Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-08-22

Fyrväsendet i Sverige - 2

Inledning

En fyr är ett sjömärke konstruerat för att nattetid sprida ljus eller andra signaler för sjöfarten, som varning vid grund eller som hjälp att kontrollera geografisk position. Olika typer av fyrar har olika syften. En lots är en ledsagare eller farledsvisare som efter krav anlitas när fartyg över en viss storlek ska anlöpa hamn eller passera speciellt svåra områden. Lotsarna övervakade förr "sitt" vattenområde från en lotsutkik. Rubrikbilden ovan visar heidenstamfyren Pater Noster på Hamneskär, södra Bohuslän. Wikipedia.

Fyrpersonalen

För att en fyr skulle fungera krävdes personal som tände, underhöll och släckte fyren. Fyrvaktaryrket gick ofta i arv i flera generationer och fyrplatserna utgjorde isolerade miniatyrsamhällen. På vissa större fyrplatser fanns från 1845 även skolor för barnen, sk. lotsbarnskolor. I en förordning från 1827 delades personalen in i; fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträde. Högst i rang stod fyrmästaren, som hade huvudansvaret för fyren. Därefter kom fyrvaktaren och sist fyrbiträdet. Varje fyrplats hade en fyrmästare anställd. Beroende på olika fyrens storlek, behov av skötsel och prioritering fanns även övrig personal på fyrplatsen. På de stora förstaklassfyrarna bestod bemanningen av en fyrmästare, en fyrvaktare och en eller två fyrbiträden. Mindre fyrar, andraklassensfyrar hade en tvåmansbemanning, med en fyrmästare och en fyrvaktare. Tredjeklassfyrarna som ansågs mycket lättskötta, sköttes av en ensam fyrmästare. Personalen, med eller utan familjer, bodde ofta på tjänstgöringsstationen, antingen i en närliggande byggnad eller i själva fyrtornet. Fyrpersonalen lydde under Lotsverket och det var Lotsverket som ordnade tjänstebostäder där fyrpersonalen fick bo, ofta tillsammans med sina familjer. År 1838 ändrades vakttjänstgöringen i fyrarna till fyratimmarspass, för att förbättra tillsynen. Fyrarnas lystid utökades nu till hela året, från en halvtimme innan solen gick ner till en halvtimme innan den gick upp. Därför bosatte sig fyrpersonalen med familjer vid fyrplatserna. Små samhällen bildades med både bostäder, förvaringsutrymmen, bagarstugor och tvättstugor. Bostadshuset placerades oftast så att fyrmästaren kunde se om fyren var tänd, från sitt fönster. En bra hamn och möjlighet till att få färskvatten avgjorde många fyrars placering. Den år 1842 stadgade folkskolan gjorde att Lotsverket också startade lotsbarnskolor 1845, där även fyrpersonalens barn fick gå. Det var kortare terminer än normalt och skolfröknarna bodde vid skolorna eller åkte runt till flera skolor under en termin.

Fyrmästare

Fyrmästaren var högste chefen på en fyrplats. Han var därmed arbetsledare för fyrvaktare och fyrbiträde. Personalen bodde i tjänstebostäder, ofta tillsammans med sina familjer. Det var vanligt att fyrmästarna rekryterades bland tidigare anställda underofficerare i flottan, ”vilka äro kända för duglighet och gott uppförande samt äga nödiga krafter och hälsa”.

Fyrvaktare

Fyrvaktaren var underställd fyrmästaren och hjälpt denne på de större fyrplatserna. En fyrvaktare kunde dock själv sköta en mindre fyrplats.

Fyrbiträde

Det fanns både ordinarie fyrbiträde och extra fyrbiträden.

Kvinnor på fyrarna

År 1835 började man även anställa kvinnor på fyrarna som ett försök. Det blev lyckat och försöket permanentades. Nu kunde en familj med man och hustru eller hushållerska sköta fyren mot tidigare två män. Då räckte det med en tjänstebostad för fyrpersonalen och Lotsverket sparade pengar.

Fyrpersonalens uniformer

I äldre tider bar inte fyrpersonalen uniform utan de var klädda som skärgårdsbefolkningen i övrigt. Frågan om en uniform för fyr- och lotspersonalen väcktes som förslag på 1870-talet. Men det var först 1881 som det utfärdades uniformsbestämmelser och personalen fick en gemensam klädedräkt. Fyrpersonalens uniform var i praktiken densamma som lotspersonalens men med den skillnaden att lotspersonalen bar ett ankare på vardera sida av kavajkragen istället för en stjärna som fyrpersonalen bar. Vidare användes samma typ av gradbeteckningar på de båda verksamheternas uniformer. Färg och snitt på den första uniformen från 1881 liknade i stort flottans uniformer. Tyget var mörkblått kläde. Den runda skärmmössan var försedd med ett ankare i gul metall och den dubbelknäppta kavajen var försedd med gradbeteckningar på ärmuppslagen i form av chevroner med spetsen nedåt. Fyrmästarna hade tre chevroner på båda ärmarna medan fyrvaktarna hade två. Fyrbiträdena bar en (1) chevron. På vardera sidan på kragen bar fyrpersonalen en stjärna. På 1920-talet byttes chevronerna mot galoner som även de fanns på ärmuppslagen. För personal inom sjöfartsstyrelsens ämbetsområde föreligger följande uniformsplikt för Lots- och fyrstaten enligt beklädnadsreglementet 1941: Lotsdistriktsbefäl, befäl i lotsdistriktsfartyg, ordinarie och extra ordinarie lotsar, ordinarie fyrpersonal har full uniformsplikt. För båtmän, icke-ordinarie fyrvaktare och manskap å lotsdistriktsfartyg gäller partiell uniformsplikt, d.v.s. skyldighet att inneha uniformsmössa (av lotsstyrelsen den 11 november 1941 fastställt Beklädnadsreglemente för lots- och fyrstaten). Förslag på fyrpersonalens uniformer 1874:

