Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskad 2016-11-05

Inrikespass - Sverige

Allmänt

Redan i början av 1400-talet stadgades att de som flyttade inom landet skulle ha en attest av prästen som visade om vederbörande var gift eller ogift. En anledning till detta var att förhindra tvegifte. Antagligen hände det inte så mycket med dessa attester förrän kyrkobokföringen infördes med kyrkolagen 1686. Under 1700- och 1800-talen fungerade flyttningsbetygen som ett slags legitimitetshandling. Äldre eller mindre arbetsföra personer kunde vägras inflyttning enligt förordning 1788. En grupp som ofta var på resande fot var hantverksgesällerna. Vid mitten av 1500-talet var två års gesällvandring obligatorisk. I 1669 års allmänna skråordning gjordes visserligen gesällvandringen frivillig, men i praktiken var den fortfarande obligatorisk. Gesällen skulle ha vandringspass, som senare ersattes av gesällbok. Enligt förordning från 1844 skulle gesällboken upplysa om yrke, namn, ålder, födelseort och föregående anställningstid.

Inrikespass

Inrikespass, eller vägbrev var en passliknande handling som krävdes för resor eller vistelse på allmän plats i Sverige från 1500-talet och fram till 1860. Gustav Vasa föreskrev år 1555 att varje köpman skulle ha ett "vägabref eller passebordh" med sig vid resa utanför den trakt där han var känd och skulle vid anfordran uppvisas. Vägbrevet utfärdades i personens hemstad. År 1603 förbjöds gästgiverier och bönder att utlämna hästar till resande som saknade pass. Den som var på resa utan pass kunde gripas för lösdriveri. Ett inrikespass var utställt för en resa i taget och till ett visst ställe. Till och med resvägen var i detalj inskriven. Anledningen var att Kronan ville ha kontroll på folket och dess resande samt att motverka kringstrykande av ”löst folk”. Vidare, personer som reste omkring utan ”godkänd” anledning kunde misstänkas vara upprorsmakare, tjuvar eller än värre brottslingar, tiggare eller allmänna orosmoment.

Tjänsteförmåner:

I passet framgick det om en person reste i rikets tjänst eller som privatperson. De som reste i rikets tjänst fick fram till på 1600-talet förmåner som gratis uppehälle och mat.

Passtvång:

År 1606 och 1638 påbjöds att alla resande till och från Sverige skulle ha pass. Passtvång gällde med andra ord både vid utrikes och inrikes resa. Pass utfärdades för stadsbor av magistraten, dvs stadens styrelse och för folket på landsbygden av länsstyrelsen. Pass för utrikes resa kunde också utfärdas av Utrikesdepartementet och beskickningar i utlandet. För stockholmarna gällde överståthållarämbetet, och i speciella fall tilläts regementschefen, kyrkoherden, kronofogden eller länsman att lämna ut pass eller motsvarande. Först i början av 1800-talet kom krav på signalement i passet. År 1812 kom hårdare regler för de egendomslösa och deras rätt att förflytta sig i landet. Det här var under den stora befolkningstillväxtens tid där många hade svårt att försörja sig och de strängare passreglerna var ett försök att motverka kringvandrande tiggare och lösdrivare. Myndigheterna ute i landet var från 1812 tvungna att skicka in utdrag ur passjournalerna till Justitiekanslern. Från 1812 är inrikespassen upprättade på förtryckta blanketter vilka var svårare att förfalska.

Passens innehåll:

Passen skulle innehålla uppgifter om den resandes namn, titel/yrke och destination för resan. För de resenärer som inte var ämbets- eller tjänstemän, bofasta eller borgare skulle även ålder och utseende noteras. Passet skulle även innehålla giltighetstid för passet. Passet skulle vara undertecknat av utfärdaren, exempelvis av borgmästaren. Under en resas gång gjordes löpande noteringar i passet gjorda av stadsfiskaler och landskanslister på de orter den resande passerade. Dessa noteringar innehåller uppgifter om att den resande har fått godkänt för fortsatt resa. Pass i form av en liten bok liknande dagens pass kom först under 1900-talet. Tidigare var passformuläret tryckt på ett pappersark stort som en något förlängd A4-sida. Det fanns inget enhetligt formulär vilket innebar att utseendet varierade stort.

