Tullen

Tullen eller Tullverket är en statlig myndighet som har till uppgift att kontrollera flödet av varor in och ut ur Sverige. De skall se till att korrekta tullar, skatter och andra avgifter tas in samt att restriktioner för in- och utförsel följs. Myndigheten har en mycket lång historia. Till höger Tullverkets heraldiska vapen. Fri bild Wikipedia.

Medeltiden

Tullar har upptagits åtminstone sedan 1100-talet men mycket liten information existerar om hur det fungerade vid denna tid eller hur tullen var organiserad. Det gäller även för den fortsatta medeltiden. Syftet med tullar var fiskalt, dvs att beskatta befolkningen och dess handel.

Kungliga Tullverket bildas

Tullen fick en fastare form år 1636 efter en reform initierad av rikskansler Axel Oxenstierna. Kungliga Tullverket bildas och 1636 räknas som Tullverkets födelseår. Dess förste chef blir Mårten Augustinsson (1600 – 1656). Den 26 september 1636 utnämndes han till den förste generaltullförvaltaren. Augustinsson blev en förmögen man. Som generaltullförvaltare hade han nämligen rätt till 5 procent av tulluppbörden. Augustinsson adlades 1645 och tog namnet Leijonsköld. På 1600-talet utarrenderades tullhanteringen till tullinspektorer i länen, som sedan hade lokala ombud (tullnärer, besökare) i städerna. De viktigaste tullarna var Stora sjötullen för utrikeshandeln och Lilla tullen som togs ut för att föra in varor i städerna, vilka hade monopol på handel. År 1825 fick Tullverket en ny organisation, som mer påminner om dagens, under ledning av en generaltulldirektör. Detta år inrättades Generaltullstyrelsen som centralt ämbetsverk.

Stora sjötullen

Stora sjötullen eller Stora tullen har funnits från mitten av 1500-talet och fram till 1700-talet. Det var en tull på importerade och exporterade varor som transporterades sjövägen i Sverige. De varor som kom med fartyg från andra länder måste passera Stora sjötullen där tullavgiften skulle betalas. Räkenskaper för denna tull började föras 1533. Sjötullstationer har funnits i hamnstäder som Göteborg, Malmö, Karlshamn, Kalmar, Norrköping, Dalarö, Gävle och Härnösand m.fl.

Gränstullen

År 1638, dvs något senare än Stora sjötullen, infördes Gränstull i områdena i Sverige med landgräns och var sjötullens motsvarighet på land. En landtull hade visserligen införts redan i början av 1600-talet men den avskaffades i samband med freden i Knäred 1613. År 1638 återinfördes den av Axel Oxenstierna.

Lilla tullen

Lilla tullen var en tull på inrikeshandel och infördes år 1622 av Gustav II Adolf. Den infördes främst för att finansiera de många svenska fälttågen som företogs på 1620-talet samt det kommande 30-åriga kriget. Lilla tullen var en tull på konsumtionsvaror som livsmedel, kläder, trävaror, metallvaror och djur ("alla ätliga, slitliga och förnötliga varor") som skulle säljas i städerna. Försäljning av varor utanför städerna (”landsköp”) blev samtidigt olagligt. 1686 utökades detta till alla varor som infördes i städerna, om man inte redan hade betalt sjötull för import. För att förhindra smuggling byggdes tullstaket runt städerna med endast ett fåtal öppningar, sk. tullportar, där varor kunde passera in i staden för försäljning. Tullen skulle betalas när varorna fördes in i städerna, inte när de fördes ut. Tullen betalades med 1/32 av varans värde. Denna skattesats kom i stort sett att bestå ända till dess tullen avskaffades. Om någon upptäcktes med att föra in varor annat sätt än via tullportarna så fick denne en bot på 40 daler. Den som blev tagen på bar gärning med att göra hål i tullstaketet blev straffad med böter på 100 daler första gången och 200 andra gången. Till höger en bild av Roslagstull från 1670. Vi ser tullporten och tullstaketet. Fri bild Wikipedia. För Stockholms del utfärdades förordningen om Lilla tullen den 20 november 1622. Än i dag kan vi se rester av Lilla tullen i många städer i landet, framför allt i form av namn på gator, torg och platser där orden ”tull” och ”port” förekommer. I Stockholm finns exempelvis Norrtull och Roslagstull på norra sidan, Skanstull och Hornstull i söder, Danvikstull i öster, m.fl. Lilla tullen avskaffades 1810. Tullportarna i Stockholm fanns dock kvar till 1866.