Fyr- och lotsväsendets historia - 2

xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Lotsbarnskolor 1845 - 1925

Efter ett kungligt brev utfärdade Amiralitetet den 19 juni 1845 en förordning om lotsbarnskolor. Detta för att lots- och fyrpersonalens barn skulle få lära sig läsa, skriva och räkna. Initiativet till skolorna togs av lotsmyndigheterna med stöd av personalen. 1842 års folkskolestadga föreskrev, att minst en skola skulle upprättas i varje socken. Denna förlades i regel till centralorten i socknen. Svårigheten med upprätthållandet av regelbundna förbindelserna mellan öarna i kustbandet och byarna i land utgjorde ett skäl till att skolor inrättades på lots-och fyrplatserna. I lotsbarnskolorna kunde fyrpersonalens barn få utbildning på plats. Dessa skolor hade vanligen kortare terminer än normalt och lärarinnorna bodde vid skolorna eller åkte runt till flera skolor under en termin. Lotsbarnskolorna verkade mellan 1845 och 1925. Lotsbarnskolorna indelades i två grupper – ambulerande skolor, där lärarna flyttade mellan olika platser och fasta skolor på platser med större barnantal. År 1845 startades de första skolorna på fem lotsplatser i Stockholms kustband. Skolorna verkade till slut på nästan 70 platser i Sverige, men antalet kunde vara variera från ett år till ett annat. Eleverna var barn till lotsar och fyrpersonal men även till övriga skärgårdsbor. Många av skolorna var ambulerande, dvs de flyttade runt från plats till plats, framförallt vad gäller fyrplatserna. Det skulle finnas mist 3 – 4 barn på en lots- eller fyrplats för att en lotsskola skulle inrättas. Då barnen oftast var i olika åldrar fick de samsas i samma klass. Undervisningen på lotsbarnsskolorna bedrevs vanligen från 4 månader till 2 terminer per läsår och präglades av kvalitet. Det var uteslutande kvinnliga lärare som undervisade barnen. Som skolsal användes det som fanns tillgängligt. Det kunde vara ett rum i fyrmästarens bostad, en del av någon ekonomibyggnad eller ett iordningställt vindsutrymme där också lärarinnan bodde. Vissa enstaka fyrplatser hade dock ett särskilt skolhus för undervisningen, exempelvis Gotska Sandön, Hanö, Vinga och Understen. På vissa lots- och fyrplatser var barnen för få eller så var det inte möjligt att inrätta skola där. Barnen fick då istället inackorderas iland för att gå i skola där. Bilden till höger visar lärarinnan Vendla Thorslund (1883-1955) som år 1919 var lärarinna vid fyrarna; Holmögadd, Bergudden och Fjärdgrund. Bild: fyr.org/wiki. PDM. Bilden till vänster visar barn i skolan vid Vinga fyr på 1930-talet. Lärarinnan är Berta Svensson. Bild: fyr.org/wiki. PDM. År 1925 överfördes undervisningen i lotsbarnskolorna till de allmänna skolmyndigheterna och hamnade under Skolöverstyrelsens överinseende. De ambulerande lotsbarnskolorna upphörde därmed och lots- och fyrpersonalens barn fick nu lång väg till skolan. Flertalet barn blev tvungna att bo inackorderade på fastlandet och vara hemifrån i många månader. Material om skolorna återfinns i krigs-och riksarkiven samt i Lotsstyrelsen årliga berättelser.

Falska fyrar – vrakplundring

Sedan gammalt betraktade kustbefolkningen vrakgodset som sin egendom och försökte därför lägga beslag på vad den kunde. Det var dock Kronan som hade rätten till bärgning av det materiella. På 1600-talet började Kronan därför använda s.k. strandridare som hade till uppgift att förhindra smuggling och vrakplundring. En strandridare var en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning med uppgift att avpatrullera strand nära rikets sjögräns. De 2 första strandridarna var år 1638 stationerade i Kalmar. Den 25 mil långa patrulleringen längs med Sveriges ostkust skedde till fots eller häst. Strandridarna ersattes 1832 av kustuppsyningsmän. Enligt instruktion för Lotsverket skulle lotspersonalen samverka med tullen för att hindra smuggling. Plundrare/rövare kunde tända falska fyreldar i avsikt att lura handelsfartyg på grund som sedan plundrades på allt av värde. Missgärningsbalken i 1734 års lag fastslog: "Gör man falska eldar eller sätter upp andra tecken att därmed förleda sjöfarande till skeppsbrott, pliktas med trettiotvå par spö oaktat om skada sker eller ej." Om falsk eld ledde till skeppsbrott och skada var det däremot dödsstraff som gällde. Bilden till höger visar rövare som lurar ett fartyg på grund. Kopparstick. Public Domain. DigitaltMuseum. Ett område där det skall ha förekommit falska fyreldar för att lura handelsfartyg på grund är Sandhammaren i sydöstra Skåne. Området med sina många sandbankar var en mardröm för skepparna på segelfartygen. Fartyg skall ha lurats in i sandbankarna av falska fyrar och vraken blev plundrade. Överlevande skeppsbrutna blev ofta anfallna och dödade av rövarna för att inte lämna några vitten. Rövarna utgjordes av vanligen ortens kustbefolkning som ansåg att allt som havet bar inland var deras rättmätiga egendom. Att hjälpa ödet till deras fördel och till skepparna nackdel ansågs vara legitimt. Skeppsbrotten var med andra ord en välsignelse för ortsbefolkningen. Vid stormvindar tändes eldar långt in på land för att få de sjöfarande att tro att kusten låg längre in. Skepparna satte då kursen längre in mot land med uppfattningen att de befann sig längre ut till havs än vad de egentligen var vilket resulterade att de seglade på grunden. Folket på stranden passade sen på att roffa åt sig allt av värde från skeppsvraken. Man skydde inga medel och överlevande besättningsmän blev ihjälslagna och begravda på stranden. Sandhammaren betraktades länge som ett ”slakthus för sjömän”. Besättningarna på segelfartygen som skulle passera genom Bornholmsgattet brukade be en bön "För Sandhammaren bevare oss du milde herre Gud". I havet utanför finns Skandinaviens största skeppskyrkogård och sjömansgrav. Grundstötningarna blev färre när segelfartygen försvann. Under 1800-talets början sker det en omsvängning i det moraliska att lura fartyg på grund och de falska fyrarna försvann allt eftersom. Bilden till höger visar ett fartyg i sjönöd utanför Sandhammaren. År 1831 placerades en placerades en provisorisk stenkolsfyr i en järngryta på en av de höga sanddynerna och hade en lyshöjd på 7,5 möh. En permanent fyr diskuterades men de lösa sanddynerna utgjorde ett stort problem med ett tungt fyrtorn i sten. När Heidenstamfyren gjorde entré på 1860-talet kunde man nu uppföra en permanent fyr på Sandhammaren. Inte bara en utan två fyrar uppfördes, båda 29 m höga. Anledningen till två fyrar var att man ville undvika en förväxling med fyrarna på Bornholm och Christiansö. Fyrarna togs i bruk 1862 och var de första Heidemstamfyrarna att uppföras. Norra tornet nedmonterades 1904. Frans Löfström har nedtecknat många historier om orten och dessa händelser i boken Kring Sandhammaren, 1946.

