Lagar och förordningar /

Brott och straff

Relaterade länkar

• Fängelsehistoria

Referenslitteratur:

• Förvaltningshistorik 1 - domstolar, Ra • Wikipedia Överst på sidan

Domstolsväsendets historia -

Sverige

Inledning

Domstolarna betraktas som statliga myndigheter, även om kämnärs­ och rådhusrätt i städerna hade starka kommunala inslag. I äldre tid hade domstolarnas ledamöter både i staden och på landet även vissa förvaltningsuppdrag och utövade. Ändra fram till 1971 fanns olika domstolar på landsbygden och i städerna.

Domstolar förr - landsbygden

Häradsrätten

Det fanns en häradsrätt i varje tingslag. Rätten sammanträdde på tingsstället, som i regel bara fanns på en plats i varje tingslag. Varje domsaga bestod i sin tur av minst ett, och oftast flera, tingslag. I Götaland och större delen Svealand baserades tingslagsindelningen på den urgamla indelningen i härader (på vissa håll kallade skeppslag eller bergslag). I Norrland och Dalarna (sånär som på Folkare härad) fanns däremot inga härader, utan tingslagen byggde direkt på sockenindelningen. Den domare som var chef för en häradsrätt hade titeln häradshövding. Länsman var allmän åklagare fram till 1917, dvs så länge den tjänsten fanns. I Häradsrätten dömde häradshövdingen tillsammans med tolv bönder (nämndemän) som bisittare. Nämndemännen bodde i häradet och hade valts till detta av sockenstämma. De tolv kallades häradsnämnd. För att rätten skulle vara domför fordrades att minst sju av nämndemännen närvarade. Den främste av tolvmännen uppbar titeln häradsdomare och var nämndens talesman gentemot häradshövdingen. Häradsdomaren ansvarade också för en av de tre nycklar som tillsammans med häradshövdingens och kronofogdens motsvarigheter krävdes för att öppna häradskistan. Häradshövdingen skulle hålla ting på rätt tingsställe tre gånger om året: första gången mellan tjugondedag jul (=13/1) och april månad, andra gången mellan Valborg (30/4) och midsommardagen (24/6), tredje gången mellan 1 september och 30 november. I Norrland hade man av hävd bara sommar­ och vinterting. Häradshövdingen skulle meddela landshövdingen vilken dag han ville hålla ting och även låta kungöra dessa tillfällen från predikstolarna 10 veckor i förväg. Tinget fortsatte så länge det fanns ärenden kvar. I många fall uppsköts mål till nästa ting, med nya vittnen osv. Kronofogden eller länsman skulle alltid närvara vid tinget och hjälpa rätten, exempelvis vid bötesindrivning. Eftersom anklagade för grövre brott sattes i länsfängelset i residensstaden fick sådana anklagade transporteras till tingsstället. I häradshäktet i anslutning till tingshuset skulle de bara sitta under själva tinget. Länsman hade tillsyn över häradshäktet, men tingshuset var inte bebott mellan tingen. Landshövdingen ansvarade för fångtransporterna, och det fanns en särskild tjänsteman ­ fånggevaldiger ­ för ändamålet. In för ett ting utlyste häradshövdingen tingsfrid och brott mot tingsfrid kunde medföra straffarbete på fästning. Tinget skulle börja senast klockan 9 på morgonen och inleddes med gudstjänst. Häradshövdingen ansvarade för att domboken fördes på ett korrekt sätt och skrev själv under den samt satte på häradets sigill. Häradshövdingen började tinget med att läsa upp de nya lagar och förordningar som skulle kungöras för allmogen. Därefter togs målen upp i bestämd ordning. Först behandlades inteckningar och uppbud, dvs ärenden om överlåtelse av jordegendom. Därefter kom Kronans- och allmänna ärenden, därpå missgärningsmål och därefter tvistemål mellan sådana som bodde långt från tingsstället. Övriga mål togs i den ordning häradshövdingen ville. Omfattande mål som förutsattes ta lång tid behandlas sist. Meningen var att snabbt klara av lätta mål så att vederbörande kunde återvända hem till sitt igen. Men det blev ofta uppskov så att även enkla mål kom upp under flera dagar och kunde även återkomma på flera ting. Bilden visar domare, länsmän och nämndemän samlade utanför tingshuset för Västra härads domsaga i Småland. Varje års dombok skulle sändas in till hovrätten före Mikaelsdag (30/9) året därefter. Om någon anklagades för grov missgärning, till exempel stöld, och laga ting inte inföll snart, skulle häradshövdingen kalla särskilt dvs urtima ting. Kronans ärenden och andra allmänna mål kunde också föranleda urtima ting. På landsbygden började man bygga särskilda tingshus på 1500-talet. Enligt Byggningabalken i 1734 års lag (kap. 26:4) skulle varje härad bygga tingshus på det vanliga tingsstället eller där Konungens Befallningshavande (=landshövdingen) ansåg det lämpligast efter att ha hört häradsrättens åsikt. Alla gårdsägare deltog i underhåll av tingshuset, efter jordinnehav. Tingshusbyggnadsskyldige fanns till reformen 1971. Enligt stadga 1909 deltog alla som betalade kommunalskatt även i underhåll av tingshus. Karl XI införde 1680 krav på att en häradshövding måste bosätta sig inom sin domsaga. Den stora prestige som nämndemannaämbetet tidigare haft minskade med tiden till den grad att man 1823 införde en regel som tvingade nämndemän att sitta åtminstone två år på sin post innan det blev möjligt att avgå. Tidigare hade livstidstjänstgöringar som nämndemän varit vanliga, och ämbetet hade ofta gått från far till son vid den tidigares frånfälle.