Stapelstäder och inloppsstationer

År 1636 fanns det sju städer som fick bedriva handel med utlandet, så kallade stapelstäder. De var Stockholm, Nyköping, Norrköping, Söderköping, Västervik, Kalmar och Göteborg. De norrländska städerna ingick inte på grund av det så kallade bottniska handelstvånget. Detta var en svensk handelspolitisk bestämmelse som gällde mellan 1350-talet och 1765 och som förbjöd handel via fartyg från Norrland och Finland till orter söder om Stockholm och Åbo. Norrländska och finska hamnar fick inte heller ta emot utländska fartyg. Dock tilläts Gävle att skicka och ta emot utländska fartyg men förtullningen av dessa skulle ske i Stockholm. Eftersom inga stapelstäder utom Kalmar har öppen kust infördes inloppsstationer. Inloppsstationerna var tullplatser som låg ute i skärgårdarna för att tullen skulle kunna tas ut så långt ut mot kusten som möjligt. På så sätt ville man förhindra smuggling. Exempel på inloppsstationer är Dalarö, Barösund och Spårösund på ostkusten och Älvsborg på västkusten. Vid inloppsstationerna lämnade skepparen en specifikation och lasten inspekterades, men tullavgiften betalades inne i staden. Mellan 1636 och 1928 fanns en inloppstull på Dalarö i Stockholms södra skärgård för införsel av varor till Stockholm. Från 1690-talet inrättades i stället tullpackhus, där skepparen kunde lossa varorna; tullen betalades när godset hämtats därifrån. Packhus är en äldre beteckning för en magasinsbyggnad. Tullpackhus var en lokal eller byggnad avsedd för tulltaxering av tullpliktiga varor samt för kortare tids för­varing av varor före tulltaxering och liknande, till exempel besiktning och stämpling samt för­säljning av införda handelsvaror. Bilden till höger visar tullpackhuset i Sundsvall cirka 1903 - 1913. Bild: Sundsvalls museum, ID: SuM- foto032832. Tullpackhuset i Stockholm låg på Skeppsholmen. Det byggdes i början av 1700-talet och användes av Tullen till 2000. Det nuvarande tullpackhuset ersatte ett äldre packhus som revs 1785. Packhuset hade dock vid nedläggningen 2000 inte använts som packhus på mycket länge. I Göteborg uppfördes 1710 ett packhus vid hamnkanalens mynning i Göta älv (Packhusplatsen). De importerade varorna packades upp och synades, räknades, mättes, vägdes och kvalitetskontrollerades i tullpackhusen. Grovgörat utfördes av speciella tullpackhuskarlar medan tulltaxerarna (tulltjänstemännen) räknade ut den tullavgift som skulle erläggas av importörerna. Tullkammaren var en lokal tullmyndighet och omtalas redan på 1600-talet. Tullkammare fanns i rikets stapelstäder och de hade oinskränkt förtullningsrätt. Sjötullkammaren i Göteborg inrättades 1636 för utrikes varor. Chef för tullkammare var tullförvaltaren, som lydde direkt under Generaltullstyrelsen. Bilden till höger visar Tullkammaren (till vänster) i Karlskrona, 1890-tal. Bild: Marinmuseum, ID: MM07111. Enligt 1831 års reglemente fanns tullkammare och tullinspektion. Från 1876 infördes tullstationer. Tullstationerna vid kusten hade endast inskränkt förtullningsrätt. År 1919 fanns tullinspektion bl.a. i Dalarö, Sandhamn och Furusund i Roslagen. Tullinspektionen förestods av en tullinspektor. År 1923 försvann tullinspektionerna vid kusten och deras verksamhet sammanlades med tullstationerna. Tullstation är den minsta tullanstalten och finns där utrikestrafik förekommer tillfälligt och i ringa omfattning.

