Polisen organiseras - Försök till

central ledning, 1700-tal

Det var ett problem att samma uppgifter och ansvar för ordningen låg på flera händer. År 1723 gjordes ett försök att få en central ledning över alla rättskipande organ i Stockholm som stadsvakten, brandvakten, specialdomstolar mm. Detta förslag togs även upp i rikets ständer för att få en enhetlig brand- och politiordning i hela riket. Nu blev det inte så utan förslaget kom enbart att gälla en ny övervakningsorganisation i Stockholm efter bla fransk förebild. Förslaget lades fram av överstemarskalk Nikodemus Tessin d.y. och byggde bla på en fast avlönad övervakningspersonal med en central ledning. Förslaget behandlades i många år men rann till sist ut i sanden. Flera andra förslag lades fram under kommande decennier men inget ledde till någon större förändring. Antalet uppsyningsmän och polisgevaldiger ökade dock väsentligt under denna tid. Stockholm indelades redan 1722 i bevakningsdistrikt eller bevakningskvarter och uppsyningsmännen tilldelades ett bevakningskvarter. De kom därför även att kallas kvartersuppsyningsmän. De skulle bo i sitt distrikt och på huset skulle det finns en tavla med texten "Här bor uppsyningsmannen i första kvarteret" osv. Vid denna tidpunkt bestod stadsvakten av 148 man med en stadskapten i spetsen. Han var sekunderad av 3 officerare 5 underofficerare och 6 korpraler indelade på 6 korpralskap, var och en av dem bestående av 4 rotar. Runt 1715, under det stora nordiska kriget, var många av de gemena i leden krigsfångar. Alla var dock mer eller mindre förbrytare som övertalats att gå över till den "goda" sidan. Valet hade bestått av hot om bestraffningar eller utsikt till en fast lön på 60 riksdaler silvermynt per år samt del i böter och beslag. Det sistnämnda lockade de flesta. Disciplinen var låg och sammanstötningar mellan stadsvakten och stadsborna många. Stadsvakten var i ett bedrövligt skick. Lönen var den lägsta möjliga. En stadsvakt kunde dock tjäna en extra slant i form av drickspengar på eskortuppdrag och hade tillstånda att bedriva hantverk vid sidan om. Stadsvakten i Stockholm bar vid denna tid blå vapenrockar med mörkblått uppslag. Stadskapten vid denna tid var Gabriel Söderman. Denna tjänst hade han haft i 50 år men nu var han sjuklig och kunde inte sköta vakten. Nils Hulling, fältväbel i Livgardet till fots, befordrad till fänrik 1717 blev efter många om och men utsedd till ny stadskapten i Stockholm hösten 1720. Under hans ledning grundlades så småningom det svenska polisväsendet efter fransk förebild. En av de första åtgärderna han gjorde var att sära på stadsvakten. I januari 1722 skulle 20 soldater i stadsvakten kasseras av olika skäl upprättades av dessa en särskild vaktstyrka för att hålla reda på lösdrivare, tiggare samt vakthållning av tukthusfångarna som svarade för renhållningen i staden. Denna vakt kom att kallas separationsvakten eller tukthusvakten. De leddes av en korpral och bar grå uniformer med blått uppslag. Från 1725 blå uniformer med gula uppslag. Beväpningen var endast undergevär och personalen kom att kallas för paltar. Separationsvakten hade inte samma särskilda skydd från Kungl. Maj:t som stadsvakten hade. Till höger en bild på sk. paltar. Hulling var även chef över separationsvakten. Anledningen till att separationsvakten inrättades var att det ansågs förnedrande för soldaterna i stadsvakten att hålla ordning lösdrivare och tjänstgöra vid fångtransporter. Tukthusfångarna svarade även för renhållningen i staden och då ansvarade stadsvakten, sedermera separationsvakten, för vakthållningen av dessa. Hulling såg också till att stadsvakten fick tillgång till en läkare som kunde se över alla blessyrer som de ådrog sig under tjänstgöring. 1741 flyttar stadsvakten till Riddarhustorget och var förlagd i palatsets vänstra flygel. 1762 är stadsvakten uppe i 200 man. Vid denna tid är Jakob Albrekt von Lantingshausen överståthållare i Stockholm.

1776-års polisordning

Slutbetänkande som lades fram 1776 kom att innebära en genomgripande ändring av polisväsendet i Stockholm. Carl Sparre som var överståthållare i Stockholm (1773 - 1791) var den drivande kraften bakom reformen.

