Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2019-03-09

Gamla yrkestitlar och deras betydelser

Inledning

Nedan finns en uppräkning av gamla yrkestitlar och deras betydelser. Många av dessa yrkestitlar används inte längre idag medan vissa har fortsatt att brukas fram till våra dagar. Förteckningen nedan innehåller inga militära yrkestitlar, bara civila. Miliära titlar finns på Historiska militära tjänstegrader - A -

Arrendator

Arrende är när en fastighetsägare upplåter nyttjanderätt till exempelvis jord mot vederlag, det vill säga ersättning i form av ett penningvärde, natura eller dagsverke. Den som arrenderar kallas arrendator. Arrendatorer kallades tidigare ofta brukare, särskilt i jordbrukssammanhang. Det finns två typer av jordbruksarrende; gårdsarrende och sidoarrende, skillnaden är väsentligen att i gårdsarrendet ingår bostad för arrendatorn, då ju denne inte bara har sin utkomst från arrendestället har han ett mycket starkt besittningsskydd och en ev. uppsägning tar många år att genomföra. Att arrendera ut innebär att man hyr ut ett område - vanligen en åker eller ett stycke vatten - som någon brukar för att få avkastning.

Assessor

Assessor är i Sverige en färdigutbildad domare som ännu inte har ordinarie tjänst. Titeln har tidigare använts för ledamot av domstolar. Termen kommer från latin för bisittare, exempelvis bisittare vid domstol. - B -

Bergsgevaldiger

Bergstingsrätterna som de kallades från 1756 bestod av en bergmästare som ordförande samt bergsnämndemän som bisittare. Bergsfogden var till och med 1855 bergstingens åklagare. De rättsbetjänter som arbetade vid bergstingsrätt eller i ett bergslag benämndes bergsgevaldiger.

Bergsman

En bergsman var en innehavare av ett begshemman som förutom att bedriva jordbruk också ägnade sig åt bergsbruk, dvs. gruvbrytning och järntillverkning. En bergsman hade skyldighet att bedriva bergsbruk och med gruvdriften följde ett jordinnehav och viss skattefrihet. Bergsmannen producerade tackjärn i en masugn (hytta) och därmed också bröt järnmalm. Detta reglerades av bergsprivilegiet. Bergmännen arbetade ofta i hyttlag/ kooperativ, dvs bergmannen kunde vara den ende ägaren eller vara en delägare. Bergsmannens arbetsuppgifter var att bryta malmen, skaffa kol, driva masugnar och framställa tackjärn (hyttbruk). De hade också skyldighet till dagsverke, att förse kronans egna gruv- och hyttandelar med kolare och gruvdrängar. Bergsmanshemman var ett skatte- eller kronohemman inom ett bergslag (tackjärnsbergslag). Bergmästarna vid Sala silverbergslag och Stora Kopparbergslagen benämndes bergshauptman.

Bergmästare

Från 1630 bergmästaren den högste ämbetsmannen över ett bergmästardöme och tillsattes av Bergskollegium. Bergmästare är en titel som förekommit i Sverige sedan medeltiden för ledaren över bergsmän. Bergmästare skulle utses bland fjorton rådsmän vid gruvan, och deras roll var att döma i rättsmål. Vad de dömde skulle gälla för bergslagen. När Bergskollegium bildades blev bergmästaren ett statligt ämbete som hade högsta tillsynen över bergsbruket i ett bergmästardöme, även kallat bergsstat. Fram till 1852 var bergmästaren även ordförande i bergstingsrätten eller gruvrätten. Sverige var fram till 1757 indelat i elva till tolv bergmästardömen. Bergmästaren skulle vaka över driften och vid en särskild domstol, bergstingsrätten, döma i uppkomna tvister gällande gruvor, hyttor och hamrar.

Borgmästare

Borgmästare i Sverige fanns åtminstone från 1288 till 1971. Ofta fanns två borgmästare, justitieborgmästaren och politieborgmästaren, men det förekom att städer hade upp till fyra borgmästare med olika uppgifter. Borgmästare i andra länder motsvarar ofta närmast det som idag kallas kommunalråd (i Stockholm: borgarråd) i Sverige, medan de ceremoniella inslagen ofta hanteras av kommunfullmäktiges ordförande[1]. Fortfarande används titeln, men utan direkt stöd i lag och för olika poster.

Bortsbindare

Borstbindare är en person som binder borstar eller kvastar. Det finns ett par svenska idiom om borstbindare – ”att supa som en borstbindare” och ”att svära som en borstbindare”.

Brandvakt

Brandvakt var ett yrke i större städer som inneburit olika arbetsuppgifter, men som ofta innebar att nattetid hålla ordning och sköta brandbevakningen. Utöver vakthållning kunde brandvakten i vissa städer, och under vissa perioder även reglera gatubelysning, ha hand om stadens nycklar, meddela tid och vädervariationer. Brandvakten var vanligen beväpnade med exemplvis knölpåk eller någon form av pik, och hade visselpipa eller något annat redskap för att kunna larma om det behövdes.

Brovaktare

Längs Göta kanal och andra kanaler fanns både slussvakatre och brovaktare. Öppnandet och stängandet av broarna över kanalen skötes av speciellt anställda brovaktare. De var avlönade med en brovakarbostad med tillhörande jord för odling samt en kontantlön.

Bruksarbetare

Arbetare anställd vid ett bruk, exempevis vid ett järnbruk.

Brukspatron

Brukspatron var en benämning för ägaren till ett bruk (järnbruk, mässingsbruk, bergsbruk, med mera). Träpatron (även sågverkspatron) är en benämning på en ägare till de större sågverk och träindustrier som växte upp längs Norrlandskusten under 1800-talets senare hälft. Bruksort eller brukssamhälle är ett mindre samhälle uppbyggt kring en dominerande industri, ett bruk. Termen används vanligen om de svenska orter som från 1600- till 1800-talen växte fram runt framför allt järn-, pappers- och glasbruk. - D -

Dragare

Dragare var bärare. Dragarna var specialiserade; det fanns bland annat koppardragare, säckedragare, vågdragare, vindragare, järndragare och hamndragare. Hamndragare eller vågdragare bar varor till våghusen för vägning och till packhuset för att förtullas. Till dragarnas uppgifter hörde även att rycka ut vid eldsvådor och att hålla vak öppen i isen för släckvattnet.

Dräng

Dräng eller bonddräng var tjänstedrängarna från 1700- och 1800-talet, det vill säga gossar, ynglingar och män, gifta eller ogifta, som till skillnad från daglönare och säsongsarbetare var varaktigt anställda i jordbruket. Deras bostäder kallades drängstuga eller drängkammare. - F -

Filare

Filare var ett yrke där personen arbetade i en verkstad inom den mekaniska industrin med att fila och putsa delar av järn eller stål. Förr kunde man inte gjuta delar med 100% precision. För att kunna montera ingående delar till färdiga produkter var filarna en nödvändig yrkeskår för att fila av och jämna till delarna till nödvändig precision så att de passade hop. Filarna var oundgängliga i hela den mekaniska industrin och det tog lång tid att bli en skicklig filare. Problemet med metoden var att varje enskilt föremål blev "unikt" - det gick t.ex. inte ha reservdelar på lager då varje del i en produkt hade sin unika passform. Senare började man, istället för passa ihop delarna till varandra i en produkt, anpassa varje del så att de stämde mot en enhetlig mall. På så sätt blev varje ingående del exakt lika varför man kunde lagerföra reservdelar. Filarna hade kvar sina jobb men arbetade på ett litet annorlunda sätt. Så småningom fick man upp precisionen i gjutningen så att delarna passade ihop utan någon filning. Det möjliggjorde verklig massproduktion och gjorde filarna överflödiga. Det har funnits olika typer av filare; en yrkesgren t.ex. sysslade med att fila sågblad till svansar och bogsågar.

Fjärdingsman

Sedan 1600-talet har ansvaret för upprätthållandet av lag och ordning på landsbygden legat på kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän. Fjärdingsmannasysslan var från början av 1600-talet en förtroendepost. Innehavaren av denna post utsågs av befolkningen i respektive socken. Fjärdingsmannen utsågs för en tid av tre år åtgången. Valet av fjärdingsman skulle godkännas av kronofogden och K B (länsstyrelserna) hade rätt att förordna om nytt val. Två eller flera socknar kunde gå ihop och gemensamt anställa en fjärdingsman. Det var skattebönderna som ålades att finansiera fjärdingsmanna sysslan. Det var själva sockenstämman (senare kommunalstämman) som utsåg fjärdingsmannen som i regel fick sin lön i natura. Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva självständig verksamhet i polisärenden utan hans åligganden var mer att ombestyra verkställighetsåtgärder samt att rapportera till länsmannen eller kronofogden. Fjärdingsmannen saknade vanligen polisutbildning.

Fiskal

Ämbetstjänsteman som har att i egenskap av åklagare beivra överträdelser av lagar och förordningar och i vissa fall att bevaka kronans rätt; vid hovrätt: tjänsteman som (företrädesvis) har att föredraga inkommande besvär (urspr. bl. i brottmål).

Flottare

Flottning eller timmerflottning var förr ett vanligt sätt att transportera timmer i strömmande vattendrag från skogarna i inlandet till massafabriker och sågverk nedströms, som ofta låg vid kusten. Timret fick helt enkelt följa med det strömmande vattnet i älvar och åar till de ställen där de skulle användas. Flottningen avslutades vid ett så kallat skilje där sorteringen skedde, det vill säga att timret sorterades efter ägare. Vattendrag som användes till flottning benämndes flottningsleder. De arbetare som jobbade med flottningen kallades "flottare", deras uppgift var att se till att timret kom fram och drev med strömmen. - G -

Garvare

Garvning av djurhudar och skinn är en procedur varigenom hud omvandlas till läder och är en form av konservering som syftar till att göra lädret mjukt och hållbart. Beredningen utförs av garvare vid ett garveri.

