Allmänt

Den svenska sockenindelning är mycket gammal. Nuvarande utseende fick den under 1100/1200- talen. Sockenbegreppet har två betydelser, del en kyrklig och dels en världslig. Det är osäkert vilken betydelse som kom först. Med det kyrkliga sockenbegreppet avses det geografiska område som omfattar området där församlingens medlemmar bor. Med andra ord sockenkyrkans upptagningsområde. Det världsliga begreppet avser det geografiska område (socknen) som styrs av sockenstämman etc.

Kyrkans indelningar

Socken

Socken avser alltid en territoriell enhet medan församling kan användas både om territorial- och personalförsamlingar. Kyrkan i en socken/församling leddes av en komminister eller kaplan som det hette tidigare. Vid varje kyrka fanns även en klockare. I kyrkan förvarades kontanta medel i kyrkkistan, som var låst och hade tre lås. En nyckel hade prästen, och de två andra hade de båda kyrkovärjarna (kyrkvärdarna). Dessa tre hade det ekonomiska ansvaret och skulle vid vårens sockenstämma redovisa ekonomin. Kyrkoherden var sockenstämmans självskrivna ordförande. Kyrkoherden följde sina sockenbor genom livet och hade ett ansvar inför Gud, biskop och domkapitel att leda dem på den rätta vägen till frälsningen genom katekesundervisning, husförhör, förkunnelse och sakramentsförvaltning.

Pastorat

En eller flera församlingar inom ett område bildar ett pastorat. Pastoratets ledare är kyrkoherden. Ett pastorat utgör området för kyrkoherdens ämbetsutövning. Den största församlingen där kyrkoherden bodde kallades moderförsamling och de övriga annexförsamlingar. För de lågt avlönade kyrkoherdarna skulle få tillräckliga inkomster stadgade Västerås ordinantia 1527 att där gällen, d.v.s. kyrkoherdens ämbetsområde, var svaga skulle två gäll förenas till ett. Det var stor skillnad på pastoraten vad avser ekonomin. Vissa pastorat var feta medan andra magra. En kyrkoherde i ett fett pastorat hade högre status än en kyrkoherde i ett magert pastorat. Det var även ett stort avstånd mellan kaplaner och kyrkoherdar om man ser på tjänsteställningen. Annexkyrkorna kallades ofta för redkyrkor (ridkyrkor) därför att det inte alltid fanns väg mellan pastoratets kyrkor utan prästen var tvungen att rida till annexkyrkan, när han skulle förrätta gudstjänsten. En annan typ av församlingar som inte stod under domkapitlet var regementena under den tid de låg i fält. Ett regemente hade i regel en regementspastor och två bataljonspredikanter. Under krigstid förekom ett flertal extra bataljonspräster. Under fredstid när officerare och manskap var hemma tillhörde de sin vanliga lokala församling. Ytterligare en typ av församlingar var de slotts- och herrgårdskapell som började komma under 1600- talet. Adeln hade rätt att hålla sig med en huspredikant. Dessa församlingar skulle dock godkännas av domkapitlet.

Kontrakt

Ett större eller några mindre pastorat förenades till ett kontrakt, i regel 4 - 8 pastorat. Kontrakten leddes av en kontraktsprost. Han gjorde årliga visitationer och sände rapporter till sitt konsistorium. Tjänsten tillsattes av biskopen sedan denne inhämtat kontraktisternas, d.v.s. de ordinarie prästerna i en församling, förslag. Prosten var ett mellanled mellan stiftsstyrelsen och prästerna. Prosten var alltid en kyrkoherde i ett av kontraktets pastorat och en förman för prästerna i kontraktet. En skrivelse från domkapitlet till prästerna i kontraktet gick alltid via prosten. Omvänt skickade prästerna skrivelser till domkapitlet via prosten. Prosten hade som uppgift att visitera underlydande kyrkoherdar. Ett annat ord för kontrakt är prosteri.