Polismästare

Den viktigaste förändringen var inrättandet av en befattning som polismästare. Han skulle tjänstgöra under överståthållaren i alla frågor som berörde "politiväsendets jämna och orubbade drift" och ha det närmaste ansvaret för stadens fiskaler och politibetjäning. Överståthållaren blev därmed högste polischef och magistratens befogenheter minskades. Polismästaren eller politimästaren som han först kallades var en förtroendeämbetsman och utnämndes av Kungl. Maj:t. Stadens förste polismästare var Henrik von Sivers som år 1786 adlades Liljensparre.

Poliskammaren

Som ett nytt ämbete inrättades samtidigt Kongl. Police Kammaren. Polismästaren hade det högsta chefskapet över poliskammaren. Det inrättades först i det Tessinska palatsets på Slottsbacken. Mellan 1792 - 1795 fanns det i det Indebetouska huset på Slottsbacken och därefter i Amiralshuset vid Birger Jarls torg. Poliskammaren skulle under överståthållaren utfärda alla författningar och kungörelser avseende den allmänna ordningen samt handlägga mål rörande mindre förseelser mot denna. Kammaren började sitt arbete den 22 april 1776. Poliskammarens jurisdiktionsområde var ursprungligen begränsat till staden inom broarna samt malmarna. Kostnaden för polisen i Stockholm delades nu också mellan staden och kronan. Uppsyningsmännen och politigevaldigerna överförs från politikollegium till poliskammaren. Vidare utökas antalet uppsyningsmän till 50 man och fler bevakningsdistrikt inrättas (33 st). I varje distrikt (trakt) skulle det finnas en kvarterskommissarie och under honom en huskvartersmästare för varje tiotal hus. Denna personal valdes av borgerskapet i distrikten och var ett oavlönat förtroendearbete. Uppsyningsmännen däremot var anställda av överståthållaren och hade lön. År 1787 anställdes en särskild sekreterare vid poliskammaren. Kraven på personalens utbildning var inte stor. Männen skulle vara "edsvurna och beskedliga". Kroppsstyrkan betydde mer vid anställningen än intelligensen. Under Gustav III kom polismästaren mer att vara spionchef än polischef. Stora summor pengar sattes av till belöningar vid spionage. Kvarterskommissarierna och huskvartersmästarna ålades att spionera på invånarna i distrikten. Spionaget riktades inte enbart på de egna medborgarna utan även mot främmande länders beskickningar och utländska ministrar. Från 1791 är polismästaren direkt underställd justitiekanslern avseende spionaget. Liljensparre var en duktig polismästare och gjorde sig känd som nitisk, hård och hänsynslös. Vid mordet på Gustav III under natten mellan den 16 och 17 mars 1792 gjorde Liljensparre ett mycket bra arbete och kunde redan nästa dag binda Ankarström vid brottet. Ankarström avrättades på galgbacken vid Skanstull den 27 april 1792. Liljensparre föll dock i onåd 1793 och entledigades från sitt arbete den 9 januari.

Tjänstetecken

Under 1700-talet fanns ännu inga polisuniformer. Polismästaren hade en 25 cm lång svart stav med kunglig krona och silverbeslag som tjänstetecken. Stadsfiskalerna tjänstetecken var även de svarta stavar (20 cm) dock med svarta silkessnoddar och silkestofsar. I ändarna fanns silverbeslag. Denna stav byttes under 1800-talet mot en bricka med S:t Eriks bilden. Övrig personal hade enklare tjänstebrickor som bars i en kedja runt halsen.Gevaldigernas brickor var av silver och uppsyningsmännens av mässing. På bådas brickor fanns S:t Eriks bilden.

Stadsvakten

Stadsvakten berördes inte av 1776-års polisreform. För stadsvaktens (korvarna) del kom endast uniformer och utrustning att ändrades i slutet av 1700-talet. Uniformen utgjordes nu av hatt, blå jackor med vita snören och uppslag, vita benkläder, blått och vitt skärp, svarta stövletter. Vidare bandolär och patronkök, musköt med bajonett samt sabel. Separationsvakten (paltarna) bar blå jackor, uppvikt hatt, bandolär med huggare, en hasselkäpp i handen samt i fickan en tågstump som de kunde använda för att bakbinda bångstyriga "synderskor". Häktning eller bysättning gjordes i bysättningshäktet som 1782 flyttats till Hornsgatan. Det fanns även ett "bysis" vid högvakten på slottet. Kåken och övriga straffredskap fanns kvar vid denna tid men flyttades 1773 till Packartorget (nuv. Norrmalmstorg). År 1810 flyttades de vidare till Träsktorget (vid nuv. Eriksbergsplan).

