Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2016-12-26

Inledning

Det kan vara intressant att känna till de lagar och förordningar som styrde våra förfäders liv. Vilka var förordningarna, vilka var brotten och vilka straff utmättes? De tidigaste lagarna var olika för landsbygd och städer. Ett exempel på det är Magnus Ladulås lands- och stadslagar från 1350. År 1686 fick vi en speciell kyrkolag och 1734 en helt ny lag som gällde i hela landet, landsbygd och stad. I Finland gällde samma lagar som i Sverige.

Ingen religionsfrihet

Vad gäller religionen måste man komma ihåg att det inte fanns någon religionsfrihet. Efter Gustav Vasa och reformationen måste samtliga medborgare tillhöra den lutherska läran. Andra trosbekännare förföljdes och straffades, ofta med döden. Alla religiösa sammankomster utanför den svenska gudstjänstordningen var förbjudna. Detta gällde även litteratur om andra religioner, sk. kättersk litteratur. Detta slog hårt mot katolikerna och andra religioner. Det var även plikt att närvara i kyrkan på sön- och helgdagar. Frånvaro kunde ge böter. Ofta hade man också sina bestämda platser i kyrkan och då kunde prästen lätt se om någon saknades. Viss religionsfrihet infördes 1858 och full religionsfrihet 1951.

Kontroll av medborgarna

Både lagar och skatter var till för att säkra ordningen i landet och därmed överheten samt att ekonomiska medel fanns tillgängliga för att styra landet. En av de äldsta skatterna är fastighetsskatten. Det var i första hand jordägare som beskattades. Av jordeböckerna framgick vad varje hemman skulle betala i skatt. Mycket av skatten erlades i natura, exempelvis smör. Det var därför viktigt för maktapparaten att känna till vilka som var jordägare samt senare även känna till hela befolkningen bl.a. för att kunna skriva ut soldater för krigstjänst. Befolkningen skulle dels mantalsskrivas och dels kyrkobokföras. 1686-års kyrkolag innebar bl.a. att samtliga födelser, dödsfall och vigslar skulle registreras i församlingen. Senare även förande av husförhörslängder. Husförhörslängderna var bland annat till för att kontrollera folkets kunskaper. Särskilt läskunnigheten kontrollerades. Det var viktigt att alla kunde läsa bibeln och överhetens påbud. Bristande förmåga att läsa kunde vara ett äktenskapshinder. Både lagar och den indelning av landet som infördes var i mångt och mycket inriktat på att ha denna kontroll av befolkningen. Redan under Gustav Vasa indelades landet i socknar och städer, församlingar och stift, härader och län/ståthållarskap.

Kyrkan / Den världsliga makten

Gustav Vasa begränsade kyrkans ekonomiska makt men dess inflytande var fortfarande mycket stort. Detta var speciellt tydligt ute i socknarna där prästen var den främste i socknen. Han var den som studerat och hade kontakter med överheten. Man bad ofta prästen om hjälp med andra saker än andliga, t.ex. att författa ett brev eller få hjälp med att tyda ett brev osv. Undervisningen var en kyrklig angelägenhet. Kontroll av läskunnigheten gjordes vid husförhören. Den högre utbildningen var fram till 1700-talet i stort sett enbart till för att utbilda präster. 1842 infördes folkskolan och där var prästen en naturlig medlem av skolrådet. Kristendom, bibelkunskap, katekesen etc var de viktigaste skolämnena. Också den sociala vården hade kyrkan ansvar för. Fattighuset låg ofta i närheten av kyrkan. Socknarna hade en självstyrelse och leddes av en sockenstämma. I sockenstämman ingick de sk. sexmännen. Det var sex förtroendevalda män och även här ingick kyrkoherden. På sockenstämman hanterades frågor om socknens angelägenheter, om kyrkan och prästgården, sockenhantverkare, fattigvård och undervisning samt enklare brottmål. År 1862 kom kommunallagarna som nu skilde på den kyrkliga och den borgliga kommunen. Kyrkans angelägenheter var församlingen och styrdes av kyrkostämman. Utbildningen förblev kyrkans ansvar medan fattigvården överfördes till kommunens ansvar.

Lagar och förordningar

Äktenskapet

Det har ej alltid varit obligatoriskt med kyrklig vigsel för att binda två personer i ett äktenskap. Det blev obligatoriskt förts med 1734- års lag. Tidigare var trolovningen lika bindande som en vigsel. Borgerlig vigsel kom först i slutet av 1800-talet och från 1908 jämställs borgerlig och kyrklig vigsel. Lysning Innan äktenskap kunde ingås skulle det lysas, dvs äktenskapet skulle tillkänna ges i kyrkan, vanligen i tre söndagar i rad, för att eventuella hinder mot äktenskapet skulle kunna anföras. Lysningsförfarandet fanns kvar ända till 1969. Hinder mot äktenskap Ett hinder mot äktenskap var allt för nära släktskap. Detta krav var redan tidigt noga reglerat och mycket strängt. Först 1845 tilläts kusingiften. Dispens kunde dock alltid sökas. Ett annat hinder var den sk. sorgetiden. Man var tvungen att vänta en viss tid innan man fick gifta om sig. För änkor var detta ett år och för änklingar 6 månader. Kvinnans längre sorgetid var bl.a. till för att eventuella faderskapsfrågor skulle kunna avklaras först. I samband med dödsfall skulle vidare barnen först avvittras, dvs deras arv skulle skiftas från boet innan änkan/änklingen fick gifta om sig. Detta var för att skydda barnen så att inte den nya styvföräldern skulle kunna förstöra arvet. Ett problem som förekom under krigstider var tvegiften. Det hände att exempelvis soldater som tagits som krigsfångar kunde återvända till sina hemtrakter många år efteråt och finna att hustrun gift om sig i tron att mannen stupat. Äktenskap nr 2 blev då ogiltigt med konsekvenser framför allt för eventuella nya barn. Kvinnors myndighet Kvinnor kunde ej bli myndiga. Före äktenskapet var fadern förmyndare. Enligt 1734-års lag krävdes faderns samtycke (eller äldsta broderns om fadern var död) för att en kvinna skulle få gifta sig. Genom äktenskapet blev den äkta mannen hustruns förmyndare och fick ansvaret för hennes förmögenhet och tillgångar. Mannen var även ensam förmyndare av barnen (Denna bestämmelse gällde fram till 1950). Först som änka kunde en kvinna bli myndig och ta eget ansvar för sitt liv. Om en änka gifte om sig blev hon åter omyndig. Ogift kvinna kunde från 1858 söka tillstånd att bli myndig då hon fyllt 25 år. Från 1863 blev dock alla kvinnor automatiskt myndiga vid 25-års ålder och från 1884 fick kvinnan samma myndighetsålder som mannen, 21 år. Från 1974 gäller 18 år som myndighetsålder. Gifta kvinnor stod dock kvar under mannens förmyndarskap fram till 1920. Skilsmässa Under den katolska tiden var skilsmässor ej tillåtna. Efter reformationen kunde ett par skiljas i två fall: Horsbrott Övergivande. Att begära skilsmässa var dock en lång och besvärlig procedur. Först skulle förlikning ske, sen skulle makarna varnas och därefter leva åtskilda i ett år. 1810 kom en ny skilsmässolag som gjorde det något lättare att skiljas. Ett snabbare förfarande kunde tillämpas vid horsbrott eller om mannen gjort sig skyldig till grov misshandel. Kusingiften Giftermål mellan två kusiner var helt förbjudet fram till 1680. Under perioden mellan 1680 och 1844 var det fortfarande otillåtet med giftermål mellan kusiner men det gick att mot en avgift få tillstånd från kungen. Detta gjorde att det framförallt var inom adeln som kusingiften blev vanliga. Först år 1844 tog riksdagen bort kravet på godkännande från kungen, så från 1845 är kusinäktenskap fullt lagliga . Idag är det även tillåtet med giftermål mellan halvsyskon efter tillstånd från länsstyrelsen.

