Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2021-07-24

Inledning

Innan de moderna skiftesreformerna genomfördes i Sverige var markerna i byarna indelade i olika ägosystem. Gemensamt för ägosystemen var att de olika gårdarnas ägor var starkt uppblandade med varandra. Att bereda marken, så och skörda samt släppa djuren på efterbete behövde därför samordnas. De allra flesta bönder i Sverige bodde från medeltiden i byar och brukade då marken i tegskiften. Böndernas jordremsor var smala och låg intill varandra i gärdena. Systemet innebar att varje bonde fick del av alla olika sorters marktyper. Men teg-systemet krävde att jorden brukades samordnat i byn, eller till och med att man sådde och skördade tillsammans med de andra bönderna i byn. Det var också ibland så långt från byn till de yttersta tegarna att dessa blev svåra att bruka. Under 1700-talet började tankar och idéer om olika skiftesreformer att spridas i Sverige. Inspirationen hämtades bland annat från England, Tyskland och Danmark, där liknande reformer redan genomförts med framgångsrikt resultat. Grundtanken med skiftesreformerna var att effektivisera jordbruket genom att begränsa antalet åker- och ängstegar för varje gård och i stället samla de enskilda brukningsenheternas ägor i större skiften. Skiftesreformerna, främst enskifte i Skåne och laga skifte i övriga landet, fick stor betydelse i för jordbrukets framtida utveckling och resulterade i ökad uppodling och spannmålsproduktion.

Landsbygdens jordbruksbyar

By kan beteckna en namngiven ort bestående av minst två närliggande gårdar och eventuellt flera torp på landsbygden, men var även en juridisk beteckning för en samling gårdar som är eller har varit en samfällighet för gemensamt ägande och brukande av viss mark eller skog – så kallad allmänning (bondbyar). Denna senare definitionen stämde innan skiftesreformerna i början av artonhundratalet på de svenska och finska tegskiften som delades av flera gårdar. Benämningen används i första hand om jordbruksbyar. I en radby ligger gårdarna i en rad, vanligtvis längs bygatan. I samband med skiftesreformerna på 1800-talet försvann flertalet radbyar. Bilden till höger visar en radby i Eriksöre, Kalmar län, år 1900. Bild: Kalmar Läns Museum. ID: KLMF.A01558. I jordbruksbyarna var jorden ordnad genom skiften som blivit kallat tegskifte. Skiftet innebar att byns olika mantalsägare/byamännen (markägare) klart definierades samt hur stor andel var och en av dem hade i byn. Utifrån denna nyckel delades byns tomtmark (där gårdsbyggnaderna fanns), liksom de odlade åkrarna. Ängen (där man skördade hö) och betesmarken var gemensam (samfälld, fälad), men delningsnyckeln definierade hur mycket av höet som skulle tillfalla var och en och hur mycket boskap var och en fick ha på betesmarken. Folk som inte var delägare i byn fick betala för att bygga hus på byns mark eller nyttja betesmarken. Detta benämns tegskifte och åkerstyckena som uppkom genom skiftet kallas tegar. I 1734 års lag definierades i Bygninga Balkens första kapitel ”Huru tomt til by skal läggas, och ägor skiftas”. Lagen föreskrev att varje del av byns areal skulle delas på alla delägarna (byamännen). Vidare, de enskilda gårdarnas tegar skulle läggas ut i förhållande till varandra på samma sätt som gårdarna låg intill varandra i byn.

Bystämman

Det var vanligen bystämman som skötte och förvaltade skiftena. Bystämman leddes av en byålderman som utsågs av byamännen (markägarna i byn) för att leda byns verksamhet och byarnas regler skrevs ner i en Byordning. Stämmans ledamöter kallas byalaget (eller byarådet). Delägarna i byastämman är byamännen, dvs de som äger jord i byn (mer än en tomt) och alltså var innehavare av en jordbruksfastighet. Bystämman styrde byn efter sedvanerätt, ofta kodifierad i en särskild nedskriven byordning, en av häradsrätten stadfäst stadga om gemensamma angelägenheter. Byåldermannen är vald efter duglighet eller i turordning efter ett rotationssystem. Årets viktigaste möte hålls vanligen runt valborgsmässoafton, och kallas majstämma. Bilden visar byalaget i Kila by, Hycklinge socken, Östergötland i samband med bystämma. Foto: Sigurd Erixon. Bild: Wikipedia. En byordning innehöll främst regler om boskap och hägnad (av central betydelse före laga skifte på 1800-talet). Även nyttjandet av gemensam egendom (kvarnar, sandtag, torvtäkter, fiskevatten) reglerades i byordningarna, liksom ofta också brandskydd, fattigfrågor, förhållandet mellan besuttna och obesuttna och t.o.m. vissa moraliska frågor. Bystämman kunde ta ut böter för brott mot byordningen. Ibland skötte byn ärenden som vanligen låg inom sockenstämmans domvärjo. I byarna bodde ofta också torpare och backstugusittare och andra som bodde på ofri grund. Dessa var inte delaktiga i beslut som gällde byns gemensamma angelägenheter och saknade rösträtt på bystämman. För att få större enhetlighet i bystämmornas byordning utfärdade Kongl. Maj:t en Mönsterbyordning 1742. Uppförandet och underhållet stängsel var viktigt och noga föreskrivet i lag. Stängslen var till för att hindra att egen boskap eller vilda djur tog sig in i åkrarna och förstörde grödan. Alla åkrar (vångar i södra Sverige) var därför inhägnade. Varje hemman i byn var tilldelad ett gärdsgårdsavsnitt som den skulle ansvara för och stängslen skulle vanligen inspekteras två gånger per år. Även runt betesmarkerna (fälader) fanns gärdsgårdar så att djuren inte skulle rymma eller gå in på odlingstegarna. Både vid odlingstegarna och betesmarkerna (fäladen) fanns grindar i gärdsgårdarna och det var viktigt att alla som passerade en grind stängde den efter sig. Det var inte ovanligt att det gick en allmän väg genom fäladen (betesmarken) och vägfarande fick därmed passera många grindar som skulle öppnas och stängas. När det var dags för sådd eller skörd var man tvungen att göra detta samtidigt på alla åkertegar, eftersom mångas tegar inte gick att komma åt utan att först passera andras. Detta innebar att varje gård i byn var tvungen att ha jorden färdigberedd i tid så att alla kunde så på den av bystämman utsatta sådagen. Detta gällde förstås även vid skörd. Liknande regler fanns även vid slåttern av ängar. Vidare skulle höet vara inkört till en bestämd dag för därefter brukade man vanligen släppa boskapen där för bete.

Jordbrukets historia

Jordbruk uppstod med början för 12 000 år sedan på flera oberoende platser. Olika grödor utnyttjades på respektive plats, vilket medförde att de handelsnätverk som senare uppstod kunde sprida utvecklade grödor till nya marknader. I Mellanöstern och Europa blev vetet den viktigaste grödan, i Asien odlades ris och hirs och i Amerika majs, kassava, bönor och potatis. Jordbruket gav ett överskott som både ökade folkmängden och gav upphov till de första stadsstaterna. Ungefär 10 000 år f.Kr. levde människor som jägare och samlare. Den omläggningen av människors liv som jordbruket ledde fram till fick revolutionerande följder och ofta talar man om den neolitiska revolutionen. Jordbruket innebar en ökad tillgång på föda vilket i sin tur innebar snabb ökning av folkmängden och större permanenta bosättningar. Dessa bosättningar utvecklades till de första stadsstaterna. Genom att jordbruket gav ett överskott kunde man byta detta överskott mot andra varor. Överskott och handel innebar att vissa grupper av människor kunde försörja sig på annat sätt än att själva vara jordbrukare, till exempel genom hantverk. Överskottet användes också för att bekosta gemensamma nyttigheter: försvarsanläggningar, kyrkor, bevattningsanläggningar. Samtidigt som det ledde till en ökad specialisering ledde det också till en ökad stratifiering. Till Sverige kom jordbruket från kontinenten omkring 4.000 år f.Kr. Det verkar ha varit en snabb process (ej mätbar med 14C- metoden). Det tycks som om inhemska mesolitiska grupper tar upp den så kallade trattbägarkulturen. Detta var den första jordbrukarkulturen i Norden. Under europeisk medeltid skedde många framsteg inom jordbruk. 700-talet kom bogträet från Asien vilket gjorde att man kunde utnyttja hästar för att dra tunga lass. Hästarna kunde användas till att plöja mark; tidigare hade man använt oxar till detta då hästarna strypts av dragselen. Hjulplogen med vändskiva var en ännu mer betydelsefull uppfinning, särskilt i tung jord. Bilen till höger visar en bonde med hjulplog. Bild: Wikipedia. I stora delar av Europa infördes treskifte vilket innebar att man odlade varje område ett år med vårsäd (till exempel havre), ett år med vintersäd, och lät det ligga i träda bara var tredje år. Under trädan gödslades marken av djuren. Produktionen ökade på så sätt och eftersom man fick två skördar minskade risken för missväxt. Fram till trettonhundratalet steg korntalet (skörden i förhållande i utsädet) kraftigt. Det skulle dröja till 1700-talet till nästa stora höjning för under tidigmodern tid skedde inga större förändringar inom jordbruket förutom att brukningsenheterna växte och att produktionen blev mer marknadsinriktad.

