Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-09-05

Svenska tullens historia

Tullen

Tullen eller Tullverket är en statlig myndighet som har till uppgift att kontrollera flödet av varor in och ut ur Sverige. De skall se till att korrekta tullar, skatter och andra avgifter tas in samt att restriktioner för in- och utförsel följs. Myndigheten har en mycket lång historia. Till höger Tullverkets heraldiska vapen. Fri bild Wikipedia.

Medeltiden

Tullar har upptagits åtminstone sedan 1100-talet men mycket liten information existerar om hur det fungerade vid denna tid eller hur tullen var organiserad. Det gäller även för den fortsatta medeltiden. Syftet med tullar var fiskalt, dvs att beskatta befolkningen och dess handel.

Kungliga Tullverket bildas

Tullen fick en fastare form år 1636 efter en reform initierad av rikskansler Axel Oxenstierna. Kungliga Tullverket bildas och 1636 räknas som Tullverkets födelseår. Dess förste chef blir Mårten Augustinsson (1600 – 1656). Den 26 september 1636 utnämndes han till den förste generaltullförvaltaren. Augustinsson blev en förmögen man. Som generaltullförvaltare hade han nämligen rätt till 5 procent av tulluppbörden. Augustinsson adlades 1645 och tog namnet Leijonsköld. På 1600-talet utarrenderades tullhanteringen till tullinspektorer i länen, som sedan hade lokala ombud (tullnärer, besökare) i städerna. De viktigaste tullarna var Stora sjötullen för utrikeshandeln och Lilla tullen som togs ut för att föra in varor i städerna, vilka hade monopol på handel. År 1825 fick Tullverket en ny organisation, som mer påminner om dagens, under ledning av en generaltulldirektör. Detta år inrättades Generaltullstyrelsen som centralt ämbetsverk.

Stora sjötullen

Stora sjötullen eller Stora tullen har funnits från mitten av 1500-talet och fram till 1700-talet. Det var en tull på importerade och exporterade varor som transporterades sjövägen i Sverige. De varor som kom med fartyg från andra länder måste passera Stora sjötullen där tullavgiften skulle betalas. Räkenskaper för denna tull började föras 1533. Sjötullstationer har funnits i hamnstäder som Göteborg, Malmö, Karlshamn, Kalmar, Norrköping, Dalarö, Gävle och Härnösand m.fl.

Gränstullen

År 1638, dvs något senare än Stora sjötullen, infördes Gränstull i områdena i Sverige med landgräns och var sjötullens motsvarighet på land. En landtull hade visserligen införts redan i början av 1600-talet men den avskaffades i samband med freden i Knäred 1613. År 1638 återinfördes den av Axel Oxenstierna.

Lilla tullen

Lilla tullen var en tull på inrikeshandel och infördes år 1622 av Gustav II Adolf. Den infördes främst för att finansiera de många svenska fälttågen som företogs på 1620-talet samt det kommande 30-åriga kriget. Lilla tullen var en tull på konsumtionsvaror som livsmedel, kläder, trävaror, metallvaror och djur ("alla ätliga, slitliga och förnötliga varor") som skulle säljas i städerna. Försäljning av varor utanför städerna (”landsköp”) blev samtidigt olagligt. 1686 utökades detta till alla varor som infördes i städerna, om man inte redan hade betalt sjötull för import. För att förhindra smuggling byggdes tullstaket runt städerna med endast ett fåtal öppningar, sk. tullportar, där varor kunde passera in i staden för försäljning. Tullen skulle betalas när varorna fördes in i städerna, inte när de fördes ut. Tullen betalades med 1/32 av varans värde. Denna skattesats kom i stort sett att bestå ända till dess tullen avskaffades. Om någon upptäcktes med att föra in varor annat sätt än via tullportarna så fick denne en bot på 40 daler. Den som blev tagen på bar gärning med att göra hål i tullstaketet blev straffad med böter på 100 daler första gången och 200 andra gången. Till höger en bild av Roslagstull från 1670. Vi ser tullporten och tullstaketet. Fri bild Wikipedia. För Stockholms del utfärdades förordningen om Lilla tullen den 20 november 1622. Än i dag kan vi se rester av Lilla tullen i många städer i landet, framför allt i form av namn på gator, torg och platser där orden ”tull” och ”port” förekommer. I Stockholm finns exempelvis Norrtull och Roslagstull på norra sidan, Skanstull och Hornstull i söder, Danvikstull i öster, m.fl. Lilla tullen avskaffades 1810. Tullportarna i Stockholm fanns dock kvar till 1866.