Lagmansrätten

Först efter införandet av hovrätt 1614 blev lagmansrätten en mer allmänt andra instans. Enligt 1734 års lag var lagmansrätt andra instans i tvistemål, och man kunde alltså vädja dit från häradsrätt. Brottmål överklagades direkt till hovrätt. I lagmansrätten dömde lagmannen med tolv nämndemän från häradsrätterna i lagsagan, som var landskapet på medeltiden. Lagmannen skulle enligt Rättegångsbalkens 3 kapitel hålla ting i sin lagsaga en gång om året, mellan Bärtels (24/8) och Mickeldag (30/9), om landsorten ej annat krävde. Han skulle utlysa tinget tre månader i förväg och meddela landshövdingen dagen. Domstolen kunde utökas med några lagfarna män, om lagmannen ville. Kronofogde eller länsman skulle närvara. Lagmansrätten fick bara ta upp de mål som överklagats dit, men om häradsrätten skjutit upp eller glömt ta upp något mål, kunde lagmannen ta upp dem, om det "bekvämligen ske kan." Lagmannen skulle skicka in domboken till hovrätten. Lagmansrätten avskaffades som en onödig mellaninstans år 1849.

Domstolar förr - städer

Kämnärsrätten

Men en underrätt, kämnärsrätten, fanns redan från 1349. Den var ett slags torgdomstol och hade från början till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster, och de mål de avdömde gällde ordningsförseelser som medförde böter. I stadgan om städernas administration 1619 bestämdes att det skulle finnas två kämnärer i varje stad, och i rådhuset skulle det finnas ett särskilt rum kallat kämnärsstugan. Kämnärerna skulle ta upp alla mindre ärenden till förhör och förlika parterna eller döma. De sysslade också med att driva in böter och skatter. Enligt 1734 års lag var kämnärsrätt första instans i staden, men alla städer hade inte kämnärsrätt, som avskaffades 1849. Bilen visar Södra kämnärsrätten som fanns i Södra stadshuset, numera Stockholms stadsmuseum, kopparstick från 1691. Wikipedia. I kämnärsrätt dömde en rådman och kämnärerna var bisittare. Den kunde rannsaka och döma i alla tvister, även i brottmål, om målet inte enligt lag eller särskild stadga hörde till annan rätt. I mål som gällde liv och ära fick kämnärsrätten bara rannsaka, inte döma, och rannsakningen skulle genast sändas in till rådhusrätten. I Stockholm fick dock kämnärsrätten döma även i sådana mål och skulle sända in domen till hovrätten för granskning (rättegångsbalken kap. 5) Från Stockholms kämnärsrätt överklagade man direkt till hovrätten, inte till rådhusrätten. I Skånes, Hallands och Blekinges städer motsvarade bytinget andra städers kämnärsrätt. Från 1682 ersattes dock bytinget av kämnärsrätt i och med att svensk lag och rättegångsordning skulle gälla.

Rådhusrätten

Rådhusrätten, även kallad rådstuvurätt efter rådstugan där den sammanträdde, var stadens domstol. I den dömde borgmästare och råd; dvs samma personer utgjorde stadens magistrat, dvs stadens styrelse. Enligt 1734 års lag (rättegångsbalken kap. 1) är rådhusrätt första instans i stad som inte har kämnärsrätt. Enligt kap. 6 ska rådstuvurätt hållas måndag, onsdag och lördag varje vecka, och oftare om det behövs. Bilden föreställer en session vid Stockholms rådhusrätt 1877. Wikipedia. Flera typer av mål som tidigare legat under specialdomstolar som Posträtt och Tullrätt lades under rådhusrätt från 1830-talet. Från 1863 kunde städer läggas under landsrätt, dvs under häradsrätt, och så skedde även med en del mindre städer. Rådhusrätten hade i regel gemensam arkivbildning med stadens styrelse, magistraten.

