Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-06-05

Lagar och förordningar / Brott och straff

xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Relaterade länkar

Straffångar på fästning Domstolsväsendets historia Straffbegrepp Kronoarbetskåren och Disciplinkompaniet Fattigvård i gångna tider

Referenslitteratur:

Förvaltningshistorik 2 - fängelser, Ra Brott och straff; tortyr, tukthus och kopparmatte. Artikel av Maria Sundström i Blick ~ Stockholm då & nu. Stockholms stadsmuseiförvaltning, 3. – 2006. Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria / 429, Sigfrid Wieselgren 1895. - Project Runeberg – Wikipedia Stockholmskällan Överst på sidan

Fängelsehistoria - Sverige

Inledning

Fängelse är en typ av straff i form av frihetsberövande, där den dömde efter dom i domstol låses in under en viss tid. Fängelsestraffet kan vara tidsbegränsat eller utdömt på livstid. Innan fängelser infördes utmättes samhällets straff gentemot delinkventerna omedelbart, antigen genom böter, kropps- eller dödsstraff. Senare tillkom straffarbete vilket i slutet av 1700- talet gradvis övergick i frihetsstraff genom fängelse. Först genomfördes frihetsstraff i gemensamhet (flera fångar i samma fångkammare). När detta visat sin avigsida infördes isolering i cell. I äldre tid, då de egentliga straffen var dödsstraff eller kroppsstraff, var fängelserna huvudsakligen förvaringsplatser under rannsakningstiden och i avbidan på straffets verkställande, inte straffmedel i sig själva. Ett häkte är en lokal för tillfälligt frihetsberövande, bland annat för den som häktats av domstol. Bilden till höger visar fånge Nr 109 Carl Johan Kjellberg, Varbergs Fästning 1861. Dömd till fjärde resan stöld. 40 år gammal, född 16/7 1821 i Ljungby socken. Rymmare från Landskrona fästning. Foto Nordiska museet på DigitaltMuseum. Mer om fästningsfången Kjellberg.

Häkten och fängelser

Under medeltiden, i de områden som låg under ett kungligt slott, styrde stormän som förlänats dessa områden. I slotten fanns möjlighet att låsa in misshagliga personer. I städerna sattes folk, som inte kunde betala sina skulder, i gäldstuga eller bysättnings­häkte. Detta pågick ända fram till 1879. Medeltidens domstolar dömde inte till fängelsestraff utan fängelser användes till förvaring de anklagade tills dom fallit, dvs i det som senare kom att kallas häkte (rannsakningshäkten).

Häradshäkten

Häradshäkten omtalas inte i landskapslagarna, utan där det heter Konungens häkte, dvs fängelserum i slott eller kungsgård. Senare fick länsman, som var kungens lokale ämbetsman, själv ta hand om fångar i väntan på dom. Äldsta belägget för häradsfängelse tycks vara från 1609, men häkten kan ha funnits tidigare. Häradsfängelser förekom dock allmänt i mitten av 1600-talet och det var tingslaget som skulle bekosta dem, och så föreskrevs också i 1734 års lag, Byggningabalken 26:4. Enligt kungligt brev den 11/12 1699 kunde de personer som inte förmådde betala böter, och därmed i stället dömdes till allmänt arbete, få bygga fånghus vid tingsplatserna. Tingsmenigheten fick då bekosta födan. I slutet av 1700-talet användes i stället länsfängelserna för bötesförvandlingsfångar.

Stadsfängelser

Stadsfängelser eller stadshäkten är äldre än häradshäktena; de fanns i alla städer och behövde därför inte påbjudas i 1734 års lag. Enligt kungligt brev den 27/11 1798 skulle varje stad ha åtminstone två arrestrum. Där satt också fångar som avtjänade böter (bötesförvandlingsfångar) med fängelse på vatten och bröd. Stadens fängelse låg ofta i rådhuset och kunde även utnyttjas av häradsrätt på den kringliggande landsbygden. På 1600-talet kunde anklagade och dömda få sitta flera månader i fängelse i avvaktan på att hovrätten skulle fastställa domen; dödsstraff fick inte verkställas utan att domen bekräftats av hovrätt. Om det fanns ett slott i staden använde man i regel slottsfängelset. Stadsfängelserna försvann på 1960-talet i samband med att rådhusrätterna upphörde, polisväsendet förstatligades och allmänna häkten inrättades.

Länsfängelser

När länsstyrelserna bildades 1635 inrättades länshäkte eller länsfängelse i residensstäderna. Beteckningen länsfängelse fanns kvar till 1911, då de femton största länsfängelserna förvandlades till straffängelser medan de övriga omdöptes till kronohäkten, vilket i mitten av 1800-talet var benämningen på nybyggda mindre cellfängelser. Landshövdingen var länets högste polischef och ansvarade för fångtransporterna. Han hade tillsyn över både härads­ och stadshäkten, men från mitten av 1800-talet hade också Styrelsen för landets fängelser inspektionsrätt.

Fängelsestraff eller böter

De medeltida straffen som utdömdes var framför allt böter eller dödsstraff. Under 1600­ och 1700-talen blev kroppsstraffen vanliga. Gatlopp var ett vanligt straff för den som inte kunde betala böter. Enligt 1653 års straffordning kunde spöstraff (eller ris för kvinnor) ersätta böter. Denna möjlighet borttogs delvis 1841 och helt 1855. Strafförvandling från böter till fängelse på vatten och bröd fanns inte i de medeltida lagarna men tillämpades under 1600- talet och reglerades i 1734 års lag. Det fanns ett allmänt synsätt under medeltiden att den som begick ett brott skulle göra rätt för sig. En person som utsatt en annan person för brott skulle sona sitt brott med att kompensera den drabbade (målsäganden) genom böter till denne eller till det allmänna, alternativt plikta med kroppen. Böter utdömdes då som straff. Böter innebar inkomster för häradet och kronan, fängelsestraff däremot innebar kostnader, om det inte var förenat med tvångsarbete. Någon tanke på att förbättra de dömda på annat sätt än genom tvångsarbete fanns inte. När böterna var betalda eller spöstraffet verkställt, var skulden avklarad och personen i fråga antogs avhålla sig från brott. Om förövaren inte kunde betala omvandlades straffet till kroppsstraff eller fängelse på vatten och bröd. Fängelserna var huvudsakligen förvaringsplatser (häkten) under rannsakningstiden och under väntan på straffets verkställande, inte straffmedel i sig själva. Dödsstraff: Endast för grova brott som exempelvis mord, dömdes förövaren till döden. Grövre brott medförde även förlust av medborgerligt förtroende för viss tid eller för hela livet. I gynnsamma fall återupptogs vederbörande i sockengemenskapen genom kyrkans förmedling. De som fortsatte på brottets bana fick rymma till sjöss eller skogs, hamnade på fästning eller miste livet. Förbindelser mellan två gifta kallades för dubbelt hor och var tidigare belagt med dödsstraff. Dödsstraffet för detta gällde under hela 1600-talet utan nåder. Detta luckrades sedan upp under 1700-talet. För riktigt bestialiska brott kunde kvalificerat dödsstraff utdömas. Med detta menas ett skärpt dödsstraff. Meningen var att det skulle finns en symbolisk anknytning mellan brottet och straffet som underströk det svåra brottet. Som ett tillägg till domen dömdes även brottslingen till ytterligare ett straff. Några exempel på detta är högra handens avhuggande samt halshuggning; halshuggning åtföljt av stegling (för män) eller halshuggning åtföljt av bränning på bål (för kvinnor). Under 1600-talets senare del dömde man också till tvångsarbete, dvs tukthus eller fästning. Under 1600-talet tillämpades dödsstraff ofta. Man dömde enligt Mose lag, dvs tillämpade straff som omtalades i Gamla Testamentet. Fortfarande i 1734 års lag, som gällde från 1736, var det få brott som enbart gav fängelsestraff. Spö- eller risstraff kunde förvandlas till böter (straffbalken kap. 5:1). Fängelsestraff angavs ibland som alternativ till spö (för män) eller ris (för kvinnor), dvs domaren kunde välja vilket. Vidare kunde böter ersättas med fängelse på vatten och bröd upp till 28 dagar, som ersatte 110 daler i böter, om vederbörande inte kunde betala, eller om det var en bonde, som skulle tvingats sälja gården för att betala. Det är därför svårt att via domboken se vilket straff det egentligen blev. Längre tids fängelsevistelse som straff tillämpades inte förrän kroppsstraffen försvinner under 1800-talets lopp. Formellt avskaffades kroppsstraffen - förutom dödsstraffet - år 1864. Kvar fanns böter, fängelse, straffarbete samt dödstraff för mord. På Långholmens korrektionsinrättning, som från 1842 blev straff­ och arbetsfängelse, satt s.k. bekännelsefångar på obestämd tid enligt rättegångsbalken 17:37. Denna lagliga form av tortyr för att tvinga fram bekännelser i brist på bevis mildrades den 5/3 1846 och avskaffades helt den 12/9 1868. Den 26/11 1792 utfärdades ett kungligt brev om att enbart kronohäkten (=länsfängelse eller länshäkte) fick användas för att avtjäna fängelsestraff. Medelpad, Ångermanland, Jämtland och Västerbotten hade var sitt “landsfängelse” för häktade. De var byggda och underhållna av allmogen. I Västerbotten fanns även sockenarrester. Under 1700-talet växte en mer human syn fram om alla människors lika värde, liksom tron på att med rätt behandling skulle vuxna kunna förbättras, precis som barn förbättrades med rätt uppfostran. År 1864 års strafflag i Sverige var ett uttryck för denna nya syn. Kravet på vedergällning fanns visserligen kvar men det handlade också om förbättring och återanpassning. Redan på 1840-talet hade dock den nya synen på brottslingar resulterat i en reform av fängelserna. Tidigare hade brottslingar av olika kategorier, häktade, anklagade och dömda blandats på logement, dvs stora fängelsesalar.

Cellfängelser

Genom riksdagens skrivelse den 5/6 1841 infördes cellsystemet som grund för fångvården. Att en fånge satt en längre tid i cell ansågs ge denne tillfälle att begrunda sina synder och bättra sig. Cellsystemet infördes genom influenser från det s.k. Philadelphiasystemet i Amerika. Cellsystemet möjliggjorde sträng övervakning med ganska fåtalig personal. Rymningar förekom nästan bara i samband med fångtransporter. Efter tre år i cell fick en fånge något friare tillvaro och blev s.k. gemensamhetsfånge. I vissa cellfängelser fanns både män och kvinnor men i princip ville man ha dem på olika anstalter. Kvinnornas brottslighet var dock så låg att särskilda kvinnoanstalter var få. År 1846 uppfördes de tre första cellfängelserna i Sverige, först Stockholms, sedan Kristianstad och Linköping. Mellan 1846 och 1880 byggdes 45 cellfängelser med sammanlagt 2.500 celler. De låg ofta i utkanten av städerna (när de byggdes). Fängelserna byggdes efter fastställd modell. Den största var länsfängelse eller straffängelse, som byggdes i “T” form med en administrationsbyggnad i vinkel mot den långa trevåningslängan med celler. Kronohäkte byggdes i rak modell med högst 54 celler. År 1857 kom en förordning om fängelse eller straffarbete i enrum. Till straffarbete dömdes man upp till 10 år, men ibland blev det förlängt, och fånge kunde få sitta tre år i ensamcell. Den som dömts till minst två års straffarbete eller fängelse skulle avtjäna detta i länsfängelse. Enligt en förordning från 1906 skulle alla fångar arbeta, men arbetet skulle utföras i cell. Fången kunde själv ordna med lämpligt arbete, annars skulle styresmannen se till att sådant fanns ­ resultatet av arbetet skulle inte kunna användas i brottslig verksamhet. Fångarna fick behålla en del av arbetsinkomsten, och en del av den sparades till frigivningen. Detta gällde dock inte bötesfångar, dvs sådana som satt av böterna i fängelse, de fick arbeta utan lön.