Stift

Stiftet är en del av rikskyrkan och utgör biskopens förvaltningsområde. Stiftet består av ett antal kontrakt. Av de nuvarande tretton stiften går sju tillbaka till den indelning som fanns vid 1200-talets början. Ledningen av stiftet åvilar förutom biskopen i första hand domkapitlet. Biskopen har sin residens i stiftstaden. Det finns 13 stift i Sverige. Biskopen är stiftets styresman och inspektor. Han höll kontroll över prästerna vid visitationer och prästmöten. Prästmötena hölls alltid i stiftstaden och hade till uppgift att hålla prästernas kunskaper vid liv. Vid dessa möten avgjordes också olika frågor och gavs föreskrifter och upplysningar av vikt för alla präster. Vid ståndsrikstagen representerades prästerskapet av alla biskopar samt vissa utvalda präster. Domkyrka är den kyrka i ett stift där biskopen residerar. En domkyrka är ett självständigt och självägande rättsubjekt och är inte sorterat under någon församling. Bilden visar Uppsala domkyrka. Uppsala domkyrka är av gammal hävd även en av landets kröningskyrkor, och de flesta svenska monarker fram till Ulrika Eleonora 1719 har krönts i domkyrkan. Undantaget Karl XII, Drottning Kristina, och Kristian II som alla kröntes i Stockholm.

Ärkestift

Biskopen i Uppsala är ärkebiskop och även om ärkebiskopsämbetet i princip upphörde med reformationen är biskopen i Uppsala den svenska kyrkans andlige ledare. Han är den som för kyrkans talan och har till uppgift att viga landets övriga biskopar. Om ärkebiskopen brukar sägas "Primus inter pares", (Den främste bland likställda). Ärkebiskopens stift kallas ärkestift. Uppsala har varit ärkebiskopssäte sedan 1164, först inom katolska kyrkan och från och med 1531 inom den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan.

Domskola

Redan vid medeltiden fanns vid varje domkyrka en domskola (katedralskola) som hade till uppgift att utbilda präster. Domskolan hade fyra klasser och avslutades med ett två-årigt prästseminarium. År 1626 infördes gymnasiet och katedralskolan gjordes om till trivialskola. Efter genomgången trivialskola fick prästkandidaterna sin utbildning i gymnasiet. Högre teologie utbildning fick enbart ges vid universiteten. Från och med 1649-års skolordning skulle det finnas sju lektorer vid alla gymnasier. Domkapitlet har ett gammalt ursprung. Namnet har uppkommit därigenom att prästerna vid biskopskyrkan i sin dagliga samling i kyrkan (domus=hus) läste ett kapitel (capitulum) ur bibeln.

Präster

Prästtillsättningar

En präst var präst på livstid. När han avlidit skulle hans tjänst tillsättas med en ny präst. Denna tillsättning tog olika lång tid beroende på om den avlidne prästen var gift, änkeman med ogifta döttrar eller änkeman utan barn. I de två första fallen utgick den sk nådårstiden. I princip bytte alla präster tjänst den 1 maj och tiden fram till 1 maj benämndes tjänsteåret. Efter tjänsteårets slut fick änkan eller döttrarna nådår fram till 1 maj året därpå. Sockenmännen var då angelägna att få änkan eller dottern försörjd utan att de själva skulle behöva stå för kostnaderna. En lösning var att få den tillträdande prästen att ta över försörjningsansvaret som ett villkor för tjänsten. Det var på detta sätt som änkekonserveringen kom till. Praktiskt löstes detta på så sätt att den nye prästen gifte sig med änkan eller dottern. År 1710 fanns i Strängnäs stift fanns 40 st präster som konserverat företrädarens hus.

Prästlöner

Prästlönerna varierade mycket mellan pastoraten beroende på ekonomin i församlingarna. Prästerna hade naturalön i form av tionde vanligen säd. Prästerna hade också rätt till sk kvicktionde dvs levande födda kalvar och lamm, samt olika jordbruksprodukter som smör och ost. Vidare förekom vissa påskpengar och avgifter när prästen hade stolan på sig vid förrättningar. Hade bonden ett bra år fick prästen mer och vid dåliga år mindre. Läs mer om tiondet. Prästerna och ämbetsmännen på landsbygden ingick i det civila indelningsverket.

