Titlar och titulerande i Sverige

förr

Inledning

Titel är ett ord som indikerar en persons yrke, sociala position och status. Titlar handlade förr mycket om positionering och det var viktigt hur man titulerade varandra. Titlarna påminde ständigt om vem som hade makt, status och rätt att bestämma och vem som inte hade det. Den som hade makt att bestämma över andra hade således den rätten markerad med en titel. Ett exempel på en mycket tidig sådan titel är fornsvenskans jarl, som var kungens högste ämbetsman. Det var inte direkt lätt att hålla reda på allas titlar och hur de skulle tituleras. Den stora titelsjukan mer eller mindre exploderade på 1820-talet då den spred sig till medelklassen. Medelklassen var visserligen under ståndsklassen men med den framväxande arbetarklassen ville man avgränsa sin egen klass från den.

Medeltiden

I fornsvenskan var du (þu) det enda och naturliga tilltalet till en person, och du användes även i lagtexter. Under 1100- och 1200-talen duar och niar man om vart annat. Det är först på 1300-talet som det formella tilltalsbruket etablerade sig. 1200-talet räknas som den svenska adelns uppkomst, frälset, och i Alsnö stadga år 1280 stadfästes frälset. De som tillhörde frälset fick senare rätt att utöva särskilt stor myndighet på sina egendomar. Det ursprungliga svenska ”I” (från tyskans Ihr), blev så småningom ni, och började på 1200-talet användas som en hövlighet gentemot kungligheter, adel och präster. Barn tilltalade också föräldrar och äldre med I. De svarade i sin tur med du. Därmed kom tilltalsorden att uttrycka ett hierarkiskt förhållande. I det medeltida högreståndssamhället tilltog användandet av titlar, vilka framhävde en mer detaljerad rangordning.

1500- och 1600-talen

Under 1500- och 1600-talen var det konungen som rangordnade ståndspersoner och högre ämbetsmän. Det var födelsebörden som var avgörande för vem som fick de mest prestigefyllda ämbetena. Denna rangordning hade i sin tur betydelse för tilltalsskicket. Under 1500-talet minskade behovet av adelns rusttjänst. Istället kom adeln nu att bli ett ämbetsmannastånd. Från början var som sagt börden det avgörande för innehavarens rangordning, men från 1672 var det ämbetenas inbördes ordning som graderades och meriter och kompetens kom allt mer att ligga till grund vid tillsättningar av till statliga ämbetena. Adeln hade visserligen ensamrätt till alla högre ämbeten men detta kunde dock lösas genom ett adlande, om det var en ofrälse som var den mest lämpliga kandidaten till en viss position. Erik XIV ville skapa ett svenskt hov efter utländsk förebild och införde i samband med kröningen 1561 adliga titlar, greve och friherre, där greve är den högsta svenska titeln. En friherre tituleras muntligt baron, men hans hustru alltid friherrinna. En hustru till en greve tituleras grevinna. Grevar och friherrar har rätt till titeln Högvälborne, exempel Högvälborne Herr Greve Adam Ludwig Lewenhaupt. Ogift kvinna av grevlig eller friherrlig ätt benämns fröken. Adelsman som inte är greve eller friherre benämns herr. Adliga kvinnornas titlar är fru respektive fröken. År 1617 tilldelades adeln nya privilegier av Gustav II Adolf med preciserade förmåner som ensamrätt till alla rikets högre ämbeten och ytterligare skattefrihet. Denna ensamrätt gällde även högre officerspositioner i krigsmakten.

1700-talet

Under 1700-talet växer en vurm för det franska språket fram i Sverige och bland bildade personer var man nu vous och ni med varandra. Detta gällde speciellt vid Gustav III:s hov men redan i slutet av århundradet tappar niandet mark.

