Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskad 2018-04-16

Fäbodar och fäbodliv

Allmänt

Vad är fäbodar?

En fäbodvall eller fäbodar var ett sommarviste för en eller flera gårdars kreatur. Fäboden bestod av flera olika byggnader som stugor, fähus, härbren och kokbodar för fäboddrift. Varje byggnad hade sin egen funktion. Det var enklare timmerhus som användes för sommarbruk. Vanligen användes pluralformen av fäbod, dvs fäbodar. Platsen där fäboden skulle ligga valdes med omsorg. Träd och buskar rensades bort och hölls efter. Bilden visar Axi fäbodar, Mora socken, Dalarna och är från 1920. Fotograf Karl Lärka. Fri bild, Wikipedia. Fäboddriften går tillbaka till medeltiden men började avta vid mitten av 1800-talet men många drevs ända fram till slutet av andra världskriget. I Dalarna finns fortfarande ett 80-tal levande fäbodställen kvar. Fäbodarna drevs nästan uteslutande av kvinnor och barn. Barn under 5 år samt mödrar med små barn har man i regel försökt att hålla borta från fäbodarna. Vid vallning i storskog eller på fjället skulle dessa kvinnor och barn hålla varg och björn borta från boskapen. Dessa unga kvinnor, ofta mellan 15 och 25 år gamla, kontrakterade för fäboddriften kallades fäbodstintor, fäbodjäntor eller vallpigor. Männen och de äldre kvinnorna behövdes hemma på gården för att sköta odlingarna där under sommaren. Så det var yngre kvinnor och unga pojkar som tog djuren till fäbodarna och skötte driften där. Fäboden var inhägnad och sen fick djuren beta fritt utanför gården, i skogen etc. Djuren släpptes ut på morgon efter mjölkningen och se fick de gå fritt under dagen. Till kvällen kom de självmant hem till fäboden för att mjölkas. Under natten fick de stå inomhus i ladugården (sommarfähus) till skydd mot rovdjur.

Var i Sverige var de vanliga?

I Sverige har vi haft fäbodar i Värmland, Dalarna, Gästrikland, Härjedalen, Jämtland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland nordligaste Uppland samt sydligaste Lappland. Inom allmogen var den vanligaste benämning för fäbod enbart ”bodarna”. Svenska ortnamn med efterledet -vallen och -bodarna är ofta gamla fäbodvallar. Fäbodar var tidigare ett vanligt inslag i skog och fjällmarker i Sverige och Norge samt i Alperna, där de benämndes alpage. I Norge kallas de seter (säter) och stöl.

Varför hade man fäbodar?

I de trakter som fäbodar användes var ängarna mindre och dess avkastning vanligen lägre och för att djuren skulle klara vintern var man tvungen att spara allt foder som man skördade på gården till vintern. Man kunde med andra ord inte låta djuren beta på markerna som tillhörde gården då detta vinterfoder (hö) skulle sparas inför vintern. Det fanns med andra ord en brist på betesmark nära gårdarna  vilket löstes genom att boskapen fick beta i skogsområden på ganska stort avstånd från byn. Bilden visar ett fäbodtåg med fäbodjäntor och vallgosse som ankommer till fäbodvall (illustration i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av hans besök i Hälsingland, 1908) av Selma Lagerlöf. Fri bild Wikipedia. Djuren måste äta upp sig på sommaren och för att klara detta skaffade man sig ett sommarviste där djuren kunde beta på sommaren, nämligen fäbodvallar. Fäboddriften var således ett nödvändigt komplement till driften på hemgården. I synnerhet fjällbönder var normalt tvungna att ha flera vallar för att klara betesbehoven. En fäbodvall delades ofta mellan flera bondgårdar från samma by, men varje bondgård hade sin egen grupp av låga hus, s.k. fäbodar.

Fäboddrift

Fäbodarna låg ensligt antingen i en skog eller höglänt exempelvis vid ett fjäll. Boskapen (främst kor, får och getter) fördes till dessa fäbodars vallar eller ängar vid midsommartid. Hit fanns sällan vägar så man fick vandra på stigar. Drivningen av fäna från hemgården till fäbodarna kallas bodförning och returen för hemföring. Utmärkande för fäboddriften är att beredningen av mjölken till smör och ost skedde på plats på fäbodarna. Det är varor som var lättare att transportera och kunde bevaras till vintern. Således mjölkade fäbodjäntorna kor och getter, samt ystade ost och kärnade smör. Smör kärnades och ost ystades av mjölken och av vasslan gjordes mesost och messmör. Vasslan kokas över öppen eld och beredes till messmör. De färdiga mejeriprodukterna förvarades i källare tills de kunde fraktas hem till byn. Själva bodde fäbodjäntorna ofta i enkla, timrade hus med spishällar. Tillgång till rent vatten var betydelsefull eftersom tillverkningen av olika mejeriprodukter krävde noggrann hygien. Därför låg fäbodarna vanligtvis vid en bäck eller tjärn. Utöver vallning och vaktande av boskapen, tillverkning av mejeriprodukter fanns även andra arbetsuppgifter för fäbodjäntorna; de skulle även klippa, karda och spinna ull, sticka och sy för gårdens behov, plocka bär, samla näver etc.

