Val av bondeståndets riksdagsmän till Ståndsriksdagen i Sverige
Inledning
Bondeståndets riksdagsmän valdes inte via allmänna riksdagsval utan via indirekta val. Under ståndsriksdagens epok förekom inte allmänna val till riksdagen. Vid val av bondeståndets riksdagsmän valdes först så-kallade elektorer på sockenstämmorna runt om i landet. Under ståndsriksdagens epok representerades Bondeståndet av enbonde från varje härad i landet. Ofta valde dock två angränsande härader att gå samman om en gemensam representant för att minska kostnaderna för riksdagsmannen.Enligt regeringsformen kunde enbart bofasta inom Sveriges och Finlands gamla gränser bli riksdagsmän. Detta tillämpades däremot inte på de landskap som genom frederna i Brömsebro 1645 och Roskilde 1658 blivit svenska. Från 1630-talet utsågs bondeståndets talman genom val. En viktig roll i bondeståndet hade sekreteraren, som enligt 1617 års Riksdagsordning tillsattes av regeringen.
Herrebönder och småbönder
Enligt 1810 års riksdagsordning hade alla boende i häradet rätt att rösta fram häradets riksdagsman för bondeståndet förutsatt att de som röstade var besuttna hemmansägare på skatte-, krono-, kronoskatte- eller frälseskattejord som inte tidigare tillhört eller tillhörde något annat riksstånd eller tidigare innehaft eller innehade någon ordinarie beställning i rikets tjänst.Besutten var endast den vars hemmansdel gav utkomst åt minst tre arbetsföra personer samt räckte till för uppfödsel av ett visst antal kreatur. Högre social ställning var däremot diskvalificerande. Ståndspersoner fick inte delta i valen, även om de ägde krono- eller skattehemman, erlade samma skatt som vanliga bönder och deltog i erläggandet av arvoden för de valda bonderiksdagsmännen. Som ståndspersoner räknades vanligen ”alla personer som kan anses ha stått över de båda lägre stånden”, det vill säga statstjänstemän såsom länsmän och kronobetjäning, vidare frälsefogdar, inspektorer och bokhållare samt bruksägare, possessionater, större gästgivare och arrendatorer. Till denna kategori hör även de som hade titlar av typen sekreterare, godsägare, possessionat eller lantbrukare, något som blev allt vanligare under ståndsriksdagens slutskede. I bondeståndet gick denna exklusiva minoritet under namnet ”herrebönder”.Detta följdes dock inte alltid. Vid grundlagsriksdagen 1809 fanns minst sju ståndspersoner i bondeståndet. Alla som var röstberättigade var också valbara som riksdagsmän för bondeståndet och rösträtten var graderad efter hemmantal. Uppdelningen av bondeståndets riksdagsmän i herrebönder och småbönder gjordes utifrån deras innehav av fast egendom. Utav av bondeståndets 115 ledamöter vid riksdagen 1840–1841 var antalet ”herrebönder” 18 st sett till taxeringsvärden och titulatur.
Indirekta val
Valen var indirekta; varje socken utsåg en elektor vars röstetal motsvarade socknens röstberättigade hemmantal. Flera härader kunde förena sig om en riksdagsman, vilket var ett vanligt sätt att minska utgifterna för kommittenterna som skulle arvodera riksdagsmännen. Teoretiskt sett kunde bönderna välja 316 riksdagsmän, något som då förutsatte att varje härad, tingslag och skeppslag utsåg en representant vardera.
Ypperlig frälsejorden 1809
Vid grundlagsriksdagen 1809 avstod adeln från ett av sina viktigaste klassintressen: ensamrätten till den ypperliga frälsejorden. Från 1562 fanns det två grader av frälsejord. Allmän- respektive ypperlig frälsejord. Allmän frälsejord var befriad från vissa skatter medan ypperlig frälsejord var befriad från i stort sett all skatt.Denna blev nu tillgänglig för alla som kunde betala för den, vilket kom framför allt den förmögna medelklassen till godo. Frälsejorden behöll sitt mest förmånliga undantag; befrielse från grundskatt och rotering. I stället för att avskaffas skulle detta ekonomiska privilegium ingå i köpet och betalas med en högre köpeskilling. Frågan blev nu om de nya ”herrebönderna” skulle bilda ett frälseägarparti i bondeståndet med samma skatteintressen som den jordägande adeln. Denna strid fortsatte till 1840, då säteriägande bönder inkorporerades i bondeståndet efter att vid en rad riksdagar ha avvisats med hänvisning till en intressemotsättning i jordskattefrågan mellan ”herrebönder” och skattebönder.