1800-talet

Under 1800-talet sprids titulerandet och omfattar till slut mer eller mindre hela samhället. Adelns ensamrätt till statliga ämbeten avskaffades i 1809- års grundlag. Detta var något som gynnade borgerskapet, medelklassen. Utbildning och erfarenhet blev viktigt och synen på handel och affärer ändrades till förmån för borgerskapet. Ett exempel på en grupp med status som nu växer fram är grosshandlarna. Detta innebar även att titulerandet tog fart i denna klass och det är nu den stora titelsjukan får fotfäste. Medelklassen tar nu efter adelns gamla traditioner och manér för att med titlar som statusmarkörer markera sin position i samhället, framförallt gentemot de lägre samhällsskikten.

Tilltal med ni

Under 1800-talet gick ni gick från att uttrycka respekt vid tilltal till det motsatta och nu användes ni enbart uppifrån ner – herrskapet niade tjänstefolket, som i sin tur titulerade herrskapet. Ni blev därmed ett nedlåtande tilltal och kom inte på fråga vid tilltal till någon med samma eller högre samhällsklass. Ordet ni förlorade därmed sitt värde då det användes ensidigt i tilltal till underordnade eller socialt lägrestående personer, medan högre stående personer tilltalades med sin titel såsom adelstitel, militärgrad eller yrkestitel. Tilltal i tredje person till en underställd med han eller hon uttryckte faktiskt mer hövlighet än ni. Det uppfattades som grovt oartigt att tilltala en högre stående med ni. Detta tilltalssystem speglade naturligtvis den sociala ojämlikheten. Brukandet av tilltal i tredje person respektive med titel förekom ända fram till 1950- och 60-talen i Sverige, dvs fram till du-reformen i slutet av 1960- talet. Både under 1800-talet och på 1920- och 1930-talen förekom försök att införa ni som allmän tilltalsform. Dessa ni-reformer fick aldrig brett genomslag, mestadels på grund av ordets nedlåtande karaktär samt att du redan börjat användas alltmer, exempelvis inom arbetarklassen. Även inom medelklassen fanns helt olika världar som den akademiska världen och ämbetsmanna- världen. Var och en av dem hade sin egen hierarki och som bestod av ett flertal nivåer. Positioneringen vad man själv stod var viktig liksom att hävda sin status gentemot andra. Inom varje grupp visste de hur man skulle bete sig gentemot varandra. Detta var ett komplicerat spel och det var inte lätt för någon utifrån att ta sig in. Det var höga trösklar att ta sig över för att komma in i finrummet. För nyrika uppkomlingar, parvenyer, som ville in var det svårt att tyda spelets regler om man inte kände till dem.

Gå på “visit”

