövding

En landshövding är statens företrädare i länen i Sverige. Motsvarande befattning i Danmark kallas statsamtmand och i Norge fylkesmann. I Sverige är landshövdingarna en representant för länet gentemot staten, näringslivet, organisationer och allmänheten. Detta medför att landshövdingarna, liksom länsstyrelserna, har en dubbel representationsroll i förhållande till staten. Dels som statens företrädare gentemot länet, och dels som länets företrädare gentemot staten. Landshövdingarna i Sverige bor på ett länsresidens. Platsen där länsresidenset finns kallas residensstad.

Landsgevaldiger

Se häradsprofoss ovan.

Lantsoldat

Indeltsoldat (rotesoldat) vid infanteriet.

Legohjon

Tjänstehjon eller legohjon inom jordbruket var drängar, pigor och statare, dvs tjänstefolk vars villkor reglerades av Legohjonsstadgan (i Sverige upphävd år 1926), vilken i praktiken innebar en generell plikt att söka och finna en husbonde som ville anställa. Legohjon tog tjänst på ett år. Flyttningsdagen var den 24 oktober (före år 1819 den 29 september) och följdes av den årliga friveckan (slankveckan), ursprungligen till Mickelsmäss. Ömsesidig uppsägningsdag var den 24 augusti. Mellan 1664 och 1926 reglerades förhållandet mellan arbetsgivaren och hans tjänstefolk i ett antal legostadgor.

Lykttändare

Lykttändare kallades förr den som yrkesmässigt tände och släckte gatubelysningen. Lykttändaren hade med sig en mindre stege, och klättrade med sin egen ljuslåga upp till de lampor som skulle släckas eller tändas i hans distrikt. Han skulle också se till att lyktglasen inte sotat igen.

Länsman

Länsmannen fungerade som polischef inom sitt distrikt och var underlydande kronofogden (senare landsfogden). Det var länsmannen som ledde det egentliga polisarbetet i distriktet med fjärdingsmannen som biträde. Länsmannen fungerade även som allmän åklagare. Kallades även kronolänsman. I städerna var polischefen stadsfiskal och på landsbygden länsman (senare landsfiskal). Från början utgjorde varje socken ett polisdistrikt men slogs sedan samman till större distrikt. År 1917 ersattes de dåvarande länsmännen med landsfiskaler. Såväl länsman som kronofogden hade enligt strafflagen rättighet att på eget ansvar utöva häktningsrätt.

Lärling

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Villkoren för lärlingsutbildningen, exempelvis lärlingstiden, reglerades av skråordningarna och varierade mellan olika yrken. Enbart pojkar antogs som lärlingar. De fick inte vara född utanför äktenskapet, dvs de fick inte vara oäkta barn. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. - M -

Mursmäcka

En mursmäcka (även bruksmäcka och smäcka) är en äldre benämning på en murarhantlangerska, en kvinnlig byggnadsarbetare vars arbetsuppgift var att bära murbruk till murarna på en byggarbetsplats. Mursmäckorna bar murbruket i träämbar eller hinkar från laven till muraren. Ämbaren bars på ok på axlarna och vägde runt 60 kilo.

Mästare

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett mästarprov. Mästare var benämningen på hantverkare inom skråväsendet med den största hantverksskickligheten. Mästarna hade rätt att självständigt utöva sitt yrke och därmed anställa lärlingar och gesäller.

Mästersven

Mästersven var mästarens närmaste man i hyttan. Det var åldermannen som bevittnade hammarsmedernas mästareprov och mästersvensprov, samt meddelade mästarbrev och mästersvensbrev. Åldermannen lydde direkt under bergmästaren.

Mönsterskrivare

En civilmilitär tjänsteman jämställd med högsta underofficersgraden med uppgift att sköta rullföring och kassatjänst. Vid organisationsförändringar i början av 1800-talet underställdes mönsterskrivaren regementsskrivaren och antalet minskades. Mönsterskrivarnas uppgift vid denna tid var främst uppbörd och redovisning av till indelningsverket hörande räntemedel med mera. Då det indelta avlöningsväsendet avlöstes av ett kontant lönesystem 1875, blev mönsterskrivartjänsterna indragna. - N -

Nämndeman

En nämndeman är en lekmannadomare i svensk rätt. Nämndemän förekommer i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt, kammarrätt och fastighetsdomstol. Nämndemän i tingsrätt utses av kommunfullmäktige och nämndemän i hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt utses av landstingsfullmäktige, i samtliga fall för en period på fyra år. Tingsrätten består av 4 domare; en juristdomare (oftast en rådman) samt 3 lekmannadomare, dvs nämndemän. Alla 4 har avlagt domared och har en röst vardera. Alltsedan medeltiden medverkade nämndemän på olika sätt i den dömande verksamheten i häradsrätterna på landsbygden i Sverige.
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-08-22

Gamla yrkestitlar och deras

betydelser

Inledning

Nedan finns en uppräkning av gamla yrkestitlar och deras betydelser. Många av dessa yrkestitlar används inte längre idag medan vissa har fortsatt att brukas fram till våra dagar. Förteckningen nedan innehåller inga militära yrkestitlar, bara civila. Miliära titlar finns på Historiska militära tjänstegrader. Se även Titlar och titulerande. - A -

Arbetskarl

En person som förrättar grövre göromål (kroppsarbete) och sysslor av mera tillfälligt slag, dagakarl, daglönare osv (SAOB). En kronoarbetskarl däremot var en person dömd till tvångsarbete vid ett arbetskompani i pionjärkåren (Kronoarbetskåren).

