Copyright © Hans Högman 2021-05-18
Inrikespass - Sverige
Allmänt
Redan i början av 1400-talet stadgades att de som
flyttade inom landet skulle ha en attest av prästen
som visade om vederbörande var gift eller ogift. En
anledning till detta var att förhindra tvegifte.
Antagligen hände det inte så mycket med dessa
attester förrän kyrkobokföringen infördes med
kyrkolagen 1686. Under 1700- och 1800-talen
fungerade flyttningsbetygen som ett slags
legitimitetshandling. Äldre eller mindre arbetsföra
personer kunde vägras inflyttning enligt förordning
1788.
En grupp som ofta var på resande fot var
hantverksgesällerna. Vid mitten av 1500-talet var
två års gesällvandring obligatorisk. I 1669 års
allmänna skråordning gjordes visserligen
gesällvandringen frivillig, men i praktiken var den
fortfarande obligatorisk. Gesällen skulle ha
vandringspass, som senare ersattes av gesällbok.
Enligt förordning från 1844 skulle gesällboken
upplysa om yrke, namn, ålder, födelseort och
föregående anställningstid.
Inrikespass
Inrikespass, eller vägbrev var en passliknande
handling som krävdes för resor eller vistelse på
allmän plats i Sverige från 1500-talet och fram till
1860.
Gustav Vasa föreskrev år 1555 att varje köpman
skulle ha ett "vägabref eller passebordh" med sig vid
resa utanför den trakt där han var känd och skulle
vid anfordran uppvisas. Vägbrevet utfärdades i
personens hemstad. År 1603 förbjöds gästgiverier
och bönder att utlämna hästar till resande som
saknade pass. Den som var på resa utan pass
kunde gripas för lösdriveri. Ett inrikespass var
utställt för en resa i taget och till ett visst ställe. Till
och med resvägen var i detalj inskriven.
Anledningen var att Kronan ville ha kontroll på
folket och dess resande samt att motverka
kringstrykande av ”löst folk”. Vidare, personer som
reste omkring utan ”godkänd” anledning kunde
misstänkas vara upprorsmakare, tjuvar eller än
värre brottslingar, tiggare eller allmänna
orosmoment.
Tjänsteförmåner:
I passet framgick det om en person reste i rikets
tjänst eller som privatperson. De som reste i rikets
tjänst fick fram till på 1600-talet förmåner som
gratis uppehälle och mat.
Passtvång:
År 1606 och 1638 påbjöds att alla resande till och
från Sverige skulle ha pass. Passtvång gällde med
andra ord både vid utrikes och inrikes resa.
Pass utfärdades för stadsbor av magistraten, dvs
stadens styrelse och för folket på landsbygden av
länsstyrelsen.
Pass för utrikes resa kunde också utfärdas av
Utrikesdepartementet och beskickningar i
utlandet.
För stockholmarna gällde överståthållarämbetet,
och i speciella fall tilläts regementschefen,
kyrkoherden, kronofogden eller länsman att lämna
ut pass eller motsvarande.
Först i början av 1800-talet kom krav på
signalement i passet.
År 1812 kom hårdare regler för de egendomslösa
och deras rätt att förflytta sig i landet. Det här var
under den stora befolkningstillväxtens tid där
många hade svårt att försörja sig och de strängare
passreglerna var ett försök att motverka
kringvandrande tiggare och lösdrivare.
Myndigheterna ute i landet var från 1812 tvungna
att skicka in utdrag ur passjournalerna till
Justitiekanslern. Från 1812 är inrikespassen
upprättade på förtryckta blanketter vilka var
svårare att förfalska.
Passens innehåll:
Passen skulle innehålla uppgifter om den resandes
namn, titel/yrke och destination för resan. För de
resenärer som inte var ämbets- eller tjänstemän,
bofasta eller borgare skulle även ålder och
utseende noteras. Passet skulle även innehålla
giltighetstid för passet. Passet skulle vara
undertecknat av utfärdaren, exempelvis av
borgmästaren.