Det var även viktigt att hålla se väl med alla genom att gå på så-kallad visit. Att gå på visit tog mycket tid i anspråk. Var personen man ämnade besöka inte hemma lämnades ett visitkort för att tala om att man varit där i egen hög person. Visitkorten var även viktiga för att hålla reda på varandras titlar. Visitkorten var i början av 1800-talet färgglada och handmålande men på 1830-talet blev det högsta mode med tryckta visitkort. Att tilltala någon med fel titel kunde bli riktigt pinsamt så det var viktigt att ha full kontroll på detta. Man kunde dock välja att lägga bort titlarna med varandra men då var det alltid den med högre rang som skulle föreslå det. Man drack då, som en ritual, en ”du-skål” eller ”brorskål”. Man fick sen inte glömma bort vem man lagt bort titlarna med för då hade man verkligen gjort bort sig. Att ha ett stort nätverk var viktigt. Visitkortet har tillhört Arthur Bäckström (1861- 1941), ägare av Julita gård och löjtnant vid Södermanlands regemente. Nordiska Museet på DigitaltMuseum. ID: NM.0507676+. Det var inte heller alltid lätt att veta vem som stod högst i rang och det kunde ställa till problem i umgänget. Vid knytandet av kontakt, exempelvis mellan två familjer, var det nämligen den med längre rang som skulle ta initiativet till kontakten. Genomgående för medelklassens olika statusklasser vad avser position och rangordning, för att anses tillräckligt fin, var att ha ett yrke där man inte kroppsarbetande. Vidare var det kutym att man åtminstone hade minst ett hembiträde. Titlarna var viktiga som statusmarkörer för männen, men männens sociala status avspeglades också på deras hustrur som ofta fick en feminin form av sina mäns titlar. Exempel på sådana är var professorn - professorskan, direktören – direktörskan, konsuln – konsulinnan, Ingenjören – ingenjörskan, översten – överstinnan, majorn – majorskan, kaptenen – kaptenskan etc. Under slutet av 1800-talet kom en nyhet som revolutionerade hela systemet med att gå på visit, nämligen telefonen. Den gjorde det enkelt och effektivt att kommunicera med varandra och telefonkatalogen ersatte nu visitkorten som det medium man använde för att se vilken titel en person innehade. Visitkortet har tillhört Demoiselle Caroline Edman. Nordiska museet på Digitalt Museum. ID: NM.0218257. Se vidare Caroline Edman. Under den period då sedvänjan med att gå på visit och visitkorten var i bruk handlade det främst om medelklassens sätt att positionera sig i social ranking. Men med tiden började titulerande även att användas i de lägre samhällsskikten. Bönderna hade tidigare inte använt sig av sociala titlar men självägande bönder (skattebönder) började nu kalla sig hemmansägare för att markera en högre status på samhällsstegen än andra som arbetade med jordbruk såsom arrendatorer, torpare, drängar och statare. Om man tittar på äldre gravar på landsortskyrkogårdar ser man många gravstenar med just titeln hemmansägare. Även bland arbetare började bruket av titlar att bli vanligt under 1800-talets slut, men då rör det sig främst om rena yrkestitlar. Dessa arbetsyrkestitlar markerade inte status på samma sätt som medelklassens titlar utan var mer ett sätt att särskilja yrkespersoner från varandra, då det fortfarande var vanligt med patronymikon bland dessa yrken. Man kunde därmed särskilja snickaren Anders Karlsson från muraren Anders Karlsson.

Visitkortsporträtt

I början av 1860-talet blev det högsta mode i Sverige med sk. visitkortsporträtt. Seden kom från Frankrike. Visitkortsporträtten var små fotografier gjorda i storlek som ett visitkort. Ett tunt fotografi monterades på en tjockare papp. Kortets mått var, när fotografiet monterats på ett pappkort, 2,5 × 4 tum (6,4 x 10,4 cm). Sådana fotografier mycket populära och byttes mellan vänner och besökare. Bilden visar ett visitkortsporträtt av källarmästare Gustaf Ferdinand Knaust. Fotografering 1860 - 1880. Fotograf okänd. Sundsvalls museum på DigitaltMuseum. ID: SuM-foto019536. Gustav F. Knaust var född 1835-02-04 i Helsingborg, död 1883-05-15 i Sundsvall. Han gifte sig 1863 med Carolina Josefina Andersson, född 1839-08-14 i Halmstad. Paret fick många barn. G. F. Knaust kom till Sundsvall år 1856, där han etablerade en källarrörelse och Hotell Knaust. I Knausts hotell- och restaurangrörelse arbetade även hans brorson Adolf Fredrik Knaust (1856–1907). År 1881 fick G.F. Knaust arrendera det i Sundsvalls stadshus inrymda hotell- och restaurangföretaget, varvid han måste överlåta sitt Hotell Knaust till en annan person. Efter Gustav Ferdinands död samma år drev brorssonen det vidare åt Gustav Ferdinands änka mellan 1883- 1885. Gamla Hotell Knaust låg för övrigt på Strandgatan vid hamnen och förstördes i den stora stadsbranden år 1888, liksom Adolf Fredriks eget hotell, Hotell Nord, som låg i hörnet av Storgatan och Nygränd och som han övertog året innan branden. Det kända klassiska Hotell Knaust med sin pampiga vita carraramarmortrappa öppnades först den 9 oktober 1891, dvs efter stadsbranden 1888, av Adolf Fredrik Knaust. Hotell- och restaurangrörelsen drevs efter Adolf Fredriks död 1907 vidare av hans son Oscar Knaust (1886–1943). I början av 1870-talet tillkom de så kallade kabinettskorten, som var större, monterade på pappskivor i storleken 4,5 × 6,5 tum. Kabinettskorten behöll sin popularitet fram till tidigt 1900-tal.

