Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2018-04-16

Sörkörare

Inledning

Sörkörare var beteckningen på de bönder i södra- och mellersta Norrland som med häst och släde vintertid (sk. forkörning) for till Stockholm och städerna runt Mälardalen för att sälja gårdens produkter såsom skinn, skogsfågel, hantverk och lärft (linnetyg).

Landsbygd

Handel och hantverk accepterades inte på landsbygden, så hantverkare och handelsmän höll till i städerna. Bönderna höll dock på med hantverk, inte minst för husbehov, och till en viss del handel även på landsbygden (saluslöjd). I vissa områden var saluslöjden mycket omfattande. På 1680-talet fick i begränsad utsträckning några yrkeskategorier rätt att slå sig ner på landsbygden för att utföra sitt yrke. Det var framförallt skräddare, smeder och skomakare. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att verka inom "sin" socken. Det var sockenstämman som utsåg vilka som fick verka som sockenhantverkare i den aktuella socknen. Under 1700-talet utökades antalet yrken. I näringsfrihetsförordningen från 1846 fick alla typer av hantverkare rätt att slå sig ner på landsbygden och där utöva sitt yrke.

Stadsprivilegier

En stad var en större ort med "rätt" utöva handel och hantverk. Stadsrättigheter eller stadsprivilegier kunde enbart delas ut av kungen. Normalt omgärdades en stad av ett stängsel eller i de större städerna av en stadsmur. På vägen in till en stad var man tvungen att passera en bevakad stadsport. För att kunna föra handelsvaror in till en stad var man tvungen att erlägga en tullavgift. Denna tullavgift, Lilla tullen, infördes 1622 och avskaffades 1810. Stadstullen var en avgift som togs ut på alla varor som fördes in i städerna för försäljning. I städerna växte ett antal tullstationer upp vid stadsportarna där tullen erlades.

Lilla tullen

Lilla tullen var en tull på inrikeshandel och infördes år 1622 av Gustav II Adolf. Den infördes främst för att finansiera de många svenska fälttågen som företogs på 1620-talet samt det kommande 30-åriga kriget. Lilla tullen var en tull på konsumtionsvaror som livsmedel, kläder, trävaror, metallvaror och djur ("alla ätliga, slitliga och förnötliga varor") som skulle säljas i städerna. Försäljning av varor utanför städerna (”landsköp”) blev samtidigt olaglig. Tullen skulle betalas när varorna fördes in i städerna, inte när de fördes ut. Tullen betalades med 1/32 av varans värde. Denna skattesats kom i stort sett att bestå ända till dess tullen avskaffades 1810. Mer om Lilla tullen.

Inrikespass

År 1606 och 1638 påbjöds att alla resande till och från Sverige skulle ha pass. Passtvång gällde med andra ord både vid utrikes och inrikes resa. Pass utfärdades för stadsbor av magistraten, dvs stadens styrelse och för folket på landsbygden av länsstyrelsen. I speciella fall tilläts regementschefen, kyrkoherden, kronofogden eller länsman att lämna ut pass eller motsvarande. Passen skulle innehålla uppgifter om den resandes namn, titel/yrke och destination för resan. För de resenärer som inte var ämbets- eller tjänstemän, bofasta eller borgare skulle även ålder och utseende noteras. Passet skulle även innehålla giltighetstid för passet och vara undertecknat av utfärdaren, exempelvis av borgmästaren. Mer om inrikespass.