Kronohäkten

Enligt betänkande 1823 skulle i länshäkte eller länsfängelse endast förvaras rannsakningsfångar, bysatta för gäld (som själva fick stå för kosten) samt fångar på vatten och bröd. De som dömts för grova brott skulle till fästning eller arbetsinrättning. Det var vissa problem med att förvara anklagade tillsammans med redan dömda i länsfängelserna, innan cellfängelse blev vanliga i mitten av 1800-talet. År1846 föreslogs att staten skulle ta över det ekonomiska ansvaret för härads­ och stadshäkten, men i stället byggde staten ett antal kronohäkten. Häradets invånare kunde slippa bekosta bygge av häradshäkte, om de bidrog till ett kronohäkte. Kronohäkten låg, liksom härads­ och stadshäkten, under landshövdingens tillsyn, senare länsstyrelsens, men kronohäkten som inte låg i residensstad fick tillsyningsman utsedd av Kungl. Maj:t. Stockholms stads rannsakningsfängelse på Kungsholmen med 318 platser lydde under Överståthållaren. Under perioden 1906­1936 lade man ner ett antal kronohäkten, och de mindre länsfängelserna ombildades till kronohäkten, som blev lika med mindre fängelser. Man skilde på arrest och allmänt häkte enligt den första polislagen från 1925. Det var polisen som skulle hålla arrestlokal till exempel för fyllerister, men ibland användes stads­ eller häradshäkten som polisarrest. Det fanns också militära häkten till exempel vid Stockholms örlogsstation. Sedan alla regementen förlagts till kaserner i början av 1900-talet fanns arrest, “buren” vid varje regemente. Länsman hade på landsbygden uppsikt över häktet fram till 1917, sedan blev landsfiskalen ansvarig för detta. I staden ansvarade magistraten eller någon särskild tjänsteman för stadshäktet, men landshövdingen hade överinseende över magistraten liksom över kronolänsman och landsfiskal.

Kriminalvårdsstyrelsen

År 1825 inrättades Styrelsen över rikets fängelser och arbetsinrättningar. Enligt ett kungligt brev från den 21/2 1839 gavs Styrelsen viss tillsyn även över kommendanterna på fästningarna. Befogenheterna ökades genom brev den 23/11 1841. Utvecklingen mot ett centralt ämbetsverk fortsatte, och i 1859:71 kom en riktig instruktion för Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar. Styrelsen skulle inspektera straff­ och arbetsfängelser, den militära kronoarbetskåren, läns­ och kronohäkten, stads­ och häradshäkten. I instruktionen 1877:46 infördes namnet Fångvårdsstyrelsen, som 1964 döptes om till Kriminalvårdsstyrelsen.

Fångvårdsanstalter

Under senare delen av 1800-talet kallades de fängelser som hade hela landet som upptagningsområde Centralfängelser. De motsvarade alltså senare tids riksanstalter. Långholmens centralfängelse stod klart 1880, Nya Varvets utanför Göteborg 1875. Men på Långholmen fanns också Kronohäktet som en särskild anstalt. Karlskrona och Malmö hade också flera typer av anstalter inom samma byggnader. 1930-talet fanns sex centralfängelser, varav fem var för män: Långholmen, som blev anstalt för livstidsdömda, Malmö, Härlanda, Mariestad och Härnösand. Växjö centralfängelse var för kvinnor (senare blev det Hinseberg). Vid alla centralfängelser utom Mariestad fanns sinnessjukavdelningar. I Växjö förvarades ett fåtal internerade kvinnor enligt 1927 års bestämmelser, medan manliga psykopater fanns i en kriminalasyl (asyl=anstalt för förvaring) på S:t Sigfrids sinnessjukhus (f.d. hospital). Norrköping användes från 1928 för mindre tillräkneliga manliga förbrytare; från 1940 utvaldes vissa för vård på Halls säkerhetsanstalt. Karlskrona var centralanstalt åren1918-1921 men lades därefter ner. Enligt instruktioner från 1910 och 1918 var disciplinstraffen i fängelser fortfarande 40 prygel ­ fångar under 18 år fick ris i stället. Ett annat disciplinstraff 1918 var att inte få arbeta på 30 dagar, dvs det blev cell i stället. Först genom 1938:134 angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter upphävdes de gamla disciplinstraffen och ordet fängelse byttes mot fångvårdsanstalt.

Tvångsarbete

Den äldsta formen för tvångsarbete var tukthus. Tukthusordningar utfärdades på 1620-talet, men det första barn­ och tukthuset inrättades i Stockholm först på 1630-talet. I slutet av 1600-talet skildes barnhuset från tukthuset, som också kallades tukt­ och rasphus efter en av arbetsuppgifterna, nämligen att raspa trä till färgämne. Tukthusfångar användes också som arbetare i industriell tygtillverkning under 1600-talet. På tukthus intogs tiggare, lösdrivare och kvinnor som dömts till straffarbete. Tukthus byggdes bara i Stockholm, annars användes fästningarna som tukthus fram till mitten av 1800-talet. På 1680-talet började man skicka manliga straffångar till arbete i Karlstens fästning i Marstrand. Även vid andra gränsfästningar användes fångarbetare från slutet av 1600-talet. Manliga straffångar fick också bygga tingshus på landsbygden. Ankarsmedjan i Karlskrona var landets hårdaste straffanstalt. Cirka 50 marinsoldater med skarpladdade gevär övervakade de då 200 arbetande fångarna. I en reseskildring från 1853 jämförs ankarsmedjan med tortyrhålor eller saltgruvor i andra länder. Enligt Rasp­ och spinnhusförordning från den 21/10 1698 skulle det i Stockholm inrättas ett arbetshus för tiggare och vanartiga pojkar. Samtidigt skulle ett spinnhus inrättas för vanartiga arbetsföra kvinnor, som förutom att spinna skulle stampa tegelmjöl och bark, hugga sandsten samt sköta stadens renhållning. På grund av Stora nordiska kriget (1700–1721) sattes inte planerna i verket förrän en bit in på 1720-talet. Spinnhuset på Långholmen stod färdigt 1724. Spinnhus etablerades på flera ställen i Sverige men det var bara Stockholm, Göteborg och Norrköping som fick spinnhus varaktigt. Kronospinnhuset i Göteborg inrättades 1735 och det i Norrköping 1742. De blev centrala anstalter för grova kvinnliga brottslingar och lösdrivare från 1783. Tukt­ och spinnhusen, som låg under Kommerskollegium, gick med vinst. Enskilda personer kunde lämna in ull till spinnhuset och få det spunnet till garn. Enligt beslut den 21/12 1825 flyttades kvinnorna från spinnhuset på Långholmen till Smedjegården på Norrmalm år 1827 och Långholmen blev därefter en allmän korrektionsinrättning, dvs för enbart män. Göteborgs kronospinnhus var åren 1895–1909 centralanstalt för kvinnor dömda till över fyra års fängelse och kallades då Centralfängelset Stampen. År 1909 flyttades de intagna till Landskrona tvångsarbetsanstalt för kvinnor, som fanns till cirka 1940. År 1778 gjorde man en geografisk uppdelning av dömda till fästningsarbete. Men från den 26/8 1825 delade man i stället in fästningsfångarna efter typ av brott. Mord, mordbrand, rån, falskmyntning och upprepad stöld medförde fästning på livstid, och dessa fångar placerades på Nya Älvsborg, Karlsten/Marstrand och Karlskrona. Tjuvar och benådade dödsdömda som fått fästning på viss tid kom till Malmö och Landskrona. Edsöre (dvs brott mot tingsfrid eller kyrkofrid), smuggling, bedrägliga konkurser och obetald kronoskatt medförde placering i Kristianstad. Militärförbrytare skickades till Göteborg och försvarslösa, dvs lösdrivare, till Vaxholm och Varberg. Krigskollegium var central myndighet för fästningarna, trots att särskild styrelse för fångvårdsanstalter inrättats 1825. Från 1839 fick denna styrelse viss tillsyn även över kommendanterna på fästningarna. På 1840-talet då man började bygga cellfängelser avvecklades så småningom fästningsfängelserna.

Arbetskompanier

Problemet med plats för lösdrivare och andra män som dömts till tvångsarbete löstes på militär väg. Mellan 1804-1842 fanns det s.k. arbetskompanier i Karlskrona och fram till 1809 även på Sveaborg i Finland. De stod under kommendantens tillsyn, och där placerades män som inte kunde eller inte ville försörja sig genom anställning, dvs lösdrivare och straffade. År 1826 beslöt man att vid Vanäs (från 1833 Karlsborgs fästning) skulle man bilda arbetskompanier med pionjärer, dvs befästningsarbetare, som inte fick vara straffade för grövre brott eller upprepade stölder. De flesta vid pionjärkompaniet var soldater, som strukits ur rullorna pga. olika förseelser och i stället fullgjorde sin tjänstgöringstid vid detta kompani. Man överförde även korrektionister från Långholmen och Malmö dit. År 1842 upplöstes både arbetskompanierna och pionjärkompaniet och de inskrivna fördelades på Kronoarbetskåren. Kronoarbetskåren var avsedd för samma typ av personer som arbetskompanierna, men genom att man även kunde skicka dit arbetsföra försvarslösa från fängelserna minskade antalet fångar. Enligt kungligt brev 8/8 1842 inrättades nio kompanier. Det första kompaniet var avsett för värvade soldater som strukits ur rullorna och avtjänade sin återstående tid där. Åren 1860 till 1872 kallades det Kronoarbetskårens Disciplinkompani och därefter Värvade Arméns Disciplinkompani. Kronoarbetskåren stod under militärt befäl fram till 1872. Manskap från arbetskåren byggde bl.a. Trollhätte kanal och fängelser i Falun, på Långholmen och i Malmö. Mer om Kronoarbetskåren och Disciplinkompaniet. Tvångsarbete utdömdes inte av bara av domstol utan även av länsstyrelsen eller poliskammaren i stad som hade sådan, enligt lag om lösdrivare 1885 och enligt fattigvårdslagen 1918. Försörjningspliktig kunde tas in på arbetshem; det var skilda inrättningar för män och kvinnor eller åtminstone helt avskilda avdelningar. Svartsjö tvångsarbetsanstalt i Svartsjö slott i Ekerö kommun utanför Stockholm startade sin verksamhet år 1891. Slottet var då ombyggt och rymde 337 celler. De första internerna kom med båt den 29 maj 1891 och var 215 till antalet. Svartsjö fungerade även som kronohäkte fram till 1920, sedan började man ta in alkoholister. År 1951 var sista året som tvångsarbetare intogs på Svartsjö och från 1957 var Svartsjö officiellt alkoholistanstalt.