Agrara revolutionen

Agrara revolutionen är en jordbruksrevolution som sägs ha ägt rum under slutet av 1700-talet i Västeuropa, särskilt i England och Frankrike. Den spreds senare vidare till andra länder. I Sverige motsvarades den av flera varandra avlösande jordreformer under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Agrar kommer av latinska ordet för åker, nämligen ager. Mot slutet av 1700-talet ägde stora förändringar rum inom jordbruket. Sedan länge hade bönder odlat små tegar. Dessa små tegar slogs nu samman till större fält. Detta underlättande för bönderna och det blev enklare att plöja stora fält på en gång. Harvar och såmaskiner underlättade det tunga jordbruksarbetet, vilket ledde till att arbetet blev mer rationellt. Detta ledde till att färre folk behövde arbeta ute i åkrarna. Man införde även växelbruk inom jordbruket. Tidigare så hade en tredjedel av jorden legat i träda för att inte bli utarmad. Men med växeljordbruk så odlade man korn och vete vartannat år och vallväxter, som klöver, ärtor vartannat år. Vallväxterna tillförde fälten kväve från luften. Genom vallväxterna så fick djuren bättre foder och kunde producera mer mat. Den agrara revolutionen ledde till att produktionen av livsmedel ökade betydligt samt krävde mindre arbetskraft än tidigare. På samma sätt genomfördes i Sverige det så kallade storskiftet strax före sekelskiftet 1800, samt det laga skiftet i mitten av 1800- talet. Detta ledde bland annat till att många av de gamla radbyarna i hög grad försvann, till förmån för enskilt belägna gårdar med sammanhängande jordinnehav.

Äldre skiften

Hammarskifte

Hammarskifte är den äldsta kända formen av ägoreglering i de svenska byarna före solskiftet. Trots många studier vet man inte vad hammarskiftet egentligen innebar. Benämningen kommer från Upplandslagen 1296, som stadgar att all jord skall vara lagd i solskifte och inte i hambri och i forni skipt, vilket lett till antagandet att hammarskifte är det samma som fornt skifte, den ägoreglering som gällde före solskiftets införande. Man har också dragit paralleller mellan hammarskiftet och bolskiftet i Skåne, men i de östdanska provinserna har byorganisationen mycket äldre traditioner än i Svealand och det är tveksamt om dessa begrepp varit synonymer. Utifrån bevarade strukturer verkar jordbruket under järnåldern, i den mån byar förekom, inte ha haft skifte i egentlig mening, utan bara en organisationsform. Betet var gemensamt för gårdarna i byn, medan gårdarnas åkergärden var skilda från varandra. Hammarskifte, är en term som förekommer i några av de medeltida landskapslagarnas byggningabalkar (Upplandslagen, Västmannalagen och Södermannalagen).

Tegskifte

Tegskifte kallades först hammarskifte eller bolskifte (i Skåne), och senare även solskifte. Ägorna delades så att delägarna, var och en i förhållande till sin andel, fick lika stor jordlott i alla de spridda, ofta olikartade, ägostyckena. Det gjordes utan någon s. k. gradering. (Med gradering menas värdering av jord utifrån dess avkastningsförmåga. Jorden fick ett visst gradtal, så att en större areal av sämre jord lämnades i ersättning för en viss areal av bättre kvalitet.) Tegskifte var den skiftesform som tidigare tillämpades i stora delar av Europa och i Sverige (i Sverige fram till Storskiftesreformen 1749/1757). Tegskiftet innebar att varje gård i en by tilldelades var sin del i byns gärden. Varje gårds andel i byn kunde vara olika stor. Skiftet gjorde att alla gårdar fick så stor andel av byns mark som deras andel berättigade dem till. Skiftet hade som grundprincip att ingen gård skulle gynnas mer än andra men det är en vanlig missuppfattning att detta skulle innebära total rättvisa mellan en bys gårdar. Skiftesformen fungerade relativt bra under tidig tid men vartefter befolkningen ökade och gårdarna runt om i landet skiftades mer och mer mellan gårdsbarnen, ofta i många generationer, blev tegskiftet med tiden mycket opraktiskt. Ett annat problem var den stora arbetsmängd som krävdes för att förflytta sig och sina redskap mellan varje teg. Med tiden blev tegskiftet så ineffektivt att statsmakten såg sig tvungen att genomföra de stora jordreformer som genomdrevs under 1700-talet och början av 1800-talet. Någon tvingande nationell jordreform genomfördes dock aldrig utan både storskiftet och det laga skiftet byggde på skiftesanmälan från åtminstone en av byns bönder. Hade en bonde gjort en sådan anmälan var resten av byns bönder tvungna att medverka i skiftet, vilket ofta bidrog till osämja mellan bybor. Detta gjorde dels att många bönder kände sig missgynnade jämfört med tegskiftet, då vissa i och med det nya systemet kunde erhålla åkrar med god jordkvalitet och växtbarhet medan andra helt kunde tillskiftas magrare jord. Det gjorde även att många byar i de stora slättlandskapen splittrades då bönderna blev tvungna att flytta sina boningshus, ut från byn, till sina nya mer sammanhängande ägor. Bilden är ett flygfoto över Gillberga radby med alla tegar och ängar runt byn. Bild: Kalmar Läns Museum. ID: KLMF.D00054. Tegskifte är en sammanfattande benämning på de olika gamla formerna för uppdelning - som i regel var i smala remsor, tegar - av åker och äng mellan de olika gårdarna i byarnas gemensamma gränser. Tegarna låg i ägoblandning, dvs. de låg mer eller mindre systematiskt blandade och brukades individuellt av sina ägare i en för byalaget gemensam årsrytm. Solskiftet var en systematisk form av tegskifte. Tegskiftet, som var gängse före reformerna på 1700- och 1800-talet, gav gårdarna del i byns alla olika markslag och jordmåner. Först med enskiftet och laga skiftet vägdes vid jordskifte jordens bördighet mot ytans storlek.

Solskiftet

Solskiftet innebar utläggning av en bytomt då rektangulära gårdstomter lades ut till enkel eller dubbel radby. Bredden på gårdstomten bestämdes av gårdens storlek eller andel i byn. Den gård som låg först hade alltid den första tegen på åkern i samma relativa läge som gårdstomten i byn, varav namnet solskifte. Den gård vars tomt låg längst till söder fick alltså också sina tegar i söder i varje teglag. Solskiftet avsåg både odlad mark och nyindelning av tidigare samfälld mark för åker och äng. Detta tegskifte var allmänt känt i östra Mellansverige där åkertegarnas bredd och ordningsföljd följde en beslutad mall. Upplandslagen föreskriver solskifte och i Magnus Erikssons landslag 1350 fastställs det för hela Sverige, fast det i praktiken aldrig kom att spridas utanför Mellansverige. Solskifte har fått sitt namn efter den ordningsprincip som gällde vid tegarnas utläggning: var gård fick sin teg i samma relativa läge som gårdstomten i byn, så att den gård vars tomt låg längst i söder eller öster på bytomten också fick sina tegar i söder och öster i varje teglag.
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Relaterade länkar

Skifteskarta, laga skifte, Kumla by 1833, Toresunds socken (D) Jordbrukets avkastning och nödår Det gamla Bondesamhället Begrepp från det gamla bondesamhället Fäbodar och fäbodliv Statarsystemet Socknen och sockenstämman

Källor

Skiftesreformer i Sverige; Stor-, en- och laga skifte, Örjan Jonsson JK92/96. De stora förändringarna, 23 Enskiftet och laga skiftet. Skiftenas skede, laga skiftets handlingar som källmaterial för byggnadshistoriska studier med exempel från Småland 1828–1927. Ander Franzén, 2008. Tegskiftet s. 112-114 i Gadd, Carl-Johan (2000). Det svenska jordbrukets historia. Kapitel 8, Band 3, Den agrara revolutionen : 1700-1870. Stockholm: Natur och kultur/LT i samarbete med Nordiska museet och Stift. Stiftelsen Lagersberg. Bilden av skiftet måste nyanseras, artikel i tidningen Populär Historia i september 2003 av Fredrik Bergman, Larserik Tobiasson. Skiftena förändrade Sverige, artikel i tidningen Släkthistoria i mars 2017 av Therese Safstrom. Lantmäteriet Wikipedia Nationalencyklopedin SAOB Överst på sidan

Benämningar

Allmänning

Med allmänning menas en gemensamt ägd (eller nyttjad) jord. Den består ofta av skog, betesmark eller sandtag och inkluderar tillhörande vatten. Ägandet (eller nyttjandet) kan skötas av en samfällighet (exempelvis en by) eller av kronan (kronoallmänning). Byns allmänning ägdes gemensamt av de bönder som brukade dem. Sedan äldre tid ägde byamännen rätt att dela byns allmänning samt oskiftad skog tillhörig flera byar mellan sig genom skifte. En samfällighet består av mark, anläggningar, rättigheter med mera som gemensamt tillhör flera fastigheter.

Bondby

Bondby/jordbruksby, by med jordbrukande befolkning af allmogeklass. (SAOB)

By

By (fornsvenska byr, by, av boa, bo) kan beteckna en namngiven ort bestående av minst två närliggande gårdar och eventuellt flera torp på landsbygden, men var även en juridisk beteckning för en samling gårdar som är eller har varit en samfällighet för gemensamt ägande och brukande av viss mark eller skog – så kallad allmänning (bondbyar). Den sistnämnde definitionen stämde innan skiftesreformerna i början av artonhundratalet på de svenska och finska tegskiften som delades av flera gårdar. Benämningen används i första hand om jordbruksbyar.

Byaman

Byaman/Byman, person som äger jord i en by och är bosatt därstädes. (SAOB).