Polisen - 1800-tal

År 1812 fanns i Stockholm 5 övergevaldiger, 12 gevaldiger, och 53 uppsyningsmän. 1818 flyttar poliskammaren till nya lokaler i det Sundvallska huset vid Norrbro på Helgeansholmen. År 1837 tillkom en biträdande polismästare med titeln "t.f. särskild polismästare". Han skulle handlägga ärenden rörande sundhet, dvs hälsovård och renhållning, gatubelysning, tiggeri, mått, mål och vikt, brandsyn, krog och härbärge, spel och dobbel mm. År 1839 utarbetades en särskild instruktion för stadsfiskalerna och polisbetjänterna. Instruktionen trädde i kraft den 1 november. Samtidigt, den 15/11 1839, öppnades tre polisvaktkontor i Stockholm. De tre var: 1. I poliskammarens hus på Helgeansholmen vid Norrbro 2. I huset nr 16 på Oxtorgsgatan på Norrmalm 3. I huset nr 4 på Södermalmstorg På varje vaktkontor skulle det finnas en gevaldiger som befäl samt tre uppsyningsmän. Även Stockholms indelning i polisdistrikt, trakter, fick nu en fastare indelning. Staden inom broarna delades i två distrikt, Norrmalm i fem (Klara och Kungsholmens fs ett var), Adolf Fredriks fs ett, Jacobs och Johannes fs ett, Ladugårds fs ett och Södermalm tre (två i Katarina och en i Maria fs). Som chef för alla distrikt i staden mellan broarna, på Norrmalm och Södermalm utsågs förste, andre och tredje stadsfiskalen. I varje distrikt fanns en gevaldiger och ett antal uppsyningsmän. I samband med att vaktkontor öppnades utfärdades även bestämmelser angående bärandet av uniform. Detta var de första tendenserna till en enhetlig uniform för polisbetjäningen. Uniformen utgjordes av en hög hatt samt en dubbelknäppt långrock. Tjänstetecknet bars i en kedja runt halsen. Gevaldigerna bar uniform redan i början av 1800- talet. Beväpningen var en knölpåk. Från 24 februari 1840 fick polisbetjäningen rätt att bära vapen. Vapnet var en kort sabel buren i liv eller axelgehäng. I början fick personalen själva bekosta inköpet av sabel då medel saknades för detta. I instruktionen som utarbetats fanns detaljerade uppgifter om varje personalkategoris arbetsuppgifter och ansvarsområden. Gevaldigerns ansvarsområde var bla att föra register över alla hus och husägare i distriktet samt över alla ogifta, över resande, över arbetslösa. Gevaldigern var chef över uppsyningsmännen och rapporterade till stadsfiskalen eller direkt till överståthållarämbetet. År 1848 ändrades polisbetjäningens igenkänningstecken som var en metallbricka. Den kunde lätt förväxlas med tullens och ersattes nu med korta trästavar, batonger.

Stadsvakten

Under 1809 fastställdes en ny stat för stadsvakten eller stadsmilitärkompaniet som den nu kallades. Enligt denna minskades personalen till 136 man (tidigare 168). Längre fram utgjordes deras uniform av en variant på 1814-års infanteriuniform. I stället för vit benklädnad bar man nu grå långbyxor och svarta halvdamasker och skor. Byxorna hade vita lister på båda sidor av byxluckan. Hatten var svart med uppvikt brätte på vänster sida och silvergaloner eller kamelhårssnören runt hattkullen samt ståndare av blå och vit ull. Jackan var kort med vit krage och vita ärmutslag som runt den nedre kanten hade tre vita redgarnsband. Vidare gehäng av oxläder med kyller för huggare, bandolär. I beväpningen kunde även ingå bössa eller gevär. Denna uniform var i bruk ända fram till 1850.

Separationsvakten

Separationsvakten erhöll 1816 även de en ny uniform. Den bestod av grå sk. halvsyrtuter smed dubbla slag om räckte ned till knävecket, vida grå byxor och svart slät hatt. Vidare axelgehäng med huggare, på högra axeln ett blått band att fästa gehänget i.