Stapelstäder och inloppsstationer

År 1636 fanns det sju städer som fick bedriva handel med utlandet, så kallade stapelstäder. De var Stockholm, Nyköping, Norrköping, Söderköping, Västervik, Kalmar och Göteborg. De norrländska städerna ingick inte på grund av det så kallade bottniska handelstvånget. Detta var en svensk handelspolitisk bestämmelse som gällde mellan 1350-talet och 1765 och som förbjöd handel via fartyg från Norrland och Finland till orter söder om Stockholm och Åbo. Norrländska och finska hamnar fick inte heller ta emot utländska fartyg. Dock tilläts Gävle att skicka och ta emot utländska fartyg men förtullningen av dessa skulle ske i Stockholm. Eftersom inga stapelstäder utom Kalmar har öppen kust infördes inloppsstationer. Inloppsstationerna var tullplatser som låg ute i skärgårdarna för att tullen skulle kunna tas ut så långt ut mot kusten som möjligt. På så sätt ville man förhindra smuggling. Exempel på inloppsstationer är Dalarö, Barösund och Spårösund på ostkusten och Älvsborg på västkusten. Vid inloppsstationerna lämnade skepparen en specifikation och lasten inspekterades, men tullavgiften betalades inne i staden. Mellan 1636 och 1928 fanns en inloppstull på Dalarö i Stockholms södra skärgård för införsel av varor till Stockholm. Från 1690-talet inrättades i stället tullpackhus, där skepparen kunde lossa varorna; tullen betalades när godset hämtats därifrån. Packhus är en äldre beteckning för en magasinsbyggnad. Tullpackhus var en lokal eller byggnad avsedd för tulltaxering av tullpliktiga varor samt för kortare tids för­varing av varor före tulltaxering och liknande, till exempel besiktning och stämpling samt för­säljning av införda handelsvaror. Tullpackhuset i Stockholm låg på Skeppsholmen. Det byggdes i början av 1700-talet och användes av Tullen till 2000. Det nuvarande tullpackhuset ersatte ett äldre packhus som revs 1785. Packhuset hade dock vid nedläggningen 2000 inte använts som packhus på mycket länge. I Göteborg uppfördes 1710 ett packhus vid hamnkanalens mynning i Göta älv (Packhusplatsen). De importerade varorna packades upp och synades, räknades, mättes, vägdes och kvalitetskontrollerades i tullpackhusen. Grovgörat utfördes av speciella tullpackhuskarlar medan tulltaxerarna (tulltjänstemännen) räknade ut den tullavgift som skulle erläggas av importörerna. Tullkammaren var en lokal tullmyndighet och omtalas redan på 1600-talet. Tullkammare fanns i rikets stapelstäder och de hade oinskränkt förtullningsrätt. Sjötullkammaren i Göteborg inrättades 1636 för utrikes varor. Chef för tullkammare var tullförvaltaren, som lydde direkt under Generaltullstyrelsen. Enligt 1831 års reglemente fanns tullkammare och tullinspektion. Från 1876 infördes tullstationer. Tullstationerna vid kusten hade endast inskränkt förtullningsrätt. År 1919 fanns tullinspektion bl.a. i Dalarö, Sandhamn och Furusund i Roslagen. Tullinspektionen förestods av en tullinspektor. År 1923 försvann tullinspektionerna vid kusten och deras verksamhet sammanlades med tullstationerna. Tullstation är den minsta tullanstalten och finns där utrikestrafik förekommer tillfälligt och i ringa omfattning.

Passtvång & passkontroll

Kravet på utrikesresenärer att visa pass upphävs år 1860. Före 1860 skulle alla som reste utomlands ha med sig passhandlingar. Passen skulle visas både vid in- och utresa och tullmännen förde journal över de resande, deras hemvist, anledningen till resan och datum för passering. Passtvånget försvann som en följd av det ökade resandet med nya färdmedel som järnväg och ångfartyg. Under första världskriget återinförs passtvånget men nu med Polisen som ansvarig myndighet.

Specialdomstolar: Tull- och accisrätt

Tullarna lydde under Tullverket, som lydde under Kommerskollegiet, vilka blev överrätter i tullmål. Accis var en konsumtionsskatt som infördes med 1572 års tull- och accisordning; 1622 förordnades om accis på tillverkning och försäljning i städerna av bryggares, slaktares, fiskköpares månglares m fl varor. Tullnär vid lilla tullen (landtullen) tjänstgjorde även som accismästare och tog ut avgifterna.