Gesäll

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. Det var först på slutet av skråtiden som det blev krav att han först skulle avlägga gesällprov. I gesällprovet skulle lärlingen tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet.En tidig benämning på gesäller var svenner. Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet.

Godsägare

En godsägare är ägaren av ett större jordbruk, som benämns gods. Att medverka i skötseln av jordbruket anställdes statare. Som en del av lönen erbjöds en liten bostad i på godset uppförd statarlänga.

Grosshandlare

Partihandel, grosshandel eller grossistverksamhet är handel med stora volymer av varor så kallade varupartier. Grosshandlare är en äldre benämning på en person eller ett företag som bedriver grossistverksamhet.

Gränsridare

Bevakning av gränserna för att hindra att personer olovligt tog sig in i landet var en av tullverkets tre uppgifter. Patrullering skedde till fots, till häst, med cykel, motorcykel och båt. Den sköttes av gränsridare, som efter 1923 kallades gränsuppsyningsmän. År 1908 fanns totalt 141 gränsridare, varav 52 beridna. En gränsridare var således en tjänsteman vid tullverkets gränsbevakning som utövade patrullering vid rikets landgräns.

Gästgivare

Gästgiveri eller gästgivaregård, var en inrättning för resande på vägarna, där förtäring och inkvartering skulle bjudas, samt möjligheter till att byta häst för skjutsar. Detta var reglerat i Gästgiveristadgan, som avskaffades 1933. Gästgivare var en innehavare av ett gästgiveri på myndigheternas uppdrag.

Gamla yrkestitlar

- H -

Handelsman

Handelsman är i vid bemärkelse en person som köper och säljer varor, inom landet eller genom att importera och exportera till andra länder.

Hammarsmed

Hammarsmed var en yrkesbeteckning på de smeder som arbetade vid stångjärnshammare. Hammarsmedens uppgift var att med hjälp av den vattendrivna hammaren bearbeta tackjärnet, så att innehållet av kol och andra slaggprodukter minskade. Därvid uppstod ett smidbart järn, s.k. stångjärn. Utbildning och yrkesutövning var reglerade i hammarsmedsordningar.

Hamnsjåare

Hamnarbetare eller stuveriarbetare utför lastning och lossning av fartyg utan att tillhöra besättningen. Ett äldre begrepp är hamnsjåare. Ordet sjåare härrör från nederländska sjouwen (släpa).

Hembiträde

Ett hembiträde eller en husassistent, ibland även kallat hemhjälp, är en flicka eller kvinna som är anställd att utföra husliga sysslor i arbetsgivares privathem. Arbetsuppgifterna varierar, men kan omfatta städning och tvätt, matlagning, dukning, servering, strykning och diskning samt ibland även barnpassning. Historiska beteckningar är tjänsteflicka, tjänstekvinna, tjänarinna, husjungfru eller jungfru. Om barnpassning är huvuduppgift används ofta benämningen barnflicka, särskilt om den anställda är något yngre.

Hemmansägare

Hemman är ett äldre begrepp med betydelsen bostad, boning, hemvist, hem och som i Sveriges landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg en på landsbygden av åtskilliga ägor bestående och bebyggd gård och jordbruksfastighet med visst mantalsvärde. På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen en bondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal. Den person som äger ett hemman kallas hemmansägare, dvs äagren till en bondgård.

Hovrättsråd

Hovrättsråd är en domartitel i Sverige. Ett hovrättsråd är ledamot i en hovrätt och måste vara en lagfaren domare. I Sverige tilldelades titeln tidigare endast de till rangklass främsta, senare del äldsta ledamöterna i varje hovrätt, och utnämndes av Kunglig Majestät efter förslag av hovrätten.

Hushållerska

Hushållerska eller husföreståndarinna, ålderdomligt även husmamsell, är på vissa håll den högsta titeln för flickor och kvinnor som arbetar i familjer. Om en familj i Sverige hade flera kvinnliga anställda var hushållerskan arbetsledare för de övriga. Fanns ingen annan hushållspersonal i familjen, var titeln hushållerska oftast, men inte alltid, ett tecken på att personen hade fått betydligt större handlingsfrihet av arbetsgivaren än till exempel en piga/hembiträde/barnflicka och/eller var lite äldre, även om personen förväntades utföra samma sysslor som en piga.

Häradsdomare

Häradsdomare är en tjänstebenämning som använts i det svenska rättsväsendet sedan medeltiden. Häradsdomaren var den främste bland nämndemännen, utsedd av häradshövdingen bland dessa med uppgift att biträda vid fördelningen av tjänstgöringen i nämnden.

Häradshövding

Häradshövding var i Sveriges rättsväsen titeln på ordförande i en häradsrätt i ett härad på landsbygden, motsvarande borgmästarens roll i rådhusrätten i en stad. När dessa vid kommunreformen 1971 ersattes med tingsrätter, fick ordförande i stället titeln lagman. Häradshövdingens domkrets kallades för domsaga.

- I -

Inspektor (förvaltare)

Inspektor kan beteckna en förvaltare eller uppsyningsman på större lantbruk, tidigare även vid gruva, bruk, el.dyl., men uttrycket användes under äldre tid även om statliga uppsyningsmän såsom vissa befattningshavare vid tullverket, järnvägen (stationsinspektor) och justeringsverket. Titeln blev vanlig under 1700-talet och ersatte ännu tidigare benämningar som fogde och befallningsman. - K -

Kaplan / Komminister

En kaplan (tidigare kapellan, det vill säga kapellpräst, präst i kapellförsamling) var i Svenska kyrkan tidigare titeln för kyrkoherdens medhjälpare. En komminister är en person som innehar ordinarie prästtjänst i en församling inom Svenska kyrkan. Det kan vara som en församlingspräst vid sidan av kyrkoherden, men utan dennes ledande funktioner i pastoratet. Tidigare användes i Sverige benämningen kaplan.

Klockare

Klockare var ett kyrkligt ämbete, som ursprungligen – under medeltiden – medförde uppgiften att vårda kyrkan och dess inventarier samt ombesörja klockringningen. På 1600-talet började man av klockaren kräva förmågan att undervisa i sång och leda kyrksången där en särskild kantor inte fanns. Vid samma tid fick klockaren även uppdrag att lära ungdomen att läsa och skriva. Detta medförde att klockarsysslan ofta gavs åt en präst. Efter folkskolereformen 1842 medgavs rätt att förena klockar- och skollärartjänst. Likaså blev klockaren ofta organist, i de kyrkor där en orgel införskaffades. Förutom klockarboställe ingick länge i klockarens inkomst så kallat offer samt avgifter i samband med hans förrättningar. 1883 bestämdes att klockaren i stället skulle åtnjuta fast lön.

Kolare

Kolare kallas en person som har till yrke att tillverka träkol. Träkolet tillverkades i speciella kolmilor.

Kolmätare

En kolmätare ansvarade för att leveranserna av kol var korrekta mätta enligt de fastställda måttsystemen.

Kontraktsprost

Kontraktsprosten utses av stiftets biskop att ha överinseende över och samordna det kyrkliga arbetet inom ett kontrakt. Kontraktsprosten kan av biskopen delegeras att förrätta visitation, välkomnande av nya kyrkoherdar och invigning av kyrkorum. I Svenska kyrkan är kontraktsprosten församlingspräst och ofta även kyrkoherde. I Svenska kyrkan kallas kyrkoherden i en domkyrkoförsamling, eller i ett pastorat där en sådan församling ingår, för domprost.

Kronofogde

Kronofogden (senare landsfogden) var i egenskap av länspolischef, högsta polismyndighet i länet. Han var även som överåklagare chef över distriktåklagarna. Hade före 1917 även ansvaret för kronouppbörden inom ett fögderi. År 1917 ersattes de dåvarande kronofogdarna med landsfogdar.

Krämare

Krämare är en köpman. Under 1700-talet kallades de borgare i svenska småstäder som reste runt på marknader ofta för krämare eller kramhandlare.

Kusk

En kusk är den person som kör med häst och vagn (vintertid ibland släde). Förr i världen fanns många yrkeskuskar, både privatanställda i välbärgade familjer och de som körde droska. Ett annat ord är körsven.

Kyrkoherde

Kyrkoherde är namnet på en befattning som arbetsledande präst för ett pastorat inom Svenska kyrkan. En kyrkoherde är både som präst och som arbetsledare oftast chef för en församling eller för ett pastorat med flera församlingar. I pastorat har oftast kyrkoherden sin huvudarbetsplats i den största församlingen. Kyrkoherden i en domkyrkoförsamling kallas domprost.

Kyrkvaktmästare

Kyrkvaktmästare, kyrkovaktmästare, kyrkvaktare eller kyrkväktare, är en befattning inom Svenska kyrkan. Arbetet är förlagt till en eller flera församlingars kyrkor. Det innebär ansvar för många av de praktiska momenten kring församlingens gudstjänster och kyrkliga handlingar som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Som titeln antyder, så ingår det även i yrket att "vakta" (värna) kyrkans inventarier, traditioner och frid. - L -

Lagman

Lagman är en nordisk ämbetsmannatitel som använts bland annat i Sverige, Norge, Island, Finland och Färöarna. I äldre tid var lagmannen vanligtvis den främste ämbetsmannen inom landskapet. En viktig uppgift var att leda tinget, till exempel alltinget på Island. I modern tid är lagman en tjänstetitel inom domstolsväsendet i Sverige, Finland och Norge. Titeln lagman återinfördes i Sverige 1947 som tjänstetitel för ordförandena på hovrätternas och kammarrätternas olika avdelningar.

