Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-08-22

Pass i Sverige

Passtvång före 1860

Inrikespass, eller vägbrev var en passliknande handling som krävdes för resor eller vistelse på allmän plats i Sverige från 1500-talet och fram till 1860. År 1606 och 1638 påbjöds att alla resande till och från Sverige skulle ha pass. Passtvång gällde med andra ord både vid utrikes och inrikes resa. Pass utfärdades för stadsbor av magistraten, dvs stadens styrelse och för folket på landsbygden av länsstyrelsen. Pass för utrikes resa kunde också utfärdas av Utrikesdepartementet och beskickningar i utlandet. Först i början av 1800-talet kom krav på signalement i passet. Tullen kontrollerade resande från utlandet, eftersom gränsbevakning var en av tullens uppgifter. Karantänsbestämmelser på 1800- talet gjorde att sundhetspass krävdes, om man kom från kolerasmittad ort (kungörelse 1893). Från 1860-talet finns exempel på sundhetspass för resa inom landet. Den 21 september 1860 avskaffades passtvånget, både för inrikes och utrikes resa. Kravet fanns dock kvar för dem som idkade handel under resa, för ”arbetslösa” och för dem som förpassades från straffarbetsfängelse eller allmän arbetsinrättning. Den som reste till ett land som krävde pass för inresa kunde få ett utrikespass utfärdat. Åren 1860 - 1917 kunde man resa i större delen av Europa utan pass, i varje fall till de länder inte ställde krav på pass. År 1917, dvs under första världskriget, återinförde Sverige passtvång för utrikes resa. Pass i form av en liten bok kom först under 1900-talet. Tidigare var passet tryckt eller handskrivet på ett pappersark. Det fanns inget enhetligt formulär vilket innebar att utseendet varierade.

Tillstånd för utvandring

Det var länge förbjudet att emigrera och då gällde det att kunna visa att man hade tillstånd att bege sig till gränsorten och vidare till annat land – detta angavs i passet. I legostadgan 1739 stadgades om passtvång för tjänstefolk. Den som olovligen avvek utrikes och inte återkom inom ett år förlorade arvsrätten. Efter mitten av 1700-talet kom flera restriktioner i fråga om utvandring. År 1768 stadgades dödsstraff vid tredje resan för den som olovligen lämnade riket. Dessa gamla lagar gällde fram till 1860 då passtvånget upphävdes. Under 1850- och 1860-talet rådde i praktiken fri emigration Utvandrare började registreras 1869 genom att varje fartyg som medförde emigranter var tvungen att skriva listor över de utvandrade, deras ålder, utreseförsamling och planerade destination. Dessa emigrantlistor lämnades in till poliskammaren i utvandringshamnarna, av vilka Göteborg var den största.

Passtvång från 1917

Sverige slopade som sagt kravet på pass 1860, både för resande inom landet och för den som skulle ut ur landet eller in i det. Det var också situationen fram till 1914 då första världskriget bröt ut. Rädslan för spioner och sabotörer var stor och befogad. De stridande länderna behövde kontroll över vilka som reste in och ut – och passen återinfördes, som ”en tillfällig åtgärd”. I Sverige återinfördes passtvånget år 1917. Det moderna passtvånget kan sägas ha införts i Europa i och med första världskrigets utbrott 1914. Det har sedan dess gällt för resor mellan länder (med vissa undantag), ända tills Schengensamarbetet införde nya regler. Efter första världskriget var de flesta länder överens om att det skulle vara en bra idé att behålla passen men insåg att det måste finnas en internationell standard att arbeta efter. I Paris år 1920 hölls den första passkonferensen anordnad av Nationernas Förbund (föregångare till Förenta nationerna). Där beslöts att medlemsländerna skulle utfärda pass i form av ett häfte. I detta skulle personens namn och kännetecken framgå. Vidare skulle handlingarna vara giltiga i två år, dock hellre i fem, och att de skulle vara utfärdade på två språk. Åren 1926 och 1927 hölls ytterligare två passkonferenser, vilket bland annat ledde till introduktionen av fotografiska porträtt och personbeskrivningar som till exempel ålder, längd, hårfärg, ögonfärg och anletsdrag. År 1929 utfärdades kungörelse angående utfärdande av pass för svenska undersåtar för utrikes resa. Pass för svenska medborgare utfärdades 1929 av Utrikesdepartementet, svensk beskickning i utlandet, länsstyrelse, poliskammare eller stadsstyrelse. År 1954 tilläts svenska, danska, norska och finländska medborgare resa fritt i Norden och 2001 anslöts Sverige till Schengenkonventionen vilken ger invånarna inom passunionen rätt att resa fritt inom största delen av Europas länder. Det var först 1980 som pass blev fullt ut standardiserades internationellt, detta i första hand på grund av flygtrafiken och de allt längre köerna vid passkontrollerna. Ett pass är en formell identitetshandling utfärdat av en statlig myndighet som identifierar innehavaren som en nationell medborgare. Bilden till höger visar ett modernt svenskt pass.

Medborgarskap i Sverige

Naturalisation

Naturalisation innebär förvärv av medborgarrätt, dvs rättigheter som lagen garanterar en stats alla medborgare. Naturalisation tillkommer oftast den som mångårigt vistats i ett land eller efter beslut av berörd myndighet. Förvärv av medborgarskap; en person som har flyttat till en stats territorium och bor där permanent kan få medborgarskap efter ansökan till myndigheterna om personen uppfyller uppställda krav. Detta kan förvärvas antingen istället för tidigare medborgarskap (som då måste sägas upp) eller som komplement till tidigare medborgarskap om de berörda staterna tillåter dubbelt medborgarskap. Varje stat får enligt folkrätten själv bestämma vilka personer som skall anses som dess medborgare. Folkrätten lämnar emellertid inte staterna helt fria händer. Endast den som är svensk medborgare har rätt att ha svenskt pass.