Lockrop

På fäbodarna fanns en gammal form av musik med musikinstrument som horn och lurar. Sången var ett viktigt arbetsredskap och med särskilda rösttekniker kunde ensamma kvinnor på fäbodarna höras långväga. Det kallades att ”kula” (kulning) i Dalarna och kaukning i Jämtland/Härjedalen. Vid vallningen av djuren användes ett system av signaler i form av lockrop för att hålla kontakt med djuren. Signalsystemet fungerade även mellan fäbod och bygd. Lockropen behövdes för att hålla samman djurflockarna och för att kommunicera till grannfäboden när ett djur hade sprungit bort och måste letas upp. Avstånden var stora, och därför utvecklades en röstteknik som kan bära upp till flera kilometer, beroende på terrängen. Kohornet var vanligt på fäbodarna, framför allt för att sända budskap; det vill säga för att locka på djuren, för att skrämma bort rovdjur och för att sända budskap till andra på fäbodarna. Ett likvärdigt instrument är bockhorn med samma funktion och liknande klang. Även näverlurar har använts och tillverkat av granträ klätt med näver. Näverluren är ett naturhorn, och saknar därmed fingerhål eller ventiler.

Sammanfattning

Fäbodväsendet kan beskrivas som en form av småskaligt gårdsbruk, som innebär att djuren förs på sommarbete till en fäbod i utmarken. Fäboden brukas enbart under sommarperioden då det fanns gott om gräs och vatten. Det dagliga arbetet på fäboden utfördes främst av unga kvinnor mellan 15 och 25 år gamla. Arbetet bestod i att valla och vakta boskapen, mjölka, ysta ost, koka messmör och kärna smör. I Sverige finns skriftliga belägg på fäbodbruk från 1500-talet men arkeologiska undersökningar har visat att fäbodbruk eller liknande förekom redan under tidig medeltid.
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Källor

Wikipedia
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskat 2018-04-16

Fäbodar och

fäbodliv

Allmänt

Vad är fäbodar?

En fäbodvall eller fäbodar var ett sommarviste för en eller flera gårdars kreatur. Fäboden bestod av flera olika byggnader som stugor, fähus, härbren och kokbodar för fäboddrift. Varje byggnad hade sin egen funktion. Det var enklare timmerhus som användes för sommarbruk. Vanligen användes pluralformen av fäbod, dvs fäbodar. Platsen där fäboden skulle ligga valdes med omsorg. Träd och buskar rensades bort och hölls efter. Bilden visar Axi fäbodar, Mora socken, Dalarna och är från 1920. Fotograf Karl Lärka. Fri bild, Wikipedia. Fäboddriften går tillbaka till medeltiden men började avta vid mitten av 1800-talet men många drevs ända fram till slutet av andra världskriget. I Dalarna finns fortfarande ett 80-tal levande fäbodställen kvar. Fäbodarna drevs nästan uteslutande av kvinnor och barn. Barn under 5 år samt mödrar med små barn har man i regel försökt att hålla borta från fäbodarna. Vid vallning i storskog eller på fjället skulle dessa kvinnor och barn hålla varg och björn borta från boskapen. Dessa unga kvinnor, ofta mellan 15 och 25 år gamla, kontrakterade för fäboddriften kallades fäbodstintor, fäbodjäntor eller vallpigor. Männen och de äldre kvinnorna behövdes hemma på gården för att sköta odlingarna där under sommaren. Så det var yngre kvinnor och unga pojkar som tog djuren till fäbodarna och skötte driften där. Fäboden var inhägnad och sen fick djuren beta fritt utanför gården, i skogen etc. Djuren släpptes ut på morgon efter mjölkningen och se fick de gå fritt under dagen. Till kvällen kom de självmant hem till fäboden för att mjölkas. Under natten fick de stå inomhus i ladugården (sommarfähus) till skydd mot rovdjur.

Var i Sverige var de vanliga?

I Sverige har vi haft fäbodar i Värmland, Dalarna, Gästrikland, Härjedalen, Jämtland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland nordligaste Uppland samt sydligaste Lappland. Inom allmogen var den vanligaste benämning för fäbod enbart ”bodarna”. Svenska ortnamn med efterledet -vallen och - bodarna är ofta gamla fäbodvallar. Fäbodar var tidigare ett vanligt inslag i skog och fjällmarker i Sverige och Norge samt i Alperna, där de benämndes alpage. I Norge kallas de seter (säter) och stöl.

