Straff och fångvård

Att vara fånge

Fängelsehålorna var ofta stenkällare med jordgolv där det var både kallt och fuktigt. Många klarade ej av förhållandena utan dog av olika sjukdomar eller frös ihjäl. Behoven fick de göra på golvet, så stanken var tillslut outhärdlig. Fångarna hade enbart de kläder de bar när de blev anhållna. Vissa satt dessutom fast i järnfängsel. Ofta var det helt mörkt i fängelsehålan, ibland fanns en liten glugg högst upp på väggen. Någon större tillgång på mat fanns ej heller. Ofta fick släktingar komma med mat i någon form. Fängelsestraffen kunde också vara långa. En präst fick på 1700-talet sitta 39 år i fängelse för sina religionsgrubblerier.

Transport av fångar

Att transportera en fånge kallades för förpassning. Ofta hade fången både hand- och fotjärn på sig. Det hände även att dessa fängsel förbands med en järnstång. Grova brottslingar kunde även förses med halsjärn som förbands med händer och fötter så att fången knappt kunde röra sig. Fångtransporter kunde ta både dagar och veckor, beroende på avstånd, i en skakig vagn som gjorde att fängslen skavde på huden. Toalettbesök under transporten var ej att tänka på. Fångarna kunde även ha fängsel vid straffarbete. Bilden till höger visar två st bänkar som användes vid fångtransporter. Bänkarna monterades på flakvagnar där fångarna kedjades fast med fotbojor. Bänkarna kommer från Svartsjö på Ekerö utanför Stockholm. Foto Hans Högman 2004.

