Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-08-22

Fyrväsendet i Sverige - 1

Inledning

En fyr är ett sjömärke konstruerat för att nattetid sprida ljus eller andra signaler för sjöfarten, som varning vid grund eller som hjälp att kontrollera geografisk position. Olika typer av fyrar har olika syften. En lots är en ledsagare eller farledsvisare som efter krav anlitas när fartyg över en viss storlek ska anlöpa hamn eller passera speciellt svåra områden. Lotsarna övervakade förr "sitt" vattenområde från en lotsutkik. Rubrikbilden ovan visar heidenstamfyren Pater Noster på Hamneskär, södra Bohuslän. Uppförd 1868. Wikipedia.

Finansieringen av fyrväsendet

Driften av de svenska fyrarna finansierades på olika sätt. Kronan tog från 1758 ut en så kallad båkavgift för att hålla fyrarna bemannade samt för finansieringen av nya fyrar, inklusive andra sjömärken. Fyrpenningar skulle betalas av fartyg som anlöpte vissa hamnar; avgiften varierade från plats till plats och kunde också bero på fartygets storlek. Fram till att samtliga svenska fyrar förstatligades på 1830-talet förekom det att driften lades ut på entreprenad på enskilda personer som fick rätt att ta ut avgifter av alla förbipasserande fartyg som inte ägdes av kronan. Parallellt med den allmänna båkavgiften, vilken kunde erläggas i någon av de svenska hamnstäderna, fanns således det gamla systemet med speciella fyrpenningar för Örskär, Landsort, Korsö och en del känningsbåkar, som Nyhamn och Ledsund i Finland. Den allmänna båkavgiften gav omedelbart ett tillskott till finansieringen av fyrar och båkar.

Organisatorisk tillhörighet

Amiralitetskollegium fick 1652 ansvaret för vården och överinseendet över samtliga fyr- och lotsinrättningar i Sverige. Vid denna tid var det svenska fyrväsendet inte särskilt utvecklat. Det fanns fem fyrar i Baltikum samt en dubbelfyr på Nidingen som blivit svensk genom freden i Brömsebro 1645. Så, både fyrväsendet och lotsväsendet låg under samma huvudman Amiralitetskollegium (dvs Örlogsflottan) där de från 1803 sorterade under Förvaltningen för sjöärendena, en sjömilitär myndighet som blev Marinförvaltningen 1878 och Marinstaben 1908. 1690-talet organiserades lots- och fyrväsendet i det nybildade Lotsverket under Amiralitetet. Lotsverket var en övergripande benämning på Lotsstyrelsen. Lotsverket lydde tidvis under Amiralitetet och tidvis under Arméns flotta (1756 – 1823). Lotsverkets chef titulerades Lotsdirektör. År 1726 stadgades att även båkarna skulle administreras av Amiralitetskollegiet. Fram till 1872 lydde lots- och fyrväsendet, dvs Lotsverket, under Förvaltningen för sjöärendena som sorterade under Amiralitetskollegiet. År 1872 omorganiserades Lotsverket till Kungl. Lotsstyrelsen och avknoppades från Amiralitetskollegium. Det blev nu ett civilt verk som även övertog ansvaret för fyrväsendet. Detta nya ämbetsverk var direkt underställt regeringen och leddes av sjöförsvarsministern. År 1956 bildades Kungliga Sjöfartsstyrelsen dit även Kungliga Lotsstyrelsen överfördes. År 1969 ombildades Sjöfartsstyrelsen till Sjöfartsverket. År 1987 blev Sjöfartsverket ett affärsdrivande verk. Så, lots- och fyrväsendet var en militär verksamhet fram till 1872.

Fyrväsendets historia

Fyrar allmänt

En fyr är byggd för att dagtid genom sitt utseende och nattetid genom sitt ljussken ge vägledning för fartyg som går nära kusterna och i farleder samt varna för farliga ställen i farvattnet. Det finns fem huvudtyper av fyrar: 1. Angöringsfyrar eller kustfyrar, har som uppgift att vägleda fartyg som närmar sig kusten eller seglar i större farleder utanför kusterna. Dessa fyrars ljus skall ha en lång räckvidd och är därför ljusstarka. Fyren placeras vanligen högt över vattenytan och fyrbyggnaden får oftast formen av ett torn. 2. Ledfyrar vägleder den kustnära sjöfarten i skärgårdar, hamnar och kanaler. De är ljussvagare än angöringsfyrarna. En ledfyr kan vara sektorfyr, ensfyr eller en kombination av dessa. 3. Hamnfyrar underlättar vid insegling i hamnar. 4. Varningsfyrar varnar för till exempel undervattenskablar och ledningar. 5. Fiskefyrar återfinns vid fiskelägen för att vägleda hemvändande båtar. Fyrens läge, konstruktion, funktion och egenskaper är beroende av fyrens syfte. Under normala siktförhållande dagtid är fyren synlig som ett sjömärke och har målats på ett igenkännande sätt som skiljer sig mellan fyrarna.

Båk och andra sjömärken

Båk är ett fyrliknande sjömärke utan ljus. En typisk utformning är en avsmalnande tornliknande konstruktion uppförd i trä som kunde vara till och med ett tiotal meter hög. Båkarna blev vanligen behandlade med tjära eller målade med rödmylla. Båken är större än ett kummel. Fyrbåk kallas en hög konstruktion eller byggnad avsedd att bära upp en belysning typ fyr, i äldre tider en eld, till vägledning för sjöfarande. Ett kummel är ett sjömärke, traditionellt i form av ett vitmålat stenröse. Det saknar fyrkaraktär, är oftast obelyst och är till storleken mindre än en båk. Kumlen hör till de äldsta sjömärkena i Norden. En boj är en flytande anordning avsedd för navigering och har färger. De är vanligen förtöjd i ett bojankare. Ett bojankare är gjort för mer permanent förankring än ett fartygsankare. Prickar är stavformade, flytande sjömärken som används för att utmärka grund och farleder. De skiljer sig från bojar genom sin långsmala, cylindriska form. De vanligaste prickarna är svartgula kardinalprickar och röda eller gröna lateralprickar. Kardinalprickar märker ut navigeringshinder och har olika utseende beroende på i vilket väderstreck de står. Lateralprickar märker ut gränsen för en farled. Styrbordspricken är grön medan babordspricken är röd (System A). Utöver kardinalmärken och lateralmärken finns även punktmärken (som placeras över själva grundet), mittledsmärken (som markerar fritt vatten) och specialmärken. Ett stångmärke, stångtavla eller spirbåk är ett enklare sjömärke bestående av en lodrät stång, ofta med stöttor, och någon form av toppmärke. Ett stångmärke är vanligen mindre än en båk, men ett stångmärke kan byggas om till en båk genom att förstärkas och kläs med brädor.

Fyrväsendet 1500-tal

De tidigaste fyrarna utgjordes av brinnande vedeldar på höjder och klippor vid havet eller möjligen, vid en eller annan stor sjöstads hamn, öppna eldar på taket av ett platt torn. På 1400-talet började man även använda vaxljus och talgljus i enkla handlyktor. Det äldsta kända sjömärket vid svenska vatten är Falsterbo sjömärke (då danskt) som antagligen byggdes redan 1230-talet. En vedeld brann ut relativt fort, varför man successivt under 1500-talet började ersätta veden i fyreldarna med sten- och träkol som ljuskälla. Man eldade nu vanligen i öppna järnkorgar/grytor placerade uppe i stentorn. Denna typ av fyrar kallas för öppna kolfyrar. Stenkol hade längre brinntid än ved och träkol. År 1560 gav kung Fredrik II av Danmark order om att fyrpander (slags vedeldade fyrkorgar) skulle uppsättas på Skagen, Anholt och Kullen. Fyrarna var klara att tändas under 1561. Kullens fyr togs i bruk den 1 mars 1561. Fyren fick ett murat torn 1563 och år 1624 byggdes fyren om för att kunna eldas med stenkol. Fyrplatsen är därmed den äldsta på svenskt territorium (svenskägd från 1658).

