Jordbrukets avkastning

Avkastningen på åkrarna var förr i tiden mycket blygsam i förhållande till dagens moderna jordbruksmetoder. Till stor del hände detta samman med den ägosplittring som fanns i byarna där varje bonde hade sina tegar på många ställen. Längre tillbaka, på Gustav Vasas tid, förekom ingen odling av foderväxter. I stället använde man några dagsverken att samla ihop halm, löv, bark och vass som vinterfoder till kreaturen. Detta gjorde att en stor del av djuren svalt ihjäl under vintrarna. Mjölkkorna på 1500-talet var inte större än en årsgammal kalv idag. Fetthalten på mjölken var dock större än i dag. Dock förekom inte så stor undernäring på 1500- talet. De många människor som var i kungens tjänst hade en daglig konsumtion på 4.000 kalorier. Detta skulle innebära att 1500-talets människor hade en näringsstandard som sedan inte skulle återkomma förrän långt in på 1800-talet. Vissa år uteblev skörden mer eller mindre, i de flesta fall beroende på vädret. Tidig eller sen frost, för mycket regn osv. Detta i kombination med dålig effektivitet i jordbruket gjorde att missväxt fick mycket allvarliga konsekvenser för befolkningen. Det lilla man då fick från jorden räckte ej till över hela vintern. Vid besvärliga nödår tvingades man nödslakta boskapen och något utsäde till nästa år blev det ej. Upprepades nödåren var katastrofen mer eller mindre ett faktum. Många svalt ihjäl. I dessa tider fick man ta till allt för att mätta alla munnar. Känt för alla är väl barkbrödet. Man drygade ut mjölet med innerbarken från träden och bakade bröd på det.

Nödår

Under följande år var det allvarliga nödår i stora delar av Sverige:

1649-1650

Full hungersnöd i landet. Vägarna var fulla av tiggare. Den värmländske studenten P. Gyllenius skriver i sin dagbok "och lågo på vägarna och annorstädes hopetals döda av hunger".

1696

Tidig frost förstörde en stor del av skörden. Hårdast drabbades Norrland, Dalarna och Mälarlandskapen samt särskilt hårt Finland. En tredjedel av Finlands befolkning svalt ihjäl. Den stränga vinterkylan var så hård att det tom var svårt att lossa barken från träden. Som sista utväg åt man agnar, gräsrötter och missnerot.

1708-1709

Åren 1708 och 1709 drabbades landet av missväxt.

1725

Återigen missväxt. Boskapen svalt och vintern igenom hade brödet i många bondstugor blandats med bark och rötter.

1770

I början av 1770-talet var det svår missväxt och 100.000 människor dog.

1867-1868

Två svåra missväxt år efter varandra. Hårdaste drabbades de norrländska landskapen samt Dalarna och Värmland. Sommaren 1867 var mycket våt och sommaren därpå rådde en förödande torka. Bristen på utsäde var mycket stor och på vissa håll måste en tredjedel till hälften av alla kreatur slaktas. Torkan 1868 drabbade i första hand landets södra halva.. Dessa nödår satte bl a fart på emigrationen till Amerika.

Skatter

Skatterna drabbade enbart bönderna. Kyrkan och adeln var befriad från skatt, adeln i utbyte mot rusttjänst. Den årliga räntan eller grundskatten utgick från bondens levebröd - jorden och erlades i naturaprodukter. Vid sidan av grundskatten utgick kyrkotionde. Ett tionde var en tiondel av det som bonden skördade på sina åkrar och gick till kyrkan och prästen. Denna typ av skatter var kvar ända in i början av 1900-talet. Läs mer om tiondet. Dessutom fanns en särskild personskatt, mantalspenningen som utgick från 1630-talet med 1 öre per vuxen person mellan 15 - 63 år. Den upphörde först 1938. För att kunna driva in rätt skatt förde myndigheterna olika register: Jordeböcker, tionde längder, taxeringsländer, uppbördslängder, mantalslängder mm.

Jordnatur

Skattejord

Ägdes och brukades av självägande bönder. Skatt erlades till kronan.

Skattefrälse jord

Som ovan men skatten erlades till frälsemännen (adeln).

Kronojord

Ägdes av kronan (staten) men brukades av åbo eller landbo (arrendator) mot arrende till kronan. Brukningsrätten kunde säljas eller ärvas.

Frälsejord

1. Ägdes och brukades av frälsemän (säterier).Ingen beskattning. 2. Ägdes av frälsemän men brukades av bönder genom arrende till frälsemännen. Befriad från grundskatt.

Skiftesreformen

Sen medeltiden reglerades brukandet av jorden i byarna enligt solskiftet. Varje bybo fick en andel av varje åkerstycke som byn ägde. Alla hus var samlade i byform, ofta runt en kyrka. Varje åker var splittrad i flera tegar. Varje bybo hade sin andel i respektive åkerstycke. Detta innebar att alla bönder i byn var tvungna att använda samma växtföljd och plöja och så och skörda samtidigt. Även om han ville hade den enskilde bonden ingen möjlighet att genomföra några förändringar i sitt eget jordbruk.