Kända fängelser

Långholmen, Stockholm

Spinnhuset: År 1724 inrättades Långholmens rasp- och spinnhus (i dagligt tal kallat Långholmens spinnhus) på ön Långholmen i Stockholm. Långholmens spinnhus var ett kvinnofängelse som var i drift fram till och med 1825 (beslutet togs 1825 men användes fram till 1827). Syftet var att få bort tiggare och lösdrivare från gatorna och samtidigt ge dem en sysselsättning. På dessa typer av arbetsinrättningar fick kvinnorna spinna och sy medan männen fick raspa fram färgämne ur bresiljeträ som användes för garninfärgning, därav namnet rasphus. Produkterna från spinnhusen skulle säljas till bland annat yllefabriker och försvaret. I september samma år togs de första kvinnorna emot i spinnhuset på Långholmen; det var 110 vuxna och 10 barn. Både på vintern och på sommaren väcktes hjonen klockan fyra på morgonen och skulle börja arbeta vid fem. Arbetsdagarna pågick ända fram till klockan sju, åtta eller till och med nio på kvällen. Bilden visar utsikt mot Långholmens rasp- och spinnhus i Stockholm. Litografi av Adolf Hård cirka 1850. Wikipedia. Början till fängelset kom att utgöras av den år 1649 uppförda malmgården Alstavik på Långholmen. Spinnhuset byggdes ut 1746 för att rymma ytterligare 200 intagna och gav byggnadskomplexet dess nuvarande form. År 1808 byggdes ytterligare en våning, under ledning av fattigvårdsstyrelsen. Beslutet att lägga ned spinnhuset togs 1825 men flyttningen skedd först 1827 och kvinnorna skulle flyttas till kvinnofängelset Smedjegården på Norrmalm (som senare blev Normalmsfängelset). Natten mellan den 12 och 13 juli 1827 flyttades därför alla kvinnliga fångar från Långholmen till Norra korrektionsinrättningen på Norrmalm. Kvinnorna fraktades på pråmar under överinseende av fångvårdsstyrelsens chef. Långholmen byggdes därefter till och fick sina första 127 celler för manliga fångar som då 1827 ersatte de tidigare kvinnliga fångarna. Spinnhuset ändrades till därmed till en ”arbets- och korrektionsinrättning”. Kronohäktet: Det häkte som tidigare funnits i Nya Smedjegården i kvarteret Barnhuset vid nuvarande Norra Bantorget på Norrmalm flyttades i december 1850 till Långholmen. Häktet anordnades i en tidigare klädesfabrik där. Kronohäktet blev snart för litet och 1867 kunde man flytta in i en tillbyggnad med 30 celler, fängelsekök och direktörsbostad. På gården inrättades nio inhägnade rastgårdar av tårtbitsmodell. Kronohäktet kom till i och med 1840 års fängelsereform. Det var byggt som ett cellfängelse efter den så kallade Philadelphiasystemet, som innebar att cellerna anordnades längs ytterväggarna med en stor korridor-galleria över flera våningar kring ett öppet mittschakt. Centralfängelset: Långholmens centralfängelse uppfördes mellan åren 1874–1880, öppnade 1880, och hade som mest 500 celler för huvudsakligen manliga fångar. Det tidigare spinnhuset blev nu en del av Långholmens centralfängelse. Även centralfängelset tillämpade Philadelphiasystemet men i kombination med Auburnsystemet med mörka nattceller förlagda till byggnadens mitt och korridorer mot fasaden. Kring en central bevaknings- och administrationsbyggnad anordnades nattcellerna som två flygelbyggnader medan flyglarna med dagcellerna anslöt i 45 graders vinkel till centralbyggnaden. Anläggningen, som innehöll 200 dagceller och 300 nattceller, var den enda i Sverige av denna byggnadstyp. Fram till år 1880 bevakades fångarna på Långholmen av militären. Södermanlands regemente svarade från 1825 och fram till 1880 för den yttre bevakningen vid Långholmens korrektionsanstalt. Den bemannades av 33 knektar som byttes ut var tredje månad. År 1880 togs den militära bevakningen bort och ersattes av civil sådan. Det medförde att soldatkasernen kunde byggdes om till bostadshus för tjänstemän, bevakningsbefälhavaren, vaktmästaren och kamreren. Magasinsbyggnaden byggdes om till bostadshus för 14 vaktkonstaplar med sina familjer. 1914 uppfördes Direktörsvillan för fängelsets direktör. På fängelset fanns Sveriges sista avrättningsrum. Där användes giljotin för första och sista gången i Sverige när Alfred Ander, rånmördare, blev avrättad den 23 november 1910. Åren 1914–1915 uppfördes en ny arbetscellsbyggnad norr om Centralfängelset som kallades Fasta paviljongen. Mellan 1950–1951 byggdes den om till en fast, rymningssäker paviljong. Från 1969 och fram till nedläggningen 1975 var en kvinnoavdelning. Bilden visar fängelsedirektör Sven Axi i en cell i Centralfängelset på Långholmen sedan fönstren förstorats på 1930-talet. Wikipedia. År 1975 upphörde fängelseverksamheten helt och resten av Långholmens centralfängelse tömdes. På våren 1982 revs Centralfängelset, Rättspsykiatriska kliniken samt en del av arbetslokalerna. Idag finns värdshus, hotell och vandrarhem i det gamla Kronohäktet.

Nya Smedjegården - Norrmalmsfängelset, Stockholm

Nya Smedjegården var ett fängelse som var inrymt i det barn- och tukthus som började byggas 1636 i kvarteret Barnhuset mellan nuvarande Drottninggatan och Torsgatan i Stockholm. I tukthusets källare låg den beryktade Rosenkammaren, där man torterade misstänkta genom att hänga upp dem i kedjor så de stod upp till knäna i en håla med iskallt vatten. Brott som renderade denna behandling var högmålsbrott – d.v.s. stämpling mot kung och riksdag Från 1664 förvarades dödsdömda fångar i Stockholm enbart i detta fängelse. För övrigt förvarades där också ”vatten- och brödfångar” av båda könen, oftast i samma kammare. I början av 1700-talet användes Nya Smedjegården även som Kronans rannsakningsfängelse och mot slutet av århundradet fungerade det även som fängelse för staden och länet. Efter beslut 1825 flyttades år 1827 spinnhusfångarna från Långholmen till Smedjebacken. Efter cellfängelsereformens genomförande på 1840-talet blev Nya Smedjegården år 1849 fängelse för kvinnor i form av "Tvångsarbetsanstalten å Norrmalm" (Norrmalmsfängelset), vilket upphörde först 1894. Byggnaden revs 1896 och Folkets hus uppfördes på platsen. Fängelset hade plats för cirka 300 kvinnliga fångar som kom från hela landet. De flesta av dem var arbetsfångar som saknade anställning och därför ålagts tvångsarbete för lösdriveri, huvudsakligen prostitution. Straffångarna var sådana som dömts till längre straff än två år, oftast för upprepade stölder eller barnamord. År 1849 skildes fångkategorierna arbetsfångar och straffångar åt. Den första kategorin tillhörde "tvångsarbetsanstalten" och den senare "straffängelset eller "centralfängelset". I fängelset tillverkades bland annat bomullstyger och yllevaror samt syddes fångkläder och sängkläder till andra svenska fängelser. En del varor framställdes också åt enskilda företag och privata sömmerskor. Stränga regler rådde på kvinnofängelset och brott mot reglerna var vanligare här än på andra fängelser. Till exempel var det förbjudet att ha kontakt med andra fångar med tal, tecken eller brev. Det var också förbjudet att störa stillheten med skratt eller sång. Stockholms stads norra kronohäkte (Normalmsfängelset), ett häkte för korttidsfångar, förenades med kvinnofängelset 1850 och ställdes under samma förvaltning som fängelset i övrigt. Fängelset har haft flera olika officiella namn: Norra allmänna arbets- och korrektionsinrättningen i Stockholm 1828–1842, Allmänna arbets- och korrektionsinrättningen å Norrmalm 1843-1848, Allmänna straff- och arbetsfängelset för kvinnor 1849- 1886, Centralfängelset på Norrmalm 1887-1896. Normalmsfängelset var mellan 1844 och dess rivning 1896 ett fängelse vid nuvarande Norra Bantorget på Norrmalm i centrala Stockholm. På det tidigare fängelseområdet finns numera LO- borgen. År 1844 påbörjades bygget av ett nytt länsfängelse i Stockholm och var ett cellfängelse. I området låg sedan tidigare olika arbetsinrättningar samt som sagt kvinnofängelset Nya Smedjegården. Ingången till länsfängelset låg mot Rörstrandsgatan, nuvarande Wallingatan. Fängelset hade 93 celler. År 1897 ersattes det av Östermalmsfängelset. Bilden visar Länscellfängelset och Engelska kyrkan 1895 sett från Norra Bantorget. Wikipedia I de nya länscellfängelserna placerades i första hand människor som hade dömts för mindre allvarliga brott medan de långtidsdömda ännu på 1870-talet satt i gemensamhetsfängelser eller fästningsfängelser. Bredvid Smedjegården låg Stora barnhuset, och det var barnhusprästens uppgift att förbereda de dödsdömda fångarna inför döden. I Barnhusförsamlingens födelse- och dopbok från åren 1745 till 1786 finns i slutet av boken en lista över personer som i slutet av 1700-talet blivit förberedda inför dödsstraffet av prästen vid barnhuset. Med i den listan finns kungamördaren Johan Jacob Anckarström. Barnhusförsamlingen upphörde som egen församling redan 1786, men Anckarström halshöggs inte förrän den 27 april 1792. När församlingen upphörde överfördes förmodligen boken till Smedjegården, där den församlingspräst (i Anckarströms fall var det prästen i Maria Magdalena församling) som fått i uppdrag att göra förberedningen, förde in anteckningen. Fängelset hette Nya Smedjegården då det funnits ett äldre fängelse med namnet Smedjegården som var beläget i källaren på Slottet Tre Kronor innanför de yttre murarna. När slottet brann ned 1697, försvann detta fängelse.

Östermalmsfängelset, Stockholm

Östermalmsfängelset (kvinnofängelse) var ett länsfängelse i stadsdelen Östermalm, Stockholm, vid Danderydsplan mellan Uggelviksgatan, Östermalmsgatan och Rådmansgatan, intill Engelbrektskyrkan. Länsfängelset byggdes 1895–1897 och ersatte Länscellfängelset på Norrmalm som revs året därpå. Östermalmsfängelset hade 115 celler och var från början avsett för kvinnor, men fick avdelningar både för manliga och kvinnliga fångar. Internernas måltider serverades i en fast matho av tenn med tre matskålar i celldörren. Rastgårdarna var utformade som tårtbitar på fängelsegården och i källaren fanns en mörk straffcell. Fängelset användes fram till 1925 då de sista fångarna flyttades. Därefter tog Riksarkivet över lokalerna för sina arkivhandlingar som använde byggnaden fram till 1968.

