Allmänt

När fick vi en polis i Sverige? Hur gick brottsbekämpningen till förr i tiden? Något modernt polisväsende fanns ej förrän långt in på 1700-talet. I städerna fanns dock stadsvakten som hade till uppgift att svara för ordningen i staden och att bemanna stadsportarna, se till att tull erlades och att portarna öppnades respektive stängdes i tid på morgon och kväll. Allra först fick dock borgarna själva direkt medverka till att bevara ordningen nattetid genom patrullering i staden, den sk. burvakten. Dagtid skötte bysvennerna ordningen. De var anställda av staden och avlönades som tjänstemän. Då brandbekämpningen och polisväsendet har samma ursprung handlar denna sida även om uppkomsten av brandkåren, dvs brandvakten. Materialet handlar framförallt om städerna och då särskilt om Stockholm.

Burvakten

Det som liknar en polisstyrka uppstod först i städerna under medeltiden. Städerna var då omgivna av en stadsmur. Stockholms stadsmur försvann under mitten av 1600-talet då staden expanderade. Stadsmuren hade portar i olika vädersträck och genom dessa portar vandrade folk in och ut ur staden. Hantverk och försäljning av varor fick enbart ske i städerna. Till städerna kom folk för att sälja och köpa varor. Vid stadsportarna, som var stängda nattetid, fanns vakter som kontrollerade de som passerade. I anslutning till de större städerna fanns även borgar. Under medeltiden byggde bevakningen till stor del på borgarna som utan ersättning fick fullgöra bevakningsuppgifter för att upprätthålla ordningen i staden. De var även skyldiga att deltaga i stadens försvar vid krigstillstånd. Bevakningen av slott och borgar sköttes av kronan. Begrepp som "vård och vaka" samt burvård användes för borgarnas bevakningsplikt. Burvården innebar tre bevakningsuppgifter. 1. Bemanna stadens "poliskår" nattetid för att stävja nattbuller och svara för ordningen under dygnets mörka timmar. 2. Bemanna stadens brandvakt vilket innebar patrullering av alla gator, gränder och torg under varje natt till försvar mot eldsvådor 3. Att i krigstid bilda ett värn till försvar av staden Patrulleringen av staden började på kvällningen då vårdklockan i kyrkan ringde och då stadsportarna stängdes Utskrivning till "vården" gjordes under medeltiden av vårdskrivarna i staden och vårdsättarna utgjorde den direkta ledningen över manskapet. Vårdskrivaren var en slags stadsupplysningsman. Underlåtelse att ställa upp till tjänstgörning i vården bestraffades med böter. Det var i regel inte tillåtet att hyra någon som tjänstgjorde i deras ställe. Detta kom dock att tillåtas under slutet av 1400-talet. Det fanns en stor ovilja bland stadens borgare att göra burvård. Borgarna var dock skyldiga att själva hålla en ordningsvakt nattetid. Den byggde både på tvång och frivillighet vilket gjorde att borgarna hela tiden försökte hålla nere på sitt personliga engagemang och motsatte sig alla förslag som skulle utöka detta eller kosta mer pengar. År 1569 utfärdar kung Johan III befogenheter till vårdmännen att fritt få antasta stråtrövare, förvara dem i järn och häktelse till morgonen och då ställa dem inför rätta. Den 16 december 1594 inrättas en särskild stadsvakt i Stockholm. Vakten skulle bestå av 32 knektar och hållas och utrustas av stadens borgare. Denna stadsvakt var otillräcklig och i mars 1597 befalldes staden att utöka antalet knektar till 100. Borgarna protesterade då detta blev allt för dyrt för dem. Någon större ökning av antalet knektar kom inte tillstånd då. Burvården var betungande för borgarna men om man inte hade råd att bekosta en vakt fick man själv inställa sig till tjänstgörning. År 1607 förslår Karl IX att borgarvakten bör avskaffas då borgarna inte sänder annat än drängar och tiggare till vakten. De klarade inte av att upprätthålla ordningen. År 1626 nyrekryteras en fast vaktstyrka i Stockholm trots borgarnas protester. Då anställdes 36 stora och starka karlar till vakten. Vakten utrustas också med undervärjor, musköter och pikar. Ett visst underhåll togs ut från varje hushåll i staden för finansieringen av vakten. Burvakten svarade för vakthållningen nattetid. Dagtid däremot sköttes ordningen av bysvennerna eller stadstjänarna. De var anställda av borgmästaren och rådet och avlönades som tjänstemän. De var både en slags gatupoliser och exekutionsbetjänter.