Fyrväsendet 1600-tal

Vid Kolabacken på Falsterbonäset uppfördes Falsterbo vippfyr år 1636. En vippfyr är en ställning där man eldade i en korg av järn monterad i ändan av en stång, där korgen kunde lyftas upp och ner med hjälp av en hävstång. Vippfyren uppfanns cirka 1627 av dansken Jens Pedersen Grove (1584 - 1639). Bilden till höger visar en vippfyr vid hamnen i Kovik på Gotland. Wikipedia. På skäret Nidingen i norra Hallands kustband uppfördes en fyrbåk 1622 som år 1624 blev en vedeldad dubbel vippfyr. Att fyren blev dubbel antas bero på att man ville skilja den från de närbelägna fyrplatserna på Skagen och Anholt. Nidingen blev en koleldad vippfyr år 1635. Vid freden i Brömsebro 1645 blev Halland svenskt och därmed blev Nidingen den första svenskägda fyrplatsen i egentliga Sverige. Ölands södra udde fanns en vippfyr under en kortare tid på 1670-talet. De första svenskbyggda fyrarna blev Landsort 1678, Örskär 1687 och Korsö cirka 1750. Vid Örskär anordnades eldning med oljelampor, vilkas ljus förstärktes med polerade stålspeglar. Landsorts första fyr tändes 1678 på öns södra udde i Stockholms södra skärgård. Den ersatte en tidigare båk som på privat initiativ uppförts 1651. Fyren kompletterades med fyrljus och speglar. Det var troligen de tidigaste försöken i Sverige att förbättra ett fyrljus med speglar. Enligt en kunglig befallning från 1666 skulle en stenfyr uppföras på Landsort då den gamla träbåken hade brunnit ner. Ännu sex år senare, 1675, var fyren inte färdigbyggd. Fyren bygges i trä och kunde tändas 1678. Redan år 1686 brann fyrtornet ned. År 1687 slöts ett nytt kontrakt om uppförandet av en ny fyr byggd i rund form av sten som en "öppen kolfyr". Den nya fyren eldades med kol som hängde i en järnkorg utanför själva fyren. Landsort var en privatägd fyr. Bilden till vänster visar en teckning av en öppen stenkolseld på Landsorts fyr vid slutet av 1600-talet. Plansch: Svenska fyrar, förr och nu. Sjöhistoriska Museet. Den första fyren på ön Örskär i Östhammar anlades 1687 i trä. Tidigare hade det funnits en enklare båk på platsen. Örskär var troligen inte bebott innan fyren byggdes. Den förste som var skriven på ön var fyrvaktmästare Petter Swedman år 1697. Fyren förstördes dock av ett blixtnedslag 1738, drygt 50 år efter att den uppförts. Det nuvarande fyrtornet stod klart 1740. Örskär är efter Landsorts fyr den äldsta svenskbyggda fyrplatsen i Sverige. Örskär var mycket länge Sveriges nordligaste fyr. Från 1600-talet och framåt tog det mycket lång tid innan det gjordes några större framsteg inom fyrväsendet .

Fyr- och lotsväsendets historia - 1

xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Relaterade länkar

Tullens historia

Källor

Uppbyggnaden av det svenska fyrväsendet 1645–1890: privata och statliga intressen, Erik Lindberg, Historiska institutionen, Uppsala universitet Sjösäkerhet på entreprenad, Ett kontraktsteoretiskt perspektiv på privata och statliga fyrar i Sverige före 1840, Erik Lindberg, Uppsala universitet 2012 Svenska lots- och fyrväsendets utveckling, fyrarnas historia och framtid, Esbjörn Hillberg. Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 3 2007, Sid 209-226. Utbyggnaden av fyrsystemet i Sverige 1800 - 1950, Staffan Rydergård 1997, Tekniska Högskolan. Mardrömskust blev populär badstrand, artikel av Curt Nordh i Kvällsstunden, vecka 34 2020. Wikipedia Svenska Fyrsällskapet DigitaltMuseum Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. / 1157-1158 Överst på sidan

Fyrväsendet 1700-tal

Fortfarande i slutet av 1700-talet var fyrarna primitiva; vanligen en öppen stenkolseld i en gryta eller en så kallad fyrpanna på taket av ett torn. Elden brann genom att luft trängde in från sidorna. Eldandet i öppna kolfyrar var arbetskrävande och den stora åtgången av stenkol gjorde dem kostsamma. Vidare var den öppna fyrelden utsatt för vädrets makter. Det gick åt stora mängder stenkol per år och fyr för att hålla dem upplysta. Det fanns heller ingen större möjlighet att öka ljusstyrkan från ved- eller kols fyrar. Bilden till höger visar en teckning av den öppna kolfyren vid Djursten 1765. Plansch: Svenska fyrar, förr och nu. Sjöhistoriska Museet. Under senare delen av 1700-talet började man täcka över och bygga in fyrarnas öppna koleldar, som kallades täckta kolfyrar. Fyrelden blev då skyddad vid dåligt väder. Fram till slutet av 1700-talet fanns det bara fyra fyrplatser på västkusten – Falsterbo, Kullen, Nidingen och Carlstensfyren på Marstrand. Under 1700-talet uppfördes fyrarna Holmögadd 1760, Djursten 1767, Grönskär 1770, Carlsten 1782 och Ölands Södra Udde 1785 (1674). En fyr vid Ölands södra udde var tänd terminen 1674–75. Bilden till höger visar en modell av Holmögadds täckta stenkolsfyr som den såg ut 1838 då den byggdes om från en öppen till en täckt stenkolsfyr. Sjöhistoriska museet. Längst upp syns skorstenen. År 1765 bevisade fransmannen Lavoisier genom teoretiska beräkningar att en parabolisk reflekterande yta förstärker ljuset. Ingenjör och direktör för Kungl. Modellkammaren Jonas Norberg (1711 – 1783) konstruerade ett system med roterande speglar som kunde drivas av urverk eller lodmekanismer. Det första roterande urverket installerades 1781 Marstrands fyr, som drev fyrapparaten runt i tornet. Detta var den första anordning av detta slag i världen. År 1795 tog Anders Polheimer (1746 – 1811) fram ett förslag på en konstruktion av en täckt stenkolsfyr med kraftig lufttillförsel underifrån upp genom tornet till eldstaden. I hans förslag var fyrgrytan inbyggd i en lanternin, vilket skulle skydda fyrlågan mot vädrets makter och minska åtgången av kol. Den danske chefen för lots- och fyrväsendet Poul de Löwenörns (1751 – 1826) vidareutvecklade konstruktionen av den täckta stenkolsfyrens konstruktion till en fungerande form. I Löwenörns konstruktion fanns elden i fyrfaten inuti en rymlig järnlanternin som var försedd med glasrutor som kunde klara värmeväxlingarna. Därutöver var lanterninen försedd med ett tak av järn sant en vinklad rökhuv, som liksom en vindflöjel ställde sig så att röken sögs ut ur lanterninen. Nu infördes också i Sverige Löwenörns täckta stenkolsfyrar, i vilka Polheimers ”fyrugn” kom till användning. I Sverige ombyggdes följande fyrar till täckta stenkolsfyrar "enligt Löwenörns princip": 1812 Östergarnsholm 1817 Svartklubben 1822 Ölands Södra Udde 1834 Nidingens båda fyrar (dubbelfyr) 1837 Holmögadd 1839 Storjungfrun Med de täckta stenkolsfyrarna kunde man få ett kraftigare fyrljus än med öppen kolfyr eller spegelfyrar. Det blev också vanligt att sätta metallspeglar bakom lågan för att sprida ljuset över längre avstånd men fortfarande var lågans ljusstyrka ofta otillräcklig. På grund av nedsotning från kolelden fick glasrutorna i lanterninen regelbundet rengöras från sot. Epoken med de täckta stenkolsfyrarna blev jämförelsevis kort. Den arganska oljelampan: Med tiden började man inse möjligheten att använda rovoljelampor i fyrar. En epokgörande utveckling var uppfinningen av den argandska lampan. År 1784 kom schweizaren Argand med uppfinning som förbättrade ljuskällan i fyrarna. Han hade uppfunnit en oljelampa som lyste mycket skarpare ljus än andra ljuskällor och som dessutom hade en klarare låga som inte avgav rök eller sotade ner. Argands oljelampa var försedd med en cylindrisk veke där luften kom upp såväl mitt i som på utsidan av vekcylindern. Utanpå veken satt en ”skorsten” av glas för att öka luftflödets hastighet och förbränningen. Argandlampan var upp till tio gånger ljusstarkare än de äldre varianterna och behövde inte ständig passning. Fyrar upplysta med oljelampor började nu konkurrera ut de koleldade fyrarna. För ljusets reflektion använde man kupade metallspeglar av så kallad Stevensonsmodell. I Sverige användes rovolja som bränsle. Rovoljan är en vegetabilisk olja, ungefär rapsolja idag. Lampan förbättrades genom att flera koncentriska vekar användes, enligt Aragos system, och genom af Carcels pumpverk, som gjorde så att oljan hölls på konstant nivå i brännaren. Det fanns fortfarande vid 1900-talets början många fyrar med den arganska oljelampan i Sverige.