Arkiater

I äldre tider den officiella titeln för en förste läkare eller överläkare, ofta även kunglig livmedikus.

Arrendator

Arrende är när en fastighetsägare upplåter nyttjanderätt till exempelvis jord mot vederlag, det vill säga ersättning i form av ett penningvärde, natura eller dagsverke. Den som arrenderar kallas arrendator. Arrendatorer kallades tidigare ofta brukare, särskilt i jordbrukssammanhang. Det finns två typer av jordbruksarrende; gårdsarrende och sidoarrende, skillnaden är väsentligen att i gårdsarrendet ingår bostad för arrendatorn, då ju denne inte bara har sin utkomst från arrendestället har han ett mycket starkt besittningsskydd och en ev. uppsägning tar många år att genomföra. Att arrendera ut innebär att man hyr ut ett område - vanligen en åker eller ett stycke vatten - som någon brukar för att få avkastning.

Assessor

Assessor är i Sverige en färdigutbildad domare som ännu inte har ordinarie tjänst. Titeln har tidigare använts för ledamot av domstolar. Termen kommer från latin för bisittare, exempelvis bisittare vid domstol. - B -

Backstugusittare

Benämningen på personer som bodde i mindre hus på en jordägares mark eller en bys allmänning. Dessa hus, backstugorna, var inte skattlagda. Backstugusittarna tillhörde de obesuttna i bondesamhället och var en brokig skara och omfattade såväl relativt välbeställda hantverkare som dagsverksarbetare samt gamla och utfattiga personer. I Skåne, Blekinge och i delar av Halland kallades de gatehusmän (husen kallades gatehus), i södra Norrland utanvidsfolk. På västkusten användes även benämningen strandsittare.

Bergsfogde

En tjänsteman i järnbergslagen som uppbar kronans inkomster från hyttor, stångjärnshammare, spikhammare och manufaktursmedjor. Bergsfogden var även åklagare vid bergstingsrätten och övervakade bergshanteringen. Bergsfogdetjänsterna drogs in 1853.

Bergsgevaldiger

Bergstingsrätterna som de kallades från 1756 bestod av en bergmästare som ordförande samt bergsnämndemän som bisittare. Bergsfogden var till och med 1855 bergstingens åklagare. De rättsbetjänter som arbetade vid bergstingsrätt eller i ett bergslag benämndes bergsgevaldiger.

Bergsman

En bergsman var en innehavare av ett begshemman som förutom att bedriva jordbruk också ägnade sig åt bergsbruk, dvs. gruvbrytning och järntillverkning. En bergsman hade skyldighet att bedriva bergsbruk och med gruvdriften följde ett jordinnehav och viss skattefrihet. Bergsmannen producerade tackjärn i en masugn (hytta) och därmed också bröt järnmalm. Detta reglerades av bergsprivilegiet. Bergmännen arbetade ofta i hyttlag/ kooperativ, dvs bergmannen kunde vara den ende ägaren eller vara en delägare. Bergsmannens arbetsuppgifter var att bryta malmen, skaffa kol, driva masugnar och framställa tackjärn (hyttbruk). De hade också skyldighet till dagsverke, att förse kronans egna gruv- och hyttandelar med kolare och gruvdrängar. Bergsmanshemman var ett skatte- eller kronohemman inom ett bergslag (tackjärnsbergslag). Bergmästarna vid Sala silverbergslag och Stora Kopparbergslagen benämndes bergshauptman.

Bergmästare

Från 1630 bergmästaren den högste ämbetsmannen över ett bergmästardöme och tillsattes av Bergskollegium. Bergmästare är en titel som förekommit i Sverige sedan medeltiden för ledaren över bergsmän. Bergmästare skulle utses bland fjorton rådsmän vid gruvan, och deras roll var att döma i rättsmål. Vad de dömde skulle gälla för bergslagen. När Bergskollegium bildades blev bergmästaren ett statligt ämbete som hade högsta tillsynen över bergsbruket i ett bergmästardöme, även kallat bergsstat. Fram till 1852 var bergmästaren även ordförande i bergstingsrätten eller gruvrätten. Sverige var fram till 1757 indelat i elva till tolv bergmästardömen. Bergmästaren skulle vaka över driften och vid en särskild domstol, bergstingsrätten, döma i uppkomna tvister gällande gruvor, hyttor och hamrar.