Hor och lönskaläge

Förbindelser mellan två ogifta som ej stod i skyld- eller svågerskap med varandra kallades för lägermål eller lönskaläge. Detta var straffbart ända fram till 1855. Enkelt hor Förbindelser mellan en ogift och en gift kallades för enkelt hor. Straffet var dödsstraff och tingsrätterna dömde också dödsstraff men nästan alltid omvandlade hovrätten straffet till böter. Bötesbeloppet var 80 daler för den gifta och 40 daler för den ogifta. Detta var mycket höga böter som inte alltid kunde betalas. Då omvandlades straffet till kroppsstraff. För kvinnan vanligen spöstraff men för mannen i regel gatlopp. Sex gatlopp motsvarade då 80 daler. 1653 ändrades också lagen så att enkelt hor straffades med enbart böter och böterna skulle dömas ut redan på tinget och rådstugor. Dubbelt hor Förbindelser mellan två gifta kallades för dubbelt hor och var tidigare belagt med dödsstraff. Dödsstraffet gällde under hela 1600-talet utan nåder. Detta luckrades sedan upp under 1700-talet. Incest och våldtäkt Incest och våldtäkt straffades också med döden. Plikta i kyrkan för brottet I alla domar med horsbrott (utom för de med dödsstraff) ingick också att de dömda skulle "stå uppenbar skrift". Detta innebar att brottet även skulle pliktas i kyrkan. De skyldigas namn meddelades under gudstjänsten och de skyldiga skulle bekänna sina synder. Inne i kyrkan fanns en särskild pliktpall, den sk. horpallen som de syndande fick stå på under gudstjänsten. Vidare var det vanligt att de dömda fick stå vid kyrkdörren ett antal söndagar i rad med blottade axlar och ris i handen. Detta var naturligtvis mycket förnedrande. 1741 ändrades denna pliktning i kyrkan till en enskild förrättning i sakristian. 1855 avskaffades även detta straff. 1864 avskaffades utomäktenskapliga förbindelser som brott. Efter detta kunde äktenskapsbrott dras inför tinget enbart om kvinnan stämde mannen för att få faderskapet erkänt.

Oäkta barns ställning

Ett barn som fötts utanför äktenskapet kallades för oäkta barn. Oäkta barn hade en mycket sämre status än andra barn. Äktenskapsbrott sågs ej med blida ögon av kyrkan och samhället och även barn som föddes under sådana omständigheter fick lida för det. Ett oäkta barn fick ej ärva någon av föräldrarna och kunde ej välja vissa yrken. De hade även svårt att hitta giftemålspartner. Oäkta flickor hamnande ofta i samma situation som sin moder. Barnadödligheten var stor bland oäkta barn då de levde under mycket dåliga ekonomiska och sociala förhållanden. Oftast var det enbart modern och barnet som drabbades. Faderskapet efterfrågades sällan. Det var i regel modern som fick plikta för brottet och böta. (Under 1600-talet drabbades i regel både mannen och kvinnan lika hårt.) Det var en stor "skam" för kvinnan att föda ett barn som ogift och det hände emellanåt åt att modern inte såg någon annan utväg än att döda det nyfödda barnet. Om detta upptäcktes ledde det till döden för modern. Många oäkta barn lämnades bort som fosterbarn. Man måste dock skilja på sk. lösa förbindelser och sådana som senare ledde till äktenskap. Faderskapet kunde då erkännas i samband med vigseln. Efter vigseln räknades barnet som äkta. Fadern kunde också ställa upp då modern kyrktogs efter födseln. Detta var att likna vid en trolovning och betraktas som ett erkännande av barnet. Barn som tillkommit genom våldtäkt räknades också som äkta. 1866 fick oäkta barn viss arvsrätt efter modern och 1905 full arvsrätt efter henne. Först 1970 fick oäkta barn full arvsrätt efter fadern.

Arv

Huvudregel sen medeltiden (Birger Jarls arvslag) har varit att en son ärvde dubbelt mot dotter. Detta var enligt landskapslag, enligt stadslag ärvde de lika. Arv efter präst fördelades enligt stadslag. Lika arvsrätt mellan män och kvinnor infördes 1845. Om bröstarvingar saknades kunde till och med mycket avlägsna släktingar ärva. Det gällde då att bevisa släktskap med den avlidna. Att hitta ett dylikt arvsmål kan därför vara givande för en släktforskare. Sedan 1734 har gällt att makar skall ha ut sin giftorätt och hustru dessutom sin morgongåva innan boet skiftades. 1929 begränsades omfattningen på vilka släktingar som kan ärva. Exempelvis kan kusiner inte längre ärva. Testamente 1686 kom nya bestämmelser som reglerade testamenten. Man fick exempelvis ej testamentera bort arvejord. Endast myndiga personer kunde upprätta testamente och kvinnor kunde enbart testamentoriskt förfoga över sin giftorättsandel. 1857 avskaffades reglerna om att arvejord ej fick testamenteras bort. Dock infördes bestämmelser om att bröstarvingar inte kunde göras arvlösa, dvs de hade rätt till sin laglott. För att hålla fastigheter, slott etc inom familjen infördes 1686 möjlighet att skapa sk. fideikommiss. Detta innebar att exempelvis en fastighet skulle ärvas av äldste sonen, sedan dennes äldste son osv. En fideikommiss kunde ej säljas utan enbart avkastningen kunde disponeras av innehavaren. Efter 1930 kunde inga nya fideikommiss instiftas och från 1963 skall de avvecklas då siste innehavaren avlidit. Bouppteckning I 1734-års lag infördes bestämmelser om bouppteckning. I regel skall alla dödsfall upptecknas inom tre månader efter dödsfallet och sedan inlämnas till rätten vid nästa ting. I dag betalar vi en arvsskatt men tidigare betalades en avgift ut på en 1/8-del av behållningen efter en bouppteckning. Denna avgift gick till socknens fattigkassa. I en bouppteckning kan man stöta på uttryck som bakarv och sunderkull/samkull. Bakarv innebar att förälder ärvde barn. Sunderkull innebär barn som är halvsyskon, helsyskon kallades samkull.

Fastigheter

Ägande av jord har, som tidigare nämnts, i alla tider varit hårt reglerat. Det var i första hand jordägarna som skulle betala skatt och därmed var det viktigt för staten att veta vilka som ägde jord. Att överlåta jord var därmed också reglerat. Arvejord fick ej säljas till utomstående hur som helst. Släkten hade förköpsrätt. Detta gällde även testamentering av arvejord. Förköpsrätten fanns kvar till 1863. Hemmanet skulle först uppbjudas vid tre tillfällen innan köp kunde verkställas. Därefter skrevs sk. fastebrev och inskrivning i domboken verkställdes. Jord som köpts kallades avlingejord. Dåtidens fastighetsregister var jordeböckerna och infördes av Gustav Vasa redan 1540. Precis som nu fanns även förr byggnadsstadgor som reglerade hur man fick bygga, exempelvis avstånd till grannes tomt, hur brandfarliga byggnader skulle placeras etc. Andra pålagor som drabbade jordägarna var väghållning, plogning på vintern, underhåll av socknens byggnader såsom kyrka, prästgård, tingshus, fattighus etc. Jakt på egen mark fick inte heller bedrivas utan inskränkningar. Kronan och adeln hade rätt till älg och rådjur, sk. jaktregal. Först 1789 fick även bönderna jaga dessa djur. All ek var i princip fridlyst. Dessa träd tillhörde kronan och användes bl.a. till skeppsbygge. Att olovandes fälla ek innebar dryga böter för den som ertappades. Detta förbud att fälla ek för eget bruk togs bort 1875. Detta påbud om eken berörde dock ej norrlandsbönderna då eken ej går norr om Dalälven. Ytterligare ett påbud som i högsta grad berörde bönderna var skiftesstadgorna. Sedan urminnes tider var bondgårdarna samlade i byar. Jorden var fördelad i många små tegar där varje bonde hade sin andel, sk. solskiftade tegar. Dessa tegar blev allt mindre genom arvskiften. Storskifte genomfördes 1749 varvid bönderna fick sina åkertegar sammanförda till större bitar. I början av 1800-talet kom enskiftet som i princip innebar att varje bonde skulle ha en sammanhängande åkerareal. Detta innebar dock att de gamla byarna upplöstes och gårdarna flyttades ut till respektive jordägares areal. Detta var en förändring som socialt medförde negativa aspekter men ekonomiskt gav gott resultat. 1827 kom laga skifte som ersatte tidigare stadgor. 1628 inrättades lantmäteriväsendet. I samband med dessa skiften så kartlades byar och socknar.