Fyrväsendet 1800-tal

Statlig skötsel och ägande: Under 1800-talet fattades flera beslut i riksdagen om att bygga ut fyrväsendet och det är efter 1845, och i synnerhet efter 1880, som antalet fyranordningar ökar kraftigt. Den kraftiga ökningen beror främst på att man började använda sig av nya, billigare tekniska lösningar. Det anlades över 400 nya fyrar och fyrplatser runt om i landet under århundradet. År 1833 förstatligades privatägda Korsö och år 1839 förstatligades Landsort, Sveriges sista privatägda kustfyr. År 1837 hade den privata entreprenaden på skötseln av den statliga fyren Holmögadd upphört. Några decennier tidigare, 1810, avslutades den privata entreprenaden av Nidingen och skötseln övergick i statliga händer. Bilden visar ett diagram över antalet fyrplatser i Sverige från 1645 och till 1910. Lista öfver svenska fyrar utgifven i april 1912 af Kungl. Lotsstyrelsen. Som vi ser av diagrammet är antalet fyrplatser ytterst begränsat fram till mitten av 1800-talet. Därefter sker en kraftig utbyggnad. Fresnel-linsen: Ett stort framsteg inom fyrväsendet var linsapparaten. År 1822 uppsattes på den franska fyren Cordounan den första linsapparaten, konstruerad av Augustin-Jean Fresnel. Linsapparaten bestod av en trumma, som omgav fyrlågan. Trumman, som var rund eller mångkantig, var sammansatt av flera fack, som vart och ett innehöll en sektor av en ringformig- eller en helt plan lins, alternativt en sammansättning av de bägge. Över- och undertill fogades så kallade catadioptriskt glas, som gjorde att det ljus som lämnade fyrlågan, över eller under huvudapparaten, bröts och reflekterades. Strålarna gick därmed ut horisontellt och förstärkte skenet från huvudapparaten. Fresnels linser för fyrar indelas vanligen i sex ordningar, beroende på fokallängden (brännvidden). Bilden till höger visar en teckning med ett exempel på hur fresnellinsarna sprider ljuset som parallella strålar. Wikipedia. De första svenska fyrarna som försågs med linkade linsapparater var Vinga 1841 och Falsterbo 1843. Kullens fyr är Sveriges och Skandinaviens ljusstarkaste fyr. Den är försedd med tre roterande Fresnel- linser av första ordningen, vardera med diameter på 2,55 meter. Klippapparaten: På en klippapparat sker växlingen mellan ljus och mörker med hjälp av vertikala persienner eller lameller, som antingen roterar kring sin medellinje som von Otters system eller runt ljuskällan som ingenjör Lindbergs rotator. Sjöförsvarsminister och sjöofficeren Carl Gustaf von Otters (1827 – 1900) klippapparat (persiennapparat) släppte fram respektive avskärmar ljus med persienner av metall som vreds fram och åter av ett kraftigt urverk med lod, vilket dock krävde ständig passning. Den användes första gången i Sverige år 1877 och har senare kommit till användning på flera ställen, både längs de svenska kusterna och utomlands. Med denna uppfinning kan man från en fyr ge en tidsmässigt ytterst noga begränsad ljussignal av olika beskaffenhet i olika riktningar (sektorer). Därigenom kan för en seglare, i ett farvatten med mycket grund, noggrant markeras i vilken riktning hon befinner sig från fyren, vilken kurs hon bör styra för att hålla sig i grundfritt farvatten, och så vidare. Bilden till höger visar linssystemet till Kullens fyr år 1900. Sjöhistoriska museet, ID: Fo21818A. En klippventil för acetylenljus släpper fram brännbar lysgas stötvis. En klippapparat för elektriskt ljus, släpper på respektive stänger av strömmen till en elektrisk lampa. I slutet av 1890-talet utvecklades fotogenglödljuset inom det franska fyrväsendet. Nu fick rovoljan lämna rum för fotogenen. En ljusstarkare konstruktion var den så kallade fotogenglödljuslampan (luxljus), med eller utan tryck.

Fyrväsendet 1900-tal

Lux-ljus: Det svenska företaget Lux 1901-1902 utvecklade ett fyrljus med en fotogengasbrännare försedd med ett eller flera glödnät, kallat Lux-ljus. Den första fyren med Lux-ljus blev år 1902 Sandhammarens södra fyr. Lux-lampan gav ett betydligt starkare och vitare ljus än vad en fotogenlampa med veke kunde ge. Ljuset var 3 – 4 gånger starkare. Systemet krävde dock ständig tillsyn och kunde därför enbart användas i permanent bemannade fyrar. År 1912 fanns Lux-ljus monterat i ett 50-tal större fyrar och Lux-ljuset kom att på vissa fyrar fram till 60-talet. AGA-fyren: En helt ny apparat för blixtljusets framställande uppfanns i början av 1900-talet av den svenske ingenjören Gustaf Dalén (1869 – 1937). Uppfinningen, som kom att kallas AGA-fyren, kom till stor användning i utlandet och inom det svenska fyrväsendet och hade särskild betydelse för ledfyrarna. Tekniken möjliggjorde att acetylengaslysande fyrar kunde lysa i månader och år utan tillsyn. För att spara brännmaterial konstruerade Dalén en sinnrik ventil kallad solventil, med vilken fyrarna automatiskt kunde tändas och släckas vid mörkrets, resp. ljusets inbrott. År 1900 installerades acetylenbelysning i Marstrands fyr. Med en klippventil för acetylengas som portionerade ut lysgasen stötvis kunde AGA-fyrarnas sken göras starkare och deras ljuskaraktär kunde varieras bättre än hos samtida ledfyrar med fotogenglödljus. Då lågan inte var tänd hela tiden utan enbart under korta tidsintervall, exempelvis 0,3 sekunder var 3:e sekund, var de mycket bränslesnåla och med exempelvis en kort blixt var 3:e sekund drog den bara 10% av en ständigt lysande låga. Bilden till vänster visar AGA: klippventil/klippapparat. Sjöhistoriska museet, ID: SM 22805.B. DigitaltMuseum. Acetylengasen förvarades under högt tryck i stålcylindrar (gasackumulatorer) som passerade en automatisk tryckregulator och en klippljusapparat, varefter den i en brännare av samma typ som en karbidlampas brinner i öppna luften. År 1912 erhöll Dahlén Nobelpriset för uppfinningen av solventilen. Tack vare dess förbättrade bränsleekonomi möjliggjordes också installation av automatiska fyrar på många svårtillgängliga platser. År 1912 blev Blockhusuddens fyr i hamninloppet till Stockholm först i världen med solventil. Under 1920-talet slog Gustav Daléns AGA fyrar igenom på allvar. Bilden till höger visar Gustaf Dahléns prisbelönade solventil. Sjöhistoriska museet, ID:SM 24911. DigitaltMuseum. År 1990 försvann det sista Dalén-ljuset i Sjöfartsverkets fyrar. Elektrifiering: Under första hälften av 1900-talet dominerades fyrljusmarknaden helt av acetylen- eller så kallade PVB-brännare i kombination med glödnät. Allt eftersom elnäten byggdes ut tog elektriciteten över fyrarna och drev på utvecklingen i riktning mot automatisering och avbemanning. År 1908 installerades två hamnfyrar i Oxelösund med elektriskt ljus, fast sken. De var de första fyrarna i Sverige med elektriskt ljus (glödlampa). År 1923 elektrifierades sen hamnfyrarna i Trelleborg och Helsingborg. Fyren i Helsingborg var den första större fyren i Sverige som elektrifierades. Det tog dock lång tid innan majoriteten av de svenska fyrarna och fyrplatserna hade elektriskt ljuskälla. Idag är alla Sveriges fyrar automatiserade men tidigare fanns ett 90-tal bemannade fyrar.

Fyrars karaktäristika

Fyrarnas lystider

Fyrarna skulle hållas tända under mörkrets timmar när det förväntades vara sjöfart. På vintern när isen låg hölls inte fyrarna tända. År 1838 utökades fyrarnas lystid till att omfatta hela året, från en halvtimme efter solens nedgång till en halvtimme före dess uppgång. Bilden till höger visar en skylt över när fyrarna skulle vara tända 1907. Kungörelse om fyrbelysning från Sjöfartsverket 1907. Sjöhistoriska museets arkiv ID: SM 20605. DigitaltMuseum.