Storskifte

För att modernisera jordbruket och få bättre avkastning av jorden utfärdades 1749 författningen om storskifte. Syftet var att samla hemmanens marker till så få skiften som möjligt, helst bara ett. För att kunna genomföra detta måste lantmätarna göra noggranna värderingar av bördigheten för alla byns åkrar så att de kunde fördelas på ett rättvist sätt. Det stora genombrottet för storskiftet kom på 1770-talet. Storskiftet blev inte tillräckligt genomgripande. Kompromisser blev ofta nödvändiga. Fortfarande var ägorna för splittrade, den enskilde bonden var fortfarande beroende av sina grannar.

Enskifte

I Skåne hade radikala skiftes idéer tillämpats av godsägaren Rutger Maclean på Svaneholm. 1782 - 1785 delades jorden på Svaneholm in i kvadratiska enheter och byarnas gårdarna spreds ut en och en, var och en mitt på sina ägor. Detta blev modellen för enskiftet som stadfästes i slättlandskapen i södra Sverige 1803-04. Enskiftet var mest lämpligt på de stora slätterna, dessutom var det opraktiskt med två skiftes typer, storskifte och enskifte.

Laga skifte

År 1827 kom därför en stadga om laga skifte som kunde tillämpas i hela landet. Laga skifte genomfördes på de flesta håll i mitten av 1800- talet. Det innebar ofta att gårdar flyttades ut från byarna. Ersättning utgick för nedrivning av de gamla husen och transport och iordningställande på den nya platsen. Efter skiftena har många gårdar återigen splittrats genom hemmansklyvning. På grund av den kraftiga folkökningen under 1800-talets slut delades ofta hemman mellan arvingar. För mer information om reformerna, se Skiftesreformerna i Sverige.

Bondesamhället

I det svenska bondesamhället under 1700- och 1800-talet talade man inte så mycket om familjen utan om "folket på gården". Till gårdsfolket hörde bondens familj, kanske några släktingar och dessutom tjänstefolket: drängar och pigor. Drängarna och pigorna kunde vara barn, ungdomar som arbetade tills de fick en egen gård, och äldre människor som inte hade kunnat skaffa egen jord. På en svensk gård bodde oftast ej fler än tio personer. Det var svårt att skaffa fram mat till fler. En gård hade ofta drängar och pigor om husbonden och husfrun var unga och hade små barn. När barnen blev större och kunde hjälpa till med arbetet på gården behövdes i regel inga pigor och drängar. Bondefamiljerna brukade ej ha så många barn. Man gifte sig sent, kvinnorna var ofta 25 år eller äldre, männen omkring 30. Men traditionerna var olika i olika delar av landet. Människorna i torp och backstugor hade inget tjänstefolk, de arbetade själva för andra. De bodde i kärnfamiljer (mamma, pappa, barn), men måste ofta skicka barnen som lillpiga eller lilldräng till någon bonde redan då de var små. I bondesamhället var det inte förälskelse och kärlek som bestämde vem man gifte sig med. Vilken familj man kom ifrån, hur stor gård familjen hade mm var viktigare. Man behöver bara gå tillbaka till början av 1900- talet för att det skulle ha varit otänkbart för en gift kvinna i Sverige att gå utomhus utan hårbeklädnad. Håret fick ej visas utan man bar alltid någon form av huvudbond. Detta levde längst tid kvar på landsbygden. Känd är den historia om en kvinna i en bondby som skulle uträtta ett ärende tidigt på morgonen. Hon struntade i huvudbonaden och hade bara nättsärken på sig (något under bar man ej, underkläder fanns inte) när hon gick ut. Trots den tidiga timmen möter hon en granne. Snabbt som ögat lyfter hon särken så att håret täcks. Det var viktigare att skyla håret än resten av kroppen. I bondesamhället sattes de gamla "på undantag". Det betydde att de lämnade över gården till något av barnen och flyttade till en mindre stuga på gården, undantagsstugan. Man skrev ett kontrakt där det stod vad de unga skulle ge de gamla varje år: ved, säd, hö osv. Detta kallades födoråd och födorådstagare. Pigor och drängar, som kanske arbetat hela sitt liv på gården, fick ofta stanna när de blev gamla. De kallades då inhyse-hjon. Men alla på landsbygden bodde ej på bondgårdar. Det fanns många fattiga och sjuka som måste klara sig på det som bönderna ville ge dem. I mitten av 1800-talet började man auktionera bort fattiga barn och gamla till de som hade lägst krav på ersätning från socknen för att ta hand om dem. Ofta fick barnen arbeta hårt på gården dit de kom. Aktionerna med fattiga människor fortsatte ända till 1918. Överst på sidan