Landbo

Landbo är en icke självägande bonde, dvs. en bonde som brukade jord utan att äga den. Jorden som han brukade tillhörde kyrkan, frälset, kronan eller andra bönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade kallades de därför för frälselandbo, kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo. Förhållandet mellan en landbo och jordägaren kallades landbolega. För rätten att bruka jorden (arrendet) erlade landbon årligen en avgift, avrad (landgille). När en ny landbo tillträdde eller då legan skulle förnyas var landbon dessutom tvungen att erlägga en städja.

Landshövding

En landshövding är statens företrädare i länen i Sverige. Motsvarande befattning i Danmark kallas statsamtmand och i Norge fylkesmann. I Sverige är landshövdingarna en representant för länet gentemot staten, näringslivet, organisationer och allmänheten. Detta medför att landshövdingarna, liksom länsstyrelserna, har en dubbel representationsroll i förhållande till staten. Dels som statens företrädare gentemot länet, och dels som länets företrädare gentemot staten. Landshövdingarna i Sverige bor på ett länsresidens. Platsen där länsresidenset finns kallas residensstad.

Lykttändare

Lykttändare kallades förr den som yrkesmässigt tände och släckte gatubelysningen. Lykttändaren hade med sig en mindre stege, och klättrade med sin egen ljuslåga upp till de lampor som skulle släckas eller tändas i hans distrikt. Han skulle också se till att lyktglasen inte sotat igen.

Länsman

Länsmannen fungerade som polischef inom sitt distrikt och var underlydande kronofogden (senare landsfogden). Det var länsmannen som ledde det egentliga polisarbetet i distriktet med fjärdingsmannen som biträde. Länsmannen fungerade även som allmän åklagare. Kallades även kronolänsman. I städerna var polischefen stadsfiskal och på landsbygden länsman (senare landsfiskal). Från början utgjorde varje socken ett polisdistrikt men slogs sedan samman till större distrikt. År 1917 ersattes de dåvarande länsmännen med landsfiskaler. Såväl länsman som kronofogden hade enligt strafflagen rättighet att på eget ansvar utöva häktningsrätt.

Lärling

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Villkoren för lärlingsutbildningen, exempelvis lärlingstiden, reglerades av skråordningarna och varierade mellan olika yrken. Enbart pojkar antogs som lärlingar. De fick inte vara född utanför äktenskapet, dvs de fick inte vara oäkta barn. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. - M -

Mursmäcka

En mursmäcka (även bruksmäcka och smäcka) är en äldre benämning på en murarhantlangerska, en kvinnlig byggnadsarbetare vars arbetsuppgift var att bära murbruk till murarna på en byggarbetsplats. Mursmäckorna bar murbruket i träämbar eller hinkar från laven till muraren. Ämbaren bars på ok på axlarna och vägde runt 60 kilo.

Mästare

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett mästarprov. Mästare var benämningen på hantverkare inom skråväsendet med den största hantverksskickligheten. Mästarna hade rätt att självständigt utöva sitt yrke och därmed anställa lärlingar och gesäller.

Mästersven

Mästersven var mästarens närmaste man i hyttan. Det var åldermannen som bevittnade hammarsmedernas mästareprov och mästersvensprov, samt meddelade mästarbrev och mästersvensbrev. Åldermannen lydde direkt under bergmästaren. - N -

Nämndeman

En nämndeman är en lekmannadomare i svensk rätt. Nämndemän förekommer i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt, kammarrätt och fastighetsdomstol. Nämndemän i tingsrätt utses av kommunfullmäktige och nämndemän i hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt utses av landstingsfullmäktige, i samtliga fall för en period på fyra år. Tingsrätten består av 4 domare; en juristdomare (oftast en rådman) samt 3 lekmannadomare, dvs nämndemän. Alla 4 har avlagt domared och har en röst vardera. Alltsedan medeltiden medverkade nämndemän på olika sätt i den dömande verksamheten i häradsrätterna på landsbygden i Sverige.
- P -

Parmmätare

Parmmätare var titeln på de ämbetsmän i Stockholm och andra städer som hade till uppgift att mäta det hö och den ved, med mera, som inresande bönder medförde. Syftet var att ta ut rätt tullavgift. De utsågs av magistraten. Uttrycket kommer från volymmåttet parm.

Piga

Piga eller tjänstepiga var i Sverige fram till ungefär 1920 en beteckning på de unga flickor och kvinnor som utförde husligt arbete i sin arbetsgivares hem eller lantbruk. Pigor som arbetade i lantbruk tillhörde gårdens tjänstehjon och var den kvinnliga motsvarigheten till gårdens manliga bonddrängar. På små gårdar utförde pigan ofta både hushållsarbete och lantarbete, men på större gårdar, främst de södra delarna av Sverige, kunde det finnas ett flertal pigor som enbart utförde lantarbete, till exempel mjölkning, medan särskilda tjänsteflickor utförde hushållsarbete. Pigor som arbetade som tjänsteflickor i hemmen, kallades även jungfru eller tjänarinna, var antingen underställda en anställd hushållerska/husföreståndarinna, husmor eller husfru, eller också direkt underställda familjen, då ofta under hustruns direktiv.

Postiljon

Titeln postiljon användes redan 1636, men var då en synonym till postbonde. 1673 infördes särskilda postiljoner som befordrade post till häst vissa sträckor, och 1725 inrättades fast anställda postiljoner. Under 1800-talet blev postiljon en titel för de posttjänstemän som skötte postbefordran med postdiligens eller postkupéer på järnvägsvagn. Brevbärare eller postiljon är de postfunktionärer, vilka beledsagar och övervakar den allmänna postgången.

Prost

Inom Svenska kyrkan är prost en hederstitel som biskopen enligt sedvanerätt kan tilldela förtjänta präster.

Provinsialläkare

Provinsialläkare var en i Sverige tjänst för läkare som fungerade som distriktsläkare. Titeln har använts från 1600-talet för statliga, särskilt inrättade läkartjänster. År 1890 fanns i Sverige 211 provinsialläkartjänster och 73 s.k. distriktsläkartjänster (ej statliga), vartill kom 24 tjänster som förste provinsialläkare liksom biträdandetjänster. År 1973 ersattes benämningen provinsialläkare av distriktsläkare. Provinsialläkare hade alltså en bestämd station (stationeringsort) och tjänstgöringsdistrikt. Uppgiften var att biträda allmänheten med enskild sjukvård. - R -

Rackare

Rackaren var bödelns dräng. Han ställde avrättningsplatsen i ordning inför förrättningen, plockade ned de döda som hängts och steglats och grävde ned dem i galgbacken, begravde självmördare i skogen. Om brottet ansågs skamligare kunde han även utdela vissa kroppsstraff (vilket annars en profoss gjorde). Rackaren användes även för att slakta och flå hästar samt avliva katter och hundar (därav uttrycket flåbuse). Att rackaren fick slå ihjäl (slakta) hästar hänger samman med att hästen i förkristen tid var helig, något som levt kvar så till vida att ingen slaktare ville åta sig detta arbete. Rackaren var ofta också den som körde bort stadens avfall, inklusive latriner, på nätterna. Därav ett annat av rackarens många öknamn: nattman. Uttrycket "ta en rackare" (eller rackabajsare) för en snaps kommer sig av att då hästslaktaren kom på besök och skulle ha sin slaktarsup serverades denne i ett speciellt spetsglas på ben och fot. Detta glas var enbart till för rackaren som ansågs vara oren och ingen annan drack ur det glaset. Orden "rackare" och "rackarunge" men även orden "byracka" och "rackartyg" kan härledas till rackare.

Repslagare

Tågvirke, vardagligt omnämnt som rep, är ett samlingsnamn för olika typer av längre sammanhängande knippen tvinnade, mer sällan flätade, fibrer, som t.ex. rep, linor och trossar. Änden av ett tågvirke av något slag kallas tamp. Vid repslagning av klassiska rep i ett repslageri spinner man först fibrerna till garn, varefter en bunt av många garn tvinnas till en kardel. Repslageriet var indelat i två yrkesgrupper; repslagare som slår rep och tross, och sejlare för linor eller klenare gods. Indelningen var av efter vilken riktning materialet slås. Repslagare slår kabelgarn åt höger med höger hand medan sejlare slår linor med vänster hand åt vänster, helst en vänsterhänt person. Den äldre delen av örlogsvarvet i Karlskrona har en 300 meter lång repslagarbana, vilken är norra Europas längsta byggnadsverk i trä.

Rådman

Rådman är titeln för en ordinarie domare i en underrätt (tingsrätt eller förvaltningsrätt) i Sveriges domstolsväsen. Titeln rådman eller rådsherre var ursprungligen sedan medeltiden knuten till medlemmarna av en stads magistrat, som var stadens administration och styrelse och bestod av borgmästare och rådmän. De kallades även rådsförvant. Ur denna magistrat utvecklades rådhusrätten som också bestod av borgmästare och rådmän.

Rättare

Rättare är en äldre titel för en förman vid ett större jordbruk. Han både planerade och deltog i arbetet. - S -

Salpetersjudare

Salpetersjudare var ett yrke vars uppgift bestod i att samla in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter. Salpeter uppkommer när biologiskt material bryts ner i jord och en viktig källa för detta är stalljord. Salpeter är en viktig beståndsdel i svartkrut. På Gustav Vasas tid började armén allt mer övergå till eldvapen. De laddades med krut, som till 75% innehöll salpeter, som fanns i stor koncentration under ladugårdar. För att effektivisera och bättre kontrollera att all gödseljord togs tillvara tillsattes under den krigiska stormaktstiden speciella salpetersjudare, som reste omkring bland böndernas byar.

Sexman

Sexman var en av sex förtroendemän i en socken som hade att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård, samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen. Genom 1862 års kommunalreform avskaffades systemet med sexmän, och de flesta av deras arbetsupgifter övergick till fjärdingsmännen.