Accisrätter

För att döma i brottmål rörande lagöverträdelser mot bestämmelserna om landtull, eller accis (konsumtionsskatt), infördes under åren 1664-1672 sk. accisrätter i städerna. Accisrätterna dömde även i mål om misstänkt olaga landsköp och andra brott mot saluaccisen (som att olovligen sälja bryggerivaror utan att vara krögare). Både saluaccisen och förbudet mot landsköp syftade till att stärka borgarna monopol på handel, och avsåg att vidmakthålla borgarståndets burskapssystem. Vidare dömde accisrätten, liksom andra specialdomstolar, i mål som handlade om skråkorporationens seder och leverne. Enligt Accisrätten från år 1672 skulle generalinspektören vara accisrättens ordförande. Bisittare var borgmästaren och en rådman eller två rådmän, samt en stadsnotarie. Accisrätterna upphävdes 1811. Mål om acciser hanterades därefter av rådhusrätterna och sjötullrätterna. Accisrätten kunde döma till bland annat beslagtagning och böter.

Tull- eller Sjötullrätten

Sjötullrätt eller tullrätt var en speciell domstol för brott mot sjötullförfattningarna och fanns i alla stapelstäder. Tullrätten upphävdes 1831 och brottmål som rätten ansvarat för överfördes då till rådhusrätterna. En Tullrätt tog upp de mål som uppdagats närmast den stad där den var belägen. Stockholm och Göteborg hade från 1831 särskilda avdelningar vid rådhusrätten för tullmål. Tullrätten reglerades av Seglationsordningen. Den syftade till att reglera utrikeshandeln, främst genom att endast låta ett visst antal städer, så kallade stapelstäder, ha rättighet att ta emot främmande fartyg i sina hamnar. Seglationsordningen försvårade därmed för skepp att angöra svenska kajer. Varje skepp som ankom till en stad eller avgick därifrån var därför tvingad att besöka vissa tullstationer, som kontrollerade att tullavgifter betalats och att andra lagar upprätthölls. Tullrätten straffade vanligen med böter och beslagtagning. Vid allvarligare brott och med frihetstidens skärpta lagstiftning kunde tullrätten också döma till förlust av ämbete eller burskap. Hemmansägare kunde dömas förlustiga sina egendomar. Åklagare i tullmål var en tullfiskal eller annan som Kammarkollegiet utsett för ett särskilt mål. Denne biträddes av ytterligare tre fiskaler. I områden med landgräns, framför allt i Jämtland och Torneå i Norrbotten, fanns Gränstullrätter som dömde i smugglingsmål. Den sista gränstullrätten fanns i Haparanda och lades ner först 1933.

Gränsbevakningen

Bevakning av gränserna för att hindra att personer olovligt tog sig in i landet var en av tullverkets tre uppgifter. Gränsbevakningen i Dalsland, Värmland och Dalarna hade en särskild organisation. På 1860-talet bevakades gränsen i Värmland av 7 gränsridare, anställda inom tullverket. De skulle motverka smuggling. Från 1880-talet ökade antalet tullstationer och gränsposteringar, som kunde vara fasta eller tillfälliga. På 1930-talet var de som flest.  Gränsridare: Patrullering skedde till fots, till häst, med cykel, motorcykel och båt. Den sköttes av gränsridare, som efter 1923 kallades gränsuppsyningsmän. År 1908 fanns totalt 141 gränsridare, varav 52 beridna. En gränsridare var således en tjänsteman vid tullverkets gränsbevakning som utövade patrullering vid rikets landgräns. Gränsinspektion var en tullanstalt vid norska gränsen med inskränkt förtullningsrätt och förestods av gränsinspektör. Med 1923 års organisationsreform övergick verksamheten till gränstullstationerna. Dessa fanns vid allmän väg på många små orter vid gränserna mot Norge och Finland 1923-28. De hade oinskränkt förtullningsrätt och förestods av gränsuppsyningsman. Genom 1928 års omorganisation inordnades gränstullstationerna under tullstationerna. Gränstullbevakningen i Värmland började 1638, då gränstullen infördes. Den uppbars först enligt landtullförordningen men från 1696 i viss omfattning enligt sjötullförordningen. 