Bymål

Bymål, juridisk måttsenhet använd vid den beräkning af de olika gårdarnas storlek som reglerar de utskiftade andelarnas storlek vid delning af en bys ägor; efter denna måttsenhet beräknad storlek af en bys gårdar; vid utskiftning tillämpad delningsgrund; andel som efter gällande delningsgrund tillkommer de olika gårdarna i en bys ägor; (rätt) förhållande mellan de olika gårdarna i en by med afs. på utskiftade andelar i byns ägor. (SAOB)

Bystuga

En bystuga är en gemensamt ägd stuga i en by, som ofta används för byalagets möten eller aktiviteter. Många äldre bystugor finns i Dalarna, där byarna aldrig splittrades i samband med enskiftet.

Bystämma

Bystämman var den institution som markägarna/delägarna i en by var organiserad i och stämman leddes av en byålderman (byaålderman eller byfogde) som utsågs av byamännen (markägarna i byn) för att leda byns verksamhet och byarnas regler skrevs ner i en Byordning. Stämmans ledamöter kallas byalaget (eller byarådet). Dessa hade likartad rättslig ställning vad avsåg rösträtt på bystämman (byastämman). Byalaget utsåg bl.a. byns sändebud till sockenstämman. Delägarna i byastämman är byamännen, dvs de som äger jord i byn (mer än en tomt) och alltså innehar en jordbruksfastighet. Bystämman styrde byn efter sedvanerätt, ofta kodifierad i en särskild nedskriven byordning, en av häradsrätten stadfäst stadga om gemensamma angelägenheter. Byåldermannen är vald efter duglighet eller i turordning efter ett rotationssystem. Byordningen reglerade skyldigheter och rättigheter med avseende på gemensam egendom, skötsel av boskap mm. Efter att många byar i Götaland och södra Svealand splittrats efter flera skiftesreformer på 1700-talet och 1800-talet – storskifte, enskifte och laga skifte – kom byalagen att minska i betydelse där. I Dalarna, Hälsingland, Jämtland m.fl. landskap i mellersta och norra Sverige, behölls dock de flesta byar intakta, och byalagen har där fortsatt att spela en naturlig roll.

Fälad

Fälad är ett gammalt sydsvenskt ord för betesmarker på det som var allmänningar eller utmarker. Fälader återfanns oftast på magra, kuperade och steniga marker med inslag av spridda träd och buskar, marker som inte kunde brukas som åker eller slåtteräng. Med enefälad menas en fälad med starka inslag av enbuskar. För att fälader ska bevara sin karaktär och inte växa igen till skog, måste träd och buskar gallras och marken betas av till exempel får eller kor.

Gradering

Med gradering menas värdering av jord utifrån dess avkastningsförmåga. Jorden fick ett visst gradtal, så att en större areal av sämre jord lämnades i ersättning för en viss areal av bättre kvalitet.

Gärde

Gärde har kommit att beteckna den sammanhängande, till ett skifte hörande åkerjorden. Före 1800-talets jordbruksreformer var varje gärde indelat i långsmala åkerremsor, tegar tillhörande olika gårdar, och svenska bondbyars inägomark var vanligen indelad i två eller tre gärden beroende på om man praktiserade tvåsäde eller tresäde. Något av dessa gärden låg varje år i träda eller utgjorde betesmark. Mellan gärdena gick fägator ut från bytomten till utmarken där kreaturen vallades. En sydsvensk benämning för gärde i betydelsen åkerjord är vång.

Klungby

Klungby, by bestående av en samling gårdar som ligga i glesa eller oregelbundna klungor i anslutning till en byväg eller vägkorsning, ”gruppby”. Sammansatt klungby, klungby bestående av flera grupper eller klungor av gårdar. (SAOB)

Lycka

Lycka är en inhägnad bit brukad jordbruksmark, åker eller äng, vilken ligger på något avstånd från huvudgården eller det ställe, där ägaren bor.

Radby

By vari tomterna l. gårdarna ligga i en rad (enkel l. ensidig radby) l. i två rader (dubbel radby) längs bygatan; långby. (SAOB) I en radby ligger gårdarna i en rad, vanligtvis längs bygatan. I samband med skiftesreformerna på 1800-talet försvann flertalet radbyar.

Skifte

Skifte av jord eller ägoskifte, är en lantmäteriförrättning där jord fördelas mellan två eller flera ägare. Uppdelning av mark i nya fastigheter kallas också arrondering. Skiftet sker inom ett begränsat område, som kallas skifteslag och vanligen består av ägorna till en by. Sådana jordreformer har varit viktiga för jordbrukets utveckling.

Skifteslag

Skifteslag är en lantmäteriterm som avser det område inom vilket ett jordskifte förrättas. Termen används i skifteslagstiftningen från 1700-talets mitt när storskiftet infördes och efter hand vid enskifte och laga skifte. Ett skifteslag omfattade i regel en by, men kunde på vissa håll omfatta hela socknar. Huvudregeln var att den omfattning som ett skifteslag haft vid ett storskifte också skulle gälla vid laga skifte. Skifteslaget betecknar i dessa fall ett geografiskt område, men det händer att man med begreppet också avser delägarna av det geografiska området.

Säde

Ensäde, även kallat enskiftesbruk, var en form av ensidig odling varvid säd sås på åkern år efter år utan att ligga i träda mellan. Detta brukningssätt medförde flera olägenheter: jorden kunde ej hållas fri från ogräs, sädesodlingen måste inskränkas till vårsädesslagen, och det krävdes mycket gödsel. Ensäde är den äldsta typen av sädesbruk men förekom i Sverige så sent som in på 1800-talet. Speciellt i norra delarna av landet där det var svårt att odla andra sädesslag än korn, men också där boskapsskötsel var huvudnäring och det därmed fanns en riklig tillgång på gödsel. Tvåsäde, även kallat tvåskiftesbruk eller halvsäde, var ett gammalt system inom jordbruket där åkern vartannat år låg i träda och vartannat år bar säd, vanligen höstsäd eller korn. Det förekom i de flesta länder men var mindre allmänt än tresäde. Tvåskiftesbruk var ännu vid mitten av 1800-talet det förhärskande brukningssättet i Mälardalen och i Västernorrlands län samt i vissa delar av Östergötlands och Älvsborgs län, men har liksom treskiftesbruket fått vika för nyare brukningssystem. Tresäde, även treskiftesbruk, trevångsbruk och tredingsbruk, är ett gammalt system inom jordbruket, vilket innebär att man delar in en åkermark i tre gärden (vångar, skiften). Ett av gärdena får ligga i träda medan de två övriga bär mognande säd, vanligen höstsäd närmast efter trädet och därefter vårsäd – dessa skiftas sedan varje år. Denna växtföljd började användas på 700-talet och kom i allmänt bruk genom att Karl den Store befallde att det skulle införas vid alla kronans gods i stället för den planlösa omväxling av grödorna som varit vanlig tidigare. Vid medeltidens slut var treskiftesbruket det allmännaste brukningssättet i större delen av Europa. Då en mängd hävdvunna bruk och lagbestämmelser (byordningar) grundats på treskiftesbruket vidhölls det med stor envishet och avskaffades först i samband med de jordbruksreformer som i de flesta länder började genomföras under senare delen av 1700-talet. I Sverige var det vid början av 1800-talet det förhärskande brukningssystemet i Skåne, Småland, angränsande delar av Östergötland, Värmland, Närke, Gotland och Öland samt i vissa delar av Blekinge, Halland, Västergötland och Dalsland samt Gävleborgs och Västernorrlands län. Då mer och mer av ängsmarken omvandlades till åkermark blev det nödvändigt att övergå från treskiftesbruk, som inte lämnade annat djurfoder än halm, till sådana växtföljder i vilka även foderodling ingick. Detta och andra orsaker ledde till att treskiftesbruket övergavs under 1800-talet.

Teg

Teg är en del av åker eller äng. Tegsindelningen var en medeltida ägandeform av mark i en jordbrukande bondby, där varje åker och äng i byn är indelad i remsor som ägs av var sin bonde och ingen bonde har en egen åker eller äng. Ägandeformen dominerade böndernas jordbruk (dock inte adelns) i hela Europa från medeltiden till den agrara revolutionen på 1700-talen då byägorna skiftades så att böndernas fastigheter var sammanhållen mark, avgränsad från de övrigas. Meningen bakom detta system var att mark av olika beskaffenhet (kvalitet) skulle rättvist fördelas mellan alla bönder i byn. Vid arv kunde dessa remsor splittras upp ytterligare för rättvis fördelning mellan arvingarna. Innan storskiftet började genomföras 1749 i Sverige ägde alla bönder i en by en del var av varje stycke åkermark och ängsmark. När ny mark bröts delades även den upp i tegar. Detta kallades för tegskifte.

Vång

Vång var del av en bys åkermark på treskiftets tid, före enskiftet. Begreppet är östdanskt/skånskt och motsvarades som jordbruksterm av gärde i övriga Sverige. Före enskiftet låg gårdarna i en by vanligen samlade tillsammans i en klunga. Åkermarken var oftast indelad i tre vångar. På en av vångarna såddes vårsäd (korn), på den andra såddes höstsäd (råg) och den tredje låg i träda. På den vång som låg i träda betade djuren under sommaren. Odlingen på vångarna växlade från år till år, så att varje vång låg i träda vart tredje år.