Länsfängelset i Göteborg

Länsfängelset i Göteborg, även kallat länscellfängelset, började byggas 1854 och togs i bruk den 30 november 1857. Fängelset byggdes vid Lilla Bommen på det berg, där tidigare bastionen S:t Erik hade legat. Anläggningen bestod av en huvudbyggnad i tre våningsplan med 107 celler samt två flyglar. Fängelset drevs fram till 1907 då det ersattes med Härlandafängelset. Vid sidan av länsfängelset, fanns från 1870 även ett centralfängelse vid Nya Varvet och fram till 1908, främst för kvinnliga fångar, tukt- och spinnhuset på Stampen (Gullbergsbrohemmet) samt centralfängelset på Karlstens fästning, Marstrand, där de sista fångarna lämnade anstalten så sent som 1888. Till en början var Nya Varvet centralfängelse och arbetsanstalt för en avdelning av kronoarbetskåren, omfattande ynglingar under 21 år, men senare förändrades det till centralfängelse för män och tvångsarbetsanstalt. Flottans tidigare kasernlängorna byggdes om till arrestlokaler och celler.

Karlstens fästning, Marstrand

Som många andra fästningar användes Karlstens fästning som fängelse. Sedan äldre tid har grövre brottslingar förvarats på Karlsten, där även politiska fångar tidtals insatts. Den användes även för krigsfångar under tidigt 1800-tal. Lasse-Maja satt fången här i 26 år mellan 1813 och 1839. Metta Fock satt fängslad på fästningen mellan 1806 och 1809. Hon var den enda kvinna som suttit fängslad där, då Karlsten var ett fängelse för män. 1888 förflyttades då ännu kvarvarande fästningsfångarna till Göteborgs polishus.

Länscellfängelset, Linköping

Länscellfängelset i Linköping, senare Staffängelset i Linköping, var det första cellfängelse som uppfördes som ett resultat av den fängelsereform som beslutats vid 1844 års riksdag. I Linköping fanns tidigare ett länsfängelse inrymt på slottets östra flygel, med nio celler. Länscellfängelset byggdes åren 1842–1847. Huvudbyggnaden var T-formad och med tre våningar. Antalet celler var 102 ljusa och 3 mörka. Anstalten lades ned 1966 och byggnaden revs 1969.

Malmö centralfängelse (Malmöhus)

År 1828 öppnades Malmö Correctionella ArbetshusMalmöhus, som då var Sveriges största och modernaste fängelse. Ett länsfängelse enligt cellsystemet uppfördes utanför Malmöhus vallgrav 1854–1855 som hade 102 ljusa och 5 mörka celler. Efter slottsbranden 1870 revs västra flygelbyggnaden och ersattes 1876 av ett centralfängelse i en större byggnad med 137 celler och 304 logementsplatser. I och med tillkomsten av det nya centralfängelset vid Lundavägen 1914, togs anläggningarna på Malmöhus ur bruk. Man tog dock emot fångar även en kort tid 1919–1921. Byggnaderna för centralfängelset revs 1933. Länsfängelsedelen användes som nödbostäder innan de revs 1927.

Länscellfängelset i Linköping

Länscellfängelset i Linköping, senare Staffängelset i Linköping, var det första cellfängelse som uppfördes som ett resultat av den fängelsereform som beslutats vid 1844 års riksdag. I Linköping sen fanns tidigare ett länsfängelse, som var inrymt på slottet, med nio rum, belägna i slottets östra flygel. Länscellfängelset uppfördes mellan 1842–1847, men det togs i bruk redan i december 1846. Huvudbyggnaden var T-formad och med tre våningar. Antalet celler var 102 ljusa och 3 mörka. Anstalten lades ned 1966 och byggnaden revs 1969.

Länscellfängelset, Kristianstad

Länscellfängelset i Kristianstad, senare Straffängelset i Kristianstad, var ett cellfängelse öppnat 1846 och nedlagt 2013. Byggnadsarbetena utfördes till stor del av fångar från Kristianstads fästning. Då cellfängelset öppnade 1846, överfördes fästningsfångarna dit, med undantag för de som var dömda på livstid. Fängelset byggdes till följd av fängelsereformen, som beslutats vid 1844 års riksdag. Det hade 90 ljusa och 3 mörka celler. På fängelsegården har två avrättningar verkställts, dels den av Glimmingemördaren Nils Peter Hagström, dels den av Yngsjömörderskan Anna Månsdotter.

Varbergs fästning

Fram till 1931 fungerade Varbergs fästning även som fängelse. Redan i de medeltida byggnaderna fanns fängelsehålor. Fästningen miste efterhand sin roll som försvarsverk och avfördes från rikets försvar 1830. Den fortsatte dock, i likhet med andra fästningar, att fungera som fängelse. De tidigare kanonrummen byggdes om till stora gemensamma fängelsehålor där många interner förvarades i samma håla. Det var dock först 1848 som fästningen officiellt sett blev fängelse. Bilden till höger visar fånge Nr 168 Carl Pettersson (kallad "Wargen"). Varbergs Fästning 1861. Fjärde resan stöld. 46 år gammal, född 1815 i Tvings socken, Blekinge. "Visat våldsamhet och högst opålitligt uppförande å Ny Elfsborg". Nordiska museet på DigitaltMuseum. Mer om fästningsfången Pettersson I mitten av 1800-talet uppförde man ett modernt kronohäkte, som stod klart 1852. I kronohäktet hade varje fånge en individuell cell. Fängelseverksamheten fanns kvar fram till 1931, då den lades ner och fångarna flyttades till Halmstad.

Nya Älvsborg, Göteborg

Nya Älvsborgs fästning är en fästning på Kyrkogårdsholmen i Göta älvs mynning, vid inloppet till Göteborgs hamn. Fästningen började byggas 1653 för att försvara staden mot den danska flottan. När fästningen senare på 1700-talet minskade i betydelse som militär anläggning, användes den i stället i ökande grad som fängelse fram till 1866. Under hela 1700-talet användes Nya Älvsborg som fängelse för de fångar som rannsakats i västgötadelen av Älvsborgs län och Göteborgs stad. Dömda förbrytare från Bohuslän förvarades mestadels på Bohus fästning, medan Marstrand fick ta hand om de som dömts till straffarbete från hela Västsverige. Vid platsbrist skickades även fångar från Västergötland till "Carlscrona ankarsmedja" eller till Landskrona fängelse. Omkring 1820 var antalet fångar cirka 120 personer och man tog nu emot fångar från hela Sverige. Den 10 oktober 1866 upphörde fästningen som fängelse och 77 av de 78 fångarna transporterades med ångbåten Skåne till arbetsfängelset i Karlskrona.

Bohus fästning, Kungälv

Bohus fästning är belägen på en 40 meter hög klippa på Bagaholmen i den sydöstra delen av Kungälv, strax norr om Göteborg. Bohus användes under sin aktiva tid även som fängelse och plats för straffarbete. Fars Hatt och Sven Halls torn hade fängelsehålor utan ljusinsläpp. I tornet Fars Hatt låg fängelsehålan med sitt golv av grovt järngaller, 6 meter under första våningen. Fångarna fördes ned genom ett hål i taket ner på ett golv av grovt järngaller några meter över marken. Fängelsehålan i Sven Halls torn hade storleken 3,5 meter i fyrkant och 5 meters takhöjd. En 10 meter lång gång gjorde att man kunde nå fängelsehålan direkt utifrån borggården.

Landskrona citadell

Landskrona citadell eller Landskrona slott är en fästning i Landskrona. Som så många andra fästningar har det har även varit fängelse. Redan i början av 1700-talet placerades fångar på fästningen och 1827 blev citadellet ett fängelse för livstidsdömda. En fängelsebyggnad tillkom och den östra rundeln byggdes om till cellfängelse. Under 1900-talet användes fängelset som tvångsarbetsanstalt för kvinnor fram till 1940. En av de personer som satt på fästningen var änglamakerskan Hilda Nilsson.

Karlsborgs fästning

Karlsborgs fästning är belägen på Vanäs udde i Vättern. Byggnationen av fästningen påbörjades 1819. På fästning fanns förutom militärer även tvångskommenderade personer med brottslig bakgrund, lösdrivare och fångar. De organiserades under militära former mellan åren 1826 - 1885 i en särskild styrka som först kallades Pionjärkåren, därefter Kronoarbetskåren och slutligen Disciplinkompaniet. Vaktpersonalen bestod av indelta soldater från olika delar av landet.

Skansen Kronan, Göteborg

Skansen Kronan är en försvarsanläggning från slutet av 1600-talet på Risåsberget i Göteborg. Skansen Kronan fick tjäna som fängelse år 1854 och framåt. År 1854 flyttades nära tvåhundra fångar från Karlstens fästning i Marstrand till Kronan, flera av fångarna dömda till livstid.

Bilder

Innehåll denna sida:
Långholmens centralfängelse i Stockholm 1890. Från vänster: Kronohäktet, sjukhuset och spinnhuset, längst fram till vänster vid vattnet tvättstugan med tvätt på tork. Wikipedia.  Rastgården för Långholmens Centralfängelse i Stockholm 1910. Wikipedia.  Östemalms länsfängelse runt 1900 som låg i hörnet av Östermalmsgatan och Rådmansgatan i Stockholm. Wikipedia. Östemalms länsfängelse i Stockholm. Isoleringscell, dörr med matskålar i en låda. Bild: Fotograf Lennart af Petersens (1913-2004) år 1968. Objekt-ID: Stockholms stadsmuseum, fotonummer F 91752. Stockholmskällan. Fängelsecellerna i fängelsetornet, Landskrona citadell. Wikipedia. Innan cellfängelserna infördes i Sverige på 1840-talet förvarades fångarna i gemensama fångvalv (fängelsehålor).Ovan visas ett fångvalv på Nya Älvsborg. Bilden på väggen visar hur fångvalven såg ut då de användes. Pappfiguren visar en fånge klädd i järn. Wikipedia.