Överståthållarämbetet

Följande text gäller framförallt Stockholm. Ämbetet inrättades i 1634-års regeringsform. Överståthållaren var staden och borgerskapets högsta administrativa ledning. Först 1644 fick ämbetet en detaljerad instruktion över vad de ansvarade för. I denna instruktion framgick att överståthållaren skulle förse staden med "god ordning och politi". Han skulle ansvara för brandskyddet av staden och hålla en brandvakt. Vidare skulle han utöva kontroll på "främmande" folk i staden. Alla inrättningar som härbärgerade resande blev ålagda att rapportera dessa till överståthållaren.

Magistraten

Överståthållaren skulle dela ansvaret för "god ordning och politi" med magistraten. Magistraten var den som i praktiken skötte "polisväsendet". Magistraten bildades av 4 borgmästare och 15 rådsmän. Magistraten indelades i 4 kollegier: 1. Justitiekollegiet 2. Politikollegiet 3. Handelskollegiet 4. Byggnings och ämbetskollegiet För vart och en av dessa kollegier svarade en borgmästare. Politikollegiets borgmästare hade titeln politiborgmästare. I 1672-års förordning av Stockholms stads styrelse reglerades ingående magistratens verksamhetsområden och befogenheter. Det var politikollegiet som hade till uppgift att övervaka att politiförfattningarna efterlevdes. Politiborgmästaren skulle i synnerhet se till att regler angående "mened, hädelse, överflödighet på gästabud, bröllop, barn- och begravningsöl, klädsel, morgongåva och fästmansgåvor, fylleri, dobbleri och tiggeri" efterlevdes. Till sin hjälp hade politiborgmästaren och hans 3 rådsmän en notarie, 2 assistenter och en gevaldiger (profoss). År 1699 kom en klarare gränsdragning mellan de olika kollegiernas ansvarsområden. Tidigare hände det att de olika kollegierna behandlade samma frågor. För politikollegiet stadgades nu att de skulle övervaka och beivra brott mot gällande ordningsregler avseende handel, hantverk, byggnation, gatu- och renhållning, brandskyddet, lösdriveri och härbärgering samt se till de allmänna ordningen på krogar och källare. Vidare skulle de väcka åtal för stöld och snatteri.