Borgmästare

Borgmästare i Sverige fanns åtminstone från 1288 till 1971. Ofta fanns två borgmästare, justitieborgmästaren och politieborgmästaren, men det förekom att städer hade upp till fyra borgmästare med olika uppgifter. Borgmästare i andra länder motsvarar ofta närmast det som idag kallas kommunalråd (i Stockholm: borgarråd) i Sverige, medan de ceremoniella inslagen ofta hanteras av kommunfullmäktiges ordförande. Fortfarande används titeln, men utan direkt stöd i lag och för olika poster.

Bortsbindare

Borstbindare är en person som binder borstar eller kvastar. Det finns ett par svenska idiom om borstbindare – ”att supa som en borstbindare” och ”att svära som en borstbindare”.

Brandvakt

Brandvakt var ett yrke i större städer som inneburit olika arbetsuppgifter, men som ofta innebar att nattetid hålla ordning och sköta brandbevakningen. Utöver vakthållning kunde brandvakten i vissa städer, och under vissa perioder även reglera gatubelysning, ha hand om stadens nycklar, meddela tid och vädervariationer. Brandvakten var vanligen beväpnade med exemplvis knölpåk eller någon form av pik, och hade visselpipa eller något annat redskap för att kunna larma om det behövdes. Brandvakterna kallades även nattväktare då arbetet innebar ofta att nattetid håll ordning och sköta brandbevakningen. Brandvaktskåren en leddes av en brandvaktskapten.

Bromsare

Bromsare var en järnvägsanställd, som åker på en bromsvagn i blandat tåg eller godståg och som hade till ansvar att sköta den på vagnen befintliga handbromsen. För att kunna bromsa lok och vagnar användes från början skruvbromsar. Bromsarna i vagnarna sköttes av bromsaren som på lokförarens signal skulle skruva åt eller lossa på bromsen.

Brovaktare

Längs Göta kanal och andra kanaler fanns både slussvakatre och brovaktare. Öppnandet och stängandet av broarna över kanalen skötes av speciellt anställda brovaktare. De var avlönade med en brovakarbostad med tillhörande jord för odling samt en kontantlön.

Brukare (jordbrukare)

I jordbrukssammanhang är en brukare någon som brukar (odlar) sin eller någon annans jord. Vanligen uppfattas ordet brukare som någon som brukar jord som ägs av någon annan, dvs arrendator eller torpare. SAOB: om person som (i synnerhet i egenskap av ägare eller arrendator) odlar jord; stundom övergående i betydelsen: arrendator, torpare.

Bruksarbetare

Arbetare anställd vid ett bruk, exempevis vid ett järnbruk.

Brukspatron

Brukspatron var en benämning för ägaren till ett bruk (järnbruk, mässingsbruk, bergsbruk, med mera). Träpatron (även sågverkspatron) är en benämning på en ägare till de större sågverk och träindustrier som växte upp längs Norrlandskusten under 1800-talets senare hälft. Bruksort eller brukssamhälle är ett mindre samhälle uppbyggt kring en dominerande industri, ett bruk. Termen används vanligen om de svenska orter som från 1600- till 1800-talen växte fram runt framför allt järn-, pappers- och glasbruk.

Buntmakare

Äldre benämning på körsnär. Konstruerar mönster för, tillverkar och handlar med kläder av pälsverk och skinn från olika djur, dvs person som bereder och försäljer pälsvaror.

Bödkare

Ett annat namn för tunnbindare, dvs en hantverkare som tillverkar trätunnor och andra laggkärl. Andra namn är böckare och byckare. - D -

Dagkarl

En person som mot dagpenning utför grövre arbete, som t.ex. åkerbruks- och gruvarbete, mao en icke fast anställd arbetare som avlönas per dag, dvs utförde kroppsarbete mot dagslön. Andra benämningar är daglönare, dagsverkare eller dagakarl.

Dragare

Dragare var bärare. Dragarna var specialiserade; det fanns bland annat koppardragare, säckedragare, vågdragare, vindragare, järndragare och hamndragare. Hamndragare eller vågdragare bar varor till våghusen för vägning och till packhuset för att förtullas. Till dragarnas uppgifter hörde även att rycka ut vid eldsvådor och att hålla vak öppen i isen för släckvattnet.