Under en resas gång gjordes löpande noteringar i
passet gjorda av stadsfiskaler och landskanslister
på de orter den resande passerade. Dessa
noteringar innehåller uppgifter om att den
resande har fått godkänt för fortsatt resa.
Pass i form av en liten bok liknande dagens pass
kom först under 1900-talet. Tidigare var
passformuläret tryckt på ett pappersark stort som
en något förlängd A4-sida. Det fanns inget
enhetligt formulär vilket innebar att utseendet
varierade stort.
Två inrikesspass från 1848:
Bilden visar ett inrikespass utfärdat för
skräddargesällen Johan Jackob Lundgren den 15 juli
1848 och ger honom rätt att under fjorton dygn resa
fram och tillbaka från Ystad till Malmö.
Bilden visas med tillstånd av Lars Ohlsson.
Bilden visar ett inrikespass utfärdat för
tunnbindargesällen Nils Jansson Södergren den 29
juli 1848 av Överståthållaren i Stockholm och avser
en resa till Sölvesborg.
Personuppgifter om den resande likt de som anges
till vänster på passet är inte så vanliga.
Längst ned till vänster framgår även kostnaderna för
respasset; en lösenavgift på 16 Skilling och en
stämpelavgift (charta sigillata) på 6 Skilling, dvs
totalt 22 Skilling Banco.
Bilden visas med tillstånd av Lars Ohlsson.
Kontroller av pass
Tullen kontrollerade resande från utlandet, eftersom
gränsbevakning var en av tullens uppgifter.
Karantänsbestämmelser på 1800-talet gjorde att
sundhetspass krävdes, om man kom från
kolerasmittad ort (kungörelse 1893). Från 1860-talet
finns exempel på sundhetspass för resa inom landet.
En kontroll av resande inom landet gjordes också av
gästgiverierna. På gästgiveriet skulle de resande
antecknas i gästgiveridagböcker, som lämnades in till
kronofogden. Gästgiveridagböckerna började föras
1762 efter en kunglig förordning och alla som
övernattade på gästgiveriet skriva in sina namn i
dem. Inte bara namnen antecknades utan även titel,
vilket gästgiveri de kom ifrån och vilket gästgiveri
som var nästa anhalt på resan, mm.
Kontrollen av resande fortsatte senare via hotellens
hotelliggare, som fördes enligt hotellstadgan 8/6
1917. Hotelliggarna inlämnades till polisen i staden
eller till landsfiskalen på landsbygden. Enligt stadgan
skulle särskilt utländska resande kontrolleras,
varifrån de kom och vart de skulle resa.
I listor över "anmälda resande" finns förteckningar
över samtliga resande som övernattade i en stad.
Varje nattgäst fick deponera sitt pass på
poliskontoret i staden och polisen förde listor på de
resande som övernattande. Dessa listor publicerades
ofta i lokaltidningarna.
År 1917, dvs under första världskriget, återinförde
Sverige passtvång för utrikes resa. År 1929
utfärdades kungörelse angående utfärdande av pass
för svenska undersåtar för utrikes resa.
Pass för svenska medborgare utfärdades 1929 av
Utrikesdepartementet, svensk beskickning i utlandet,
länsstyrelse, poliskammare eller stadsstyrelse.
Passtvånget avskaffas
Den 21/9 1860 avskaffades passtvånget, både för
inrikes och utrikes resa. Åren 1860-1917 kunde man
resa i större delen av Europa utan pass, i varje fall till
de länder inte ställde krav på pass.
För personer som lämnade straffarbetsfängelse eller
tvångsarbetsanstalt samt villkorligt frigivna krävdes
fortfarande ett slags inrikespass efter 1860, enligt
1906 års lag.