Passtvång & passkontroll

Kravet på utrikesresenärer att visa pass upphävs år 1860. Före 1860 skulle alla som reste utomlands ha med sig passhandlingar. Passen skulle visas både vid in- och utresa och tullmännen förde journal över de resande, deras hemvist, anledningen till resan och datum för passering. Passtvånget försvann som en följd av det ökade resandet med nya färdmedel som järnväg och ångfartyg. Under första världskriget återinförs passtvånget men nu med Polisen som ansvarig myndighet.

Specialdomstolar: Tull- och

accisrätt

Tullarna lydde under Tullverket, som lydde under Kommerskollegiet, vilka blev överrätter i tullmål. Accis var en konsumtionsskatt som infördes med 1572 års tull- och accisordning; 1622 förordnades om accis på tillverkning och försäljning i städerna av bryggares, slaktares, fiskköpares månglares m fl varor. Tullnär vid lilla tullen (landtullen) tjänstgjorde även som accismästare och tog ut avgifterna.

Accisrätter

För att döma i brottmål rörande lagöverträdelser mot bestämmelserna om landtull, eller accis (konsumtionsskatt), infördes under åren 1664-1672 sk. accisrätter i städerna. Accisrätterna dömde även i mål om misstänkt olaga landsköp och andra brott mot saluaccisen (som att olovligen sälja bryggerivaror utan att vara krögare). Både saluaccisen och förbudet mot landsköp syftade till att stärka borgarna monopol på handel, och avsåg att vidmakthålla borgarståndets burskapssystem. Vidare dömde accisrätten, liksom andra specialdomstolar, i mål som handlade om skråkorporationens seder och leverne. Enligt Accisrätten från år 1672 skulle generalinspektören vara accisrättens ordförande. Bisittare var borgmästaren och en rådman eller två rådmän, samt en stadsnotarie. Accisrätterna upphävdes 1811. Mål om acciser hanterades därefter av rådhusrätterna och sjötullrätterna. Accisrätten kunde döma till bland annat beslagtagning och böter.

Tull- eller Sjötullrätten

Sjötullrätt eller tullrätt var en speciell domstol för brott mot sjötullförfattningarna och fanns i alla stapelstäder. Tullrätten upphävdes 1831 och brottmål som rätten ansvarat för överfördes då till rådhusrätterna. En Tullrätt tog upp de mål som uppdagats närmast den stad där den var belägen. Stockholm och Göteborg hade från 1831 särskilda avdelningar vid rådhusrätten för tullmål. Tullrätten reglerades av Seglationsordningen. Den syftade till att reglera utrikeshandeln, främst genom att endast låta ett visst antal städer, så kallade stapelstäder, ha rättighet att ta emot främmande fartyg i sina hamnar. Seglationsordningen försvårade därmed för skepp att angöra svenska kajer. Varje skepp som ankom till en stad eller avgick därifrån var därför tvingad att besöka vissa tullstationer, som kontrollerade att tullavgifter betalats och att andra lagar upprätthölls. Tullrätten straffade vanligen med böter och beslagtagning. Vid allvarligare brott och med frihetstidens skärpta lagstiftning kunde tullrätten också döma till förlust av ämbete eller burskap. Hemmansägare kunde dömas förlustiga sina egendomar. Åklagare i tullmål var en tullfiskal eller annan som Kammarkollegiet utsett för ett särskilt mål. Denne biträddes av ytterligare tre fiskaler. I områden med landgräns, framför allt i Jämtland och Torneå i Norrbotten, fanns Gränstullrätter som dömde i smugglingsmål. Den sista gränstullrätten fanns i Haparanda och lades ner först 1933.