Dräng

Dräng eller bonddräng var tjänstedrängarna från 1700- och 1800-talet, det vill säga gossar, ynglingar och män, gifta eller ogifta, som till skillnad från daglönare och säsongsarbetare var varaktigt anställda i jordbruket. Deras bostäder kallades drängstuga eller drängkammare. - F -

Filare

Filare var ett yrke där personen arbetade i en verkstad inom den mekaniska industrin med att fila och putsa delar av järn eller stål. Förr kunde man inte gjuta delar med 100% precision. För att kunna montera ingående delar till färdiga produkter var filarna en nödvändig yrkeskår för att fila av och jämna till delarna till nödvändig precision så att de passade hop. Filarna var oundgängliga i hela den mekaniska industrin och det tog lång tid att bli en skicklig filare. Problemet med metoden var att varje enskilt föremål blev "unikt" - det gick t.ex. inte ha reservdelar på lager då varje del i en produkt hade sin unika passform. Senare började man, istället för passa ihop delarna till varandra i en produkt, anpassa varje del så att de stämde mot en enhetlig mall. På så sätt blev varje ingående del exakt lika varför man kunde lagerföra reservdelar. Filarna hade kvar sina jobb men arbetade på ett litet annorlunda sätt. Så småningom fick man upp precisionen i gjutningen så att delarna passade ihop utan någon filning. Det möjliggjorde verklig massproduktion och gjorde filarna överflödiga. Det har funnits olika typer av filare; en yrkesgren t.ex. sysslade med att fila sågblad till svansar och bogsågar.

Fjärdingsman

Sedan 1600-talet har ansvaret för upprätthållandet av lag och ordning på landsbygden legat på kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän. Fjärdingsmannasysslan var från början av 1600- talet en förtroendepost. Innehavaren av denna post utsågs av befolkningen i respektive socken. Fjärdingsmannen utsågs för en tid av tre år åtgången. Valet av fjärdingsman skulle godkännas av kronofogden och K B (länsstyrelserna) hade rätt att förordna om nytt val. Två eller flera socknar kunde gå ihop och gemensamt anställa en fjärdingsman. Det var skattebönderna som ålades att finansiera fjärdingsmanna sysslan. Det var själva sockenstämman (senare kommunalstämman) som utsåg fjärdingsmannen som i regel fick sin lön i natura. Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva självständig verksamhet i polisärenden utan hans åligganden var mer att ombestyra verkställighetsåtgärder samt att rapportera till länsmannen eller kronofogden. Fjärdingsmannen saknade vanligen polisutbildning.

Fiskal

Ämbetstjänsteman som har att i egenskap av åklagare beivra överträdelser av lagar och förordningar och i vissa fall att bevaka kronans rätt; vid hovrätt: tjänsteman som (företrädesvis) har att föredraga inkommande besvär (urspr. bl. i brottmål).

Flottare

Flottning eller timmerflottning var förr ett vanligt sätt att transportera timmer i strömmande vattendrag från skogarna i inlandet till massafabriker och sågverk nedströms, som ofta låg vid kusten. Timret fick helt enkelt följa med det strömmande vattnet i älvar och åar till de ställen där de skulle användas. Flottningen avslutades vid ett så kallat skilje där sorteringen skedde, det vill säga att timret sorterades efter ägare. Vattendrag som användes till flottning benämndes flottningsleder. De arbetare som jobbade med flottningen kallades "flottare", deras uppgift var att se till att timret kom fram och drev med strömmen.

Fodermarsk

Benämning på anställda vid hovstallet som ombesörjer djurens utfodring, underställda hovstallmästaren. På arton- och nittonhundratalet var fodermarsk även tjänstebenämning på anställda vid Arméns rid- och körskola i Strömsholm, vid remontdepåerna och vid hingstdepåerna vilka var arbetsledare för stallpersonalen.

Frälsebefallningsman

En frälsebefallningsman (inspektor / förvaltare) var benämningen på en person som utsetts till förvaltare av ett gods eller dylikt som ägdes av en adlig person, dvs förvaltare av ett frälsegods. - G -

Garvare

Garvning av djurhudar och skinn är en procedur varigenom hud omvandlas till läder och är en form av konservering som syftar till att göra lädret mjukt och hållbart. Beredningen utförs av garvare vid ett garveri.

Gesäll

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. Det var först på slutet av skråtiden som det blev krav att han först skulle avlägga gesällprov. I gesällprovet skulle lärlingen tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet.En tidig benämning på gesäller var svenner. Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet.

Gevaldiger

Gevaldiger är en äldre titel på polisman, men titeln har även använts inom det militära (regementsgevaldiger) och inom fångvården (fånggevaldiger). I Bergslagen och andra gruvdistrikt har det även funnits Bergsgevaldiger (se ovan). Polisgevaldiger eller stadsgevaldiger (även politigevaldiger) användes som titel inom polisen i städerna fram till 1850. Det fanns även en högre gevaldigertitel som var övergevaldiger. En lägre polistitel var uppsyningsman. Från 1850 användes istället konstapel och överkonstapel. På landsbygden fanns landsgevaldiger, även kallad häradsprofoss. Inom fångvården har det funnits fånggevaldiger som bland annat ansvarade för fångtransporter och fångbevakning. Inom det militära har det funnits gevaldiger på olika nivåer, exempelvis regementsgevaldiger som även kallades profoss som hade till uppgift att vaka över ordningen inom läger och kvarter samt verkställa bestraffningar.