Landsköp

Som framgår ovan var handel och hantverk inte tillåten på landsbygden. Detta fick endast ske i städerna, borgarna i städerna ensamrätt att bedriva köpmanskap. Bönderna hade dock rätt att själva saluföra sina egna produkter, dvs sin egen gårds avel. Viss handel kunde dock bedrivas på landsbygden men endast ske på särskilda marknadsplatser. All övrig handel skulle ske i städerna, vars tullavgifter, Lilla tullen, var en viktig inkomst för Kronan. Det fanns få städer i Norrland och avstånden stora. Före 1600-talet fanns inga städer alls i Norrland. I stället för städer fanns marknadsplatser i Norrland, ofta nära de platser där städerna sedermera kom att anläggas. Som bisyssla, för att dryga ut inkomsten, sysslade bönder vanligtvis med saluslöjd och liknande som såldes i städerna och på marknadsplatserna. Försäljning på marknadsplatser på landsbygden kallades landsköp. Landsköp förbjöds även i Norrland 1546, men efter böndernas uppvaktning till kungen fick de 1549 åter börja bedriva handel på marknadsplatser. Köpmannapenningar, den skatt som landsköpmännen betalade till kronan för sin verksamhet, utgick sporadiskt men åtminstone vart tredje år. Böndernas rätt att sälja de varor de framställde var begränsad till enbart egna produkter. De hade inte rätt att köpa andras produkter för att sälja vidare. Detta räknades som att bedriva handel vilket de inte hade rätt att göra. Denna rätt var förbehållen borgarna i städerna. Borgarna såg ändå böndernas försäljning som en konkurrens till sin egen verksamhet och de försökte begränsa böndernas rätt att sälja sina egna varor. Bönderna anklagades av borgarna för att bedriva olaga handel genom att köpa upp och återförsälja varor men även myndighetspersoner misstänkte att olaga handel förekom. Landshövdingen i Västernorrland, Per Abraham Örnsköld, förordade på 1760-talet en kontroll över böndernas handel. Även en senare landshövding, Carl Bunge, ville se en skärpt kontroll. Men kung Gustav III utökade istället böndernas rättigheter. År 1789 gav kungen bönderna rätt att även säja grannars produkter.  Kontroll av böndernas handel var starkt förknippat med tvånget att använda inrikespass vid resa i Sverige. Respasset utfärdades av Länstyrelsen. Vid passansökan krävdes ett bifogat Fribrev. Fribrevet skulle innehålla vissa uppgifter såsom syfte med resan. Om det var en bonde som skulle resa med varor så skulle fribrevet runt sekelskiftet 1800 även innehålla en förteckning på de varor som skulle medföras. Detta skulle intygas av länsman. När bönderna kom till en stad för att sälja varorna skulle dessa först förtullas och tullavgift erläggas (Lilla tullen). Denna tull avskaffades 1810. Därefter innehåller fribreven inte längre uppräkningar av medförda varor då det inte längre fanns någon anledning till detta. Förbudet mot handel med livsmedel på landsbygden avskaffades 1815. Därmed fick bönderna rätt att köpa upp och lagra varor för att sen säja dessa var som helst i Sverige. Böndernas kunde nu köpa upp varor som smör, ost, fisk, hudar, skinn, m.m. för vidareförsäljning. Förbudet mot landsköp upphörde år 1846. Handelsbodar nu fick öppnas på landsbygden, men endast på minst tre mils avstånd från närmsta stad. Bestämmelserna om tremilsgränsen efterlevdes inte i någon större utsträckning. Om en handelsbod fick öppnas på en viss plats eller inte, skulle prövas av sockenstämman. Det bestämdes vidare i 1846 års förordning, att lanthandlarna skulle få sälja en del utländska nödvändighetsvaror, men de fick inte själva importera dessa varor. Inhemska lantmannaprodukter av olika slag fick alla upphandla på landet och sälja partivis. Lantmännen fick dock inte tillåtelse att sälja brännvin. Fullständig näringsfrihet blev det först år 1864, då en ny förordning upphävde tremilsgränsen och slopade allt mästerskaps- och burskapstvång. Förordningen avskaffade de sista hindren för att få utöva handel var helst man ville. Ett grundläggande drag i reformerna var att landsbygden fick rätt till näringsutövning. Landsbygden likställdes nu med städerna i detta hänseende.