Skarprättare / bödel

En bödel, skarprättare eller böfvel var en av samhället anställd person, utsedd att verkställa dödsstraff, prygel och andra kroppsstraff. Under medeltiden användes även orden mästerman eller stupagreve. Bödeln hade ofta ett antal medhjälpare som kallades rackare eller rackardrängar. Under 1600-talet var det svårt att rekrytera skarprättare varför man istället utnyttjade dömda fångar till arbetsuppgiften. Dödsdömda personer kunde få slippa sitt straff genom att själva bli skarprättare. Innan han trädde i tjänst fick han öronen avskurna eller stadens märke inbränt på kroppen, så att han skulle bli lätt att identifiera om han avvek från sin syssla. Bödelns umgängeskrets var begränsad till folk med relativt låg social status, han var ju själv rekryterad ur denna kategori. Mot mitten av 1800-talet förändras dock både status och rekryteringsformer för yrket och man får ett visst antal statligt anställda skarprättare.

Skorstensfejare

Sotare eller skorstensfejare är ett yrke vars uppgift huvudsakligen består i att avlägsna sot som kan finnas i skorstenar.

Slussvakatre

För att fartyg skall kunna passera genom slussarna måste bassängerna fyllas och tömmas på vatten. Slussbassängerna fylls och töms på vatten via slussdörrarna. Öppnandet och stängandet av slussdörrarna samt broarna skötes av speciellt anställda slussvaktare. De var avlönade med en slussvakarbostad med tillhörande jord för odling samt en kontantlön. Lönen var inte så hög varför slussvaktarna i regel hade ett jobb på sidan om, exempelvis som timmerman, stenarbetare eller fyrvaktare etc. Ansvaret för slussen gällde både dag som natt. För att fullgöra plikten som slussvakt när mannen arbetade på annat håll fick i regel hustrun sköta slussen dagtid.

Statare

Statarsystemet tog sin form i mitten av 1700-talet och avskaffades först 1945. Det uppstod i Södermanland och Mälardalen och fanns främst i de stora slättlandskapen. Det förekom ej i Norrland. Statarna var och förblev en storgodsföreteelse, även om en och annan större bondgård kunde ha statare. Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare. Statarna var kontraktsanställda på i regel ett år i taget och bodde på godsen i speciella statarbostäder, de s k statarlängorna. Statarna var gifta och anställdes familjevis, dvs hustrun förväntades också att arbeta. Lönen betalades till största delen i natura, dvs i en överenskommen stat. Att vara statare innebar kort sagt att ha tagit "stat", därav ordet statare. Årskontraktet sträckte sig från sista veckan i oktober och ett år framåt i tiden. Det var under denna vecka, slankveckan, som de bytte arbetsplats. När stataren flyttade fick han en orlovssedel, en kombination av betyg från den förre husbonden och ett bevis på att man var ledig för anställning.

Strandridare

På 1600-talet började sk. strandridare användas som hade till uppgift att förhindra smuggling och vrakplundring. En strandridare var således en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning med uppgift att avpatrullera strand nära rikets sjögräns. Strandridarna ersattes 1832 av kustuppsyningsmän.

Stadsvakt

År 1594 inrättas en särskild stadsvakt i Stockholm med ansvar för upprätthållandet av ordningen. Vakten skulle bestå av ett antal knektar och hållas och utrustas av stadens borgare. Burvakten svarade för vakthållningen nattetid. Dagtid däremot sköttes ordningen av bysvennerna eller stadstjänarna. De var anställda av borgmästaren och rådet och avlönades som tjänstemän. De var både en slags gatupoliser och exekutionsbetjänter. Stadsvakten bestod av värvad personal och fick en militär organisation. Vakten hade en stadskapten som chef och var underställd politikollegiet. Stadsvaktens viktigaste uppgift var att patrullera stadens gator och gränder samt vakthållning vid stadsportarna. Stadsvakten var illa omtyckt och fick öknamnet korvar eller korvknektar. Då de var illa avlönade var det svårt att rekrytera personal och de som anställdes var inte alltid några mönstermedborgare. De försökte också dryga ut inkomsterna på annat sätt och kanske inte alltid på ett lagligt sätt. Brandvakter patrullerade nattetid för att se till brandfaran i staden samt under patrulleringen ropa ut klockslagen. De hade också skyldighet att tillsammans med stadsvakten ansvara för ordningen i staden. Tillsammans bildade stadsvakten, garnisonsvakten och brandvakten något som modernt skulle kunna kallas en ordningspolis. Samtliga i vakthållningen stod under ett särskilt tjänsteutövningsskydd enligt Kungl. Maj:t.

Strandfogde

En strandfogde var en kunglig ämbetsman med uppgift att ha uppsyn över stranden (med fiskeri och dylikt) och de intäkter (t. ex. från strandade vrak i form av skatter) som tillkom kungen därifrån. De hade således till uppgift att rapportera om gjorda strandfynd och havererade fartyg. Till strandfogdar utsågs personer som bodde i skärgården eller i byar belägna vid kusten. Ofta var det fiskare. OBS, strandridare och strandfogde var inte samma yrke.

Sumprunkare

Sumprunkare var förr en yrkesbeteckning för personer som syresatte vattnet i fisksumpar eller båtar försedda med sump genom att hålla dessa i vaggning för att fiskfångsten skulle hållas vid liv. Det var ett hårt arbete, eftersom sumparna måste hållas i rörelse dygnet om. Sumprunkarna räknades till sjåareklassen och hade lågt anseende.

Sättare

Sättare eller handsättare är den yrkestitel på en person som förr, då metalltyper sattes för hand, satte enskilda blytyper till fulla texter vid ett tryckeri.

Sörkörare

Sörkörare var beteckningen på de bönder i södra- och mellersta Norrland som med häst och släde vintertid (sk. forkörning) for till Stockholm och städerna runt Mälardalen för att sälja gårdens produkter såsom skinn, skogsfågel, hantverk och lärft (linnetyg). Städerna i Norrland var få och befolkningsunderlaget litet. För att utöka inkomsten av försäljningen av de varor de hade att sälja företogs resor om vintern, när snön och isen lagt sig, med häst och släde ned till Mälardalen för att sälja eller byta varor.
- T -

Tolvman

En tolvman var en nämndeman vid häradsrätten. Tolvmännen utsågs bland socknens allmoge, och ända fram till 1871 stadgades att tolvmännen skulle vara bönder. Den främste bland de tolv, som haft sitt uppdrag under längst tid, benämndes "äldste". Tolvmännen valdes på sockenstämman i respektive socken, varje socken hade ofta ett bestämt antal av posterna på sin lott. Nämndemännen satt vanligen på livstid, på 1800-talet bestämdes mandatperioden till sex år, med möjlighet att avgå efter två.

Torpare

Torpare kan dels syfta på landbor som arrenderade mindre jordbruksenheter, så kallade torp, dels användes det som beteckning på självägande jordbrukare på mindre fastigheter under 1/4 mantal. Arrendet kunde erläggas såväl i form av dagsverken som in natura. Frälsetorp under godsen var ofta rena dagsverkstorp, där hela arrendet utgjordes av dagsverken. Det vanligaste var dock skattetorp, där arrendet vanligen erlades i fastställda kontanta eller naturabelopp, eller dagsverken i samband med slåtter eller liknande. Torparrenden skrevs oftast på lång tid, från 10 ända upp till 50 år. Mera sällan fanns en fastslagen rätt till ärftligt arrende, oftast då på kronotorpen. Det förekom även att kontrakten förnyades årsvis. Från 1600-talet spelade torparna en huvudroll som arbetskraft inom jordbruket i Sverige. Ännu på 1930-talet fanns bortåt 20 000 torpare innan torparinstitutionen slutligen försvann från Sverige 1943. Då förbjöds dagverken som betalningsform för arrenden. Kronotorpen fanns dock kvar långt senare.

Tunnbindare

Tunnbindare är en hantverkare som tillverkar trätunnor och andra laggkärl. Denna typ av kärl var länge väsentliga för både handel och hushåll, då man inte hade andra typer av förvaringsmöjligheter för föremål och livsmedel. Ett annat namn för tunnbindare var bödkare, böckare eller byckare. - V -

Valackare

Valackare (vallackare) kallades en person vars yrke var att kastrera hästar och hade ofta starkt nedsättande innebörd. Ett annat namn för valackare är hästgällare. - Å -

Åbo

Åborätt var en ärftlig besittningsrätt för kronolandbor, dvs landbor på kronojord. Denna rättighet infördes i slutet på 1700-talet och innebar att landborna och deras arvingar fick sitta kvar på gårdarna så länge de fullgjorde sina skyldigheter. Den stadgade åborätten reglerades genom föreskrifter 1808 och 1863 och gäller alltjämt. Denna besittningsrätt gav även upphov till uttrycket åbo. Med åbo menades helt enkelt en person som brukade annans jord med en ärftlig besittningsrätt .

Åklagare

Åklagare i Sverige för statens talan i rättegång i brottmål. Åklagaren leder som förundersökningsledare de poliser som utreder brottslighet under en förundersökning i anledning av brott för att sen fatta beslut om en vidare rättslig process ska följa, som till exempel anhållande och åtal. Vid många enklare brott är dock polisen själv förundersökningsledare och redovisar en färdig utredning till åklagaren. I Sverige bär sedan rättegångsbalkens införande 1948 åklagarna denna tjänstebenämning. Före 1948 var det andra befattningshavare som förde allmänhetens talan i brottmål inför domstolen, till exempel landsfiskaler.