Kustbevakningen

Gränsbevakningen skedde på land och kustbevakningen till sjöss. Kustbevakningen bedrevs av militären och fram till 1988 även av tullen. Kustbevakningen tillhörde Tullverket under flera hundra år, men blev en egen myndighet under Försvarsdepartementet år 1988. Tullen hade vissa militära uppgifter, eftersom den skötte gräns- och kustbevakning och chefstjänsterna omtalas som befäl. Från 1600-talet bedrevs bevakning och bekämpning av smuggling till sjöss av tulljakter längs kusterna och till lands av beriden personal, strandridare. Till höger en tulltjämsteman med cyckel, 1930-tal. Foto Kustbevakningen.

Strandridare

År 1638 påbörjades en verksamhet som kom att utvecklas till Kustbevakningen. På 1600-talet började sk. strandridare användas som hade till uppgift att förhindra smuggling och vrakplundring. En strandridare var således en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning med uppgift att avpatrullera strand nära rikets sjögräns. De allra första strandridarna var två stycken anställda som år 1638 var stationerade i Kalmar. Den 25 mil långa patrulleringen längs med Sveriges ostkust skedde till fots eller häst; under 1900-talet första del och fram till andra världskriget även med cykel. Detta sätt att patrullera nära rikets sjögräns dominerade kustbevakningsverksamheten i mer än 300 år ända fram till andra världskrigets början. Strandridarna ersattes 1832 av kustuppsyningsmän. Enligt instruktion för Lotsverket skulle lotspersonalen samverka med tullen för att hindra smuggling. Kustbevakningen sköttes även i äldre tid med tulljakter och mindre båtar. På grund av intensiv smuggling och lurendrejeri, särskilt under 1800-talets första hälft, var kustbevakningen 1833- 1904 i vissa tulldistrikt militäriskt organiserad, dock som en integrerad del av Tullverket under tullbefäl. Den beväpnade under krigslagarna ställda personalen utgjordes av kustchefer, kustsergeanter och kustvakter. De civila graderna inom kustbevakningen var kustinspektor, överuppsyningsman och (jakt)uppsyningsman. Åren 1833-1904 sköttes kustbevakningen i vissa tulldistrikt militärt men i tullverkets regi. Beväpnad personal var kustchef, kustsergeant, kustvakt. I andra distrikt fanns civil kustinspektör, överuppsyningsman och uppsyningsman. Kustroddare och jaktbåtsmän stod lägst i hierarkin. På 1910-talet kom motorbåtarna till hjälp i bevakningen, tidigare var det åror och segel som gällde.. Till vänster en tulljakt vid Gullholmen, Orusts kommun, år 1896. Foto Kustbevakningen. Under andra världskriget fick Kustbevakaren nya arbetsuppgifter såsom kontroll av sjötrafiken, visitation av fartyg och personer, kontroll av passerkort och plombering av radiosändare. OBS, strandridare och strandfogde är inte samma yrke. En strandfogde var en kunglig ämbetsman med uppgift att ha uppsyn över stranden (med fiskeri och dylikt) och de intäkter (t. ex. från strandade vrak i form av skatter) som tillkom kungen därifrån. De hade således till uppgift att rapportera om gjorda strandfynd och havererade fartyg. Till strandfogdar utsågs personer som bodde i skärgården eller i byar belägna vid kusten. Ofta var det fiskare. En strandridare var, som ovan beskrivits, en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning.

Kustbevakningen blir egen myndighet 1988

Kustbevakning ingår i marinens uppgifter även i fredstid. Sjöbevakningscentraler är gemensamma för kustbevakning och marinen. Från 1988 blev kustbevakningen egen myndighet under Försvarsdepartementet med central ledning i Karlskrona. Kustbevakningen har vid kontroll samma befogenhet som tullen. Kustbevakningen utför sjöövervakning och annan kontroll- och tillsynsverksamhet samt miljöräddningstjänst till sjöss och har inom sina områden delvis samma befogenheter som polisen. År 2015 blev Kustbevakningen en egen civil statlig myndighet under Justitiedepartementet. Kustbevakningen har 23 kuststationer inklusive en flygkuststation i Skavsta. Stationerna sorterar under två regionala ledningar placerade i Stockholm och Göteborg. Kustbevakningens huvudkontor ligger i Karlskrona. Överst på sidan
Kustbevakningsfartyk KBV 003. Foto Kustbevakningen.
Kustbevakningens heraldiska vapen. Fri bild Wikipedia.