Skiftesreformerna i Sverige

Storskifte 1749/1757

Den första moderna skiftesreformen som genomfördes i Sverige var storskiftet. Enligt 1734 års lag kunde nytt skifte inte äga rum om inte alla jordägarna i byn samtyckte till detta. Skifteseformen inleddes av riksdagen i och med lantmäteristadgan 1749, senare i en förordning från 1757 kallad storskifte, då skiftesvitsord infördes (dvs skifte skulle genomföras om en markägare i byn begärde detta). Detta gjorde det möjligt för en delägare att begära skifte vilket då även omfattade de övrigas ägolotter, alltså ett försök att samla ihop böndernas jord till större stycken. Storskiftet genomfördes i stora delar av landet mellan 1758 och 1827. Skiftesreformen hade två huvudsakliga syften; dels skulle åker- och ängstegarna sammanföras i färre enheter, dels skulle den gemensamt ägda marken delas upp mellan brukarna för att därigenom brukas bättre. Reformen innebar med andra ord ägoskifte av mark i landsbygdens byar. Målet som uppsattes 1762 var högst fyra skiften i åker och lika många i äng per gård men detta mål nåddes inte alltid ens vid förnyade storskiften. Från 1783 kunde enskild gård begära fullständig separation och utflyttning från byn, en förelöpare till enskiftet 1803. Sådan utskiftning föregicks av ägogradering, med vägning av yta mot jordens godhet. Storskiftet inspirerades av en jorddelningsreform i England.

Enskifte

Som framgår av storskiftet av avsnittet ovan uppnåddes inte alltid målet om färre och större tegar. Kung Gustav IV Adolf kom därför med förordningen om enskifte vilket innebar att varje bondes jord om möjligt skulle föras ihop till ett enda stycke. Enskifte började genomföras i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Enskiftet var den andra moderna skiftesreformen vars upphovsman var Rutger Macklean vid Svaneholms gods i Skåne. Inspirerad av de skiftesreformer som genomförts i England och Danmark, genomförde Macklean redan i slutet av 1700- talet storskifte på sitt gods Svaneholm, trots hårt motstånd från bönderna. I ett antal byar under godset genomfördes därefter ett mycket strikt skifte som innebar att brukningsenheternas marker skulle samlas i ett skifte, enskifte, vilket medförde att de gamla byarna blev uppsplittrade. Bönderna fick i många fall nu flytta sina gårdar eller bygga nytt inom de nya skiftenas gränser. Bilden visar Svaneholms gods i Skurup, Skåne, år 2008. Bild: Wikipedia. Då reformen visade att både produktiviteten lönsamheten ökade utfärdades 1803 en förordning Kungl. Maj:t om enskiftets genomförande i hela Skåne, i Skaraborgs län 1804 och i hela riket 1807, med undantag för Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt Finland. I princip för de norra delarna av landet undantagna. En del brukare fick lämna byatomten för att uppföra en ny gård på den tilldelade marken, andra hade möjlighet att bo kvar. Enskiftet initierades inte bara av godsägare, utan genomfördes även i byar med självägande bönder. En förutsättning för att enskiftet skulle vara framgångsrikt var att de skiftade markerna var jämna och bördiga och att nästan all mark var möjlig att uppodla. Detta innebar att enskiftet fick störst utbredning i slättbygderna i Skåne och Västergötland samt på Öland. Enskiftet följde på storskiftet men var betydligt mera radikalt. Det kom i sin tur att följas av laga skifte från 1827, då de förväntade resultaten inte uppnåtts. Då storskifte och enskifte praktiserades parallellt i landet uppstod svårigheter att konsekvent genomföra enskiftesreformen.

Laga skifte 1827

Under Kung Karl XIV Johans regering kunde skiftet genomföras mera planmässigt. År 1827 kom lagen om laga skifte (skiftesstadgan) men den kom att utföras vid olika tidpunkter runt om i landet. Principerna i denna skiftesstadga gällde fram till 1928. I vissa delar reviderades stadgan 1866, men ersattes av 1926 års lag om delning av jord som trädde i kraft den 1 januari 1928. Målsättningen med denna laga skiftet var i viss mån densamma som för enskiftesreformen; man ville lägga samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt. Med laga skiftet fastställdes att en brukningsenhet maximalt fick omfatta tre ägolotter. Varje delägare i en by kunde enligt 1827 års skiftesstadga begära skifte, och skifte kunde genomföras av jord som hörde till by eller hemman vari två eller flera ägde del. I princip skulle skiftet omfatta all mark. Vid skiftesförrättningen skulle en ägogradering göras för att få en rättvis fördelning av jorden. Den jordägare som vid skiftesförrättningen tilldelades sämre jord kunde kompenseras genom att få en större areal. Det samlade värdet av hemmanet före och efter skiftet skulle vara lika. Bilden visar byn Väsby, en oskiftad by i Östergötland år 1898. Bild: Wikipedia. För att alla brukare skulle få sin rättmätiga del av markerna krävdes även att tidigare icke uppodlad mark fördelades mellan bönderna, vilket för många innebar arbetskrävande nyodlingar. För att kunna bruka de nya markerna blev vissa bönder ålagda utflyttningsskyldighet, vilket innebar att gården flyttades från byatomten. När gårdarna flyttades ut sprängdes därmed bykärnorna sönder. Vissa gårdar låg dock kvar på ursprunglig plats. Skiftet gjorde att bönderna inte längre var beroende av varandra på samma sätt som de varit tidigare i byarna och man behövde inte heller längre gå över någon annans åker för att komma till sin egen. Delar av Sverige skiftades aldrig, särskilt i Dalarna. När skifte skulle verkställas i en by sändes en lantmätare dit för att mäta upp böndernas jord och fördela den samt upprätta skifteskartor. Det var dock många bönder som inte ville veta av något skifte. Det sägs att bönderna i vissa fall var så uppretade på lantmätarna att dessa var tvungna att bära pistol för att skydda sig. Tvistemål rörande skiftena skulle i första instans handläggas av en nyinrättad domstol, ägodelningsrätten. År 1970 ersattes 1926 års jorddelningslag av fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft 1 januari 1972. Därmed avskaffades begreppet laga skifte i svensk fastighetsrätt.

Sammanfattning

Storskiftet medförde en omskiftning av åker och äng till färre, större tegar. Enskifte innebär att man försökte sammanföra varje gårds jordegendomar till en enda enhet, ett enda skifte. Laga skifte betydde att man ville lägga samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt. Storskiftet omfattade enbart byns inägomark, dvs åker och äng allra närmast byn. Utmarken, ofta i form av en skogklädd betesallmänning, skulle behållas som ett gemensamt ägt markområde. Vanligen är det gränserna från laga skifte som vi kan se runt om i dagen landskap.

Skifteskartor

I samband med skiftena i varje by upprättades skifteskartor. De äldsta handritade kartorna framställdes var och en endast i ett exemplar. Lantmäteriet inrättade sedermera regionala kontor och då ändrades instruktionen, så att lantmätaren, från den grund- eller konceptkarta han upprättat, var skyldig att göra en renritning - en så kallad renovation. Renritningen skulle levereras till centralkontoret i Stockholm för granskning. De flesta förrättningsakter/kartor producerades i tre exemplar. Det första exemplaret kom att förvaras vid den regionala myndigheten under begreppet koncept. Det andra exemplaret stannade hos sakägare/byalaget och det tredje exemplaret - renovationen - översändes till den centrala myndigheten i Stockholm för granskning. Byn var beroende av att få del av skifteskartorna och handlingarna. Varje delägare i byn fick dessutom utdrag av den karta och delningsbeskrivning, som rörde hans lott. Det finns många handlingar kvar i byakistor, gårdssarkiv och gamla chiffonjéer! Kartskalorna var vanligtvis 1:4 000 (100 m i verkligheten motsvarar 25 mm på kartan) för inägorna (åker- och ängsmarken) och 1:8 000 för utägorna (skogsmarken). Lagaskiftes-akterna kan se olika ut, eftersom inga bestämda mallar användes förrän efter 1850. Skifteskartorna har byn som indelningsgrund. Tillsammans med karta finns även en beskrivning som förklarar de siffror och bokstavsmarkeringar som finns på den. Små bokstäver används för att markera de gamla ägorna, stora bokstäver för de nya. Gränserna är dragna med svart och röd färg. Observera att kartorna ger både en ögonblicksbild och visar på ett framtida önskvärt tillstånd. Röda linjer brukar ange de gränser som skiftet avser att fastlägga. Även vissa vägar och samfälligheter är tänkta att anläggas efter att skiftet är genomfört. Observera att ändringar till följd av överklaganden kan förekomma! Skifteshandlingarna innehåller protokoll, där de närvarande räknas upp med namn och hemvist, och bilagor, bl a överklaganden, samt skiftesbeskrivning. I den kan man få veta hur jorden var fördelad före skiftet, ta del av graderingslängden och i delningsbeskrivningen hitta olika lotters littera. Färgerna på kartorna representerar olika typer av markslag. Åkern brukar ha en gul färg, betesmarken en ljusgrön färg, ängarna en mörkgrön färg och vatten blå färg. Det finns en del varianter på det här och därför bör man kolla upp med vad som sägs i beskrivningen. Där kan man försäkra sig om vilka färger som står för vilka markslag. Numren på kartan: ägorna på kartan är indelade i mindre delar bl.a. beroende på markförhållanden som fuktighet, bördighet etc. Varje sådant område har ett nummer och det numret hänvisar till de tabeller som återfinns i beskrivningen till kartan. Lantmäteriet har ett omfattande arkiv med kartor upprättade vid de olika skiften som genomförts i Sverige från mitten av 1700-talet fram till tidigt 1900-tal. Kartorna med tillhörande texthandlingar är beslutshandlingar som delvis fortfarande är aktuella.
Exempel på skifteskartor. Bilder: Lantmäteriet. Se även Skifteskarta från 1833 för laga skifte över Kumla by, Toresunds socken (D)
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2021-07-24

Inledning

Innan de moderna skiftesreformerna genomfördes i Sverige var markerna i byarna indelade i olika ägosystem. Gemensamt för ägosystemen var att de olika gårdarnas ägor var starkt uppblandade med varandra. Att bereda marken, så och skörda samt släppa djuren på efterbete behövde därför samordnas. De allra flesta bönder i Sverige bodde från medeltiden i byar och brukade då marken i tegskiften. Böndernas jordremsor var smala och låg intill varandra i gärdena. Systemet innebar att varje bonde fick del av alla olika sorters marktyper. Men teg-systemet krävde att jorden brukades samordnat i byn, eller till och med att man sådde och skördade tillsammans med de andra bönderna i byn. Det var också ibland så långt från byn till de yttersta tegarna att dessa blev svåra att bruka. Under 1700-talet började tankar och idéer om olika skiftesreformer att spridas i Sverige. Inspirationen hämtades bland annat från England, Tyskland och Danmark, där liknande reformer redan genomförts med framgångsrikt resultat. Grundtanken med skiftesreformerna var att effektivisera jordbruket genom att begränsa antalet åker- och ängstegar för varje gård och i stället samla de enskilda brukningsenheternas ägor i större skiften. Skiftesreformerna, främst enskifte i Skåne och laga skifte i övriga landet, fick stor betydelse i för jordbrukets framtida utveckling och resulterade i ökad uppodling och spannmålsproduktion.