Sverige

Medborgarrätten eller medborgarskapsrätten utvecklades i Sverige under 1600- och 1700-talen. Svensk undersåte (medborgare) var den som var född i Sverige av svenska föräldrar och var bosatt i Sverige. Det förekom också naturalisation, det vill säga att en utländsk person efter att ha gjort en ansökan blev antagen som medborgare av den svenske kungen. År 1828 fanns i överståthållarens register i Stockholm 10 utlänningar noterade. Alla tio var av överståthållarämbetets tjänstemän registrerade med namn, ursprungsland, yrke och religion. Alla tio personer hade alla levt och verkat i Stockholm i tio år och gavs nu svensk ”medborgarerätt”. Se dokumentet nedan. Medborgarskapsförordningen 1858 Rätten till förvärv av medborgarskap reglerades första gången i en svensk förordning; Medborgarskapsförordningen 1858 (SFS 1858 nr.13). Det var en Kungl. förordning vars beslut togs den 27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk mans upptagande till svensk medborgare, att nya medborgare avlade en ed (tro- och huldhetsed). Detta krav, som endast gällde män, avskaffades vid införandet av 1924 års lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap. Kong. Maj:ts nådiga Förordning angående ordningen och wilkoren för utländsk mans upptagande till Swensk medborgare; Gifven Stockholms Slott den 27 februari 1858. För att bli svensk medborgare enligt medborgarskapsförordningen 1858 skulle man enligt § 1 söka medborgarskap hos kungen och villkoren för den sökande var enligt § 2 att denne; uppnått 21 års ålder; äger god frejd; varit boende i tre år i Riket; har utväg att sig försörja. Till ansökningarna skulle enligt § 3 bifogas bevis om den sökandes ålder och från vilket land den sökande var. Vidare skulle information om vilken eller vilka orter den sökande bott på sedan han ankom till landet finnas med. Slutligen skulle handlingar som berättade om hans frejd, dvs. anseende, och trosbekännelse bifogas. Den som beviljas svenskt medborgarskap upphörde att vara främmande makts undersåte och skulle ”tros- och huldhetsed såsom Swensk medborgare aflägga”. Se bild på förordningen från 1858 nedan. Därefter togs medborgarskapslagar fram i Sverige åren 1894, 1924 och 1950. Medborgarskapslagen 1894 Medborgarskapslagen den 1 oktober 1894 (nr 71) om förvärfvande och förlust af medborgarerätt var snarast en kodifiering av tidigare rätt. Vad gäller förlust av medborgarskap så uttalades det i kommittébetänkandet till 1894 års medborgarskapslag att en person som flyttade från Sverige blev av med sitt medborgarskap och om personen förvärvade medborgarskap i ett annat land så fråntogs denne det svenska medborgarskapet oavsett personens hemvist. Medborgarskapslagen 1924 1894 års lag ersattes av Lag den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap. När denna medborgarskapslag trädde i kraft skedde bl.a. en förändring kring frågan om förlust av medborgarskap då 1924 års lag stadgade att förlust av medborgarskap endast kunde ske om personens hemvist också förändrades i samband med förvärvet att ett annat lands medborgarskap. Vidare kunde förlust av medborgarskap undvikas om personen i fråga lämnade in en ansökan till kungen om att få behålla det svenska medborgarskapet. Medborgarskapslagen 1950 Efter andra världskriget påbörjades ett reformarbete av 1924 års medborgarskapslag bl.a. till följd av den framväxande välfärdspolitiken och behovet av flera arbetare. I samband med detta kom sedermera lag (1950:382) om svenskt medborgarskap att träda ikraft. I 1950 års medborgarskapslag § 6 framgår att det finns fyra så kallade naturalisationsvillkor som ska uppfyllas för att en utlänning ska kunna beviljas svenskt medborgarskap. Den sökande utlänningen ska ha fyllt 18 år vilket är en sänkning från tidigare gräns på 21 år och; att han sedan sju år har sin hemvist här i riket; att han fört en hederlig vandel samt att han har möjlighet att försörja sig och sin familj. Den nya lagen var uppbyggd på tre principer: ”härstamningsprincipen, undvikande av dubbelt medborgarskap och undvikande av statslöshet". De som sökte svenskt medborgarskap var således tidigare tvungna att visa att de kunde försörja sig själva och "inte ligga samhället till last". Det var också viktigt att migranterna kunde intyga att de var ordentliga och skötsamma och inte tidigare straffade. Polisen samlade in information om personerna för att avgöra om de uppfyllde kraven. Ofta tog polisen hjälp av vad de ansåg vara "trovärdiga personer" i den sökandes närhet såsom grannar, arbetskamrater etc. Det var sedan regeringen som bestämde vem som skulle få medborgarskap. Beslutet grundades delvis på polisens utlåtande, så på så vis hade polisen stort inflytande över vem som skulle få bli svensk i början av 1900-talet. När fler migranter kom till Sverige i början av 1900-talet spred sig oro och misstänksamhet. Riksdagen införde nya lagar för att reglera invandringen. Under första världskriget 1914 - 1918 flydde ännu fler människor än tidigare och många passerade genom Sverige. När antalet migranter ökade, så ökade också den så kallade ”utlänningskontrollen” och misstänksamheten mot flyktingarna. I början av 1900-talet började en ny form av övervakning av migranter som kom från östra Europa. Det var stora oroligheter i Ryssland 1905 och problemen där gjorde att många människor valde att fly till andra länder i Europa. Sverige blev ett genomgångsland för dem som ville söka sig ett nytt liv. De flesta tog sig vidare till Amerika men en del blev kvar i Sverige. På våren 1906 hölls i Folkets hus i Stockholm en hemlig rysk socialistisk konferens och hotellen fylldes av revolutionärer. Detta gjorde att de svenska makthavare blev ännu mer bekymrade över möjligheten att fritt kunna åka in i landet. Bland deltagarna fanns de blivande Sovjetdiktatorerna Stalin och Lenin. Polisen blev snart medvetna om det hela och började förhöra ryssarna. Vid den här tiden började polisen i Stockholm att systematiskt samla in information om migranterna från Östeuropa, och dessa skulle också självmant anmäla sig hos polisen och berätta om sig själva. Migranterna riskerade att utvisas, inte bara om de bröt mot lag eller allmän ordning, utan även om de missade att anmäla sig eller lämnade falska uppgifter. Hösten 1914 fick sex Stockholmspoliser bilda en hemlig polisbyrå för övervakning av misstänkta utländska personer. Efter kriget blev byrån offentlig och började föra ett allmänt "utlänningsregister". Polisbyrån var föregångare till det vi idag kallar Migrationsverket. En utlänning i Sverige som inte var innehavare av ett pass var efter lagändringen år 1917 tvungen att ansöka om en så-kallad uppehållsbok. Det var den sökande som själv fyllde i varifrån han kom, vad han gjorde i Sverige och anledningen till att han saknade pass. Vanligen bifogades även ett porträtt-fotografi. Uppehållsbok: Under perioden 1918 - 1924 var utlänningar som var bosatta i Sverige, men saknade hemlandspass, tvungna att ansöka om en uppehållsbok för att få stanna i Sverige. Upphållsboken innehöll foton och uppgifter som ursprunglig hemort, födelsedatum, yrke, datum för ankomst till Sverige och orsak till varför man uppehöll sig här. Frågan om beviljande av uppehållsbok skulle bedömas utifrån om det låg i statens intresse att utlänningen befann sig i landet. Ansökningarna finns bevarade på Riksarkivet och på Landsarkiven. De är i regel försedda med foton och innehåller uppgifter om ursprunglig hemort, födelsedatum, yrke samt datum för ankomst till Sverige. Denna bok var utlänningar skyldig att uppvisa varje gång han flyttade till annan ort i landet. Den som härbärgerade en utlänning var skyldig att anmäla detta. Utlänningar på tillfälligt besök såsom turister eller motsvarande behövde inte ansöka om uppehållsbok. Medborgarskapsakter: Medborgarskapsakten innehåller mycket information, dvs den ansökan alla gjorde för att erhålla svenskt medborgarskap. Till dem finns även intressanta bilagor bifogade såsom biografier, referenser, intyg mm. Vid mitten av 1800- talet ger dessa akter endast begränsad information, men under 1900- talet är de vanligen mycket utförliga. För de personer som ansökt om svenskt medborgarskap 1840- 1969 finns medborgarskapsakterna bevarade i Justitiedepartementets arkiv hos Riksarkivet. Notera att före 1951 blev utländska kvinnor som gifte sig med svenska män automatiskt svenska medborgare. Därför finns ingen dokumentation om deras bakgrund i några medborgarskapsakter. Det fanns inte många lagar och förordningar förr som reglerade utlänningskontrollen i Sverige. Utvisningar kunde ske av olika anledningar och en anledning till utvisning, som Sverige för övrigt delade med många andra länder, var om man ansågs komma att ligga fattigvården till last eller om man tidigare var straffad. Före 1860, då det fanns ett passtvång i Sverige, var dessa statens främsta verktyg för att kontrollera invandringen. Alla utlänningar som avsåg att resa in i Sverige måste dessutom ansöka om inresetillstånd och ingen fick komma in som inte fått tillstånd av Kungl. Maj:t. Efter att passtvångets avskaffande 1860 var utlänningar ändå skyldiga att söka tillstånd för att bedriva näringsverksamhet i Sverige, men de kunde röra sig fritt i landet och ta anställning om de så önskade det. För personer som dömts till straffarbetsfängelse eller tvångsarbetsanstalt samt var villkorligt frigivna krävdes fortfarande ett slags inrikespass efter 1860, enligt 1906 års lag. Under första världskriget 1914 -1918 flydde ännu fler människor än tidigare och många passerade genom Sverige. När antalet migranter ökade, så ökade också den så kallade ”utlänningskontrollen” och misstänksamheten mot flyktingarna. År 1917, efter 57 år av öppna gränser, återinfördes passtvånget i Sverige då riksdagen beslutade att människor behövde visa pass för att få resa in i landet igen. Passet skulle vara viserat av svenska myndigheter, som hade rätt att avslå ansökan. Året därpå, dvs 1918, bestämde myndigheterna att alla utländska personer som redan bodde i Sverige skulle få sin rätt att vistas här omprövad. De som inte hade giltigt pass måste därför ansöka om så kallad uppehållsbok. När en utländsk medborgare ansökte om svenskt medborgarskap fick denne lämna många olika intyg, biografier och referenser tillsammans med sin ansökan. När en ansökan var utredd och om man inte stött på något hinder för detta beviljades svenskt medborgarskap. Före 1924 blev man dock inte svensk medborgare förrän man svurit tro- och huldhetseden, en lojalitetsförsäkran till kungadömet Sverige och dess Konung. Detta skedde vanligen vid ett senare tillfälle och det var först från det datumet man räknades som svensk medborgare. Ansökning av svenskt medborgarskap kallas konseljakt. Tro- och huldhetseden var en juridisk ed vars avläggande krävdes för att man skulle få inneha vissa ämbeten, bli svensk medborgare eller burskapsägande borgare. Med avläggande av eden lovade man att visa respekt för grundlagarna samt rikets styrelseskick. Den är jämförbar med den nuvarande amerikanska Pledge of Allegiance eller den brittiska Oath of Allegiance. Ordalydelse tro- och huldhetseden: Jag N. N. lofwar och swär, wid Gud och Hans Heliga Evangelium, att jag städse skall wara min rätte Konung, den Stormäktigste Furste och Herre, N. N., Sweriges, Norges, Götes och Wendes Konung, samt det Kongl. Huset huld och trogen. Jag skall ock med lif och blod förswara det Konungsliga wäldet samt Riksdagens rättigheter; allt i öfwerensstämmelse med Rikets Grundlagar, dem jag till alla delar skall lyda och efterkomma. Detta lofwar jag på heder och samvete hålla, så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.