Handel

Handeln var givetvis hårt reglerad och fick enbart bedrivas i städerna. Vissa städer hade rätt att bedriva handel med utlandet (stapelstäder) medan de flesta enbart hade rätt att bedriva inrikeshandel (uppstäder). Mellan 1636 - 1765 skulle all handel till och från norrland gå via Stockholm. På landsbygden fick ingen handel bedrivas. Ett undantag var dock marknader. För att få föra in varor i städerna fick man erlägga tull. För att få bedriva handel måste man dessutom vara borgare, dvs inneha burskap i staden. Hantverkare skulle tillhöra sitt skrå. Vissa hantverkare hade tillstånd att verka på landsbygden t.ex. skräddare och skomakare. De skulle dock utses av sockenstämman och få fullmakt från landshövdingen. Skråtvånget avskaffades 1846. Först 1864 infördes fri näringsfrihet. Nu kunde även handelsbodar öppnas på landbygden, förutsatt att det var mer än tre mil till närmaste stad. För företag kom en första aktiebolagslag 1848. Konkurser har varit reglerade sen 1767 då en konkurslag infördes. Postväsendet inrättades 1636. Vissa bönder fick, mot skattelindring, uppdrag att befordra posten på en viss vägsträcka, vanligen 1 - 2 mil.

Socialvård

Socialvården eller fattigvården som det hette förr stod kyrkan för. Vården byggde dock på att släkten tog hand om sina gamla och sjuka. Om släkt saknades fick varje gård ta sitt ansvar i tur och ordning, dvs gårdarna hade skyldighet att ta sk. fattighjon, inklusive barn till fattiga eller föräldralösa barn. Ett visst bidrag utgick för detta. Detta skedde efter principen "lägstbjudande", dvs de som krävde minst ersättning fick hjonen/barnet. Detta pågick ända fram till 1918. 1763 infördes regler om att varje socken skulle ta hand om sina fattiga. Utsocknes fattig förbjöds att flytta och fattiga skulle tigga i sin egen socken. Redan 1642 kom regler om fattigstugor men dessa började byggas först på 1700-talet och de stora fattighusen mot slutet av 1800-talet. Dessa hus skulle vara mer eller mindre självförsörjande, dvs de intagna skulle delta i allt arbete i huset. På så sätt behövdes inte personal i någon större omfattning. 1862 i och med kommunallagarna överfördes socialvården till kommunen/socknen. Att vara fattig och driva runt i bygden, dvs arbetslös, var i princip brottsligt. Man var då försvarslös och kunde tas ut till tvångsarbete eller krigstjänst. Att vara berusad på allmän plats, fylleri, har varit straffbart sen 1730-talet och fram till 1976. Överst på sidan

Brott och straff

Domstolar

Redan på medeltiden infördes i hela landet Häradsting eller Häradsrätter på landsbygden och Kämnersrätter i städerna. Som andra instans fanns Lagmansrätter på landsbygden och Rådhusrätter i städerna. Som tredje instans fanns Hovrätterna. Den högsta instansen var Konungen. Kungens domsrätt blev under 1700-talet tilldelad en avdelning av rikets råd, Justitierevisionen. Denna avdelning blev ett eget ämbetsverk 1789 med namnet Högsta Domstolen. Lagmansrätten omfattade minst ett landskap och handlade överklaganden på tvistemål. Brottsmål togs enbart upp om de hade anknytning till något tvistemål. År 1849 upphävdes Lagmansrätten och Kämnersrätten. Första instans i städerna blev nu Rådhusrätten. Vid båda skulle man föra protokoll. Dessa kallades i rådhusrätten för tänkeböcker. Instanserna blev nu tre. Kämnersrätten handlade tvistemål och enklare brottsmål. Den första hovrätten inrättades 1614 och var Svea hovrätt. Fler hovrätter inrättades efterhand, exempelvis Göta Hovrätt 1634. Hovrätterna skulle även övervaka de lägre domstolarna. För adeln var Hovrätten första instans. De kunde även utgöra första instans vid grova brottsmål som landsförräderi och majestätsförbrytelser. Hovrätten var även första instans för brott begångna av tjänstemän och ämbetsmän. Enligt 1734-års lag skulle Häradsting hållas tre gånger per år, vinter, sommar och höst, sk. lagtima ting. Dessa skulle kungöras i kyrkorna. Mellan dessa ting kunde hållas särskilda ting, sk. urtima ting. Dessa hölls om något allvarligare brott inträffat. Rådhusrätten sammanträdde efter 1734 tre gånger i veckan. Rådhusrätten var en del av stadens råd, som fungerade som domstol. De nämndemän som ingick i häradsrätten valdes före 1823 av häradsdomaren själv. Efter 1823 hade bönderna rätt att välja nämndemän via sockenstämman. Den till tjänsteåren äldste nämndemannen kallades för häradsdomare. Nämndemännen var tolv till antalet (vanligen bönder) och kallades även för tolvmän. I norra Sverige kallades Häradsrätten ofta för Tingsrätt.