Två inrikesspass från 1848:

xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Bilden visar ett inrikespass utfärdat för skräddargesällen Johan Jackob Lundgren den 15 juli 1848 och ger honom rätt att under fjorton dygn resa fram och tillbaka från Ystad till Malmö. Bilden visas med tillstånd av Lars Ohlsson.
Bilden visar ett inrikespass utfärdat för tunnbindargesällen Nils Jansson Södergren den 29 juli 1848 av Överståthållaren i Stockholm och avser en resa till Sölvesborg.  Personuppgifter om den resande likt de som anges till vänster på passet är inte så vanliga. Längst ned till vänster framgår även kostnaderna för respasset; en lösenavgift på 16 Skilling och en stämpelavgift (charta sigillata) på 6 Skilling, dvs totalt 22 Skilling Banco. Bilden visas med tillstånd av Lars Ohlsson.

Kontroller av pass

Tullen kontrollerade resande från utlandet, eftersom gränsbevakning var en av tullens uppgifter. Karantänsbestämmelser på 1800-talet gjorde att sundhetspass krävdes, om man kom från kolerasmittad ort (kungörelse 1893). Från 1860-talet finns exempel på sundhetspass för resa inom landet. En kontroll av resande inom landet gjordes också av gästgiverierna. På gästgiveriet skulle de resande antecknas i gästgiveridagböcker, som lämnades in till kronofogden. Gästgiveridagböckerna började föras 1762 efter en kunglig förordning och alla som övernattade på gästgiveriet skriva in sina namn i dem. Inte bara namnen antecknades utan även titel, vilket gästgiveri de kom ifrån och vilket gästgiveri som var nästa anhalt på resan, mm. Kontrollen av resande fortsatte senare via hotellens hotelliggare, som fördes enligt hotellstadgan 8/6 1917. Hotelliggarna inlämnades till polisen i staden eller till landsfiskalen på landsbygden. Enligt stadgan skulle särskilt utländska resande kontrolleras, varifrån de kom och vart de skulle resa. I listor över "anmälda resande" finns förteckningar över samtliga resande som övernattade i en stad. Varje nattgäst fick deponera sitt pass på poliskontoret i staden och polisen förde listor på de resande som övernattande. Dessa listor publicerades ofta i lokaltidningarna. År 1917, dvs under första världskriget, återinförde Sverige passtvång för utrikes resa. År 1929 utfärdades kungörelse angående utfärdande av pass för svenska undersåtar för utrikes resa. Pass för svenska medborgare utfärdades 1929 av Utrikesdepartementet, svensk beskickning i utlandet, länsstyrelse, poliskammare eller stadsstyrelse.

Passtvånget avskaffas

Den 21/9 1860 avskaffades passtvånget, både för inrikes och utrikes resa. Åren 1860-1917 kunde man resa i större delen av Europa utan pass, i varje fall till de länder inte ställde krav på pass. För personer som lämnade straffarbetsfängelse eller tvångsarbetsanstalt samt villkorligt frigivna krävdes fortfarande ett slags inrikespass efter 1860, enligt 1906 års lag.

Utrikes resa

I legostadgan 1739 stadgades om passtvång för tjänstefolk, dvs trovärdighetsintyg av husbonde eller myndighet. Den som olovligen avvek utrikes och inte återkom inom ett år förlorade arvsrätten. Efter mitten av 1700-talet kom flera restriktioner i fråga om utvandring. En anledning var att man var angelägen om att befolkningen skulle öka. År 1768 stadgades dödsstraff vid tredje resan för den som olovligen lämnade riket. På 1820-talet slutade man publicera nya lagar mot utvandring men de gamla lagarna gällde fram till 1860 då passtvånget upphävdes. På 1840-talet upphävdes bestämmelsen att man måste ställa borgen eller deponera en summa före utrikes resa. Under 1850- och 1860-talet rådde i praktiken fri emigration. Utvandrare började registreras 1869 genom att varje fartyg som medförde emigranter var tvungen att skriva listor över de utvandrade, deras ålder, utreseförsamling och planerade destination. Dessa emigrantlistor lämnades in till poliskammaren i utvandringshamnarna, av vilka Göteborg var den största. Tidigare emigration finns bara antecknad i församlingarnas utflyttningslängder och eventuellt i militära arkiv. Prästen skrev en attest om utvandring, som vederbörande kanske kom tillbaka med många år senare, eller lämnade in snart, om utvandringen aldrig blev av. För värnpliktiga krävdes särskilt tillstånd att emigrera från 1885.