Nationalitet

Förr betraktades en kvinnas nationalitet som mer eller mindre ointressant. Kvinnors medborgerliga rättigheter var dessutom starkt begränsade jämfört med männens. Under slutet av 1800-talet stadgades att en gift kvinnas medborgarskap vilade på principen att kvinnan skulle betraktas som en biperson till sin man. Detta innebar att om en svensk kvinna gifte sig med en utländsk man fick hon per automatik sin mans nationalitet, dvs hon blev genom giftermålet utländsk medborgare i sitt eget land. Tanken var att familjen skulle betraktas som en enhet och det blev då familjeöverhuvudets nationalitet (mannens) som styrde över hustruns och barnens nationalitet. Om mannen av någon anledning skulle utvisas blev därför även hustrun och barnen det. Om mannen dog i Sverige och hans svenskfödda hustru inte kunde försörja sig och därigenom kom att belasta fattigvården så kunde hon som ”utlänning” utvisas enligt det regelverk som fanns, trots att hon kanske aldrig varit utanför Sveriges gränser. En kvinna född av svenska föräldrar i Sverige men gift sig med en utländsk medborgare kunde med andra ord utvisas från Sverige till sin makes hemland utan att hon någonsin ha varit där. Även svenska kvinnor gifta med utländska män blev tvungen att ansöka om uppehållsbok i Sverige 1917 om de saknade pass, liksom deras barn. Systemet med uppehållsbok i Sverige avskaffades år 1927 det kom en ny utlänningslag. Utlänningslagen 1927 Under 1920-talet tillkommer en rad föreskrifter om utlänningskontroll i Sverige. Till slut har regelverket nått en sådan omfattning att det ansågs att föreskrifterna i stället bör ges i lag. Resultatet blev 1927 års utlänningslag som trädde i kraft den 1 januari 1928 och fick en provisorisk giltighetstid fram till utgången av 1932. Genom proposition 1927:198 föreslog Kungl. Maj:t en ny lag med syfte att förebygga en för landet skadlig invandring samt att reglera utlännings bosättning och rätt till arbetsställning inom landet”. De viktigaste förändringarna mot tidigare lagstiftning bestod i införandet av uppehållstillstånd och förpassning. Istället för uppehållsbok måste utlänningar i Sverige nu ansöka om uppehållstillstånd efter tre månaders vistelse i Sverige. Giltighetstiden för 1927 års utlänningslag gick ut vid 1932 års utgång. Alla riksdagspartier var överens om att världssituationen inte motiverade några förändringar i lagstiftningen och 1927 års utlänningslag förlängdes utan debatt i riksdagen för ytterligare fem år. Utlänningslagen 1937 Med anledning av att 1927 års utlänningslag endast fick en provisorisk giltighetstid fram till 1932 gav Kungl. Maj:t det året en proposition som senare bifölls där lagen föreslogs gälla ytterligare fem år med vissa mindre förändringar. Med anledning av att lagen från 1932 inte längre skulle ha giltighet efter årsslutet 1937 väcktes vid 1936 års riksdag ett antal motioner för att upprätta ett starkare skydd för svenska arbetares intressen på arbetsmarknaden samt för att begränsa näringsfriheten för utländska medborgare. Lagen modifierades något 1937. Den nya lagen innebar bland annat att kraven på pass och visering detaljredovisades. Visumtvång gällde för alla icke-nordiska medborgare efter andra världskrigets utbrott i september 1939. 1937 års utlänningslag förlängdes år 1942 på tre år, så att lagen kom att gälla till och med den 31 december 1945. Först år 1951 fick Sverige medborgarskapslagar som var könsneutrala. Före 1951 blev utländska kvinnor som gifte sig med svenska män automatiskt svenska medborgare och vice versa, dvs svenska kvinnor som gifte sig med utländska män fick mannens medborgarskap. Från och med 1951 kunde personer som var födda eller vuxit upp i Sverige, men inte var svenska medborgare, anmäla till länsstyrelsen att man önskade bli svensk medborgare. Dagens svenska medborgarskapslag grundar sig på härstamningsprincipen, det vill säga att det är föräldrarnas medborgarskap som avgör vilket medborgarskap deras barn får. Man kan bli svensk medborgare genom födelse, adoption, förälders giftermål (legitimation) eller ansökan (naturalisation). Den 1 juli 2001 fick Sverige en ny medborgarskapslag som tillåter dubbelt medborgarskap och underlättar bland annat för barn och ungdomar att bli svenska medborgare.

Bilder

Bild ur 1858-års medborgarskapsförordning

Kong. Maj:ts nådiga Förordning angående ordningen och wilkoren för utländsk mans upptagande till Swensk medborgare; Gifven Stockholms Slott den 27 februari 1858.

Medborgarskap och pass

xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Relaterade länkar

Inrikespass i Sverige Tullens historia Polisväsendet förr Militära underrättelsetjänsten Riksdagens historia

Referenslitteratur

Utlänning – ett relativt begrepp, artikel av Maria Bratt i Släkthistoriskt Forum nr 5 2017. Passet – vägens dokument, artikel av Anna-Brita Lövgren i Populär Historia nr 4 2001. Medborgarskapslagstiftningen: Återkallelse av medborgarskap efter omprövning – rättssäkert eller osäkert? Examensarbete i offentlig rätt av Zarina Musa, Juridiska institutionen, Uppsala universitet, höstterminen 2014. Från fri folkförflyttning till restriktiv skyddslagstiftning, En rättshistorisk studie av motiven bakom utlänningslagstiftningen under 1920- och 1930-talen. Uppsats Jonatan Macznik på juristprogrammet, Juridiska fakulteten, Lunds universitet, höstterminen 2014. Övervakning för rikets säkerhet; Svensk säkerhetspolisiär övervakning av utländska personer och inhemsk politisk aktivitet, 1885–1922. Uppsatts av Jenny Langkjaer, Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholms universitet, 1993. Wikipedia Stockholmskällan Överst på sidan
Bilden ovan visar ett utdrag av 1858-års medborgarskapsförordning. Wikipedia. Klicka på bilden för att förstora den.

Förtecking på utlänningar i Stockholm 1828 som erhållit svensk medborgarerätt

Förteckning på utlänningar, som sedan tio år tillbaka bosatt sig i Stockholm och erhållit medborgarerätt, noterade i Överståthållarens register i Stockholm år 1828 (10 st). Objekt-ID: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0018/Överståthållarämbetets äldre kansli/D5:1. Skapad 1828. Stockholmskällan.
Ansökan av uppehållsbok 1919. Indiern Virendranâth Chattopâdhyâya ansöker om uppehållsbok i Sverige den 28 februari 1919. Chattopâdhyâya (1880-1937) var politiskt aktiv och propagerade för Indiens frigörelse från det brittiska väldet, något som inte var populärt hos de svenska myndigheterna som inte tillät utlänningar att vara politiskt aktiva i Sverige. Någon svensk medborgare skulle aldrig Chattopâdhyâya bli. Bild: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/Överståthållarämbetet för polisärenden 4/Utlänningsavdelningen/E III a volym 7 nr 1985. Stockholmskällan.