Sörkörarnas resor till Stockholm och Mälardalens städer

Städerna i Norrland var få och befolkningsunderlaget litet. För att utöka inkomsten av försäljningen av de varor de hade att sälja företogs resor om vintern, när snön och isen lagt sig, med häst och släde ned till Mälardalen för att sälja eller byta varor. De varor de hade med sig kunde vara skinn, hudar, träskedar, lärft av eftertraktad kvalitet, smör, fågel och renkött. Med sig på färden tillbaka kunde sörköraren ha spannmål, silver och exotiska lyxvaror som siden och kryddor. I regel lämnade man Norrland i mitten av januari, efter Tjugondagknut, och sörkörarresan kunde ta upp till två månader innan de var tillbaka. Många sörkörare lyckades bra och kunde bygga upp ett ansenligt välstånd genom sina affärer medan andra misslyckades och blev ruinerade. Sörkörarna fick vidgade vyer genom sina resor och kunde berätta om livet i städerna runt Mälardalen, inte minst Stockholm.

Inför resan

Inför en sörkörares resa packade han sin färdskrinda – ett mellanting mellan en rissla och långsläde – med de produkter som skulle med på resan såsom smör, hudar, viltskinn, skogsfågel, linnegarn och lärft. Räckte inte den egna gårdens produkter så späddes det på med varor från granngårdarna (efter 1789). Ofta hade sörköraren flera foror med drängar och lejda karlar som kuskar. Ofta medfördes löshästar då sörkörarna även agerade som hästhandlare. Rissla var en båtlik åksläde med kuskbock och sidor bestående av spjälverk i vilken man färdades mer eller mindre i liggande ställning. Risslan var vanlig i Norrland. I norra Ångermanland fanns en stor produktion av lin runt sekelskiftet 1800. Kersti Ullenhag (Professor emer. i ekonomisk historia) har studerat respass från denna tid, bl.a. från socknarna Nätra, Sidensjö och Själevad. Ett år i mitten av 1790-talet så skickades 24.752 alnar lärft söderut från Själevad. Kersti har räknat om detta till moderna lakan och kommit fram till att det motsvarar 2.910 lakan. Detta från en enda socken, ett enda år. Så det var inga små mängder som lastades på sörkörarna slädar. Kersti har gjort beräkningar som visar att varje släde innehöll varor som tillsammans vägde runt ett halvt ton, ibland ännu mer.

Boende

Sörkörarnas resor var organiserade och i de större städerna i Mälardalen, såsom Stockholm, hade sörkörarna härbärgen som de bodde i under vistenslen. I Stockholm fanns bl.a. Hälsingegården som låg i ett bondekvarter nära Hötorget och var ett sådant boställe. Att bönderna hade gårdar i Stockholm där de övernattade kom sig av deras handel. Någonstans måste forbönderna sova, och så kom namnen i Stockholm till, Dalkarlshärbärget, Stora Kronan och andra. I regel var det uteslutande män som var sörkörare men en och annan kvinna förekom. Karolina Norberg i Ångermanland, född 1845, var en sådan. Anledningen till att kom att bli sörkörare var att hennes man blev ofärdig. Karolina Norberg körde sin sista sörkörarresa 1906. Under slutet av 1800-talet när järnvägen blev utbyggd även i Norrland började de mer välbärgade sörkörarna istället att transportera sin varor med tåg. Sörkörarnas handelsresor motarbetades av städernas borgerskap då de ansåg att sörkörarresorna utgjorde ett intrång på deras handelsprivilegier. De anhöll om ett totalförbud för sörkörarna i slutet av 1700-talet men som nämnts ovan avslog Kungl. Maj:t deras anhållan och handeln kunde ostört få fortsätta.

Staty

På ett torg i Örnsköldsvik finns en staty “Sörköraren” av Asmund Arle rest till minne av sörkörarna.

Sörkörare i Graninge

Min släkting Nils Grelsson (1796 - 1851), bonde och fjärdingsman i Östergraninge, Graninge socken i Ångermanland var också sörkörare. Han blev med tiden förmögen, stor jordägare och ägare till många hemman i trakten.