Dykerikompaniet

Dykerikompani var förr benämningen på två särskilda bolag med privilegium på alla större bärgningsarbeten inom var sitt särskilda område. I Sverige bildas ett första dykerikompani för bärgande av vrakgods år 1663 då Hans Albrecht von Treuleben fick ett kungligt privilegium för att bedriva ”dykeri- och bärgaraffärer”. År 1682 övergick detta privilegium till Georg Coberton. År 1692 erhöll Södra dykerikompaniet exklusive rätt att under tio års tid bärga skepp och gods, som strandat längs Skånes, Hallands och Bohusläns kuster; vid stränder och till sjöss. Kompaniet grundades av köpmännen Jöran Holst och Sifvert Dietrichsen. År 1729 fick det Norra dykerikompaniet liknande privilegium för bärgning men längs de övriga kusterna. Detta kompani etablerades av ingenjören Mårten Triewald (1691 – 1747). Kompaniets rättigheter omfattade kusten från Kalmar, Öland och Gotland, Bottenviken och Finskaviken samt Åland. Triewald var även författare till avhandlingen "Konsten att lefa under watn", som beskrev dykning i öppna dykarklockor och redskap för dykare. Bägge kompanierna fick sina privilegier kontinuerligt förnyade under 1700-talet. Dykerikompanierna stod under kronans kontroll och hade en officiell prägel. Varje kompani leddes av en direktör och bemannades av dykerikommissarier, uppsyningsmän och strandfogdar. Dykerikompaniernas verksamhet var indelade i bärgningsdistrikt och varje distrikt leddes av en dykerikommissarie. I många distrikt utnyttjades den befintliga tullorganisationen och ofta var det tullinspektören i området som blev dykerikommissarie. Kommissarien hade i sin tur dykeriuppsyningsmän till sin hjälp. De som hade den direkta uppsikten längs kusterna var strandfogdarna. Dessa skulle hålla uppsikt i sitt område och rapportera havererade fartyg och strandfynd till uppsyningsmannen eller kommissarien. Fogdarna skulle även vid haverier bevaka ägarnas intressen så att vrakgodset inte blev stulet eller försvann på annat sätt. Strandfogdarna utsågs vanligen bland de personer som bodde i skärgården eller i byar belägna vid kusten, ofta torpare och fiskare som därmed erhöll en extra inkomst. För bärgningen användes båtar, pråmar, bogsertrossar och specialkonstruerade verktyg för att hämta upp gods från sjunkna fartyg såsom dykarklockor. En dykarklocka är ett nedtill öppet klockformigt kärl som när den sänks ner i vatten fortsätter att vara luftfylld i den övre delen av klockan. Under 1600-talet kom den första dykarklockan till Sverige, introducerad av den svenske adelsmannen Hans Albrecht von Treileben. Denna dykarklocka kom att användas i bärgningen av regalskeppet Vasas kanoner mellan 1663 och 1664. År 1728 konstruerade Mårten Treiwald en ny variant av Edmond Halleys luftförsedda dykarklocka. Bilden till höger visar en teckning av en luftförsedd dykarklocka i genomskärning. Nordisk familjebok, 1800-talsupplagan. Dykerikompanierna hade även ansvar för förvaring och bevakning av bärgat gods tills det överlåtits till ägaren eller kronan. Det fanns en hel del klagomål på dessa dykerikompanier då deras hjälp ofta var svår att erhålla och alltid kostsam. Vid riksdagen 1766 ville borgarståndet inte längre förnya kompaniernas bärgningsprivilegier, dock utan att få gehör för sin vilja. Det Norra dykerikompaniet bedrev bärgarverksamhet fram till 1799 och det Södra dykerikompaniet till 1802 då dykeriverksamheten i Sverige omorganiserades. Detta år beslutades att all dykeriverksamhet skulle läggas under en enhetlig ledning som skulle finnas i Stockholm. År 1802 etablerades därför ett "dykeri- och bärgningskompani" vars verksamhet omfattade hela riket. Detta dykerikompani, verkade fram till den 30 juni 1831, men fick under de senare åren åtskilliga inskränkningar av sitt bärgningsmonopol. År 1823 fick varje svensk medborgare rätt att i öppen sjö, inom svenskt område, bärga skeppsankaren, och år 1829 erhöll varje man rättighet att på svenskt område från havsbottnen bärga fartyg och varor, som av ägaren eller dykerikompaniet ”blifvit öfvergifna”.