Stadsvakten

Som tidigare nämnts övertog i Stockholm på 1590- talet en specialvakt, stadsvakten, borgerskapets skyldighet att fullgöra burvård. Denna stadsvakt kom senare att kallas Stockholms stads Companie. Stadsvakten bestod av värvad personal och fick en militär organisation. Vakten hade en stadskapten som chef och var underställd politikollegiet. I vakten fanns även en profoss. Beväpningen var undervärjor, bardisaner och musköter. Stadsvaktens viktigaste uppgift var att patrullera stadens gator och gränder samt vakthållning vid stadsportarna. De skulle även ingripa vid eldsvåda genom att spärra av brandområdet och bevaka räddad lösegendom. De togs även i anspråk för att biträda stadstjänarna vid indrivning av skatter etc, ordinanstjänst, eskorttjänst vid penningtransporter, biträdande vid verkställande av gatuloppsstraff mm. Vidare skulle de ta fast tiggare, en uppgift som med tiden växte i omfång. År 1634 fanns i stadsvakten 24 soldater som var uniformerade. Det var dock problem med tyg. Det enda som fanns att tillgå var ett svart tyg som använts för dekorering vid Gustav II Adolfs begravning. År 1659 var vakten uppe i 100 man. Det fanns även en avdelning beridna vakter år 1667 som användes främst för bevakning på malmarna. Denna ridande enhet blev emellertid för dyr och drogs in efter ett år. Stadsvakten hade sin Corps-de-garde, dvs. var inkvarterad, vid Stortorget i Gamla stan. Då staden växte byggdes i mitten av 1600-talet flera vakthus i olika stadsdelar. Stadsvakten hade rätt att arrestera de som begick våldsbrott eller misstänktes för stöld och placera dem i förvar i Corps-de-gardet enligt förordningar från 1667 och 1674. Arrestering och häktning fick annars enbart ske på order av domstol eller domstolsledamot. I den tidigare förordningen från 1637 kunde vakten omhänderta alla som störde ordningen. År 1679 skärps åter förordningen så att vakten åter kan omhänderta alla som stör ordningen etc. nattetid. Stadsvakten hade rätt att bruka våld om de själva utsattes för våld enligt förordning från 1657. De hade också ett särskilt skydd då överfall eller missfirmelse av stadsvakten bestraffades enligt krigsartiklarna. År 1682 ges stadsvakten rätt att skjuta skarpt mot dem som brukar våld mot vaktpost. Denna instruktion utökades senare till att även gälla då de hindrades i sin tjänsteutövning. Stadsvakten var illa omtyckt och fick öknamnet korvar eller korvknektar. Då de var illa avlönade var det svårt att rekrytera personal och de som anställdes var inte alltid några mönstermedborgare. De försökte också dryga ut inkomsterna på annat sätt och kanske inte alltid på ett lagligt sätt.

Garnisonsvakten

Det var svårt för stadsvakten att ensam svara för ordningen i Stockholm. De militära garnisoner som fanns i Stockholm svarade även de för vakthållningen. Detta skedde i innerstaden med posteringar och nattetid med patruller bestående av en korpral och sex man. I Stockholm fanns Livgardet till fot, artilleriregementet samt flottans Stockholmseskader. Det fanns dock ingen gemensam organisation av vakthållningen då garnisonsvakten var underställd respektive regementschef och stadsvakten politikollegiet. Garnisonsvakten hjälpte stadsvakten att ta fast de som bröt mot sabbatsbrott och upprätthöll sig på gator och torg under gudstjänsten. De biträdde även vid släckning av eldsvådor. Något större förtroende hade inte stadsvakten när det gällde brottmålsundersökningar. När det gällde krävande brottmålsundersökningar anlitades Livgardet som hade en speciell styrka avdelad för detta ändamål. Både Stadsvakten och garnisonsvakten hade rätt att skjuta skarpt. Men det var sällan Livgardet hade behov av detta. I regel räckte det med att hota med bajonetterna. Stadsvakten var däremot inte så nogräknade.