Bödeln

Bödeln eller skarprättaren var den person som utförde stympningar och avrättningar. Han var tvungen att bära skamdräkt i äldre tider. Oftast var bödeln en f.d. förbrytare och kunde ha båda öronen avskurna eller inbrända märken i pannan. Detta gjordes bl.a. för att försvåra för bödeln att rymma från sitt ämbete. I regel var brännmärket stadens vapen. Bödeln kallades även mästermannen. Han var avskydd av alla och fick bo i de sämsta kvarteren. Som förmån kunde han ibland på lägga beslag på den halshuggnes kläder. Det har i alla tider varit svårt att skaffa nya kandidater till detta yrke. Det fanns en föreställning att dömda brottslingar var orena varelser och att denna negativa egenskap, oärlighet, kunde överföras på den som avrättade honom. Ett sätt att rekrytera var att benåda en dödsdömd brottsling om han tog på sig bödelsyrket. Bödeln stod längst ned på samhällsstegen, strax ovan brottslingar. I början hade även bödeln till uppgift att se till att gatorna hölls någorlunda rena och bortforsla avföring från avträdena. Han skulle även sota skorstenar och ta bort djurkadaver från vägen, vilket innebar att han fick flå och gräva ned dem. Trots många kungliga brev genom tiderna där det stadgades att bödeln skulle anses lika med annat folk behandlades bödlarna hela tiden föraktfullt. Även bödelns hustru blev utsatt för allmänhetens spott och spe och tvingades att bära samma slags huvudbonad som var påbjudet stadens horor. En ogift bödel kunde knappast hitta en hustru annat än bland horor, bödelsdöttrar eller bland andra utstötta kvinnor. Det har aldrig funnits några kvinnliga bödlar i Sverige, inte ens som handräckning vid avrättningar. Även när bödeln inte var i tjänst tvingades han att bära en särskild klädedräkt så att de lätt kunde kännas igen på långt håll. I Sverige var det påbjudet att bödelns dräkt skulle ha många inslag av rött. Namnet bödel är äldst och finns redan i fornsvenskan. Skarprättare kommer från tyskans scharfrichter. Även ordet mästerman kommer från tyskan. Bödelns lön: Normalt hade bödeln en fast lön men med tillägg för olika uppdrag såsom brännmärkning, stympning eller avrättning. Bödeln hade ju "monopol" på sin utövning och kunde sätta priset därefter. Bödeln hade även rätt att lägga beslag på den avrättades kläder, dock enbart om det gällde sk. "oärliga" förbrytare. Följande bödeltaxa är från 1736: • Halshuggande med svärd eller bila 5 daler • Särskilt för handens avhuggande 2 daler • Rådbråkande och halshuggning samt parterande och steglande på två eller flera pålar 15 Daler • Halshuggande eller steglande på en eller flera pålar 10 Daler • Halshuggning och missdåres brännande på bål 10 Daler • Oskäliga kreaturs dödande och uppbrännande, ett eller flera 5 Daler • Upphängande i galge 8 Daler • Självspillnings utförande och nedgrävande 3 Daler • Kåk- och hudstrykande 3 Daler • Fördrivande utur stad och härad 2 Daler • Brännande i pannan eller på rygg 2 Daler • Tungas avskärande 5 Daler • Öronens avskärande 2 Daler Rackaren: Rackaren var bödelns medhjälpare. Han skulle hjälpa till vid avrättningar, bl.a. se till att allt var i ordning på avrättningsplatsen. När det gällde stegling skulle han lägga den dödsdömde på steglet och fästa hans avhuggna huvud och hand på en påle. Det var även hans uppgift att hämta självmördare och gräva ned dem på galgplatsen. Han skulle även biträda bödeln i arbetet med tömning av avträden, sota skorstenar, ta bort djurlik från gatorna samt slakta hästar. Det sistnämnda var ett särskilt avskytt värv då hästen betraktades som ett ädelt djur. Bödelssvärdet : Bödelssvärdet var ett brett och tveeggat huggvapen med lång klinga och trubbig spets. Anledningen till att det hade trubbig spets var att bödelns arbetsverktyg klart skulle kunna skiljas från andra tvåhandssvärd. Bödeln var ensam ägare till svärdet, men i regel fanns även ett extra svärd i stadens förvar. Många städer höll sig med en särskild svärdslipare, svärdfejare, som såg till att svärdet alltid hölls vasst och rent. De erhöll skattefrihet på grund av det ansvarsfulla arbetet. Skarprättarbilan till höger har årtalet 1773. Foto Hans Högman 2004. Stupstocken: Stupstocken var en stock med urgröpning i mitten för huvudet. Den var låg så de som skulle halshuggas fick lägga sig ned. Själva avrättningen skedde med en speciell yxa, bila. Adelsmän halshöggs dock med svärd. Avrättningsplatsen : Avrättningsplatsen låg ofta i gränsskogen mellan två socknar, gärna vid en korsväg och på en liten höjd. Här verkställdes både halshuggningar och hängningar. Inför en avrättning strömmade folk till från alla håll och avrättningarna var alltid offentliga. Ett syfte med detta var att brott skulle vara avskräckande. Vid hängning fick de döda hänga kvar i lång tid som ett varnande exempel. Avrättningen skulle "vara brottslingen till straff och androm till varnagel". Blodet från en avrättad ansågs kunna bota sjukdomar. Efter en avrättning skyndade folk fram för att samla upp blodet. Stockholms äldsta avrättningsplats, en galge, stod vid branten mot Strömmen på norra sidan av Gamla stan. När staden växte flyttades den till Stigberget på Södermalm.