Ansökan av uppehållsbok 1919

Polisutlåtande vid ansökan av svenskt medborgarskap 1914

Polisutlåtande angående den ryska barberaren Richard Friedrich Wichmanns ansökan om svenskt medborgarskap år 1914. För att göra en bedömning av hans möjligheter till medborgarskap fick polisen uttala sig. I polisens skrivelse kan man läsa att Wichmann inte hade funnits med i polisens uppgifter över straffade eller misstänkta personer. Polisen hade även hört sig för med ”trovärdiga personer som ansåg att Wichman var en ”[…] synnerligen skötsam och arbetsam man, som besitter påfallande skicklighet i sitt yrke.” Han ansågs också leva ett tyst och stilla liv, vilket sågs som en fördel i bedömningen. Bild: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0021/02/ Överståthållarämbetet för polisärenden 1 Polissekreteraren FXIV volym 1. Stockholmskällan.

Avslag på ansökan av medborgarskap 1914

Alla utlänningar som sökte svenskt medborgarskap beviljades inte medborgarskap. År 1914 ansökte den i Sverige bosatte italienska stuckatören Silla Italo Guiseppe Bellios om svenskt medborgarskap. Han försörjde sig och sin hustru genom anställning hos annan mot veckoavlöning. Polisens bedömning i frågan i januari 1914 var dock att Bellios försörjning var osäker, speciellt om han skulle bli sjuk, och man befarade att han skulle komma att belasta fattigvården. Polisens rekommendation var därför att inte bifalla Biellos ansökan. Källa: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/021/02 Överståthållarämbetet för polisärenden 1 Polissekreteraren FXIV volym 1. Handling 16 januari 1914. Stockholmskällan.

Utvisning efter brott 1908

Ett brott begånget av en utlänning i Sverige kunde leda till utvisning. Maria Vettése var musiker och kom från Italien. Hon bodde inneboende på Södermalm i Stockholm, med sina barn och sin man Antonio, som också var musiker. Efter ett läkarbesök misstänktes Maria Vettése ha stulit en guldring ur läkarens rockficka. När polisen sökte upp i henne i hennes hem hittade de ringen på makens Antonios finger. Historien ledde till att både Maria och hennes man utvisades. I förhöret med polisen nekade Maria Vettese till brott och berättade att hon hade hittat ringen på marken på väg till en spelning utanför staden. Det hela resulterade dock i åtal vid Stockholms rådstugurätt där hon dömdes och efter straffets verkställande utvisades paret ur landet. Utvisningsbeslutet togs av Kungl. Maj:t den 15 maj 1908. Bilden visar polisens bild på Maria Vettése 1908. Fotografi: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0023/01 / Överståthållarämbetet för polisärenden 3, Kriminalavdelningen, Fotografier, alfabetiskt ordnade 1893-1907 (D Xib:15). Okänd polisfotograf 1908. Utvisningsbeslutet: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0024/01/Överståthållareämbetet/Utlänningsavdelningen/E I a volym 1. Handlingen utfärdad av Hugo Hamilton, Kungl. Maj:t, 15 maj 1908. Stockholmskällan.

Utlänningskontrollen

Redan år 1885 inledde Stockholmspolisens Kriminalavdelning sin övervakning av politiska möten. I början av 1900-talet började en ny form av övervakning av migranter som kom från östra Europa, framförallt efter oroligheterna i Ryssland 1905 som gjorde att många människor valde att fly till andra länder i Europa. Efter detta intensifierades utlänningskontrollerna i Sverige. Polisen i Stockholm började systematiskt att samla in information om migranterna från Östeuropa. Året efter, 1906, utfärdades ett cirkulär vilket gav polismyndigheterna i uppdrag att kontrollera personer som kom resande österifrån. Den 31 juli 1914, dvs kring första världskrigets utbrott, bildades genom ett samarbete mellan Stockholmspolisens Kriminalavdelning och Generalstaben vid Krigsmakten en hemlig Polisbyrå. Ett samarbete mellan Generalstaben och Kriminalavdelningen hade dock påbörjats redan 1908. Polisbyrån sorterade fram till krigsslutet under Generalstaben och hade sina lokaler på Linnégatan i Stockholm. Polisbyrån etablerades som en organisation för inrikes underrättelseverksamhet vid Krigsmaktens Underrättelsebyrå (UB), dvs kontraspionaget. Polisbyrån i denna form upplöstes den 21 juni 1922 och ersattes 1923 av Utlänningskontrollen (Statens Polisbyrå) som fick en mer polisiär inriktning. Chef blev 3:e polisintendent Erik Hallgren (1880 – 1956). Utlänningskontrollen huvudsakliga ansvar blev övervakning av ytterlighetspartier. I augusti 1914 fick länsstyrelserna i uppdrag att via länets polismyndighet beordra alla utlänningar att anmäla uppgifter såsom adress, byten av sådan, födelseår och yrke. Polisen skulle upprätta förteckningar över utlänningar i Sverige och skicka in dessa förteckningar till Civildepartementet. Syftet var att upprätta ett gemensamt nationellt register över utlänningar i landet. Länsstyrelserna skulle vidare meddela Civildepartementet om de råkade på svenska eller utländska undersåtar som kunde antas ”till men för rikets säkerhet tjäna främmande makts intressen”, och de utländska undersåtar som inte rättade sig efter anmälningsplikten. I augusti 1917 återinfördes passtvånget i Sverige. Alla utländska personer över 12 år blev då tvungen att inneha ett pass samt att få detta pass viserat, det vill säga få svenska myndigheters tillstånd att besöka landet. Om en utländsk person kom på besök till Sverige utan viserat pass kunde denne avvisas av polisen vid gränsen. Samtidigt med passtvångets införande 1917 utfärdades ett cirkulär som föreskrev att länsstyrelserna skulle hålla förhör med utlänningar för att få fram uppgifter om vad de gjorde och varför de vistades i Sverige. Detta var en utökning av det cirkulär som utfärdades 1906, vilket hade gett polismyndigheterna i uppdrag att kontrollera personer som kom resande österifrån. Nu kunde alla utländska personer, oavsett var de kom ifrån, tas in för förhör. Instruktionerna om vilken typ av information om de utländska personerna som skulle efterfrågas i förhören var denna gång mycket tydligare. Reglerna kring utländska personers vistelse i Sverige skärptes i december 1918, då en kungörelse meddelade att utländska personer var tvungna att antingen ha ett viserat pass, eller, om personen rest in i landet före 13 augusti 1917 och inte hade någon visering, inneha en uppehållsbok (se ovan). Från 1918 var Polisbyrån inte längre hemlig, och hade nu en officiell uppgift och plats i denna utlänningskontroll. Den skulle utöva tillsyn över utlänningar i landet samt föra de register som behövdes för detta. Enligt polisens arkiv från 1900-talets första år är de flesta personer som invandrade till Stockholm från utlandet från Finland, Baltikum och Ryssland. Men det kom även immigranter från övriga Europa och från Persien.