Straff

När man dömde i domstolarna tidigare var alla brott straffbara. Några förmildrande omständigheter tog man ej hänsyn till. Villkorlig dom existerade ej. Straffen skulle vara fostrande och avskräckande. Däremot graderades brotten, man skilde på grov stöld och stöld av mindre värde, sk. snatteri. Man gjorde också skillnad på mord och dråp. Man tog också i straffsatsen hänsyn till om brottet upprepades. För "fjärde resan stöld" kunde man dömas till hängning. Husaga var tillåten, men ej misshandel. Ursprungligen fanns enbart två straffsatser, böter eller dödsstraff. I vissa fall även skamstraff. Med skamstraff menades att stå eller sitta och skämmas inför befolkningen. Att hamns i kyrkostocken var ett sådant straff. Offret satt då fast med benen i en stock. Förbipasserande kunde spotta eller kissa på offret eller uttala förnedrande ord. Ett annat skamstraff var att stå fjättrad vid skampålen. En tjuv kunde få stå fjättrad vid pålen med tjuvgodset i famnen på en öppen plats och skämmas Vidare kunde rätten förklara den dömde som fredlös eller till och med landsförvisas. Ett fruktat straff var att dömas till "vatten och bröd". Fängelsestraff infördes först på 1600-talet och var mer i form av straffarbete. De fängelser som då byggdes var allmänfängelser med stora salar (fängelsehålor) där alla fångar blandades. Cellfängelser kom först på 1840-talet. En åtalad kunde svära sig fri. Det krävdes då att den åtalade nekade till brottet och kunde åberopa 12 hederliga män som intygade att den åtalade var en hederlig man som ej kunde ha utfört dådet. Denna rätt togs efterhand bort. Antal dödsstraff minskade genom 1864-års strafflag och den sista avrättningen ägde rum 1910. Dödsstraffet avskaffades 1921. Under 1600-talet bestraffades alla stölder vars värde översteg en viss summa med döden. Enligt 1653-års strafförordningen gick denna summa vid 60 daler. Tidigare var detta belopp betydligt lägre. Nu avrättades inte alla tjuvar som dömdes till döden utan många fick straffen omvandlade. Återfallsförbrytare hade dock ingen nåd att vänta. I 1734-års lag ändrades beloppet vid stöld för dödsstraff till 100 daler vid tredje resan samt vid fjärde resan direkt dödsstraff oberoende hur stort beloppet var. Redan 1740 skärptes lagstiftningen ytterligare. Alla inbrottsstölder bestraffades med hängning. 1746 bestraffades stöld ur brev med döden och 1748 hängdes häst- och boskapstjuvar. 1766 blev det ficktjuvarnas tur att hängas och 173 räckte det med att mjölka grannens kor för att dömas till döden. Först 1864 mildrades strafflagen. Mellan 1800 och 1864 avrättades 644 personer i Sverige. För riktigt bestialiska brott kund kvalificerat dödsstraff utdömas. Med detta menas ett skärpt dödsstraff. Meningen var att det skulle finns en symbolisk anknytning mellan brottet och straffet som underströk det svåra brottet. Som ett tillägg till domen dömdes även brottslingen till ytterligare ett straff. Några exempel på detta är. högra handens avhuggande samt halshuggning; halshuggning åtföljt av stegling (för män) eller halshuggning åtföljt av bränning på bål (för kvinnor). Den hårdaste formen av kvalificerat dödsstraff drabbade de som "begått våld på skeppsbrutna, så att döden därav följer". Gärningsmannen skulle då rådbråkas och därefter läggas på stegel och hjul. Se vidare "avrättningsmetoder". Inför avrättningar: Hovrätten avkunnade dödsdomar och dessa stadsfästes sen av Kungl. Maj:t. Detta blev startskottet för förberedelserna inför en avrättning. Landshövdingen fick i uppdrag att bestämma tid och plats för avrättningen. Kronofogden förde det högsta befälet på avrättningsplatsen och under honom sorterade länsmannen vilken ansvarade för ordningen på platsen. En vaktstyrka, spetsgården, såg till att länsmannens direktiv följdes. Dödsdomen lästes upp av kronofogden innan offret anlände. Denne hade redan fått domen uppläst i fängelset. Från fängelset till avrättningsplatsen fraktades den dödsdömde i en kärra där han satt bakbunden och i förekommande fall även slagen i bojor. Prästen kunde följa med på färden men i regel väntade han vid avrättningsplatsen. Som en sista gest mot den dödsdömde fick han stanna vid en krog på vägen för att ta en sup. Ytterligare en sup väntade på schavotten. Rätten till styrketår finns inskriven i 1734-års lag. Ingen avrättning fick ske på sön- eller helgdagar eller ens inpå en sådan dag. Ända in på 1800-talet hade prästerna förutom att "omvända syndare" till uppgift att ta av den dömdes ytterkläder och knyta en ögonbindel på honom samt lägga hans nacke på stupstocken. Personliga tvister: Det var mycket vanligt förr att man drog varandra inför domstol, dvs man använde ofta domstolarna till att lösa personliga konflikter, sk. civilmål. Det kunde vara allt från ett okvädningsord till en örfil, slagsmål eller en avslagen hatt. Det gällde nämligen en persons heder. Utan heder var en människa ärelös och saknade social status. En förlorad heder måste återställas. I rätten kunde detta ske genom att man fick ekonomisk gottgörelse, en ursäkt samt social upprättelse. Till de ärelösa och utan heder räknades också de fattiga, egendomslösa som hade svårt att hävda sig i samhället. Den vanligaste straffsatsen för brott var böter. En viktig anledning till detta var att den dömde skulle betala kompensation till de drabbade, man skulle gottgöra sig. Detta system hade dock en svaghet. Alla hade ej medel att betala böterna och ofta var det de fattigaste som dömdes. Vidare innebar det att de besuttna kunde köpa sig fri. Om böter ej kunde betalas omvandlades straffet till spöstraff eller gatlopp. Under 1700-talet till fängelse på vatten och bröd. På 15- och 1600-talet kunde man också dömas till stympning. Exempelvis kunde man mista sina öron, näsa osv. Mer om straffsatsen "vatten och bröd". 1734 fanns följande bötesskala: Avhuggen tumme - 30 daler, övriga fingrar 15 daler, utslaget öga 50 daler, brutet ben 20 daler. Om böter ej kunde betalas kunde ett bötesbelopp på 40 daler exempelvis ersättas med 4 gatlopp, 80 daler 6 gatlopp etc. Det civila gatloppet innebar att ca: 50 män ställdes upp i två rader, försedda med spön eller käppar. Den dömde skulle sen med bar rygg gå ett antal gånger mellan raderna samtidigt som han slogs med spöna. Normalt krävde man att minst två män från varje socken i häradet ställde upp i leden. Det var dock ej lätt att få folk att ställa upp. Vägran kunde bestraffas. Gatlopp togs senare bort som civilrättsligt straff, kvar var dock spöstraffet. Utanför alla häradsrätter och rådhusrätter fanns spöpålen, den sk. kåken. Spöslitning utdömdes i par och ett par innebar tre slag. Maxstraffet för en man var 40 par och för en kvinna 30 par. För männen användes piska och för kvinnor ris. Dödsstraff och fysiskt grymma straff reserverades för de grövsta brotten. Detta i avskräckande syfte i ett samhälle som saknade medel att spåra upp brottslingar. Länsmän och fogdar kom allt mer att bevaka statens intressen i vid domstolarna under 1600-talet. Vidare tillsattes nya tjänster för att bevaka statens intressen, bl.a. kronokommissarier och stadsfiskaler. De skall dock ej jämställas med poliser då deras ansvar var att skydda statens intressen ex. olaga skogsavverkning och tjuvjakt. Vid hantering av konflikter mellan privatpersoner fick dessa själv ta initiativet att mål väcktes, skaffa vittnen och bevis samt föra sin egen talan. Först under 1800-talet kom advokater att spela någon roll i brottmål i Sverige. Under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet börjar dock domstolarna själva ta initiativ för att utröna sakförhållanden i ett mål. Länsmän, kommissarier och landsfiskaler kom då också att mer agera åklagare även vid stölder, våldsbrott etc. En början till ett modernare polis- och åklagarsystem. Var tid har sina brott 1400- och 1500-tal domineras av våldsbrott och brott mot statliga förordningar. 1600-tal domineras av mål rörande utomäktenskapliga förbindelser, hor. 1700-tal kännetecknas av skuldmål och ekonomiska tvister, civilmål. 1800-tal. Nu ökar våldsbrotten igen. 1900-tal. under detta århundrade, framförallt under senare halvan har vi en markant ökning av stöldbrott. Att vissa brottmål ökar i antal beror inte enbart på ett ökat antal brott utan också på ändrad praxis under årens lopp.

Stadsvakten

Något modernt polisväsende fanns ej förrän långt in på 1700-talet. I städerna fanns dock stadsvakten som hade till uppgift att svara för ordningen i staden och att bemanna stadsportarna, se till att tull erlades och att portarna öppnades respektive stängdes i tid på morgon och kväll. Stadsvakten hade även ansvar för brandvakten i staden. Under gudstjänsten skulle även stadsvakten gripa alla som ej gick i kyrkan om de inte hade legitima skäl att utebli. Stadsvakten var organiserade på militärt sätt. I Stockholm fanns Stockholms stads Companie, uppsatt av Stockholms borgerskap. På 1710-talet bestod de av 148 man med en stadskapten i spetsen. Han var sekunderad av 3 officerare 5 underofficerare och 6 korpraler indelade på 6 rotar. Många av de gemena i leden var krigsfångar från Danmark och Sachsen. Alla var dock mer eller mindre förbrytare som övertalats att gå över till den "goda" sidan. Valet hade bestått av hot om bestraffningar eller utsikt till en fast lön på 60 riksdaler silvermynt per år samt del i böter och beslag. Det sistnämnda lockade de flesta. En stadsvakt kunde även tjäna en extra slant i form av drickspengar på eskortuppdrag och hade tillstånda att bedriva hantverk vid sidan om. Stadsvakten i Stockholm bar vid denna tid blå vapenrockar med mörkblått uppslag. Något större förtroende hade ej stadsvakten när det gällde brottmålsundersökningar. I Stockholm fanns Livgardet förlagt. Någon direkt koppling till Stockholm hade inte Livgardet mer än att de var förlagda där. När det gällde krävande brottmålsundersökningar anlitades dock Livgardet som hade en speciell styrka avdelad för detta ändamål. Både Stadsvakten och Livgardet hade rätt att skjuta skarpt. Men det var sällan livgardet hade behov av detta. I regel räckte det med att hota med bajonetterna. Stadsvakten var däremot inte så nogräknade. Nils Hulling, fältväbel i Livgardet till fots, befordrad till fänrik 1717 blev efter många om och men utsedd till ny stadskapten i Stockholm 1720. Under hans ledning grundlades så småningom det svenska polisväsendet efter fransk förebild. Källa: "Kungens sista skärv" av Björn Holm, 1993. Läs mer om stadsvakten och om hur det svenska polisväsendet kom till.

Referenslitteratur:

Släktforskning! Steg för steg av Per Clemensson och Kjell Andersson, tredje upplagan, 1987 (sid 28). Rättshistoria för släktforskare av Barbro Nordlöf, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 1996 Skurkar och vanligt folk, brott och straff i släktforskningen, Sveriges Släktforskarförbunds årsbok 1993 Bilan faller, historien om Elg-Cajsa och rättsskipningen förr i tiden av J Eriksson, E Turlock och I Åberg, 1992 Att dömas till döden, Jonny Ambrius, 1996 Hästskjuts och diligenstrafik. Äventyr, organisation & lag genom 650 år, sid 145 ff, Tommy Eriksson, 1996 Hjert och Tektor, ett kriminalhistoriskt pussel av Lennart Molander, 2001. Döden i skogen, svenska avrättningar och avrättningsplatser, Göran Lager, 2006 Överst på sidan

Lagar och förordningar / Brott och straff

xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Släktforskning Hans Högman
Copyright © Hans Högman  2016-12-26

Inledning

Det kan vara intressant att känna till de lagar och förordningar som styrde våra förfäders liv. Vilka var förordningarna, vilka var brotten och vilka straff utmättes? De tidigaste lagarna var olika för landsbygd och städer. Ett exempel på det är Magnus Ladulås lands- och stadslagar från 1350. År 1686 fick vi en speciell kyrkolag och 1734 en helt ny lag som gällde i hela landet, landsbygd och stad. I Finland gällde samma lagar som i Sverige.