En modern polisorganisation växer fram

Polisväsendet fungerade inte på ett tillfredsställande sätt. Polisbetjänterna var illa omtyckta och allmänheten hyste stor misstro mot dem. De ansågs även att uppträda allt för plumpt och brutalt. Framförallt klagades på den dåliga nattbevakningen. Den 9 mars 1850 genomfördes en stor reorganisering av polisväsendet i Stockholm. Den nya organisationen skulle prövas i tre år från och med den 1 september. Därefter förlängdes den i ytterligare 5 år och därpå 3 år till för att sen permanentas. Överståthållare i Stockholm vid denna tid var Essen Hamilton. Den nya organisationen bestod av tre grundförutsättningar: 1. Polismakten i dess helhet, dvs inklusive nattbevakningen, skulle läggas under en och samma myndighet 2. Antalet poliser skulle ökas så att de kunde förfölja sina arbetsuppgifter samt ha tillräcklig lön 3. Polisbetjäningens tjänstgöring skulle organiseras så att de uteslutande sysslade med arbetsuppgifter som medverkade till uppfyllandet av polisens ändamål Stockholm indelades nu i 80 bevakningsdistrikt varav 16 låg i staden mellan broarna, 24 på Södermalm och 40 på Norrmalm. I varje distrikt fanns 4 konstaplar, två ordinarie och 3 extraordinarie. Tjänstgöringen nattetid fördelades på två pass. De extraordinarie tjänstgjorde enbart nattetid. Dagtid slogs två distrikt ihop och patrullerades av de 4 ordinarie konstaplarna. Fyra bevakningsdistrikt tillsammans stod under befäl av en överkonstapel. Två överkonstapeldistrikt utgjorde en trakt. Som chef över en trakt var kommissarien. Totalt 10 trakter inrättades, 2 i staden mellan broarna, 3 på Södermalm och 5 på Norrmalm. Som tidigare utövade de tre stadsfiskalerna den närmaste tillsynen av polisen. Både konstapel, överkonstapel och kommissarie var nya tjänstegrader i den nya kåren. Kommissariens titel var först polissergeant men ändrades till kommissarie. De gamla titlarna gevaldiger och uppsyningsman togs nu bort. 1853 inrättades ett vaktkontor i varje trakt där det fanns personal dag som natt. Dagtid skulle patrullerna uppträda i uniform. De ordinarie konstaplarna erhöll en komplett uniform bestående av rock, mörkblå byxor, väst, huvudbonad samt en kappa av läder. De extraordinarie fick vid denna tidpunkt nöja sig med kappan. Huvudbonaden var en högmössa med ett förgyllt märke framtill. Vidare bar varje konstapel på uniformen en tilldelad nummerbeteckning i metall. Den nya kåren beväpnades med en kort sabel eller huggare med slida samt en batong. Konstaplarna utrustades även med visselpipor för att kunna kalla på hjälp. De gamla tjänstebrickorna behölls. Batongen blev tjänstetecken för den civilklädda personalen. Bilden till höger visar en tjänstebricka för polisen i Stockholm, 1800-tal. Stockholms stadsmuseum. Bild: Wikipedia. Även efter den nya polisreformen låg fortfarande både den judiciella och den exekutiva makten under samma hatt. Överkommissarien fungerade även som polisdomare. Poliskammaren avhandlade direkt lättare mål, sk bagatellmål mha polisdomaren. Poliskammaren var då en slags rannsakningsdomstol. Normalt skötte dock poliskammaren förundersökningarna som sen överlämnades till domstolarna för handläggning. Poliskammarens personal togs även i anspråk för polisiära uppdrag på andra orter i riket. Exempelvis vid riksdagarna i Gävle 1792, Norrköping 1800, Örebro 1810 och 1812. I detta hänseende fungerade Stockholmspolisen även som en statspolis. Längre fram blev detta mer markant då personal stationerades på landsorten för att upprätthålla ordning och säkerhet. Poliskammaren var även ett organ för säkerhetspolisen. Den 30/8 1864 kom en principiellt viktig förändring. Då avskildes från polismästarämbetet den dömande myndighet som dittills varit förenad med denna tjänst och en särskild befattning som polisdomare inrättades 1865. Denne blev även ordförande i polisdomstolen. Polismästaren skulle nu enbart ägna sig åt rena polisärenden. Samma år inrättades även en ny tjänst, polisintendent. Med tiden kom olika specialavdelningar att inrättas. 