Politisk flykting 1906

Nicola Rodsjanco, politisk flykting från Charkow i Ukraina, passerade Stockholm 1906. En polishandling upprättades om honom på Utlänningsexpeditionen. I polisrapporten står bl.a. följande om honom: "Han är politisk flykting; har en månad suttit häktad i Charkow, men efter frigifningen vågade han ej stanna emedan riskerade ånyo häktas. Är socialdemokrat men tillhör ej något parti; hyllar dem endast. För 12 dagar sedan reste han därifrån och for direkt hit." I polisrapporten uppger Rodsjanco att han senare avser resa till Ryssland. Vidare står det att han talar dålig tyska, har mörka ögonbryn, är utan skägg, grönblå ögon, rak näsa…… Ålagd anmälningsplikt. Nedan visas första delen i den polishandlings som upprättades om Nicola Rodsjanco i Stockholm 1906. Källa: handlingen finns på Stadsarkivet, polishandling från Utlänningsexpeditionen, april 1906. Stockholmskällan.
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-08-22

Pass i Sverige

Passtvång före 1860

Inrikespass, eller vägbrev var en passliknande handling som krävdes för resor eller vistelse på allmän plats i Sverige från 1500-talet och fram till 1860. År 1606 och 1638 påbjöds att alla resande till och från Sverige skulle ha pass. Passtvång gällde med andra ord både vid utrikes och inrikes resa. Pass utfärdades för stadsbor av magistraten, dvs stadens styrelse och för folket på landsbygden av länsstyrelsen. Pass för utrikes resa kunde också utfärdas av Utrikesdepartementet och beskickningar i utlandet. Först i början av 1800-talet kom krav på signalement i passet. Tullen kontrollerade resande från utlandet, eftersom gränsbevakning var en av tullens uppgifter. Karantänsbestämmelser på 1800-talet gjorde att sundhetspass krävdes, om man kom från kolerasmittad ort (kungörelse 1893). Från 1860-talet finns exempel på sundhetspass för resa inom landet. Den 21 september 1860 avskaffades passtvånget, både för inrikes och utrikes resa. Kravet fanns dock kvar för dem som idkade handel under resa, för ”arbetslösa” och för dem som förpassades från straffarbetsfängelse eller allmän arbetsinrättning. Den som reste till ett land som krävde pass för inresa kunde få ett utrikespass utfärdat. Åren 1860 - 1917 kunde man resa i större delen av Europa utan pass, i varje fall till de länder inte ställde krav på pass. År 1917, dvs under första världskriget, återinförde Sverige passtvång för utrikes resa. Pass i form av en liten bok kom först under 1900- talet. Tidigare var passet tryckt eller handskrivet på ett pappersark. Det fanns inget enhetligt formulär vilket innebar att utseendet varierade.

Tillstånd för utvandring

Det var länge förbjudet att emigrera och då gällde det att kunna visa att man hade tillstånd att bege sig till gränsorten och vidare till annat land – detta angavs i passet. I legostadgan 1739 stadgades om passtvång för tjänstefolk. Den som olovligen avvek utrikes och inte återkom inom ett år förlorade arvsrätten. Efter mitten av 1700-talet kom flera restriktioner i fråga om utvandring. År 1768 stadgades dödsstraff vid tredje resan för den som olovligen lämnade riket. Dessa gamla lagar gällde fram till 1860 då passtvånget upphävdes. Under 1850- och 1860- talet rådde i praktiken fri emigration Utvandrare började registreras 1869 genom att varje fartyg som medförde emigranter var tvungen att skriva listor över de utvandrade, deras ålder, utreseförsamling och planerade destination. Dessa emigrantlistor lämnades in till poliskammaren i utvandringshamnarna, av vilka Göteborg var den största.

Passtvång från 1917

Sverige slopade som sagt kravet på pass 1860, både för resande inom landet och för den som skulle ut ur landet eller in i det. Det var också situationen fram till 1914 då första världskriget bröt ut. Rädslan för spioner och sabotörer var stor och befogad. De stridande länderna behövde kontroll över vilka som reste in och ut – och passen återinfördes, som ”en tillfällig åtgärd”. I Sverige återinfördes passtvånget år 1917. Det moderna passtvånget kan sägas ha införts i Europa i och med första världskrigets utbrott 1914. Det har sedan dess gällt för resor mellan länder (med vissa undantag), ända tills Schengensamarbetet införde nya regler. Efter första världskriget var de flesta länder överens om att det skulle vara en bra idé att behålla passen men insåg att det måste finnas en internationell standard att arbeta efter. I Paris år 1920 hölls den första passkonferensen anordnad av Nationernas Förbund (föregångare till Förenta nationerna). Där beslöts att medlemsländerna skulle utfärda pass i form av ett häfte. I detta skulle personens namn och kännetecken framgå. Vidare skulle handlingarna vara giltiga i två år, dock hellre i fem, och att de skulle vara utfärdade på två språk. Åren 1926 och 1927 hölls ytterligare två passkonferenser, vilket bland annat ledde till introduktionen av fotografiska porträtt och personbeskrivningar som till exempel ålder, längd, hårfärg, ögonfärg och anletsdrag. År 1929 utfärdades kungörelse angående utfärdande av pass för svenska undersåtar för utrikes resa. Pass för svenska medborgare utfärdades 1929 av Utrikesdepartementet, svensk beskickning i utlandet, länsstyrelse, poliskammare eller stadsstyrelse. År 1954 tilläts svenska, danska, norska och finländska medborgare resa fritt i Norden och 2001 anslöts Sverige till Schengenkonventionen vilken ger invånarna inom passunionen rätt att resa fritt inom största delen av Europas länder. Det var först 1980 som pass blev fullt ut standardiserades internationellt, detta i första hand på grund av flygtrafiken och de allt längre köerna vid passkontrollerna. Ett pass är en formell identitetshandling utfärdat av en statlig myndighet som identifierar innehavaren som en nationell medborgare. Bilden till höger visar ett modernt svenskt pass.

Medborgarskap i Sverige

Naturalisation

Naturalisation innebär förvärv av medborgarrätt, dvs rättigheter som lagen garanterar en stats alla medborgare. Naturalisation tillkommer oftast den som mångårigt vistats i ett land eller efter beslut av berörd myndighet. Förvärv av medborgarskap; en person som har flyttat till en stats territorium och bor där permanent kan få medborgarskap efter ansökan till myndigheterna om personen uppfyller uppställda krav. Detta kan förvärvas antingen istället för tidigare medborgarskap (som då måste sägas upp) eller som komplement till tidigare medborgarskap om de berörda staterna tillåter dubbelt medborgarskap. Varje stat får enligt folkrätten själv bestämma vilka personer som skall anses som dess medborgare. Folkrätten lämnar emellertid inte staterna helt fria händer. Endast den som är svensk medborgare har rätt att ha svenskt pass.