Källor

Wikipedia Örnsköldsviks kommuns webbsida Sveriges Radios webbsida Kersti Ullenhag, Sörkörare. Bönder med lärft på lassen från Norra Ångermanland 1750-1850. Örnsköldsvik: CeWe-förlaget. 1982. Överst på sidan
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Sörkörare

Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2018-04-16

Sörkörare

Inledning

Sörkörare var beteckningen på de bönder i södra- och mellersta Norrland som med häst och släde vintertid (sk. forkörning) for till Stockholm och städerna runt Mälardalen för att sälja gårdens produkter såsom skinn, skogsfågel, hantverk och lärft (linnetyg).

Landsbygd

Handel och hantverk accepterades inte på landsbygden, så hantverkare och handelsmän höll till i städerna. Bönderna höll dock på med hantverk, inte minst för husbehov, och till en viss del handel även på landsbygden (saluslöjd). I vissa områden var saluslöjden mycket omfattande. På 1680-talet fick i begränsad utsträckning några yrkeskategorier rätt att slå sig ner på landsbygden för att utföra sitt yrke. Det var framförallt skräddare, smeder och skomakare. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att verka inom "sin" socken. Det var sockenstämman som utsåg vilka som fick verka som sockenhantverkare i den aktuella socknen. Under 1700-talet utökades antalet yrken. I näringsfrihetsförordningen från 1846 fick alla typer av hantverkare rätt att slå sig ner på landsbygden och där utöva sitt yrke.

Stadsprivilegier

En stad var en större ort med "rätt" utöva handel och hantverk. Stadsrättigheter eller stadsprivilegier kunde enbart delas ut av kungen. Normalt omgärdades en stad av ett stängsel eller i de större städerna av en stadsmur. På vägen in till en stad var man tvungen att passera en bevakad stadsport. För att kunna föra handelsvaror in till en stad var man tvungen att erlägga en tullavgift. Denna tullavgift, Lilla tullen, infördes 1622 och avskaffades 1810. Stadstullen var en avgift som togs ut på alla varor som fördes in i städerna för försäljning. I städerna växte ett antal tullstationer upp vid stadsportarna där tullen erlades.

Lilla tullen

Lilla tullen var en tull på inrikeshandel och infördes år 1622 av Gustav II Adolf. Den infördes främst för att finansiera de många svenska fälttågen som företogs på 1620-talet samt det kommande 30-åriga kriget. Lilla tullen var en tull på konsumtionsvaror  som livsmedel, kläder, trävaror, metallvaror och djur ("alla ätliga, slitliga och förnötliga varor") som skulle säljas i städerna. Försäljning av varor utanför städerna (”landsköp”) blev samtidigt olaglig. Tullen skulle betalas när varorna fördes in i städerna, inte när de fördes ut. Tullen betalades med 1/32 av varans värde. Denna skattesats kom i stort sett att bestå ända till dess tullen avskaffades 1810. Mer om Lilla tullen.

Inrikespass

År 1606 och 1638 påbjöds att alla resande till och från Sverige skulle ha pass. Passtvång gällde med andra ord både vid utrikes och inrikes resa. Pass utfärdades för stadsbor av magistraten, dvs stadens styrelse och för folket på landsbygden av länsstyrelsen. I speciella fall tilläts regementschefen, kyrkoherden, kronofogden eller länsman att lämna ut pass eller motsvarande. Passen skulle innehålla uppgifter om den resandes namn, titel/yrke och destination för resan. För de resenärer som inte var ämbets- eller tjänstemän, bofasta eller borgare skulle även ålder och utseende noteras. Passet skulle även innehålla giltighetstid för passet och vara undertecknat av utfärdaren, exempelvis av borgmästaren. Mer om inrikespass.