Relaterade länkar

Begrepp från det gamla bondesamhället Historiska militära tjänstegrader

Referenslitteratur

Wikipedia NE, uppslagsverk Överst på sidan
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2019-03-09

Gamla yrkestitlar och deras

betydelser

Inledning

Nedan finns en uppräkning av gamla yrkestitlar och deras betydelser. Många av dessa yrkestitlar används inte längre idag medan vissa har fortsatt att brukas fram till våra dagar. Förteckningen nedan innehåller inga militära yrkestitlar, bara civila. Miliära titlar finns på Historiska militära tjänstegrader - A -

Arrendator

Arrende är när en fastighetsägare upplåter nyttjanderätt till exempelvis jord mot vederlag, det vill säga ersättning i form av ett penningvärde, natura eller dagsverke. Den som arrenderar kallas arrendator. Arrendatorer kallades tidigare ofta brukare, särskilt i jordbrukssammanhang. Det finns två typer av jordbruksarrende; gårdsarrende och sidoarrende, skillnaden är väsentligen att i gårdsarrendet ingår bostad för arrendatorn, då ju denne inte bara har sin utkomst från arrendestället har han ett mycket starkt besittningsskydd och en ev. uppsägning tar många år att genomföra. Att arrendera ut innebär att man hyr ut ett område - vanligen en åker eller ett stycke vatten - som någon brukar för att få avkastning.

Assessor

Assessor är i Sverige en färdigutbildad domare som ännu inte har ordinarie tjänst. Titeln har tidigare använts för ledamot av domstolar. Termen kommer från latin för bisittare, exempelvis bisittare vid domstol. - B -

Bergsgevaldiger

Bergstingsrätterna som de kallades från 1756 bestod av en bergmästare som ordförande samt bergsnämndemän som bisittare. Bergsfogden var till och med 1855 bergstingens åklagare. De rättsbetjänter som arbetade vid bergstingsrätt eller i ett bergslag benämndes bergsgevaldiger.

Bergsman

En bergsman var en innehavare av ett begshemman som förutom att bedriva jordbruk också ägnade sig åt bergsbruk, dvs. gruvbrytning och järntillverkning. En bergsman hade skyldighet att bedriva bergsbruk och med gruvdriften följde ett jordinnehav och viss skattefrihet. Bergsmannen producerade tackjärn i en masugn (hytta) och därmed också bröt järnmalm. Detta reglerades av bergsprivilegiet. Bergmännen arbetade ofta i hyttlag/ kooperativ, dvs bergmannen kunde vara den ende ägaren eller vara en delägare. Bergsmannens arbetsuppgifter var att bryta malmen, skaffa kol, driva masugnar och framställa tackjärn (hyttbruk). De hade också skyldighet till dagsverke, att förse kronans egna gruv- och hyttandelar med kolare och gruvdrängar. Bergsmanshemman var ett skatte- eller kronohemman inom ett bergslag (tackjärnsbergslag). Bergmästarna vid Sala silverbergslag och Stora Kopparbergslagen benämndes bergshauptman.

Bergmästare

Från 1630 bergmästaren den högste ämbetsmannen över ett bergmästardöme och tillsattes av Bergskollegium. Bergmästare är en titel som förekommit i Sverige sedan medeltiden för ledaren över bergsmän. Bergmästare skulle utses bland fjorton rådsmän vid gruvan, och deras roll var att döma i rättsmål. Vad de dömde skulle gälla för bergslagen. När Bergskollegium bildades blev bergmästaren ett statligt ämbete som hade högsta tillsynen över bergsbruket i ett bergmästardöme, även kallat bergsstat. Fram till 1852 var bergmästaren även ordförande i bergstingsrätten eller gruvrätten. Sverige var fram till 1757 indelat i elva till tolv bergmästardömen. Bergmästaren skulle vaka över driften och vid en särskild domstol, bergstingsrätten, döma i uppkomna tvister gällande gruvor, hyttor och hamrar.

Borgmästare

Borgmästare i Sverige fanns åtminstone från 1288 till 1971. Ofta fanns två borgmästare, justitieborgmästaren och politieborgmästaren, men det förekom att städer hade upp till fyra borgmästare med olika uppgifter. Borgmästare i andra länder motsvarar ofta närmast det som idag kallas kommunalråd (i Stockholm: borgarråd) i Sverige, medan de ceremoniella inslagen ofta hanteras av kommunfullmäktiges ordförande[1]. Fortfarande används titeln, men utan direkt stöd i lag och för olika poster.

Bortsbindare

Borstbindare är en person som binder borstar eller kvastar. Det finns ett par svenska idiom om borstbindare – ”att supa som en borstbindare” och ”att svära som en borstbindare”.

Brandvakt

Brandvakt var ett yrke i större städer som inneburit olika arbetsuppgifter, men som ofta innebar att nattetid hålla ordning och sköta brandbevakningen. Utöver vakthållning kunde brandvakten i vissa städer, och under vissa perioder även reglera gatubelysning, ha hand om stadens nycklar, meddela tid och vädervariationer. Brandvakten var vanligen beväpnade med exemplvis knölpåk eller någon form av pik, och hade visselpipa eller något annat redskap för att kunna larma om det behövdes.

Brovaktare

Längs Göta kanal och andra kanaler fanns både slussvakatre och brovaktare. Öppnandet och stängandet av broarna över kanalen skötes av speciellt anställda brovaktare. De var avlönade med en brovakarbostad med tillhörande jord för odling samt en kontantlön.

Bruksarbetare

Arbetare anställd vid ett bruk, exempevis vid ett järnbruk.

Brukspatron

Brukspatron var en benämning för ägaren till ett bruk (järnbruk, mässingsbruk, bergsbruk, med mera). Träpatron (även sågverkspatron) är en benämning på en ägare till de större sågverk och träindustrier som växte upp längs Norrlandskusten under 1800-talets senare hälft. Bruksort eller brukssamhälle är ett mindre samhälle uppbyggt kring en dominerande industri, ett bruk. Termen används vanligen om de svenska orter som från 1600- till 1800-talen växte fram runt framför allt järn-, pappers- och glasbruk. - D -

Dragare

Dragare var bärare. Dragarna var specialiserade; det fanns bland annat koppardragare, säckedragare, vågdragare, vindragare, järndragare och hamndragare. Hamndragare eller vågdragare bar varor till våghusen för vägning och till packhuset för att förtullas. Till dragarnas uppgifter hörde även att rycka ut vid eldsvådor och att hålla vak öppen i isen för släckvattnet.

Dräng

Dräng eller bonddräng var tjänstedrängarna från 1700- och 1800-talet, det vill säga gossar, ynglingar och män, gifta eller ogifta, som till skillnad från daglönare och säsongsarbetare var varaktigt anställda i jordbruket. Deras bostäder kallades drängstuga eller drängkammare. - F -

Filare

Filare var ett yrke där personen arbetade i en verkstad inom den mekaniska industrin med att fila och putsa delar av järn eller stål. Förr kunde man inte gjuta delar med 100% precision. För att kunna montera ingående delar till färdiga produkter var filarna en nödvändig yrkeskår för att fila av och jämna till delarna till nödvändig precision så att de passade hop. Filarna var oundgängliga i hela den mekaniska industrin och det tog lång tid att bli en skicklig filare. Problemet med metoden var att varje enskilt föremål blev "unikt" - det gick t.ex. inte ha reservdelar på lager då varje del i en produkt hade sin unika passform. Senare började man, istället för passa ihop delarna till varandra i en produkt, anpassa varje del så att de stämde mot en enhetlig mall. På så sätt blev varje ingående del exakt lika varför man kunde lagerföra reservdelar. Filarna hade kvar sina jobb men arbetade på ett litet annorlunda sätt. Så småningom fick man upp precisionen i gjutningen så att delarna passade ihop utan någon filning. Det möjliggjorde verklig massproduktion och gjorde filarna överflödiga. Det har funnits olika typer av filare; en yrkesgren t.ex. sysslade med att fila sågblad till svansar och bogsågar.

Fjärdingsman

Sedan 1600-talet har ansvaret för upprätthållandet av lag och ordning på landsbygden legat på kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän. Fjärdingsmannasysslan var från början av 1600- talet en förtroendepost. Innehavaren av denna post utsågs av befolkningen i respektive socken. Fjärdingsmannen utsågs för en tid av tre år åtgången. Valet av fjärdingsman skulle godkännas av kronofogden och K B (länsstyrelserna) hade rätt att förordna om nytt val. Två eller flera socknar kunde gå ihop och gemensamt anställa en fjärdingsman. Det var skattebönderna som ålades att finansiera fjärdingsmanna sysslan. Det var själva sockenstämman (senare kommunalstämman) som utsåg fjärdingsmannen som i regel fick sin lön i natura. Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva självständig verksamhet i polisärenden utan hans åligganden var mer att ombestyra verkställighetsåtgärder samt att rapportera till länsmannen eller kronofogden. Fjärdingsmannen saknade vanligen polisutbildning.

Fiskal

Ämbetstjänsteman som har att i egenskap av åklagare beivra överträdelser av lagar och förordningar och i vissa fall att bevaka kronans rätt; vid hovrätt: tjänsteman som (företrädesvis) har att föredraga inkommande besvär (urspr. bl. i brottmål).

Flottare

Flottning eller timmerflottning var förr ett vanligt sätt att transportera timmer i strömmande vattendrag från skogarna i inlandet till massafabriker och sågverk nedströms, som ofta låg vid kusten. Timret fick helt enkelt följa med det strömmande vattnet i älvar och åar till de ställen där de skulle användas. Flottningen avslutades vid ett så kallat skilje där sorteringen skedde, det vill säga att timret sorterades efter ägare. Vattendrag som användes till flottning benämndes flottningsleder. De arbetare som jobbade med flottningen kallades "flottare", deras uppgift var att se till att timret kom fram och drev med strömmen. - G -

Garvare

Garvning av djurhudar och skinn är en procedur varigenom hud omvandlas till läder och är en form av konservering som syftar till att göra lädret mjukt och hållbart. Beredningen utförs av garvare vid ett garveri.