Sverige

Medborgarrätten eller medborgarskapsrätten utvecklades i Sverige under 1600- och 1700-talen. Svensk undersåte (medborgare) var den som var född i Sverige av svenska föräldrar och var bosatt i Sverige. Det förekom också naturalisation, det vill säga att en utländsk person efter att ha gjort en ansökan blev antagen som medborgare av den svenske kungen. År 1828 fanns i överståthållarens register i Stockholm 10 utlänningar noterade. Alla tio var av överståthållarämbetets tjänstemän registrerade med namn, ursprungsland, yrke och religion. Alla tio personer hade alla levt och verkat i Stockholm i tio år och gavs nu svensk ”medborgarerätt”. Se dokumentet nedan. Medborgarskapsförordningen 1858 Rätten till förvärv av medborgarskap reglerades första gången i en svensk förordning; Medborgarskapsförordningen 1858 (SFS 1858 nr.13). Det var en Kungl. förordning vars beslut togs den 27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk mans upptagande till svensk medborgare, att nya medborgare avlade en ed (tro- och huldhetsed). Detta krav, som endast gällde män, avskaffades vid införandet av 1924 års lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap. Kong. Maj:ts nådiga Förordning angående ordningen och wilkoren för utländsk mans upptagande till Swensk medborgare; Gifven Stockholms Slott den 27 februari 1858. För att bli svensk medborgare enligt medborgarskapsförordningen 1858 skulle man enligt § 1 söka medborgarskap hos kungen och villkoren för den sökande var enligt § 2 att denne; uppnått 21 års ålder; äger god frejd; varit boende i tre år i Riket; har utväg att sig försörja. Till ansökningarna skulle enligt § 3 bifogas bevis om den sökandes ålder och från vilket land den sökande var. Vidare skulle information om vilken eller vilka orter den sökande bott på sedan han ankom till landet finnas med. Slutligen skulle handlingar som berättade om hans frejd, dvs. anseende, och trosbekännelse bifogas. Den som beviljas svenskt medborgarskap upphörde att vara främmande makts undersåte och skulle ”tros- och huldhetsed såsom Swensk medborgare aflägga”. Se bild på förordningen från 1858 nedan. Därefter togs medborgarskapslagar fram i Sverige åren 1894, 1924 och 1950. Medborgarskapslagen 1894 Medborgarskapslagen den 1 oktober 1894 (nr 71) om förvärfvande och förlust af medborgarerätt var snarast en kodifiering av tidigare rätt. Vad gäller förlust av medborgarskap så uttalades det i kommittébetänkandet till 1894 års medborgarskapslag att en person som flyttade från Sverige blev av med sitt medborgarskap och om personen förvärvade medborgarskap i ett annat land så fråntogs denne det svenska medborgarskapet oavsett personens hemvist. Medborgarskapslagen 1924 1894 års lag ersattes av Lag den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap. När denna medborgarskapslag trädde i kraft skedde bl.a. en förändring kring frågan om förlust av medborgarskap då 1924 års lag stadgade att förlust av medborgarskap endast kunde ske om personens hemvist också förändrades i samband med förvärvet att ett annat lands medborgarskap. Vidare kunde förlust av medborgarskap undvikas om personen i fråga lämnade in en ansökan till kungen om att få behålla det svenska medborgarskapet. Medborgarskapslagen 1950 Efter andra världskriget påbörjades ett reformarbete av 1924 års medborgarskapslag bl.a. till följd av den framväxande välfärdspolitiken och behovet av flera arbetare. I samband med detta kom sedermera lag (1950:382) om svenskt medborgarskap att träda ikraft. I 1950 års medborgarskapslag § 6 framgår att det finns fyra så kallade naturalisationsvillkor som ska uppfyllas för att en utlänning ska kunna beviljas svenskt medborgarskap. Den sökande utlänningen ska ha fyllt 18 år vilket är en sänkning från tidigare gräns på 21 år och; att han sedan sju år har sin hemvist här i riket; att han fört en hederlig vandel samt att han har möjlighet att försörja sig och sin familj. Den nya lagen var uppbyggd på tre principer: ”härstamningsprincipen, undvikande av dubbelt medborgarskap och undvikande av statslöshet". De som sökte svenskt medborgarskap var således tidigare tvungna att visa att de kunde försörja sig själva och "inte ligga samhället till last". Det var också viktigt att migranterna kunde intyga att de var ordentliga och skötsamma och inte tidigare straffade. Polisen samlade in information om personerna för att avgöra om de uppfyllde kraven. Ofta tog polisen hjälp av vad de ansåg vara "trovärdiga personer" i den sökandes närhet såsom grannar, arbetskamrater etc. Det var sedan regeringen som bestämde vem som skulle få medborgarskap. Beslutet grundades delvis på polisens utlåtande, så på så vis hade polisen stort inflytande över vem som skulle få bli svensk i början av 1900-talet. När fler migranter kom till Sverige i början av 1900- talet spred sig oro och misstänksamhet. Riksdagen införde nya lagar för att reglera invandringen. Under första världskriget 1914 - 1918 flydde ännu fler människor än tidigare och många passerade genom Sverige. När antalet migranter ökade, så ökade också den så kallade ”utlänningskontrollen” och misstänksamheten mot flyktingarna. I början av 1900-talet började en ny form av övervakning av migranter som kom från östra Europa. Det var stora oroligheter i Ryssland 1905 och problemen där gjorde att många människor valde att fly till andra länder i Europa. Sverige blev ett genomgångsland för dem som ville söka sig ett nytt liv. De flesta tog sig vidare till Amerika men en del blev kvar i Sverige. På våren 1906 hölls i Folkets hus i Stockholm en hemlig rysk socialistisk konferens och hotellen fylldes av revolutionärer. Detta gjorde att de svenska makthavare blev ännu mer bekymrade över möjligheten att fritt kunna åka in i landet. Bland deltagarna fanns de blivande Sovjetdiktatorerna Stalin och Lenin. Polisen blev snart medvetna om det hela och började förhöra ryssarna. Vid den här tiden började polisen i Stockholm att systematiskt samla in information om migranterna från Östeuropa, och dessa skulle också självmant anmäla sig hos polisen och berätta om sig själva. Migranterna riskerade att utvisas, inte bara om de bröt mot lag eller allmän ordning, utan även om de missade att anmäla sig eller lämnade falska uppgifter. Hösten 1914 fick sex Stockholmspoliser bilda en hemlig polisbyrå för övervakning av misstänkta utländska personer. Efter kriget blev byrån offentlig och började föra ett allmänt "utlänningsregister". Polisbyrån var föregångare till det vi idag kallar Migrationsverket. En utlänning i Sverige som inte var innehavare av ett pass var efter lagändringen år 1917 tvungen att ansöka om en så-kallad uppehållsbok. Det var den sökande som själv fyllde i varifrån han kom, vad han gjorde i Sverige och anledningen till att han saknade pass. Vanligen bifogades även ett porträtt- fotografi. Uppehållsbok: Under perioden 1918 - 1924 var utlänningar som var bosatta i Sverige, men saknade hemlandspass, tvungna att ansöka om en uppehållsbok för att få stanna i Sverige. Upphållsboken innehöll foton och uppgifter som ursprunglig hemort, födelsedatum, yrke, datum för ankomst till Sverige och orsak till varför man uppehöll sig här. Frågan om beviljande av uppehållsbok skulle bedömas utifrån om det låg i statens intresse att utlänningen befann sig i landet. Ansökningarna finns bevarade på Riksarkivet och på Landsarkiven. De är i regel försedda med foton och innehåller uppgifter om ursprunglig hemort, födelsedatum, yrke samt datum för ankomst till Sverige. Denna bok var utlänningar skyldig att uppvisa varje gång han flyttade till annan ort i landet. Den som härbärgerade en utlänning var skyldig att anmäla detta. Utlänningar på tillfälligt besök såsom turister eller motsvarande behövde inte ansöka om uppehållsbok. Medborgarskapsakter: Medborgarskapsakten innehåller mycket information, dvs den ansökan alla gjorde för att erhålla svenskt medborgarskap. Till dem finns även intressanta bilagor bifogade såsom biografier, referenser, intyg mm. Vid mitten av 1800- talet ger dessa akter endast begränsad information, men under 1900- talet är de vanligen mycket utförliga. För de personer som ansökt om svenskt medborgarskap 1840- 1969 finns medborgarskapsakterna bevarade i Justitiedepartementets arkiv hos Riksarkivet. Notera att före 1951 blev utländska kvinnor som gifte sig med svenska män automatiskt svenska medborgare. Därför finns ingen dokumentation om deras bakgrund i några medborgarskapsakter. Det fanns inte många lagar och förordningar förr som reglerade utlänningskontrollen i Sverige. Utvisningar kunde ske av olika anledningar och en anledning till utvisning, som Sverige för övrigt delade med många andra länder, var om man ansågs komma att ligga fattigvården till last eller om man tidigare var straffad. Före 1860, då det fanns ett passtvång i Sverige, var dessa statens främsta verktyg för att kontrollera invandringen. Alla utlänningar som avsåg att resa in i Sverige måste dessutom ansöka om inresetillstånd och ingen fick komma in som inte fått tillstånd av Kungl. Maj:t. Efter att passtvångets avskaffande 1860 var utlänningar ändå skyldiga att söka tillstånd för att bedriva näringsverksamhet i Sverige, men de kunde röra sig fritt i landet och ta anställning om de så önskade det. För personer som dömts till straffarbetsfängelse eller tvångsarbetsanstalt samt var villkorligt frigivna krävdes fortfarande ett slags inrikespass efter 1860, enligt 1906 års lag. Under första världskriget 1914 -1918 flydde ännu fler människor än tidigare och många passerade genom Sverige. När antalet migranter ökade, så ökade också den så kallade ”utlänningskontrollen” och misstänksamheten mot flyktingarna. År 1917, efter 57 år av öppna gränser, återinfördes passtvånget i Sverige då riksdagen beslutade att människor behövde visa pass för att få resa in i landet igen. Passet skulle vara viserat av svenska myndigheter, som hade rätt att avslå ansökan. Året därpå, dvs 1918, bestämde myndigheterna att alla utländska personer som redan bodde i Sverige skulle få sin rätt att vistas här omprövad. De som inte hade giltigt pass måste därför ansöka om så kallad uppehållsbok. När en utländsk medborgare ansökte om svenskt medborgarskap fick denne lämna många olika intyg, biografier och referenser tillsammans med sin ansökan. När en ansökan var utredd och om man inte stött på något hinder för detta beviljades svenskt medborgarskap. Före 1924 blev man dock inte svensk medborgare förrän man svurit tro- och huldhetseden, en lojalitetsförsäkran till kungadömet Sverige och dess Konung. Detta skedde vanligen vid ett senare tillfälle och det var först från det datumet man räknades som svensk medborgare. Ansökning av svenskt medborgarskap kallas konseljakt. Tro- och huldhetseden var en juridisk ed vars avläggande krävdes för att man skulle få inneha vissa ämbeten, bli svensk medborgare eller burskapsägande borgare. Med avläggande av eden lovade man att visa respekt för grundlagarna samt rikets styrelseskick. Den är jämförbar med den nuvarande amerikanska Pledge of Allegiance eller den brittiska Oath of Allegiance. Ordalydelse tro- och huldhetseden: Jag N. N. lofwar och swär, wid Gud och Hans Heliga Evangelium, att jag städse skall wara min rätte Konung, den Stormäktigste Furste och Herre, N. N., Sweriges, Norges, Götes och Wendes Konung, samt det Kongl. Huset huld och trogen. Jag skall ock med lif och blod förswara det Konungsliga wäldet samt Riksdagens rättigheter; allt i öfwerensstämmelse med Rikets Grundlagar, dem jag till alla delar skall lyda och efterkomma. Detta lofwar jag på heder och samvete hålla, så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.