Bilder på några kända svenska fyrar

De 6 äldsta fyrarna i Sverige

Nidingen i Halland var den första fyren på svensk mark i och med att Halland tillföll Sverige genom freden i Brömsebro 1645. Genom freden i Roskilde 1658 blev Skåne ett svenskt landskap och därmed fick vi ytterligare fyrar; Falsterbo fyr och Kullen. Dessa tre fyrar hade under den danska tiden finansierats med den så kallade Öresundstullen, en avgift som alla fartyg som passerade Öresund på väg in eller ut ur Östersjön. De tre första svenskbyggda fyrarna blev Landsort 1678, Örskär 1687 och Korsö cirka 1750.
Uniformer runt sekelskiftet 1900: Uniformsförslag för lots- och fyrvaktare 1874. Sjöhistoriska Museet. Målad av L F Lindberg. Fyrmästaruniform cirka 1900. Tre chevroner på ärmuppslagen. Stjärna på kragen. Fyrmästare i Östhammar, Uppland. Upplandsmuseet, ID: ED05624. Foto: Skötsner-Edhlund. DigitaltMuseum. Fyrvaktaruniform cirka 1900. Två chevroner på ärmuppslagen. Stjärna på kragen. Sommarmössa (vit).Pesonen är Gustav Alfred Sjögren (1843 - 1921) fyrvaktare på Ledskär. Foto: Svenska Fyrsällskapet. Skärmmössan (vintermössa) Fyrbiträdesuniform cirka 1900. En chevron på ärmuppslagen. Stjärna på kragen. Fyrbiträde, Östhammar, Uppland. Upplandsmuseet, ID: ED05647. Foto: Skötsner-Edhlund. DigitaltMuseum. Fyrmästaruniform vid mitten av 1900-talet. Ny typ av gradbeteckningar. Uniformen har använts av fyrmästare Erik Ahlström på Rödkallen 1955-1963. Sjöhistoriska museet, ID: SM 28935. DigitaltMuseum. Uniformsförslag för fyrbiträde 1874. Sjöhistoriska Museet. Målad av L F Lindberg. Uniformförslag för fyrmästare 1874. Sjöhistoriska Museet. Målad av L F Lindberg. Fyrmästare med enbart skärmmössa.Nils August Hägglund (1888-1972), fyrmästare på Draghällans fyr i Sundsvallsfjärden åren 1946-1954. Foto Norrlandsbild 1951. Sundsvalls museum, ID: SuM-foto025697
Nidingens fyrplats på ett skär i norra Halland 2002. Fyren uppfördes 1946 och ersatte de två äldre sexkantiga fyrtornen från 1834. Fyrplats från 1624, svenskägd från 1645. Bild: Wikipedia. Kullens fyr i Höganäs, Skåne. Byggår: 1900. Sveriges högst belägna sjöfyr, 78,5 möh. Fyrplatsen är från 1561 och en av Sveriges äldsta, svenskägd från 1658. Bild: Wikipedia. Falsterbo fyr i Skåne, 2008. Fyren uppfördes 1796. Fyrplats från 1636, svenskägd från 1658. Bild: Wikipedia. Landsorts fyr i Stockholms södra skärgård, sedd från öster 2013. Den första svenskbyggda fyren, tänd år 1678. Nuvarande fyr uppfördes 1691. Bild: Wikipedia. Örskärs fyr i Östhammar, Norra Roslagen. Den andra svenskbyggda fyren, tänd år 1687. Nuvarande fyr uppfördes 1740. Privatägd fram till 1839. Bild: Wikipedia. Korsö fyr (Korsö torn), 2013, i Stockholms skärgård. Den tredje svenskbyggda fyren, uppförd cirka år 1750. Nuvarande fyr tänd 1757. Privatägd fram till 1833. Bild: Wikipedia.
Andra svenska fyrar Vinga fyr och båk, Styrsö socken, Göteborgs skärgård. Båk har funnits sen 1606. Vingas första fyrtorn tändes den 1841. Det nuvarande fyrkantiga fyrtornet uppfördes 1890. Bild: Wikipedia. Fyren Ölands södra udde, Långe Jan. Fyrplats sen 1672. Nuvarande fyr uppförd 1785. Med en höjd på 41,6 m är det landets högsta fyr. Bild: Wikipedia. Hållö fyr utanför Smögen i juli 2014. Uppförd 1842. Bild: Wikipedia. Den kvarvarande fyren av de två ursprungliga heidenstamfyrarna som uppfördes 1862 på Sandhammaren i Skåne. Bild: 2015. Bild: Wikipedia. Grönskärs fyr i Stockholms skärgård 2011. Uppförd 1770. Bild: Wikipedia. Söderarms fyr i Stockholms norra skärgård, augusti 2017. Uppförd 1839. Bild: Wikipedia.
Brämöns fyr söder om Sundsvall cirka 1900. Bilden visar det första fyrtornet som uppfördes 1859. Fyrtornet revs 1948 då en ny fyr uppfördes. Brämöns lotsar hade sin utkik uppe på fyren. Stegen användes av lotsarna för att komma upp till utkiken då de var förbjudna av fyrmästaren att använda trappan inuti tornet. Foto: Bild ur Kerstin Brages samling.  Draghällans fyr på ett skär i Sundsvallsbukten cirka 1900. Fyren uppfördes 1878. Vågbrytaren till höger byggdes efter att en kraftig storm som slitit av taket på fyrvaktarstugan. Bild: Lotsverket. Draghällans fyr 1927. Den nya större rödmålade fyrvaktarbostaden intill fyrbyggnaden byggdes 1925.Bild: Lotsverket. Draghällans fyr 1965. År 1942 uppfördes ett nytt 13 meter högt fyrtorn i betong på öns västra sida. Då gjordes även en tillbyggnad av fyrvaktarbostaden.Bild: Foto Bosse Eriksson, Norrlandsbild. Sundsvalls Museum, ID: SuM-foto022934. DigitaltMuseum. Nils August Hägglund (1888-1972), fyrmästare på Draghällans fyr i Sundsvallsfjärden åren 1946-1954. Foto Norrlandsbild 1951. Sundsvalls museum, ID: SuM-foto025697. DigitaltMuseum.

Draghällans fyr

År 1845 restes ett stenkummel på ett skär i Sundsvallsbukten mellan Alnöns södra spets och Norra Nyhamn i Njurunda. Skäret som knappt syntes över vattenytan var ett problem för sjöfarten. Stenkummeln gjordes 12 fot (ung. 4 m) hög och målades vit. Skäret som ligger mitt i farleden in till Sundsvall är inte stort utan mäter cirka 35 x 40 m och ligger enbart någon meter över havsytan. År 1878/79 byggdes en fyr på skäret Draghällan som bekostades av Sundsvall borgare. Brämö fyr längre söderut i Njurunda hade tänts 1859 men en fyr behövdes även i Sundsvallsbukten. Sedan Sundsvalls stad gått in och bekostat fyrbygget övertogs detsamma av Lotsverket. På skäret byggdes även en liten fyrvaktarbostad på 4 m2 i direkt anslutning till fyrtornet. Fyrvaktarbostaden förankrades i berghällen med järnbultar för att stå emot stormarna. Den första ljuskällan i fyren var en fotogenlampa vilken krävde ständig passning. Den förste fyrvaktaren blev Olof Olofsson. År 1890 erhöll fyrplatsen en mistlur driven för hand. År 1902 installerades en mistklocka med urverk och 1931 erhöll fyrplatsen en tyfon driven med tryckluft. Mistklockan behölls dock som reserv. Efter en incident där en kraftig storm slitit av taket på fyrvaktarbostaden byggdes en vågbrytare som skydd. Vid mitten av 1920- talet fick fyrplatsen fler tjänster och bemannades nu även av en fyrmästare. År 1925/26 byggdes en ny större rödmålad personalbostad, fristående från fyrtornet. Fyrmästaren och dennes familj fick 2 rum och kök medan fyrbiträdet fick ett rum med kokvrå. Vidare fanns ett kök för extra fyrbiträdet. År 1932 försågs fyren med en telefonanslutning och 1940 installerades en vindgenerator för elektricitet. År 1942 uppfördes ett nytt 13 m högt fyrtorn av betong på hällens västra sida bredvid bostadshuset. Fyrtornet var vitmålad. År 1945 sker en påbyggnation av bostadshuset som höjdes till tre våningar varvid fyrmästaren och biträdena fick ytterligare varsitt rum. Bostadshuset blev nu målad i en ljusgul färg. År 1957 elektrifierades fyren. År 1966 automatiserades fyren och avbemannades och året efter revs bostadshuset. År 1997 ökades fyrtornets höjd till 14 m för att fyrljuset skulle synas bättre.
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-08-22

Fyrväsendet i Sverige - 2

Inledning

En fyr är ett sjömärke konstruerat för att nattetid sprida ljus eller andra signaler för sjöfarten, som varning vid grund eller som hjälp att kontrollera geografisk position. Olika typer av fyrar har olika syften. En lots är en ledsagare eller farledsvisare som efter krav anlitas när fartyg över en viss storlek ska anlöpa hamn eller passera speciellt svåra områden. Lotsarna övervakade förr "sitt" vattenområde från en lotsutkik. Rubrikbilden ovan visar heidenstamfyren Pater Noster på Hamneskär, södra Bohuslän. Wikipedia.