Relaterade länkar

• Tullens och Kustbevakningens historiska gradbeteckningar • Bildgalleri • Fyr- och lotsväsendets historia • Polisväsendets historia • Medborgarskap och pass • Inrikespass

Referenslitteratur

• Tullverket • Tullmuseum • Kustbevakningen • Wikipedia • Förvaltningshistorik. 8. Tull, gräns- och kustbevakning, Beata Losman • Kriget mot smugglarna, artikel av Magnus Olofsson i Populär Historia 8/2015. • Gradbeteckningar från 1914 års uniformsbestämmelser till och med 2012/2013 års uniformsbestämmelser. Tullverket. Överst på sidan

Svenska tullens historia - 1

Gränsbevakningen

Bevakning av gränserna för att hindra att personer olovligt tog sig in i landet var en av tullverkets tre uppgifter. Gränsbevakningen i Dalsland, Värmland och Dalarna hade en särskild organisation. På 1860- talet bevakades gränsen i Värmland av 7 gränsridare, anställda inom tullverket. De skulle motverka smuggling. Från 1880-talet ökade antalet tullstationer och gränsposteringar, som kunde vara fasta eller tillfälliga. På 1930-talet var de som flest. Gränsridare: Patrullering skedde till fots, till häst, med cykel, motorcykel och båt. Den sköttes av gränsridare, som efter 1923 kallades gränsuppsyningsmän. År 1908 fanns totalt 141 gränsridare, varav 52 beridna. Bilden till höger visar två gränsridare framför gränsridarbostaden i Håve, Bohuslän år 1924. Till vänster Olof Martin Carlén (1862 - 1941), tullare mellan 1894 - 1924. Till höger hans efterträdare Gustav Nordmark. En guldgalon med spetsen nedåt på vänster ärm är gradbeteckningen för gränsridare enligt 1914-års uniformsreglemente. Bild: Bohusläns museum, ID: UMFA53671:0176. En gränsridare var således en tjänsteman vid tullverkets gränsbevakning som utövade patrullering vid rikets landgräns. Gränsinspektion var en tullanstalt vid norska gränsen med inskränkt förtullningsrätt och förestods av gränsinspektör. Med 1923 års organisationsreform övergick verksamheten till gränstullstationerna. Dessa fanns vid allmän väg på många små orter vid gränserna mot Norge och Finland 1923-28. De hade oinskränkt förtullningsrätt och förestods av gränsuppsyningsman. Genom 1928 års omorganisation inordnades gränstullstationerna under tullstationerna. Gränstullbevakningen i Värmland började 1638, då gränstullen infördes. Den uppbars först enligt landtullförordningen men från 1696 i viss omfattning enligt sjötullförordningen.

Kustbevakningen

Gränsbevakningen skedde på land och kustbevakningen till sjöss. Kustbevakningen bedrevs av militären och fram till 1988 även av tullen. Kustbevakningen tillhörde Tullverket under flera hundra år, men blev en egen myndighet under Försvarsdepartementet år 1988. Tullen hade vissa militära uppgifter, eftersom den skötte gräns- och kustbevakning och chefstjänsterna omtalas som befäl. Från 1600-talet bedrevs bevakning och bekämpning av smuggling till sjöss av tulljakter längs kusterna och till lands av beriden personal, strandridare. Till höger en tulltjänsteman vid Kustbevakningen med cyckel, 1930-tal. Foto Kustbevakningen. År 1982 fick kustbevakarna polisiära befogenheter till havs, samt i Vänern och Mälaren. Från 2015 lyder Kustbevakningen under Justitiedepartementet.