Nationalitet

Förr betraktades en kvinnas nationalitet som mer eller mindre ointressant. Kvinnors medborgerliga rättigheter var dessutom starkt begränsade jämfört med männens. Under slutet av 1800-talet stadgades att en gift kvinnas medborgarskap vilade på principen att kvinnan skulle betraktas som en biperson till sin man. Detta innebar att om en svensk kvinna gifte sig med en utländsk man fick hon per automatik sin mans nationalitet, dvs hon blev genom giftermålet utländsk medborgare i sitt eget land. Tanken var att familjen skulle betraktas som en enhet och det blev då familjeöverhuvudets nationalitet (mannens) som styrde över hustruns och barnens nationalitet. Om mannen av någon anledning skulle utvisas blev därför även hustrun och barnen det. Om mannen dog i Sverige och hans svenskfödda hustru inte kunde försörja sig och därigenom kom att belasta fattigvården så kunde hon som ”utlänning” utvisas enligt det regelverk som fanns, trots att hon kanske aldrig varit utanför Sveriges gränser. En kvinna född av svenska föräldrar i Sverige men gift sig med en utländsk medborgare kunde med andra ord utvisas från Sverige till sin makes hemland utan att hon någonsin ha varit där. Även svenska kvinnor gifta med utländska män blev tvungen att ansöka om uppehållsbok i Sverige 1917 om de saknade pass, liksom deras barn. Systemet med uppehållsbok i Sverige avskaffades år 1927 det kom en ny utlänningslag. Utlänningslagen 1927 Under 1920-talet tillkommer en rad föreskrifter om utlänningskontroll i Sverige. Till slut har regelverket nått en sådan omfattning att det ansågs att föreskrifterna i stället bör ges i lag. Resultatet blev 1927 års utlänningslag som trädde i kraft den 1 januari 1928 och fick en provisorisk giltighetstid fram till utgången av 1932. Genom proposition 1927:198 föreslog Kungl. Maj:t en ny lag med syfte att ”förebygga en för landet skadlig invandring samt att reglera utlännings bosättning och rätt till arbetsställning inom landet”. De viktigaste förändringarna mot tidigare lagstiftning bestod i införandet av uppehållstillstånd och förpassning. Istället för uppehållsbok måste utlänningar i Sverige nu ansöka om uppehållstillstånd efter tre månaders vistelse i Sverige. Giltighetstiden för 1927 års utlänningslag gick ut vid 1932 års utgång. Alla riksdagspartier var överens om att världssituationen inte motiverade några förändringar i lagstiftningen och 1927 års utlänningslag förlängdes utan debatt i riksdagen för ytterligare fem år. Utlänningslagen 1937 Med anledning av att 1927 års utlänningslag endast fick en provisorisk giltighetstid fram till 1932 gav Kungl. Maj:t det året en proposition som senare bifölls där lagen föreslogs gälla ytterligare fem år med vissa mindre förändringar. Med anledning av att lagen från 1932 inte längre skulle ha giltighet efter årsslutet 1937 väcktes vid 1936 års riksdag ett antal motioner för att upprätta ett starkare skydd för svenska arbetares intressen på arbetsmarknaden samt för att begränsa näringsfriheten för utländska medborgare. Lagen modifierades något 1937. Den nya lagen innebar bland annat att kraven på pass och visering detaljredovisades. Visumtvång gällde för alla icke- nordiska medborgare efter andra världskrigets utbrott i september 1939. 1937 års utlänningslag förlängdes år 1942 på tre år, så att lagen kom att gälla till och med den 31 december 1945. Först år 1951 fick Sverige medborgarskapslagar som var könsneutrala. Före 1951 blev utländska kvinnor som gifte sig med svenska män automatiskt svenska medborgare och vice versa, dvs svenska kvinnor som gifte sig med utländska män fick mannens medborgarskap. Från och med 1951 kunde personer som var födda eller vuxit upp i Sverige, men inte var svenska medborgare, anmäla till länsstyrelsen att man önskade bli svensk medborgare. Dagens svenska medborgarskapslag grundar sig på härstamningsprincipen, det vill säga att det är föräldrarnas medborgarskap som avgör vilket medborgarskap deras barn får. Man kan bli svensk medborgare genom födelse, adoption, förälders giftermål (legitimation) eller ansökan (naturalisation). Den 1 juli 2001 fick Sverige en ny medborgarskapslag som tillåter dubbelt medborgarskap och underlättar bland annat för barn och ungdomar att bli svenska medborgare.

Bilder

Bild ur 1858-års medborgarskapsförordning

Kong. Maj:ts nådiga Förordning angående ordningen och wilkoren för utländsk mans upptagande till Swensk medborgare; Gifven Stockholms Slott den 27 februari 1858.

Medborgarskap och pass

Bilden ovan visar ett utdrag av 1858-års medborgarskapsförordning. Wikipedia. Klicka på bilden för att förstora den.

Förtecking på utlänningar i Stockholm 1828

som erhållit svensk medborgarerätt

Förteckning på utlänningar, som sedan tio år tillbaka bosatt sig i Stockholm och erhållit medborgarerätt, noterade i Överståthållarens register i Stockholm år 1828 (10 st). Objekt-ID: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0018/Överståthållarämbetets äldre kansli/D5:1. Skapad 1828. Stockholmskällan.

Relaterade länkar

Inrikespass i Sverige Tullens historia Polisväsendet förr Militära underrättelsetjänsten Riksdagens historia

Referenslitteratur

Utlänning – ett relativt begrepp, artikel av Maria Bratt i Släkthistoriskt Forum nr 5 2017. Passet – vägens dokument, artikel av Anna-Brita Lövgren i Populär Historia nr 4 2001. Medborgarskapslagstiftningen: Återkallelse av medborgarskap efter omprövning – rättssäkert eller osäkert? Examensarbete i offentlig rätt av Zarina Musa, Juridiska institutionen, Uppsala universitet, höstterminen 2014. Från fri folkförflyttning till restriktiv skyddslagstiftning, En rättshistorisk studie av motiven bakom utlänningslagstiftningen under 1920- och 1930-talen. Uppsats Jonatan Macznik på juristprogrammet, Juridiska fakulteten, Lunds universitet, höstterminen 2014. Övervakning för rikets säkerhet; Svensk säkerhetspolisiär övervakning av utländska personer och inhemsk politisk aktivitet, 1885–1922. Uppsatts av Jenny Langkjaer, Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholms universitet, 1993. Wikipedia Stockholmskällan Överst på sidan
Ansökan av uppehållsbok 1919. Indiern Virendranâth Chattopâdhyâya ansöker om uppehållsbok i Sverige den 28 februari 1919. Chattopâdhyâya (1880-1937) var politiskt aktiv och propagerade för Indiens frigörelse från det brittiska väldet, något som inte var populärt hos de svenska myndigheterna som inte tillät utlänningar att vara politiskt aktiva i Sverige. Någon svensk medborgare skulle aldrig Chattopâdhyâya bli. Bild: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/Överståthållarämbetet för polisärenden 4/Utlänningsavdelningen/E III a volym 7 nr 1985. Stockholmskällan.

