I det svenska bondesamhället under 1700- och 1800-talet talade man inte så mycket om familjen utan om "folket på gården". Till gårdsfolket hörde bondens familj, kanske några släktingar och dessutom tjänstefolket: drängar och pigor. Drängarna och pigorna kunde vara barn, ungdomar som arbetade tills de fick en egen gård, och äldre människor som inte hade kunnat skaffa egen jord. På en svensk gård bodde oftast ej fler än tio personer. Det var svårt att skaffa fram mat till fler. En gård hade ofta drängar och pigor om husbonden och husfrun var unga och hade små barn. När barnen blev större och kunde hjälpa till med arbetet på gården behövdes i regel inga pigor och drängar. Bondefamiljerna brukade ej ha så många barn. Man gifte sig sent, kvinnorna var ofta 25 år eller äldre, männen omkring 30. Men traditionerna var olika i olika delar av landet.Människorna i torp och backstugor hade inget tjänstefolk. Istället arbetade de själva för andra. De bodde i kärnfamiljer (mamma, pappa, barn), men måste ofta skicka barnen som lillpiga eller lilldräng till någon bonde redan då de var små. Bilden till höger är från köket i mangårdsbyggnaden på Kvekgården utanför Enköping. Foto Hans Högman, 1992.I bondesamhället var det inte förälskelse och kärlek som bestämde vem man gifte sig med. Vilken familj man kom ifrån, hur stor gård familjen hade mm var viktigare.Man behöver bara gå tillbaka till början av 1900-talet för att det skulle ha varit otänkbart för en gift kvinna i Sverige att gå utomhus utan hårbeklädnad. Håret fick ej visas utan man bar alltid någon form av huvudbonad. Detta levde längst tid kvar på landsbygden.Känd är den historia om en kvinna i en bondby som skulle uträtta ett ärende tidigt på morgonen. Hon struntade i huvudbonaden och hade bara nättsärken på sig (något under bar man ej, underkläder fanns inte) när hon gick ut. Trots den tidiga timmen möter hon en granne. Snabbt som ögat lyfter hon särken så att håret täcks. Det var viktigare att skyla håret än resten av kroppen.I bondesamhället sattes de gamla "på undantag". Det betydde att de lämnade över gården till något av barnen och flyttade till en mindre stuga på gården, undantagsstugan. Man skrev ett kontrakt (undantagskontrakt/födorådskontrakt/fördelskontrakt) där det stod vad de unga skulle ge de gamla varje år: ved, säd, hö osv. Detta kallades födoråd och födorådstagare.Pigor och drängar, som kanske arbetat hela sitt liv på gården, fick ofta stanna när de blev gamla. De kallades inhyse-hjon.Att sitta på undantag innebar att säljaren av en jordbruksfastighet hade rätt att för sin återstående livstid behålla brukanderätt till en mindre bostad/stuga eller ett mindre jordområde som undantas från köparens rätt att fullt ut förfoga över den överlåtna fastigheten. Förmånstagaren behåller sin rätt även om fastigheten skulle säljas vidare. Detta reglerades i ett kontrakt, undantagskontrakt.Detta var mycket vanligt vid överlåtelse av en jordbruksfastighet från en generation till nästa.Men alla på landsbygden bodde ej på bondgårdar. Det fanns många fattiga och sjuka som måste klara sig på det som bönderna ville ge dem. I mitten av 1800-talet började man auktionera bort fattiga barn och gamla till de som hade lägst krav på ersättning från socknen för att ta hand om dem. Ofta fick barnen arbeta hårt på gården dit de kom. Aktionerna med fattiga människor fortsatte ända till 1918.
Drängar och pigor
Drängar respektive pigor var tjänstefolk på bondgårdar. Dessa benämningar användes i början även för ogifta söner och döttrar som arbetade hemma på föräldrarnas gård. Dessa benämningar används fortfarande bl.a. i Danmark för pojkar och flickor.I Sverige så kom anställda att kallas för tjänstedrängar respektive tjänstepigor för att skilja dem från gårdarnas egna söner och döttrar. Sedermera kom benämningen drängar och pigor enbart att användas för anställda.Andra benämningar för anställda på bondgårdarna var förutom tjänstefolk även tjänstehjon och legohjon.
Drängar
En dräng var således en jordbruksarbetare och utförde grövre sysslor på gården. Drängarna var vanligen ogifta och anställdes i regel på helårskontrakt. Deras anställning lydde under tjänstehjonsstadgan. Under 1700- och 1800-talen var drängarna färre till antalet än pigorna, utom i Bohuslän och Skåne, där fisket resp. det tunga jordbruket krävde mansarbeten i större omfattning. På de större gårdarna bodde drängarna ofta i en särskild drängkammare eller i en separat byggnad, en sk. drängstuga.Bilden till höger är från drängkammaren på Kvekgården, Enköping. Foto Hans Högman, 1992.
