Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskad 2016-11-21

Kyrktagning av kvinnan efter förlossning

Efter förlossningen ansågs kvinnan/modern vara "oren". Denna tidsperiod av "orenhet" skulle pågå i 6 veckor efter förlossningen. Därefter skulle kvinnan genomgå en ritual i kyrkan för att åter tas upp i den kyrkliga och sociala gemenskapen.

Kyrktagning

Den kyrkliga ritualen för att återuppta kvinnan i församlingen kallades för kyrktagning eller kyrkotagning. Andra namn är kyrkogång och absolution. Att kyrktagningen skedde 6 veckor efter förlossningen har sin förebild i de föreskrifter som finns i Gamla testamentet om 40 dagars orenhet (3 Mos. 12). Mellan förlossningen och kyrktagningen var kvinnan inte tillåten att arbeta utomhus eller att besöka kyrkan. Detta ställde till problem i fattiga hem där kvinnan inte kunde vänta så länge på att åter få börja arbeta. År 1866 förkortades tiden av "orenhet" till 4 veckor. Kyrktagningen anmäldes i förväg på pastorsexpeditionen eller samma dag då den skulle förrättas. Meddelandet lämnades att kvinnans make. Vanligen förrättades kyrktagningen före gudstjänsten på den ordinarie söndags gudstjänsten. I början skedde kyrktagningen vid kyrkporten. Det fanns dock en känsla av skam att kyrktagas vid porten eftersom det var här som dömda satt i kyrkstocken och sonade sina brott. Dessutom var det kallt och dragit vid dörren vilket inte var bra för de nyblivna mödrarna. Senare flyttades kyrktagningen till altaret. De främsta kvinnorna i församlingen var de som först kyrktogs vid altaret, därefter även de mindre bemedlade. Vid kyrktagningen knäböjde kvinnan på en särskild klädd kyrktagningspall. Därefter läste prästen en kyrktagningbön, tog kvinnan i hand uttalade en lyckönskan. Fram till 1860 - 1870 utgick en avgift för kyrktagningen. Ogifta mödrar kyrktogs inte utan skriftades. Detta skedde normalt sett inte vid högmässan utan på vardagar. Prästen tog heller inte de ogifta kvinnorna i hand. De fick dessutom knäböja direkt på det kalla stengolvet i kyrkan eller på en oklädd pall. År 1864 ändrades bestämmelserna om när dopet skulle ske och den tidsperioden utökades till inom 6 veckor efter födseln. Efter detta år blev det vanligt att kyrktagningen och dopet utfördes vid samma tillfälle. Kyrktagningen skedde först i ett avskilt rum och därefter kunde modern förena sig med dopgästerna vid dopfunten och därmed delta vid själva dopet. Information om kyrktagning finns i födelse- och dopböckerna och någon gång även på flyttningsattester och i husförhörslängderna. I husförhörslängderna för trolovade kan det finnas anteckning om att en kvinna kyrktagits såsom någons "fästeqvinna". I början var kyrktagning en reningsritual. Efter reformationen uppfattas kyrktagningen från kyrkligt håll även som en tacksägelse för att kvinnan klarat av förlossningen utan komplikationer och nu är frisk igen. Reningsföreställningarna levde dock länge kvar bland allmogen. Under 1870- och 1880-talen börjar kyrktagningen försvinna. Längst levde den kvar på västkusten där kyrktagning förekom ännu på 1940- och 1950-talen.

Noteringar i kyrkböckerna

Vanligen kan man se noteringar om kyrktagning av kvinnor i födelseböckerna men även i husförhörslängderna och i flyttlängderna kan liknande noteringar finnas. Man ser då noteringar som "Abs." eller bara "Ab." ibland följda av ett datum. "Abs." or "Ab" är en förkortningar av "absolution".  Utdrag från husförhörslängden Strängsered (P) AI:4 (1838-1847) bild 6 / sid 113 (AID: v44451.b6.s113, NAD: SE/GLA/13507). På bilden ser vi noteringen "abs. 46", dvs. absolution 1846.

Kyrktagning och dopseder

Utdrag från husförhörslängden Gustav Adolf AI:7 (1867-1875) bild 138 / sid 133 (AID: v20046.b138.s133, NAD: SE/VALA/03255). På bilden ser vi noteringen "ab. 3/2 70", dvs. absolution den 3 februari 1870 (3/2 70). Till höger finns även en notering om lysning.