Statistik

Nedanstående tabeller visar antalet fångar i svenska fängelser mellan åren 1835 och 1865. I rikets fästnings-, straff- och arbets- samt länsfängelser förvarade fångar vid utgången av nedan uppgivna år:
Antal förvarade män i svenska fängelser 1835 - 1865
Fångar per år, män
1835
1845
1855
1860
1865
Livstidsfångar
496
901
1304
1098
1095
Straffångar med bestämd strafftid
448
726
1205
1433
1772
Arbetsfångar, försvarslösa, dömda
1014
530
276
144
114
Antal förvarade kvinnor i svenska fängelser 1835 - 1865
Fångar per år, kvinnor
1835
1845
1855
1860
1865
Livstidsfångar
78
139
216
198
154
Straffångar med bestämd strafftid
128
201
296
332
467
Arbetsfångar, försvarslösa, dömda
254
355
217
160
114
Källa: Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar (429), Sigfrid Wieselgren 1895.
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-06-05

Lagar och förordningar /

Brott och straff

Relaterade länkar

Straffångar på fästning Domstolsväsendets historia Straffbegrepp Kronoarbetskåren och Disciplinkompaniet Fattigvård i gångna tider

Referenslitteratur:

Förvaltningshistorik 2 - fängelser, Ra Brott och straff; tortyr, tukthus och kopparmatte. Artikel av Maria Sundström i Blick ~ Stockholm då & nu. Stockholms stadsmuseiförvaltning, 3. – 2006. Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria / 429, Sigfrid Wieselgren 1895. - Project Runeberg Wikipedia Stockholmskällan Överst på sidan

Fängelsehistoria - Sverige

Inledning

Fängelse är en typ av straff i form av frihetsberövande, där den dömde efter dom i domstol låses in under en viss tid. Fängelsestraffet kan vara tidsbegränsat eller utdömt på livstid. Innan fängelser infördes utmättes samhällets straff gentemot delinkventerna omedelbart, antigen genom böter, kropps- eller dödsstraff. Senare tillkom straffarbete vilket i slutet av 1700-talet gradvis övergick i frihetsstraff genom fängelse. Först genomfördes frihetsstraff i gemensamhet (flera fångar i samma fångkammare). När detta visat sin avigsida infördes isolering i cell. I äldre tid, då de egentliga straffen var dödsstraff eller kroppsstraff, var fängelserna huvudsakligen förvaringsplatser under rannsakningstiden och i avbidan på straffets verkställande, inte straffmedel i sig själva. Ett häkte är en lokal för tillfälligt frihetsberövande, bland annat för den som häktats av domstol. Bilden till höger visar fånge Nr 109 Carl Johan Kjellberg, Varbergs Fästning 1861. Dömd till fjärde resan stöld. 40 år gammal, född 16/7 1821 i Ljungby socken. Rymmare från Landskrona fästning. Foto Nordiska museet på DigitaltMuseum. Mer om fästningsfången Kjellberg.

Häkten och fängelser

Under medeltiden, i de områden som låg under ett kungligt slott, styrde stormän som förlänats dessa områden. I slotten fanns möjlighet att låsa in misshagliga personer. I städerna sattes folk, som inte kunde betala sina skulder, i gäldstuga eller bysättnings­häkte. Detta pågick ända fram till 1879. Medeltidens domstolar dömde inte till fängelsestraff utan fängelser användes till förvaring de anklagade tills dom fallit, dvs i det som senare kom att kallas häkte (rannsakningshäkten).

Häradshäkten

Häradshäkten omtalas inte i landskapslagarna, utan där det heter Konungens häkte, dvs fängelserum i slott eller kungsgård. Senare fick länsman, som var kungens lokale ämbetsman, själv ta hand om fångar i väntan på dom. Äldsta belägget för häradsfängelse tycks vara från 1609, men häkten kan ha funnits tidigare. Häradsfängelser förekom dock allmänt i mitten av 1600-talet och det var tingslaget som skulle bekosta dem, och så föreskrevs också i 1734 års lag, Byggningabalken 26:4. Enligt kungligt brev den 11/12 1699 kunde de personer som inte förmådde betala böter, och därmed i stället dömdes till allmänt arbete, få bygga fånghus vid tingsplatserna. Tingsmenigheten fick då bekosta födan. I slutet av 1700-talet användes i stället länsfängelserna för bötesförvandlingsfångar.

Stadsfängelser

Stadsfängelser eller stadshäkten är äldre än häradshäktena; de fanns i alla städer och behövde därför inte påbjudas i 1734 års lag. Enligt kungligt brev den 27/11 1798 skulle varje stad ha åtminstone två arrestrum. Där satt också fångar som avtjänade böter (bötesförvandlingsfångar) med fängelse på vatten och bröd. Stadens fängelse låg ofta i rådhuset och kunde även utnyttjas av häradsrätt på den kringliggande landsbygden. På 1600-talet kunde anklagade och dömda få sitta flera månader i fängelse i avvaktan på att hovrätten skulle fastställa domen; dödsstraff fick inte verkställas utan att domen bekräftats av hovrätt. Om det fanns ett slott i staden använde man i regel slottsfängelset. Stadsfängelserna försvann på 1960- talet i samband med att rådhusrätterna upphörde, polisväsendet förstatligades och allmänna häkten inrättades.

Länsfängelser

När länsstyrelserna bildades 1635 inrättades länshäkte eller länsfängelse i residensstäderna. Beteckningen länsfängelse fanns kvar till 1911, då de femton största länsfängelserna förvandlades till straffängelser medan de övriga omdöptes till kronohäkten, vilket i mitten av 1800-talet var benämningen på nybyggda mindre cellfängelser. Landshövdingen var länets högste polischef och ansvarade för fångtransporterna. Han hade tillsyn över både härads­ och stadshäkten, men från mitten av 1800-talet hade också Styrelsen för landets fängelser inspektionsrätt.

Fängelsestraff eller böter

De medeltida straffen som utdömdes var framför allt böter eller dödsstraff. Under 1600­ och 1700-talen blev kroppsstraffen vanliga. Gatlopp var ett vanligt straff för den som inte kunde betala böter. Enligt 1653 års straffordning kunde spöstraff (eller ris för kvinnor) ersätta böter. Denna möjlighet borttogs delvis 1841 och helt 1855. Strafförvandling från böter till fängelse på vatten och bröd fanns inte i de medeltida lagarna men tillämpades under 1600-talet och reglerades i 1734 års lag. Det fanns ett allmänt synsätt under medeltiden att den som begick ett brott skulle göra rätt för sig. En person som utsatt en annan person för brott skulle sona sitt brott med att kompensera den drabbade (målsäganden) genom böter till denne eller till det allmänna, alternativt plikta med kroppen. Böter utdömdes då som straff. Böter innebar inkomster för häradet och kronan, fängelsestraff däremot innebar kostnader, om det inte var förenat med tvångsarbete. Någon tanke på att förbättra de dömda på annat sätt än genom tvångsarbete fanns inte. När böterna var betalda eller spöstraffet verkställt, var skulden avklarad och personen i fråga antogs avhålla sig från brott. Om förövaren inte kunde betala omvandlades straffet till kroppsstraff eller fängelse på vatten och bröd. Fängelserna var huvudsakligen förvaringsplatser (häkten) under rannsakningstiden och under väntan på straffets verkställande, inte straffmedel i sig själva. Dödsstraff: Endast för grova brott som exempelvis mord, dömdes förövaren till döden. Grövre brott medförde även förlust av medborgerligt förtroende för viss tid eller för hela livet. I gynnsamma fall återupptogs vederbörande i sockengemenskapen genom kyrkans förmedling. De som fortsatte på brottets bana fick rymma till sjöss eller skogs, hamnade på fästning eller miste livet. Förbindelser mellan två gifta kallades för dubbelt hor och var tidigare belagt med dödsstraff. Dödsstraffet för detta gällde under hela 1600-talet utan nåder. Detta luckrades sedan upp under 1700-talet. För riktigt bestialiska brott kunde kvalificerat dödsstraff utdömas. Med detta menas ett skärpt dödsstraff. Meningen var att det skulle finns en symbolisk anknytning mellan brottet och straffet som underströk det svåra brottet. Som ett tillägg till domen dömdes även brottslingen till ytterligare ett straff. Några exempel på detta är högra handens avhuggande samt halshuggning; halshuggning åtföljt av stegling (för män) eller halshuggning åtföljt av bränning på bål (för kvinnor). Under 1600-talets senare del dömde man också till tvångsarbete, dvs tukthus eller fästning. Under 1600-talet tillämpades dödsstraff ofta. Man dömde enligt Mose lag, dvs tillämpade straff som omtalades i Gamla Testamentet. Fortfarande i 1734 års lag, som gällde från 1736, var det få brott som enbart gav fängelsestraff. Spö- eller risstraff kunde förvandlas till böter (straffbalken kap. 5:1). Fängelsestraff angavs ibland som alternativ till spö (för män) eller ris (för kvinnor), dvs domaren kunde välja vilket. Vidare kunde böter ersättas med fängelse på vatten och bröd upp till 28 dagar, som ersatte 110 daler i böter, om vederbörande inte kunde betala, eller om det var en bonde, som skulle tvingats sälja gården för att betala. Det är därför svårt att via domboken se vilket straff det egentligen blev. Längre tids fängelsevistelse som straff tillämpades inte förrän kroppsstraffen försvinner under 1800- talets lopp. Formellt avskaffades kroppsstraffen - förutom dödsstraffet - år 1864. Kvar fanns böter, fängelse, straffarbete samt dödstraff för mord. På Långholmens korrektionsinrättning, som från 1842 blev straff­ och arbetsfängelse, satt s.k. bekännelsefångar på obestämd tid enligt rättegångsbalken 17:37. Denna lagliga form av tortyr för att tvinga fram bekännelser i brist på bevis mildrades den 5/3 1846 och avskaffades helt den 12/9 1868. Den 26/11 1792 utfärdades ett kungligt brev om att enbart kronohäkten (=länsfängelse eller länshäkte) fick användas för att avtjäna fängelsestraff. Medelpad, Ångermanland, Jämtland och Västerbotten hade var sitt “landsfängelse” för häktade. De var byggda och underhållna av allmogen. I Västerbotten fanns även sockenarrester. Under 1700-talet växte en mer human syn fram om alla människors lika värde, liksom tron på att med rätt behandling skulle vuxna kunna förbättras, precis som barn förbättrades med rätt uppfostran. År 1864 års strafflag i Sverige var ett uttryck för denna nya syn. Kravet på vedergällning fanns visserligen kvar men det handlade också om förbättring och återanpassning. Redan på 1840-talet hade dock den nya synen på brottslingar resulterat i en reform av fängelserna. Tidigare hade brottslingar av olika kategorier, häktade, anklagade och dömda blandats på logement, dvs stora fängelsesalar.

Cellfängelser

Genom riksdagens skrivelse den 5/6 1841 infördes cellsystemet som grund för fångvården. Att en fånge satt en längre tid i cell ansågs ge denne tillfälle att begrunda sina synder och bättra sig. Cellsystemet infördes genom influenser från det s.k. Philadelphiasystemet i Amerika. Cellsystemet möjliggjorde sträng övervakning med ganska fåtalig personal. Rymningar förekom nästan bara i samband med fångtransporter. Efter tre år i cell fick en fånge något friare tillvaro och blev s.k. gemensamhetsfånge. I vissa cellfängelser fanns både män och kvinnor men i princip ville man ha dem på olika anstalter. Kvinnornas brottslighet var dock så låg att särskilda kvinnoanstalter var få. År 1846 uppfördes de tre första cellfängelserna i Sverige, först Stockholms, sedan Kristianstad och Linköping. Mellan 1846 och 1880 byggdes 45 cellfängelser med sammanlagt 2.500 celler. De låg ofta i utkanten av städerna (när de byggdes). Fängelserna byggdes efter fastställd modell. Den största var länsfängelse eller straffängelse, som byggdes i “T” form med en administrationsbyggnad i vinkel mot den långa trevåningslängan med celler. Kronohäkte byggdes i rak modell med högst 54 celler. År 1857 kom en förordning om fängelse eller straffarbete i enrum. Till straffarbete dömdes man upp till 10 år, men ibland blev det förlängt, och fånge kunde få sitta tre år i ensamcell. Den som dömts till minst två års straffarbete eller fängelse skulle avtjäna detta i länsfängelse. Enligt en förordning från 1906 skulle alla fångar arbeta, men arbetet skulle utföras i cell. Fången kunde själv ordna med lämpligt arbete, annars skulle styresmannen se till att sådant fanns ­ resultatet av arbetet skulle inte kunna användas i brottslig verksamhet. Fångarna fick behålla en del av arbetsinkomsten, och en del av den sparades till frigivningen. Detta gällde dock inte bötesfångar, dvs sådana som satt av böterna i fängelse, de fick arbeta utan lön.