Inrikespass i andra länder

Sverige var inte det enda landet som hade inrikespass. Inrikespass har varit vanliga i många europeiska länder, men avskaffades gradvis från sent 1700-tal. I Ryska imperiet behölls inrikespassen fram tills revolutionen år 1917, för att sedan återinföras under Stalin år 1932. Inrikespass finns fortfarande kvar i dagens Ryssland. Under andra världskriget var alla i Norge tvungna att ha ett dokument kallat "Grenseboerbevis", som angav identitetsuppgifter och i vilka områden man fick vistas. I praktiken var det ett inrikespass. Ett system med inrikespass infördes i Canada 1885 för att begränsa och kontrollera inrikes resor för de sk. First Nations people. First Nations är en term som i Kanada används för att beteckna landets ursprungsbefolkning förutom inuiter och métis och är avsedd att ersätta ordet "indianer". Inrikespassen togs i bruk under det sk. North-West Rebellion 1885 och var i bruk under 60 år. Längre tillbaka har även i Frankrike använt inrikespass. När man reste till en annan stad var man tvungen att ha ett inrikespass. Frigivna straffångar hade speciella gula inrikespass. Inrikespass har även använts i USA av Confederate States of America, dvs amerikanska sydstaternas statsbildning 1861 - 1865. Före inbördeskriget 1861 – 1865 var frigivna slavar i de delstater där slaveriet existerade tvungna att använda inrikespass för att kunna resa.

Digitalisering av inrikespass

Genealogiska Föreningen (GF)  i Solna har ett projekt där man håller på att digitalisera inrikespass. I december 2015 registrerades den 100.000:e posten i projektets databas. Passhandlingarna finns på GFs medlemssidor i form av en digital bilddatabas och GF bygger nu upp ett sökbart namnregister.Se http://www.genealogi.net/projekt/inrikespass-1700-tal/ 

Referenslitteratur

Förvaltningshistorik. 25. Kontroll av resande, in- och utvandring, Beata Losman ”Rätten att färdas fritt”, 2000, Anna-Brita Lövgren Runeberg, Nordisk Familjebok, 1800-tals utgåvan, 841-842 Släkthistoriskt Forum, nr 1, 2016, Sveriges Släktforskarförbund. Wikipedia
Släktforskning Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskat 2016-11-05

Inrikespass - Sverige

Allmänt

Redan i början av 1400-talet stadgades att de som flyttade inom landet skulle ha en attest av prästen som visade om vederbörande var gift eller ogift. En anledning till detta var att förhindra tvegifte. Antagligen hände det inte så mycket med dessa attester förrän kyrkobokföringen infördes med kyrkolagen 1686. Under 1700- och 1800-talen fungerade flyttningsbetygen som ett slags legitimitetshandling. Äldre eller mindre arbetsföra personer kunde vägras inflyttning enligt förordning 1788. En grupp som ofta var på resande fot var hantverksgesällerna. Vid mitten av 1500-talet var två års gesällvandring obligatorisk. I 1669 års allmänna skråordning gjordes visserligen gesällvandringen frivillig, men i praktiken var den fortfarande obligatorisk. Gesällen skulle ha vandringspass, som senare ersattes av gesällbok. Enligt förordning från 1844 skulle gesällboken upplysa om yrke, namn, ålder, födelseort och föregående anställningstid.

Inrikespass

Inrikespass, eller vägbrev var en passliknande handling som krävdes för resor eller vistelse på allmän plats i Sverige från 1500-talet och fram till 1860. Gustav Vasa föreskrev år 1555 att varje köpman skulle ha ett "vägabref eller passebordh" med sig vid resa utanför den trakt där han var känd och skulle vid anfordran uppvisas. Vägbrevet utfärdades i personens hemstad. År 1603 förbjöds gästgiverier och bönder att utlämna hästar till resande som saknade pass. Den som var på resa utan pass kunde gripas för lösdriveri. Ett inrikespass var utställt för en resa i taget och till ett visst ställe. Till och med resvägen var i detalj inskriven. Anledningen var att Kronan ville ha kontroll på folket och dess resande samt att motverka kringstrykande av ”löst folk”. Vidare, personer som reste omkring utan ”godkänd” anledning kunde misstänkas vara upprorsmakare, tjuvar eller än värre brottslingar, tiggare eller allmänna orosmoment.

Tjänsteförmåner:

I passet framgick det om en person reste i rikets tjänst eller som privatperson. De som reste i rikets tjänst fick fram till på 1600-talet förmåner som gratis uppehälle och mat.