Fyrpersonalen

För att en fyr skulle fungera krävdes personal som tände, underhöll och släckte fyren. Fyrvaktaryrket gick ofta i arv i flera generationer och fyrplatserna utgjorde isolerade miniatyrsamhällen. På vissa större fyrplatser fanns från 1845 även skolor för barnen, sk. lotsbarnskolor. I en förordning från 1827 delades personalen in i; fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträde. Högst i rang stod fyrmästaren, som hade huvudansvaret för fyren. Därefter kom fyrvaktaren och sist fyrbiträdet. Varje fyrplats hade en fyrmästare anställd. Beroende på olika fyrens storlek, behov av skötsel och prioritering fanns även övrig personal på fyrplatsen. På de stora förstaklassfyrarna bestod bemanningen av en fyrmästare, en fyrvaktare och en eller två fyrbiträden. Mindre fyrar, andraklassensfyrar hade en tvåmansbemanning, med en fyrmästare och en fyrvaktare. Tredjeklassfyrarna som ansågs mycket lättskötta, sköttes av en ensam fyrmästare. Personalen, med eller utan familjer, bodde ofta på tjänstgöringsstationen, antingen i en närliggande byggnad eller i själva fyrtornet. Fyrpersonalen lydde under Lotsverket och det var Lotsverket som ordnade tjänstebostäder där fyrpersonalen fick bo, ofta tillsammans med sina familjer. År 1838 ändrades vakttjänstgöringen i fyrarna till fyratimmarspass, för att förbättra tillsynen. Fyrarnas lystid utökades nu till hela året, från en halvtimme innan solen gick ner till en halvtimme innan den gick upp. Därför bosatte sig fyrpersonalen med familjer vid fyrplatserna. Små samhällen bildades med både bostäder, förvaringsutrymmen, bagarstugor och tvättstugor. Bostadshuset placerades oftast så att fyrmästaren kunde se om fyren var tänd, från sitt fönster. En bra hamn och möjlighet till att få färskvatten avgjorde många fyrars placering. Den år 1842 stadgade folkskolan gjorde att Lotsverket också startade lotsbarnskolor 1845, där även fyrpersonalens barn fick gå. Det var kortare terminer än normalt och skolfröknarna bodde vid skolorna eller åkte runt till flera skolor under en termin.

Fyrmästare

Fyrmästaren var högste chefen på en fyrplats. Han var därmed arbetsledare för fyrvaktare och fyrbiträde. Personalen bodde i tjänstebostäder, ofta tillsammans med sina familjer. Det var vanligt att fyrmästarna rekryterades bland tidigare anställda underofficerare i flottan, ”vilka äro kända för duglighet och gott uppförande samt äga nödiga krafter och hälsa”.

Fyrvaktare

Fyrvaktaren var underställd fyrmästaren och hjälpt denne på de större fyrplatserna. En fyrvaktare kunde dock själv sköta en mindre fyrplats.

Fyrbiträde

Det fanns både ordinarie fyrbiträde och extra fyrbiträden.

Kvinnor på fyrarna

År 1835 började man även anställa kvinnor på fyrarna som ett försök. Det blev lyckat och försöket permanentades. Nu kunde en familj med man och hustru eller hushållerska sköta fyren mot tidigare två män. Då räckte det med en tjänstebostad för fyrpersonalen och Lotsverket sparade pengar.

Fyrpersonalens uniformer

I äldre tider bar inte fyrpersonalen uniform utan de var klädda som skärgårdsbefolkningen i övrigt. Frågan om en uniform för fyr- och lotspersonalen väcktes som förslag på 1870-talet. Men det var först 1881 som det utfärdades uniformsbestämmelser och personalen fick en gemensam klädedräkt. Fyrpersonalens uniform var i praktiken densamma som lotspersonalens men med den skillnaden att lotspersonalen bar ett ankare på vardera sida av kavajkragen istället för en stjärna som fyrpersonalen bar. Vidare användes samma typ av gradbeteckningar på de båda verksamheternas uniformer. Färg och snitt på den första uniformen från 1881 liknade i stort flottans uniformer. Tyget var mörkblått kläde. Den runda skärmmössan var försedd med ett ankare i gul metall och den dubbelknäppta kavajen var försedd med gradbeteckningar på ärmuppslagen i form av chevroner med spetsen nedåt. Fyrmästarna hade tre chevroner på båda ärmarna medan fyrvaktarna hade två. Fyrbiträdena bar en (1) chevron. På vardera sidan på kragen bar fyrpersonalen en stjärna. På 1920-talet byttes chevronerna mot galoner som även de fanns på ärmuppslagen. För personal inom sjöfartsstyrelsens ämbetsområde föreligger följande uniformsplikt för Lots- och fyrstaten enligt beklädnadsreglementet 1941: Lotsdistriktsbefäl, befäl i lotsdistriktsfartyg, ordinarie och extra ordinarie lotsar, ordinarie fyrpersonal har full uniformsplikt. För båtmän, icke- ordinarie fyrvaktare och manskap å lotsdistriktsfartyg gäller partiell uniformsplikt, d.v.s. skyldighet att inneha uniformsmössa (av lotsstyrelsen den 11 november 1941 fastställt Beklädnadsreglemente för lots- och fyrstaten). Förslag på fyrpersonalens uniformer 1874:

Fyr- och Lotsväsendets

historia - 2

Lotsbarnskolor 1845 - 1925

Efter ett kungligt brev utfärdade Amiralitetet den 19 juni 1845 en förordning om lotsbarnskolor. Detta för att lots- och fyrpersonalens barn skulle få lära sig läsa, skriva och räkna. Initiativet till skolorna togs av lotsmyndigheterna med stöd av personalen. 1842 års folkskolestadga föreskrev, att minst en skola skulle upprättas i varje socken. Denna förlades i regel till centralorten i socknen. Svårigheten med upprätthållandet av regelbundna förbindelserna mellan öarna i kustbandet och byarna i land utgjorde ett skäl till att skolor inrättades på lots-och fyrplatserna. I lotsbarnskolorna kunde fyrpersonalens barn få utbildning på plats. Dessa skolor hade vanligen kortare terminer än normalt och lärarinnorna bodde vid skolorna eller åkte runt till flera skolor under en termin. Lotsbarnskolorna verkade mellan 1845 och 1925. Lotsbarnskolorna indelades i två grupper – ambulerande skolor, där lärarna flyttade mellan olika platser och fasta skolor på platser med större barnantal. År 1845 startades de första skolorna på fem lotsplatser i Stockholms kustband. Skolorna verkade till slut på nästan 70 platser i Sverige, men antalet kunde vara variera från ett år till ett annat. Eleverna var barn till lotsar och fyrpersonal men även till övriga skärgårdsbor. Många av skolorna var ambulerande, dvs de flyttade runt från plats till plats, framförallt vad gäller fyrplatserna. Det skulle finnas mist 3 – 4 barn på en lots- eller fyrplats för att en lotsskola skulle inrättas. Då barnen oftast var i olika åldrar fick de samsas i samma klass. Undervisningen på lotsbarnsskolorna bedrevs vanligen från 4 månader till 2 terminer per läsår och präglades av kvalitet. Det var uteslutande kvinnliga lärare som undervisade barnen. Som skolsal användes det som fanns tillgängligt. Det kunde vara ett rum i fyrmästarens bostad, en del av någon ekonomibyggnad eller ett iordningställt vindsutrymme där också lärarinnan bodde. Vissa enstaka fyrplatser hade dock ett särskilt skolhus för undervisningen, exempelvis Gotska Sandön, Hanö, Vinga och Understen. På vissa lots- och fyrplatser var barnen för få eller så var det inte möjligt att inrätta skola där. Barnen fick då istället inackorderas iland för att gå i skola där. Bilden till höger visar lärarinnan Vendla Thorslund (1883-1955) som år 1919 var lärarinna vid fyrarna; Holmögadd, Bergudden och Fjärdgrund. Bild: fyr.org/wiki. PDM. Bilden till vänster visar barn i skolan vid Vinga fyr på 1930- talet. Lärarinnan är Berta Svensson. Bild: fyr.org/wiki. PDM. År 1925 överfördes undervisningen i lotsbarnskolorna till de allmänna skolmyndigheterna och hamnade under Skolöverstyrelsens överinseende. De ambulerande lotsbarnskolorna upphörde därmed och lots- och fyrpersonalens barn fick nu lång väg till skolan. Flertalet barn blev tvungna att bo inackorderade på fastlandet och vara hemifrån i många månader. Material om skolorna återfinns i krigs-och riksarkiven samt i Lotsstyrelsen årliga berättelser.

Falska fyrar – vrakplundring

Sedan gammalt betraktade kustbefolkningen vrakgodset som sin egendom och försökte därför lägga beslag på vad den kunde. Det var dock Kronan som hade rätten till bärgning av det materiella. På 1600-talet började Kronan därför använda s.k. strandridare som hade till uppgift att förhindra smuggling och vrakplundring. En strandridare var en beriden lägre tjänsteman vid tullverkets kustbevakning med uppgift att avpatrullera strand nära rikets sjögräns. De 2 första strandridarna var år 1638 stationerade i Kalmar. Den 25 mil långa patrulleringen längs med Sveriges ostkust skedde till fots eller häst. Strandridarna ersattes 1832 av kustuppsyningsmän. Enligt instruktion för Lotsverket skulle lotspersonalen samverka med tullen för att hindra smuggling. Plundrare/rövare kunde tända falska fyreldar i avsikt att lura handelsfartyg på grund som sedan plundrades på allt av värde. Missgärningsbalken i 1734 års lag fastslog: "Gör man falska eldar eller sätter upp andra tecken att därmed förleda sjöfarande till skeppsbrott, pliktas med trettiotvå par spö oaktat om skada sker eller ej." Om falsk eld ledde till skeppsbrott och skada var det däremot dödsstraff som gällde. Bilden till höger visar rövare som lurar ett fartyg på grund. Kopparstick. Public Domain. DigitaltMuseum. Ett område där det skall ha förekommit falska fyreldar för att lura handelsfartyg på grund är Sandhammaren i sydöstra Skåne. Området med sina många sandbankar var en mardröm för skepparna på segelfartygen. Fartyg skall ha lurats in i sandbankarna av falska fyrar och vraken blev plundrade. Överlevande skeppsbrutna blev ofta anfallna och dödade av rövarna för att inte lämna några vitten. Rövarna utgjordes av vanligen ortens kustbefolkning som ansåg att allt som havet bar inland var deras rättmätiga egendom. Att hjälpa ödet till deras fördel och till skepparna nackdel ansågs vara legitimt. Skeppsbrotten var med andra ord en välsignelse för ortsbefolkningen. Vid stormvindar tändes eldar långt in på land för att få de sjöfarande att tro att kusten låg längre in. Skepparna satte då kursen längre in mot land med uppfattningen att de befann sig längre ut till havs än vad de egentligen var vilket resulterade att de seglade på grunden. Folket på stranden passade sen på att roffa åt sig allt av värde från skeppsvraken. Man skydde inga medel och överlevande besättningsmän blev ihjälslagna och begravda på stranden. Sandhammaren betraktades länge som ett ”slakthus för sjömän”. Besättningarna på segelfartygen som skulle passera genom Bornholmsgattet brukade be en bön "För Sandhammaren bevare oss du milde herre Gud". I havet utanför finns Skandinaviens största skeppskyrkogård och sjömansgrav. Grundstötningarna blev färre när segelfartygen försvann. Under 1800-talets början sker det en omsvängning i det moraliska att lura fartyg på grund och de falska fyrarna försvann allt eftersom. Bilden till höger visar ett fartyg i sjönöd utanför Sandhammaren. År 1831 placerades en placerades en provisorisk stenkolsfyr i en järngryta på en av de höga sanddynerna och hade en lyshöjd på 7,5 möh. En permanent fyr diskuterades men de lösa sanddynerna utgjorde ett stort problem med ett tungt fyrtorn i sten. När Heidenstamfyren gjorde entré på 1860-talet kunde man nu uppföra en permanent fyr på Sandhammaren. Inte bara en utan två fyrar uppfördes, båda 29 m höga. Anledningen till två fyrar var att man ville undvika en förväxling med fyrarna på Bornholm och Christiansö. Fyrarna togs i bruk 1862 och var de första Heidemstamfyrarna att uppföras. Norra tornet nedmonterades 1904. Frans Löfström har nedtecknat många historier om orten och dessa händelser i boken Kring Sandhammaren, 1946.