Kronohäkten

Enligt betänkande 1823 skulle i länshäkte eller länsfängelse endast förvaras rannsakningsfångar, bysatta för gäld (som själva fick stå för kosten) samt fångar på vatten och bröd. De som dömts för grova brott skulle till fästning eller arbetsinrättning. Det var vissa problem med att förvara anklagade tillsammans med redan dömda i länsfängelserna, innan cellfängelse blev vanliga i mitten av 1800-talet. År1846 föreslogs att staten skulle ta över det ekonomiska ansvaret för härads­ och stadshäkten, men i stället byggde staten ett antal kronohäkten. Häradets invånare kunde slippa bekosta bygge av häradshäkte, om de bidrog till ett kronohäkte. Kronohäkten låg, liksom härads­ och stadshäkten, under landshövdingens tillsyn, senare länsstyrelsens, men kronohäkten som inte låg i residensstad fick tillsyningsman utsedd av Kungl. Maj:t. Stockholms stads rannsakningsfängelse på Kungsholmen med 318 platser lydde under Överståthållaren. Under perioden 1906­1936 lade man ner ett antal kronohäkten, och de mindre länsfängelserna ombildades till kronohäkten, som blev lika med mindre fängelser. Man skilde på arrest och allmänt häkte enligt den första polislagen från 1925. Det var polisen som skulle hålla arrestlokal till exempel för fyllerister, men ibland användes stads­ eller häradshäkten som polisarrest. Det fanns också militära häkten till exempel vid Stockholms örlogsstation. Sedan alla regementen förlagts till kaserner i början av 1900-talet fanns arrest, “buren” vid varje regemente. Länsman hade på landsbygden uppsikt över häktet fram till 1917, sedan blev landsfiskalen ansvarig för detta. I staden ansvarade magistraten eller någon särskild tjänsteman för stadshäktet, men landshövdingen hade överinseende över magistraten liksom över kronolänsman och landsfiskal.

Kriminalvårdsstyrelsen

År 1825 inrättades Styrelsen över rikets fängelser och arbetsinrättningar. Enligt ett kungligt brev från den 21/2 1839 gavs Styrelsen viss tillsyn även över kommendanterna på fästningarna. Befogenheterna ökades genom brev den 23/11 1841. Utvecklingen mot ett centralt ämbetsverk fortsatte, och i 1859:71 kom en riktig instruktion för Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar. Styrelsen skulle inspektera straff­ och arbetsfängelser, den militära kronoarbetskåren, läns­ och kronohäkten, stads­ och häradshäkten. I instruktionen 1877:46 infördes namnet Fångvårdsstyrelsen, som 1964 döptes om till Kriminalvårdsstyrelsen.

Fångvårdsanstalter

Under senare delen av 1800-talet kallades de fängelser som hade hela landet som upptagningsområde Centralfängelser. De motsvarade alltså senare tids riksanstalter. Långholmens centralfängelse stod klart 1880, Nya Varvets utanför Göteborg 1875. Men på Långholmen fanns också Kronohäktet som en särskild anstalt. Karlskrona och Malmö hade också flera typer av anstalter inom samma byggnader. 1930-talet fanns sex centralfängelser, varav fem var för män: Långholmen, som blev anstalt för livstidsdömda, Malmö, Härlanda, Mariestad och Härnösand. Växjö centralfängelse var för kvinnor (senare blev det Hinseberg). Vid alla centralfängelser utom Mariestad fanns sinnessjukavdelningar. I Växjö förvarades ett fåtal internerade kvinnor enligt 1927 års bestämmelser, medan manliga psykopater fanns i en kriminalasyl (asyl=anstalt för förvaring) på S:t Sigfrids sinnessjukhus (f.d. hospital). Norrköping användes från 1928 för mindre tillräkneliga manliga förbrytare; från 1940 utvaldes vissa för vård på Halls säkerhetsanstalt. Karlskrona var centralanstalt åren1918-1921 men lades därefter ner. Enligt instruktioner från 1910 och 1918 var disciplinstraffen i fängelser fortfarande 40 prygel ­ fångar under 18 år fick ris i stället. Ett annat disciplinstraff 1918 var att inte få arbeta på 30 dagar, dvs det blev cell i stället. Först genom 1938:134 angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter upphävdes de gamla disciplinstraffen och ordet fängelse byttes mot fångvårdsanstalt.

Tvångsarbete

Den äldsta formen för tvångsarbete var tukthus. Tukthusordningar utfärdades på 1620-talet, men det första barn­ och tukthuset inrättades i Stockholm först på 1630-talet. I slutet av 1600-talet skildes barnhuset från tukthuset, som också kallades tukt­ och rasphus efter en av arbetsuppgifterna, nämligen att raspa trä till färgämne. Tukthusfångar användes också som arbetare i industriell tygtillverkning under 1600-talet. På tukthus intogs tiggare, lösdrivare och kvinnor som dömts till straffarbete. Tukthus byggdes bara i Stockholm, annars användes fästningarna som tukthus fram till mitten av 1800-talet. På 1680-talet började man skicka manliga straffångar till arbete i Karlstens fästning i Marstrand. Även vid andra gränsfästningar användes fångarbetare från slutet av 1600-talet. Manliga straffångar fick också bygga tingshus på landsbygden. Ankarsmedjan i Karlskrona var landets hårdaste straffanstalt. Cirka 50 marinsoldater med skarpladdade gevär övervakade de då 200 arbetande fångarna. I en reseskildring från 1853 jämförs ankarsmedjan med tortyrhålor eller saltgruvor i andra länder. Enligt Rasp­ och spinnhusförordning från den 21/10 1698 skulle det i Stockholm inrättas ett arbetshus för tiggare och vanartiga pojkar. Samtidigt skulle ett spinnhus inrättas för vanartiga arbetsföra kvinnor, som förutom att spinna skulle stampa tegelmjöl och bark, hugga sandsten samt sköta stadens renhållning. På grund av Stora nordiska kriget (1700–1721) sattes inte planerna i verket förrän en bit in på 1720-talet. Spinnhuset på Långholmen stod färdigt 1724. Spinnhus etablerades på flera ställen i Sverige men det var bara Stockholm, Göteborg och Norrköping som fick spinnhus varaktigt. Kronospinnhuset i Göteborg inrättades 1735 och det i Norrköping 1742. De blev centrala anstalter för grova kvinnliga brottslingar och lösdrivare från 1783. Tukt­ och spinnhusen, som låg under Kommerskollegium, gick med vinst. Enskilda personer kunde lämna in ull till spinnhuset och få det spunnet till garn. Enligt beslut den 21/12 1825 flyttades kvinnorna från spinnhuset på Långholmen till Smedjegården på Norrmalm år 1827 och Långholmen blev därefter en allmän korrektionsinrättning, dvs för enbart män. Göteborgs kronospinnhus var åren 1895–1909 centralanstalt för kvinnor dömda till över fyra års fängelse och kallades då Centralfängelset Stampen. År 1909 flyttades de intagna till Landskrona tvångsarbetsanstalt för kvinnor, som fanns till cirka 1940. År 1778 gjorde man en geografisk uppdelning av dömda till fästningsarbete. Men från den 26/8 1825 delade man i stället in fästningsfångarna efter typ av brott. Mord, mordbrand, rån, falskmyntning och upprepad stöld medförde fästning på livstid, och dessa fångar placerades på Nya Älvsborg, Karlsten/Marstrand och Karlskrona. Tjuvar och benådade dödsdömda som fått fästning på viss tid kom till Malmö och Landskrona. Edsöre (dvs brott mot tingsfrid eller kyrkofrid), smuggling, bedrägliga konkurser och obetald kronoskatt medförde placering i Kristianstad. Militärförbrytare skickades till Göteborg och försvarslösa, dvs lösdrivare, till Vaxholm och Varberg. Krigskollegium var central myndighet för fästningarna, trots att särskild styrelse för fångvårdsanstalter inrättats 1825. Från 1839 fick denna styrelse viss tillsyn även över kommendanterna på fästningarna. På 1840-talet man började bygga cellfängelser avvecklades så småningom fästningsfängelserna.

Arbetskompanier

Problemet med plats för lösdrivare och andra män som dömts till tvångsarbete löstes på militär väg. Mellan 1804-1842 fanns det s.k. arbetskompanier i Karlskrona och fram till 1809 även på Sveaborg i Finland. De stod under kommendantens tillsyn, och där placerades män som inte kunde eller inte ville försörja sig genom anställning, dvs lösdrivare och straffade. År 1826 beslöt man att vid Vanäs (från 1833 Karlsborgs fästning) skulle man bilda arbetskompanier med pionjärer, dvs befästningsarbetare, som inte fick vara straffade för grövre brott eller upprepade stölder. De flesta vid pionjärkompaniet var soldater, som strukits ur rullorna pga. olika förseelser och i stället fullgjorde sin tjänstgöringstid vid detta kompani. Man överförde även korrektionister från Långholmen och Malmö dit. År 1842 upplöstes både arbetskompanierna och pionjärkompaniet och de inskrivna fördelades på Kronoarbetskåren. Kronoarbetskåren var avsedd för samma typ av personer som arbetskompanierna, men genom att man även kunde skicka dit arbetsföra försvarslösa från fängelserna minskade antalet fångar. Enligt kungligt brev 8/8 1842 inrättades nio kompanier. Det första kompaniet var avsett för värvade soldater som strukits ur rullorna och avtjänade sin återstående tid där. Åren 1860 till 1872 kallades det Kronoarbetskårens Disciplinkompani och därefter Värvade Arméns Disciplinkompani. Kronoarbetskåren stod under militärt befäl fram till 1872. Manskap från arbetskåren byggde bl.a. Trollhätte kanal och fängelser i Falun, på Långholmen och i Malmö. Mer om Kronoarbetskåren och Disciplinkompaniet. Tvångsarbete utdömdes inte av bara av domstol utan även av länsstyrelsen eller poliskammaren i stad som hade sådan, enligt lag om lösdrivare 1885 och enligt fattigvårdslagen 1918. Försörjningspliktig kunde tas in på arbetshem; det var skilda inrättningar för män och kvinnor eller åtminstone helt avskilda avdelningar. Svartsjö tvångsarbetsanstalt i Svartsjö slott i Ekerö kommun utanför Stockholm startade sin verksamhet år 1891. Slottet var då ombyggt och rymde 337 celler. De första internerna kom med båt den 29 maj 1891 och var 215 till antalet. Svartsjö fungerade även som kronohäkte fram till 1920, sedan började man ta in alkoholister. År 1951 var sista året som tvångsarbetare intogs på Svartsjö och från 1957 var Svartsjö officiellt alkoholistanstalt.