Pigor
En piga var en tjänsteflicka som arbetade på bondgårdar och vanligen städslad årsvis. De arbetade med en mängd olika arbetsuppgifter. På gods och herrgårdar hade de mer specialiserade uppgifter som kökspiga, lagårdspiga etc.
Legostadgan
Mellan 1664 och 1926 reglerades förhållandet mellan arbetsgivaren och hans tjänstefolk i ett antal legostadgor. Fram till 1920 tillät dessa stadgor arbetsgivaren att utöva aga. Efter 1858 fick det dock aga endast ske mot män under 18 och kvinnor under 16 år. Löner och anställningstid reglerades också av stadgorna. Förutom mat och husrum och klädesplagg fick tjänstefolket även en mindre kontantsumma. Den första legostadgan utfärdades 1664 och följdes av nya stadgor 1686, 1723, 1739, 1805 och 1833; den sistnämnda upphävdes först 1926. Slankveckan eller friveckan var en fri vecka som medgavs för tjänstefolk som bytte tjänst, allt enligt legostadgan Drängen eller pigan skulle inställa sig i sin nya tjänst senast sju dagar efter flyttdagen. Flyttningsdag eller flyttdag var den dag då ett legohjonsavtal upphörde. Utanför Stockholm var det den 24 oktober, i Stockholm även 24 april (enligt 1833 års legostadga). Innan dess hade tjänstefolk anställts vid Mickelsmäss (29/9) för ett år. Detta datum ändrades dock låg inom böndernas arbetsår. I samband med byte av tjänst och bostadsort fick man en veckas ledighet (i städer 4 dagar), den sk. friveckan eller slankveckan.
Husagan
Husbonden hade rätt att kroppsligen bestraffa både hustru, barn och tjänstefolk. Enligt de medeltida landskapslagarna ägde husbonden rätt att med måtta aga både sin hustru, sina barn och sitt tjänstefolk. I 1734 års lag fanns inga bestämmelser om mannens rätt att aga sin hustru men däremot bestämmelser om föräldrars rätt att aga sina barn. Husbondens och husmoderns rätt att aga sitt tjänstefolk reglerades framför allt i de olika legostadgorna. År 1920 avskaffades helt och hållet husbondens rätt att aga sina tjänstehjon.
Sörkörare
Sörkörare var beteckningen på de bönder i södra- och mellersta Norrland som med häst och släde vintertid (sk. forkörning) for till Stockholm och städerna runt Mälardalen för att sälja gårdens produkter såsom skinn, skogsfågel, hantverk och lärft (linnetyg).Mer om sörkörare.
I det svenska bondesamhället under 1700- och 1800-talet talade man inte så mycket om familjen utan om "folket på gården". Till gårdsfolket hörde bondens familj, kanske några släktingar och dessutom tjänstefolket: drängar och pigor. Drängarna och pigorna kunde vara barn, ungdomar som arbetade tills de fick en egen gård, och äldre människor som inte hade kunnat skaffa egen jord. På en svensk gård bodde oftast ej fler än tio personer. Det var svårt att skaffa fram mat till fler. En gård hade ofta drängar och pigor om husbonden och husfrun var unga och hade små barn. När barnen blev större och kunde hjälpa till med arbetet på gården behövdes i regel inga pigor och drängar. Bondefamiljerna brukade ej ha så många barn. Man gifte sig sent, kvinnorna var ofta 25 år eller äldre, männen omkring 30. Men traditionerna var olika i olika delar av landet.Människorna i torp och backstugor hade inget tjänstefolk. Istället arbetade de själva för andra. De bodde i kärnfamiljer (mamma, pappa, barn), men måste ofta skicka barnen som lillpiga eller lilldräng till någon bonde redan då de var små. Bilden till höger är från köket i mangårdsbyggnaden på Kvekgården utanför Enköping. Foto Hans Högman, 1992.I bondesamhället var det inte förälskelse och kärlek som bestämde vem man gifte sig med. Vilken familj man kom ifrån, hur stor gård familjen hade mm var viktigare.Man behöver bara gå tillbaka till början av 1900-talet för att det skulle ha varit otänkbart för en gift kvinna i Sverige att gå utomhus utan hårbeklädnad. Håret fick ej visas utan man bar alltid någon form av huvudbonad. Detta levde längst tid kvar på landsbygden.Känd är den historia om en kvinna i en bondby som skulle uträtta ett ärende tidigt på morgonen. Hon struntade i huvudbonaden och hade bara nättsärken på sig (något under bar man ej, underkläder fanns inte) när hon gick ut. Trots den tidiga timmen möter hon en granne. Snabbt som ögat lyfter hon särken så att håret täcks. Det var viktigare att skyla håret än resten av kroppen.I bondesamhället sattes de gamla "på undantag". Det betydde att de lämnade över gården till något av barnen och flyttade till en mindre stuga på gården, undantagsstugan. Man skrev ett kontrakt (undantagskontrakt/födorådskontrakt/fördelskontrakt) där det stod vad de unga skulle ge de gamla varje år: ved, säd, hö osv. Detta kallades födoråd och födorådstagare.Pigor och drängar, som kanske arbetat hela sitt liv på gården, fick ofta stanna när de blev gamla. De kallades inhyse-hjon.Att sitta på undantag innebar att säljaren av en jordbruksfastighet hade rätt att för sin återstående livstid behålla brukanderätt till en mindre bostad/stuga eller ett mindre jordområde som undantas från köparens rätt att fullt ut förfoga över den överlåtna fastigheten. Förmånstagaren behåller sin rätt även om fastigheten skulle säljas vidare. Detta reglerades i ett kontrakt, undantagskontrakt.Detta var mycket vanligt vid överlåtelse av en jordbruksfastighet från en generation till nästa.Men alla på landsbygden bodde ej på bondgårdar. Det fanns många fattiga och sjuka som måste klara sig på det som bönderna ville ge dem. I mitten av 1800-talet började man auktionera bort fattiga barn och gamla till de som hade lägst krav på ersättning från socknen för att ta hand om dem. Ofta fick barnen arbeta hårt på gården dit de kom. Aktionerna med fattiga människor fortsatte ända till 1918.