Fyrarnas ljussignaler

Fyrarnas betydelse för sjösäkerheten skulle vara betydligt lägre om samtliga fyrar längs en kuststräcka lyste på samma sätt. Ett fartyg skulle då inte ha möjlighet att identifiera den fyr vars ljus man ser vilket skulle försvåra navigeringen. Av detta skäl har man gett fyrarna olika fyrkaraktärer så att de lätt kan identifieras. Fyrarnas signaler: En fast fyr visar ett oavbrutet sken över hela den del av horisonten som dess lysfält omfattar. Fyrskenet kan vara olika färgat i olika sektorer. En blänkfyr visar regelbundet återkommande blinksignaler, vilka skiljs åt genom släckta perioder som är längre än blinkningarna. En fast fyr med blänk visar fast sken som efter längre mellanperioder bryts av starkare blinkningar, vilka vanligen föregås och efterföljs av kortare tids släckning. En intermittent fyr visar fast sken som plötsligt släcks under kortare tid än skenet varar. En växelfyr visar omväxlande vitt och färgat sken. En blixtfyr (eller klippfyr) är en blänkfyr vars blink varar kortare tid än 2 sekunder.

Fyrarnas lysvidd

Det avstånd på vilket en fyrs ljus kan ses i mörker kallas lysvidd. Lysvidden motsvarar det största avstånd från fyren på vilket fyrljuset kan iakttas vid en siktbarhet som är likvärdig med en dagsljussikt av 10 nautiska mil. Det är många olika faktorer som påverkar en fyrs lysvidd som exempelvis ljuskällans styrka, höjden på fyren och betraktarens höjd över havet. Tre viktiga faktorer: Meteorologiska förhållanden. Vädret kan påverka synbarheten i både positiv och negativ riktning. Regn, snö, dimma och låga moln kan försämra synbarheten. Sikten uttrycks i nautiska mil. Ljuskällans styrka. Ljusstyrkan mäts i candela. Det maximala avståndet på vilket ljuset kan ses dagtid vid en sikt på tio nautiska mil, bestämd utan att ta hänsyn till begränsande faktorer, kallas ljusräckvidd ("luminous range"). Geografisk räckvidd. Den geografiska räckvidden är ofta den mest begränsande faktorn för en fyr på grund av jordytans krökning. Två faktorer begränsar den geografiska räckvidden, nämligen fyrens lyshöjd över havet och betraktarens höjd över havet. Om betraktaren befinner sig vid havsytan, får en fyr med 100 meters lyshöjd en geografisk räckvidd på 35,7 km medan en fyr med lyshöjd på 200 meter får en geografisk räckvidd på 50,5 km.

Mistsignalering

När fyrens ljussken behövdes som mest för ett fartygs navigering så fungerade fyrarna dåligt. Det var vid dimma och annan väderlek som begränsade sikten. De gånger dimman helt enkelt var för tjock för att fyrljuset skulle kunna tränga sig igenom behövdes därför ljudsignaler. Mistlur (mist = dimma) är anordning för att avge ljudsignaler till sjöss, framförallt vid dimma (mistsignal). Fasta mistlurar fanns tidigare vid de flesta stora fyrar i havsbandet. På slutet av 1800-talet utgjordes dessa fortfarande av klockor eller kanoner (mistsignalkanoner). De senare avfyrades med vissa mellanrum vid dimma. Det stora problemet med ljudsignalerna var att dimman ofta gjorde det omöjligt att bestämma avstånd och riktning till ljudkällan. Dessutom var ljudnivån rena tortyren för fyrpersonalen som kunde behöva stå ut med signalerna flera dygn i sträck. Nidingens fyr fick år 1766 en klockstapel vars klocka (mistsignalklocka) slog fyra slag varje halvtimme. Klockstapeln som var byggd i trä även fungerade även som sjömärke och var 20 alnar (cirka 12 meter) hög. Teoretisk räckvidd för mistsignalklockan var 1 - 2 nautiska mil beroende på rådande väderlek. Klockan användes enbart vid tjock dimma. Längre fram användes mistsignalkanoner. Vinga fyrplats var först med att 1869 installera mistsignalkanoner (2 st) och 1875 installerades 3 kanoner på Nidingen. Med dessa kanoner sköts varningsskott när fartyg gick för nära grund eller om fartyget höll kurs mot grunden. Längre fram användes allt från mistsignalkanoner till olika typer av ångdrivna mistlurar, horn och sirener. Tyfonen och Nautofonen utvecklades båda på 1920-talet och alstrade ljud genom membran som sattes i svängning av tryckluft respektive elektromagneter. Tyfon var en tryckluftsdriven signalanordning (mistlur) som uppfanns av Helge Rydberg, amanuens vid Lunds universitet, omkring 1920. Tyfonen utgörs av ett membran som sätts i rörelse av en gasström, ursprungligen ånga men senare tryckluft. Ljudet förstärks av en eller två ljudtrattar. Nautofonen är en elektrisk mistlur. Ljudet åstadkoms av ett membran som sätts i svängning av elektromagneter. Membranets svängningar förstärks via en ljudtratt framför membranet. I Sverige har nautofonen använts på många fyrstationer. Den första nautofonen i Sverige uppsattes på Hållö år 1928.

Fyrarnas konstruktion

Sten

De flesta av de svenska fyrarna byggdes i sten, vanligen som runda torn. Bilden till vänster visar stenfyren på Landsort sedd från öster, 2013. Wikipedia.

Heidenstamfyrar

Under 1860- och 1870-talen uppfördes i Sverige ett flertal fyrar som järntorn. Dessa torn kallas även heidenstamfyrar eller heidenstammare efter konstruktören Gustav von Heidenstam (1822 – 1887). Från 1849 var Gustav von Heidenstam anställd som ingenjör på fyr- och båkinrättningen inom Lotsverket, och år 1858 utnämndes han till major och överfyringenjör. Hans första uppdrag på Lotsverket var att presentera ett fullt utbyggt fyrsystem runt Sveriges kust. Dessutom utvecklade han en fyrkonstruktion i järn som var uppbyggd av rör med snedstag runt en central järnpelare. Han var för övrigt far till författaren Verner von Heidenstam. Heidenstamfyrarnas delar var prefabricerade och kunde med jämförelsevis kort byggtid uppföras på fyrplatsen. Fyrarna utgörs av ett järntorn som stagas av rör. Rören snedsträvas sedan av stålbalkar och vajrar. Inuti järntornet finns en spiraltrappa för att man enkelt ska komma upp till lanterninen och även lodet till fyrautomatiken. Bilden till höger visar en heidenstamfyren på Svenska Högarna. Wikipedia.

Kassunfyrar

Sverige har även varit framstående inom tillverkningen av kassunfyrar. Fyrtypen är byggd för placering i öppet vatten, direkt på eller intill grund. E kassunfyr består av en betongkassun, ett fundament, som placeras på havs- eller sjöbotten. Översta delen av kassunen är synlig ovan vattenytan och där byggs fyrtornet. Den svenska modellen för kassunfyrar gick ut på att gjuta en kassun på land och därefter sjösätta det hela som en båt. Ibland byggdes även fyrtornet innan det hela bogserades ut till sin framtida stationering. Denna typ av fyr har, bland annat, ersatt fyrskepp i svenska farvatten då den är billigare i drift, inte behöver tas in under vintersäsongen och kan placeras närmare eller på grundet den ska varna för. Bilden till höger visar Kassunfyren Trubaduren söder om Vinga. Här syns den översta delen av kassunen som fyren är byggd ovanpå. Wikipedia.

Fyrskepp

1800-talet var också fyrskeppens århundrade. En variant av fyrar är fyrskepp. Ett fyrskepp är ett fartyg som utrustas med en fyrapparat och som ankrats intill ett grund där det är för svårt att bygga en fast fyr. Fyrskeppet kan även med fördel användas vid hastigt uppkomna grund, till exempel vrak. I Sverige har det totalt funnits 37 fyrskepp men dessa har efterhand ersatts av kassunfyrar. Gemensamt för fyrskepp världen över är att så gott som samtliga är rödmålade med stationens eller grundets namn skrivet på båda sidor om skrovet. Vid de tidigare så fruktade undervattensreven i det yttersta havsbandet längs Sveriges kuster stationerades rödmålade fyrskepp som låg fast förankrade med hjälp av en kätting i havsbottnen. Sveriges första fyrskepp hette Cyklop och placerades ut vid Falsterbo rev 1844. Fyrskeppet Finngrundet (Nr 25) sjösattes 1903 och under den isfria delen av året låg hon för ankar i södra Bottenhavet, för att markera just Finngrundet. Den ursprungliga fyren ombord på fartyget drevs av fotogen, med ett system av speglar, 1927 byggdes hon om och fick en AGA-fyr inmonterad. Även en tyfon och en nautofon installerades vid detta tillfälle. Fartyget är 31 m långt och hade en besättning på 8 man. År 1969 togs fartyget ur tjänst och ägs numera av Statens maritima museer som museifartyg. Bilden till höger visar fyrskeppet Finngrundet. Foto Lennart Bergqvist, Marinmuseums arkiv - V17200. DigitaltMuseum. Fyrskeppsepoken i Sverige varade från 1831 och fram till 1972.
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-08-22

Fyrväsendet i Sverige - 1

Inledning

En fyr är ett sjömärke konstruerat för att nattetid sprida ljus eller andra signaler för sjöfarten, som varning vid grund eller som hjälp att kontrollera geografisk position. Olika typer av fyrar har olika syften. En lots är en ledsagare eller farledsvisare som efter krav anlitas när fartyg över en viss storlek ska anlöpa hamn eller passera speciellt svåra områden. Lotsarna övervakade förr "sitt" vattenområde från en lotsutkik. Rubrikbilden ovan visar heidenstamfyren Pater Noster på Hamneskär, södra Bohuslän. Uppförd 1868. Wikipedia.