1855 inrättades en avdelning med två konstaplar som skulle hålla uppsikt över hus där spel och dobbel förekom. Redan 1850 fanns en kriminalavdelning med fyra konstaplar. De skulle hålla uppsikt efter misstänkta personer och efterspana brott och brottslingar. Dessa poliser kallades vid denna tid för säkerhetspoliser. Man anställde bland annat tidigare straffade personer till denna avdelning då man antog att de skulle ha bättre förutsättningar för att spåra upp förbrytare. Detta var dock mindre lyckat då de fortsatte på sin brottsliga bana nu under annan täckmantel. Från 1856 leddes "kriminalarna" av en polislöjtnant. Denna tjänst drogs in 1864. Samtidigt byttes namn på säkerhetspolisen till detektivavdelningen och ställdes under ledning av en polisintendent. Den direkta ledningen skötte en kommissarie. 1864 hette kommissarien Per Cederberg. År 1866 var detektivavdelningen uppe i en numerär av 5 överkonstaplar och 17 konstaplar. Personalen delades upp i kommissioner om två man i varje. År 1890 var styrkan uppe i 3 kommissarier, 5 överkonstaplar och 40 konstaplar. År 1860 upphävdes passtvånget vid inrikes resa. År 1871 började man fotografera de häktade samt i övrigt att ta fram ett signalimentsystem för att lättare kunna identifiera förbrytare. År 1876 skedde en omorganisation då en ny avdelning kom till, centralavdelningen. Distriktpolisen från 1850 skötte den rutinmässiga patrulleringen medan centralavdelningen tog hand om övrig tjänstgöring, exempelvis vakthållning vid teatrar och allmänna platser där folk strömmade samman. Vidare ansvarade centralavdelningen för kontroller av att utfärdade ordningsföreskrifter för droskkuskar, åkare, stadsbud, trafik med ångslupar och omnibussar etc. efterlevdes. I januari 1883 tillkom ytterligare en specialavdelning, en beriden polis för bevakning av ytterområdena främst på Kungsholmen och Östermalm. Rytteriet som tillhörde centralavdelningen kom första att bestå av 8 konstaplar och 8 hästar. År 1887 organiserades en piketavdelning vars fordon bestod av en vagn och en släde. Piketen var till för utryckningar. De skulle ständigt stå beredda att rycka ut mellan 08.00 och 24.00 om till exempel en olycka eller eldsvåda inträffade. Piketen bestod av 6 man och var knuten till 5:e distriktet. Poliskammaren stod under befäl av polismästaren och polisdomstolen under polisdomaren. En polisintendent hade det direkta ansvaret för poliskåren i Stockholm som på 1880-talet bestod av 544 man. Poliskåren indelades i två större avdelningar, uniformerade och icke uniformerade poliser. • Uniformerade poliserna utgjordes av centralavdelningen och distriktspoliserna. • De icke uniformerade poliserna utgjordes av detektiv-, prostitutions- och ordinansavdelningarna. På 1890-talet låg detektiv- och ordinans avdelningarnas stationer i huset nr 4 vid Myntgatan. Centralavdelningens station låg snett mittemot i huset nr 5 med ingång från dåvarande Urvädersgränd. I slutet av 1890-talet kom begreppet trakt att ersättas av ordet distrikt som benämning av det större bevakningsområdet. Samtidigt ersatte ordet polisstation uttrycket polisvaktkontor. I varje distrikt fanns nu en polisstation under befäl av en kommissarie och med 3 överkonstaplar och ett antal konstaplar. De uniformerade poliserna erhöll fri uniform medan de icke uniformerade erhöll ett klädesbidrag. Före 1870 var det den franska polisen uniformsmode som användes i den svenska uniformen. Efter 1870 kom det tyska och preussiska mode att ta över med bla den tyska pickelhuvan (kasken). Beväpningen utgjordes av en sabel, batong och visselpipa. De icke uniformerade hade en polisbricka för att legitimera sig. Både befolkningen och brottsligheten växte under 1800-talets andra hälft. År 1754 hade Stockholm 57.000 invånare. Hundra år senare hade denna siffra fördubblats.