Gesäll

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. Det var först på slutet av skråtiden som det blev krav att han först skulle avlägga gesällprov. I gesällprovet skulle lärlingen tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet.En tidig benämning på gesäller var svenner. Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet.

Godsägare

En godsägare är ägaren av ett större jordbruk, som benämns gods. Att medverka i skötseln av jordbruket anställdes statare. Som en del av lönen erbjöds en liten bostad i på godset uppförd statarlänga.

Grosshandlare

Partihandel, grosshandel eller grossistverksamhet är handel med stora volymer av varor så kallade varupartier. Grosshandlare är en äldre benämning på en person eller ett företag som bedriver grossistverksamhet.

Gränsridare

Bevakning av gränserna för att hindra att personer olovligt tog sig in i landet var en av tullverkets tre uppgifter. Patrullering skedde till fots, till häst, med cykel, motorcykel och båt. Den sköttes av gränsridare, som efter 1923 kallades gränsuppsyningsmän. År 1908 fanns totalt 141 gränsridare, varav 52 beridna. En gränsridare var således en tjänsteman vid tullverkets gränsbevakning som utövade patrullering vid rikets landgräns.

Gästgivare

Gästgiveri eller gästgivaregård, var en inrättning för resande på vägarna, där förtäring och inkvartering skulle bjudas, samt möjligheter till att byta häst för skjutsar. Detta var reglerat i Gästgiveristadgan, som avskaffades 1933. Gästgivare var en innehavare av ett gästgiveri på myndigheternas uppdrag.

Gamla yrkestitlar

- H -

Handelsman

Handelsman är i vid bemärkelse en person som köper och säljer varor, inom landet eller genom att importera och exportera till andra länder.

Hammarsmed

Hammarsmed var en yrkesbeteckning på de smeder som arbetade vid stångjärnshammare. Hammarsmedens uppgift var att med hjälp av den vattendrivna hammaren bearbeta tackjärnet, så att innehållet av kol och andra slaggprodukter minskade. Därvid uppstod ett smidbart järn, s.k. stångjärn. Utbildning och yrkesutövning var reglerade i hammarsmedsordningar.

Hamnsjåare

Hamnarbetare eller stuveriarbetare utför lastning och lossning av fartyg utan att tillhöra besättningen. Ett äldre begrepp är hamnsjåare. Ordet sjåare härrör från nederländska sjouwen (släpa).

Hembiträde

Ett hembiträde eller en husassistent, ibland även kallat hemhjälp, är en flicka eller kvinna som är anställd att utföra husliga sysslor i arbetsgivares privathem. Arbetsuppgifterna varierar, men kan omfatta städning och tvätt, matlagning, dukning, servering, strykning och diskning samt ibland även barnpassning. Historiska beteckningar är tjänsteflicka, tjänstekvinna, tjänarinna, husjungfru eller jungfru. Om barnpassning är huvuduppgift används ofta benämningen barnflicka, särskilt om den anställda är något yngre.

Hemmansägare

Hemman är ett äldre begrepp med betydelsen bostad, boning, hemvist, hem och som i Sveriges landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg en på landsbygden av åtskilliga ägor bestående och bebyggd gård och jordbruksfastighet med visst mantalsvärde. På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen en bondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal. Den person som äger ett hemman kallas hemmansägare, dvs äagren till en bondgård.

Hovrättsråd

Hovrättsråd är en domartitel i Sverige. Ett hovrättsråd är ledamot i en hovrätt och måste vara en lagfaren domare. I Sverige tilldelades titeln tidigare endast de till rangklass främsta, senare del äldsta ledamöterna i varje hovrätt, och utnämndes av Kunglig Majestät efter förslag av hovrätten.

Hushållerska

Hushållerska eller husföreståndarinna, ålderdomligt även husmamsell, är på vissa håll den högsta titeln för flickor och kvinnor som arbetar i familjer. Om en familj i Sverige hade flera kvinnliga anställda var hushållerskan arbetsledare för de övriga. Fanns ingen annan hushållspersonal i familjen, var titeln hushållerska oftast, men inte alltid, ett tecken på att personen hade fått betydligt större handlingsfrihet av arbetsgivaren än till exempel en piga/hembiträde/barnflicka och/eller var lite äldre, även om personen förväntades utföra samma sysslor som en piga.

Häradsdomare

Häradsdomare är en tjänstebenämning som använts i det svenska rättsväsendet sedan medeltiden. Häradsdomaren var den främste bland nämndemännen, utsedd av häradshövdingen bland dessa med uppgift att biträda vid fördelningen av tjänstgöringen i nämnden.

Häradshövding

Häradshövding var i Sveriges rättsväsen titeln på ordförande i en häradsrätt i ett härad på landsbygden, motsvarande borgmästarens roll i rådhusrätten i en stad. När dessa vid kommunreformen 1971 ersattes med tingsrätter, fick ordförande i stället titeln lagman. Häradshövdingens domkrets kallades för domsaga.

- I -

Inspektor (förvaltare)

Inspektor kan beteckna en förvaltare eller uppsyningsman på större lantbruk, tidigare även vid gruva, bruk, el.dyl., men uttrycket användes under äldre tid även om statliga uppsyningsmän såsom vissa befattningshavare vid tullverket, järnvägen (stationsinspektor) och justeringsverket. Titeln blev vanlig under 1700-talet och ersatte ännu tidigare benämningar som fogde och befallningsman. - K -

Kaplan / Komminister

En kaplan (tidigare kapellan, det vill säga kapellpräst, präst i kapellförsamling) var i Svenska kyrkan tidigare titeln för kyrkoherdens medhjälpare. En komminister är en person som innehar ordinarie prästtjänst i en församling inom Svenska kyrkan. Det kan vara som en församlingspräst vid sidan av kyrkoherden, men utan dennes ledande funktioner i pastoratet. Tidigare användes i Sverige benämningen kaplan.

Klockare

Klockare var ett kyrkligt ämbete, som ursprungligen – under medeltiden – medförde uppgiften att vårda kyrkan och dess inventarier samt ombesörja klockringningen. På 1600-talet började man av klockaren kräva förmågan att undervisa i sång och leda kyrksången där en särskild kantor inte fanns. Vid samma tid fick klockaren även uppdrag att lära ungdomen att läsa och skriva. Detta medförde att klockarsysslan ofta gavs åt en präst. Efter folkskolereformen 1842 medgavs rätt att förena klockar- och skollärartjänst. Likaså blev klockaren ofta organist, i de kyrkor där en orgel införskaffades. Förutom klockarboställe ingick länge i klockarens inkomst så kallat offer samt avgifter i samband med hans förrättningar. 1883 bestämdes att klockaren i stället skulle åtnjuta fast lön.

Kolare

Kolare kallas en person som har till yrke att tillverka träkol. Träkolet tillverkades i speciella kolmilor.

Kolmätare

En kolmätare ansvarade för att leveranserna av kol var korrekta mätta enligt de fastställda måttsystemen.

Kontraktsprost

Kontraktsprosten utses av stiftets biskop att ha överinseende över och samordna det kyrkliga arbetet inom ett kontrakt. Kontraktsprosten kan av biskopen delegeras att förrätta visitation, välkomnande av nya kyrkoherdar och invigning av kyrkorum. I Svenska kyrkan är kontraktsprosten församlingspräst och ofta även kyrkoherde. I Svenska kyrkan kallas kyrkoherden i en domkyrkoförsamling, eller i ett pastorat där en sådan församling ingår, för domprost.

Kronofogde

Kronofogden (senare landsfogden) var i egenskap av länspolischef, högsta polismyndighet i länet. Han var även som överåklagare chef över distriktåklagarna. Hade före 1917 även ansvaret för kronouppbörden inom ett fögderi. År 1917 ersattes de dåvarande kronofogdarna med landsfogdar.

Krämare

Krämare är en köpman. Under 1700-talet kallades de borgare i svenska småstäder som reste runt på marknader ofta för krämare eller kramhandlare.

Kusk

En kusk är den person som kör med häst och vagn (vintertid ibland släde). Förr i världen fanns många yrkeskuskar, både privatanställda i välbärgade familjer och de som körde droska. Ett annat ord är körsven.

Kyrkoherde

Kyrkoherde är namnet på en befattning som arbetsledande präst för ett pastorat inom Svenska kyrkan. En kyrkoherde är både som präst och som arbetsledare oftast chef för en församling eller för ett pastorat med flera församlingar. I pastorat har oftast kyrkoherden sin huvudarbetsplats i den största församlingen. Kyrkoherden i en domkyrkoförsamling kallas domprost.

Kyrkvaktmästare

Kyrkvaktmästare, kyrkovaktmästare, kyrkvaktare eller kyrkväktare, är en befattning inom Svenska kyrkan. Arbetet är förlagt till en eller flera församlingars kyrkor. Det innebär ansvar för många av de praktiska momenten kring församlingens gudstjänster och kyrkliga handlingar som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Som titeln antyder, så ingår det även i yrket att "vakta" (värna) kyrkans inventarier, traditioner och frid. - L -

Lagman

Lagman är en nordisk ämbetsmannatitel som använts bland annat i Sverige, Norge, Island, Finland och Färöarna. I äldre tid var lagmannen vanligtvis den främste ämbetsmannen inom landskapet. En viktig uppgift var att leda tinget, till exempel alltinget på Island. I modern tid är lagman en tjänstetitel inom domstolsväsendet i Sverige, Finland och Norge. Titeln lagman återinfördes i Sverige 1947 som tjänstetitel för ordförandena på hovrätternas och kammarrätternas olika avdelningar.