Godsägare

En godsägare är ägaren av ett större jordbruk, som benämns gods. Att medverka i skötseln av jordbruket anställdes statare. Som en del av lönen erbjöds en liten bostad i på godset uppförd statarlänga.

Grosshandlare

En äldre benämning på en person eller ett företag som bedriver grossistverksamhet, partihandel, grosshandel, dvs handel med stora volymer av varor så kallade varupartier. Handeln sker inte till enskilda konsumenter. De var ofta välmående borgare och deras sommarställen kallades grosshandlarvillor, ett större enfamiljshus, avsett att användas som bostad under sommaren. Grosshandlarvillorna uppfördes främst under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Läget var oftast nära vatten och villorna karakteriseras av snickarglädje, spröjsade fönster, punschveranda, lusthus etc. Partihandel, grosshandel eller grossistverksamhet är handel med stora volymer av varor så kallade varupartier.

Gränsridare

Bevakning av gränserna för att hindra att personer olovligt tog sig in i landet var en av tullverkets tre uppgifter. Patrullering skedde till fots, till häst, med cykel, motorcykel och båt. Den sköttes av gränsridare, som efter 1923 kallades gränsuppsyningsmän. År 1908 fanns totalt 141 gränsridare, varav 52 beridna. En gränsridare var således en tjänsteman vid tullverkets gränsbevakning som utövade patrullering vid rikets landgräns.

Gårdfarihandlare

Kringresande försäljare (knalle). De mest kända var knallarna från Sjuhäradsbygden. Kring mitten av 1800-talet fanns det 5 000–7 000 gårdfarihandlare i Sverige. Nasare är en äldre benämning för gårdfarihandlare.

Gårdsfogde

En gårdsfogde (även inspektor, befallningsman, rättare) var en förvaltare eller arbetsledare på en större lantgård (även adelsgods); dvs en person utsedd av överordnad att förvalta ägor, områden och senare även gårdar inom lantbruket. Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva kronans skatter.

Gästgivare

Gästgiveri eller gästgivaregård, var en inrättning för resande på vägarna, där förtäring och inkvartering skulle bjudas, samt möjligheter till att byta häst för skjutsar. Detta var reglerat i Gästgiveristadgan, som avskaffades 1933. Gästgivare var en innehavare av ett gästgiveri på myndigheternas uppdrag.

Gamla yrkestitlar

- H -

Handelsman

Handelsman är i vid bemärkelse en person som köper och säljer varor, inom landet eller genom att importera och exportera till andra länder.

Hammarsmed

Hammarsmed var en yrkesbeteckning på de smeder som arbetade vid stångjärnshammare. Hammarsmedens uppgift var att med hjälp av den vattendrivna hammaren bearbeta tackjärnet, så att innehållet av kol och andra slaggprodukter minskade. Därvid uppstod ett smidbart järn, s.k. stångjärn. Utbildning och yrkesutövning var reglerade i hammarsmedsordningar.

Hamnsjåare

Hamnarbetare eller stuveriarbetare utför lastning och lossning av fartyg utan att tillhöra besättningen. Ett äldre begrepp är hamnsjåare. Ordet sjåare härrör från nederländska sjouwen (släpa).

Hejderidare

Skogsvaktare. Utövade (ursprungligen till häst) den omedelbara vården av och uppsikten över kronans skogar inom ett visst större område (i allmänhet ett härad), kronojägare, ingick i jägeristaten; förr även såsom titel på skogvaktare vid större gods i Skåne.

Hembiträde

Ett hembiträde eller en husassistent, ibland även kallat hemhjälp, är en flicka eller kvinna som är anställd att utföra husliga sysslor i arbetsgivares privathem. Arbetsuppgifterna varierar, men kan omfatta städning och tvätt, matlagning, dukning, servering, strykning och diskning samt ibland även barnpassning. Historiska beteckningar är tjänsteflicka, tjänstekvinna, tjänarinna, husjungfru eller jungfru. Om barnpassning är huvuduppgift används ofta benämningen barnflicka, särskilt om den anställda är något yngre.

Hemmansägare

Hemman är ett äldre begrepp med betydelsen bostad, boning, hemvist, hem och som i Sveriges landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg en på landsbygden av åtskilliga ägor bestående och bebyggd gård och jordbruksfastighet med visst mantalsvärde. På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen en bondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal. Den person som äger ett hemman kallas hemmansägare, dvs äagren till en bondgård.

Hovrättsråd

Hovrättsråd är en domartitel i Sverige. Ett hovrättsråd är ledamot i en hovrätt och måste vara en lagfaren domare. I Sverige tilldelades titeln tidigare endast de till rangklass främsta, senare del äldsta ledamöterna i varje hovrätt, och utnämndes av Kunglig Majestät efter förslag av hovrätten.