Stadsvakten och brandvakten slås ihop

Vad hände med stadsvakten i den nya polisorganisationen? Den del av stadsvakten som sysslat med nattbevakningen, nattbevakningskompaniet, upplöstes då nattbevakningen nu hamnade under polisens ansvarsområde. Kvar var den personal som svarade för brandvakten, det sk. stadsvaktkompaniet. Av den bildades 1850 en ny kår för brandskyddet, brandkåren. De stod under befäl av en officer och två underofficerare. Brandkårens corps-de-garde kom att ligga vid Hötorget. I staden fanns tre brandsprutor som personalen bemannade. År 1875 organiseras en yrkesbrandkår i Stockholm. Nu fick staden en yrkesbrandkår som organiserades på militärt sätt i stället för borgarbrandkåren. Sju brandstationer inrättas, två huvudstationer - Johannes och Katarina - och fem mindre stationer. I och med yrkesbrandkåren drogs tornväktartjänsterna in. Den sista tornväktaren försvann 1885. Den återstående delen av stadsvakten som sysslade med brandbevakningen upplöstes. Resterande personal bildade ett militärkompani under ledning av en kapten och en löjtnant som skulle förstärka bevakningen nattetid. Denna styrka på 95 meniga plus befäl kom nu att bli en rådhusvakt. En underofficer, en korpral och 12 man skulle alltid finnas vid rådhuset. Av vaktens övriga personal var 12 man avdelade som fångfösare och vid brottsmålsdagar ´var ytterligare 12 man avdelade. En officer, en korpral och 22 man tjänstgjorde som sprutservis och eldpiketen utgjordes av en underofficer, en korpral och 12 man. Vidare fanns en vaktstyrka kvar vid den Sivertska kasernen på Södermalm. Ytterligare en tjänstgöring som kompaniet hade var att agera spetsgård vid avrättningar.

Polisen - 1900-tal

Under åren 1903 - 1911 byggdes ett nytt polishuvudkontor i Stockholm på Agnegatan, Kungsholmen. Huset var mycket stort och pampigt och betraktades redan då som ett skrytbygge. Se bild längst ned. Bilden till höger visar en polis i uniform och pickelhuva från början av 1900-talet. Foto Hans Högman 2004. Som ytterplagg bars mörkblå syrtut med dubbla knapprader i v-ringad form med förgyllda knappar med stadsvapnet. Uniformen kunde se olika ut i olika städer. Vid sekelskiftet fanns följande polisdistrikt i Stockholm:

Jakobs- och Klara vaktdistrikt slås ihop 1944. År 1926 avskaffades den illa omtyckta pickelhuvan. Beväpningen i början av seklet var batong, sabel. Pistol infördes 1927 och skulle bäras i hölster fäst vid livremmen. Först 1966 avskaffades sabeln för gott. 1966 anskaffas kulsprutepistoler som förstärkningsvapen och 1971 skaffas skyddshjälmar. 100 år efter polisreformen 1850 stod fortfarande poliskammaren under ledning av polismästaren. Personalen var nu fördelad på kriminalavdelningen, ordonnansavdelningen, ordningspolisen samt distriktpolisen plus den centralavdelningen med bla rytteriet och piketen. Statens kriminaltekniska anstalt kom till 1952. År 1913 motoriserades piketen på Östermalm. Även kriminalavdelningen förfogade av en bil vid denna tid. De första polishundarna skaffades 1910. Den 18 mars 1908 anställdes tre kvinnliga polisbiträden eller polissystrar. En anställdes på den detektiva avdelningen och en på Jakobs- respektive Katarina polisstation. De skulle användas för omhändertagande av prostituerade. År 1923 organiserades tullpolisen. Säkerhetspolisen, SÄPO utökades kraftigt under andra världskriget. De första försöken med polisradio gjordes 1932. År 1935 fanns 5 radiobilar i Göteborg. Dessa apparater tålde dock inte den skakiga framfarten. 1938/39 inmonterades en fastanläggning i tre radiobilar och redan under 1939 fanns 9 radiobilar i Stockholm. År 1940 bildades en särskild radiopolisavdelning. 1945 fanns drygt 10 radiobilar. Dessa radioapparater var kortvågsradio. Polislyktan på bilden till höger är från Mariefreds gamla polisstation. Foto Hans Högman 2007.