Landsbygdens jordbruksbyar

By kan beteckna en namngiven ort bestående av minst två närliggande gårdar och eventuellt flera torp på landsbygden, men var även en juridisk beteckning för en samling gårdar som är eller har varit en samfällighet för gemensamt ägande och brukande av viss mark eller skog – så kallad allmänning (bondbyar). Denna senare definitionen stämde innan skiftesreformerna i början av artonhundratalet på de svenska och finska tegskiften som delades av flera gårdar. Benämningen används i första hand om jordbruksbyar. I en radby ligger gårdarna i en rad, vanligtvis längs bygatan. I samband med skiftesreformerna på 1800- talet försvann flertalet radbyar. Bilden till höger visar en radby i Eriksöre, Kalmar län, år 1900. Bild: Kalmar Läns Museum. ID: KLMF.A01558. I jordbruksbyarna var jorden ordnad genom skiften som blivit kallat tegskifte. Skiftet innebar att byns olika mantalsägare/byamännen (markägare) klart definierades samt hur stor andel var och en av dem hade i byn. Utifrån denna nyckel delades byns tomtmark (där gårdsbyggnaderna fanns), liksom de odlade åkrarna. Ängen (där man skördade hö) och betesmarken var gemensam (samfälld, fälad), men delningsnyckeln definierade hur mycket av höet som skulle tillfalla var och en och hur mycket boskap var och en fick ha på betesmarken. Folk som inte var delägare i byn fick betala för att bygga hus på byns mark eller nyttja betesmarken. Detta benämns tegskifte och åkerstyckena som uppkom genom skiftet kallas tegar. I 1734 års lag definierades i Bygninga Balkens första kapitel ”Huru tomt til by skal läggas, och ägor skiftas”. Lagen föreskrev att varje del av byns areal skulle delas på alla delägarna (byamännen). Vidare, de enskilda gårdarnas tegar skulle läggas ut i förhållande till varandra på samma sätt som gårdarna låg intill varandra i byn.

Bystämman

Det var vanligen bystämman som skötte och förvaltade skiftena. Bystämman leddes av en byålderman som utsågs av byamännen (markägarna i byn) för att leda byns verksamhet och byarnas regler skrevs ner i en Byordning. Stämmans ledamöter kallas byalaget (eller byarådet). Delägarna i byastämman är byamännen, dvs de som äger jord i byn (mer än en tomt) och alltså var innehavare av en jordbruksfastighet. Bystämman styrde byn efter sedvanerätt, ofta kodifierad i en särskild nedskriven byordning, en av häradsrätten stadfäst stadga om gemensamma angelägenheter. Byåldermannen är vald efter duglighet eller i turordning efter ett rotationssystem. Årets viktigaste möte hålls vanligen runt valborgsmässoafton, och kallas majstämma. Bilden visar byalaget i Kila by, Hycklinge socken, Östergötland i samband med bystämma. Foto: Sigurd Erixon. Bild: Wikipedia. En byordning innehöll främst regler om boskap och hägnad (av central betydelse före laga skifte på 1800-talet). Även nyttjandet av gemensam egendom (kvarnar, sandtag, torvtäkter, fiskevatten) reglerades i byordningarna, liksom ofta också brandskydd, fattigfrågor, förhållandet mellan besuttna och obesuttna och t.o.m. vissa moraliska frågor. Bystämman kunde ta ut böter för brott mot byordningen. Ibland skötte byn ärenden som vanligen låg inom sockenstämmans domvärjo. I byarna bodde ofta också torpare och backstugusittare och andra som bodde på ofri grund. Dessa var inte delaktiga i beslut som gällde byns gemensamma angelägenheter och saknade rösträtt på bystämman. För att få större enhetlighet i bystämmornas byordning utfärdade Kongl. Maj:t en Mönsterbyordning 1742. Uppförandet och underhållet stängsel var viktigt och noga föreskrivet i lag. Stängslen var till för att hindra att egen boskap eller vilda djur tog sig in i åkrarna och förstörde grödan. Alla åkrar (vångar i södra Sverige) var därför inhägnade. Varje hemman i byn var tilldelad ett gärdsgårdsavsnitt som den skulle ansvara för och stängslen skulle vanligen inspekteras två gånger per år. Även runt betesmarkerna (fälader) fanns gärdsgårdar så att djuren inte skulle rymma eller gå in på odlingstegarna. Både vid odlingstegarna och betesmarkerna (fäladen) fanns grindar i gärdsgårdarna och det var viktigt att alla som passerade en grind stängde den efter sig. Det var inte ovanligt att det gick en allmän väg genom fäladen (betesmarken) och vägfarande fick därmed passera många grindar som skulle öppnas och stängas. När det var dags för sådd eller skörd var man tvungen att göra detta samtidigt på alla åkertegar, eftersom mångas tegar inte gick att komma åt utan att först passera andras. Detta innebar att varje gård i byn var tvungen att ha jorden färdigberedd i tid så att alla kunde så på den av bystämman utsatta sådagen. Detta gällde förstås även vid skörd. Liknande regler fanns även vid slåttern av ängar. Vidare skulle höet vara inkört till en bestämd dag för därefter brukade man vanligen släppa boskapen där för bete.

Jordbrukets historia

Jordbruk uppstod med början för 12 000 år sedan på flera oberoende platser. Olika grödor utnyttjades på respektive plats, vilket medförde att de handelsnätverk som senare uppstod kunde sprida utvecklade grödor till nya marknader. I Mellanöstern och Europa blev vetet den viktigaste grödan, i Asien odlades ris och hirs och i Amerika majs, kassava, bönor och potatis. Jordbruket gav ett överskott som både ökade folkmängden och gav upphov till de första stadsstaterna. Ungefär 10 000 år f.Kr. levde människor som jägare och samlare. Den omläggningen av människors liv som jordbruket ledde fram till fick revolutionerande följder och ofta talar man om den neolitiska revolutionen. Jordbruket innebar en ökad tillgång på föda vilket i sin tur innebar snabb ökning av folkmängden och större permanenta bosättningar. Dessa bosättningar utvecklades till de första stadsstaterna. Genom att jordbruket gav ett överskott kunde man byta detta överskott mot andra varor. Överskott och handel innebar att vissa grupper av människor kunde försörja sig på annat sätt än att själva vara jordbrukare, till exempel genom hantverk. Överskottet användes också för att bekosta gemensamma nyttigheter: försvarsanläggningar, kyrkor, bevattningsanläggningar. Samtidigt som det ledde till en ökad specialisering ledde det också till en ökad stratifiering. Till Sverige kom jordbruket från kontinenten omkring 4.000 år f.Kr. Det verkar ha varit en snabb process (ej mätbar med 14C-metoden). Det tycks som om inhemska mesolitiska grupper tar upp den så kallade trattbägarkulturen. Detta var den första jordbrukarkulturen i Norden. Under europeisk medeltid skedde många framsteg inom jordbruk. 700-talet kom bogträet från Asien vilket gjorde att man kunde utnyttja hästar för att dra tunga lass. Hästarna kunde användas till att plöja mark; tidigare hade man använt oxar till detta då hästarna strypts av dragselen. Hjulplogen med vändskiva var en ännu mer betydelsefull uppfinning, särskilt i tung jord. Bilen till höger visar en bonde med hjulplog. Bild: Wikipedia. I stora delar av Europa infördes treskifte vilket innebar att man odlade varje område ett år med vårsäd (till exempel havre), ett år med vintersäd, och lät det ligga i träda bara var tredje år. Under trädan gödslades marken av djuren. Produktionen ökade på så sätt och eftersom man fick två skördar minskade risken för missväxt. Fram till trettonhundratalet steg korntalet (skörden i förhållande i utsädet) kraftigt. Det skulle dröja till 1700-talet till nästa stora höjning för under tidigmodern tid skedde inga större förändringar inom jordbruket förutom att brukningsenheterna växte och att produktionen blev mer marknadsinriktad.