Finansieringen av fyrväsendet

Driften av de svenska fyrarna finansierades på olika sätt. Kronan tog från 1758 ut en så kallad båkavgift för att hålla fyrarna bemannade samt för finansieringen av nya fyrar, inklusive andra sjömärken. Fyrpenningar skulle betalas av fartyg som anlöpte vissa hamnar; avgiften varierade från plats till plats och kunde också bero på fartygets storlek. Fram till att samtliga svenska fyrar förstatligades på 1830-talet förekom det att driften lades ut på entreprenad på enskilda personer som fick rätt att ta ut avgifter av alla förbipasserande fartyg som inte ägdes av kronan. Parallellt med den allmänna båkavgiften, vilken kunde erläggas i någon av de svenska hamnstäderna, fanns således det gamla systemet med speciella fyrpenningar för Örskär, Landsort, Korsö och en del känningsbåkar, som Nyhamn och Ledsund i Finland. Den allmänna båkavgiften gav omedelbart ett tillskott till finansieringen av fyrar och båkar.

Organisatorisk tillhörighet

Amiralitetskollegium fick 1652 ansvaret för vården och överinseendet över samtliga fyr- och lotsinrättningar i Sverige. Vid denna tid var det svenska fyrväsendet inte särskilt utvecklat. Det fanns fem fyrar i Baltikum samt en dubbelfyr på Nidingen som blivit svensk genom freden i Brömsebro 1645. Så, både fyrväsendet och lotsväsendet låg under samma huvudman Amiralitetskollegium (dvs Örlogsflottan) där de från 1803 sorterade under Förvaltningen för sjöärendena, en sjömilitär myndighet som blev Marinförvaltningen 1878 och Marinstaben 1908. 1690-talet organiserades lots- och fyrväsendet i det nybildade Lotsverket under Amiralitetet. Lotsverket var en övergripande benämning på Lotsstyrelsen. Lotsverket lydde tidvis under Amiralitetet och tidvis under Arméns flotta (1756 – 1823). Lotsverkets chef titulerades Lotsdirektör. År 1726 stadgades att även båkarna skulle administreras av Amiralitetskollegiet. Fram till 1872 lydde lots- och fyrväsendet, dvs Lotsverket, under Förvaltningen för sjöärendena som sorterade under Amiralitetskollegiet. År 1872 omorganiserades Lotsverket till Kungl. Lotsstyrelsen och avknoppades från Amiralitetskollegium. Det blev nu ett civilt verk som även övertog ansvaret för fyrväsendet. Detta nya ämbetsverk var direkt underställt regeringen och leddes av sjöförsvarsministern. År 1956 bildades Kungliga Sjöfartsstyrelsen dit även Kungliga Lotsstyrelsen överfördes. År 1969 ombildades Sjöfartsstyrelsen till Sjöfartsverket. År 1987 blev Sjöfartsverket ett affärsdrivande verk. Så, lots- och fyrväsendet var en militär verksamhet fram till 1872.

Fyrväsendets historia

Fyrar allmänt

En fyr är byggd för att dagtid genom sitt utseende och nattetid genom sitt ljussken ge vägledning för fartyg som går nära kusterna och i farleder samt varna för farliga ställen i farvattnet. Det finns fem huvudtyper av fyrar: 1. Angöringsfyrar eller kustfyrar, har som uppgift att vägleda fartyg som närmar sig kusten eller seglar i större farleder utanför kusterna. Dessa fyrars ljus skall ha en lång räckvidd och är därför ljusstarka. Fyren placeras vanligen högt över vattenytan och fyrbyggnaden får oftast formen av ett torn. 2. Ledfyrar vägleder den kustnära sjöfarten i skärgårdar, hamnar och kanaler. De är ljussvagare än angöringsfyrarna. En ledfyr kan vara sektorfyr, ensfyr eller en kombination av dessa. 3. Hamnfyrar underlättar vid insegling i hamnar. 4. Varningsfyrar varnar för till exempel undervattenskablar och ledningar. 5. Fiskefyrar återfinns vid fiskelägen för att vägleda hemvändande båtar. Fyrens läge, konstruktion, funktion och egenskaper är beroende av fyrens syfte. Under normala siktförhållande dagtid är fyren synlig som ett sjömärke och har målats på ett igenkännande sätt som skiljer sig mellan fyrarna.

Båk och andra sjömärken

Båk är ett fyrliknande sjömärke utan ljus. En typisk utformning är en avsmalnande tornliknande konstruktion uppförd i trä som kunde vara till och med ett tiotal meter hög. Båkarna blev vanligen behandlade med tjära eller målade med rödmylla. Båken är större än ett kummel. Fyrbåk kallas en hög konstruktion eller byggnad avsedd att bära upp en belysning typ fyr, i äldre tider en eld, till vägledning för sjöfarande. Ett kummel är ett sjömärke, traditionellt i form av ett vitmålat stenröse. Det saknar fyrkaraktär, är oftast obelyst och är till storleken mindre än en båk. Kumlen hör till de äldsta sjömärkena i Norden. En boj är en flytande anordning avsedd för navigering och har färger. De är vanligen förtöjd i ett bojankare. Ett bojankare är gjort för mer permanent förankring än ett fartygsankare. Prickar är stavformade, flytande sjömärken som används för att utmärka grund och farleder. De skiljer sig från bojar genom sin långsmala, cylindriska form. De vanligaste prickarna är svartgula kardinalprickar och röda eller gröna lateralprickar. Kardinalprickar märker ut navigeringshinder och har olika utseende beroende på i vilket väderstreck de står. Lateralprickar märker ut gränsen för en farled. Styrbordspricken är grön medan babordspricken är röd (System A). Utöver kardinalmärken och lateralmärken finns även punktmärken (som placeras över själva grundet), mittledsmärken (som markerar fritt vatten) och specialmärken. Ett stångmärke, stångtavla eller spirbåk är ett enklare sjömärke bestående av en lodrät stång, ofta med stöttor, och någon form av toppmärke. Ett stångmärke är vanligen mindre än en båk, men ett stångmärke kan byggas om till en båk genom att förstärkas och kläs med brädor.

Fyrväsendet 1500-tal

De tidigaste fyrarna utgjordes av brinnande vedeldar på höjder och klippor vid havet eller möjligen, vid en eller annan stor sjöstads hamn, öppna eldar på taket av ett platt torn. På 1400-talet började man även använda vaxljus och talgljus i enkla handlyktor. Det äldsta kända sjömärket vid svenska vatten är Falsterbo sjömärke (då danskt) som antagligen byggdes redan 1230-talet. En vedeld brann ut relativt fort, varför man successivt under 1500-talet började ersätta veden i fyreldarna med sten- och träkol som ljuskälla. Man eldade nu vanligen i öppna järnkorgar/grytor placerade uppe i stentorn. Denna typ av fyrar kallas för öppna kolfyrar. Stenkol hade längre brinntid än ved och träkol. År 1560 gav kung Fredrik II av Danmark order om att fyrpander (slags vedeldade fyrkorgar) skulle uppsättas på Skagen, Anholt och Kullen. Fyrarna var klara att tändas under 1561. Kullens fyr togs i bruk den 1 mars 1561. Fyren fick ett murat torn 1563 och år 1624 byggdes fyren om för att kunna eldas med stenkol. Fyrplatsen är därmed den äldsta på svenskt territorium (svenskägd från 1658).