Avrättningsmetoder

Hängning: Hängning var från början en avrättningsmetod avsedd för tjuvar. Hängning skedde från speciella ställningar, galgen. Även träd, exempelvis ekar, kunde användas. I gamla rättsdokument kan man läsa "att hängas till galge och gren". Att dömas till hängning ansågs vanhedrande. Halshuggning: Däremot att halshuggas eller "rättas med svärd" betraktades som betydligt mer hederligt och var ett straff avsett för män. Det förekom att man benådade en dödsdömd från att hängas i galge till att avrättas med svärd eller bila på stupstock. Vid halshuggning användes bila (speciell yxa) eller svärd. I de gamla landskapslagarna stadgades "att dömas under svärd och halshuggas". Under senmedeltid används bila som mer vanhedrande straff vid halshuggning där man inte ville använde den mest vanhedrande avrättningen, hängningen. Bilden till höger visar en avrättning med halshuggning. Foto Hans Högman 2007. Armémuseum. Bränning på bål: Bränning på bål har även förekommit i Sverige. Två brott kunde ge denna dom: häxeri och giftmord. Att dömas till bränning på bål var normalt inte ett dödsstraff i sig utan vanligen avrättades den dödsdömde först med halshuggning och därefter brändes kroppen på bål. Det hette då "att dömas till yxa och bål". Det var mycket ovanligt i Sverige att någon brändes levande på bål. Den dödsdömde bands då vid en rest stång med halm och ris runt om. Arkebusering: Arkebusering var nästan uteslutande ett dödsstraff förbehållet militärer. Den dödsdömde avrättades genom att ett antal soldater, arkebuseringsplutonen, sköt den dömde med gevär. Spetsning på påle: Spetsning på påle användes till största delen i krigstider mot infångade fiender. Under Karls XI:s tid orsakade snapphanarna stor skada för den svenska armén i Skåne och på västkusten under 1670-talet. De snapphanar som fångades straffades mycket grymt. Ett sätt var att spetsa dem levande på påle som ett synligt avskräckande exempel för andra snapphanar. Ett snitt skars i skinnet vid ryggslutet och snapphanen träddes upp likt en mask på pålen vars spets slutligen mynnade ut bredvid näsan. Därefter placerades hela konstruktionen vid en livligt trafikerad väg som ett varnande exempel. Rådbråkning: Vid rådbråkning krossades den dömdes lemmar och rygg med en järnstång eller en smedhammare. Om bödeln var skicklig och utförde rådbråkningen på rätt sätt levde fortfarande offret och då inleddes fas två. Man flätade då in de brutna lemmarna i ekrarna på ett stort vagnshjul och hissade upp hela konstruktionen på en påle, sk. hel stegling. Det var nu som offret skulle möta döden under ett oerhört lidande. Fortfarande lever det gamla uttrycket kvar "att bryta varje ben i kroppen". I Sverige användes rådbråkning för sista gången 1733. Stegling: Stegling eller att dömas till stegel och hjul var ett straff för män. Stegel är ett fornnordiskt ord som betyder stake eller stolpe. Stegling var ett sätt att skärpa det utdömda dödsstraffet. Efter att den dömde avrättats, exempelvis genom hängning, styckades kroppen och de olika likdelarna spikades upp på fyra vagnshjul som placerades horisontellt på steglar (pålar). Där fick de vara kvar till mat för fåglarna. Stegling har använts ända in på 1800-talet i Sverige. Bilden till höger visar en person som bestraffats med stegling. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum. Jacob Johan Anckarström: När Gustav III:s mördare, Jacob Johan Anckarström år 1792 dömdes avkunnades domen: "jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torp stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken". Ankarstöm fick verkligen ett kvalificerat dödsstraff. Första dagens hudstrykningen skedde på Riddarhustorget, den andra dagens på Hötorget och den tredje på Nytorget på Söder. Vid själva avrättningen efter att hans huvud avskilts från kroppen tog bödelsdrängarna ut inälvorna ur kroppen. Därefter styckades kroppen i fyra delar, först på längden och sen på tvären. Huvudet spikades upp på en hög stolpe. Den avhuggna högerhanden spikades fast under huvudet. Därefter lade man de fyra kroppsdelarna på fyra hjul på steglarna.

Självmördare

Självmördare (självspilling) och avrättade personer fick inte begravas i vigd jord (kyrkogårdar). Dessa nedgrävdes i stället av bödeln utanför kyrkan, i skogen, på galgbacken etc. Om ett självmord begåtts i sinnesförvirring fick dock även andra än bödeln gräva ned dessa döda. Först 1864 ändrades denna lag och nu tilläts begravning av självmördare och avrättade personer även på kyrkogårdarna. Begravningen skulle dock "i stillhet" vilket då innebar en begravning utan klockringning. En begravningsakt utan klockringning ansågs förnedrande. År1894 utgick även denna särbestämmelse.