Strandridare

År 1638 påbörjades en verksamhet som kom att utvecklas till Kustbevakningen. På 1600-talet började sk. strandridare användas som hade till uppgift att förhindra smuggling och vrakplundring. En strandridare var således en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning med uppgift att avpatrullera strand nära rikets sjögräns. De allra första strandridarna var två stycken anställda som år 1638 var stationerade i Kalmar. Den 25 mil långa patrulleringen längs med Sveriges ostkust skedde till fots eller häst; under 1900-talet första del och fram till andra världskriget även med cykel. Detta sätt att patrullera nära rikets sjögräns dominerade kustbevakningsverksamheten i mer än 300 år ända fram till andra världskrigets början. Strandridarna ersattes 1832 av kustuppsyningsmän. Bilden till vänster visar en strandridare (kustuppsyningsman) till häst i 1833-års uniform inklusive kask. Bild: Tullmuseum. Enligt instruktion för Lotsverket skulle lotspersonalen samverka med tullen för att hindra smuggling. Kustbevakningen sköttes även i äldre tid med tulljakter och mindre båtar. På grund av intensiv smuggling och lurendrejeri, särskilt under 1800-talets första hälft, var kustbevakningen 1833-1904 i vissa tulldistrikt militäriskt organiserad, dock som en integrerad del av Tullverket under tullbefäl. Den beväpnade under krigslagarna ställda personalen utgjordes av kustchefer, kustsergeanter och kustvakter. De civila graderna inom kustbevakningen var kustinspektor, överuppsyningsman och (jakt)uppsyningsman. Åren 1833-1904 sköttes kustbevakningen i vissa tulldistrikt militärt men i tullverkets regi. Beväpnad personal var kustchef, kustsergeant, kustvakt. I andra distrikt fanns civil kustinspektör, överuppsyningsman och uppsyningsman. Längst ned i hiearkin fanns graderna kustroddare och jaktbåtsman. På 1910-talet kom motorbåtarna till hjälp i bevakningen, tidigare var det åror och segel som gällde. Bilden till höger visar en tulljakt i Bohuslän på 1910-talet. Image: Bohusläns museum, ID: UMFA53247:0051. Bilden till vänster visar en kustbevakare (tullvakt) i uniform år 1932. Foto: Julius Johnson. Bild: Trelleborgs museum, ID: TM.EJJ:1141. Under andra världskriget fick Kustbevakaren nya arbetsuppgifter såsom kontroll av sjötrafiken, visitation av fartyg och personer, kontroll av passerkort och plombering av radiosändare. OBS, strandridare och strandfogde är inte samma yrke. En strandfogde var en kunglig ämbetsman med uppgift att ha uppsyn över stranden (med fiskeri och dylikt) och de intäkter (t. ex. från strandade vrak i form av skatter) som tillkom kungen därifrån. De hade således till uppgift att rapportera om gjorda strandfynd och havererade fartyg. Till strandfogdar utsågs personer som bodde i skärgården eller i byar belägna vid kusten. Ofta var det fiskare. En strandridare var, som ovan beskrivits, en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning.

Kustbevakningen blir egen myndighet 1988

Kustbevakning ingår i marinens uppgifter även i fredstid. Sjöbevakningscentraler är gemensamma för kustbevakning och marinen. Från 1988 blev kustbevakningen egen myndighet under Försvarsdepartementet med central ledning i Karlskrona. Kustbevakningen har vid kontroll samma befogenhet som tullen. Kustbevakningen utför sjöövervakning och annan kontroll- och tillsynsverksamhet samt miljöräddningstjänst till sjöss och har inom sina områden delvis samma befogenheter som polisen. Kustbevakningstjänstemän bär liksom poliser pistol, pepparspray, batong och handfängsel. År 2015 blev Kustbevakningen en egen civil statlig myndighet under Justitiedepartementet. Kustbevakningen har 23 kuststationer inklusive en flygkuststation i Skavsta. Stationerna sorterar under två regionala ledningar placerade i Stockholm och Göteborg. Kustbevakningens huvudkontor ligger i Karlskrona. Bilden till höger visar Kustbevakningens heraldiska vapen. Bild Wikipedia.

