Brott och straff

Att dömas till fängelse på vatten och bröd

Under 1700- och 1800-talet var det vanligt att den åtalade dömdes till fängelse på vatten och bröd. Detta kan tyckas ha varit ett lindrigt straff men det var det inte. Det kan i det närmaste jämföras med dödsstraff. På 1700-talet kunde 68 stycken olika brott ge dödsstraff. Det var vanligt att man lade in en nådeansökan och det hände att man omvandlade dödstraffet till ett straff på vatten och bröd följt av ett längre fängelsestraff kombinerat straffarbete. Att sättas på vatten och bröd var ett fruktat straff och det har hänt att den dömde istället valde att förfölja dödsdomen. I 1734-års strafflag var den maximala tiden som män dömdes på vatten och bröd satt till 28 dagar (minimum 4 dagar) och för kvinnor var motsvarande straff vanligen 14 dagar. Detta var nämligen den maximala tid som en man respektive kvinna kunde uthärda detta straff under de förhållanden som rådde i fängelserna vid denna tid. Detta förutsatte dock att man var vid god hälsa då man påbörjade straffet. Dessa strafftider var också de vanligaste för detta straff. Strafftiden skulle också avtjänas utan avbrott. Den mycket dåliga hygien som rådde i fängelserna förr i tiden gjorde att mag- och tarmsjukdomar härjade. Detta var smittsamma sjukdomar som snabbt spreds bland fångarna. Det var först på 1840-talet som man började med cellfängelser. Innan dess bestod fängelserna av stora salar, fängelsehålor, där stora skaror fångar placerades tillsammans. Detta gjorde att sjukdomar lätt spreds bland fångarna. Fängelsehålorna var dessutom smutsiga, fuktiga, kalla och mörka. De som satt på vatten och bröd blev snart utmärglade och de som dömdes till detta kom ofta från sociala grupper som redan var undernärda när de sattes i fängelse och saknade all form av fettreserv i kroppen. Om de sen dessutom råkade ut för magsjukdomar i fängelset med diarré och kräkningar tömdes kroppen mycket snart på salter och mineraler. Detta blev bara värre och värre då de inte hade tillgång till näringsrik föda. Salt- och mineralbrist gav svåra kramper och gjorde fången desorienterad. Detta ledde ofta till en mycket plågsam svältdöd. Vatten fick de dricka så mycket de ville, men ofta var vattnet smutsigt. Men ju mer de drack desto mer kissade de. Detta gjorde i sin tur att kroppen ännu snabbare blev utarmad på salter. Det fanns dessutom strikta order att det bröd som gavs till fångarna satta på vatten och bröd inte fick vara extra berikade på salt, utan de fick samma bröd som de övriga fångarna fick. Vidare skulle ett straff på vatten och bröd avtjänas i en följd utan avbrott så det var inte på tal att avbryta straffet om fången blev sjuk. Så många som sattes på vatten och bröd dog en mycket plågsam död och detta var därför ett fruktat straff. Straffet att bli satt i fängelse på vatten och bröd är känt redan från de medeltida svenska lagarna. På 1600-talet var vatten och bröd en mycket vanlig bestraffningsform. I 1734-års strafflag fanns förutom de brott som gav böter och vars straff kunde omvandlas till vatten och bröd om man inte kunde betala även ett tiotal olika brott som kunde straffas på samma sätt. Att bli satt på vatten och bröd var ett kroppsstraff. En bot på 10 daler motsvarade 4 dagar på vatten och bröd, 10 - 20 daler 8 dagar. 100 daler motsvarade 24 dagar på vatten och bröd. Att bli dömd till maxstraffet på 28 dagar var i det närmaste att betrakta som ett dödsstraff under de ofördelaktiga förhållandena som var vanlig i fängelsehålorna. Genom lagändring den 16 maj 1884 avskaffades slutligen ”fängelse på vatten och bröd” som straff i Sverige. Referenslitteratur Överst på sidan