Valen i socknarna och på tingen
Proceduren att välja häradets riksdagsman till bondeståndet började med att landshövdingen i länet utfärdade en riksdagskallelse som lästes upp i pastoratens kyrkor. Därefter sammanträdde sockenstämmorna för att välja sina elektorer. De utsedda valmännen skulle sen att infinna sig vid tinget, där en riksdagsman utsågs under ledning av häradshövdingen.Det var uttryckligen förbjudet att genom ”lockande, tubbande eller hotelser”, riksdagsordningens beteckning för vad som i dag skulle kallas valdebatt eller agitation, försöka påverka valen.I Skåne anklagades en av bondeståndets riksdagsmän vid valet 1817 för att ha försökt vinna röster genom att bjuda elektorerna på mat och brännvin. Besvär lämnades in och ärendet överlämnades till tingsrätten som gjorde vittnesförhör, men landshövdingen friade med motiveringen att det saknades bevis för att ”något verkligt övertalande grundlagt själva valet”.En annan orsak till att besvär lämnades in var att den valda riksdagsmannen befunnits vara frälsehemmansägare eller innehavare av ett statligt ämbete.Sockenmännen gav för det mesta sina elektorer fria händer vid valet av riksdagsman, även om det förekom att de fick direktiv om vilka de skulle rösta på.Under riksdagens första dagar skulle de valda riksdagsmännens fullmakter granskas inför justitiestatsministern innan de kunde ta sina platser i riksdagen. Vid dessa tillfällen förekom även diskussioner om enskilda riksdagsmäns behörighet. Det slutliga avgörandet om en riksdagsledamot skulle få en riksdagsplats eller få behålla en tidigare mottagen plats låg hos ståndet, som efter votering kunde utesluta ledamöter och beordra omval.Justitiestatsministern var enligt 1809 års regeringsform den av statsrådets ledamöter som tillsammans med utrikesstatsministern hade högst rang. Statsrådet var benämningen för hela ministären som kollektiv, dvs det som idag motsvaras av regeringen.
Sveriges ståndsriksdag
Ståndsriksdagen eller Rikets ständer (Riksens ständer) var från början av 1600-talet det officiella namnet på riksdagen som institution i Sverige.Ståndsriksdagen bildades under 1400-talet och existerade fram till representationsreformen 1866.riksdagen var indelad i fyra stånd: •Adel •Präster•Borgare •BönderDessa sammanträdde och röstade var för sig, men sammanhölls av Konungen. Ståndens sammanträden, så kallade riksdagar, varade i början endast under några veckor och det kunde gå flera år mellan riksdagarna. Senare bestämdes att riksdag skulle hållas vart tredje år och riksdagarna blev allt längre. Under Frihetstiden (1720–1772) hölls mycket långa riksdagar.Mer om Ståndsriksdagen.Svenska riksdagens historia
•Radikalism som strategi. Bondepolitik vid 1800-talets mitt, Historisk Tidskrift 126:4 2006, sid-727-747, av Jan Christensen•När mutkolvar styrde Sverige, artikel publicerad i Släkthistoria 10/2019 av Hugo Nordland•WikipediaÖverst på sidan
Bondeståndets riksdagsmän valdes inte via allmänna riksdagsval utan via indirekta val. Under ståndsriksdagens epok förekom inte allmänna val till riksdagen. Vid val av bondeståndets riksdagsmän valdes först så-kallade elektorer på sockenstämmorna runt om i landet. Under ståndsriksdagens epok representerades Bondeståndet av enbonde från varje härad i landet. Ofta valde dock två angränsande härader att gå samman om en gemensam representant för att minska kostnaderna för riksdagsmannen.Enligt regeringsformen kunde enbart bofasta inom Sveriges och Finlands gamla gränser bli riksdagsmän. Detta tillämpades däremot inte på de landskap som genom frederna i Brömsebro 1645 och Roskilde 1658 blivit svenska. Från 1630-talet utsågs bondeståndets talman genom val. En viktig roll i bondeståndet hade sekreteraren, som enligt 1617 års Riksdagsordning tillsattes av regeringen.
Herrebönder och småbönder
Enligt 1810 års riksdagsordning hade alla boende i häradet rätt att rösta fram häradets riksdagsman för bondeståndet förutsatt att de som röstade var besuttna hemmansägare på skatte-, krono-, kronoskatte- eller frälseskattejord som inte tidigare tillhört eller tillhörde något annat riksstånd eller tidigare innehaft eller innehade någon ordinarie beställning i rikets tjänst.Besutten var endast den vars hemmansdel gav utkomst åt minst tre arbetsföra personer samt räckte till för uppfödsel av ett visst antal kreatur. Högre social ställning var däremot diskvalificerande. Ståndspersoner fick inte delta i valen, även om de ägde krono- eller skattehemman, erlade samma skatt som vanliga bönder och deltog i erläggandet av arvoden för de valda bonderiksdagsmännen. Som ståndspersoner räknades vanligen ”alla personer som kan anses ha stått över de båda lägre stånden”, det vill säga statstjänstemän såsom länsmän och kronobetjäning, vidare frälsefogdar, inspektorer och bokhållare samt bruksägare, possessionater, större gästgivare och arrendatorer. Till denna kategori hör även de som hade titlar av typen sekreterare, godsägare, possessionat eller lantbrukare, något som blev allt vanligare under ståndsriksdagens slutskede. I bondeståndet gick denna exklusiva minoritet under namnet ”herrebönder”.Detta följdes dock inte alltid. Vid grundlagsriksdagen 1809 fanns minst sju ståndspersoner i bondeståndet. Alla som var röstberättigade var också valbara som riksdagsmän för bondeståndet och rösträtten var graderad efter hemmantal. Uppdelningen av bondeståndets riksdagsmän i herrebönder och småbönder gjordes utifrån deras innehav av fast egendom. Utav av bondeståndets 115 ledamöter vid riksdagen 1840–1841 var antalet ”herrebönder” 18 st sett till taxeringsvärden och titulatur.