Kroppsstraff

Spöstraff: Spöstraffet var vanligt vid mindre förbrytelser. Det var vanligt i Sverige att straffet utdelades med två böjliga spön och därmed utdelades två slag varje gång. Därav uttrycket "par spö". Det var männen som fick sina ryggar sönderslagna med detta redskap, kvinnor och barn piskades i regel med risknippen. Till och med brott av ytterst tvivelaktig karaktär, till och med rena pojkstreck kunde ge spöstraff. I 1653-års straffordning stadgas att spöslitning kunde användas som omvandling av bötesstraff. Bilden till höger visar en soldat som bestraffas med prygel. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum. Även privaträttsligt kunde prygel utdömas i den sk. husagan. Prygel var också en form av bestraffning som användes inom fångvården för fångar som brutit mot någon förordning i fängelset. Prygel inom fångvården fanns kvar långt in på 1900-talet. Stympning: Stympning var en form av bestraffning som gick ut på att någon kroppsdel på brottslingen höggs bort. I landskapslagarna var förlust av ett öra eller ett öga föreskrivet vid bl.a. snatteribrott. Andra kroppsdelar som en brottsling kunde dömas att förlora var hand, könsdelar, näsan och tungan. Stympning i Sverige avskaffades i 1734-års lag.

Fängelser

De första fängelserna var de som fanns på fästningarna. De var rena fängelsehålor och fanns på våra fästningar och slott runt om i Sverige. Exempelvis Kalmar slott, Borgholms slott, Gripsholm, Bohus slott, Kärnan i Hälsingborg, Vaxholm, Varberg, Karlsten i Marsstrand, Karlsborg, Malmö, Landskrona, Älvsborg, Karlskrona, Kristiandstad m.fl. Hålorna var ofta utgrävda rum under marknivå. I regel fanns inga trappor dit utan man sänkte ned en stege genom hålet om en fånge skulle upp. I början var inte det fängslande förvarandet själva straffet i sig utan bara en väntan på att straffet skulle utmätas. Det kunde vara spöstraff, gatlopp, skamstraff eller dödsstraff genom halshuggning (med eller utan stegling) hängning eller bränning mm. Vidare byggdes även fängelsehålor i städerna, ofta i stadsmuren. Dessa fängelsehålor var inte något bättre än fängelsehålorna på fästningarna. Först i början på 1700-talet började man använda en mer human syn på fångarna. Då började man införa anstalter för mindre förseelser som barnhus och tukthus där fångarna fick beta av sitt straff med arbetsinsatser. Man blandade dock olika brottslingar med varandra. På rasphusen och spinnhusen, som nu började uppföras, blandades vanartiga ungar med brottslingar och tiggare. På spinnhusen fanns prostituerade, krymplingar och tjuvar. Vid denna tidpunkt (i början av 1700-talet) fanns tre spinnhus i riket; centralfängelserna på Norrmalm i Stockholm, i Göteborg och i Norrköping. De grövsta fångarna sattes dock fortfarande på fästning. Men nu hade straffsatserna förändrats och man hade nu som huvudmål att hålla brottslingarna borta från gatorna genom att ge dem långa fängelsestraff med straffarbete. Någon rehabilitering av fångarna var det dock inte tal om. Fångarna behandlades fortfarande som djur och de saknade all form av människovärde. Fångarna var slagna i järn med bojor och kedjor som skavde på kroppen. Många var de som dog under fängelsevistelsen. Under arbetet bevakades fångarna av beväpnade soldater från de olika indelta regementena. Trots den hårda bevakningen samt fot- och halsbojor lyckades fångar rymma. De allra besvärligaste fångarna sändes vidare till Karlskrona där de fick jobba i ankarsmedjan under järnhård disciplin. I varje län byggdes sk. länsfängelser och i varje stad och härader fanns häkten för tillfällig förvaring. Det förekom inte bara våld mot fångarna från fångvaktarna utan även bland fångar mot fångar. Det fanns också en lång rad av regler som fångarna blev bestraffade för om de bröt mot dem. Fångarna fick inte mycket med mat utan deras ranson gick ut på att hålla dem vid liv, inte mycket mer. Detta gjorde att det förekom en livlig byteshandel med mat. Det var ett brott mot regelverket som bestraffades, ofta med isolering. Slagsmål eller uppkäftighet kunde ge en månads inlåsning. Arbetsvägran bestraffades extra hårt. All form av kroppsbestraffning avskaffades 1832, med undantag av dödsstraffet. Men fångvaktarna kunde dock kringgå de nya reglerna genom att kalla det för prygel som fortfarande var tillåtet. År 1840 beslutade riksdagen att de gamla fängelserna skulle ersättas med cellfängelser enligt Philadelphia modellen. Fönstren i cellerna skulle sitta så högt att fången enbart skulle kunna se himlen. Kontakten med omgivningen skulle begränsas till minsta möjliga. Fångarna skulle inte ha någon kontakt med varandra. Rastning skedde under enbart en halvtimme per dag och då med huva över huvudet med hål för ögonen så att fångarna inte skulle kunna känna igen varandra. Redan i mitten av 1800-talet fanns 678 celler runt om i landet. År 1898 var cellfängelsesystemet helt utbyggt med 47 olika anstalter. Enligt regelverk från1873 skulle de intagna avtjäna första sjättedelen av sina straff helt isolerade från varandra, både dag och natt. Syftet med detta var att fångarna i ensamhet genom självrannsakan skulle tänka igenom och ångra de brott de begått. Först 1946 avskaffades straffet med "tyst" cell och inlåsning dygnet runt.