Prästgården

En kyrka invigdes först då den var färdigbygg och försedd med föremål för att utöva gudstjänst samt en gård för prästen att bo och bruka. Prästgården och kyrkan hörde ihop och sockenborna ansvarade för underhåll av båda. På ett kyrkoherdeboställe skulle socknen svara för de sju laga husen, stuga, stekhus, lada, kornbod, visthus, sovstuga och fähus. Om prästen byggde till egna hus var det hans enskilda egendom och fick lösas ut av efterträdaren. Precis som lönen var beroende av socknens ekonomi var också storleken på prästbostället beroende av dess ekonomi. Kaplanerna fick egna boställen först på 1690-talet. Det var reduktionen som gav underlag för detta. Före dess var kaplanen mer av en hjälppräst till kyrkoherden. I 1681-års förordning står att kyrkoherden skall betala ett visst antal tunnor spannmål till till kaplanen (komministern). Innan 1690 fick kaplanen själv bekosta och bygga kaplansbostället.

Svensk kyrkohistoria

Reformationen

Reformationen 1525 kom att dela den katolska kyrkan i två delar, i den protestantiska kyrkan och i den romersk katolska kyrkan. Innan dess av Sverige ett katolskt land. Sverige liksom flera andra nationer i norra Europa konverterade nu till protestantismen. Gustav Vasa (kung mellan 1523 och 1560) hade stora krigsskulder till utlandet och var i starkt behov av pengar. Han fick nu ett gyllene tillfälle att komma åt den katolska kyrkans rikedomar och redan 1527 utropade han Sverige som ett protestantiskt land med en evangelisk-luthersk kyrka. Samtidigt utnämnde han sig själv till kyrkans högst ledare. Gustav Vasa tog därmed makten över kyrkans tillgångar. Den katolska kyrkan förbjöds helt och det var dödsstraff på att tillhöra någon annan kyrka än den svenska Lutherska kyrkan.

1600-talet

Under stormaktstiden på 1600-talet stärktes banden ytterligare mellan det kyrkan och staten. Kyrkböckerna användes av kronan för att kontrollera antalet invånare i landet, bl.a. för att underlätta vid utskrivning av soldater till armén. År 1686 antogs en kyrkolag som innebar att kyrkan var tvungen att föra kyrkböcker.

1700-talet

Den 12 januari 1726 infördes det sk. Konventikelplakatet i Sverige som förbjöd religiösa sammankomster utanför kyrkans kontroll, liksom bibelläsning och bönmöten i hemmen under lekmans ledning. Den var riktad mot de olika kristna väckelserörelser som växte fram under 1700- och 1800-talen. År 1735 tillkom dessutom en religionsstadga som förbjöd folk att utebli från kyrkogång och nattvard. Den svenska evangelisk-lutherska kyrkan var den enda kyrkotillhörighet som tilläts i Sverige. En ny religionslagstiftning från 1741 medgav en begränsad religionsfrihet för reformerta trosbekännare, för romerska katoliker 1781 och för mosaiska trosbekännare 1782. Men lagen gällde inte svenska medborgare utan endast utländska medborgare som vistades i landet. Svenska medborgare måste fortfarande tillhöra den svenska evangelisk-lutherska kyrkan.

1800-talet

År 1862 kom kommunallagarna som nu skilde på den kyrkliga och den borgliga socknen. Nu infördes en borgerlig kommun med kommunalstämma och kommunalnämnd, i städerna stadsfullmäktige, och en kyrklig kommun i form av församlingen med kyrkostämma och kyrkoråd. Men fortfarande kvarstod det gamla kravet på att svenska medborgare skulle tillhöra den Svenska kyrkan. Det förekom landsförvisningsstraff och tvångsdop ännu på 1850-talet även om det var sällsynt. Men det var nu tid att avskaffa den religiösa tvångslagsstiftningen. År 1858 upphävdes konventikelplakatet från 1726 som förbjöd människor att samlas till religiösa sammankomster utan att kyrkoherden var med. Under 1860-talet kom också en helt ny lagstiftning som gjorde det möjligt för medborgarna att lämna den Svenska kyrkan och bilda nya religiösa samfund. Lagen stadgade att de som ville lämna Svenska kyrkan skulle ha rätt att göra detta under en förutsättning: att de gick in i ett samfund som var godkänd av staten. Det blev nu med andra ord möjligt att bilda nya kristna samfund och det stod invånarna i Sverige fritt att välja mellan dessa. Under andra hälften av 1800-talet uppstod många svenska frikyrkosamfund: Baptistsamfundet 1857, Metodistkyrkan 1868, Svenska missionsförbundet 1878, Adventistsamfundet 1880, Helgelseförbundet 1887, Örebromissionen 1892, Frälsningsarmén 1905 och Pingströrelsen 1913. Full religionsfrihet fick Sverige först 1951.