Drängar och pigor
Drängar respektive pigor var tjänstefolk på bondgårdar. Dessa benämningar användes i början även för ogifta söner och döttrar som arbetade hemma på föräldrarnas gård. Dessa benämningar används fortfarande bl.a. i Danmark för pojkar och flickor.I Sverige så kom anställda att kallas för tjänstedrängar respektive tjänstepigor för att skilja dem från gårdarnas egna söner och döttrar. Sedermera kom benämningen drängar och pigor enbart att användas för anställda.Andra benämningar för anställda på bondgårdarna var förutom tjänstefolk även tjänstehjon och legohjon.
Drängar
En dräng var således en jordbruksarbetare och utförde grövre sysslor på gården. Drängarna var vanligen ogifta och anställdes i regel på helårskontrakt. Deras anställning lydde under tjänstehjonsstadgan. Under 1700- och 1800-talen var drängarna färre till antalet än pigorna, utom i Bohuslän och Skåne, där fisket resp. det tunga jordbruket krävde mansarbeten i större omfattning. På de större gårdarna bodde drängarna ofta i en särskild drängkammare eller i en separat byggnad, en sk. drängstuga.Bilden till höger är från drängkammaren på Kvekgården, Enköping. Foto Hans Högman, 1992.
Pigor
En piga var en tjänsteflicka som arbetade på bondgårdar och vanligen städslad årsvis. De arbetade med en mängd olika arbetsuppgifter. På gods och herrgårdar hade de mer specialiserade uppgifter som kökspiga, lagårdspiga etc.
Legostadgan
Mellan 1664 och 1926 reglerades förhållandet mellan arbetsgivaren och hans tjänstefolk i ett antal legostadgor. Fram till 1920 tillät dessa stadgor arbetsgivaren att utöva aga. Efter 1858 fick det dock aga endast ske mot män under 18 och kvinnor under 16 år. Löner och anställningstid reglerades också av stadgorna. Förutom mat och husrum och klädesplagg fick tjänstefolket även en mindre kontantsumma. Den första legostadgan utfärdades 1664 och följdes av nya stadgor 1686, 1723, 1739, 1805 och 1833; den sistnämnda upphävdes först 1926. Slankveckan eller friveckan var en fri vecka som medgavs för tjänstefolk som bytte tjänst, allt enligt legostadgan Drängen eller pigan skulle inställa sig i sin nya tjänst senast sju dagar efter flyttdagen. Flyttningsdag eller flyttdag var den dag då ett legohjonsavtal upphörde. Utanför Stockholm var det den 24 oktober, i Stockholm även 24 april (enligt 1833 års legostadga). Innan dess hade tjänstefolk anställts vid Mickelsmäss (29/9) för ett år. Detta datum ändrades dock låg inom böndernas arbetsår. I samband med byte av tjänst och bostadsort fick man en veckas ledighet (i städer 4 dagar), den sk. friveckan eller slankveckan.
Husagan
Husbonden hade rätt att kroppsligen bestraffa både hustru, barn och tjänstefolk. Enligt de medeltida landskapslagarna ägde husbonden rätt att med måtta aga både sin hustru, sina barn och sitt tjänstefolk. I 1734 års lag fanns inga bestämmelser om mannens rätt att aga sin hustru men däremot bestämmelser om föräldrars rätt att aga sina barn. Husbondens och husmoderns rätt att aga sitt tjänstefolk reglerades framför allt i de olika legostadgorna. År 1920 avskaffades helt och hållet husbondens rätt att aga sina tjänstehjon.
Sörkörare
Sörkörare var beteckningen på de bönder i södra- och mellersta Norrland som med häst och släde vintertid (sk. forkörning) for till Stockholm och städerna runt Mälardalen för att sälja gårdens produkter såsom skinn, skogsfågel, hantverk och lärft (linnetyg).Mer om sörkörare.