Passtvång:

År 1606 och 1638 påbjöds att alla resande till och från Sverige skulle ha pass. Passtvång gällde med andra ord både vid utrikes och inrikes resa. Pass utfärdades för stadsbor av magistraten, dvs stadens styrelse och för folket på landsbygden av länsstyrelsen. Pass för utrikes resa kunde också utfärdas av Utrikesdepartementet och beskickningar i utlandet. För stockholmarna gällde överståthållarämbetet, och i speciella fall tilläts regementschefen, kyrkoherden, kronofogden eller länsman att lämna ut pass eller motsvarande. Först i början av 1800-talet kom krav på signalement i passet. År 1812 kom hårdare regler för de egendomslösa och deras rätt att förflytta sig i landet. Det här var under den stora befolkningstillväxtens tid där många hade svårt att försörja sig och de strängare passreglerna var ett försök att motverka kringvandrande tiggare och lösdrivare. Myndigheterna ute i landet var från 1812 tvungna att skicka in utdrag ur passjournalerna till Justitiekanslern. Från 1812 är inrikespassen upprättade på förtryckta blanketter vilka var svårare att förfalska.

Passens innehåll:

Passen skulle innehålla uppgifter om den resandes namn, titel/yrke och destination för resan. För de resenärer som inte var ämbets- eller tjänstemän, bofasta eller borgare skulle även ålder och utseende noteras. Passet skulle även innehålla giltighetstid för passet. Passet skulle vara undertecknat av utfärdaren, exempelvis av borgmästaren. Under en resas gång gjordes löpande noteringar i passet gjorda av stadsfiskaler och landskanslister på de orter den resande passerade. Dessa noteringar innehåller uppgifter om att den resande har fått godkänt för fortsatt resa. Pass i form av en liten bok liknande dagens pass kom först under 1900-talet. Tidigare var passformuläret tryckt på ett pappersark stort som en något förlängd A4-sida. Det fanns inget enhetligt formulär vilket innebar att utseendet varierade stort.

Två inrikesspass från 1848:

Bilden visar ett inrikespass utfärdat för skräddargesällen Johan Jackob Lundgren den 15 juli 1848 och ger honom rätt att under fjorton dygn resa fram och tillbaka från Ystad till Malmö. Bilden visas med tillstånd av Lars Ohlsson.
Bilden visar ett inrikespass utfärdat för tunnbindargesällen Nils Jansson Södergren den 29 juli 1848 av Överståthållaren i Stockholm och avser en resa till Sölvesborg.  Personuppgifter om den resande likt de som anges till vänster på passet är inte så vanliga. Längst ned till vänster framgår även kostnaderna för respasset; en lösenavgift på 16 Skilling och en stämpelavgift (charta sigillata) på 6 Skilling, dvs totalt 22 Skilling Banco. Bilden visas med tillstånd av Lars Ohlsson.

Kontroller av pass

Tullen kontrollerade resande från utlandet, eftersom gränsbevakning var en av tullens uppgifter. Karantänsbestämmelser på 1800-talet gjorde att sundhetspass krävdes, om man kom från kolerasmittad ort (kungörelse 1893). Från 1860-talet finns exempel på sundhetspass för resa inom landet. En kontroll av resande inom landet gjordes också av gästgiverierna. På gästgiveriet skulle de resande antecknas i gästgiveridagböcker, som lämnades in till kronofogden. Gästgiveridagböckerna började föras 1762 efter en kunglig förordning och alla som övernattade på gästgiveriet skriva in sina namn i dem. Inte bara namnen antecknades utan även titel, vilket gästgiveri de kom ifrån och vilket gästgiveri som var nästa anhalt på resan, mm. Kontrollen av resande fortsatte senare via hotellens hotelliggare, som fördes enligt hotellstadgan 8/6 1917. Hotelliggarna inlämnades till polisen i staden eller till landsfiskalen på landsbygden. Enligt stadgan skulle särskilt utländska resande kontrolleras, varifrån de kom och vart de skulle resa. I listor över "anmälda resande" finns förteckningar över samtliga resande som övernattade i en stad. Varje nattgäst fick deponera sitt pass på poliskontoret i staden och polisen förde listor på de resande som övernattande. Dessa listor publicerades ofta i lokaltidningarna. År 1917, dvs under första världskriget, återinförde Sverige passtvång för utrikes resa. År 1929 utfärdades kungörelse angående utfärdande av pass för svenska undersåtar för utrikes resa. Pass för svenska medborgare utfärdades 1929 av Utrikesdepartementet, svensk beskickning i utlandet, länsstyrelse, poliskammare eller stadsstyrelse.