Dykerikompaniet

Dykerikompani var förr benämningen på två särskilda bolag med privilegium på alla större bärgningsarbeten inom var sitt särskilda område. I Sverige bildas ett första dykerikompani för bärgande av vrakgods år 1663 då Hans Albrecht von Treuleben fick ett kungligt privilegium för att bedriva dykeri- och bärgaraffärer”. År 1682 övergick detta privilegium till Georg Coberton. År 1692 erhöll Södra dykerikompaniet exklusive rätt att under tio års tid bärga skepp och gods, som strandat längs Skånes, Hallands och Bohusläns kuster; vid stränder och till sjöss. Kompaniet grundades av köpmännen Jöran Holst och Sifvert Dietrichsen. År 1729 fick det Norra dykerikompaniet liknande privilegium för bärgning men längs de övriga kusterna. Detta kompani etablerades av ingenjören Mårten Triewald (1691 – 1747). Kompaniets rättigheter omfattade kusten från Kalmar, Öland och Gotland, Bottenviken och Finskaviken samt Åland. Triewald var även författare till avhandlingen "Konsten att lefa under watn", som beskrev dykning i öppna dykarklockor och redskap för dykare. Bägge kompanierna fick sina privilegier kontinuerligt förnyade under 1700-talet. Dykerikompanierna stod under kronans kontroll och hade en officiell prägel. Varje kompani leddes av en direktör och bemannades av dykerikommissarier, uppsyningsmän och strandfogdar. Dykerikompaniernas verksamhet var indelade i bärgningsdistrikt och varje distrikt leddes av en dykerikommissarie. I många distrikt utnyttjades den befintliga tullorganisationen och ofta var det tullinspektören i området som blev dykerikommissarie. Kommissarien hade i sin tur dykeriuppsyningsmän till sin hjälp. De som hade den direkta uppsikten längs kusterna var strandfogdarna. Dessa skulle hålla uppsikt i sitt område och rapportera havererade fartyg och strandfynd till uppsyningsmannen eller kommissarien. Fogdarna skulle även vid haverier bevaka ägarnas intressen så att vrakgodset inte blev stulet eller försvann på annat sätt. Strandfogdarna utsågs vanligen bland de personer som bodde i skärgården eller i byar belägna vid kusten, ofta torpare och fiskare som därmed erhöll en extra inkomst. För bärgningen användes båtar, pråmar, bogsertrossar och specialkonstruerade verktyg för att hämta upp gods från sjunkna fartyg såsom dykarklockor. En dykarklocka är ett nedtill öppet klockformigt kärl som när den sänks ner i vatten fortsätter att vara luftfylld i den övre delen av klockan. Under 1600- talet kom den första dykarklockan till Sverige, introducerad av den svenske adelsmannen Hans Albrecht von Treileben. Denna dykarklocka kom att användas i bärgningen av regalskeppet Vasas kanoner mellan 1663 och 1664. År 1728 konstruerade Mårten Treiwald en ny variant av Edmond Halleys luftförsedda dykarklocka. Bilden till höger visar en teckning av en luftförsedd dykarklocka i genomskärning. Nordisk familjebok, 1800-talsupplagan. Dykerikompanierna hade även ansvar för förvaring och bevakning av bärgat gods tills det överlåtits till ägaren eller kronan. Det fanns en hel del klagomål på dessa dykerikompanier då deras hjälp ofta var svår att erhålla och alltid kostsam. Vid riksdagen 1766 ville borgarståndet inte längre förnya kompaniernas bärgningsprivilegier, dock utan att få gehör för sin vilja. Det Norra dykerikompaniet bedrev bärgarverksamhet fram till 1799 och det Södra dykerikompaniet till 1802 då dykeriverksamheten i Sverige omorganiserades. Detta år beslutades att all dykeriverksamhet skulle läggas under en enhetlig ledning som skulle finnas i Stockholm. År 1802 etablerades därför ett "dykeri- och bärgningskompani" vars verksamhet omfattade hela riket. Detta dykerikompani, verkade fram till den 30 juni 1831, men fick under de senare åren åtskilliga inskränkningar av sitt bärgningsmonopol. År 1823 fick varje svensk medborgare rätt att i öppen sjö, inom svenskt område, bärga skeppsankaren, och år 1829 erhöll varje man rättighet att på svenskt område från havsbottnen bärga fartyg och varor, som av ägaren eller dykerikompaniet ”blifvit öfvergifna”.