Dopet

Ett barn skulle döpas inom 8 dagar efter födseln enligt kyrkolagen. Detta innebar att modern inte kunde närvara vid dopet då hon då ännu inte var kyrktagen. Barnet döptes så gott som alltid i kyrkan, såvida det inte var fråga om nöddop. Som angivits ovan var inte modern med vid dopet. Av någon anledning ansågs det heller inte passande att fadern var med vid dopet. Istället företräddes barnet av faddrarna. Faddrarna skulle ta hand om barnet om något hände föräldrarna. I regel finns alltid någon närstående till barnet med bland faddrarna. Det kunde vara äldre bröder eller systrar, syskon till barnets föräldrar samt far- och morföräldrar. Vid första barnet var det vanligt att det var barnets farmor eller mormor bar barnet vid dopet. Om de inte fanns kvar kunde det var en faster eller moster.

Förnamn - seder

När man skulle ge det första barnet ett namn  hände det att man tog far- eller morföräldrarnas förnamn som namn på barnet. Hur pass vanlig denna sed var är det dock svårt att säga. En del forskare hävdar dock att någon sådan sed inte kan särskiljas i källmaterialet. Följande sedvänja var dock inte ovanlig: förste sonen uppkallades efter farfar, andre sonen efter morfar, tredje sonen efter fadern; första dottern uppkallades efter mormor, andra efter farmor, tredje efter modern. Andra hänsyn kunde dock lätt ta över och det är alls inte ovanligt att man ser namn som varken finns i familjen eller är någon av faddrarnas. Mycket vanligt – för att inte säga näst intill obligatoriskt – var att barnen döptes efter ett syskon som dött.

 Källor

Nationalencyklopedin, NE Demografiska databasen, Umeå universitet Släktforskning för alla, Börje Furtenbach, 1986. Namn i Sverige, etnolog Ingela Martenius Livets högtider i Sverige, etnolog Ingela Martenius Överst på sidan
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskat 2016-11-21

Kyrktagning av kvinnan efter

förlossning

Efter förlossningen ansågs kvinnan/modern vara "oren". Denna tidsperiod av "orenhet" skulle pågå i 6 veckor efter förlossningen. Därefter skulle kvinnan genomgå en ritual i kyrkan för att åter tas upp i den kyrkliga och sociala gemenskapen.

Kyrktagning

Den kyrkliga ritualen för att återuppta kvinnan i församlingen kallades för kyrktagning eller kyrkotagning. Andra namn är kyrkogång och absolution. Att kyrktagningen skedde 6 veckor efter förlossningen har sin förebild i de föreskrifter som finns i Gamla testamentet om 40 dagars orenhet (3 Mos. 12). Mellan förlossningen och kyrktagningen var kvinnan inte tillåten att arbeta utomhus eller att besöka kyrkan. Detta ställde till problem i fattiga hem där kvinnan inte kunde vänta så länge på att åter få börja arbeta. År 1866 förkortades tiden av "orenhet" till 4 veckor. Kyrktagningen anmäldes i förväg på pastorsexpeditionen eller samma dag då den skulle förrättas. Meddelandet lämnades att kvinnans make. Vanligen förrättades kyrktagningen före gudstjänsten på den ordinarie söndags gudstjänsten. I början skedde kyrktagningen vid kyrkporten. Det fanns dock en känsla av skam att kyrktagas vid porten eftersom det var här som dömda satt i kyrkstocken och sonade sina brott. Dessutom var det kallt och dragit vid dörren vilket inte var bra för de nyblivna mödrarna. Senare flyttades kyrktagningen till altaret. De främsta kvinnorna i församlingen var de som först kyrktogs vid altaret, därefter även de mindre bemedlade. Vid kyrktagningen knäböjde kvinnan på en särskild klädd kyrktagningspall. Därefter läste prästen en kyrktagningbön, tog kvinnan i hand uttalade en lyckönskan. Fram till 1860 - 1870 utgick en avgift för kyrktagningen. Ogifta mödrar kyrktogs inte utan skriftades. Detta skedde normalt sett inte vid högmässan utan på vardagar. Prästen tog heller inte de ogifta kvinnorna i hand. De fick dessutom knäböja direkt på det kalla stengolvet i kyrkan eller på en oklädd pall. År 1864 ändrades bestämmelserna om när dopet skulle ske och den tidsperioden utökades till inom 6 veckor efter födseln. Efter detta år blev det vanligt att kyrktagningen och dopet utfördes vid samma tillfälle. Kyrktagningen skedde först i ett avskilt rum och därefter kunde modern förena sig med dopgästerna vid dopfunten och därmed delta vid själva dopet. Information om kyrktagning finns i födelse- och dopböckerna och någon gång även på flyttningsattester och i husförhörslängderna. I husförhörslängderna för trolovade kan det finnas anteckning om att en kvinna kyrktagits såsom någons "fästeqvinna". I början var kyrktagning en reningsritual. Efter reformationen uppfattas kyrktagningen från kyrkligt håll även som en tacksägelse för att kvinnan klarat av förlossningen utan komplikationer och nu är frisk igen. Reningsföreställningarna levde dock länge kvar bland allmogen. Under 1870- och 1880-talen börjar kyrktagningen försvinna. Längst levde den kvar på västkusten där kyrktagning förekom ännu på 1940- och 1950-talen.