Ingen religionsfrihet

Vad gäller religionen måste man komma ihåg att det inte fanns någon religionsfrihet. Efter Gustav Vasa och reformationen måste samtliga medborgare tillhöra den lutherska läran. Andra trosbekännare förföljdes och straffades, ofta med döden. Alla religiösa sammankomster utanför den svenska gudstjänstordningen var förbjudna. Detta gällde även litteratur om andra religioner, sk. kättersk litteratur. Detta slog hårt mot katolikerna och andra religioner. Det var även plikt att närvara i kyrkan på sön- och helgdagar. Frånvaro kunde ge böter. Ofta hade man också sina bestämda platser i kyrkan och då kunde prästen lätt se om någon saknades. Viss religionsfrihet infördes 1858 och full religionsfrihet 1951.

Kontroll av medborgarna

Både lagar och skatter var till för att säkra ordningen i landet och därmed överheten samt att ekonomiska medel fanns tillgängliga för att styra landet. En av de äldsta skatterna är fastighetsskatten. Det var i första hand jordägare som beskattades. Av jordeböckerna framgick vad varje hemman skulle betala i skatt. Mycket av skatten erlades i natura,  exempelvis smör. Det var därför viktigt för maktapparaten att känna till vilka som var jordägare samt senare även känna till hela befolkningen bl.a. för att kunna skriva ut soldater för krigstjänst. Befolkningen skulle dels mantalsskrivas och dels kyrkobokföras. 1686-års kyrkolag innebar bl.a. att samtliga födelser, dödsfall och vigslar skulle registreras i församlingen. Senare även förande av husförhörslängder. Husförhörslängderna var bland annat till för att kontrollera folkets kunskaper. Särskilt läskunnigheten kontrollerades. Det var viktigt att alla kunde läsa bibeln och överhetens påbud. Bristande förmåga att läsa kunde vara ett äktenskapshinder. Både lagar och den indelning av landet som infördes var i mångt och mycket inriktat på att ha denna kontroll av befolkningen. Redan under Gustav Vasa indelades landet i socknar och städer, församlingar och stift, härader och län/ståthållarskap.

Kyrkan / Den världsliga makten

Gustav Vasa begränsade kyrkans ekonomiska makt men dess inflytande var fortfarande mycket stort. Detta var speciellt tydligt ute i socknarna där prästen var den främste i socknen. Han var den som studerat och hade kontakter med överheten. Man bad ofta prästen om hjälp med andra saker än andliga, t.ex. att författa ett brev eller få hjälp med att tyda ett brev osv. Undervisningen var en kyrklig angelägenhet. Kontroll av läskunnigheten gjordes vid husförhören. Den högre utbildningen var fram till 1700-talet i stort sett enbart till för att utbilda präster. 1842 infördes folkskolan och där var prästen en naturlig medlem av skolrådet. Kristendom, bibelkunskap, katekesen etc var de viktigaste skolämnena. Också den sociala vården hade kyrkan ansvar för. Fattighuset låg ofta i närheten av kyrkan. Socknarna hade en självstyrelse och leddes av en sockenstämma. I sockenstämman ingick de sk. sexmännen. Det var sex förtroendevalda män och även här ingick kyrkoherden. På sockenstämman hanterades frågor om socknens angelägenheter, om kyrkan och prästgården, sockenhantverkare, fattigvård och undervisning samt enklare brottmål. År 1862 kom kommunallagarna som nu skilde på den kyrkliga och den borgliga kommunen. Kyrkans angelägenheter var församlingen och styrdes av kyrkostämman. Utbildningen förblev kyrkans ansvar medan fattigvården överfördes till kommunens ansvar.

Lagar och förordningar

Äktenskapet

Det har ej alltid varit obligatoriskt med kyrklig vigsel för att binda två personer i ett äktenskap. Det blev obligatoriskt förts med 1734-års lag. Tidigare var trolovningen lika bindande som en vigsel. Borgerlig vigsel kom först i slutet av 1800-talet och från 1908 jämställs borgerlig och kyrklig vigsel. Lysning Innan äktenskap kunde ingås skulle det lysas, dvs äktenskapet skulle tillkänna ges i kyrkan, vanligen i tre söndagar i rad, för att eventuella hinder mot äktenskapet skulle kunna anföras. Lysningsförfarandet fanns kvar ända till 1969. Hinder mot äktenskap Ett hinder mot äktenskap var allt för nära släktskap. Detta krav var redan tidigt noga reglerat och mycket strängt. Först 1845 tilläts kusingiften. Dispens kunde dock alltid sökas. Ett annat hinder var den sk. sorgetiden. Man var tvungen att vänta en viss tid innan man fick gifta om sig. För änkor var detta ett år och för änklingar 6 månader. Kvinnans längre sorgetid var bl.a. till för att eventuella faderskapsfrågor skulle kunna avklaras först. I samband med dödsfall skulle vidare barnen först avvittras, dvs deras arv skulle skiftas från boet innan änkan/änklingen fick gifta om sig. Detta var för att skydda barnen så att inte den nya styvföräldern skulle kunna förstöra arvet. Ett problem som förekom under krigstider var tvegiften. Det hände att exempelvis soldater som tagits som krigsfångar kunde återvända till sina hemtrakter många år efteråt och finna att hustrun gift om sig i tron att mannen stupat. Äktenskap nr 2 blev då ogiltigt med konsekvenser framför allt för eventuella nya barn. Kvinnors myndighet Kvinnor kunde ej bli myndiga. Före äktenskapet var fadern förmyndare. Enligt 1734-års lag krävdes faderns samtycke (eller äldsta broderns om fadern var död) för att en kvinna skulle få gifta sig. Genom äktenskapet blev den äkta mannen hustruns förmyndare och fick ansvaret för hennes förmögenhet och tillgångar. Mannen var även ensam förmyndare av barnen (Denna bestämmelse gällde fram till 1950). Först som änka kunde en kvinna bli myndig och ta eget ansvar för sitt liv. Om en änka gifte om sig blev hon åter omyndig. Ogift kvinna kunde från 1858 söka tillstånd att bli myndig då hon fyllt 25 år. Från 1863 blev dock alla kvinnor automatiskt myndiga vid 25-års ålder och från 1884 fick kvinnan samma myndighetsålder som mannen, 21 år. Från 1974 gäller 18 år som myndighetsålder. Gifta kvinnor stod dock kvar under mannens förmyndarskap fram till 1920. Skilsmässa Under den katolska tiden var skilsmässor ej tillåtna. Efter reformationen kunde ett par skiljas i två fall: Horsbrott Övergivande. Att begära skilsmässa var dock en lång och besvärlig procedur. Först skulle förlikning ske, sen skulle makarna varnas och därefter leva åtskilda i ett år. 1810 kom en ny skilsmässolag som gjorde det något lättare att skiljas. Ett snabbare förfarande kunde tillämpas vid horsbrott eller om mannen gjort sig skyldig till grov misshandel. Kusingiften Giftermål mellan två kusiner var helt förbjudet fram till 1680. Under perioden mellan 1680 och 1844 var det fortfarande otillåtet med giftermål mellan kusiner men det gick att mot en avgift få tillstånd från kungen. Detta gjorde att det framförallt var inom adeln som kusingiften blev vanliga. Först år 1844 tog riksdagen bort kravet på godkännande från kungen, så från 1845 är kusinäktenskap fullt lagliga . Idag är det även tillåtet med giftermål mellan halvsyskon efter tillstånd från länsstyrelsen.