Statspolisen 1933

Den svenska polisen var en kommunpolis fram till 1965, dvs det var kommunerna som ansvarade för polisen i respektive kommun. Poliserna var med andra ord kommunalt anställada. Statspolisen bildades den 1 januari 1933 efter riksdagsbeslut 1932 och stod under befäl av en statspolisintendent stationerad i Stockholm. Anledningen till statspolisens tillkomst var bl.a. Ådalskravallerna i maj 1931. Statspolisavdelningen var indelad i ordningsstatspolis, kriminalstatspolis, och säkerhetspolis. Styrkan uppgick så småningom till 226 kriminalare och 306 ordningspoliser. De var fördelade till Stockholm samt landet i övrigt. Som den förste chefen för statspolisen utsågs landsfogde Erik Ros från Karlstad. Kommissarier tillsattes i många av de större städerna (Stockholm, Norrköping, Jönköping, Malmö, Göteborg, Gävle, Sundsvall och Luleå). Övriga städer med statspolisavdelningar fick nöja sig med överkonstaplar som chefer. Statspolisen utrustades med 40 bilar, 16 motorcyklar samt 60 ridhästar. Den första statspolisen var en statsordningspolis som kunde sättas in var som helst i Sverige vid oroligheter. Statspolisen var främst avsedd som förstärkning av de kommunala polisdistrikten på landsbygden vid större sammankomster. Övrig tid sysslade statspolisen med vanligt polisarbete i de städer där statspolisen var förlagd. I slutet av 1930- talet tog statspolisen över den flygande besiktningen av bilar på vägarna och personalen utökades till 297 man. Trafikpolisen bildades först 1954. Ordningsstatspolisens huvuduppgift blev därefter trafikövervakning. Statspolisens fordonsflotta utökades nu kraftigt, från 90 bilar till 135, liksom antalet mc till 101. Statspolisens bilar var huvudsakligen svarta amerikanare som Ford Customline V8 och Plymouth Savoy. År 1958 införskaffade statspolisen de första “målade" polisbilarna, Volvo Amazon. De större kommunala polisdistrikten hade i regel en egen trafiksektion som ansvarade för trafikövervakning inom det egna distriktet. Bilden till höger visar trafikpoliser på motorcyklar utanför polishuset i Stockholm, 1930-tal. Vid förstatligandet av polisväsendet 1965 blev statspolisavdelningarna omdöpta till länstrafikgrupper (LTG). De större polisdistrikten fick ha kvar sin trafiksektion (TS). I slutet av 1930-talet I samband med utbrottet av andra världskriget bildades även en statspoliskriminalavdelning (Rikskrim) vars huvudsakliga uppgift var att biträda ordinarie lokala polisen vid svåra brottsutredningar. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statskriminalpolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till den svenska säkerhetspolisen. I juli 1939 tillsattes en kriminalöverkonstapel och en kriminalkonstapel med ansvar för säkerhetstjänst. Under kriget utvidgades säkerhetspolisen (3:e roteln) och den ursprungliga kriminalstatspolisen (1:e roteln) bildade rikskriminalpolisen vars ansvar blev insatser vid grövre brottslighet i hela Sverige. En speciell avdelning inom statspolisen (2:e roteln) ägnade sig åt bekämpning av spritsmugglingen (Spritpolisen 1938). Andra avdelningar var Järnvägspolisen (1948), Valutasektionen (1951) och Postpolisen (1951).

Polisväsendet förstatligas 1965

Den 1 januari 1965 förstatligades det svenska polisväsendet. De tre verksamhetsgrenarna polis, åklagare och exekution skiljs nu helt från varandra och tre fristående organisationer skapas, polisväsendet, åklagarväsendet och exekutionsväsendet. Därmed försvann både stadsfiskalerna och deras motsvarigheter på landsbygden, landsfiskalerna. Under justitiedepartementet skapas ett centralt administrativt organ, rikspolisstyrelsen. En länspolischef blev regionalt ansvarig för polisverksamheten inom ett län. Länsstyrelsen blev högsta polismyndighet. I Stockholm hade överståthållarämbetet samma roll som länstydelserna ute i landet. År 1967 målas polisbilarna med POLIS. En central utbildningsanstalt startade i Solna 1965 för polisen i hela riket.