Fyrväsendet 1600-tal

Vid Kolabacken på Falsterbonäset uppfördes Falsterbo vippfyr år 1636. En vippfyr är en ställning där man eldade i en korg av järn monterad i ändan av en stång, där korgen kunde lyftas upp och ner med hjälp av en hävstång. Vippfyren uppfanns cirka 1627 av dansken Jens Pedersen Grove (1584 - 1639). Bilden till höger visar en vippfyr vid hamnen i Kovik på Gotland. Wikipedia. På skäret Nidingen i norra Hallands kustband uppfördes en fyrbåk 1622 som år 1624 blev en vedeldad dubbel vippfyr. Att fyren blev dubbel antas bero på att man ville skilja den från de närbelägna fyrplatserna på Skagen och Anholt. Nidingen blev en koleldad vippfyr år 1635. Vid freden i Brömsebro 1645 blev Halland svenskt och därmed blev Nidingen den första svenskägda fyrplatsen i egentliga Sverige. Ölands södra udde fanns en vippfyr under en kortare tid på 1670-talet. De första svenskbyggda fyrarna blev Landsort 1678, Örskär 1687 och Korsö cirka 1750. Vid Örskär anordnades eldning med oljelampor, vilkas ljus förstärktes med polerade stålspeglar. Landsorts första fyr tändes 1678 på öns södra udde i Stockholms södra skärgård. Den ersatte en tidigare båk som på privat initiativ uppförts 1651. Fyren kompletterades med fyrljus och speglar. Det var troligen de tidigaste försöken i Sverige att förbättra ett fyrljus med speglar. Enligt en kunglig befallning från 1666 skulle en stenfyr uppföras på Landsort då den gamla träbåken hade brunnit ner. Ännu sex år senare, 1675, var fyren inte färdigbyggd. Fyren bygges i trä och kunde tändas 1678. Redan år 1686 brann fyrtornet ned. År 1687 slöts ett nytt kontrakt om uppförandet av en ny fyr byggd i rund form av sten som en "öppen kolfyr". Den nya fyren eldades med kol som hängde i en järnkorg utanför själva fyren. Landsort var en privatägd fyr. Bilden till vänster visar en teckning av en öppen stenkolseld på Landsorts fyr vid slutet av 1600-talet. Plansch: Svenska fyrar, förr och nu. Sjöhistoriska Museet. Den första fyren på ön Örskär i Östhammar anlades 1687 i trä. Tidigare hade det funnits en enklare båk på platsen. Örskär var troligen inte bebott innan fyren byggdes. Den förste som var skriven på ön var fyrvaktmästare Petter Swedman år 1697. Fyren förstördes dock av ett blixtnedslag 1738, drygt 50 år efter att den uppförts. Det nuvarande fyrtornet stod klart 1740. Örskär är efter Landsorts fyr den äldsta svenskbyggda fyrplatsen i Sverige. Örskär var mycket länge Sveriges nordligaste fyr. Från 1600-talet och framåt tog det mycket lång tid innan det gjordes några större framsteg inom fyrväsendet .

Fyr- och Lotsväsendets

historia - 1

Fyrväsendet 1700-tal

Fortfarande i slutet av 1700-talet var fyrarna primitiva; vanligen en öppen stenkolseld i en gryta eller en så kallad fyrpanna på taket av ett torn. Elden brann genom att luft trängde in från sidorna. Eldandet i öppna kolfyrar var arbetskrävande och den stora åtgången av stenkol gjorde dem kostsamma. Vidare var den öppna fyrelden utsatt för vädrets makter. Det gick åt stora mängder stenkol per år och fyr för att hålla dem upplysta. Det fanns heller ingen större möjlighet att öka ljusstyrkan från ved- eller kols fyrar. Bilden till höger visar en teckning av den öppna kolfyren vid Djursten 1765. Plansch: Svenska fyrar, förr och nu. Sjöhistoriska Museet. Under senare delen av 1700-talet började man täcka över och bygga in fyrarnas öppna koleldar, som kallades täckta kolfyrar. Fyrelden blev då skyddad vid dåligt väder. Fram till slutet av 1700-talet fanns det bara fyra fyrplatser på västkusten – Falsterbo, Kullen, Nidingen och Carlstensfyren på Marstrand. Under 1700-talet uppfördes fyrarna Holmögadd 1760, Djursten 1767, Grönskär 1770, Carlsten 1782 och Ölands Södra Udde 1785 (1674). En fyr vid Ölands södra udde var tänd terminen 1674–75. Bilden till höger visar en modell av Holmögadds täckta stenkolsfyr som den såg ut 1838 då den byggdes om från en öppen till en täckt stenkolsfyr. Sjöhistoriska museet. Längst upp syns skorstenen. År 1765 bevisade fransmannen Lavoisier genom teoretiska beräkningar att en parabolisk reflekterande yta förstärker ljuset. Ingenjör och direktör för Kungl. Modellkammaren Jonas Norberg (1711 – 1783) konstruerade ett system med roterande speglar som kunde drivas av urverk eller lodmekanismer. Det första roterande urverket installerades 1781 Marstrands fyr, som drev fyrapparaten runt i tornet. Detta var den första anordning av detta slag i världen. År 1795 tog Anders Polheimer (1746 – 1811) fram ett förslag på en konstruktion av en täckt stenkolsfyr med kraftig lufttillförsel underifrån upp genom tornet till eldstaden. I hans förslag var fyrgrytan inbyggd i en lanternin, vilket skulle skydda fyrlågan mot vädrets makter och minska åtgången av kol. Den danske chefen för lots- och fyrväsendet Poul de Löwenörns (1751 – 1826) vidareutvecklade konstruktionen av den täckta stenkolsfyrens konstruktion till en fungerande form. I Löwenörns konstruktion fanns elden i fyrfaten inuti en rymlig järnlanternin som var försedd med glasrutor som kunde klara värmeväxlingarna. Därutöver var lanterninen försedd med ett tak av järn sant en vinklad rökhuv, som liksom en vindflöjel ställde sig så att röken sögs ut ur lanterninen. Nu infördes också i Sverige Löwenörns täckta stenkolsfyrar, i vilka Polheimers ”fyrugn” kom till användning. I Sverige ombyggdes följande fyrar till täckta stenkolsfyrar "enligt Löwenörns princip": 1812 Östergarnsholm 1817 Svartklubben 1822 Ölands Södra Udde 1834 Nidingens båda fyrar (dubbelfyr) 1837 Holmögadd 1839 Storjungfrun Med de täckta stenkolsfyrarna kunde man få ett kraftigare fyrljus än med öppen kolfyr eller spegelfyrar. Det blev också vanligt att sätta metallspeglar bakom lågan för att sprida ljuset över längre avstånd men fortfarande var lågans ljusstyrka ofta otillräcklig. På grund av nedsotning från kolelden fick glasrutorna i lanterninen regelbundet rengöras från sot. Epoken med de täckta stenkolsfyrarna blev jämförelsevis kort. Den arganska oljelampan: Med tiden började man inse möjligheten att använda rovoljelampor i fyrar. En epokgörande utveckling var uppfinningen av den argandska lampan. År 1784 kom schweizaren Argand med uppfinning som förbättrade ljuskällan i fyrarna. Han hade uppfunnit en oljelampa som lyste mycket skarpare ljus än andra ljuskällor och som dessutom hade en klarare låga som inte avgav rök eller sotade ner. Argands oljelampa var försedd med en cylindrisk veke där luften kom upp såväl mitt i som på utsidan av vekcylindern. Utanpå veken satt en ”skorsten” av glas för att öka luftflödets hastighet och förbränningen. Argandlampan var upp till tio gånger ljusstarkare än de äldre varianterna och behövde inte ständig passning. Fyrar upplysta med oljelampor började nu konkurrera ut de koleldade fyrarna. För ljusets reflektion använde man kupade metallspeglar av så kallad Stevensonsmodell. I Sverige användes rovolja som bränsle. Rovoljan är en vegetabilisk olja, ungefär rapsolja idag. Lampan förbättrades genom att flera koncentriska vekar användes, enligt Aragos system, och genom af Carcels pumpverk, som gjorde så att oljan hölls på konstant nivå i brännaren. Det fanns fortfarande vid 1900-talets början många fyrar med den arganska oljelampan i Sverige.