Hor och lönskaläge

Förbindelser mellan två ogifta som ej stod i skyld- eller svågerskap med varandra kallades för lägermål eller lönskaläge. Detta var straffbart ända fram till 1855. Enkelt hor Förbindelser mellan en ogift och en gift kallades för enkelt hor. Straffet var dödsstraff och tingsrätterna dömde också dödsstraff men nästan alltid omvandlade hovrätten straffet till böter. Bötesbeloppet var 80 daler för den gifta och 40 daler för den ogifta. Detta var mycket höga böter som inte alltid kunde betalas. Då omvandlades straffet till kroppsstraff. För kvinnan vanligen spöstraff men för mannen i regel gatlopp. Sex gatlopp motsvarade då 80 daler. 1653 ändrades också lagen så att enkelt hor straffades med enbart böter och böterna skulle dömas ut redan på tinget och rådstugor. Dubbelt hor Förbindelser mellan två gifta kallades för dubbelt hor och var tidigare belagt med dödsstraff. Dödsstraffet gällde under hela 1600-talet utan nåder. Detta luckrades sedan upp under 1700-talet. Incest och våldtäkt Incest och våldtäkt straffades också med döden. Plikta i kyrkan för brottet I alla domar med horsbrott (utom för de med dödsstraff) ingick också att de dömda skulle "stå uppenbar skrift". Detta innebar att brottet även skulle pliktas i kyrkan. De skyldigas namn meddelades under gudstjänsten och de skyldiga skulle bekänna sina synder. Inne i kyrkan fanns en särskild pliktpall, den sk. horpallen som de syndande fick stå på under gudstjänsten. Vidare var det vanligt att de dömda fick stå vid kyrkdörren ett antal söndagar i rad med blottade axlar och ris i handen. Detta var naturligtvis mycket förnedrande. 1741 ändrades denna pliktning i kyrkan till en enskild förrättning i sakristian. 1855 avskaffades även detta straff. 1864 avskaffades utomäktenskapliga förbindelser som brott. Efter detta kunde äktenskapsbrott dras inför tinget enbart om kvinnan stämde mannen för att få faderskapet erkänt.

Oäkta barns ställning

Ett barn som fötts utanför äktenskapet kallades för oäkta barn. Oäkta barn hade en mycket sämre status än andra barn. Äktenskapsbrott sågs ej med blida ögon av kyrkan och samhället och även barn som föddes under sådana omständigheter fick lida för det. Ett oäkta barn fick ej ärva någon av föräldrarna och kunde ej välja vissa yrken. De hade även svårt att hitta giftemålspartner. Oäkta flickor hamnande ofta i samma situation som sin moder. Barnadödligheten var stor bland oäkta barn då de levde under mycket dåliga ekonomiska och sociala förhållanden. Oftast var det enbart modern och barnet som drabbades. Faderskapet efterfrågades sällan. Det var i regel modern som fick plikta för brottet och böta. (Under 1600-talet drabbades i regel både mannen och kvinnan lika hårt.) Det var en stor "skam" för kvinnan att föda ett barn som ogift och det hände emellanåt åt att modern inte såg någon annan utväg än att döda det nyfödda barnet. Om detta upptäcktes ledde det till döden för modern. Många oäkta barn lämnades bort som fosterbarn. Man måste dock skilja på sk. lösa förbindelser och sådana som senare ledde till äktenskap. Faderskapet kunde då erkännas i samband med vigseln. Efter vigseln räknades barnet som äkta. Fadern kunde också ställa upp då modern kyrktogs efter födseln. Detta var att likna vid en trolovning och betraktas som ett erkännande av barnet. Barn som tillkommit genom våldtäkt räknades också som äkta. 1866 fick oäkta barn viss arvsrätt efter modern och 1905 full arvsrätt efter henne. Först 1970 fick oäkta barn full arvsrätt efter fadern.

Arv

Huvudregel sen medeltiden (Birger Jarls arvslag) har varit att en son ärvde dubbelt mot dotter. Detta var enligt landskapslag, enligt stadslag ärvde de lika. Arv efter präst fördelades enligt stadslag. Lika arvsrätt mellan män och kvinnor infördes 1845. Om bröstarvingar saknades kunde till och med mycket avlägsna släktingar ärva. Det gällde då att bevisa släktskap med den avlidna. Att hitta ett dylikt arvsmål kan därför vara givande för en släktforskare. Sedan 1734 har gällt att makar skall ha ut sin giftorätt och hustru dessutom sin morgongåva innan boet skiftades. 1929 begränsades omfattningen på vilka släktingar som kan ärva. Exempelvis kan kusiner inte längre ärva. Testamente 1686 kom nya bestämmelser som reglerade testamenten. Man fick exempelvis ej testamentera bort arvejord. Endast myndiga personer kunde upprätta testamente och kvinnor kunde enbart testamentoriskt förfoga över sin giftorättsandel. 1857 avskaffades reglerna om att arvejord ej fick testamenteras bort. Dock infördes bestämmelser om att bröstarvingar inte kunde göras arvlösa, dvs de hade rätt till sin laglott. För att hålla fastigheter, slott etc inom familjen infördes 1686 möjlighet att skapa sk. fideikommiss. Detta innebar att exempelvis en fastighet skulle ärvas av äldste sonen, sedan dennes äldste son osv. En fideikommiss kunde ej säljas utan enbart avkastningen kunde disponeras av innehavaren. Efter 1930 kunde inga nya fideikommiss instiftas och från 1963 skall de avvecklas då siste innehavaren avlidit. Bouppteckning I 1734-års lag infördes bestämmelser om bouppteckning. I regel skall alla dödsfall upptecknas inom tre månader efter dödsfallet och sedan inlämnas till rätten vid nästa ting. I dag betalar vi en arvsskatt men tidigare betalades en avgift ut på en 1/8-del av behållningen efter en bouppteckning. Denna avgift gick till socknens fattigkassa. I en bouppteckning kan man stöta på uttryck som bakarv och sunderkull/samkull. Bakarv innebar att förälder ärvde barn. Sunderkull innebär barn som är halvsyskon, helsyskon kallades samkull.

Fastigheter

Ägande av jord har, som tidigare nämnts, i alla tider varit hårt reglerat. Det var i första hand jordägarna som skulle betala skatt och därmed var det viktigt för staten att veta vilka som ägde jord. Att överlåta jord var därmed också reglerat. Arvejord fick ej säljas till utomstående hur som helst. Släkten hade förköpsrätt. Detta gällde även testamentering av arvejord. Förköpsrätten fanns kvar till 1863. Hemmanet skulle först uppbjudas vid tre tillfällen innan köp kunde verkställas. Därefter skrevs sk. fastebrev och inskrivning i domboken verkställdes. Jord som köpts kallades avlingejord. Dåtidens fastighetsregister var jordeböckerna och infördes av Gustav Vasa redan 1540. Precis som nu fanns även förr byggnadsstadgor som reglerade hur man fick bygga, exempelvis avstånd till grannes tomt, hur brandfarliga byggnader skulle placeras etc. Andra pålagor som drabbade jordägarna var väghållning, plogning på vintern, underhåll av socknens byggnader såsom kyrka, prästgård, tingshus, fattighus etc. Jakt på egen mark fick inte heller bedrivas utan inskränkningar. Kronan och adeln hade rätt till älg och rådjur, sk. jaktregal. Först 1789 fick även bönderna jaga dessa djur. All ek var i princip fridlyst. Dessa träd tillhörde kronan och användes bl.a. till skeppsbygge. Att olovandes fälla ek innebar dryga böter för den som ertappades. Detta förbud att fälla ek för eget bruk togs bort 1875. Detta påbud om eken berörde dock ej norrlandsbönderna då eken ej går norr om Dalälven. Ytterligare ett påbud som i högsta grad berörde bönderna var skiftesstadgorna. Sedan urminnes tider var bondgårdarna samlade i byar. Jorden var fördelad i många små tegar där varje bonde hade sin andel, sk. solskiftade tegar. Dessa tegar blev allt mindre genom arvskiften. Storskifte genomfördes 1749 varvid bönderna fick sina åkertegar sammanförda till större bitar. I början av 1800-talet kom enskiftet som i princip innebar att varje bonde skulle ha en sammanhängande åkerareal. Detta innebar dock att de gamla byarna upplöstes och gårdarna flyttades ut till respektive jordägares areal. Detta var en förändring som socialt medförde negativa aspekter men ekonomiskt gav gott resultat. 1827 kom laga skifte som ersatte tidigare stadgor. 1628 inrättades lantmäteriväsendet. I samband med dessa skiften så kartlades byar och socknar.