Kända fängelser

Långholmen, Stockholm

Spinnhuset: År 1724 inrättades Långholmens rasp- och spinnhus (i dagligt tal kallat Långholmens spinnhus) på ön Långholmen i Stockholm. Långholmens spinnhus var ett kvinnofängelse som var i drift fram till och med 1825 (beslutet togs 1825 men användes fram till 1827). Syftet var att få bort tiggare och lösdrivare från gatorna och samtidigt ge dem en sysselsättning. På dessa typer av arbetsinrättningar fick kvinnorna spinna och sy medan männen fick raspa fram färgämne ur bresiljeträ som användes för garninfärgning, därav namnet rasphus. Produkterna från spinnhusen skulle säljas till bland annat yllefabriker och försvaret. I september samma år togs de första kvinnorna emot i spinnhuset på Långholmen; det var 110 vuxna och 10 barn. Både på vintern och på sommaren väcktes hjonen klockan fyra på morgonen och skulle börja arbeta vid fem. Arbetsdagarna pågick ända fram till klockan sju, åtta eller till och med nio på kvällen. Bilden visar utsikt mot Långholmens rasp- och spinnhus i Stockholm. Litografi av Adolf Hård cirka 1850. Wikipedia. Början till fängelset kom att utgöras av den år 1649 uppförda malmgården Alstavik på Långholmen. Spinnhuset byggdes ut 1746 för att rymma ytterligare 200 intagna och gav byggnadskomplexet dess nuvarande form. År 1808 byggdes ytterligare en våning, under ledning av fattigvårdsstyrelsen. Beslutet att lägga ned spinnhuset togs 1825 men flyttningen skedd först 1827 och kvinnorna skulle flyttas till kvinnofängelset Smedjegården på Norrmalm (som senare blev Normalmsfängelset). Natten mellan den 12 och 13 juli 1827 flyttades därför alla kvinnliga fångar från Långholmen till Norra korrektionsinrättningen på Norrmalm. Kvinnorna fraktades på pråmar under överinseende av fångvårdsstyrelsens chef. Långholmen byggdes därefter till och fick sina första 127 celler för manliga fångar som då 1827 ersatte de tidigare kvinnliga fångarna. Spinnhuset ändrades till därmed till en ”arbets- och korrektionsinrättning”. Kronohäktet: Det häkte som tidigare funnits i Nya Smedjegården i kvarteret Barnhuset vid nuvarande Norra Bantorget på Norrmalm flyttades i december 1850 till Långholmen. Häktet anordnades i en tidigare klädesfabrik där. Kronohäktet blev snart för litet och 1867 kunde man flytta in i en tillbyggnad med 30 celler, fängelsekök och direktörsbostad. På gården inrättades nio inhägnade rastgårdar av tårtbitsmodell. Kronohäktet kom till i och med 1840 års fängelsereform. Det var byggt som ett cellfängelse efter den så kallade Philadelphiasystemet, som innebar att cellerna anordnades längs ytterväggarna med en stor korridor-galleria över flera våningar kring ett öppet mittschakt. Centralfängelset: Långholmens centralfängelse uppfördes mellan åren 1874–1880, öppnade 1880, och hade som mest 500 celler för huvudsakligen manliga fångar. Det tidigare spinnhuset blev nu en del av Långholmens centralfängelse. Även centralfängelset tillämpade Philadelphiasystemet men i kombination med Auburnsystemet med mörka nattceller förlagda till byggnadens mitt och korridorer mot fasaden. Kring en central bevaknings- och administrationsbyggnad anordnades nattcellerna som två flygelbyggnader medan flyglarna med dagcellerna anslöt i 45 graders vinkel till centralbyggnaden. Anläggningen, som innehöll 200 dagceller och 300 nattceller, var den enda i Sverige av denna byggnadstyp. Fram till år 1880 bevakades fångarna på Långholmen av militären. Södermanlands regemente svarade från 1825 och fram till 1880 för den yttre bevakningen vid Långholmens korrektionsanstalt. Den bemannades av 33 knektar som byttes ut var tredje månad. År 1880 togs den militära bevakningen bort och ersattes av civil sådan. Det medförde att soldatkasernen kunde byggdes om till bostadshus för tjänstemän, bevakningsbefälhavaren, vaktmästaren och kamreren. Magasinsbyggnaden byggdes om till bostadshus för 14 vaktkonstaplar med sina familjer. 1914 uppfördes Direktörsvillan för fängelsets direktör. På fängelset fanns Sveriges sista avrättningsrum. Där användes giljotin för första och sista gången i Sverige när Alfred Ander, rånmördare, blev avrättad den 23 november 1910. Åren 1914–1915 uppfördes en ny arbetscellsbyggnad norr om Centralfängelset som kallades Fasta paviljongen. Mellan 1950–1951 byggdes den om till en fast, rymningssäker paviljong. Från 1969 och fram till nedläggningen 1975 var en kvinnoavdelning. Bilden visar fängelsedirektör Sven Axi i en cell i Centralfängelset på Långholmen sedan fönstren förstorats på 1930-talet. Wikipedia. År 1975 upphörde fängelseverksamheten helt och resten av Långholmens centralfängelse tömdes. På våren 1982 revs Centralfängelset, Rättspsykiatriska kliniken samt en del av arbetslokalerna. Idag finns värdshus, hotell och vandrarhem i det gamla Kronohäktet.

Nya Smedjegården - Norrmalmsfängelset,

Stockholm

Nya Smedjegården var ett fängelse som var inrymt i det barn- och tukthus som började byggas 1636 i kvarteret Barnhuset mellan nuvarande Drottninggatan och Torsgatan i Stockholm. I tukthusets källare låg den beryktade Rosenkammaren, där man torterade misstänkta genom att hänga upp dem i kedjor så de stod upp till knäna i en håla med iskallt vatten. Brott som renderade denna behandling var högmålsbrott – d.v.s. stämpling mot kung och riksdag Från 1664 förvarades dödsdömda fångar i Stockholm enbart i detta fängelse. För övrigt förvarades där också ”vatten- och brödfångar” av båda könen, oftast i samma kammare. I början av 1700-talet användes Nya Smedjegården även som Kronans rannsakningsfängelse och mot slutet av århundradet fungerade det även som fängelse för staden och länet. Efter beslut 1825 flyttades år 1827 spinnhusfångarna från Långholmen till Smedjebacken. Efter cellfängelsereformens genomförande på 1840- talet blev Nya Smedjegården år 1849 fängelse för kvinnor i form av "Tvångsarbetsanstalten å Norrmalm" (Norrmalmsfängelset), vilket upphörde först 1894. Byggnaden revs 1896 och Folkets hus uppfördes på platsen. Fängelset hade plats för cirka 300 kvinnliga fångar som kom från hela landet. De flesta av dem var arbetsfångar som saknade anställning och därför ålagts tvångsarbete för lösdriveri, huvudsakligen prostitution. Straffångarna var sådana som dömts till längre straff än två år, oftast för upprepade stölder eller barnamord. År 1849 skildes fångkategorierna arbetsfångar och straffångar åt. Den första kategorin tillhörde "tvångsarbetsanstalten" och den senare "straffängelset eller "centralfängelset". I fängelset tillverkades bland annat bomullstyger och yllevaror samt syddes fångkläder och sängkläder till andra svenska fängelser. En del varor framställdes också åt enskilda företag och privata sömmerskor. Stränga regler rådde på kvinnofängelset och brott mot reglerna var vanligare här än på andra fängelser. Till exempel var det förbjudet att ha kontakt med andra fångar med tal, tecken eller brev. Det var också förbjudet att störa stillheten med skratt eller sång. Stockholms stads norra kronohäkte (Normalmsfängelset), ett häkte för korttidsfångar, förenades med kvinnofängelset 1850 och ställdes under samma förvaltning som fängelset i övrigt. Fängelset har haft flera olika officiella namn: Norra allmänna arbets- och korrektionsinrättningen i Stockholm 1828–1842, Allmänna arbets- och korrektionsinrättningen å Norrmalm 1843-1848, Allmänna straff- och arbetsfängelset för kvinnor 1849-1886, Centralfängelset på Norrmalm 1887- 1896. Normalmsfängelset var mellan 1844 och dess rivning 1896 ett fängelse vid nuvarande Norra Bantorget på Norrmalm i centrala Stockholm. På det tidigare fängelseområdet finns numera LO-borgen. År 1844 påbörjades bygget av ett nytt länsfängelse i Stockholm och var ett cellfängelse. I området låg sedan tidigare olika arbetsinrättningar samt som sagt kvinnofängelset Nya Smedjegården. Ingången till länsfängelset låg mot Rörstrandsgatan, nuvarande Wallingatan. Fängelset hade 93 celler. År 1897 ersattes det av Östermalmsfängelset. Bilden visar Länscellfängelset och Engelska kyrkan 1895 sett från Norra Bantorget. Wikipedia I de nya länscellfängelserna placerades i första hand människor som hade dömts för mindre allvarliga brott medan de långtidsdömda ännu på 1870-talet satt i gemensamhetsfängelser eller fästningsfängelser. Bredvid Smedjegården låg Stora barnhuset, och det var barnhusprästens uppgift att förbereda de dödsdömda fångarna inför döden. I Barnhusförsamlingens födelse- och dopbok från åren 1745 till 1786 finns i slutet av boken en lista över personer som i slutet av 1700-talet blivit förberedda inför dödsstraffet av prästen vid barnhuset. Med i den listan finns kungamördaren Johan Jacob Anckarström. Barnhusförsamlingen upphörde som egen församling redan 1786, men Anckarström halshöggs inte förrän den 27 april 1792. När församlingen upphörde överfördes förmodligen boken till Smedjegården, där den församlingspräst (i Anckarströms fall var det prästen i Maria Magdalena församling) som fått i uppdrag att göra förberedningen, förde in anteckningen. Fängelset hette Nya Smedjegården då det funnits ett äldre fängelse med namnet Smedjegården som var beläget i källaren på Slottet Tre Kronor innanför de yttre murarna. När slottet brann ned 1697, försvann detta fängelse.

Östermalmsfängelset, Stockholm

Östermalmsfängelset (kvinnofängelse) var ett länsfängelse i stadsdelen Östermalm, Stockholm, vid Danderydsplan mellan Uggelviksgatan, Östermalmsgatan och Rådmansgatan, intill Engelbrektskyrkan. Länsfängelset byggdes 1895–1897 och ersatte Länscellfängelset på Norrmalm som revs året därpå. Östermalmsfängelset hade 115 celler och var från början avsett för kvinnor, men fick avdelningar både för manliga och kvinnliga fångar. Internernas måltider serverades i en fast matho av tenn med tre matskålar i celldörren. Rastgårdarna var utformade som tårtbitar på fängelsegården och i källaren fanns en mörk straffcell. Fängelset användes fram till 1925 då de sista fångarna flyttades. Därefter tog Riksarkivet över lokalerna för sina arkivhandlingar som använde byggnaden fram till 1968.