Fyrväsendet 1800-tal

Statlig skötsel och ägande: Under 1800-talet fattades flera beslut i riksdagen om att bygga ut fyrväsendet och det är efter 1845, och i synnerhet efter 1880, som antalet fyranordningar ökar kraftigt. Den kraftiga ökningen beror främst på att man började använda sig av nya, billigare tekniska lösningar. Det anlades över 400 nya fyrar och fyrplatser runt om i landet under århundradet. År 1833 förstatligades privatägda Korsö och år 1839 förstatligades Landsort, Sveriges sista privatägda kustfyr. År 1837 hade den privata entreprenaden på skötseln av den statliga fyren Holmögadd upphört. Några decennier tidigare, 1810, avslutades den privata entreprenaden av Nidingen och skötseln övergick i statliga händer. Bilden visar ett diagram över antalet fyrplatser i Sverige från 1645 och till 1910. Lista öfver svenska fyrar utgifven i april 1912 af Kungl. Lotsstyrelsen. Som vi ser av diagrammet är antalet fyrplatser ytterst begränsat fram till mitten av 1800-talet. Därefter sker en kraftig utbyggnad. Fresnel-linsen: Ett stort framsteg inom fyrväsendet var linsapparaten. År 1822 uppsattes på den franska fyren Cordounan den första linsapparaten, konstruerad av Augustin-Jean Fresnel. Linsapparaten bestod av en trumma, som omgav fyrlågan. Trumman, som var rund eller mångkantig, var sammansatt av flera fack, som vart och ett innehöll en sektor av en ringformig- eller en helt plan lins, alternativt en sammansättning av de bägge. Över- och undertill fogades så kallade catadioptriskt glas, som gjorde att det ljus som lämnade fyrlågan, över eller under huvudapparaten, bröts och reflekterades. Strålarna gick därmed ut horisontellt och förstärkte skenet från huvudapparaten. Fresnels linser för fyrar indelas vanligen i sex ordningar, beroende på fokallängden (brännvidden). Bilden till höger visar en teckning med ett exempel på hur fresnellinsarna sprider ljuset som parallella strålar. Wikipedia. De första svenska fyrarna som försågs med linkade linsapparater var Vinga 1841 och Falsterbo 1843. Kullens fyr är Sveriges och Skandinaviens ljusstarkaste fyr. Den är försedd med tre roterande Fresnel-linser av första ordningen, vardera med diameter på 2,55 meter. Klippapparaten: På en klippapparat sker växlingen mellan ljus och mörker med hjälp av vertikala persienner eller lameller, som antingen roterar kring sin medellinje som von Otters system eller runt ljuskällan som ingenjör Lindbergs rotator. Sjöförsvarsminister och sjöofficeren Carl Gustaf von Otters (1827 – 1900) klippapparat (persiennapparat) släppte fram respektive avskärmar ljus med persienner av metall som vreds fram och åter av ett kraftigt urverk med lod, vilket dock krävde ständig passning. Den användes första gången i Sverige år 1877 och har senare kommit till användning på flera ställen, både längs de svenska kusterna och utomlands. Med denna uppfinning kan man från en fyr ge en tidsmässigt ytterst noga begränsad ljussignal av olika beskaffenhet i olika riktningar (sektorer). Därigenom kan för en seglare, i ett farvatten med mycket grund, noggrant markeras i vilken riktning hon befinner sig från fyren, vilken kurs hon bör styra för att hålla sig i grundfritt farvatten, och så vidare. Bilden till höger visar linssystemet till Kullens fyr år 1900. Sjöhistoriska museet, ID: Fo21818A. En klippventil för acetylenljus släpper fram brännbar lysgas stötvis. En klippapparat för elektriskt ljus, släpper på respektive stänger av strömmen till en elektrisk lampa. I slutet av 1890-talet utvecklades fotogenglödljuset inom det franska fyrväsendet. Nu fick rovoljan lämna rum för fotogenen. En ljusstarkare konstruktion var den så kallade fotogenglödljuslampan (luxljus), med eller utan tryck.

Fyrväsendet 1900-tal

Lux-ljus: Det svenska företaget Lux 1901-1902 utvecklade ett fyrljus med en fotogengasbrännare försedd med ett eller flera glödnät, kallat Lux-ljus. Den första fyren med Lux-ljus blev år 1902 Sandhammarens södra fyr. Lux-lampan gav ett betydligt starkare och vitare ljus än vad en fotogenlampa med veke kunde ge. Ljuset var 3 – 4 gånger starkare. Systemet krävde dock ständig tillsyn och kunde därför enbart användas i permanent bemannade fyrar. År 1912 fanns Lux-ljus monterat i ett 50-tal större fyrar och Lux-ljuset kom att på vissa fyrar fram till 60-talet. AGA-fyren: En helt ny apparat för blixtljusets framställande uppfanns i början av 1900-talet av den svenske ingenjören Gustaf Dalén (1869 – 1937). Uppfinningen, som kom att kallas AGA-fyren, kom till stor användning i utlandet och inom det svenska fyrväsendet och hade särskild betydelse för ledfyrarna. Tekniken möjliggjorde att acetylengaslysande fyrar kunde lysa i månader och år utan tillsyn. För att spara brännmaterial konstruerade Dalén en sinnrik ventil kallad solventil, med vilken fyrarna automatiskt kunde tändas och släckas vid mörkrets, resp. ljusets inbrott. År 1900 installerades acetylenbelysning i Marstrands fyr. Med en klippventil för acetylengas som portionerade ut lysgasen stötvis kunde AGA-fyrarnas sken göras starkare och deras ljuskaraktär kunde varieras bättre än hos samtida ledfyrar med fotogenglödljus. Då lågan inte var tänd hela tiden utan enbart under korta tidsintervall, exempelvis 0,3 sekunder var 3:e sekund, var de mycket bränslesnåla och med exempelvis en kort blixt var 3:e sekund drog den bara 10% av en ständigt lysande låga. Bilden till vänster visar AGA: klippventil/klippapparat. Sjöhistoriska museet, ID: SM 22805.B. DigitaltMuseum. Acetylengasen förvarades under högt tryck i stålcylindrar (gasackumulatorer) som passerade en automatisk tryckregulator och en klippljusapparat, varefter den i en brännare av samma typ som en karbidlampas brinner i öppna luften. År 1912 erhöll Dahlén Nobelpriset för uppfinningen av solventilen. Tack vare dess förbättrade bränsleekonomi möjliggjordes också installation av automatiska fyrar på många svårtillgängliga platser. År 1912 blev Blockhusuddens fyr i hamninloppet till Stockholm först i världen med solventil. Under 1920-talet slog Gustav Daléns AGA fyrar igenom på allvar. Bilden till höger visar Gustaf Dahléns prisbelönade solventil. Sjöhistoriska museet, ID:SM 24911. DigitaltMuseum. År 1990 försvann det sista Dalén- ljuset i Sjöfartsverkets fyrar. Elektrifiering: Under första hälften av 1900-talet dominerades fyrljusmarknaden helt av acetylen- eller så kallade PVB-brännare i kombination med glödnät. Allt eftersom elnäten byggdes ut tog elektriciteten över fyrarna och drev på utvecklingen i riktning mot automatisering och avbemanning. År 1908 installerades två hamnfyrar i Oxelösund med elektriskt ljus, fast sken. De var de första fyrarna i Sverige med elektriskt ljus (glödlampa). År 1923 elektrifierades sen hamnfyrarna i Trelleborg och Helsingborg. Fyren i Helsingborg var den första större fyren i Sverige som elektrifierades. Det tog dock lång tid innan majoriteten av de svenska fyrarna och fyrplatserna hade elektriskt ljuskälla. Idag är alla Sveriges fyrar automatiserade men tidigare fanns ett 90-tal bemannade fyrar.

Relaterade länkar

Tullens historia

Källor

Uppbyggnaden av det svenska fyrväsendet 1645–1890: privata och statliga intressen, Erik Lindberg, Historiska institutionen, Uppsala universitet Sjösäkerhet på entreprenad, Ett kontraktsteoretiskt perspektiv på privata och statliga fyrar i Sverige före 1840, Erik Lindberg, Uppsala universitet 2012 Svenska lots- och fyrväsendets utveckling, fyrarnas historia och framtid, Esbjörn Hillberg. Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 3 2007, Sid 209-226. Utbyggnaden av fyrsystemet i Sverige 1800 - 1950, Staffan Rydergård 1997, Tekniska Högskolan. Mardrömskust blev populär badstrand, artikel av Curt Nordh i Kvällsstunden, vecka 34 2020. Wikipedia Svenska Fyrsällskapet DigitaltMuseum Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. / 1157- 1158 Överst på sidan

Fyrars karaktäristika

Fyrarnas lystider

Fyrarna skulle hållas tända under mörkrets timmar när det förväntades vara sjöfart. På vintern när isen låg hölls inte fyrarna tända. År 1838 utökades fyrarnas lystid till att omfatta hela året, från en halvtimme efter solens nedgång till en halvtimme före dess uppgång. Bilden till höger visar en skylt över när fyrarna skulle vara tända 1907. Kungörelse om fyrbelysning från Sjöfartsverket 1907. Sjöhistoriska museets arkiv ID: SM 20605. DigitaltMuseum.