Ansökan av uppehållsbok 1919

Polisutlåtande angående den ryska barberaren Richard Friedrich Wichmanns ansökan om svenskt medborgarskap år 1914. För att göra en bedömning av hans möjligheter till medborgarskap fick polisen uttala sig. I polisens skrivelse kan man läsa att Wichmann inte hade funnits med i polisens uppgifter över straffade eller misstänkta personer. Polisen hade även hört sig för med ”trovärdiga personer” som ansåg att Wichman var en ”[…] synnerligen skötsam och arbetsam man, som besitter påfallande skicklighet i sitt yrke.” Han ansågs också leva ett tyst och stilla liv, vilket sågs som en fördel i bedömningen. Bild: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0021/02/ Överståthållarämbetet för polisärenden 1 Polissekreteraren FXIV volym 1. Stockholmskällan.

Polisutlåtande vid ansökan av svenskt

medborgarskap 1914

Avslag på ansökan av medborgarskap 1914

Alla utlänningar som sökte svenskt medborgarskap beviljades inte medborgarskap. År 1914 ansökte den i Sverige bosatte italienska stuckatören Silla Italo Guiseppe Bellios om svenskt medborgarskap. Han försörjde sig och sin hustru genom anställning hos annan mot veckoavlöning. Polisens bedömning i frågan i januari 1914 var dock att Bellios försörjning var osäker, speciellt om han skulle bli sjuk, och man befarade att han skulle komma att belasta fattigvården. Polisens rekommendation var därför att inte bifalla Biellos ansökan. Källa: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/021/02 Överståthållarämbetet för polisärenden 1 Polissekreteraren FXIV volym 1. Handling 16 januari 1914. Stockholmskällan.

Utvisning efter brott 1908

Ett brott begånget av en utlänning i Sverige kunde leda till utvisning. Maria Vettése var musiker och kom från Italien. Hon bodde inneboende på Södermalm i Stockholm, med sina barn och sin man Antonio, som också var musiker. Efter ett läkarbesök misstänktes Maria Vettése ha stulit en guldring ur läkarens rockficka. När polisen sökte upp i henne i hennes hem hittade de ringen på makens Antonios finger. Historien ledde till att både Maria och hennes man utvisades. I förhöret med polisen nekade Maria Vettese till brott och berättade att hon hade hittat ringen på marken på väg till en spelning utanför staden. Det hela resulterade dock i åtal vid Stockholms rådstugurätt där hon dömdes och efter straffets verkställande utvisades paret ur landet. Utvisningsbeslutet togs av Kungl. Maj:t den 15 maj 1908. Bilden visar polisens bild på Maria Vettése 1908. Fotografi: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0023/01 / Överståthållarämbetet för polisärenden 3, Kriminalavdelningen, Fotografier, alfabetiskt ordnade 1893-1907 (D Xib:15). Okänd polisfotograf 1908. Utvisningsbeslutet: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0024/01/Överståthållareämbetet/Utlänning savdelningen/E I a volym 1. Handlingen utfärdad av Hugo Hamilton, Kungl. Maj:t, 15 maj 1908. Stockholmskällan.

Utlänningskontrollen

Redan år 1885 inledde Stockholmspolisens Kriminalavdelning sin övervakning av politiska möten. I början av 1900-talet började en ny form av övervakning av migranter som kom från östra Europa, framförallt efter oroligheterna i Ryssland 1905 som gjorde att många människor valde att fly till andra länder i Europa. Efter detta intensifierades utlänningskontrollerna i Sverige. Polisen i Stockholm började systematiskt att samla in information om migranterna från Östeuropa. Året efter, 1906, utfärdades ett cirkulär vilket gav polismyndigheterna i uppdrag att kontrollera personer som kom resande österifrån. Den 31 juli 1914, dvs kring första världskrigets utbrott, bildades genom ett samarbete mellan Stockholmspolisens Kriminalavdelning och Generalstaben vid Krigsmakten en hemlig Polisbyrå. Ett samarbete mellan Generalstaben och Kriminalavdelningen hade dock påbörjats redan 1908. Polisbyrån sorterade fram till krigsslutet under Generalstaben och hade sina lokaler på Linnégatan i Stockholm. Polisbyrån etablerades som en organisation för inrikes underrättelseverksamhet vid Krigsmaktens Underrättelsebyrå (UB), dvs kontraspionaget. Polisbyrån i denna form upplöstes den 21 juni 1922 och ersattes 1923 av Utlänningskontrollen (Statens Polisbyrå) som fick en mer polisiär inriktning. Chef blev 3:e polisintendent Erik Hallgren (1880 – 1956). Utlänningskontrollen huvudsakliga ansvar blev övervakning av ytterlighetspartier. I augusti 1914 fick länsstyrelserna i uppdrag att via länets polismyndighet beordra alla utlänningar att anmäla uppgifter såsom adress, byten av sådan, födelseår och yrke. Polisen skulle upprätta förteckningar över utlänningar i Sverige och skicka in dessa förteckningar till Civildepartementet. Syftet var att upprätta ett gemensamt nationellt register över utlänningar i landet. Länsstyrelserna skulle vidare meddela Civildepartementet om de råkade på svenska eller utländska undersåtar som kunde antas ”till men för rikets säkerhet tjäna främmande makts intressen”, och de utländska undersåtar som inte rättade sig efter anmälningsplikten. I augusti 1917 återinfördes passtvånget i Sverige. Alla utländska personer över 12 år blev då tvungen att inneha ett pass samt att få detta pass viserat, det vill säga få svenska myndigheters tillstånd att besöka landet. Om en utländsk person kom på besök till Sverige utan viserat pass kunde denne avvisas av polisen vid gränsen. Samtidigt med passtvångets införande 1917 utfärdades ett cirkulär som föreskrev att länsstyrelserna skulle hålla förhör med utlänningar för att få fram uppgifter om vad de gjorde och varför de vistades i Sverige. Detta var en utökning av det cirkulär som utfärdades 1906, vilket hade gett polismyndigheterna i uppdrag att kontrollera personer som kom resande österifrån. Nu kunde alla utländska personer, oavsett var de kom ifrån, tas in för förhör. Instruktionerna om vilken typ av information om de utländska personerna som skulle efterfrågas i förhören var denna gång mycket tydligare. Reglerna kring utländska personers vistelse i Sverige skärptes i december 1918, då en kungörelse meddelade att utländska personer var tvungna att antingen ha ett viserat pass, eller, om personen rest in i landet före 13 augusti 1917 och inte hade någon visering, inneha en uppehållsbok (se ovan). Från 1918 var Polisbyrån inte längre hemlig, och hade nu en officiell uppgift och plats i denna utlänningskontroll. Den skulle utöva tillsyn över utlänningar i landet samt föra de register som behövdes för detta. Enligt polisens arkiv från 1900-talets första år är de flesta personer som invandrade till Stockholm från utlandet från Finland, Baltikum och Ryssland. Men det kom även immigranter från övriga Europa och från Persien.

Politisk flykting 1906

Nicola Rodsjanco, politisk flykting från Charkow i Ukraina, passerade Stockholm 1906. En polishandling upprättades om honom på Utlänningsexpeditionen. I polisrapporten står bl.a. följande om honom: "Han är politisk flykting; har en månad suttit häktad i Charkow, men efter frigifningen vågade han ej stanna emedan riskerade ånyo häktas. Är socialdemokrat men tillhör ej något parti; hyllar dem endast. För 12 dagar sedan reste han därifrån och for direkt hit." I polisrapporten uppger Rodsjanco att han senare avser resa till Ryssland. Vidare står det att han talar dålig tyska, har mörka ögonbryn, är utan skägg, grönblå ögon, rak näsa…… Ålagd anmälningsplikt. Nedan visas första delen i den polishandlings som upprättades om Nicola Rodsjanco i Stockholm 1906. Källa: handlingen finns på Stadsarkivet, polishandling från Utlänningsexpeditionen, april 1906. Stockholmskällan.