Indirekta val
Valen var indirekta; varje socken utsåg en elektor vars röstetal motsvarade socknens röstberättigade hemmantal. Flera härader kunde förena sig om en riksdagsman, vilket var ett vanligt sätt att minska utgifterna för kommittenterna som skulle arvodera riksdagsmännen. Teoretiskt sett kunde bönderna välja 316 riksdagsmän, något som då förutsatte att varje härad, tingslag och skeppslag utsåg en representant vardera.
Ypperlig frälsejorden 1809
Vid grundlagsriksdagen 1809 avstod adeln från ett av sina viktigaste klassintressen: ensamrätten till den ypperliga frälsejorden. Från 1562 fanns det två grader av frälsejord. Allmän- respektive ypperlig frälsejord. Allmän frälsejord var befriad från vissa skatter medan ypperlig frälsejord var befriad från i stort sett all skatt.Denna blev nu tillgänglig för alla som kunde betala för den, vilket kom framför allt den förmögna medelklassen till godo. Frälsejorden behöll sitt mest förmånliga undantag; befrielse från grundskatt och rotering. I stället för att avskaffas skulle detta ekonomiska privilegium ingå i köpet och betalas med en högre köpeskilling. Frågan blev nu om de nya ”herrebönderna” skulle bilda ett frälseägarparti i bondeståndet med samma skatteintressen som den jordägande adeln. Denna strid fortsatte till 1840, då säteriägande bönder inkorporerades i bondeståndet efter att vid en rad riksdagar ha avvisats med hänvisning till en intressemotsättning i jordskattefrågan mellan ”herrebönder” och skattebönder.
Valen i socknarna och på tingen
Proceduren att välja häradets riksdagsman till bondeståndet började med att landshövdingen i länet utfärdade en riksdagskallelse som lästes upp i pastoratens kyrkor. Därefter sammanträdde sockenstämmorna för att välja sina elektorer. De utsedda valmännen skulle sen att infinna sig vid tinget, där en riksdagsman utsågs under ledning av häradshövdingen.Det var uttryckligen förbjudet att genom ”lockande, tubbande eller hotelser”, riksdagsordningens beteckning för vad som i dag skulle kallas valdebatt eller agitation, försöka påverka valen.I Skåne anklagades en av bondeståndets riksdagsmän vid valet 1817 för att ha försökt vinna röster genom att bjuda elektorerna på mat och brännvin. Besvär lämnades in och ärendet överlämnades till tingsrätten som gjorde vittnesförhör, men landshövdingen friade med motiveringen att det saknades bevis för att ”något verkligt övertalande grundlagt själva valet”.En annan orsak till att besvär lämnades in var att den valda riksdagsmannen befunnits vara frälsehemmansägare eller innehavare av ett statligt ämbete.Sockenmännen gav för det mesta sina elektorer fria händer vid valet av riksdagsman, även om det förekom att de fick direktiv om vilka de skulle rösta på.Under riksdagens första dagar skulle de valda riksdagsmännens fullmakter granskas inför justitiestatsministern innan de kunde ta sina platser i riksdagen. Vid dessa tillfällen förekom även diskussioner om enskilda riksdagsmäns behörighet. Det slutliga avgörandet om en riksdagsledamot skulle få en riksdagsplats eller få behålla en tidigare mottagen plats låg hos ståndet, som efter votering kunde utesluta ledamöter och beordra omval.Justitiestatsministern var enligt 1809 års regeringsform den av statsrådets ledamöter som tillsammans med utrikesstatsministern hade högst rang. Statsrådet var benämningen för hela ministären som kollektiv, dvs det som idag motsvaras av regeringen.
Sveriges ståndsriksdag
Ståndsriksdagen eller Rikets ständer (Riksens ständer) var från början av 1600-talet det officiella namnet på riksdagen som institution i Sverige.Ståndsriksdagen bildades under 1400-talet och existerade fram till representationsreformen 1866.riksdagen var indelad i fyra stånd: •Adel •Präster•Borgare •BönderDessa sammanträdde och röstade var för sig, men sammanhölls av Konungen. Ståndens sammanträden, så kallade riksdagar, varade i början endast under några veckor och det kunde gå flera år mellan riksdagarna. Senare bestämdes att riksdag skulle hållas vart tredje år och riksdagarna blev allt längre. Under Frihetstiden (1720–1772) hölls mycket långa riksdagar.Mer om Ståndsriksdagen.Svenska riksdagens historia
•Radikalism som strategi. Bondepolitik vid 1800-talets mitt, Historisk Tidskrift 126:4 2006, sid-727-747, av Jan Christensen•När mutkolvar styrde Sverige, artikel publicerad i Släkthistoria 10/2019 av Hugo Nordland•WikipediaÖverst på sidan