Passtvånget avskaffas

Den 21/9 1860 avskaffades passtvånget, både för inrikes och utrikes resa. Åren 1860-1917 kunde man resa i större delen av Europa utan pass, i varje fall till de länder inte ställde krav på pass. För personer som lämnade straffarbetsfängelse eller tvångsarbetsanstalt samt villkorligt frigivna krävdes fortfarande ett slags inrikespass efter 1860, enligt 1906 års lag.

Utrikes resa

I legostadgan 1739 stadgades om passtvång för tjänstefolk, dvs trovärdighetsintyg av husbonde eller myndighet. Den som olovligen avvek utrikes och inte återkom inom ett år förlorade arvsrätten. Efter mitten av 1700-talet kom flera restriktioner i fråga om utvandring. En anledning var att man var angelägen om att befolkningen skulle öka. År 1768 stadgades dödsstraff vid tredje resan för den som olovligen lämnade riket. På 1820-talet slutade man publicera nya lagar mot utvandring men de gamla lagarna gällde fram till 1860 då passtvånget upphävdes. På 1840-talet upphävdes bestämmelsen att man måste ställa borgen eller deponera en summa före utrikes resa. Under 1850- och 1860-talet rådde i praktiken fri emigration. Utvandrare började registreras 1869 genom att varje fartyg som medförde emigranter var tvungen att skriva listor över de utvandrade, deras ålder, utreseförsamling och planerade destination. Dessa emigrantlistor lämnades in till poliskammaren i utvandringshamnarna, av vilka Göteborg var den största. Tidigare emigration finns bara antecknad i församlingarnas utflyttningslängder och eventuellt i militära arkiv. Prästen skrev en attest om utvandring, som vederbörande kanske kom tillbaka med många år senare, eller lämnade in snart, om utvandringen aldrig blev av. För värnpliktiga krävdes särskilt tillstånd att emigrera från 1885.

Inrikespass i andra länder

Sverige var inte det enda landet som hade inrikespass. Inrikespass har varit vanliga i många europeiska länder, men avskaffades gradvis från sent 1700-tal. I Ryska imperiet behölls inrikespassen fram tills revolutionen år 1917, för att sedan återinföras under Stalin år 1932. Inrikespass finns fortfarande kvar i dagens Ryssland. Under andra världskriget var alla i Norge tvungna att ha ett dokument kallat "Grenseboerbevis", som angav identitetsuppgifter och i vilka områden man fick vistas. I praktiken var det ett inrikespass. Ett system med inrikespass infördes i Canada 1885 för att begränsa och kontrollera inrikes resor för de sk. First Nations people. First Nations är en term som i Kanada används för att beteckna landets ursprungsbefolkning förutom inuiter och métis och är avsedd att ersätta ordet "indianer". Inrikespassen togs i bruk under det sk. North-West Rebellion 1885 och var i bruk under 60 år. Längre tillbaka har även i Frankrike använt inrikespass. När man reste till en annan stad var man tvungen att ha ett inrikespass. Frigivna straffångar hade speciella gula inrikespass. Inrikespass har även använts i USA av Confederate States of America, dvs amerikanska sydstaternas statsbildning 1861 - 1865. Före inbördeskriget 1861 – 1865 var frigivna slavar i de delstater där slaveriet existerade tvungna att använda inrikespass för att kunna resa.

Digitalisering av inrikespass

Genealogiska Föreningen (GF)  i Solna har ett projekt där man håller på att digitalisera inrikespass. I december 2015 registrerades den 100.000:e posten i projektets databas. Passhandlingarna finns på GFs medlemssidor i form av en digital bilddatabas och GF bygger nu upp ett sökbart namnregister.Se http://www.genealogi.net/projekt/inrikespass-1700- tal/ 

Referenslitteratur

Förvaltningshistorik. 25. Kontroll av resande, in- och utvandring, Beata Losman ”Rätten att färdas fritt”, 2000, Anna-Brita Lövgren Runeberg, Nordisk Familjebok, 1800-tals utgåvan, 841-842 Släkthistoriskt Forum, nr 1, 2016, Sveriges Släktforskarförbund. Wikipedia