Varför hade man fäbodar?

I de trakter som fäbodar användes var ängarna mindre och dess avkastning vanligen lägre och för att djuren skulle klara vintern var man tvungen att spara allt foder som man skördade på gården till vintern. Man kunde med andra ord inte låta djuren beta på markerna som tillhörde gården då detta vinterfoder (hö) skulle sparas inför vintern. Det fanns med andra ord en brist på betesmark nära gårdarna vilket löstes genom att boskapen fick beta i skogsområden på ganska stort avstånd från byn. Bilden visar ett fäbodtåg med fäbodjäntor och vallgosse som ankommer till fäbodvall (illustration i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av hans besök i Hälsingland, 1908) av Selma Lagerlöf. Fri bild Wikipedia. Djuren måste äta upp sig på sommaren och för att klara detta skaffade man sig ett sommarviste där djuren kunde beta på sommaren, nämligen fäbodvallar. Fäboddriften var således ett nödvändigt komplement till driften på hemgården. I synnerhet fjällbönder var normalt tvungna att ha flera vallar för att klara betesbehoven. En fäbodvall delades ofta mellan flera bondgårdar från samma by, men varje bondgård hade sin egen grupp av låga hus, s.k. fäbodar.

Fäboddrift

Fäbodarna låg ensligt antingen i en skog eller höglänt exempelvis vid ett fjäll. Boskapen (främst kor, får och getter) fördes till dessa fäbodars vallar eller ängar vid midsommartid. Hit fanns sällan vägar så man fick vandra på stigar. Drivningen av fäna från hemgården till fäbodarna kallas bodförning och returen för hemföring. Utmärkande för fäboddriften är att beredningen av mjölken till smör och ost skedde på plats på fäbodarna. Det är varor som var lättare att transportera och kunde bevaras till vintern. Således mjölkade fäbodjäntorna kor och getter, samt ystade ost och kärnade smör. Smör kärnades och ost ystades av mjölken och av vasslan gjordes mesost och messmör. Vasslan kokas över öppen eld och beredes till messmör. De färdiga mejeriprodukterna förvarades i källare tills de kunde fraktas hem till byn. Själva bodde fäbodjäntorna ofta i enkla, timrade hus med spishällar. Tillgång till rent vatten var betydelsefull eftersom tillverkningen av olika mejeriprodukter krävde noggrann hygien. Därför låg fäbodarna vanligtvis vid en bäck eller tjärn. Utöver vallning och vaktande av boskapen, tillverkning av mejeriprodukter fanns även andra arbetsuppgifter för fäbodjäntorna; de skulle även klippa, karda och spinna ull, sticka och sy för gårdens behov, plocka bär, samla näver etc.

Lockrop

På fäbodarna fanns en gammal form av musik med musikinstrument som horn och lurar. Sången var ett viktigt arbetsredskap och med särskilda rösttekniker kunde ensamma kvinnor på fäbodarna höras långväga. Det kallades att ”kula” (kulning) i Dalarna och kaukning i Jämtland/Härjedalen. Vid vallningen av djuren användes ett system av signaler i form av lockrop för att hålla kontakt med djuren. Signalsystemet fungerade även mellan fäbod och bygd. Lockropen behövdes för att hålla samman djurflockarna och för att kommunicera till grannfäboden när ett djur hade sprungit bort och måste letas upp. Avstånden var stora, och därför utvecklades en röstteknik som kan bära upp till flera kilometer, beroende på terrängen. Kohornet var vanligt på fäbodarna, framför allt för att sända budskap; det vill säga för att locka på djuren, för att skrämma bort rovdjur och för att sända budskap till andra på fäbodarna. Ett likvärdigt instrument är bockhorn med samma funktion och liknande klang. Även näverlurar har använts och tillverkat av granträ klätt med näver. Näverluren är ett naturhorn, och saknar därmed fingerhål eller ventiler.

Sammanfattning

Fäbodväsendet kan beskrivas som en form av småskaligt gårdsbruk, som innebär att djuren förs på sommarbete till en fäbod i utmarken. Fäboden brukas enbart under sommarperioden då det fanns gott om gräs och vatten. Det dagliga arbetet på fäboden utfördes främst av unga kvinnor mellan 15 och 25 år gamla. Arbetet bestod i att valla och vakta boskapen, mjölka, ysta ost, koka messmör och kärna smör. I Sverige finns skriftliga belägg på fäbodbruk från 1500-talet men arkeologiska undersökningar har visat att fäbodbruk eller liknande förekom redan under tidig medeltid.

Källor

Wikipedia