Copyright © Hans Högman 2020-04-03
Fäbodar och
fäbodliv
Allmänt
Vad är fäbodar?
En fäbodvall eller fäbodar var ett sommarviste för
en eller flera gårdars kreatur. Fäboden bestod av
flera olika byggnader som stugor, fähus, härbren
och kokbodar för fäboddrift. Varje byggnad hade sin
egen funktion. Det var enklare timmerhus som
användes för sommarbruk. Vanligen användes
pluralformen av fäbod, dvs fäbodar.
Platsen där fäboden skulle ligga valdes med omsorg.
Träd och buskar
rensades bort
och hölls efter.
Bilden visar Axi
fäbodar, Mora
socken, Dalarna
och är från
1920. Fotograf
Karl Lärka. Fri
bild, Wikipedia.
Fäboddriften går tillbaka till medeltiden men
började avta vid mitten av 1800-talet men många
drevs ända fram till slutet av andra världskriget. I
Dalarna finns fortfarande ett 80-tal levande
fäbodställen kvar.
Fäbodarna drevs nästan uteslutande av kvinnor och
barn. Barn under 5 år samt mödrar med små barn
har man i regel försökt att hålla borta från
fäbodarna. Vid vallning i storskog eller på fjället
skulle dessa kvinnor och barn hålla varg och björn
borta från boskapen.
Dessa unga kvinnor, ofta mellan 15 och 25 år gamla,
kontrakterade för fäboddriften kallades
fäbodstintor, fäbodjäntor eller vallpigor. Männen
och de äldre kvinnorna behövdes hemma på gården
för att sköta odlingarna där under sommaren. Så
det var yngre kvinnor och unga pojkar som tog
djuren till fäbodarna och skötte driften där.
Fäboden var inhägnad och sen fick djuren beta fritt
utanför gården, i skogen etc. Djuren släpptes ut på
morgon efter mjölkningen och se fick de gå fritt
under dagen. Till kvällen kom de självmant hem till
fäboden för att mjölkas. Under natten fick de stå
inomhus i ladugården (sommarfähus) till skydd mot
rovdjur.
Var i Sverige var de vanliga?
I Sverige har vi haft fäbodar i Värmland, Dalarna,
Gästrikland, Härjedalen, Jämtland, Hälsingland,
Medelpad, Ångermanland nordligaste Uppland samt
sydligaste Lappland. Inom allmogen var den
vanligaste benämning för fäbod enbart ”bodarna”.
Svenska ortnamn med efterledet -vallen och -
bodarna är ofta gamla fäbodvallar.
Fäbodar var tidigare ett vanligt inslag i skog och
fjällmarker i Sverige och Norge samt i Alperna, där
de benämndes alpage. I Norge kallas de seter (säter)
och stöl.
Varför hade man fäbodar?
I de trakter som fäbodar användes var ängarna
mindre och dess avkastning vanligen lägre och för
att djuren skulle klara vintern var man tvungen att
spara allt foder som man skördade på gården till
vintern. Man kunde med andra ord inte låta djuren
beta på markerna som tillhörde gården då detta
vinterfoder (hö) skulle sparas inför vintern. Det
fanns med andra ord en brist på betesmark nära
gårdarna vilket löstes genom att boskapen fick beta
i skogsområden på ganska stort avstånd från byn.
Bilden visar
ett fäbodtåg
med
fäbodjäntor
och vallgosse
som
ankommer
till fäbodvall
(illustration i
Nils
Holgerssons
underbara resa genom Sverige av hans besök i
Hälsingland, 1908) av Selma Lagerlöf. Fri bild
Wikipedia.
Djuren måste äta upp sig på sommaren och för att
klara detta skaffade man sig ett sommarviste där
djuren kunde beta på sommaren, nämligen
fäbodvallar. Fäboddriften var således ett nödvändigt
komplement till driften på hemgården. I synnerhet
fjällbönder var normalt tvungna att ha flera vallar
för att klara betesbehoven.
En fäbodvall delades ofta mellan flera bondgårdar
från samma by, men varje bondgård hade sin egen
grupp av låga hus, s.k. fäbodar.
Fäboddrift
Fäbodarna låg ensligt antingen i en skog eller
höglänt exempelvis vid ett fjäll. Boskapen (främst
kor, får och getter) fördes till dessa fäbodars vallar
eller ängar vid midsommartid. Hit fanns sällan vägar
så man fick vandra på stigar. Drivningen av fäna från
hemgården till fäbodarna kallas bodförning och
returen för hemföring.
Utmärkande för fäboddriften är att beredningen av
mjölken till smör och ost skedde på plats på
fäbodarna. Det är varor som var lättare att
transportera och kunde bevaras till vintern. Således
mjölkade fäbodjäntorna kor och getter, samt ystade
ost och kärnade smör. Smör kärnades och ost
ystades av mjölken och av vasslan gjordes mesost
och messmör. Vasslan kokas över öppen eld och
beredes till messmör.
De färdiga mejeriprodukterna förvarades i källare
tills de kunde fraktas hem till byn. Själva bodde
fäbodjäntorna ofta i enkla, timrade hus med
spishällar.
Tillgång till rent vatten var betydelsefull eftersom
tillverkningen av olika mejeriprodukter krävde
noggrann hygien. Därför låg fäbodarna vanligtvis vid
en bäck eller tjärn.
Utöver vallning och vaktande av boskapen,
tillverkning av mejeriprodukter fanns även andra
arbetsuppgifter för fäbodjäntorna; de skulle även
klippa, karda och spinna ull, sticka och sy för
gårdens behov, plocka bär, samla näver etc.
Lockrop
På fäbodarna fanns en gammal form av musik med
musikinstrument som horn och lurar. Sången var ett
viktigt arbetsredskap och med särskilda rösttekniker
kunde ensamma kvinnor på fäbodarna höras
långväga. Det kallades att ”kula” (kulning) i Dalarna
och kaukning i Jämtland/Härjedalen. Vid vallningen
av djuren användes ett system av signaler i form av
lockrop för att hålla kontakt med djuren.
Signalsystemet fungerade även mellan fäbod och
bygd.
Lockropen behövdes för att hålla samman
djurflockarna och för att kommunicera till
grannfäboden när ett djur hade sprungit bort och
måste letas upp. Avstånden var stora, och därför
utvecklades en röstteknik som kan bära upp till flera
kilometer, beroende på terrängen.
Kohornet var vanligt på fäbodarna, framför allt för
att sända budskap; det vill säga för att locka på
djuren, för att skrämma bort rovdjur och för att
sända budskap till andra på fäbodarna. Ett likvärdigt
instrument är bockhorn med samma funktion och
liknande klang. Även näverlurar har använts och
tillverkat av granträ klätt med näver. Näverluren är
ett naturhorn, och saknar därmed fingerhål eller
ventiler.
Sammanfattning
Fäbodväsendet kan beskrivas som en form av
småskaligt gårdsbruk, som innebär att djuren förs
på sommarbete till en fäbod i utmarken. Fäboden
brukas enbart under sommarperioden då det fanns
gott om gräs och vatten. Det dagliga arbetet på
fäboden utfördes främst av unga kvinnor mellan 15
och 25 år gamla. Arbetet bestod i att valla och vakta
boskapen, mjölka, ysta ost, koka messmör och kärna
smör.
I Sverige finns skriftliga belägg på fäbodbruk från
1500-talet men arkeologiska undersökningar har
visat att fäbodbruk eller liknande förekom redan
under tidig medeltid.