Referenslitteratur

Tullverket Tullmuseum Kustbevakningen Wikipedia Förvaltningshistorik. 8. Tull, gräns- och kustbevakning, Beata Losman
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-09-05

Svenska tullens historia

Tullen

Tullen eller Tullverket är en statlig myndighet som har till uppgift att kontrollera flödet av varor in och ut ur Sverige. De skall se till att korrekta tullar, skatter och andra avgifter tas in samt att restriktioner för in- och utförsel följs. Myndigheten har en mycket lång historia. Till höger Tullverkets heraldiska vapen. Fri bild Wikipedia.

Medeltiden

Tullar har upptagits åtminstone sedan 1100-talet men mycket liten information existerar om hur det fungerade vid denna tid eller hur tullen var organiserad. Det gäller även för den fortsatta medeltiden. Syftet med tullar var fiskalt, dvs att beskatta befolkningen och dess handel.

Kungliga Tullverket bildas

Tullen fick en fastare form år 1636 efter en reform initierad av rikskansler Axel Oxenstierna. Kungliga Tullverket bildas och 1636 räknas som Tullverkets födelseår. Dess förste chef blir Mårten Augustinsson (1600 – 1656). Den 26 september 1636 utnämndes han till den förste generaltullförvaltaren. Augustinsson blev en förmögen man. Som generaltullförvaltare hade han nämligen rätt till 5 procent av tulluppbörden. Augustinsson adlades 1645 och tog namnet Leijonsköld. På 1600-talet utarrenderades tullhanteringen till tullinspektorer i länen, som sedan hade lokala ombud (tullnärer, besökare) i städerna. De viktigaste tullarna var Stora sjötullen för utrikeshandeln och Lilla tullen som togs ut för att föra in varor i städerna, vilka hade monopol på handel. År 1825 fick Tullverket en ny organisation, som mer påminner om dagens, under ledning av en generaltulldirektör. Detta år inrättades Generaltullstyrelsen som centralt ämbetsverk.

Stora sjötullen

Stora sjötullen eller Stora tullen har funnits från mitten av 1500-talet och fram till 1700-talet. Det var en tull på importerade och exporterade varor som transporterades sjövägen i Sverige. De varor som kom med fartyg från andra länder måste passera Stora sjötullen där tullavgiften skulle betalas. Räkenskaper för denna tull började föras 1533. Sjötullstationer har funnits i hamnstäder som Göteborg, Malmö, Karlshamn, Kalmar, Norrköping, Dalarö, Gävle och Härnösand m.fl.

Gränstullen

År 1638, dvs något senare än Stora sjötullen, infördes Gränstull i områdena i Sverige med landgräns och var sjötullens motsvarighet på land. En landtull hade visserligen införts redan i början av 1600-talet men den avskaffades i samband med freden i Knäred 1613. År 1638 återinfördes den av Axel Oxenstierna.

Lilla tullen

Lilla tullen var en tull på inrikeshandel och infördes år 1622 av Gustav II Adolf. Den infördes främst för att finansiera de många svenska fälttågen som företogs på 1620-talet samt det kommande 30-åriga kriget. Lilla tullen var en tull på konsumtionsvaror som livsmedel, kläder, trävaror, metallvaror och djur ("alla ätliga, slitliga och förnötliga varor") som skulle säljas i städerna. Försäljning av varor utanför städerna (”landsköp”) blev samtidigt olagligt. 1686 utökades detta till alla varor som infördes i städerna, om man inte redan hade betalt sjötull för import. För att förhindra smuggling byggdes tullstaket runt städerna med endast ett fåtal öppningar, sk. tullportar, där varor kunde passera in i staden för försäljning. Tullen skulle betalas när varorna fördes in i städerna, inte när de fördes ut. Tullen betalades med 1/32 av varans värde. Denna skattesats kom i stort sett att bestå ända till dess tullen avskaffades. Om någon upptäcktes med att föra in varor annat sätt än via tullportarna så fick denne en bot på 40 daler. Den som blev tagen på bar gärning med att göra hål i tullstaketet blev straffad med böter på 100 daler första gången och 200 andra gången. Till höger en bild av Roslagstull från 1670. Vi ser tullporten och tullstaketet. Fri bild Wikipedia. För Stockholms del utfärdades förordningen om Lilla tullen den 20 november 1622. Än i dag kan vi se rester av Lilla tullen i många städer i landet, framför allt i form av namn på gator, torg och platser där orden ”tull” och ”port” förekommer. I Stockholm finns exempelvis Norrtull och Roslagstull på norra sidan, Skanstull och Hornstull i söder, Danvikstull i öster, m.fl. Lilla tullen avskaffades 1810. Tullportarna i Stockholm fanns dock kvar till 1866.