Bilder på några kända svenska

fyrar

De 6 äldsta fyrarna i Sverige

Nidingen i Halland var den första fyren på svensk mark i och med att Halland tillföll Sverige genom freden i Brömsebro 1645. Genom freden i Roskilde 1658 blev Skåne ett svenskt landskap och därmed fick vi ytterligare fyrar; Falsterbo fyr och Kullen. Dessa tre fyrar hade under den danska tiden finansierats med den så kallade Öresundstullen, en avgift som alla fartyg som passerade Öresund på väg in eller ut ur Östersjön. De tre första svenskbyggda fyrarna blev Landsort 1678, Örskär 1687 och Korsö cirka 1750.
Uniformer runt sekelskiftet 1900: Uniformsförslag för lots- och fyrvaktare 1874. Sjöhistoriska Museet. Målad av L F Lindberg. Uniformförslag för fyrmästare 1874. Sjöhistoriska Museet. Målad av L F Lindberg. Uniformsförslag för fyrbiträde 1874. Sjöhistoriska Museet. Målad av L F Lindberg. Fyrmästaruniform cirka 1900. Tre chevroner på ärmuppslagen. Stjärna på kragen. Fyrmästare i Östhammar, Uppland. Upplandsmuseet, ID: ED05624. Foto: Skötsner-Edhlund. DigitaltMuseum. Skärmmössan (vintermössa) Fyrvaktaruniform cirka 1900. Två chevroner på ärmuppslagen. Stjärna på kragen. Sommarmössa (vit).Pesonen är Gustav Alfred Sjögren (1843 - 1921) fyrvaktare på Ledskär. Foto: Svenska Fyrsällskapet. Fyrbiträdesuniform cirka 1900. En chevron på ärmuppslagen. Stjärna på kragen. Fyrbiträde, Östhammar, Uppland. Upplandsmuseet, ID: ED05647. Foto: Skötsner-Edhlund. DigitaltMuseum. Fyrmästaruniform vid mitten av 1900-talet. Ny typ av gradbeteckningar. Uniformen har använts av fyrmästare Erik Ahlström på Rödkallen 1955-1963. Sjöhistoriska museet, ID: SM 28935. DigitaltMuseum. Fyrmästare med enbart skärmmössa.Nils August Hägglund (1888-1972), fyrmästare på Draghällans fyr i Sundsvallsfjärden åren 1946-1954. Foto Norrlandsbild 1951. Sundsvalls museum, ID: SuM-foto025697
Nidingens fyrplats på ett skär i norra Halland 2002. Fyren uppfördes 1946 och ersatte de två äldre sexkantiga fyrtornen från 1834. Fyrplats från 1624, svenskägd från 1645. Bild: Wikipedia. Kullens fyr i Höganäs, Skåne. Byggår: 1900. Sveriges högst belägna sjöfyr, 78,5 möh. Fyrplatsen är från 1561 och en av Sveriges äldsta, svenskägd från 1658. Bild: Wikipedia. Falsterbo fyr i Skåne, 2008. Fyren uppfördes 1796. Fyrplats från 1636, svenskägd från 1658. Bild: Wikipedia. Landsorts fyr i Stockholms södra skärgård, sedd från öster 2013. Den första svenskbyggda fyren, tänd år 1678. Nuvarande fyr uppfördes 1691. Bild: Wikipedia. Örskärs fyr i Östhammar, Norra Roslagen. Den andra svenskbyggda fyren, tänd år 1687. Nuvarande fyr uppfördes 1740. Privatägd fram till 1839. Bild: Wikipedia. Korsö fyr (Korsö torn), 2013, i Stockholms skärgård. Den tredje svenskbyggda fyren, uppförd cirka år 1750. Nuvarande fyr tänd 1757. Privatägd fram till 1833. Bild: Wikipedia.
Andra svenska fyrar Vinga fyr och båk, Styrsö socken, Göteborgs skärgård. Båk har funnits sen 1606. Vingas första fyrtorn tändes den 1841. Det nuvarande fyrkantiga fyrtornet uppfördes 1890. Bild: Wikipedia. Fyren Ölands södra udde, Långe Jan. Fyrplats sen 1672. Nuvarande fyr uppförd 1785. Med en höjd på 41,6 m är det landets högsta fyr. Bild: Wikipedia. Hållö fyr utanför Smögen i juli 2014. Uppförd 1842. Bild: Wikipedia. Den kvarvarande fyren av de två ursprungliga heidenstamfyrarna som uppfördes 1862 på Sandhammaren i Skåne. Bild: 2015. Bild: Wikipedia. Grönskärs fyr i Stockholms skärgård 2011. Uppförd 1770. Bild: Wikipedia. Söderarms fyr i Stockholms norra skärgård, augusti 2017. Uppförd 1839. Bild: Wikipedia.
Brämöns fyr söder om Sundsvall cirka 1900. Bilden visar det första fyrtornet som uppfördes 1859. Fyrtornet revs 1948 då en ny fyr uppfördes. Brämöns lotsar hade sin utkik uppe på fyren. Stegen användes av lotsarna för att komma upp till utkiken då de var förbjudna av fyrmästaren att använda trappan inuti tornet. Foto: Bild ur Kerstin Brages samling.  Draghällans fyr på ett skär i Sundsvallsbukten cirka 1900. Fyren uppfördes 1878. Vågbrytaren till höger byggdes efter att en kraftig storm som slitit av taket på fyrvaktarstugan. Bild: Lotsverket. Draghällans fyr 1965. År 1942 uppfördes ett nytt 13 meter högt fyrtorn i betong på öns västra sida. Då gjordes även en tillbyggnad av fyrvaktarbostaden.Bild: Foto Bosse Eriksson, Norrlandsbild. Sundsvalls Museum, ID: SuM-foto022934. DigitaltMuseum. Nils August Hägglund (1888-1972), fyrmästare på Draghällans fyr i Sundsvallsfjärden åren 1946-1954. Foto Norrlandsbild 1951. Sundsvalls museum, ID: SuM-foto025697. DigitaltMuseum. Draghällans fyr 1927. Den nya större rödmålade fyrvaktarbostaden intill fyrbyggnaden byggdes 1925.Bild: Lotsverket.

Draghällans fyr

År 1845 restes ett stenkummel på ett skär i Sundsvallsbukten mellan Alnöns södra spets och Norra Nyhamn i Njurunda. Skäret som knappt syntes över vattenytan var ett problem för sjöfarten. Stenkummeln gjordes 12 fot (ung. 4 m) hög och målades vit. Skäret som ligger mitt i farleden in till Sundsvall är inte stort utan mäter cirka 35 x 40 m och ligger enbart någon meter över havsytan. År 1878/79 byggdes en fyr på skäret Draghällan som bekostades av Sundsvall borgare. Brämö fyr längre söderut i Njurunda hade tänts 1859 men en fyr behövdes även i Sundsvallsbukten. Sedan Sundsvalls stad gått in och bekostat fyrbygget övertogs detsamma av Lotsverket. På skäret byggdes även en liten fyrvaktarbostad på 4 m2 i direkt anslutning till fyrtornet. Fyrvaktarbostaden förankrades i berghällen med järnbultar för att stå emot stormarna. Den första ljuskällan i fyren var en fotogenlampa vilken krävde ständig passning. Den förste fyrvaktaren blev Olof Olofsson. År 1890 erhöll fyrplatsen en mistlur driven för hand. År 1902 installerades en mistklocka med urverk och 1931 erhöll fyrplatsen en tyfon driven med tryckluft. Mistklockan behölls dock som reserv. Efter en incident där en kraftig storm slitit av taket på fyrvaktarbostaden byggdes en vågbrytare som skydd. Vid mitten av 1920-talet fick fyrplatsen fler tjänster och bemannades nu även av en fyrmästare. År 1925/26 byggdes en ny större rödmålad personalbostad, fristående från fyrtornet. Fyrmästaren och dennes familj fick 2 rum och kök medan fyrbiträdet fick ett rum med kokvrå. Vidare fanns ett kök för extra fyrbiträdet. År 1932 försågs fyren med en telefonanslutning och 1940 installerades en vindgenerator för elektricitet. År 1942 uppfördes ett nytt 13 m högt fyrtorn av betong på hällens västra sida bredvid bostadshuset. Fyrtornet var vitmålad. År 1945 sker en påbyggnation av bostadshuset som höjdes till tre våningar varvid fyrmästaren och biträdena fick ytterligare varsitt rum. Bostadshuset blev nu målad i en ljusgul färg. År 1957 elektrifierades fyren. År 1966 automatiserades fyren och avbemannades och året efter revs bostadshuset. År 1997 ökades fyrtornets höjd till 14 m för att fyrljuset skulle synas bättre.