Tilltal

Hur gick då tilltalen till? Om man inte kände till namnet men väl titeln så upprepas den varje gång man tilltalade personen. Då det kunde uppfattas som oförskämt att säga ni titulerades alla; ”hovmästaren”, ”direktörn”, ”ingenjörn” etc. Visste man både titel och namn användes både dessa vid tilltal, exempelvis ”Direktör Lundmark”, ”Ingenjör Pettersson”, ”Doktor Lindberg” m.fl. Om man inte kände till vare sig titel eller namn så var det Herrn, Frun, Fröken etc. som användes vid tilltal, aldrig ni. Barn tilltalade äldre med farbror eller tant. För personer med adlig titel (greve eller friherre) rankades deras adliga titlar högre än deras yrkestitlar. I det militära titulerades till exempel greve Samuel August Sandels generallöjtnant i sin tjänst på sitt regemente, men greve utanför det. En friherrlig general kallas baron av sina tjänare, men general av tjänsteunderordnade. Se nedan. Benämningarna herr och fru var förbehållet människor högt upp i samhället. Bönder och torpare i Sverige hade inga titlar, de tilltalades med sina förnamn och patronymikon.

Relaterade länkar

• Gamla yrkestitlar • Adel och adelsbegreppet • Det gamla bondesamhället • Svenska militära ordnar och tapperhetsmedaljer • Riksdagens historia

Referenslitteratur

• När titelsjukan härjade, artikel av Kekke Stadin, professor i historia, Södertörns högskola, i Släkthistoriskt Forum, Nr 1 2018. • Bland fröknar, pigor, jungfrur och mamseller, artikel av Eva Johansson i Släkthistoriskt Forum, Nr 1 2018. • Du eller ni? Artikel av Karin Håkanson i Populär Historia, 1 december 2003. • Från och med DU – och tillbaka igen, artikel av Wivan Nygård-Fagerudd i Språktidningen 7/2016. • Tilltalsformer och personbeteckningar i skönlitterära översättningar mellan svenska och tyska, masteruppsats av Mareike Zoege, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, VT2015. • Generalmönsterrullor - Södermanlands regemente (D) 169 (1879-1883) Bild 710. • Wikipedia Överst på sidan

Tilltal av kvinnor

Fru och Fröken

Under 1500- och 1600-talen användes Fru respektive Fröken inom kungahuset men dessa benämningar blev under 1800-talet förbehållna adeln. Döttrar bland allmogen, dvs döttrar till bönder och torpare m.fl., kallades däremot inte Fröken. Tittar men i vigselböckerna i landsortsförsamlingar på 1800-talet benämns de allmogekvinnor som gifter sig vanligen bonddotter, torpardotter etc. Först vid mitten av 1900-talet blir Fru beteckningen på en gift kvinna i allmänhet, dvs även i de lägre samhällsklasserna. Efter ståndsriksdagens avskaffande 1866 genomdrevs en Frökenreform (Aftonbladsreformen) som innebar att alla ogifta kvinnor av ”bättre samhällsklass” kunde kalla sig Fröken. Fröken eller Fröken plus namn användes därefter vid tilltal av ogifta kvinnor under större delen av 1900- talet, istället för du eller ni. På motsvarande sätt benämndes gifta kvinnor Fru. På ett konditori kunde låta ”Önskar Fru Karlsson mer kaffe.” eller på ett kontor ”Vill fröken Andersson renskriva brevet till i eftermiddag.” Även ”hon” kunde användas vid tilltal till en kvinna i lägre position, exempelvis ett hembiträde, ”Hon kan servera maten nu”. Tilltal till en underställd i tredje person med hon eller han uttryckte faktiskt mer hövlighet än ni. Fröken användes även vid tilltal av kvinnor i vissa yrken såsom i skolan (lärarinnor), servitriser på restauranger, expediter i finare affärer etc. På en restaurang kunde det låta: ”Fröken, kan jag få notan tack.”