Stapelstäder och inloppsstationer

År 1636 fanns det sju städer som fick bedriva handel med utlandet, så kallade stapelstäder. De var Stockholm, Nyköping, Norrköping, Söderköping, Västervik, Kalmar och Göteborg. De norrländska städerna ingick inte på grund av det så kallade bottniska handelstvånget. Detta var en svensk handelspolitisk bestämmelse som gällde mellan 1350-talet och 1765 och som förbjöd handel via fartyg från Norrland och Finland till orter söder om Stockholm och Åbo. Norrländska och finska hamnar fick inte heller ta emot utländska fartyg. Dock tilläts Gävle att skicka och ta emot utländska fartyg men förtullningen av dessa skulle ske i Stockholm. Eftersom inga stapelstäder utom Kalmar har öppen kust infördes inloppsstationer. Inloppsstationerna var tullplatser som låg ute i skärgårdarna för att tullen skulle kunna tas ut så långt ut mot kusten som möjligt. På så sätt ville man förhindra smuggling. Exempel på inloppsstationer är Dalarö, Barösund och Spårösund på ostkusten och Älvsborg på västkusten. Vid inloppsstationerna lämnade skepparen en specifikation och lasten inspekterades, men tullavgiften betalades inne i staden. Mellan 1636 och 1928 fanns en inloppstull på Dalarö i Stockholms södra skärgård för införsel av varor till Stockholm. Från 1690-talet inrättades i stället tullpackhus, där skepparen kunde lossa varorna; tullen betalades när godset hämtats därifrån. Packhus är en äldre beteckning för en magasinsbyggnad. Tullpackhus var en lokal eller byggnad avsedd för tulltaxering av tullpliktiga varor samt för kortare tids för­varing av varor före tulltaxering och liknande, till exempel besiktning och stämpling samt för­säljning av införda handelsvaror. Tullpackhuset i Stockholm låg på Skeppsholmen. Det byggdes i början av 1700-talet och användes av Tullen till 2000. Det nuvarande tullpackhuset ersatte ett äldre packhus som revs 1785. Packhuset hade dock vid nedläggningen 2000 inte använts som packhus på mycket länge. I Göteborg uppfördes 1710 ett packhus vid hamnkanalens mynning i Göta älv (Packhusplatsen). De importerade varorna packades upp och synades, räknades, mättes, vägdes och kvalitetskontrollerades i tullpackhusen. Grovgörat utfördes av speciella tullpackhuskarlar medan tulltaxerarna (tulltjänstemännen) räknade ut den tullavgift som skulle erläggas av importörerna. Tullkammaren var en lokal tullmyndighet och omtalas redan på 1600-talet. Tullkammare fanns i rikets stapelstäder och de hade oinskränkt förtullningsrätt. Sjötullkammaren i Göteborg inrättades 1636 för utrikes varor. Chef för tullkammare var tullförvaltaren, som lydde direkt under Generaltullstyrelsen. Enligt 1831 års reglemente fanns tullkammare och tullinspektion. Från 1876 infördes tullstationer. Tullstationerna vid kusten hade endast inskränkt förtullningsrätt. År 1919 fanns tullinspektion bl.a. i Dalarö, Sandhamn och Furusund i Roslagen. Tullinspektionen förestods av en tullinspektor. År 1923 försvann tullinspektionerna vid kusten och deras verksamhet sammanlades med tullstationerna. Tullstation är den minsta tullanstalten och finns där utrikestrafik förekommer tillfälligt och i ringa omfattning.

Passtvång & passkontroll

Kravet på utrikesresenärer att visa pass upphävs år 1860. Före 1860 skulle alla som reste utomlands ha med sig passhandlingar. Passen skulle visas både vid in- och utresa och tullmännen förde journal över de resande, deras hemvist, anledningen till resan och datum för passering. Passtvånget försvann som en följd av det ökade resandet med nya färdmedel som järnväg och ångfartyg. Under första världskriget återinförs passtvånget men nu med Polisen som ansvarig myndighet.

Specialdomstolar: Tull- och

accisrätt

Tullarna lydde under Tullverket, som lydde under Kommerskollegiet, vilka blev överrätter i tullmål. Accis var en konsumtionsskatt som infördes med 1572 års tull- och accisordning; 1622 förordnades om accis på tillverkning och försäljning i städerna av bryggares, slaktares, fiskköpares månglares m fl varor. Tullnär vid lilla tullen (landtullen) tjänstgjorde även som accismästare och tog ut avgifterna.