Långholmen

Långholmen i Stockholm var den kanske mest kända fånganstalten i Sverige. Redan 1724 fanns det fångar på ön. Långolmen var från början endast en kal klippa, en ö mitt i staden. Det var först när man började muddra i Stockholm och vräkte slam och lera på ön som den blev "grön" och blomstrade. Där satta både kvinnor på Spinnhuset och män (rasphuset) som högg sten, slagna i järn. Ordet rasphus kommer av att fångar raspade färgpigment som användes i kakor och textilfärgning, samt framställde pulver som stöttes ihop med linolja till färg. Vidare raspades bark och flis mm. Kvinnorna och andra sidan spann och vävde tyger på spinnhuset. Redan 1754 byggdes ett nytt spinnhus på Långholmen, där 200 fångar rymdes. Man började nu överföra fångar från andra anstalter i Stockholm, exempelvis från tukthuset på Norrmalm, och spinnhuset förvandlades till ett fängelse. Detta fängelse bestod av stora salar där många fångar låstes in gemensamt och satt fjättrade med kedjor och bojor av järn. Järnen var antingen "Jungfruklänningen" på 18 kg eller "Järnkronan" på 40 kg. Spinnhusinstutionen (kvinnofängelset) upphörde 1827. Fram till dess förvarades som sagt de intagna i stora salar. Enligt ett riksdagsbeslut från 1840 skulle fångarna förvaras i cellfängelser. Nu byggs Långholmen om till cellfängelse enligt Philadelphia modellen. Det som kom att kallas Centralfängelset stod färdigt 1880 och fanns kvar i drift fram till 1975. Långholmen bestod då av fyra flyglar med 200 celler för dag och natt och 300 celler för natt. Samtidigt med omvandlingen till cellfängelse drogs den militära bevakningen av fångarna på Långholmen in och ersattes med civila vakter. På slutet användes Långholmen endast i mindre omfattning som fängelse . Vid denna tid tog Kronobergshäktet i Stockholm och Kumla-anstalten utanför Örebro över. Redan på 1950-talet planerades att Långholmen skulle läggas ned varför ingen renovering hade skett sedan dess. Långholmen var med andra ord rätt så förfallet då det stängdes. Se vidare Svensk fängelsehistoria.