Hushållerska

Hushållerska eller husföreståndarinna, ålderdomligt även husmamsell, är på vissa håll den högsta titeln för flickor och kvinnor som arbetar i familjer. Om en familj i Sverige hade flera kvinnliga anställda var hushållerskan arbetsledare för de övriga. Fanns ingen annan hushållspersonal i familjen, var titeln hushållerska oftast, men inte alltid, ett tecken på att personen hade fått betydligt större handlingsfrihet av arbetsgivaren än till exempel en piga/hembiträde/barnflicka och/eller var lite äldre, även om personen förväntades utföra samma sysslor som en piga.

Husman

Begreppet har varit särskilt vanlig i Skåne som beteckning på en bofast man på landet med eget hus. I likhet med torparen skulle husmannen betala arrende till markägaren, eventuellt i form av dagsverken. Torparen försörjde sig genom att bruka den jord som hörde till torpet, medan husmannen var hantverkare, soldat eller lantarbetare. Den mark som husmannen förfogade över bestod endast av en mindre åkerlapp som knappast räckte till för familjens uppehälle. I byarna uppfördes husen ofta längs med bygatan och betecknades gatehus. I Götaland och Svealand har ordet husman historiskt använts i en vagare betydelse om en man som varit anknuten till ett gods oavsett om han bott på gården eller i ett eget hus. En husman var dock inte detsamma som inhyseshjon eller backstugusittare.

Hälftenbrukare

Person som brukar någons gård mot hälften av avkastningen.

Häradsdomare

Häradsdomare är en tjänstebenämning som använts i det svenska rättsväsendet sedan medeltiden. Häradsdomaren var den främste bland nämndemännen, utsedd av häradshövdingen bland dessa med uppgift att biträda vid fördelningen av tjänstgöringen i nämnden.

Häradshövding

Häradshövding var i Sveriges rättsväsen titeln på ordförande i en häradsrätt i ett härad på landsbygden, motsvarande borgmästarens roll i rådhusrätten i en stad. När dessa vid kommunreformen 1971 ersattes med tingsrätter, fick ordförande i stället titeln lagman. Häradshövdingens domkrets kallades för domsaga.

Häradsprofoss

I varje härad fanns en häradsprofoss som även kallades landsgevaldiger eller landsprofoss. Denne skötte vissa polisiära uppgifter samt hade till ansvar att bevaka fångtransporter och att verkställa kroppsstraff som ris- och spöstraff etc.

Hökare

En äldre benämning på en person som bedriver detaljhandel/minuthandel (i synnerhet i med livsmedel), vilken förestod ett hökeri (hökarbod). - I -

Inspektor (förvaltare)

Inspektor kan beteckna en förvaltare eller uppsyningsman på större lantbruk, tidigare även vid gruva, bruk, el.dyl., men uttrycket användes under äldre tid även om statliga uppsyningsmän såsom vissa befattningshavare vid tullverket, järnvägen (stationsinspektor) och justeringsverket. Titeln blev vanlig under 1700-talet och ersatte ännu tidigare benämningar som fogde och befallningsman. - K -

Kaplan / Komminister

En kaplan (tidigare kapellan, det vill säga kapellpräst, präst i kapellförsamling) var i Svenska kyrkan tidigare titeln för kyrkoherdens medhjälpare. En komminister är en person som innehar ordinarie prästtjänst i en församling inom Svenska kyrkan. Det kan vara som en församlingspräst vid sidan av kyrkoherden, men utan dennes ledande funktioner i pastoratet. Tidigare användes i Sverige benämningen kaplan.

Karduansmakare

En garvare av en finare sorts skinn. Ordet "karduan" kommer från ett speciellt sätt att bearbeta läder och en karduansmakare var en hantverkare som bearbetade läder på detta sätt.

Kittelflickare

En gammal benämning på personer som förtennade eller lagade kopparkittlar. Andra benämningar är kittelbotare och kittelbötare (böta = laga).

Klockare

Klockare var ett kyrkligt ämbete, som ursprungligen – under medeltiden – medförde uppgiften att vårda kyrkan och dess inventarier samt ombesörja klockringningen. På 1600-talet började man av klockaren kräva förmågan att undervisa i sång och leda kyrksången där en särskild kantor inte fanns. Vid samma tid fick klockaren även uppdrag att lära ungdomen att läsa och skriva. Detta medförde att klockarsysslan ofta gavs åt en präst. Efter folkskolereformen 1842 medgavs rätt att förena klockar- och skollärartjänst. Likaså blev klockaren ofta organist, i de kyrkor där en orgel införskaffades. Förutom klockarboställe ingick länge i klockarens inkomst så kallat offer samt avgifter i samband med hans förrättningar. 1883 bestämdes att klockaren i stället skulle åtnjuta fast lön.

Kolare

Kolare kallas en person som har till yrke att tillverka träkol. Träkolet tillverkades i speciella kolmilor.

Kolmätare

En kolmätare ansvarade för att leveranserna av kol var korrekta mätta enligt de fastställda måttsystemen.