Accisrätter

För att döma i brottmål rörande lagöverträdelser mot bestämmelserna om landtull, eller accis (konsumtionsskatt), infördes under åren 1664-1672 sk. accisrätter i städerna. Accisrätterna dömde även i mål om misstänkt olaga landsköp och andra brott mot saluaccisen (som att olovligen sälja bryggerivaror utan att vara krögare). Både saluaccisen och förbudet mot landsköp syftade till att stärka borgarna monopol på handel, och avsåg att vidmakthålla borgarståndets burskapssystem. Vidare dömde accisrätten, liksom andra specialdomstolar, i mål som handlade om skråkorporationens seder och leverne. Enligt Accisrätten från år 1672 skulle generalinspektören vara accisrättens ordförande. Bisittare var borgmästaren och en rådman eller två rådmän, samt en stadsnotarie. Accisrätterna upphävdes 1811. Mål om acciser hanterades därefter av rådhusrätterna och sjötullrätterna. Accisrätten kunde döma till bland annat beslagtagning och böter.

Tull- eller Sjötullrätten

Sjötullrätt eller tullrätt var en speciell domstol för brott mot sjötullförfattningarna och fanns i alla stapelstäder. Tullrätten upphävdes 1831 och brottmål som rätten ansvarat för överfördes då till rådhusrätterna. En Tullrätt tog upp de mål som uppdagats närmast den stad där den var belägen. Stockholm och Göteborg hade från 1831 särskilda avdelningar vid rådhusrätten för tullmål. Tullrätten reglerades av Seglationsordningen. Den syftade till att reglera utrikeshandeln, främst genom att endast låta ett visst antal städer, så kallade stapelstäder, ha rättighet att ta emot främmande fartyg i sina hamnar. Seglationsordningen försvårade därmed för skepp att angöra svenska kajer. Varje skepp som ankom till en stad eller avgick därifrån var därför tvingad att besöka vissa tullstationer, som kontrollerade att tullavgifter betalats och att andra lagar upprätthölls. Tullrätten straffade vanligen med böter och beslagtagning. Vid allvarligare brott och med frihetstidens skärpta lagstiftning kunde tullrätten också döma till förlust av ämbete eller burskap. Hemmansägare kunde dömas förlustiga sina egendomar. Åklagare i tullmål var en tullfiskal eller annan som Kammarkollegiet utsett för ett särskilt mål. Denne biträddes av ytterligare tre fiskaler. I områden med landgräns, framför allt i Jämtland och Torneå i Norrbotten, fanns Gränstullrätter som dömde i smugglingsmål. Den sista gränstullrätten fanns i Haparanda och lades ner först 1933.

Gränsbevakningen

Bevakning av gränserna för att hindra att personer olovligt tog sig in i landet var en av tullverkets tre uppgifter. Gränsbevakningen i Dalsland, Värmland och Dalarna hade en särskild organisation. På 1860- talet bevakades gränsen i Värmland av 7 gränsridare, anställda inom tullverket. De skulle motverka smuggling. Från 1880-talet ökade antalet tullstationer och gränsposteringar, som kunde vara fasta eller tillfälliga. På 1930-talet var de som flest.  Gränsridare: Patrullering skedde till fots, till häst, med cykel, motorcykel och båt. Den sköttes av gränsridare, som efter 1923 kallades gränsuppsyningsmän. År 1908 fanns totalt 141 gränsridare, varav 52 beridna. En gränsridare var således en tjänsteman vid tullverkets gränsbevakning som utövade patrullering vid rikets landgräns. Gränsinspektion var en tullanstalt vid norska gränsen med inskränkt förtullningsrätt och förestods av gränsinspektör. Med 1923 års organisationsreform övergick verksamheten till gränstullstationerna. Dessa fanns vid allmän väg på många små orter vid gränserna mot Norge och Finland 1923-28. De hade oinskränkt förtullningsrätt och förestods av gränsuppsyningsman. Genom 1928 års omorganisation inordnades gränstullstationerna under tullstationerna. Gränstullbevakningen i Värmland började 1638, då gränstullen infördes. Den uppbars först enligt landtullförordningen men från 1696 i viss omfattning enligt sjötullförordningen. 