Mamsell (Mademoiselle/Demoiselle) och

Madam

Döttrar till välbärgade borgare samt präster benämndes mamsell som ogifta under 1700- och 1800-talen. Varianter som mademoiselle och demoiselle fanns också. Mamsell användes däremot inte för döttrarna i adliga familjer; de kallades fröken. Inte heller användes mamsell av allmogens döttrar. I början användes dock demoiselle enbart som beteckning på ogifta kvinnor inom präst- och högre borgarståndet. När ordet senare blir mamsell så företar det en resa nedåt i hierarkin. Först om ogifta kvinnor i nedre borgarståndet och därefter mycket snabbt även om kvinnor i kvinnliga yrken, och då oavsett om den man tilltalade faktiskt var gift eller. Bilden visar Demoiselle Efva Rodhe (1836-1919). Visitkortsporträtt. Bohusläns Museum på DigitaltMuseum. ID: UMFA53691:0019. Fotograf Axel Theodor Lindahl (1841 - 1906). Efva Sophia Rodhe var född 1836-09-18 i Harplinge (N), död 1919-05-06 i Göteborgs dkf (O). Hon var dotter till bataljonspredikanten Herr Magister Magnus Rodhe och hans hustru Fru Ejda Catharina Rodhe, född Norman. Efva Rodhe var skolföreståndarinna, ogift. I kyrkböckerna står hon först som mamsell och senare i livet som skolföreståndarinna. Hon bor på 1870- talet i Uddevalla och sen i Göreborg. Seden med visitkortsporträtt kom till Sverige i början av 1860- talet. Mamsell användes även vid tilltal av anställda i hushållen på gods och herresäten, exempelvis på guvernanter och sällskapsdamer. Under 1800-talets andra hälft ser en förskjutning mot fröken som tidigare enbart använts för ogifta adliga döttrar. Madam användes initialt för gifta kvinnor i borgarfamiljer. Men ganska snart försvann emellertid madam i denna betydelse. Istället kom madam att användas för gifta kvinnor/änkor som bedrev enklare affärsrörelser i egen regi, exempelvis torgmadammer, roddarmadammer, skurmadammer och mursmäckor, dvs vanligtvis typiska okvinnliga yrken. Madam kunde även beteckna en änka till en bonde på landsbygden som drev gården vidare i egen regi. Jämför Madam Flod i Strindbergs Hemsöborna.

Pigor och jungfrur

Jungfru var tidigt en benämning på ogifta högreståndskvinnor och borgardöttrar. Från år 1733 tycks dock alla adliga ogifta kvinnor kallas fröknar, medan borgerliga ogifta kvinnor kom att kallas mamsell. Med tiden kom jungfru att beteckna en finare sorts piga (tjänstekvinna) vars huvudsakliga arbetsuppgifter var inomhus och som på 1920-talet blev hembiträde. Piga betecknade egentligen en ogift allmogedotter (hemmadotter om hon bodde kvar på gården), främst i södra Sverige. Piga kom även att bli beteckningen på kvinnliga anställda på gårdar, dvs tjänstepigor. Titeln piga kom att användas fram till 1920-talet. De allra flesta unga kvinnor på landsbygden arbetade som pigor (tjänstepigor) innan de gifte sig. Pigorna arbeta med diverse hushållssysslor på gården både inomhus och utomhus, bland annat med djuren och mjölkning. Ordet piga fick med tiden en låg status. Pigor var motsvarigheten till gårdens manliga anställda drängar. Bilden visar två pigor/hembiträden vid Billsjö Herrgård 1936-1937. Tekniska museet på DigitaltMuseum. Fotograf okänd. ID: TEKA0158339. Jungfrun däremot arbetade inomhus, i regel på gods hos högreståndsfamiljer och välbärgade borgarfamiljer. Hon kallades även tjänarinna. På adliga gods var det vedertagen sedvänja att både pigor och jungfrur fick sina bröllop bekostade av arbetsgivarna. Jungfrur var vanligen underställda en anställd husföreståndarinna, husmor eller husfru, eller också direkt underställda familjen, då ofta under hustruns direktiv. Bilden visar tjänstefolk på Tynnelsö gård, Ytterselö (D) cirka 1914. Vi ser kuskar, betjänt, pigor/jungfrur, husor m.fl. i eleganta tjänstekläder. Foto Martin Söderholm.