Brandvakten

Skyddet mot bränder byggde liksom vakthållningen i burvakten på borgerskapets direkta och frivilliga medverkan. Den första egentliga brandstadgan i Stockholm togs den 10 maj 1661. Staden skulle vara indelad i fyra kvarter som i sin tur indelades i brandmästerskap eller distrikt och dessa sen i rotar. För varje kvarter svarade en rådman. Pålitliga boende i distrikten utsågs att vara brandmästare respektive rotemästare. Brandmästaren hade till uppgift att leda släckningsarbetet och övervaka brandskyddet i sitt distrikt bla genom kontroller i hushållen. Han skulle även till politikollegiet lämna en förteckning på dem som bodde i hans distrikt, ha uppsikt på löst folk och tiggare. Vid varje gård fanns skyldighet att hålla stege, brandyxa, brandhake, ämbar och en vattenkanna. Detta kontrollerades fyra gånger per år. Efter att vårdklockan ringt på kvällen fick man ej ha eld eller ljus i sitt hus förrän klockan åter ringt på morgonen. Detta förbud fanns framförallt under 14- och 1500- tal. Bilden till höger visar en en träspruta samt brandsvabb (som blöttes och slogs mot elden). Foto Hans Högman 1998, Julita. År 1675 fanns det i Stockholm 43 brandmästerskap och 236 brandrotar. Brandvakter patrullerade nattetid för att se till brandfaran i staden samt under patrulleringen ropa ut klockslagen. De hade också skyldighet att tillsammans med stadsvakten ansvara för ordningen i staden. Att bryta mot brandskyddsbestämmelserna medförde böter. Hälften av böterna tillföll staden för brandvakten och hälften tillföll angivaren. Stadens tornväktare satt i kyrktornen och skulle ringa i och ur vård samt spana efter eld för att i god tid kunna slå larm med vårdklockan. Vårdklockan hade en säregen klang och var lätt att skilja från andra klockor. Från början fanns i Stockholm en tornväktare i S:t Nikolai kyrka. Enligt 1675-års brandordning fanns även tornväktare i Maria och Katarina kyrktorn. Det fanns även ett uppbyggt torn på berget Brunkeberg. Ett första torn fanns med säkerhet 1637. Tornet var en sex- eller åttakantig byggnad och dit hade vårdklockan i S:t Nikolai kyrka flyttats. Från vårdtornet på Brunkeberg förkunnades även tiden med en timringning och lurblåsning. Vid upptäckt eldsvåda larmade man med vårdklockan. Enligt 1675-års brandordning skulle man dagtid hänga ut en vit flagga och nattetid en lykta vid larm. Detta gällde även tornväktarna i kyrktornen. Med signalflaggorna skulle man ange riktningen till branden, dvs ange var i staden det brann. År 1728 uppfördes en signalmast vid tornet på Brunkeberg och ett detaljerat signalsystem togs i bruk. Detta system användes även av tornväktarna i staden kyrktorn. För att ange brandplatsen användes flaggor i olika färg för varje stadsdel. Nattetid användes olika antal lyktor. Bilden till höger visar signalsystemet i Stockholm 1749. Foto Hans Högman 1998, Julita. Vidare sköt man vid brand varningskott från Brunkeberg med de salutkanoner som fanns vid tornet. För detta svarade personal från amiralitetet från Skeppsholmen. Från 1750 sköt man enbart från Skeppsholmen. På 1740-talet var det nya tornet på Brunkeberg förfallet och revs slutligen 1769. Brunkebergs signalstation flyttades i stället över till Klara kyrktorn. År 1809 överfördes tornväktarna till brandförsäkringskontorets stat. De anställdes dock fortfarande inom varje församling. År 1723 fanns i Stockholm 12 stora brandsprutor. De var vid denna tid närmast funktionsodugliga. Brandvaktens organisation var i stor oreda. Alla staden invånare var skyldiga att delta i släckningsarbetet. Endast ett fåtal av dem användes till faste arbetsuppgifter i de tolv sprutlagen. Själva arbetet leddes av en sprutmästare med brandmästaren som närmaste man. Manskapet bestod av pumpare, ösare, slanghållare och sprutlagargesäller. Vattenkörningen utfördes av åkare. För att få ordning på brandbekämpningen inrättades i Stockholm år 1730 en särskild brandvaktskår. Den leddes av en brandvaktskapten. Till sin hjälp hade han 2 brandvaktslöjtnanter, 6 brandvaktmästare (underofficerare), 12 brandvaktsrotemästare (underbefäl) och meniga brandvakter. Till skillnad från stadsvakten ställdes brandvaktskåren direkt under överståthållaren. Bilden till höger visar en brandvakt med väktarsax. Vaktmanskapet indelades i rotar om 6 man under ledning av en brandrotemästare. Rotarna i sin tur ingick i brandmästerskap under ledning av en brandvaktmästare. 86 man patrullerade nu staden om nätterna mellan kl 22 och 6. Patrulleringen gjordes parvis. En av brandvakterna bar en brandhake samt en skramla för att tillkalla hjälp, den andre bar en yxa, ett läderämbar och en liten lykta. Vid varje helt klockslag skulle de även ropa ut tiden följt av frasen: "Guds härliga, milda och mäktiga hand bevare vår stad för eld och brand". Brandhaken försågs med tiden med en bygel. Denna bygel var en saxliknande anordning med vilken de kunde gripa bråkstakar om halsen och hålla fast dem tills förstärkning anlände. Brandhaken kallades därför även brandvaktssax eller väktarsax. Bygeln lär även gett upphov till uttrycket/öknamnet "byling". I den andra änden var brandhaken järnskodd. Med den kunde brandvakten stöta hårt i stenläggningen för att påkalla uppmärksamhet från hus där ljus brann etc. Brandhaken med bygel började användas runt 1760. Innan dess användes en klubba försedd med hullingar, en sk. morgonstjärna. Byling kom med tiden att bli öknamn på polismanskapet. Bilden till vänster visar en väktarsax. Foto Hans Högman 2011, Sigtuna rådhus. Brandvakten hade tre corps-de-garde. Ett låg vid rådhuset, ett vid gården Noe ark och ett vid hötorget. För att förbättra brandskyddet i Stockholm indelades staden på 1760-talet i tio trakter med en sotmästare i varje trakt. Skorstenseld var en mycket vanlig brandorsak. 1783 gjordes en upprustning av brandredskapen i Stockholm. Nya större brandsprutorbrandvakt anskaffades liksom två pråmsprutor. Den 19 december 1796 lades ett nytt reglemente fram för brandskyddet i Stockholm. Brandvakterna tjänstgjorde vartannat dygn. Då de var lediga hade de rätt att bedriva hantverk i staden. Bilden till höger visar en brandvakt. Foto Hans Högman, 2004, Gamla Linköping. År 1757 var antalet brandvakter uppe i 172 och år 1788 hela 200 st. Brandvakten hade vid denna tid samma lön som personalen vid stadsvakten. Vidare ingick fri uniform. Före 1760 bestod uniformen av en blå klädesrock, blå buldanväst, blå buldanbyxor, svart hatt med röd och vit infällning samt knästövlar. Arbetsuniformen utgjordes från 1760 av en lång rundskuren svartblå vadmalskappa utan knappar. Den hölls ihop med en lång gråbrun halsschal av ylle som lindades i kors över bröstet och knöts runt midjan. Vidare svarta läderstövlar och på huvudet en svart luva av skinn med en liten skärm. Denna uniform användes fram till 1850. Tillsammans bildade stadsvakten, garnisonsvakten och brandvakten något som modernt skulle kunna kallas en ordningspolis. Samtliga i vakthållningen stod under ett särskilt tjänsteutövningsskydd enligt Kungl. Maj:t.