Polisdomstol

Polisdomstol fanns från senare delen av 1800-talet i några av de större städer som hade Poliskammare, där polismästaren var både åklagare och domare. Polismästarens befogenheter reglerades genom kungligt brev för varje stad. Polismästaren kunde således samtidigt vara både domare och chef för polisen, men domstolsfunktionen kunde också överlämnas till en särskild polisdomare. Stockholm fick polisdomstol år 1864. Polisdomstolen handhade en del ordningsmål som kämnärsrätt tidigare handlagt men kunde också döma i ett litet antal tvistemål, brott mot näringslagstiftning och trafikmål. Från polisdomstolen överklagade man till hovrätt, inte till rådhusrätt. Polisdomstol fanns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Karlskrona, Helsingborg, Eskilstuna, Uppsala och Gävle fram till 1947. Enligt lag om införande av nya rättegångsbalken övertog då rådhusrätten polisdomstolens mål.

Hovrätten

Hovrätten inrättades 1614 efter tysk förebild för att då ersätta kungen som högsta instans. Redan efter några år återinfördes dock möjligheten att vädja till kungen. Högsta domstolen inrättades 1789 för att ersätta kungen. Till hovrätten hörde advokatfiskalsämbetet fram till 1970. Svea hovrätt tillkom 1614, därefter kom hovrätter i Åbo för Finland och i Dorpat för de baltiska provinserna. Göta hovrätt inrättades 1634 för Götalandskapen. Enligt 1734 års lag överklagade man direkt till hovrätt från häradsrätt i brottmål, men i tvistemål måste man gå till lagmansrätt som andra instans fram tills den avskaffades 1849. Hovrätten prövar numera domar från tingsrätt och är första instans, om underrättsdomare anklagas i samband med tjänsteutövning. Hovrätten skulle från början granska samtliga domar som medförde dödsstraff, dvs dessa verkställdes inte förrän hovrätten godkänt dem. I hovrätten dömde jurister, som skulle kunna korrigera underrätters felaktiga domar. Hårda domar i underrätt kunde även mildras i hovrätt. Det var även möjligt att vända sig till hovrätt med klagomål över landshövdingens utslag i utmätningsmål ­ landshövdingen var överexekutor. Landsförräderi gick direkt till hovrätten, liksom stämplingar mot kungen, kungahuset eller rikets frihet. Tvister om arv efter adelsmän samt förmynderskap över dessas barn behandlades av hovrätt enligt adelns privilegier 1723. Hovrätten dömde också i brottmål, där adelsman förverkat liv, ära, adlig frihet, gods eller arvsrätt, liksom i fråga om dueller och andra slagsmål mellan adelsmän. Domaren på orten fick rannsaka i dessa mål men inte döma. En del av detta adelsprivilegium upphävdes år 1864 men den ekonomiska delen först 1916. I och med SFS 1915:577 upphävdes 1723 års privilegier. Hovrätten hade dock överinseende över fastställda adliga förmynderskap t o m 1924. Chefen för en hovrätt kallas hovrättspresident.

Högsta domstolen

Högsta domstolen grundades av Gustav III efter Riksdagen 1789, då man infört Förenings- och säkerhetsakten. Dess ställning är grundlagsfäst i regeringsformen. Ledamöterna skall vara minst 14 stycken och måste vara lagfarna domare. De tituleras justitieråd och utses av regeringen. Regeringen utser också en av dem till ordförande. Högsta domstolen är sista instans i tvistemål, brottmål och ärenden som har avgjorts av hovrätt. Dess huvuduppgift är att skapa prejudikat (vägledande avgöranden). Fram till 1949 hade Högsta domstolen sina lokaler i de nuvarande Ordenssalarna på Stockholms slott. Därefter har domstolen haft sitt huvudsakliga säte i Bondeska palatset i Stockholm. Sedan juni 2004 är hela verksamheten samlad i palatset. Bilden visar en avdelning av Högsta domstolen i Svärdsordens sal på Stockholms slott, cirka 1900. Wikipedia. Hos de allmänna förvaltningsdomstolarna är Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare regeringsrätten) högsta instans.

Övriga domstolar

Utöver de ovan nämnda domstolarna fanns även ett antal specialdomstolar samt förvaltnings- och skattedomstolar. Stockholms kammarrätt har sitt ursprung i Kammarkollegium, som i början av 1600-talet inrättades för att pröva ärenden rörande räkenskaper för kronans egendom. De allmänna förvaltningsdomstolarna har till främsta uppgift att lösa konflikter mellan enskilda personer och statliga eller kommunala myndigheter. Skattemålen är den största gruppen, dit de kommer när beslut av skattemyndighet överklagas. Exempel på specialdomstolar: borgrätt, slottsrätt, kommissorialrätt, domkapitel, hallrätt och militärdomstolar.