Handel

Handeln var givetvis hårt reglerad och fick enbart bedrivas i städerna. Vissa städer hade rätt att bedriva handel med utlandet (stapelstäder) medan de flesta enbart hade rätt att bedriva inrikeshandel (uppstäder). Mellan 1636 - 1765 skulle all handel till och från norrland gå via Stockholm. På landsbygden fick ingen handel bedrivas. Ett undantag var dock marknader. För att få föra in varor i städerna fick man erlägga tull. För att få bedriva handel måste man dessutom vara borgare, dvs inneha burskap i staden. Hantverkare skulle tillhöra sitt skrå. Vissa hantverkare hade tillstånd att verka på landsbygden t.ex. skräddare och skomakare. De skulle dock utses av sockenstämman och få fullmakt från landshövdingen. Skråtvånget avskaffades 1846. Först 1864 infördes fri näringsfrihet. Nu kunde även handelsbodar öppnas på landbygden, förutsatt att det var mer än tre mil till närmaste stad. För företag kom en första aktiebolagslag 1848. Konkurser har varit reglerade sen 1767 då en konkurslag infördes. Postväsendet inrättades 1636. Vissa bönder fick, mot skattelindring, uppdrag att befordra posten på en viss vägsträcka, vanligen 1 - 2 mil.

Socialvård

Socialvården eller fattigvården som det hette förr stod kyrkan för. Vården byggde dock på att släkten tog hand om sina gamla och sjuka. Om släkt saknades fick varje gård ta sitt ansvar i tur och ordning, dvs gårdarna hade skyldighet att ta sk. fattighjon, inklusive barn till fattiga eller föräldralösa barn. Ett visst bidrag utgick för detta. Detta skedde efter principen "lägstbjudande", dvs de som krävde minst ersättning fick hjonen/barnet. Detta pågick ända fram till 1918. 1763 infördes regler om att varje socken skulle ta hand om sina fattiga. Utsocknes fattig förbjöds att flytta och fattiga skulle tigga i sin egen socken. Redan 1642 kom regler om fattigstugor men dessa började byggas först på 1700-talet och de stora fattighusen mot slutet av 1800-talet. Dessa hus skulle vara mer eller mindre självförsörjande, dvs de intagna skulle delta i allt arbete i huset. På så sätt behövdes inte personal i någon större omfattning. 1862 i och med kommunallagarna överfördes socialvården till kommunen/socknen. Att vara fattig och driva runt i bygden, dvs arbetslös, var i princip brottsligt. Man var då försvarslös och kunde tas ut till tvångsarbete eller krigstjänst. Att vara berusad på allmän plats, fylleri, har varit straffbart sen 1730-talet och fram till 1976. Överst på sidan

Brott och straff

Domstolar

Redan på medeltiden infördes i hela landet Häradsting eller Häradsrätter på landsbygden och Kämnersrätter i städerna. Som andra instans fanns Lagmansrätter på landsbygden och Rådhusrätter i städerna. Som tredje instans fanns Hovrätterna. Den högsta instansen var Konungen. Kungens domsrätt blev under 1700-talet tilldelad en avdelning av rikets råd, Justitierevisionen. Denna avdelning blev ett eget ämbetsverk 1789 med namnet Högsta Domstolen. Lagmansrätten omfattade minst ett landskap och handlade överklaganden på tvistemål. Brottsmål togs enbart upp om de hade anknytning till något tvistemål. År 1849 upphävdes Lagmansrätten och Kämnersrätten. Första instans i städerna blev nu Rådhusrätten. Vid båda skulle man föra protokoll. Dessa kallades i rådhusrätten för tänkeböcker. Instanserna blev nu tre. Kämnersrätten handlade tvistemål och enklare brottsmål. Den första hovrätten inrättades 1614 och var Svea hovrätt. Fler hovrätter inrättades efterhand, exempelvis Göta Hovrätt 1634. Hovrätterna skulle även övervaka de lägre domstolarna. För adeln var Hovrätten första instans. De kunde även utgöra första instans vid grova brottsmål som landsförräderi och majestätsförbrytelser. Hovrätten var även första instans för brott begångna av tjänstemän och ämbetsmän. Enligt 1734-års lag skulle Häradsting hållas tre gånger per år, vinter, sommar och höst, sk. lagtima ting. Dessa skulle kungöras i kyrkorna. Mellan dessa ting kunde hållas särskilda ting, sk. urtima ting. Dessa hölls om något allvarligare brott inträffat. Rådhusrätten sammanträdde efter 1734 tre gånger i veckan. Rådhusrätten var en del av stadens råd, som fungerade som domstol. De nämndemän som ingick i häradsrätten valdes före 1823 av häradsdomaren själv. Efter 1823 hade bönderna rätt att välja nämndemän via sockenstämman. Den till tjänsteåren äldste nämndemannen kallades för häradsdomare. Nämndemännen var tolv till antalet (vanligen bönder) och kallades även för tolvmän. I norra Sverige kallades Häradsrätten ofta för Tingsrätt.