Landbo

Landbo är en icke självägande bonde, dvs. en bonde som brukade jord utan att äga den. Jorden som han brukade tillhörde kyrkan, frälset, kronan eller andra bönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade kallades de därför för frälselandbo, kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo. Förhållandet mellan en landbo och jordägaren kallades landbolega. För rätten att bruka jorden (arrendet) erlade landbon årligen en avgift, avrad (landgille). När en ny landbo tillträdde eller då legan skulle förnyas var landbon dessutom tvungen att erlägga en städja.

Landshövding

En landshövding är statens företrädare i länen i Sverige. Motsvarande befattning i Danmark kallas statsamtmand och i Norge fylkesmann. I Sverige är landshövdingarna en representant för länet gentemot staten, näringslivet, organisationer och allmänheten. Detta medför att landshövdingarna, liksom länsstyrelserna, har en dubbel representationsroll i förhållande till staten. Dels som statens företrädare gentemot länet, och dels som länets företrädare gentemot staten. Landshövdingarna i Sverige bor på ett länsresidens. Platsen där länsresidenset finns kallas residensstad.

Lykttändare

Lykttändare kallades förr den som yrkesmässigt tände och släckte gatubelysningen. Lykttändaren hade med sig en mindre stege, och klättrade med sin egen ljuslåga upp till de lampor som skulle släckas eller tändas i hans distrikt. Han skulle också se till att lyktglasen inte sotat igen.

Länsman

Länsmannen fungerade som polischef inom sitt distrikt och var underlydande kronofogden (senare landsfogden). Det var länsmannen som ledde det egentliga polisarbetet i distriktet med fjärdingsmannen som biträde. Länsmannen fungerade även som allmän åklagare. Kallades även kronolänsman. I städerna var polischefen stadsfiskal och på landsbygden länsman (senare landsfiskal). Från början utgjorde varje socken ett polisdistrikt men slogs sedan samman till större distrikt. År 1917 ersattes de dåvarande länsmännen med landsfiskaler. Såväl länsman som kronofogden hade enligt strafflagen rättighet att på eget ansvar utöva häktningsrätt.

Lärling

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Villkoren för lärlingsutbildningen, exempelvis lärlingstiden, reglerades av skråordningarna och varierade mellan olika yrken. Enbart pojkar antogs som lärlingar. De fick inte vara född utanför äktenskapet, dvs de fick inte vara oäkta barn. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. - M -

Mursmäcka

En mursmäcka (även bruksmäcka och smäcka) är en äldre benämning på en murarhantlangerska, en kvinnlig byggnadsarbetare vars arbetsuppgift var att bära murbruk till murarna på en byggarbetsplats. Mursmäckorna bar murbruket i träämbar eller hinkar från laven till muraren. Ämbaren bars på ok på axlarna och vägde runt 60 kilo.

Mästare

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett mästarprov. Mästare var benämningen på hantverkare inom skråväsendet med den största hantverksskickligheten. Mästarna hade rätt att självständigt utöva sitt yrke och därmed anställa lärlingar och gesäller.

Mästersven

Mästersven var mästarens närmaste man i hyttan. Det var åldermannen som bevittnade hammarsmedernas mästareprov och mästersvensprov, samt meddelade mästarbrev och mästersvensbrev. Åldermannen lydde direkt under bergmästaren. - N -

Nämndeman

En nämndeman är en lekmannadomare i svensk rätt. Nämndemän förekommer i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt, kammarrätt och fastighetsdomstol. Nämndemän i tingsrätt utses av kommunfullmäktige och nämndemän i hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt utses av landstingsfullmäktige, i samtliga fall för en period på fyra år. Tingsrätten består av 4 domare; en juristdomare (oftast en rådman) samt 3 lekmannadomare, dvs nämndemän. Alla 4 har avlagt domared och har en röst vardera. Alltsedan medeltiden medverkade nämndemän på olika sätt i den dömande verksamheten i häradsrätterna på landsbygden i Sverige.
- P -

Parmmätare

Parmmätare var titeln på de ämbetsmän i Stockholm och andra städer som hade till uppgift att mäta det hö och den ved, med mera, som inresande bönder medförde. Syftet var att ta ut rätt tullavgift. De utsågs av magistraten. Uttrycket kommer från volymmåttet parm.

Piga

Piga eller tjänstepiga var i Sverige fram till ungefär 1920 en beteckning på de unga flickor och kvinnor som utförde husligt arbete i sin arbetsgivares hem eller lantbruk. Pigor som arbetade i lantbruk tillhörde gårdens tjänstehjon och var den kvinnliga motsvarigheten till gårdens manliga bonddrängar. På små gårdar utförde pigan ofta både hushållsarbete och lantarbete, men på större gårdar, främst de södra delarna av Sverige, kunde det finnas ett flertal pigor som enbart utförde lantarbete, till exempel mjölkning, medan särskilda tjänsteflickor utförde hushållsarbete. Pigor som arbetade som tjänsteflickor i hemmen, kallades även jungfru eller tjänarinna, var antingen underställda en anställd hushållerska/husföreståndarinna, husmor eller husfru, eller också direkt underställda familjen, då ofta under hustruns direktiv.

Postiljon

Titeln postiljon användes redan 1636, men var då en synonym till postbonde. 1673 infördes särskilda postiljoner som befordrade post till häst vissa sträckor, och 1725 inrättades fast anställda postiljoner. Under 1800-talet blev postiljon en titel för de posttjänstemän som skötte postbefordran med postdiligens eller postkupéer på järnvägsvagn. Brevbärare eller postiljon är de postfunktionärer, vilka beledsagar och övervakar den allmänna postgången.

Prost

Inom Svenska kyrkan är prost en hederstitel som biskopen enligt sedvanerätt kan tilldela förtjänta präster.

Provinsialläkare

Provinsialläkare var en i Sverige tjänst för läkare som fungerade som distriktsläkare. Titeln har använts från 1600-talet för statliga, särskilt inrättade läkartjänster. År 1890 fanns i Sverige 211 provinsialläkartjänster och 73 s.k. distriktsläkartjänster (ej statliga), vartill kom 24 tjänster som förste provinsialläkare liksom biträdandetjänster. År 1973 ersattes benämningen provinsialläkare av distriktsläkare. Provinsialläkare hade alltså en bestämd station (stationeringsort) och tjänstgöringsdistrikt. Uppgiften var att biträda allmänheten med enskild sjukvård. - R -

Rackare

Rackaren var bödelns dräng. Han ställde avrättningsplatsen i ordning inför förrättningen, plockade ned de döda som hängts och steglats och grävde ned dem i galgbacken, begravde självmördare i skogen. Om brottet ansågs skamligare kunde han även utdela vissa kroppsstraff (vilket annars en profoss gjorde). Rackaren användes även för att slakta och flå hästar samt avliva katter och hundar (därav uttrycket flåbuse). Att rackaren fick slå ihjäl (slakta) hästar hänger samman med att hästen i förkristen tid var helig, något som levt kvar så till vida att ingen slaktare ville åta sig detta arbete. Rackaren var ofta också den som körde bort stadens avfall, inklusive latriner, på nätterna. Därav ett annat av rackarens många öknamn: nattman. Uttrycket "ta en rackare" (eller rackabajsare) för en snaps kommer sig av att då hästslaktaren kom på besök och skulle ha sin slaktarsup serverades denne i ett speciellt spetsglas på ben och fot. Detta glas var enbart till för rackaren som ansågs vara oren och ingen annan drack ur det glaset. Orden "rackare" och "rackarunge" men även orden "byracka" och "rackartyg" kan härledas till rackare.

Repslagare

Tågvirke, vardagligt omnämnt som rep, är ett samlingsnamn för olika typer av längre sammanhängande knippen tvinnade, mer sällan flätade, fibrer, som t.ex. rep, linor och trossar. Änden av ett tågvirke av något slag kallas tamp. Vid repslagning av klassiska rep i ett repslageri spinner man först fibrerna till garn, varefter en bunt av många garn tvinnas till en kardel. Repslageriet var indelat i två yrkesgrupper; repslagare som slår rep och tross, och sejlare för linor eller klenare gods. Indelningen var av efter vilken riktning materialet slås. Repslagare slår kabelgarn åt höger med höger hand medan sejlare slår linor med vänster hand åt vänster, helst en vänsterhänt person. Den äldre delen av örlogsvarvet i Karlskrona har en 300 meter lång repslagarbana, vilken är norra Europas längsta byggnadsverk i trä.

Rådman

Rådman är titeln för en ordinarie domare i en underrätt (tingsrätt eller förvaltningsrätt) i Sveriges domstolsväsen. Titeln rådman eller rådsherre var ursprungligen sedan medeltiden knuten till medlemmarna av en stads magistrat, som var stadens administration och styrelse och bestod av borgmästare och rådmän. De kallades även rådsförvant. Ur denna magistrat utvecklades rådhusrätten som också bestod av borgmästare och rådmän.

Rättare

Rättare är en äldre titel för en förman vid ett större jordbruk. Han både planerade och deltog i arbetet. - S -

Salpetersjudare

Salpetersjudare var ett yrke vars uppgift bestod i att samla in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter. Salpeter uppkommer när biologiskt material bryts ner i jord och en viktig källa för detta är stalljord. Salpeter är en viktig beståndsdel i svartkrut. På Gustav Vasas tid började armén allt mer övergå till eldvapen. De laddades med krut, som till 75% innehöll salpeter, som fanns i stor koncentration under ladugårdar. För att effektivisera och bättre kontrollera att all gödseljord togs tillvara tillsattes under den krigiska stormaktstiden speciella salpetersjudare, som reste omkring bland böndernas byar.

Sexman

Sexman var en av sex förtroendemän i en socken som hade att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård, samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen. Genom 1862 års kommunalreform avskaffades systemet med sexmän, och de flesta av deras arbetsupgifter övergick till fjärdingsmännen.