Länsfängelset i Göteborg

Länsfängelset i Göteborg, även kallat länscellfängelset, började byggas 1854 och togs i bruk den 30 november 1857. Fängelset byggdes vid Lilla Bommen på det berg, där tidigare bastionen S:t Erik hade legat. Anläggningen bestod av en huvudbyggnad i tre våningsplan med 107 celler samt två flyglar. Fängelset drevs fram till 1907 då det ersattes med Härlandafängelset. Vid sidan av länsfängelset, fanns från 1870 även ett centralfängelse vid Nya Varvet och fram till 1908, främst för kvinnliga fångar, tukt- och spinnhuset på Stampen (Gullbergsbrohemmet) samt centralfängelset på Karlstens fästning, Marstrand, där de sista fångarna lämnade anstalten så sent som 1888. Till en början var Nya Varvet centralfängelse och arbetsanstalt för en avdelning av kronoarbetskåren, omfattande ynglingar under 21 år, men senare förändrades det till centralfängelse för män och tvångsarbetsanstalt. Flottans tidigare kasernlängorna byggdes om till arrestlokaler och celler.

Karlstens fästning, Marstrand

Som många andra fästningar användes Karlstens fästning som fängelse. Sedan äldre tid har grövre brottslingar förvarats på Karlsten, där även politiska fångar tidtals insatts. Den användes även för krigsfångar under tidigt 1800-tal. Lasse-Maja satt fången här i 26 år mellan 1813 och 1839. Metta Fock satt fängslad på fästningen mellan 1806 och 1809. Hon var den enda kvinna som suttit fängslad där, då Karlsten var ett fängelse för män. 1888 förflyttades då ännu kvarvarande fästningsfångarna till Göteborgs polishus.

Länscellfängelset, Linköping

Länscellfängelset i Linköping, senare Staffängelset i Linköping, var det första cellfängelse som uppfördes som ett resultat av den fängelsereform som beslutats vid 1844 års riksdag. I Linköping fanns tidigare ett länsfängelse inrymt på slottets östra flygel, med nio celler. Länscellfängelset byggdes åren 1842–1847. Huvudbyggnaden var T-formad och med tre våningar. Antalet celler var 102 ljusa och 3 mörka. Anstalten lades ned 1966 och byggnaden revs 1969.

Malmö centralfängelse (Malmöhus)

År 1828 öppnades Malmö Correctionella Arbetshus Malmöhus, som då var Sveriges största och modernaste fängelse. Ett länsfängelse enligt cellsystemet uppfördes utanför Malmöhus vallgrav 1854–1855 som hade 102 ljusa och 5 mörka celler. Efter slottsbranden 1870 revs västra flygelbyggnaden och ersattes 1876 av ett centralfängelse i en större byggnad med 137 celler och 304 logementsplatser. I och med tillkomsten av det nya centralfängelset vid Lundavägen 1914, togs anläggningarna på Malmöhus ur bruk. Man tog dock emot fångar även en kort tid 1919–1921. Byggnaderna för centralfängelset revs 1933. Länsfängelsedelen användes som nödbostäder innan de revs 1927.

Länscellfängelset i Linköping

Länscellfängelset i Linköping, senare Staffängelset i Linköping, var det första cellfängelse som uppfördes som ett resultat av den fängelsereform som beslutats vid 1844 års riksdag. I Linköping sen fanns tidigare ett länsfängelse, som var inrymt på slottet, med nio rum, belägna i slottets östra flygel. Länscellfängelset uppfördes mellan 1842–1847, men det togs i bruk redan i december 1846. Huvudbyggnaden var T-formad och med tre våningar. Antalet celler var 102 ljusa och 3 mörka. Anstalten lades ned 1966 och byggnaden revs 1969.

Länscellfängelset, Kristianstad

Länscellfängelset i Kristianstad, senare Straffängelset i Kristianstad, var ett cellfängelse öppnat 1846 och nedlagt 2013. Byggnadsarbetena utfördes till stor del av fångar från Kristianstads fästning. Då cellfängelset öppnade 1846, överfördes fästningsfångarna dit, med undantag för de som var dömda på livstid. Fängelset byggdes till följd av fängelsereformen, som beslutats vid 1844 års riksdag. Det hade 90 ljusa och 3 mörka celler. På fängelsegården har två avrättningar verkställts, dels den av Glimmingemördaren Nils Peter Hagström, dels den av Yngsjömörderskan Anna Månsdotter.

Varbergs fästning

Fram till 1931 fungerade Varbergs fästning även som fängelse. Redan i de medeltida byggnaderna fanns fängelsehålor. Fästningen miste efterhand sin roll som försvarsverk och avfördes från rikets försvar 1830. Den fortsatte dock, i likhet med andra fästningar, att fungera som fängelse. De tidigare kanonrummen byggdes om till stora gemensamma fängelsehålor där många interner förvarades i samma håla. Det var dock först 1848 som fästningen officiellt sett blev fängelse. Bilden till höger visar fånge Nr 168 Carl Pettersson (kallad "Wargen"). Varbergs Fästning 1861. Fjärde resan stöld. 46 år gammal, född 1815 i Tvings socken, Blekinge. "Visat våldsamhet och högst opålitligt uppförande å Ny Elfsborg". Nordiska museet på DigitaltMuseum. Mer om fästningsfången Pettersson I mitten av 1800-talet uppförde man ett modernt kronohäkte, som stod klart 1852. I kronohäktet hade varje fånge en individuell cell. Fängelseverksamheten fanns kvar fram till 1931, då den lades ner och fångarna flyttades till Halmstad.

Nya Älvsborg, Göteborg

Nya Älvsborgs fästning är en fästning på Kyrkogårdsholmen i Göta älvs mynning, vid inloppet till Göteborgs hamn. Fästningen började byggas 1653 för att försvara staden mot den danska flottan. När fästningen senare på 1700-talet minskade i betydelse som militär anläggning, användes den i stället i ökande grad som fängelse fram till 1866. Under hela 1700-talet användes Nya Älvsborg som fängelse för de fångar som rannsakats i västgötadelen av Älvsborgs län och Göteborgs stad. Dömda förbrytare från Bohuslän förvarades mestadels på Bohus fästning, medan Marstrand fick ta hand om de som dömts till straffarbete från hela Västsverige. Vid platsbrist skickades även fångar från Västergötland till "Carlscrona ankarsmedja" eller till Landskrona fängelse. Omkring 1820 var antalet fångar cirka 120 personer och man tog nu emot fångar från hela Sverige. Den 10 oktober 1866 upphörde fästningen som fängelse och 77 av de 78 fångarna transporterades med ångbåten Skåne till arbetsfängelset i Karlskrona.

Bohus fästning, Kungälv

Bohus fästning är belägen på en 40 meter hög klippa på Bagaholmen i den sydöstra delen av Kungälv, strax norr om Göteborg. Bohus användes under sin aktiva tid även som fängelse och plats för straffarbete. Fars Hatt och Sven Halls torn hade fängelsehålor utan ljusinsläpp. I tornet Fars Hatt låg fängelsehålan med sitt golv av grovt järngaller, 6 meter under första våningen. Fångarna fördes ned genom ett hål i taket ner på ett golv av grovt järngaller några meter över marken. Fängelsehålan i Sven Halls torn hade storleken 3,5 meter i fyrkant och 5 meters takhöjd. En 10 meter lång gång gjorde att man kunde nå fängelsehålan direkt utifrån borggården.

Landskrona citadell

Landskrona citadell eller Landskrona slott är en fästning i Landskrona. Som så många andra fästningar har det har även varit fängelse. Redan i början av 1700-talet placerades fångar på fästningen och 1827 blev citadellet ett fängelse för livstidsdömda. En fängelsebyggnad tillkom och den östra rundeln byggdes om till cellfängelse. Under 1900-talet användes fängelset som tvångsarbetsanstalt för kvinnor fram till 1940. En av de personer som satt på fästningen var änglamakerskan Hilda Nilsson.

Karlsborgs fästning

Karlsborgs fästning är belägen på Vanäs udde i Vättern. Byggnationen av fästningen påbörjades 1819. På fästning fanns förutom militärer även tvångskommenderade personer med brottslig bakgrund, lösdrivare och fångar. De organiserades under militära former mellan åren 1826 - 1885 i en särskild styrka som först kallades Pionjärkåren, därefter Kronoarbetskåren och slutligen Disciplinkompaniet. Vaktpersonalen bestod av indelta soldater från olika delar av landet.

Skansen Kronan, Göteborg

Skansen Kronan är en försvarsanläggning från slutet av 1600-talet på Risåsberget i Göteborg. Skansen Kronan fick tjäna som fängelse år 1854 och framåt. År 1854 flyttades nära tvåhundra fångar från Karlstens fästning i Marstrand till Kronan, flera av fångarna dömda till livstid.

Bilder

Långholmens centralfängelse i Stockholm 1890. Från vänster: Kronohäktet, sjukhuset och spinnhuset, längst fram till vänster vid vattnet tvättstugan med tvätt på tork. Wikipedia.  Rastgården för Långholmens Centralfängelse i Stockholm 1910. Wikipedia.  Östemalms länsfängelse runt 1900 som låg i hörnet av Östermalmsgatan och Rådmansgatan i Stockholm. Wikipedia. Östemalms länsfängelse i Stockholm. Isoleringscell, dörr med matskålar i en låda. Bild: Fotograf Lennart af Petersens (1913-2004) år 1968. Objekt-ID: Stockholms stadsmuseum, fotonummer F 91752. Stockholmskällan. Fängelsecellerna i fängelsetornet, Landskrona citadell. Wikipedia. Innan cellfängelserna infördes i Sverige på 1840-talet förvarades fångarna i gemensama fångvalv (fängelsehålor).Ovan visas ett fångvalv på Nya Älvsborg. Bilden på väggen visar hur fångvalven såg ut då de användes. Pappfiguren visar en fånge klädd i järn. Wikipedia.

Statistik

Nedanstående tabeller visar antalet fångar i svenska fängelser mellan åren 1835 och 1865. I rikets fästnings-, straff- och arbets- samt länsfängelser förvarade fångar vid utgången av nedan uppgivna år:
Källa: Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar (429), Sigfrid Wieselgren 1895.
Antal förvarade män i svenska fängelser 1835 - 1865
Fångar per år, män
1835
1845
1855
1860
1865
Livstidsfångar
496
901
1304
1098
1095
Straffångar med bestämd tid
448
726
1205
1433
1772
Arbetsfångar, försvarslösa, dömda
1014
530
276
144
114
Antal förvarade kvinnor i svenska fängelser 1835 - 1865
Fångar per år, kvinnor
1835
1845
1855
1860
1865
Livstidsfångar
78
139
216
198
154
Straffångar med bestämd tid
128
201
296
332
467
Arbetsfångar, försvarslösa, dömda
254
355
217
160
114