Kyrkan och staten skiljs åt

Under 1998 tog riksdagen två beslut om grundlagsändringar med anledning av ändrade relationer mellan Svenska kyrkan och staten. Kyrkan skiljs nu från staten. Förändringen trädde i kraft den 1 januari 2000.

Kvinnliga präster i svenska kyrkan

De första kvinnliga prästerna i den svenska kyrkan prästvigdes 1960. Tre kvinnor vigdes då till prästtjänst, Margit Sahlin och Elisabeth Djurle Olander (f. 1930) för Stockholms stift och Ingrid Persson (f. 1912) för Härnösands stift. Kvinnor hade innan dess varit förbjuden att inneha prästtjänst. En lag som togs 1958 ändrade på detta. Det fanns dock en klausul i lagen (den sk. samvetsklausulen) som förordade att biskop mot sin övertygelse inte skulle tvingas prästviga någon kvinna och att ingen präst skulle åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen stred mot samvetet och övertygelsen i denna fråga. Klausulen gjorde det omöjligt för kvinnor att prästvigas i stift där motståndet mot kvinnliga präster var stort eller söka tjänst i församlingar där kyrkoherden vägrade samarbeta och upplåta kyrkan till en präst av kvinnligt kön. År 1982 upphävdes 1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Därigenom kom lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet att fullt ut gälla även Svenska kyrkans verksamhet, och samvetsklausulen kunde inte längre åberopas. Enligt kyrkoordningen från år 2000 fordras för att få tjänstgöra som präst att sökanden förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som prästvigts, oavsett deras kön. Christina Odenberg vigdes som den första kvinnan i Sverige till biskop i Lunds stift i oktober 1997. År 2001 utgjorde de kvinnliga prästerna en 1/3 av alla präster. På senare tid har det varit fler kvinnor än män som utbildat sig till präster Bland de som utbildade sig till präster i januari 2002 var andelen kvinnor 66 %. Den Romersk-katolska kyrkan vägrar fortfarande att prästviga kvinnor, likaså de ortodoxa kyrkorna. I alla nordiska länder finns numera kvinnliga präster, Danmark från 1948, Norge 1961 och Finland 1988. I USA prästvigdes de första kvinnorna inom anglikanska kyrkan 1974. I Storbritannien tog Church of England beslut om att ge kvinnor tillträde till prästämbetet först 1992.

Svenska kyrkan efter 2000

Den 1 januari 2000 separerades staten och kyrkan. Den Svenska kyrkan är inte längre en statskyrka utan ett eget trossamfund. Nya relationer gäller mellan stat och kyrka och inga kyrkliga organ är längre statliga eller kommunala myndigheter. En konsekvens av detta är att Svenska kyrkan inte längre kan ta ut skatt. Istället har kyrkan rätt att ta ut kyrkoavgift. Den som tillhör Svenska kyrkan betalar numera kyrkoavgift istället för som tidigare kyrkoskatt. Det fungerar på samma sätt som tidigare, dvs avgiften tas ut via skatten. Avgiften är i samma storleksordning som den tidigare kyrkoskatten. Biskoparna utses inte av regeringen utan väljs inom Svenska kyrkan. Prästerna har inte längre statligt reglerade tjänster. Efter 1996 blir barn som föds av föräldrar som tillhör den Svenska kyrkan inte längre automatiskt medlemmar. Tillhörig kyrkan blir man numer vid dopet.

Källor

• Södermanlands kyrkliga struktur under 1600- talet av Ragnar Norrman, en inlaga i "Kyrka och Krona i Södermanländskt 1600-tal", utgiven av Mörner, Mariefred. Överst på sidan