Landsköp

Som framgår ovan var handel och hantverk inte tillåten på landsbygden. Detta fick endast ske i städerna, borgarna i städerna ensamrätt att bedriva köpmanskap. Bönderna hade dock rätt att själva saluföra sina egna produkter, dvs sin egen gårds avel. Viss handel kunde dock bedrivas på landsbygden men endast ske på särskilda marknadsplatser. All övrig handel skulle ske i städerna, vars tullavgifter, Lilla tullen, var en viktig inkomst för Kronan. Det fanns få städer i Norrland och avstånden stora. Före 1600-talet fanns inga städer alls i Norrland. I stället för städer fanns marknadsplatser i Norrland, ofta nära de platser där städerna sedermera kom att anläggas. Som bisyssla, för att dryga ut inkomsten, sysslade bönder vanligtvis med saluslöjd och liknande som såldes i städerna och på marknadsplatserna. Försäljning på marknadsplatser på landsbygden kallades landsköp. Landsköp förbjöds även i Norrland 1546, men efter böndernas uppvaktning till kungen fick de 1549 åter börja bedriva handel på marknadsplatser. Köpmannapenningar, den skatt som landsköpmännen betalade till kronan för sin verksamhet, utgick sporadiskt men åtminstone vart tredje år. Böndernas rätt att sälja de varor de framställde var begränsad till enbart egna produkter. De hade inte rätt att köpa andras produkter för att sälja vidare. Detta räknades som att bedriva handel vilket de inte hade rätt att göra. Denna rätt var förbehållen borgarna i städerna. Borgarna såg ändå böndernas försäljning som en konkurrens till sin egen verksamhet och de försökte begränsa böndernas rätt att sälja sina egna varor. Bönderna anklagades av borgarna för att bedriva olaga handel genom att köpa upp och återförsälja varor men även myndighetspersoner misstänkte att olaga handel förekom. Landshövdingen i Västernorrland, Per Abraham Örnsköld, förordade på 1760-talet en kontroll över böndernas handel. Även en senare landshövding, Carl Bunge, ville se en skärpt kontroll. Men kung Gustav III utökade istället böndernas rättigheter. År 1789 gav kungen bönderna rätt att även säja grannars produkter.  Kontroll av böndernas handel var starkt förknippat med tvånget att använda inrikespass vid resa i Sverige. Respasset utfärdades av Länstyrelsen. Vid passansökan krävdes ett bifogat Fribrev. Fribrevet skulle innehålla vissa uppgifter såsom syfte med resan. Om det var en bonde som skulle resa med varor så skulle fribrevet runt sekelskiftet 1800 även innehålla en förteckning på de varor som skulle medföras. Detta skulle intygas av länsman. När bönderna kom till en stad för att sälja varorna skulle dessa först förtullas och tullavgift erläggas (Lilla tullen). Denna tull avskaffades 1810. Därefter innehåller fribreven inte längre uppräkningar av medförda varor då det inte längre fanns någon anledning till detta. Förbudet mot handel med livsmedel på landsbygden avskaffades 1815. Därmed fick bönderna rätt att köpa upp och lagra varor för att sen säja dessa var som helst i Sverige. Böndernas kunde nu köpa upp varor som smör, ost, fisk, hudar, skinn, m.m. för vidareförsäljning. Förbudet mot landsköp upphörde år 1846. Handelsbodar nu fick öppnas på landsbygden, men endast på minst tre mils avstånd från närmsta stad. Bestämmelserna om tremilsgränsen efterlevdes inte i någon större utsträckning. Om en handelsbod fick öppnas på en viss plats eller inte, skulle prövas av sockenstämman. Det bestämdes vidare i 1846 års förordning, att lanthandlarna skulle få sälja en del utländska nödvändighetsvaror, men de fick inte själva importera dessa varor. Inhemska lantmannaprodukter av olika slag fick alla upphandla på landet och sälja partivis. Lantmännen fick dock inte tillåtelse att sälja brännvin. Fullständig näringsfrihet blev det först år 1864,  då en ny förordning upphävde tremilsgränsen och slopade allt mästerskaps- och burskapstvång. Förordningen avskaffade de sista hindren för att få utöva handel var helst man ville. Ett grundläggande drag i reformerna var att landsbygden fick rätt till näringsutövning. Landsbygden likställdes nu med städerna i detta hänseende.