Noteringar i kyrkböckerna

Vanligen kan man se noteringar om kyrktagning av kvinnor i födelseböckerna men även i husförhörslängderna och i flyttlängderna kan liknande noteringar finnas. Man ser då noteringar som "Abs." eller bara "Ab." ibland följda av ett datum. "Abs." or "Ab" är en förkortningar av "absolution".  Utdrag från husförhörslängden Strängsered (P) AI:4 (1838-1847) bild 6 / sid 113 (AID: v44451.b6.s113, NAD: SE/GLA/13507). På bilden ser vi noteringen "abs. 46", dvs. absolution 1846.

Kyrktagning och

dopseder

Utdrag från husförhörslängden Gustav Adolf AI:7 (1867-1875) bild 138 / sid 133 (AID: v20046.b138.s133, NAD: SE/VALA/03255). På bilden ser vi noteringen "ab. 3/2 70", dvs. absolution den 3 februari 1870 (3/2 70). Till höger finns även en notering om lysning.

Dopet

Ett barn skulle döpas inom 8 dagar efter födseln enligt kyrkolagen. Detta innebar att modern inte kunde närvara vid dopet då hon då ännu inte var kyrktagen. Barnet döptes så gott som alltid i kyrkan, såvida det inte var fråga om nöddop. Som angivits ovan var inte modern med vid dopet. Av någon anledning ansågs det heller inte passande att fadern var med vid dopet. Istället företräddes barnet av faddrarna. Faddrarna skulle ta hand om barnet om något hände föräldrarna. I regel finns alltid någon närstående till barnet med bland faddrarna. Det kunde vara äldre bröder eller systrar, syskon till barnets föräldrar samt far- och morföräldrar. Vid första barnet var det vanligt att det var barnets farmor eller mormor bar barnet vid dopet. Om de inte fanns kvar kunde det var en faster eller moster.

Förnamn - seder

När man skulle ge det första barnet ett namn  hände det att man tog far- eller morföräldrarnas förnamn som namn på barnet. Hur pass vanlig denna sed var är det dock svårt att säga. En del forskare hävdar dock att någon sådan sed inte kan särskiljas i källmaterialet. Följande sedvänja var dock inte ovanlig: förste sonen uppkallades efter farfar, andre sonen efter morfar, tredje sonen efter fadern; första dottern uppkallades efter mormor, andra efter farmor, tredje efter modern. Andra hänsyn kunde dock lätt ta över och det är alls inte ovanligt att man ser namn som varken finns i familjen eller är någon av faddrarnas. Mycket vanligt – för att inte säga näst intill obligatoriskt – var att barnen döptes efter ett syskon som dött.

 Källor

Nationalencyklopedin, NE Demografiska databasen, Umeå universitet Släktforskning för alla, Börje Furtenbach, 1986. Namn i Sverige, etnolog Ingela Martenius Livets högtider i Sverige, etnolog Ingela Martenius Överst på sidan