Straff

När man dömde i domstolarna tidigare var alla brott straffbara. Några förmildrande omständigheter tog man ej hänsyn till. Villkorlig dom existerade ej. Straffen skulle vara fostrande och avskräckande. Däremot graderades brotten, man skilde på grov stöld och stöld av mindre värde, sk. snatteri. Man gjorde också skillnad på mord och dråp. Man tog också i straffsatsen hänsyn till om brottet upprepades. För "fjärde resan stöld" kunde man dömas till hängning. Husaga var tillåten, men ej misshandel. Ursprungligen fanns enbart två straffsatser, böter eller dödsstraff. I vissa fall även skamstraff. Med skamstraff menades att stå eller sitta och skämmas inför befolkningen. Att hamns i kyrkostocken var ett sådant straff. Offret satt då fast med benen i en stock. Förbipasserande kunde spotta eller kissa på offret eller uttala förnedrande ord. Ett annat skamstraff var att stå fjättrad vid skampålen. En tjuv kunde få stå fjättrad vid pålen med tjuvgodset i famnen på en öppen plats och skämmas Vidare kunde rätten förklara den dömde som fredlös eller till och med landsförvisas. Ett fruktat straff var att dömas till "vatten och bröd". Fängelsestraff infördes först på 1600-talet och var mer i form av straffarbete. De fängelser som då byggdes var allmänfängelser med stora salar (fängelsehålor) där alla fångar blandades. Cellfängelser kom först på 1840-talet. En åtalad kunde svära sig fri. Det krävdes då att den åtalade nekade till brottet och kunde åberopa 12 hederliga män som intygade att den åtalade var en hederlig man som ej kunde ha utfört dådet. Denna rätt togs efterhand bort. Antal dödsstraff minskade genom 1864-års strafflag och den sista avrättningen ägde rum 1910. Dödsstraffet avskaffades 1921. Under 1600-talet bestraffades alla stölder vars värde översteg en viss summa med döden. Enligt 1653-års strafförordningen gick denna summa vid 60 daler. Tidigare var detta belopp betydligt lägre. Nu avrättades inte alla tjuvar som dömdes till döden utan många fick straffen omvandlade. Återfallsförbrytare hade dock ingen nåd att vänta. I 1734-års lag ändrades beloppet vid stöld för dödsstraff till 100 daler vid tredje resan samt vid fjärde resan direkt dödsstraff oberoende hur stort beloppet var. Redan 1740 skärptes lagstiftningen ytterligare. Alla inbrottsstölder bestraffades med hängning. 1746 bestraffades stöld ur brev med döden och 1748 hängdes häst- och boskapstjuvar. 1766 blev det ficktjuvarnas tur att hängas och 173 räckte det med att mjölka grannens kor för att dömas till döden. Först 1864 mildrades strafflagen. Mellan 1800 och 1864 avrättades 644 personer i Sverige. För riktigt bestialiska brott kund kvalificerat dödsstraff utdömas. Med detta menas ett skärpt dödsstraff. Meningen var att det skulle finns en symbolisk anknytning mellan brottet och straffet som underströk det svåra brottet. Som ett tillägg till domen dömdes även brottslingen till ytterligare ett straff. Några exempel på detta är. högra handens avhuggande samt halshuggning; halshuggning åtföljt av stegling (för män) eller halshuggning åtföljt av bränning på bål (för kvinnor). Den hårdaste formen av kvalificerat dödsstraff drabbade de som "begått våld på skeppsbrutna, så att döden därav följer". Gärningsmannen skulle då rådbråkas och därefter läggas på stegel och hjul. Se vidare "avrättningsmetoder". Inför avrättningar: Hovrätten avkunnade dödsdomar och dessa stadsfästes sen av Kungl. Maj:t. Detta blev startskottet för förberedelserna inför en avrättning. Landshövdingen fick i uppdrag att bestämma tid och plats för avrättningen. Kronofogden förde det högsta befälet på avrättningsplatsen och under honom sorterade länsmannen vilken ansvarade för ordningen på platsen. En vaktstyrka, spetsgården, såg till att länsmannens direktiv följdes. Dödsdomen lästes upp av kronofogden innan offret anlände. Denne hade redan fått domen uppläst i fängelset. Från fängelset till avrättningsplatsen fraktades den dödsdömde i en kärra där han satt bakbunden och i förekommande fall även slagen i bojor. Prästen kunde följa med på färden men i regel väntade han vid avrättningsplatsen. Som en sista gest mot den dödsdömde fick han stanna vid en krog på vägen för att ta en sup. Ytterligare en sup väntade på schavotten. Rätten till styrketår finns inskriven i 1734-års lag. Ingen avrättning fick ske på sön- eller helgdagar eller ens inpå en sådan dag. Ända in på 1800-talet hade prästerna förutom att "omvända syndare" till uppgift att ta av den dömdes ytterkläder och knyta en ögonbindel på honom samt lägga hans nacke på stupstocken. Personliga tvister: Det var mycket vanligt förr att man drog varandra inför domstol, dvs man använde ofta domstolarna till att lösa personliga konflikter, sk. civilmål. Det kunde vara allt från ett okvädningsord till en örfil, slagsmål eller en avslagen hatt. Det gällde nämligen en persons heder. Utan heder var en människa ärelös och saknade social status. En förlorad heder måste återställas. I rätten kunde detta ske genom att man fick ekonomisk gottgörelse, en ursäkt samt social upprättelse. Till de ärelösa och utan heder räknades också de fattiga, egendomslösa som hade svårt att hävda sig i samhället. Den vanligaste straffsatsen för brott var böter. En viktig anledning till detta var att den dömde skulle betala kompensation till de drabbade, man skulle gottgöra sig. Detta system hade dock en svaghet. Alla hade ej medel att betala böterna och ofta var det de fattigaste som dömdes. Vidare innebar det att de besuttna kunde köpa sig fri. Om böter ej kunde betalas omvandlades straffet till spöstraff eller gatlopp. Under 1700-talet till fängelse på vatten och bröd. På 15- och 1600-talet kunde man också dömas till stympning. Exempelvis kunde man mista sina öron, näsa osv. Mer om straffsatsen "vatten och bröd". 1734 fanns följande bötesskala: Avhuggen tumme - 30 daler, övriga fingrar 15 daler, utslaget öga 50 daler, brutet ben 20 daler. Om böter ej kunde betalas kunde ett bötesbelopp på 40 daler exempelvis ersättas med 4 gatlopp, 80 daler 6 gatlopp etc. Det civila gatloppet innebar att ca: 50 män ställdes upp i två rader, försedda med spön eller käppar. Den dömde skulle sen med bar rygg gå ett antal gånger mellan raderna samtidigt som han slogs med spöna. Normalt krävde man att minst två män från varje socken i häradet ställde upp i leden. Det var dock ej lätt att få folk att ställa upp. Vägran kunde bestraffas. Gatlopp togs senare bort som civilrättsligt straff, kvar var dock spöstraffet. Utanför alla häradsrätter och rådhusrätter fanns spöpålen, den sk. kåken. Spöslitning utdömdes i par och ett par innebar tre slag. Maxstraffet för en man var 40 par och för en kvinna 30 par. För männen användes piska och för kvinnor ris. Dödsstraff och fysiskt grymma straff reserverades för de grövsta brotten. Detta i avskräckande syfte i ett samhälle som saknade medel att spåra upp brottslingar. Länsmän och fogdar kom allt mer att bevaka statens intressen i vid domstolarna under 1600- talet. Vidare tillsattes nya tjänster för att bevaka statens intressen, bl.a. kronokommissarier och stadsfiskaler. De skall dock ej jämställas med poliser då deras ansvar var att skydda statens intressen ex. olaga skogsavverkning och tjuvjakt. Vid hantering av konflikter mellan privatpersoner fick dessa själv ta initiativet att mål väcktes, skaffa vittnen och bevis samt föra sin egen talan. Först under 1800-talet kom advokater att spela någon roll i brottmål i Sverige. Under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet börjar dock domstolarna själva ta initiativ för att utröna sakförhållanden i ett mål. Länsmän, kommissarier och landsfiskaler kom då också att mer agera åklagare även vid stölder, våldsbrott etc. En början till ett modernare polis- och åklagarsystem. Var tid har sina brott 1400- och 1500-tal domineras av våldsbrott och brott mot statliga förordningar. 1600-tal domineras av mål rörande utomäktenskapliga förbindelser, hor. 1700-tal kännetecknas av skuldmål och ekonomiska tvister, civilmål. 1800-tal. Nu ökar våldsbrotten igen. 1900-tal. under detta århundrade, framförallt under senare halvan har vi en markant ökning av stöldbrott. Att vissa brottmål ökar i antal beror inte enbart på ett ökat antal brott utan också på ändrad praxis under årens lopp.

Stadsvakten

Något modernt polisväsende fanns ej förrän långt in på 1700-talet. I städerna fanns dock stadsvakten som hade till uppgift att svara för ordningen i staden och att bemanna stadsportarna, se till att tull erlades och att portarna öppnades respektive stängdes i tid på morgon och kväll. Stadsvakten hade även ansvar för brandvakten i staden. Under gudstjänsten skulle även stadsvakten gripa alla som ej gick i kyrkan om de inte hade legitima skäl att utebli. Stadsvakten var organiserade på militärt sätt. I Stockholm fanns Stockholms stads Companie, uppsatt av Stockholms borgerskap. På 1710-talet bestod de av 148 man med en stadskapten i spetsen. Han var sekunderad av 3 officerare 5 underofficerare och 6 korpraler indelade på 6 rotar. Många av de gemena i leden var krigsfångar från Danmark och Sachsen. Alla var dock mer eller mindre förbrytare som övertalats att gå över till den "goda" sidan. Valet hade bestått av hot om bestraffningar eller utsikt till en fast lön på 60 riksdaler silvermynt per år samt del i böter och beslag. Det sistnämnda lockade de flesta. En stadsvakt kunde även tjäna en extra slant i form av drickspengar på eskortuppdrag och hade tillstånda att bedriva hantverk vid sidan om. Stadsvakten i Stockholm bar vid denna tid blå vapenrockar med mörkblått uppslag. Något större förtroende hade ej stadsvakten när det gällde brottmålsundersökningar. I Stockholm fanns Livgardet förlagt. Någon direkt koppling till Stockholm hade inte Livgardet mer än att de var förlagda där. När det gällde krävande brottmålsundersökningar anlitades dock Livgardet som hade en speciell styrka avdelad för detta ändamål. Både Stadsvakten och Livgardet hade rätt att skjuta skarpt. Men det var sällan livgardet hade behov av detta. I regel räckte det med att hota med bajonetterna. Stadsvakten var däremot inte så nogräknade. Nils Hulling, fältväbel i Livgardet till fots, befordrad till fänrik 1717 blev efter många om och men utsedd till ny stadskapten i Stockholm 1720. Under hans ledning grundlades så småningom det svenska polisväsendet efter fransk förebild. Källa: "Kungens sista skärv" av Björn Holm, 1993. Läs mer om stadsvakten och om hur det svenska polisväsendet kom till.

Referenslitteratur:

Släktforskning! Steg för steg av Per Clemensson och Kjell Andersson, tredje upplagan, 1987 (sid 28). Rättshistoria för släktforskare av Barbro Nordlöf, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 1996 Skurkar och vanligt folk, brott och straff i släktforskningen, Sveriges Släktforskarförbunds årsbok 1993 Bilan faller, historien om Elg-Cajsa och rättsskipningen förr i tiden av J Eriksson, E Turlock och I Åberg, 1992 Att dömas till döden, Jonny Ambrius, 1996 Hästskjuts och diligenstrafik. Äventyr, organisation & lag genom 650 år, sid 145 ff, Tommy Eriksson, 1996 Hjert och Tektor, ett kriminalhistoriskt pussel av Lennart Molander, 2001. Döden i skogen, svenska avrättningar och avrättningsplatser, Göran Lager, 2006 Överst på sidan

Lagar och förordningar /

Brott och straff