Tulltjänstemän

På 1600-talet började sk. strandridare användas som hade till uppgift att förhindra smuggling och vrakplundring. Strandridarna ersattes 1832 av kustuppsyningsmän. Redan på 1700-taklet försågs tullarna med olika tjänstetecken som identifikation. Från 1800-talets början fram till i dag har ett dussin uniformsreglementen utfärdats för Tullverket. Under den svenska stormaktiden var Sveriges gränser näst intill oändligt långa. Efter förlusten av Finland 1809 hade Sveriges ändå en kust som var 4.800 mil lång (inklusive öar) enligt NSL-karteringen (Nationella Strandlinjen) gjord av Lantmäteriet och Sjöfartsverket (2017). Om man däremot mäter Sveriges kuster som en rät linje (fågelvägen) blir kusten cirka 240 mil. Förutom sjögränserna har vi dessutom de långa landgränserna som ofta ligger i oländiga trakter. Landgränsen mot Norge är 1.619 km och mot Finland 586 km, dvs totalt 2.205 km. Landets storlek gjorde gränserna svårbevakade. År 1638 fanns i Sverige 55 tulltjänstemän. Styrkan växte allt eftersom och 1821 fanns 1.022 tullmän i tjänst runt om i landet. Men antalet tullare var egentligen ändå för få för att övervaka alla hamnar, kuster, öar och gränser, året om, dygnet runt. Statens ambitioner och finansiella resurser stod i motsats till varandra och i detta gap frodades smugglingen. Tullverket var underfinansierat och det påverkade naturligtvis även tullpersonalens löner som var låga. Detta innebar att korruption var stor bland tullpersonalen och den var mycket utbredd i början av 1800-talet. Smuggling var heller inte betraktat som kriminellt bland den stora allmänheten. De smugglare som ändå blev tagna av tullen drabbades knappast av allmänhetens avsky, utan snarare av dess sympatier. Smugglare betraktades därför inte som brottslingar, utan snarare som något av hjältar. Smugglingsverksamheten var som störst på 1820- talet. År 1825 inrättades Generaltullstyrelsen varvid Tullverket fick en ny effektiv ledning. Tullverksamheten stramades åt, tullpersonalens löner höjdes, disciplinen skärptes och 1831 infördes ett nytt tjänstgöringsreglemente. Kustvakterna förstärktes och fick en särskild uniform samt beväpnades med sablar, pistoler och studsare. År 1835 ställdes kustbevakarna under krigslagarna och fick militära tjänstetitlar. Kustbevakningen blev mer eller mindre en militär kår. Tullverkets kustbevakning blev slagfärdigare och smugglingen begränsades effekt. All smuggling försvann inte. I stället beväpnade de sig och tullverkets stramare tyglar gjorde att det uppstod en krigsliknande situation mellan kustbevakarna och smugglarna. Under 1820- och 1830-talen kunde sammandrabbningarna bli våldsamma. Våldet var omfattande och tulltjänstemän hotades eller misshandlades av stora beväpnade smugglargäng. Emellanåt fick tullarna skyddas av militären. Våldet var inte ensidigt. Även tullarna kunde vara hårdföra. Den storskaliga organiserade smugglingens dagar var dock räknade. Frihandelsreformerna i mitten av 1800-talet tog udden av den storskaliga smugglingen. Sänkta tulltaxor och borttagna förbud gjorde att det inte längre var lönsamt att bedriva organiserad smuggling. Protektionismen kom tillbaka på 1880-talet och frihandelsepoken var därmed över. Smugglingen ökade något, för att på 1920-talet explodera då en restriktiv alkoholpolitik ledde till stor spritsmuggling. Bilden till höger visar en tulltjänsteman i uniform år 1935 (tulluppsyningsman). Foto: Ingeborg Enander (1880 - 1976). Bild: Bohusläns museum, ID: UMFA53690:16318. En tulltjänsteman är således en person som är anställd vid en nations tullmyndighet. Arbetsuppgifterna varierar idag beroende vilken enhet tulltjänstemannen arbetar på. De som är ute och gör kontroller har uniform och har samma befogenheter som polisen när det gäller brott mot smugglingslagen. De bär skyddsväst, skyddshandskar, handfängsel, expanderbar batong, kommunikationsradio, multiverktyg, ficklampa och OC-spray, men inte pistol till uniform (däremot till civila kläder).