Polisen organiseras

Försök till central ledning, 1700-tal

Det var ett problem att samma uppgifter och ansvar för ordningen låg på flera händer. År 1723 gjordes ett försök att få en central ledning över alla rättskipande organ i Stockholm som stadsvakten, brandvakten, specialdomstolar mm. Detta förslag togs även upp i rikets ständer för att få en enhetlig brand- och politiordning i hela riket. Nu blev det inte så utan förslaget kom enbart att gälla en ny övervakningsorganisation i Stockholm efter bla fransk förebild. Förslaget lades fram av överstemarskalk Nikodemus Tessin d.y. och byggde bla på en fast avlönad övervakningspersonal med en central ledning. Förslaget behandlades i många år men rann till sist ut i sanden. Flera andra förslag lades fram under kommande decennier men inget ledde till någon större förändring. Antalet uppsyningsmän och polisgevaldiger ökade dock väsentligt under denna tid. Läs mer om hur polisen organiseras under 1700 och morderniseras under 1800-talet. Polisen förr och nu (Jörgen Sjöblom)

Relaterade länkar

• Svenska domstolsväsendets historia • Svensk fängelsehistoria

Källor

1. Polisen i Stockholm förr och nu av Bengt Järbe, 1975. 2. Polisväsendet i Stockholm 1776 - 1850 av Nils Staf, 1950. 3. Din Polis, En orientering om polisväsendet på landsbygden, utgiven av Malmöhus polisförening 1955. 4. Polisväsendet på landsbygden, Lundgrens förlag Jönköping 1911.