Polisen på landsbygden

Polisväsendets uppkomst och utveckling fortgått efter olika linjer i städerna och på landsbygden. Högsta ansvaret för upprätthållande av lag och ordning i riket hade Kungl. Maj:t. Detta skedde i äldre tider, som framgått i föregående avsnitt, med ståthållare och fogdar och sedan länsorganisationen införts 1634 via landshövdingarna. Således var landshövdingen, dvs Kunglig Maj:ts befallningshavande, högsta polismyndighet i länet. I Stockholm hade Överståthållaren samma funktion fram till 1968. Sedan 1600-talet har ansvaret för upprätthållandet av lag och ordning på landsbygden legat på kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän. Fjärdingsmannasysslan var från början av 1600-talet en förtroendepost. Innehavaren av denna post utsågs av befolkningen i respektive socken. Fjärdingsmannen utsågs för en tid av tre år åtgången. Valet av fjärdingsman skulle godkännas av kronofogden och K B (länsstyrelserna) hade rätt att förordna om nytt val. Två eller flera socknar kunde gå ihop och gemensamt anställa en fjärdingsman. Bilden till höger visar en länsman i unform. Bild, Polismuseet. Länsman bar en tvåradig uniformsrock i mörkblå färg med förgyllda knappar med länets vapen. Som huvudbonad användes en mössa med guldgalon och förgyllt länsvapen. Fjärdingsmannen bar skärmmössa men i övrigt civil klädsel. Det var skattebönderna som ålades att finansiera fjärdingsmanna sysslan. Det var själva sockenstämman (senare kommunalstämman) som utsåg fjärdingsmannen som i regel fick sin lön i natura. Om fjärdingsmannen kommit i konflikt med någon inflytelserik person i socknen kunde han räkna med att inte omväljas efter 3-års perioden.

Fjärdingsman

Det ålåg fjärdingsmannen att rapportera till länsmannen eller kronofogden: • alla större brott • då något inträffat, som stört eller hotat den allmänna säkerheten • hus- och hemfridsbrott • då en död person påträffats ute i markerna • eller i övrigt misstänkta förhållanden • då smittsamma sjukdomar brutit ut bland människor eller djur • då olyckor såsom vådaeld, strandning etc inträffat Han skulle även finnas till hands vid större folksamlingar som marknader, vid avrättningar mm. Vidare skulle han biträda vid uppbåd och samandragningar av militär trupp. Han skulle också tillse att vägar, broar, färjor hölls i skick. Fjärdingsmannen skulle biträda vid verkställande av domar och utslag, delge stämningar mm. Först 1925 blev fjärdingsmannasysslan en fast tjänst. Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva självständig verksamhet i polisärenden utan hans åligganden var mer att ombestyra verkställighetsåtgärder. Fjärdingsmannen saknade vanligen polisutbildning.

Kronofogde

Landsfogden var i egenskap av länspolischef, högsta polismyndighet i länet. Han var även som överåklagare chef över distriktåklagarna. Hade före 1917 även ansvaret för kronouppbörden inom ett fögderi. År 1917 ersattes de dåvarande kronofogdarna med landsfogdar.

Länsman

Länsmannen fungerade som polischef inom sitt distrikt och var underlydande kronofogden (senare landsfogden). Det var länsmannen som ledde det egentliga polisarbetet i distriktet med fjärdingsmannen som biträde. Länsmannen fungerade även som allmän åklagare. Kallades även kronolänsman. I städerna var polischefen stadsfiskal och på landsbygden länsman (senare landsfiskal). Från början utgjorde varje socken ett polisdistrikt men slogs sedan samman till större distrikt. År 1917 ersattes de dåvarande länsmännen med landsfiskaler. Såväl länsman som kronofogden hade enligt strafflagen rättighet att på eget ansvar utöva häktningsrätt.

Extra polisbevakningen på landsbygden

Under andra hälften av 1800-talet framstod den ordinarie polisbevakningen på landsbygden som otillräcklig, speciellt vid platser där en stor mängd personer fanns samlad på kortare eller längre tid. Detta krävde en intensivare bevakning än den ordinarie polisbevakningen kunde lämna. Därför infördes en extra polisbevakning som erhöll förordnande från statsmyndigheten och lydde under respektive kronofogde och länsman. Denna extra bevakning bekostades av dels frivilliga bidrag och dels av landsting och kommuner. Återstoden tillsköts med statsmedel.

Häradsprofoss

I varje härad fanns även en häradsprofoss som även kallades landsgevaldiger eller landsprofoss. Denne skötte vissa polisiära uppgifter samt hade till ansvar att bevaka fångtransporter och att verkställa kroppsstraff som ris- och spöstraff etc.

Motsvarande tjänster i England och USA