Kontraktsprost

Kontraktsprosten utses av stiftets biskop att ha överinseende över och samordna det kyrkliga arbetet inom ett kontrakt. Kontraktsprosten kan av biskopen delegeras att förrätta visitation, välkomnande av nya kyrkoherdar och invigning av kyrkorum. I Svenska kyrkan är kontraktsprosten församlingspräst och ofta även kyrkoherde. I Svenska kyrkan kallas kyrkoherden i en domkyrkoförsamling, eller i ett pastorat där en sådan församling ingår, för domprost.

Kostgärdsföreståndare

Kostgärd var en extraordinarie skatt i natura som utkrävdes för arméns eller flottans underhåll, med andra ord en kameral gärd (skatt) som väsentligen utgick i livsmedel (och som med tiden kunde ersättas med kontanter). Kostgärdspänningar, pengar som lämnades såsom vederlag för frihet från tillskott till kostgärd. Kostgärdsföreståndare var en person som hade tillsyn över inlevereringen av kostgärd och därigenom erhållet livsmedelsförråd.

Kronofogde

Kronofogden (senare landsfogden) var i egenskap av länspolischef, högsta polismyndighet i länet. Han var även som överåklagare chef över distriktåklagarna. Hade före 1917 även ansvaret för kronouppbörden inom ett fögderi. År 1917 ersattes de dåvarande kronofogdarna med landsfogdar och landsfiskaler.

Krämare

En köpman, person som säljer kramvaror, specerier och dylikt i minut, kramhandlare, minuthandlare. Under 1700-talet kallades de borgare i svenska småstäder som reste runt på marknader ofta för krämare eller kramhandlare. Ordet är nedsättande och då med hänvisning till att en krämare anses handla med sitt s.k. krämarehjärta, dvs inte drar sig för att göra smutsiga affärer, lura andra eller sälja till vilket pris som helst.

Kursmed

Hästläkare (veterinär), hovsmed (hov=hästens hov). Från tyskans kurschmied.

Kusk

En kusk är den person som kör med häst och vagn (vintertid ibland släde). Förr i världen fanns många yrkeskuskar, både privatanställda i välbärgade familjer och de som körde droska. Ett annat ord är körsven.

Kyrkoherde

Kyrkoherde är namnet på en befattning som arbetsledande präst för ett pastorat inom Svenska kyrkan. En kyrkoherde är både som präst och som arbetsledare oftast chef för en församling eller för ett pastorat med flera församlingar. I pastorat har oftast kyrkoherden sin huvudarbetsplats i den största församlingen. Kyrkoherden i en domkyrkoförsamling kallas domprost.

Kyrkvaktmästare

Kyrkvaktmästare, kyrkovaktmästare, kyrkvaktare eller kyrkväktare, är en befattning inom Svenska kyrkan. Arbetet är förlagt till en eller flera församlingars kyrkor. Det innebär ansvar för många av de praktiska momenten kring församlingens gudstjänster och kyrkliga handlingar som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Som titeln antyder, så ingår det även i yrket att "vakta" (värna) kyrkans inventarier, traditioner och frid. - L -

Lagman

Lagman är en nordisk ämbetsmannatitel som använts bland annat i Sverige, Norge, Island, Finland och Färöarna. I äldre tid var lagmannen vanligtvis den främste ämbetsmannen inom landskapet. En viktig uppgift var att leda tinget, till exempel alltinget på Island. I modern tid är lagman en tjänstetitel inom domstolsväsendet i Sverige, Finland och Norge. Titeln lagman återinfördes i Sverige 1947 som tjänstetitel för ordförandena på hovrätternas och kammarrätternas olika avdelningar.

Landbo

Landbo är en icke självägande bonde, dvs. en bonde som brukade jord utan att äga den. Jorden som han brukade tillhörde kyrkan, frälset, kronan eller andra bönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade kallades de därför för frälselandbo, kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo. Förhållandet mellan en landbo och jordägaren kallades landbolega. För rätten att bruka jorden (arrendet) erlade landbon årligen en avgift, avrad (landgille). När en ny landbo tillträdde eller då legan skulle förnyas var landbon dessutom tvungen att erlägga en städja.

Landsfiskal

Landsfiskal var en statlig tjänsteman som fungerade som åklagare, polismästare och utmätningsman. Landsfiskalen hade sitt arbetsområde på landsbygden och i vissa städer under landsrätt, till skillnad från stadsfogde och stadsfiskal. Den 1 januari 1918 tog landsfiskalen över både kronofogdens och länsmannens arbetsuppgifter. Chef över landsfiskalen var landsfogden, som 1917 ersatte de tidigare kronofogdarna. Landsfiskalerna avskaffades den 1 januari 1965.

Landsfogde

En Landsfogde fanns i varje län mellan 1917–1965 och denne var både länspolischef och statsåklagare. Som statsåklagare lydde han under Riksåklagaren, i övrigt under länsstyrelsen.