Fyrarnas ljussignaler

Fyrarnas betydelse för sjösäkerheten skulle vara betydligt lägre om samtliga fyrar längs en kuststräcka lyste på samma sätt. Ett fartyg skulle då inte ha möjlighet att identifiera den fyr vars ljus man ser vilket skulle försvåra navigeringen. Av detta skäl har man gett fyrarna olika fyrkaraktärer så att de lätt kan identifieras. Fyrarnas signaler: En fast fyr visar ett oavbrutet sken över hela den del av horisonten som dess lysfält omfattar. Fyrskenet kan vara olika färgat i olika sektorer. En blänkfyr visar regelbundet återkommande blinksignaler, vilka skiljs åt genom släckta perioder som är längre än blinkningarna. En fast fyr med blänk visar fast sken som efter längre mellanperioder bryts av starkare blinkningar, vilka vanligen föregås och efterföljs av kortare tids släckning. En intermittent fyr visar fast sken som plötsligt släcks under kortare tid än skenet varar. En växelfyr visar omväxlande vitt och färgat sken. En blixtfyr (eller klippfyr) är en blänkfyr vars blink varar kortare tid än 2 sekunder.

Fyrarnas lysvidd

Det avstånd på vilket en fyrs ljus kan ses i mörker kallas lysvidd. Lysvidden motsvarar det största avstånd från fyren på vilket fyrljuset kan iakttas vid en siktbarhet som är likvärdig med en dagsljussikt av 10 nautiska mil. Det är många olika faktorer som påverkar en fyrs lysvidd som exempelvis ljuskällans styrka, höjden på fyren och betraktarens höjd över havet. Tre viktiga faktorer: Meteorologiska förhållanden. Vädret kan påverka synbarheten i både positiv och negativ riktning. Regn, snö, dimma och låga moln kan försämra synbarheten. Sikten uttrycks i nautiska mil. Ljuskällans styrka. Ljusstyrkan mäts i candela. Det maximala avståndet på vilket ljuset kan ses dagtid vid en sikt på tio nautiska mil, bestämd utan att ta hänsyn till begränsande faktorer, kallas ljusräckvidd ("luminous range"). Geografisk räckvidd. Den geografiska räckvidden är ofta den mest begränsande faktorn för en fyr på grund av jordytans krökning. Två faktorer begränsar den geografiska räckvidden, nämligen fyrens lyshöjd över havet och betraktarens höjd över havet. Om betraktaren befinner sig vid havsytan, får en fyr med 100 meters lyshöjd en geografisk räckvidd på 35,7 km medan en fyr med lyshöjd på 200 meter får en geografisk räckvidd på 50,5 km.

Mistsignalering

När fyrens ljussken behövdes som mest för ett fartygs navigering så fungerade fyrarna dåligt. Det var vid dimma och annan väderlek som begränsade sikten. De gånger dimman helt enkelt var för tjock för att fyrljuset skulle kunna tränga sig igenom behövdes därför ljudsignaler. Mistlur (mist = dimma) är anordning för att avge ljudsignaler till sjöss, framförallt vid dimma (mistsignal). Fasta mistlurar fanns tidigare vid de flesta stora fyrar i havsbandet. På slutet av 1800- talet utgjordes dessa fortfarande av klockor eller kanoner (mistsignalkanoner). De senare avfyrades med vissa mellanrum vid dimma. Det stora problemet med ljudsignalerna var att dimman ofta gjorde det omöjligt att bestämma avstånd och riktning till ljudkällan. Dessutom var ljudnivån rena tortyren för fyrpersonalen som kunde behöva stå ut med signalerna flera dygn i sträck. Nidingens fyr fick år 1766 en klockstapel vars klocka (mistsignalklocka) slog fyra slag varje halvtimme. Klockstapeln som var byggd i trä även fungerade även som sjömärke och var 20 alnar (cirka 12 meter) hög. Teoretisk räckvidd för mistsignalklockan var 1 - 2 nautiska mil beroende på rådande väderlek. Klockan användes enbart vid tjock dimma. Längre fram användes mistsignalkanoner. Vinga fyrplats var först med att 1869 installera mistsignalkanoner (2 st) och 1875 installerades 3 kanoner på Nidingen. Med dessa kanoner sköts varningsskott när fartyg gick för nära grund eller om fartyget höll kurs mot grunden. Längre fram användes allt från mistsignalkanoner till olika typer av ångdrivna mistlurar, horn och sirener. Tyfonen och Nautofonen utvecklades båda på 1920- talet och alstrade ljud genom membran som sattes i svängning av tryckluft respektive elektromagneter. Tyfon var en tryckluftsdriven signalanordning (mistlur) som uppfanns av Helge Rydberg, amanuens vid Lunds universitet, omkring 1920. Tyfonen utgörs av ett membran som sätts i rörelse av en gasström, ursprungligen ånga men senare tryckluft. Ljudet förstärks av en eller två ljudtrattar. Nautofonen är en elektrisk mistlur. Ljudet åstadkoms av ett membran som sätts i svängning av elektromagneter. Membranets svängningar förstärks via en ljudtratt framför membranet. I Sverige har nautofonen använts på många fyrstationer. Den första nautofonen i Sverige uppsattes på Hållö år 1928.

Fyrarnas konstruktion

Sten

De flesta av de svenska fyrarna byggdes i sten, vanligen som runda torn. Bilden till vänster visar stenfyren på Landsort sedd från öster, 2013. Wikipedia.

Heidenstamfyrar

Under 1860- och 1870-talen uppfördes i Sverige ett flertal fyrar som järntorn. Dessa torn kallas även heidenstamfyrar eller heidenstammare efter konstruktören Gustav von Heidenstam (1822 – 1887). Från 1849 var Gustav von Heidenstam anställd som ingenjör på fyr- och båkinrättningen inom Lotsverket, och år 1858 utnämndes han till major och överfyringenjör. Hans första uppdrag på Lotsverket var att presentera ett fullt utbyggt fyrsystem runt Sveriges kust. Dessutom utvecklade han en fyrkonstruktion i järn som var uppbyggd av rör med snedstag runt en central järnpelare. Han var för övrigt far till författaren Verner von Heidenstam. Heidenstamfyrarnas delar var prefabricerade och kunde med jämförelsevis kort byggtid uppföras på fyrplatsen. Fyrarna utgörs av ett järntorn som stagas av rör. Rören snedsträvas sedan av stålbalkar och vajrar. Inuti järntornet finns en spiraltrappa för att man enkelt ska komma upp till lanterninen och även lodet till fyrautomatiken. Bilden till höger visar en heidenstamfyren på Svenska Högarna. Wikipedia.

Kassunfyrar

Sverige har även varit framstående inom tillverkningen av kassunfyrar. Fyrtypen är byggd för placering i öppet vatten, direkt på eller intill grund. E kassunfyr består av en betongkassun, ett fundament, som placeras på havs- eller sjöbotten. Översta delen av kassunen är synlig ovan vattenytan och där byggs fyrtornet. Den svenska modellen för kassunfyrar gick ut på att gjuta en kassun på land och därefter sjösätta det hela som en båt. Ibland byggdes även fyrtornet innan det hela bogserades ut till sin framtida stationering. Denna typ av fyr har, bland annat, ersatt fyrskepp i svenska farvatten då den är billigare i drift, inte behöver tas in under vintersäsongen och kan placeras närmare eller på grundet den ska varna för. Bilden till höger visar Kassunfyren Trubaduren söder om Vinga. Här syns den översta delen av kassunen som fyren är byggd ovanpå. Wikipedia.

Fyrskepp

1800-talet var också fyrskeppens århundrade. En variant av fyrar är fyrskepp. Ett fyrskepp är ett fartyg som utrustas med en fyrapparat och som ankrats intill ett grund där det är för svårt att bygga en fast fyr. Fyrskeppet kan även med fördel användas vid hastigt uppkomna grund, till exempel vrak. I Sverige har det totalt funnits 37 fyrskepp men dessa har efterhand ersatts av kassunfyrar. Gemensamt för fyrskepp världen över är att så gott som samtliga är rödmålade med stationens eller grundets namn skrivet på båda sidor om skrovet. Vid de tidigare så fruktade undervattensreven i det yttersta havsbandet längs Sveriges kuster stationerades rödmålade fyrskepp som låg fast förankrade med hjälp av en kätting i havsbottnen. Sveriges första fyrskepp hette Cyklop och placerades ut vid Falsterbo rev 1844. Fyrskeppet Finngrundet (Nr 25) sjösattes 1903 och under den isfria delen av året låg hon för ankar i södra Bottenhavet, för att markera just Finngrundet. Den ursprungliga fyren ombord på fartyget drevs av fotogen, med ett system av speglar, 1927 byggdes hon om och fick en AGA-fyr inmonterad. Även en tyfon och en nautofon installerades vid detta tillfälle. Fartyget är 31 m långt och hade en besättning på 8 man. År 1969 togs fartyget ur tjänst och ägs numera av Statens maritima museer som museifartyg. Bilden till höger visar fyrskeppet Finngrundet. Foto Lennart Bergqvist, Marinmuseums arkiv - V17200. DigitaltMuseum. Fyrskeppsepoken i Sverige varade från 1831 och fram till 1972.