Skarprättare / bödel

En bödel, skarprättare eller böfvel var en av samhället anställd person, utsedd att verkställa dödsstraff, prygel och andra kroppsstraff. Under medeltiden användes även orden mästerman eller stupagreve. Bödeln hade ofta ett antal medhjälpare som kallades rackare eller rackardrängar. Under 1600-talet var det svårt att rekrytera skarprättare varför man istället utnyttjade dömda fångar till arbetsuppgiften. Dödsdömda personer kunde få slippa sitt straff genom att själva bli skarprättare. Innan han trädde i tjänst fick han öronen avskurna eller stadens märke inbränt på kroppen, så att han skulle bli lätt att identifiera om han avvek från sin syssla. Bödelns umgängeskrets var begränsad till folk med relativt låg social status, han var ju själv rekryterad ur denna kategori. Mot mitten av 1800-talet förändras dock både status och rekryteringsformer för yrket och man får ett visst antal statligt anställda skarprättare.

Skorstensfejare

Sotare eller skorstensfejare är ett yrke vars uppgift huvudsakligen består i att avlägsna sot som kan finnas i skorstenar.

Slussvakatre

För att fartyg skall kunna passera genom slussarna måste bassängerna fyllas och tömmas på vatten. Slussbassängerna fylls och töms på vatten via slussdörrarna. Öppnandet och stängandet av slussdörrarna samt broarna skötes av speciellt anställda slussvaktare. De var avlönade med en slussvakarbostad med tillhörande jord för odling samt en kontantlön. Lönen var inte så hög varför slussvaktarna i regel hade ett jobb på sidan om, exempelvis som timmerman, stenarbetare eller fyrvaktare etc. Ansvaret för slussen gällde både dag som natt. För att fullgöra plikten som slussvakt när mannen arbetade på annat håll fick i regel hustrun sköta slussen dagtid.

Statare

Statarsystemet tog sin form i mitten av 1700-talet och avskaffades först 1945. Det uppstod i Södermanland och Mälardalen och fanns främst i de stora slättlandskapen. Det förekom ej i Norrland. Statarna var och förblev en storgodsföreteelse, även om en och annan större bondgård kunde ha statare. Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare. Statarna var kontraktsanställda på i regel ett år i taget och bodde på godsen i speciella statarbostäder, de s k statarlängorna. Statarna var gifta och anställdes familjevis, dvs hustrun förväntades också att arbeta. Lönen betalades till största delen i natura, dvs i en överenskommen stat. Att vara statare innebar kort sagt att ha tagit "stat", därav ordet statare. Årskontraktet sträckte sig från sista veckan i oktober och ett år framåt i tiden. Det var under denna vecka, slankveckan, som de bytte arbetsplats. När stataren flyttade fick han en orlovssedel, en kombination av betyg från den förre husbonden och ett bevis på att man var ledig för anställning.

Strandridare

På 1600-talet började sk. strandridare användas som hade till uppgift att förhindra smuggling och vrakplundring. En strandridare var således en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning med uppgift att avpatrullera strand nära rikets sjögräns. Strandridarna ersattes 1832 av kustuppsyningsmän.

Stadsvakt

År 1594 inrättas en särskild stadsvakt i Stockholm med ansvar för upprätthållandet av ordningen. Vakten skulle bestå av ett antal knektar och hållas och utrustas av stadens borgare. Burvakten svarade för vakthållningen nattetid. Dagtid däremot sköttes ordningen av bysvennerna eller stadstjänarna. De var anställda av borgmästaren och rådet och avlönades som tjänstemän. De var både en slags gatupoliser och exekutionsbetjänter. Stadsvakten bestod av värvad personal och fick en militär organisation. Vakten hade en stadskapten som chef och var underställd politikollegiet. Stadsvaktens viktigaste uppgift var att patrullera stadens gator och gränder samt vakthållning vid stadsportarna. Stadsvakten var illa omtyckt och fick öknamnet korvar eller korvknektar. Då de var illa avlönade var det svårt att rekrytera personal och de som anställdes var inte alltid några mönstermedborgare. De försökte också dryga ut inkomsterna på annat sätt och kanske inte alltid på ett lagligt sätt. Brandvakter patrullerade nattetid för att se till brandfaran i staden samt under patrulleringen ropa ut klockslagen. De hade också skyldighet att tillsammans med stadsvakten ansvara för ordningen i staden. Tillsammans bildade stadsvakten, garnisonsvakten och brandvakten något som modernt skulle kunna kallas en ordningspolis. Samtliga i vakthållningen stod under ett särskilt tjänsteutövningsskydd enligt Kungl. Maj:t.

Strandfogde

En strandfogde var en kunglig ämbetsman med uppgift att ha uppsyn över stranden (med fiskeri och dylikt) och de intäkter (t. ex. från strandade vrak i form av skatter) som tillkom kungen därifrån. De hade således till uppgift att rapportera om gjorda strandfynd och havererade fartyg. Till strandfogdar utsågs personer som bodde i skärgården eller i byar belägna vid kusten. Ofta var det fiskare. OBS, strandridare och strandfogde var inte samma yrke.

Sumprunkare

Sumprunkare var förr en yrkesbeteckning för personer som syresatte vattnet i fisksumpar eller båtar försedda med sump genom att hålla dessa i vaggning för att fiskfångsten skulle hållas vid liv. Det var ett hårt arbete, eftersom sumparna måste hållas i rörelse dygnet om. Sumprunkarna räknades till sjåareklassen och hade lågt anseende.

Sättare

Sättare eller handsättare är den yrkestitel på en person som förr, då metalltyper sattes för hand, satte enskilda blytyper till fulla texter vid ett tryckeri.

Sörkörare

Sörkörare var beteckningen på de bönder i södra- och mellersta Norrland som med häst och släde vintertid (sk. forkörning) for till Stockholm och städerna runt Mälardalen för att sälja gårdens produkter såsom skinn, skogsfågel, hantverk och lärft (linnetyg). Städerna i Norrland var få och befolkningsunderlaget litet. För att utöka inkomsten av försäljningen av de varor de hade att sälja företogs resor om vintern, när snön och isen lagt sig, med häst och släde ned till Mälardalen för att sälja eller byta varor.
- T -

Tolvman

En tolvman var en nämndeman vid häradsrätten. Tolvmännen utsågs bland socknens allmoge, och ända fram till 1871 stadgades att tolvmännen skulle vara bönder. Den främste bland de tolv, som haft sitt uppdrag under längst tid, benämndes "äldste". Tolvmännen valdes på sockenstämman i respektive socken, varje socken hade ofta ett bestämt antal av posterna på sin lott. Nämndemännen satt vanligen på livstid, på 1800-talet bestämdes mandatperioden till sex år, med möjlighet att avgå efter två.

Torpare

Torpare kan dels syfta på landbor som arrenderade mindre jordbruksenheter, så kallade torp, dels användes det som beteckning på självägande jordbrukare på mindre fastigheter under 1/4 mantal. Arrendet kunde erläggas såväl i form av dagsverken som in natura. Frälsetorp under godsen var ofta rena dagsverkstorp, där hela arrendet utgjordes av dagsverken. Det vanligaste var dock skattetorp, där arrendet vanligen erlades i fastställda kontanta eller naturabelopp, eller dagsverken i samband med slåtter eller liknande. Torparrenden skrevs oftast på lång tid, från 10 ända upp till 50 år. Mera sällan fanns en fastslagen rätt till ärftligt arrende, oftast då på kronotorpen. Det förekom även att kontrakten förnyades årsvis. Från 1600-talet spelade torparna en huvudroll som arbetskraft inom jordbruket i Sverige. Ännu på 1930- talet fanns bortåt 20 000 torpare innan torparinstitutionen slutligen försvann från Sverige 1943. Då förbjöds dagverken som betalningsform för arrenden. Kronotorpen fanns dock kvar långt senare.

Tunnbindare

Tunnbindare är en hantverkare som tillverkar trätunnor och andra laggkärl. Denna typ av kärl var länge väsentliga för både handel och hushåll, då man inte hade andra typer av förvaringsmöjligheter för föremål och livsmedel. Ett annat namn för tunnbindare var bödkare, böckare eller byckare. - V -

Valackare

Valackare (vallackare) kallades en person vars yrke var att kastrera hästar och hade ofta starkt nedsättande innebörd. Ett annat namn för valackare är hästgällare. - Å -

Åbo

Åborätt var en ärftlig besittningsrätt för kronolandbor, dvs landbor på kronojord. Denna rättighet infördes i slutet på 1700-talet och innebar att landborna och deras arvingar fick sitta kvar på gårdarna så länge de fullgjorde sina skyldigheter. Den stadgade åborätten reglerades genom föreskrifter 1808 och 1863 och gäller alltjämt. Denna besittningsrätt gav även upphov till uttrycket åbo. Med åbo menades helt enkelt en person som brukade annans jord med en ärftlig besittningsrätt .

Åklagare

Åklagare i Sverige för statens talan i rättegång i brottmål. Åklagaren leder som förundersökningsledare de poliser som utreder brottslighet under en förundersökning i anledning av brott för att sen fatta beslut om en vidare rättslig process ska följa, som till exempel anhållande och åtal. Vid många enklare brott är dock polisen själv förundersökningsledare och redovisar en färdig utredning till åklagaren. I Sverige bär sedan rättegångsbalkens införande 1948 åklagarna denna tjänstebenämning. Före 1948 var det andra befattningshavare som förde allmänhetens talan i brottmål inför domstolen, till exempel landsfiskaler.

Relaterade länkar

Begrepp från det gamla bondesamhället Historiska militära tjänstegrader

Referenslitteratur

Wikipedia NE, uppslagsverk Överst på sidan