Landshövding

En landshövding är statens företrädare i länen i Sverige. Motsvarande befattning i Danmark kallas statsamtmand och i Norge fylkesmann. I Sverige är landshövdingarna en representant för länet gentemot staten, näringslivet, organisationer och allmänheten. Detta medför att landshövdingarna, liksom länsstyrelserna, har en dubbel representationsroll i förhållande till staten. Dels som statens företrädare gentemot länet, och dels som länets företrädare gentemot staten. Landshövdingarna i Sverige bor på ett länsresidens. Platsen där länsresidenset finns kallas residensstad.

Landsgevaldiger

Se häradsprofoss ovan.

Lantsoldat

Indeltsoldat (rotesoldat) vid infanteriet.

Legohjon

Tjänstehjon eller legohjon inom jordbruket var drängar, pigor och statare, dvs tjänstefolk vars villkor reglerades av Legohjonsstadgan (i Sverige upphävd år 1926), vilken i praktiken innebar en generell plikt att söka och finna en husbonde som ville anställa. Legohjon tog tjänst på ett år. Flyttningsdagen var den 24 oktober (före år 1819 den 29 september) och följdes av den årliga friveckan (slankveckan), ursprungligen till Mickelsmäss. Ömsesidig uppsägningsdag var den 24 augusti. Mellan 1664 och 1926 reglerades förhållandet mellan arbetsgivaren och hans tjänstefolk i ett antal legostadgor.

Lykttändare

Lykttändare kallades förr den som yrkesmässigt tände och släckte gatubelysningen. Lykttändaren hade med sig en mindre stege, och klättrade med sin egen ljuslåga upp till de lampor som skulle släckas eller tändas i hans distrikt. Han skulle också se till att lyktglasen inte sotat igen.

Länsman

Länsmannen fungerade som polischef inom sitt distrikt och var underlydande kronofogden (senare landsfogden). Det var länsmannen som ledde det egentliga polisarbetet i distriktet med fjärdingsmannen som biträde. Länsmannen fungerade även som allmän åklagare. Kallades även kronolänsman. I städerna var polischefen stadsfiskal och på landsbygden länsman (senare landsfiskal). Från början utgjorde varje socken ett polisdistrikt men slogs sedan samman till större distrikt. År 1917 ersattes de dåvarande länsmännen med landsfiskaler. Såväl länsman som kronofogden hade enligt strafflagen rättighet att på eget ansvar utöva häktningsrätt.

Lärling

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Villkoren för lärlingsutbildningen, exempelvis lärlingstiden, reglerades av skråordningarna och varierade mellan olika yrken. Enbart pojkar antogs som lärlingar. De fick inte vara född utanför äktenskapet, dvs de fick inte vara oäkta barn. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. - M -

Mursmäcka

En mursmäcka (även bruksmäcka och smäcka) är en äldre benämning på en murarhantlangerska, en kvinnlig byggnadsarbetare vars arbetsuppgift var att bära murbruk till murarna på en byggarbetsplats. Mursmäckorna bar murbruket i träämbar eller hinkar från laven till muraren. Ämbaren bars på ok på axlarna och vägde runt 60 kilo.

Mästare

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett mästarprov. Mästare var benämningen på hantverkare inom skråväsendet med den största hantverksskickligheten. Mästarna hade rätt att självständigt utöva sitt yrke och därmed anställa lärlingar och gesäller.

Mästersven

Mästersven var mästarens närmaste man i hyttan. Det var åldermannen som bevittnade hammarsmedernas mästareprov och mästersvensprov, samt meddelade mästarbrev och mästersvensbrev. Åldermannen lydde direkt under bergmästaren.

Mönsterskrivare

En civilmilitär tjänsteman jämställd med högsta underofficersgraden med uppgift att sköta rullföring och kassatjänst. Vid organisationsförändringar i början av 1800-talet underställdes mönsterskrivaren regementsskrivaren och antalet minskades. Mönsterskrivarnas uppgift vid denna tid var främst uppbörd och redovisning av till indelningsverket hörande räntemedel med mera. Då det indelta avlöningsväsendet avlöstes av ett kontant lönesystem 1875, blev mönsterskrivartjänsterna indragna. - N -

Nämndeman

En nämndeman är en lekmannadomare i svensk rätt. Nämndemän förekommer i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt, kammarrätt och fastighetsdomstol. Nämndemän i tingsrätt utses av kommunfullmäktige och nämndemän i hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt utses av landstingsfullmäktige, i samtliga fall för en period på fyra år. Tingsrätten består av 4 domare; en juristdomare (oftast en rådman) samt 3 lekmannadomare, dvs nämndemän. Alla 4 har avlagt domared och har en röst vardera. Alltsedan medeltiden medverkade nämndemän på olika sätt i den dömande verksamheten i häradsrätterna på landsbygden i Sverige.