Agrara revolutionen

Agrara revolutionen är en jordbruksrevolution som sägs ha ägt rum under slutet av 1700-talet i Västeuropa, särskilt i England och Frankrike. Den spreds senare vidare till andra länder. I Sverige motsvarades den av flera varandra avlösande jordreformer under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Agrar kommer av latinska ordet för åker, nämligen ager. Mot slutet av 1700-talet ägde stora förändringar rum inom jordbruket. Sedan länge hade bönder odlat små tegar. Dessa små tegar slogs nu samman till större fält. Detta underlättande för bönderna och det blev enklare att plöja stora fält på en gång. Harvar och såmaskiner underlättade det tunga jordbruksarbetet, vilket ledde till att arbetet blev mer rationellt. Detta ledde till att färre folk behövde arbeta ute i åkrarna. Man införde även växelbruk inom jordbruket. Tidigare så hade en tredjedel av jorden legat i träda för att inte bli utarmad. Men med växeljordbruk så odlade man korn och vete vartannat år och vallväxter, som klöver, ärtor vartannat år. Vallväxterna tillförde fälten kväve från luften. Genom vallväxterna så fick djuren bättre foder och kunde producera mer mat. Den agrara revolutionen ledde till att produktionen av livsmedel ökade betydligt samt krävde mindre arbetskraft än tidigare. På samma sätt genomfördes i Sverige det så kallade storskiftet strax före sekelskiftet 1800, samt det laga skiftet i mitten av 1800-talet. Detta ledde bland annat till att många av de gamla radbyarna i hög grad försvann, till förmån för enskilt belägna gårdar med sammanhängande jordinnehav.

Äldre skiften

Hammarskifte

Hammarskifte är den äldsta kända formen av ägoreglering i de svenska byarna före solskiftet. Trots många studier vet man inte vad hammarskiftet egentligen innebar. Benämningen kommer från Upplandslagen 1296, som stadgar att all jord skall vara lagd i solskifte och inte i hambri och i forni skipt, vilket lett till antagandet att hammarskifte är det samma som fornt skifte, den ägoreglering som gällde före solskiftets införande. Man har också dragit paralleller mellan hammarskiftet och bolskiftet i Skåne, men i de östdanska provinserna har byorganisationen mycket äldre traditioner än i Svealand och det är tveksamt om dessa begrepp varit synonymer. Utifrån bevarade strukturer verkar jordbruket under järnåldern, i den mån byar förekom, inte ha haft skifte i egentlig mening, utan bara en organisationsform. Betet var gemensamt för gårdarna i byn, medan gårdarnas åkergärden var skilda från varandra. Hammarskifte, är en term som förekommer i några av de medeltida landskapslagarnas byggningabalkar (Upplandslagen, Västmannalagen och Södermannalagen).

Tegskifte

Tegskifte kallades först hammarskifte eller bolskifte (i Skåne), och senare även solskifte. Ägorna delades så att delägarna, var och en i förhållande till sin andel, fick lika stor jordlott i alla de spridda, ofta olikartade, ägostyckena. Det gjordes utan någon s. k. gradering. (Med gradering menas värdering av jord utifrån dess avkastningsförmåga. Jorden fick ett visst gradtal, så att en större areal av sämre jord lämnades i ersättning för en viss areal av bättre kvalitet.) Tegskifte var den skiftesform som tidigare tillämpades i stora delar av Europa och i Sverige (i Sverige fram till Storskiftesreformen 1749/1757). Tegskiftet innebar att varje gård i en by tilldelades var sin del i byns gärden. Varje gårds andel i byn kunde vara olika stor. Skiftet gjorde att alla gårdar fick så stor andel av byns mark som deras andel berättigade dem till. Skiftet hade som grundprincip att ingen gård skulle gynnas mer än andra men det är en vanlig missuppfattning att detta skulle innebära total rättvisa mellan en bys gårdar. Skiftesformen fungerade relativt bra under tidig tid men vartefter befolkningen ökade och gårdarna runt om i landet skiftades mer och mer mellan gårdsbarnen, ofta i många generationer, blev tegskiftet med tiden mycket opraktiskt. Ett annat problem var den stora arbetsmängd som krävdes för att förflytta sig och sina redskap mellan varje teg. Med tiden blev tegskiftet så ineffektivt att statsmakten såg sig tvungen att genomföra de stora jordreformer som genomdrevs under 1700-talet och början av 1800-talet. Någon tvingande nationell jordreform genomfördes dock aldrig utan både storskiftet och det laga skiftet byggde på skiftesanmälan från åtminstone en av byns bönder. Hade en bonde gjort en sådan anmälan var resten av byns bönder tvungna att medverka i skiftet, vilket ofta bidrog till osämja mellan bybor. Detta gjorde dels att många bönder kände sig missgynnade jämfört med tegskiftet, då vissa i och med det nya systemet kunde erhålla åkrar med god jordkvalitet och växtbarhet medan andra helt kunde tillskiftas magrare jord. Det gjorde även att många byar i de stora slättlandskapen splittrades då bönderna blev tvungna att flytta sina boningshus, ut från byn, till sina nya mer sammanhängande ägor. Bilden är ett flygfoto över Gillberga radby med alla tegar och ängar runt byn. Bild: Kalmar Läns Museum. ID: KLMF.D00054. Tegskifte är en sammanfattande benämning på de olika gamla formerna för uppdelning - som i regel var i smala remsor, tegar - av åker och äng mellan de olika gårdarna i byarnas gemensamma gränser. Tegarna låg i ägoblandning, dvs. de låg mer eller mindre systematiskt blandade och brukades individuellt av sina ägare i en för byalaget gemensam årsrytm. Solskiftet var en systematisk form av tegskifte. Tegskiftet, som var gängse före reformerna på 1700- och 1800-talet, gav gårdarna del i byns alla olika markslag och jordmåner. Först med enskiftet och laga skiftet vägdes vid jordskifte jordens bördighet mot ytans storlek.

Solskiftet

Solskiftet innebar utläggning av en bytomt då rektangulära gårdstomter lades ut till enkel eller dubbel radby. Bredden på gårdstomten bestämdes av gårdens storlek eller andel i byn. Den gård som låg först hade alltid den första tegen på åkern i samma relativa läge som gårdstomten i byn, varav namnet solskifte. Den gård vars tomt låg längst till söder fick alltså också sina tegar i söder i varje teglag. Solskiftet avsåg både odlad mark och nyindelning av tidigare samfälld mark för åker och äng. Detta tegskifte var allmänt känt i östra Mellansverige där åkertegarnas bredd och ordningsföljd följde en beslutad mall. Upplandslagen föreskriver solskifte och i Magnus Erikssons landslag 1350 fastställs det för hela Sverige, fast det i praktiken aldrig kom att spridas utanför Mellansverige. Solskifte har fått sitt namn efter den ordningsprincip som gällde vid tegarnas utläggning: var gård fick sin teg i samma relativa läge som gårdstomten i byn, så att den gård vars tomt låg längst i söder eller öster på bytomten också fick sina tegar i söder och öster i varje teglag.

Benämningar

Allmänning

Med allmänning menas en gemensamt ägd (eller nyttjad) jord. Den består ofta av skog, betesmark eller sandtag och inkluderar tillhörande vatten. Ägandet (eller nyttjandet) kan skötas av en samfällighet (exempelvis en by) eller av kronan (kronoallmänning). Byns allmänning ägdes gemensamt av de bönder som brukade dem. Sedan äldre tid ägde byamännen rätt att dela byns allmänning samt oskiftad skog tillhörig flera byar mellan sig genom skifte. En samfällighet består av mark, anläggningar, rättigheter med mera som gemensamt tillhör flera fastigheter.

Bondby

Bondby/jordbruksby, by med jordbrukande befolkning af allmogeklass. (SAOB)

By

By (fornsvenska byr, by, av boa, bo) kan beteckna en namngiven ort bestående av minst två närliggande gårdar och eventuellt flera torp på landsbygden, men var även en juridisk beteckning för en samling gårdar som är eller har varit en samfällighet för gemensamt ägande och brukande av viss mark eller skog – så kallad allmänning (bondbyar). Den sistnämnde definitionen stämde innan skiftesreformerna i början av artonhundratalet på de svenska och finska tegskiften som delades av flera gårdar. Benämningen används i första hand om jordbruksbyar.

Byaman

Byaman/Byman, person som äger jord i en by och är bosatt därstädes. (SAOB).

Bymål

Bymål, juridisk måttsenhet använd vid den beräkning af de olika gårdarnas storlek som reglerar de utskiftade andelarnas storlek vid delning af en bys ägor; efter denna måttsenhet beräknad storlek af en bys gårdar; vid utskiftning tillämpad delningsgrund; andel som efter gällande delningsgrund tillkommer de olika gårdarna i en bys ägor; (rätt) förhållande mellan de olika gårdarna i en by med afs. på utskiftade andelar i byns ägor. (SAOB)

Bystuga

En bystuga är en gemensamt ägd stuga i en by, som ofta används för byalagets möten eller aktiviteter. Många äldre bystugor finns i Dalarna, där byarna aldrig splittrades i samband med enskiftet.

Bystämma

Bystämman var den institution som markägarna/delägarna i en by var organiserad i och stämman leddes av en byålderman (byaålderman eller byfogde) som utsågs av byamännen (markägarna i byn) för att leda byns verksamhet och byarnas regler skrevs ner i en Byordning. Stämmans ledamöter kallas byalaget (eller byarådet). Dessa hade likartad rättslig ställning vad avsåg rösträtt på bystämman (byastämman). Byalaget utsåg bl.a. byns sändebud till sockenstämman. Delägarna i byastämman är byamännen, dvs de som äger jord i byn (mer än en tomt) och alltså innehar en jordbruksfastighet. Bystämman styrde byn efter sedvanerätt, ofta kodifierad i en särskild nedskriven byordning, en av häradsrätten stadfäst stadga om gemensamma angelägenheter. Byåldermannen är vald efter duglighet eller i turordning efter ett rotationssystem. Byordningen reglerade skyldigheter och rättigheter med avseende på gemensam egendom, skötsel av boskap mm. Efter att många byar i Götaland och södra Svealand splittrats efter flera skiftesreformer på 1700-talet och 1800-talet – storskifte, enskifte och laga skifte – kom byalagen att minska i betydelse där. I Dalarna, Hälsingland, Jämtland m.fl. landskap i mellersta och norra Sverige, behölls dock de flesta byar intakta, och byalagen har där fortsatt att spela en naturlig roll.