Sörkörarnas resor till Stockholm

och Mälardalens städer

Städerna i Norrland var få och befolkningsunderlaget litet. För att utöka inkomsten av försäljningen av de varor de hade att sälja företogs resor om vintern, när snön och isen lagt sig, med häst och släde ned till Mälardalen för att sälja eller byta varor. De varor de hade med sig kunde vara skinn, hudar, träskedar, lärft av eftertraktad kvalitet, smör, fågel och renkött. Med sig på färden tillbaka kunde sörköraren ha spannmål, silver och exotiska lyxvaror som siden och kryddor. I regel lämnade man Norrland i mitten av januari, efter Tjugondagknut, och sörkörarresan kunde ta upp till två månader innan de var tillbaka. Många sörkörare lyckades bra och kunde bygga upp ett ansenligt välstånd genom sina affärer medan andra misslyckades och blev ruinerade. Sörkörarna fick vidgade vyer genom sina resor och kunde berätta om livet i städerna runt Mälardalen, inte minst Stockholm.

Inför resan

Inför en sörkörares resa packade han sin färdskrinda – ett mellanting mellan en rissla och långsläde – med de produkter som skulle med på resan såsom smör, hudar, viltskinn, skogsfågel, linnegarn och lärft. Räckte inte den egna gårdens produkter så späddes det på med varor från granngårdarna (efter 1789). Ofta hade sörköraren flera foror med drängar och lejda karlar som kuskar. Ofta medfördes löshästar då sörkörarna även agerade som hästhandlare. Rissla var en båtlik åksläde med kuskbock och sidor bestående av spjälverk i vilken man färdades mer eller mindre i liggande ställning. Risslan var vanlig i Norrland. I norra Ångermanland fanns en stor produktion av lin runt sekelskiftet 1800. Kersti Ullenhag (Professor emer. i ekonomisk historia) har studerat respass från denna tid, bl.a. från socknarna Nätra, Sidensjö och Själevad. Ett år i mitten av 1790-talet så skickades 24.752 alnar lärft söderut från Själevad. Kersti har räknat om detta till moderna lakan och kommit fram till att det motsvarar 2.910 lakan. Detta från en enda socken, ett enda år. Så det var inga små mängder som lastades på sörkörarna slädar. Kersti har gjort beräkningar som visar att varje släde innehöll varor som tillsammans vägde runt ett halvt ton, ibland ännu mer.

Boende

Sörkörarnas resor var organiserade och i de större städerna i Mälardalen, såsom Stockholm, hade sörkörarna härbärgen som de bodde i under vistenslen. I Stockholm fanns bl.a. Hälsingegården som låg i ett bondekvarter nära Hötorget och var ett sådant boställe. Att bönderna hade gårdar i Stockholm där de övernattade kom sig av deras handel. Någonstans måste forbönderna sova, och så kom namnen i Stockholm till, Dalkarlshärbärget, Stora Kronan och andra. I regel var det uteslutande män som var sörkörare men en och annan kvinna förekom. Karolina Norberg i Ångermanland, född 1845, var en sådan. Anledningen till att kom att bli sörkörare var att hennes man blev ofärdig. Karolina Norberg körde sin sista sörkörarresa 1906. Under slutet av 1800-talet när järnvägen blev utbyggd även i Norrland började de mer välbärgade sörkörarna istället att transportera sin varor med tåg. Sörkörarnas handelsresor motarbetades av städernas borgerskap då de ansåg att sörkörarresorna utgjorde ett intrång på deras handelsprivilegier. De anhöll om ett totalförbud för sörkörarna i slutet av 1700-talet men som nämnts ovan avslog Kungl. Maj:t deras anhållan och handeln kunde ostört få fortsätta.

Staty

På ett torg i Örnsköldsvik finns en staty “Sörköraren” av Asmund Arle rest till minne av sörkörarna.

Sörkörare i Graninge

Min släkting Nils Grelsson (1796 - 1851), bonde och fjärdingsman i Östergraninge, Graninge socken i Ångermanland var också sörkörare. Han blev med tiden förmögen, stor jordägare och ägare till många hemman i trakten.

Källor

Wikipedia Örnsköldsviks kommuns webbsida Sveriges Radios webbsida Kersti Ullenhag, Sörkörare. Bönder med lärft på lassen från Norra Ångermanland 1750-1850. Örnsköldsvik: CeWe-förlaget. 1982. Överst på sidan

Sörkörare