Utrikes resa
I legostadgan 1739 stadgades om passtvång för
tjänstefolk, dvs trovärdighetsintyg av husbonde eller
myndighet. Den som olovligen avvek utrikes och inte
återkom inom ett år förlorade arvsrätten. Efter
mitten av 1700-talet kom flera restriktioner i fråga
om utvandring. En anledning var att man var
angelägen om att befolkningen skulle öka. År 1768
stadgades dödsstraff vid tredje resan för den som
olovligen lämnade riket. På 1820-talet slutade man
publicera nya lagar mot utvandring men de gamla
lagarna gällde fram till 1860 då passtvånget
upphävdes. På 1840-talet upphävdes bestämmelsen
att man måste ställa borgen eller deponera en
summa före utrikes resa. Under 1850- och 1860-talet
rådde i praktiken fri emigration.
Utvandrare började registreras 1869 genom att varje
fartyg som medförde emigranter var tvungen att
skriva listor över de utvandrade, deras ålder,
utreseförsamling och planerade destination. Dessa
emigrantlistor lämnades in till poliskammaren i
utvandringshamnarna, av vilka Göteborg var den
största. Tidigare emigration finns bara antecknad i
församlingarnas utflyttningslängder och eventuellt i
militära arkiv.
Prästen skrev en attest om utvandring, som
vederbörande kanske kom tillbaka med många år
senare, eller lämnade in snart, om utvandringen
aldrig blev av.
För värnpliktiga krävdes särskilt tillstånd att emigrera
från 1885.
Inrikespass i andra länder
Sverige var inte det enda landet som hade
inrikespass. Inrikespass har varit vanliga i många
europeiska länder, men avskaffades gradvis från sent
1700-tal.
I Ryska imperiet behölls inrikespassen fram tills
revolutionen år 1917, för att sedan återinföras under
Stalin år 1932. Inrikespass finns fortfarande kvar i
dagens Ryssland.
Under andra världskriget var alla i Norge tvungna att
ha ett dokument kallat "Grenseboerbevis", som
angav identitetsuppgifter och i vilka områden man
fick vistas. I praktiken var det ett inrikespass.
Ett system med inrikespass infördes i Canada 1885
för att begränsa och kontrollera inrikes resor för de
sk. First Nations people. First Nations är en term som
i Kanada används för att beteckna landets
ursprungsbefolkning förutom inuiter och métis och
är avsedd att ersätta ordet "indianer".
Inrikespassen togs i bruk under det sk. North-West
Rebellion 1885 och var i bruk under 60 år.
Längre tillbaka har även i Frankrike använt
inrikespass. När man reste till en annan stad var man
tvungen att ha ett inrikespass. Frigivna straffångar
hade speciella gula inrikespass.
Inrikespass har även använts i USA av Confederate
States of America, dvs amerikanska sydstaternas
statsbildning 1861 - 1865.
Före inbördeskriget 1861 – 1865 var frigivna slavar i
de delstater där slaveriet existerade tvungna att
använda inrikespass för att kunna resa.
Digitalisering av inrikespass
Genealogiska Föreningen (GF) i Solna har ett projekt
där man håller på att digitalisera inrikespass. I
december 2015 registrerades den 100.000:e posten i
projektets databas. Passhandlingarna finns på GFs
medlemssidor i form av en digital bilddatabas och GF
bygger nu upp ett sökbart namnregister.Se
http://www.genealogi.net/projekt/inrikespass-1700-
tal/
Referenslitteratur
•
Förvaltningshistorik. 25. Kontroll av resande, in-
och utvandring, Beata Losman
•
”Rätten att färdas fritt”, 2000, Anna-Brita Lövgren
•
Runeberg, Nordisk Familjebok, 1800-tals
utgåvan, 841-842
•
Släkthistoriskt Forum, nr 1, 2016, Sveriges
Släktforskarförbund.
•
Wikipedia
Relaterade länkar
•
Medborgarskap och pass
•
Tullens historia
•
Gästgiverier och skjutshållning