Fälad

Fälad är ett gammalt sydsvenskt ord för betesmarker på det som var allmänningar eller utmarker. Fälader återfanns oftast på magra, kuperade och steniga marker med inslag av spridda träd och buskar, marker som inte kunde brukas som åker eller slåtteräng. Med enefälad menas en fälad med starka inslag av enbuskar. För att fälader ska bevara sin karaktär och inte växa igen till skog, måste träd och buskar gallras och marken betas av till exempel får eller kor.

Gradering

Med gradering menas värdering av jord utifrån dess avkastningsförmåga. Jorden fick ett visst gradtal, så att en större areal av sämre jord lämnades i ersättning för en viss areal av bättre kvalitet.

Gärde

Gärde har kommit att beteckna den sammanhängande, till ett skifte hörande åkerjorden. Före 1800-talets jordbruksreformer var varje gärde indelat i långsmala åkerremsor, tegar tillhörande olika gårdar, och svenska bondbyars inägomark var vanligen indelad i två eller tre gärden beroende på om man praktiserade tvåsäde eller tresäde. Något av dessa gärden låg varje år i träda eller utgjorde betesmark. Mellan gärdena gick fägator ut från bytomten till utmarken där kreaturen vallades. En sydsvensk benämning för gärde i betydelsen åkerjord är vång.

Klungby

Klungby, by bestående av en samling gårdar som ligga i glesa eller oregelbundna klungor i anslutning till en byväg eller vägkorsning, ”gruppby”. Sammansatt klungby, klungby bestående av flera grupper eller klungor av gårdar. (SAOB)

Lycka

Lycka är en inhägnad bit brukad jordbruksmark, åker eller äng, vilken ligger på något avstånd från huvudgården eller det ställe, där ägaren bor.

Radby

By vari tomterna l. gårdarna ligga i en rad (enkel l. ensidig radby) l. i två rader (dubbel radby) längs bygatan; långby. (SAOB) I en radby ligger gårdarna i en rad, vanligtvis längs bygatan. I samband med skiftesreformerna på 1800- talet försvann flertalet radbyar.

Skifte

Skifte av jord eller ägoskifte, är en lantmäteriförrättning där jord fördelas mellan två eller flera ägare. Uppdelning av mark i nya fastigheter kallas också arrondering. Skiftet sker inom ett begränsat område, som kallas skifteslag och vanligen består av ägorna till en by. Sådana jordreformer har varit viktiga för jordbrukets utveckling.

Skifteslag

Skifteslag är en lantmäteriterm som avser det område inom vilket ett jordskifte förrättas. Termen används i skifteslagstiftningen från 1700-talets mitt när storskiftet infördes och efter hand vid enskifte och laga skifte. Ett skifteslag omfattade i regel en by, men kunde på vissa håll omfatta hela socknar. Huvudregeln var att den omfattning som ett skifteslag haft vid ett storskifte också skulle gälla vid laga skifte. Skifteslaget betecknar i dessa fall ett geografiskt område, men det händer att man med begreppet också avser delägarna av det geografiska området.

Säde

Ensäde, även kallat enskiftesbruk, var en form av ensidig odling varvid säd sås på åkern år efter år utan att ligga i träda mellan. Detta brukningssätt medförde flera olägenheter: jorden kunde ej hållas fri från ogräs, sädesodlingen måste inskränkas till vårsädesslagen, och det krävdes mycket gödsel. Ensäde är den äldsta typen av sädesbruk men förekom i Sverige så sent som in på 1800-talet. Speciellt i norra delarna av landet där det var svårt att odla andra sädesslag än korn, men också där boskapsskötsel var huvudnäring och det därmed fanns en riklig tillgång på gödsel. Tvåsäde, även kallat tvåskiftesbruk eller halvsäde, var ett gammalt system inom jordbruket där åkern vartannat år låg i träda och vartannat år bar säd, vanligen höstsäd eller korn. Det förekom i de flesta länder men var mindre allmänt än tresäde. Tvåskiftesbruk var ännu vid mitten av 1800-talet det förhärskande brukningssättet i Mälardalen och i Västernorrlands län samt i vissa delar av Östergötlands och Älvsborgs län, men har liksom treskiftesbruket fått vika för nyare brukningssystem. Tresäde, även treskiftesbruk, trevångsbruk och tredingsbruk, är ett gammalt system inom jordbruket, vilket innebär att man delar in en åkermark i tre gärden (vångar, skiften). Ett av gärdena får ligga i träda medan de två övriga bär mognande säd, vanligen höstsäd närmast efter trädet och därefter vårsäd – dessa skiftas sedan varje år. Denna växtföljd började användas på 700-talet och kom i allmänt bruk genom att Karl den Store befallde att det skulle införas vid alla kronans gods i stället för den planlösa omväxling av grödorna som varit vanlig tidigare. Vid medeltidens slut var treskiftesbruket det allmännaste brukningssättet i större delen av Europa. Då en mängd hävdvunna bruk och lagbestämmelser (byordningar) grundats på treskiftesbruket vidhölls det med stor envishet och avskaffades först i samband med de jordbruksreformer som i de flesta länder började genomföras under senare delen av 1700-talet. I Sverige var det vid början av 1800-talet det förhärskande brukningssystemet i Skåne, Småland, angränsande delar av Östergötland, Värmland, Närke, Gotland och Öland samt i vissa delar av Blekinge, Halland, Västergötland och Dalsland samt Gävleborgs och Västernorrlands län. Då mer och mer av ängsmarken omvandlades till åkermark blev det nödvändigt att övergå från treskiftesbruk, som inte lämnade annat djurfoder än halm, till sådana växtföljder i vilka även foderodling ingick. Detta och andra orsaker ledde till att treskiftesbruket övergavs under 1800-talet.

Teg

Teg är en del av åker eller äng. Tegsindelningen var en medeltida ägandeform av mark i en jordbrukande bondby, där varje åker och äng i byn är indelad i remsor som ägs av var sin bonde och ingen bonde har en egen åker eller äng. Ägandeformen dominerade böndernas jordbruk (dock inte adelns) i hela Europa från medeltiden till den agrara revolutionen på 1700-talen då byägorna skiftades så att böndernas fastigheter var sammanhållen mark, avgränsad från de övrigas. Meningen bakom detta system var att mark av olika beskaffenhet (kvalitet) skulle rättvist fördelas mellan alla bönder i byn. Vid arv kunde dessa remsor splittras upp ytterligare för rättvis fördelning mellan arvingarna. Innan storskiftet började genomföras 1749 i Sverige ägde alla bönder i en by en del var av varje stycke åkermark och ängsmark. När ny mark bröts delades även den upp i tegar. Detta kallades för tegskifte.

Vång

Vång var del av en bys åkermark på treskiftets tid, före enskiftet. Begreppet är östdanskt/skånskt och motsvarades som jordbruksterm av gärde i övriga Sverige. Före enskiftet låg gårdarna i en by vanligen samlade tillsammans i en klunga. Åkermarken var oftast indelad i tre vångar. På en av vångarna såddes vårsäd (korn), på den andra såddes höstsäd (råg) och den tredje låg i träda. På den vång som låg i träda betade djuren under sommaren. Odlingen på vångarna växlade från år till år, så att varje vång låg i träda vart tredje år.

Relaterade länkar

Skifteskarta, laga skifte, Kumla by 1833, Toresunds socken (D) Jordbrukets avkastning och nödår Det gamla Bondesamhället Begrepp från det gamla bondesamhället Fäbodar och fäbodliv Statarsystemet Socknen och sockenstämman

Källor

Skiftesreformer i Sverige; Stor-, en- och laga skifte, Örjan Jonsson JK92/96. De stora förändringarna, 23 Enskiftet och laga skiftet. Skiftenas skede, laga skiftets handlingar som källmaterial för byggnadshistoriska studier med exempel från Småland 1828–1927. Ander Franzén, 2008. Tegskiftet s. 112-114 i Gadd, Carl-Johan (2000). Det svenska jordbrukets historia. Kapitel 8, Band 3, Den agrara revolutionen : 1700-1870. Stockholm: Natur och kultur/LT i samarbete med Nordiska museet och Stift. Stiftelsen Lagersberg. Bilden av skiftet måste nyanseras, artikel i tidningen Populär Historia i september 2003 av Fredrik Bergman, Larserik Tobiasson. Skiftena förändrade Sverige, artikel i tidningen Släkthistoria i mars 2017 av Therese Safstrom. Lantmäteriet Wikipedia Nationalencyklopedin SAOB Överst på sidan

Skiftesreformerna i Sverige

Storskifte 1749/1757

Den första moderna skiftesreformen som genomfördes i Sverige var storskiftet. Enligt 1734 års lag kunde nytt skifte inte äga rum om inte alla jordägarna i byn samtyckte till detta. Skifteseformen inleddes av riksdagen i och med lantmäteristadgan 1749, senare i en förordning från 1757 kallad storskifte, då skiftesvitsord infördes (dvs skifte skulle genomföras om en markägare i byn begärde detta). Detta gjorde det möjligt för en delägare att begära skifte vilket då även omfattade de övrigas ägolotter, alltså ett försök att samla ihop böndernas jord till större stycken. Storskiftet genomfördes i stora delar av landet mellan 1758 och 1827. Skiftesreformen hade två huvudsakliga syften; dels skulle åker- och ängstegarna sammanföras i färre enheter, dels skulle den gemensamt ägda marken delas upp mellan brukarna för att därigenom brukas bättre. Reformen innebar med andra ord ägoskifte av mark i landsbygdens byar. Målet som uppsattes 1762 var högst fyra skiften i åker och lika många i äng per gård men detta mål nåddes inte alltid ens vid förnyade storskiften. Från 1783 kunde enskild gård begära fullständig separation och utflyttning från byn, en förelöpare till enskiftet 1803. Sådan utskiftning föregicks av ägogradering, med vägning av yta mot jordens godhet. Storskiftet inspirerades av en jorddelningsreform i England.