Du-reformen

Runt 1970 etablerade sig ett allmänt du i Sverige. Den så kallade du-reformen var dock inget politiskt beslut utan en följd av förändringar i samhället. Bror Rexed, den dåvarande generaldirektören för Medicinalstyrelsen meddelade år 1967 att han ville bli duad av alla och han var en av flera bidragande orsaker till att duandet slog igenom. I Sverige används idag tilltal med du till alla förutom kungafamiljen. Ni däremot används mer sällan, det är lite gammaldags och opersonligt och ofta – i äldre personers öron – nedlåtande. Däremot finns idag ett nytt niande som förekommer bland yngre personer, ofta i serviceyrken, och används av dessa för att visa sig artiga, framförallt gentemot äldre personer. Detta görs i tron att du uppfattas som mer oartigt än ni. Ni skulle då markera både distans och göra ett gott intryck på andra och används gentemot personer som man inte känner. Det kanske inte alltid uppskattas av äldre personer som varit med om det gamla niandet.

Demoiselle Caroline Edman

Jag blev nyfiken på vem personen bakom namnteckningen på visitkortet var, dvs Demoiselle Caroline Edman och beslöt att försöka spåra henne. Enligt Nordiska Museets text till visitkortet skulle brukaren av kortet ha en knytning till Staby gård, Giresta socken. Giresta socken i ligger i Lagunda härad, Uppland, nordost om Enköpings. Staby är ett frälsesäteri i Giresta socken om 1 ½ mantal. Eftersom Caroline Edman kallas demoiselle, dvs fröken, så bör Edman vara hennes flicknamn. Jag har försökt spåra henne i kyrkböckerna men mycket av Girestas kyrkböcker förstördes i en brand i kyrkan år 1911. Men vissa böcker finns kvar och jag har bl.a. tittat i Girestas Hfl för 1856 - 1860 och där hittat flera Edman, dock inte Caroline. Vid denna tid fanns vid säteriet en Direktör Johan Joachim Edman (Saltsjuderidirektör), född 1798 i Malax socken, Wasa, Finland, död 1864 i Giresta. Fyra barn finns med i denna husförhörslängd (Hfl) men ingen hustru. På gården finns även en brorson, Wilhelm Theodor Edman (f. 1838 i Stockholm), samt en brorsdotter, Demoiselle Mathilda Maria Edman (f. 1830 i Stockholm). Men, Johan Joachim Edman hade en bror, Fredrik Theodor Edman, och det visade sig att Fredrik hade en dotter med namnet Carolina Elisabeth. Carolina Elisabeth Edman, född 1847-08-06 Altuna (C), död 1868-11-20 i Hjorten No 10, Uppsala domkyrkoförsamling (maginflammation). Hon dog vid 21-års ålder och var ogift. Carolina var dotter till direktör Fredrik Theodor Edman (f. 1806 i Wasa, Finland) och hans hustru Anna Mossberg (f. 1812 i Ärla, död 1892 i Hedvig Eleonora (AB)). Fredrik var understyresman vid Salpetersjuderistaten. Med största sannolikhet är Carolina Elisabeth Edman den demoiselle Caroline Edman som skrivit sitt namn på visitkortet. Jag har även hittat några fotografier på Carolina Elisabeth och hennes familj.