Tullens organisation av idag

Tullverket leds av en generaltulldirektör. Myndigheten har även en överdirektör som är generaltulldirektörens ställföreträdare. Tullverkets kärnverksamhet är organiserad i tio avdelningar. Tullverkets operativa avdelningar är: underrättelseavdelningen, kontrollavdelningen, uppbördsavdelningen och tullkriminalavdelningen. Vid varje operativ avdelning finns enheter med ansvar för ett sakområde inom ett visst geografiskt område. De övriga avdelningarna inom Tullverket är ekonomiavdelningen, rättsavdelningen, HR- avdelningen, IT-avdelningen, administrationsavdelningen och kommunikationsavdelningen. Kontrollavdelningen ansvarar för att övervaka och kontrollera trafiken till och från utlandet. Gränsskyddsgrupper är den delen av Tullverket som genomför gränskontroll och finns utplacerade över hela landet. Gränskyddsgrupperna tillhör Kontrollavdelningen. Tullkriminalen hanterar all förundersökningsverksamhet inom Tullverket. Hos tullkrim finns de tre verksamhetsområdena spaning, utredning grova brott samt utredning mängdbrott. Spanarna är beväpnade. Tullverkets brottsbekämpning har en underrättelseavdelning. Uppbördsavdelningen ansvarar för att fastställa och ta ut tullar, moms och andra skatter och avgifter Tullverkets 4 geografiska indelningar 2021 är: Område Öst, Väst, Syd och Nord. Se bilden till höger. Wikipedia. Dagens gradbeteckningar vid Tullen, Historiska gradbeteckningar

Kustbevakningens organisation av

idag

Kustbevakningens huvuduppgift är att utföra sjöövervakning och annan kontroll- och tillsynsverksamhet samt miljöräddningstjänst till sjöss. Vid behov deltar Kustbevakningen i sjöräddning. Under sjöräddningsuppdrag lyder man under Sjö- och flygräddningscentralen JRCC, Joint Rescue Coordination Center. Kustbevakningen har inom sina områden delvis samma befogenheter som polisen, och dessa befogenheter har med tiden utökats. Kustbevakningstjänstemän bär liksom poliser pistol, pepparspray, batong och handfängsel. Från september 2016 har Kustbevakningen en ny organisation. Den nationella ledningen består av en verksledning och följande sex avdelningar: Metodutvecklingsavdelningen, Materiel- och lokalförsörjningsavdelningen, Operativa avdelningen, IT-avdelningen, Personal- och ekonomiavdelningen och Avdelningen för strategisk inriktning och ledningsstöd. Operativa avdelningen ansvarar för produktion av kustbevakningsverksamhet. Avdelningen ansvarar även för kuststationerna och flygkuststationen. Kustbevakningen har ett 20-tal kuststationer längs Sveriges kust. Det huvudsakliga verksamhetsområdet för Ks Djurö är Stockholms län. Kuststation Djurö ligger på östra Värmdö i Stockholms skärgård i närheten av Stavsnäs. Verksamhetens lednings- och stödfunktioner finns i Karlskrona, Göteborg, Stockholm, Härnösand och Nyköping samt vid ytterligare några orter. Kustbevakningen har en stor mängd olika fartygsslag: övervakningsfartyg, miljöskyddsfartyg, kombinationsfartyg, svävare (typ Griffon 2000TD). Dessutom finns ett hundratal mindre båtar och vattenskotrar. Kustbevakningsflyget är baserat på Skavsta flygplats utanför Nyköping. Det används främst för livräddning, miljö- och fiskeövervakning och gränskontroll. Flygplanen patrullerar regelbundet den svenska kusten. Dagens gradbeteckningar vid Kustbevakningen, Historiska gradbeteckningar