Enskifte

Som framgår av storskiftet av avsnittet ovan uppnåddes inte alltid målet om färre och större tegar. Kung Gustav IV Adolf kom därför med förordningen om enskifte vilket innebar att varje bondes jord om möjligt skulle föras ihop till ett enda stycke. Enskifte började genomföras i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Enskiftet var den andra moderna skiftesreformen vars upphovsman var Rutger Macklean vid Svaneholms gods i Skåne. Inspirerad av de skiftesreformer som genomförts i England och Danmark, genomförde Macklean redan i slutet av 1700-talet storskifte på sitt gods Svaneholm, trots hårt motstånd från bönderna. I ett antal byar under godset genomfördes därefter ett mycket strikt skifte som innebar att brukningsenheternas marker skulle samlas i ett skifte, enskifte, vilket medförde att de gamla byarna blev uppsplittrade. Bönderna fick i många fall nu flytta sina gårdar eller bygga nytt inom de nya skiftenas gränser. Bilden visar Svaneholms gods i Skurup, Skåne, år 2008. Bild: Wikipedia. Då reformen visade att både produktiviteten lönsamheten ökade utfärdades 1803 en förordning Kungl. Maj:t om enskiftets genomförande i hela Skåne, i Skaraborgs län 1804 och i hela riket 1807, med undantag för Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt Finland. I princip för de norra delarna av landet undantagna. En del brukare fick lämna byatomten för att uppföra en ny gård på den tilldelade marken, andra hade möjlighet att bo kvar. Enskiftet initierades inte bara av godsägare, utan genomfördes även i byar med självägande bönder. En förutsättning för att enskiftet skulle vara framgångsrikt var att de skiftade markerna var jämna och bördiga och att nästan all mark var möjlig att uppodla. Detta innebar att enskiftet fick störst utbredning i slättbygderna i Skåne och Västergötland samt på Öland. Enskiftet följde på storskiftet men var betydligt mera radikalt. Det kom i sin tur att följas av laga skifte från 1827, då de förväntade resultaten inte uppnåtts. Då storskifte och enskifte praktiserades parallellt i landet uppstod svårigheter att konsekvent genomföra enskiftesreformen.

Laga skifte 1827

Under Kung Karl XIV Johans regering kunde skiftet genomföras mera planmässigt. År 1827 kom lagen om laga skifte (skiftesstadgan) men den kom att utföras vid olika tidpunkter runt om i landet. Principerna i denna skiftesstadga gällde fram till 1928. I vissa delar reviderades stadgan 1866, men ersattes av 1926 års lag om delning av jord som trädde i kraft den 1 januari 1928. Målsättningen med denna laga skiftet var i viss mån densamma som för enskiftesreformen; man ville lägga samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt. Med laga skiftet fastställdes att en brukningsenhet maximalt fick omfatta tre ägolotter. Varje delägare i en by kunde enligt 1827 års skiftesstadga begära skifte, och skifte kunde genomföras av jord som hörde till by eller hemman vari två eller flera ägde del. I princip skulle skiftet omfatta all mark. Vid skiftesförrättningen skulle en ägogradering göras för att få en rättvis fördelning av jorden. Den jordägare som vid skiftesförrättningen tilldelades sämre jord kunde kompenseras genom att få en större areal. Det samlade värdet av hemmanet före och efter skiftet skulle vara lika. Bilden visar byn Väsby, en oskiftad by i Östergötland år 1898. Bild: Wikipedia. För att alla brukare skulle få sin rättmätiga del av markerna krävdes även att tidigare icke uppodlad mark fördelades mellan bönderna, vilket för många innebar arbetskrävande nyodlingar. För att kunna bruka de nya markerna blev vissa bönder ålagda utflyttningsskyldighet, vilket innebar att gården flyttades från byatomten. När gårdarna flyttades ut sprängdes därmed bykärnorna sönder. Vissa gårdar låg dock kvar på ursprunglig plats. Skiftet gjorde att bönderna inte längre var beroende av varandra på samma sätt som de varit tidigare i byarna och man behövde inte heller längre gå över någon annans åker för att komma till sin egen. Delar av Sverige skiftades aldrig, särskilt i Dalarna. När skifte skulle verkställas i en by sändes en lantmätare dit för att mäta upp böndernas jord och fördela den samt upprätta skifteskartor. Det var dock många bönder som inte ville veta av något skifte. Det sägs att bönderna i vissa fall var så uppretade på lantmätarna att dessa var tvungna att bära pistol för att skydda sig. Tvistemål rörande skiftena skulle i första instans handläggas av en nyinrättad domstol, ägodelningsrätten. År 1970 ersattes 1926 års jorddelningslag av fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft 1 januari 1972. Därmed avskaffades begreppet laga skifte i svensk fastighetsrätt.

Sammanfattning

Storskiftet medförde en omskiftning av åker och äng till färre, större tegar. Enskifte innebär att man försökte sammanföra varje gårds jordegendomar till en enda enhet, ett enda skifte. Laga skifte betydde att man ville lägga samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt. Storskiftet omfattade enbart byns inägomark, dvs åker och äng allra närmast byn. Utmarken, ofta i form av en skogklädd betesallmänning, skulle behållas som ett gemensamt ägt markområde. Vanligen är det gränserna från laga skifte som vi kan se runt om i dagen landskap.

Skifteskartor

I samband med skiftena i varje by upprättades skifteskartor. De äldsta handritade kartorna framställdes var och en endast i ett exemplar. Lantmäteriet inrättade sedermera regionala kontor och då ändrades instruktionen, så att lantmätaren, från den grund- eller konceptkarta han upprättat, var skyldig att göra en renritning - en så kallad renovation. Renritningen skulle levereras till centralkontoret i Stockholm för granskning. De flesta förrättningsakter/kartor producerades i tre exemplar. Det första exemplaret kom att förvaras vid den regionala myndigheten under begreppet koncept. Det andra exemplaret stannade hos sakägare/byalaget och det tredje exemplaret - renovationen - översändes till den centrala myndigheten i Stockholm för granskning. Byn var beroende av att få del av skifteskartorna och handlingarna. Varje delägare i byn fick dessutom utdrag av den karta och delningsbeskrivning, som rörde hans lott. Det finns många handlingar kvar i byakistor, gårdssarkiv och gamla chiffonjéer! Kartskalorna var vanligtvis 1:4 000 (100 m i verkligheten motsvarar 25 mm på kartan) för inägorna (åker- och ängsmarken) och 1:8 000 för utägorna (skogsmarken). Lagaskiftes-akterna kan se olika ut, eftersom inga bestämda mallar användes förrän efter 1850. Skifteskartorna har byn som indelningsgrund. Tillsammans med karta finns även en beskrivning som förklarar de siffror och bokstavsmarkeringar som finns på den. Små bokstäver används för att markera de gamla ägorna, stora bokstäver för de nya. Gränserna är dragna med svart och röd färg. Observera att kartorna ger både en ögonblicksbild och visar på ett framtida önskvärt tillstånd. Röda linjer brukar ange de gränser som skiftet avser att fastlägga. Även vissa vägar och samfälligheter är tänkta att anläggas efter att skiftet är genomfört. Observera att ändringar till följd av överklaganden kan förekomma! Skifteshandlingarna innehåller protokoll, där de närvarande räknas upp med namn och hemvist, och bilagor, bl a överklaganden, samt skiftesbeskrivning. I den kan man få veta hur jorden var fördelad före skiftet, ta del av graderingslängden och i delningsbeskrivningen hitta olika lotters littera. Färgerna på kartorna representerar olika typer av markslag. Åkern brukar ha en gul färg, betesmarken en ljusgrön färg, ängarna en mörkgrön färg och vatten blå färg. Det finns en del varianter på det här och därför bör man kolla upp med vad som sägs i beskrivningen. Där kan man försäkra sig om vilka färger som står för vilka markslag. Numren på kartan: ägorna på kartan är indelade i mindre delar bl.a. beroende på markförhållanden som fuktighet, bördighet etc. Varje sådant område har ett nummer och det numret hänvisar till de tabeller som återfinns i beskrivningen till kartan. Lantmäteriet har ett omfattande arkiv med kartor upprättade vid de olika skiften som genomförts i Sverige från mitten av 1700-talet fram till tidigt 1900- tal. Kartorna med tillhörande texthandlingar är beslutshandlingar som delvis fortfarande är aktuella.
Exempel på skifteskartor. Bilder: Lantmäteriet. Se även Skifteskarta från 1833 för laga skifte över Kumla by, Toresunds socken (D)