Kustbevakningen

Gränsbevakningen skedde på land och kustbevakningen till sjöss. Kustbevakningen bedrevs av militären och fram till 1988 även av tullen. Kustbevakningen tillhörde Tullverket under flera hundra år, men blev en egen myndighet under Försvarsdepartementet år 1988. Tullen hade vissa militära uppgifter, eftersom den skötte gräns- och kustbevakning och chefstjänsterna omtalas som befäl. Från 1600-talet bedrevs bevakning och bekämpning av smuggling till sjöss av tulljakter längs kusterna och till lands av beriden personal, strandridare. Till höger en tulltjämsteman med cyckel, 1930-tal. Foto Kustbevakningen.

Strandridare

År 1638 påbörjades en verksamhet som kom att utvecklas till Kustbevakningen. På 1600-talet började sk. strandridare användas som hade till uppgift att förhindra smuggling och vrakplundring. En strandridare var således en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning med uppgift att avpatrullera strand nära rikets sjögräns. De allra första strandridarna var två stycken anställda som år 1638 var stationerade i Kalmar. Den 25 mil långa patrulleringen längs med Sveriges ostkust skedde till fots eller häst; under 1900-talet första del och fram till andra världskriget även med cykel. Detta sätt att patrullera nära rikets sjögräns dominerade kustbevakningsverksamheten i mer än 300 år ända fram till andra världskrigets början. Strandridarna ersattes 1832 av kustuppsyningsmän. Enligt instruktion för Lotsverket skulle lotspersonalen samverka med tullen för att hindra smuggling. Kustbevakningen sköttes även i äldre tid med tulljakter och mindre båtar. På grund av intensiv smuggling och lurendrejeri, särskilt under 1800- talets första hälft, var kustbevakningen 1833-1904 i vissa tulldistrikt militäriskt organiserad, dock som en integrerad del av Tullverket under tullbefäl. Den beväpnade under krigslagarna ställda personalen utgjordes av kustchefer, kustsergeanter och kustvakter. De civila graderna inom kustbevakningen var kustinspektor, överuppsyningsman och (jakt)uppsyningsman. Åren 1833-1904 sköttes kustbevakningen i vissa tulldistrikt militärt men i tullverkets regi. Beväpnad personal var kustchef, kustsergeant, kustvakt. I andra distrikt fanns civil kustinspektör, överuppsyningsman och uppsyningsman. Kustroddare och jaktbåtsmän stod lägst i hierarkin. På 1910-talet kom motorbåtarna till hjälp i bevakningen, tidigare var det åror och segel som gällde.. Till vänster en tulljakt vid Gullholmen, Orusts kommun, år 1896. Foto Kustbevakningen. Under andra världskriget fick Kustbevakaren nya arbetsuppgifter såsom kontroll av sjötrafiken, visitation av fartyg och personer, kontroll av passerkort och plombering av radiosändare. OBS, strandridare och strandfogde är inte samma yrke. En strandfogde var en kunglig ämbetsman med uppgift att ha uppsyn över stranden (med fiskeri och dylikt) och de intäkter (t. ex. från strandade vrak i form av skatter) som tillkom kungen därifrån. De hade således till uppgift att rapportera om gjorda strandfynd och havererade fartyg. Till strandfogdar utsågs personer som bodde i skärgården eller i byar belägna vid kusten. Ofta var det fiskare. En strandridare var, som ovan beskrivits, en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning.

Kustbevakningen blir egen myndighet 1988

Kustbevakning ingår i marinens uppgifter även i fredstid. Sjöbevakningscentraler är gemensamma för kustbevakning och marinen. Från 1988 blev kustbevakningen egen myndighet under Försvarsdepartementet med central ledning i Karlskrona. Kustbevakningen har vid kontroll samma befogenhet som tullen. Kustbevakningen utför sjöövervakning och annan kontroll- och tillsynsverksamhet samt miljöräddningstjänst till sjöss och har inom sina områden delvis samma befogenheter som polisen. År 2015 blev Kustbevakningen en egen civil statlig myndighet under Justitiedepartementet. Kustbevakningen har 23 kuststationer inklusive en flygkuststation i Skavsta. Stationerna sorterar under två regionala ledningar placerade i Stockholm och Göteborg. Kustbevakningens huvudkontor ligger i Karlskrona. Överst på sidan
Kustbevakningsfartyk KBV 003. Foto Kustbevakningen.
Kustbevakningens heraldiska vapen. Fri bild Wikipedia.

Referenslitteratur

Tullverket Tullmuseum Kustbevakningen Wikipedia Förvaltningshistorik. 8. Tull, gräns- och kustbevakning, Beata Losman