Statens Järnvägar - Loken (1)

Tågen dras av lok eller motorvagnar drivna med elmotor, förbränningsmotor, ångmaskin eller i vissa fall ångturbin. I loket/motorvagnen sitter en lokförare och kör, och i vissa vagnar sitter passagerare medan andra vagnar är fyllda med last. Normalt skiljer man på persontåg ("passagerartåg") och godståg. En stor del av de lok och vagnar som har använts i Sverige har tillverkats inom landet av verkstadsföretag inom transportmedelsindustrin. Bland dessa företag kan nämnas Motala Verkstad, Nydqvist & Holm (Nohab) i Trollhättan, ASEA i Västerås, Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ) i Linköping, Ljunggrens Verkstads AB i Kristianstad och Kalmar Verkstad. Prins August var SJ:s första lok typ för tågtjänst. Tillverkare var Beyer, Peacock & Co Manchester, Storbritannien. Det användes för blandade tåg på Södra stambanan. Sex lok anskaffades 1856. Tre till Västra stambanan och tre till Södra stambanan, Prins August, Prins Carl, Prins Oscar. Elva lok tilldelades SSB åren 1856-1864. År 1864 anpassades de till SJ gemensam nr-serie genom höjning med 40. Lok SSB 3 blev således 43. Prins August avställdes 1906. Det första lok som byggdes i Sverige byggdes, Förstlingen, tillverkades 1853 av Munktells i Eskilstuna. År 1925 kom det första elloket littera D, som var en stor serie standardlok i Sverige. Ånglok, Ellok, Diesellok

Ånglok

Ett ånglok är ett lokomotiv för järnväg eller spårväg med en ångmaskin som motor. Till en början var ångloken mycket enkla men utvecklades snabbt med fler drivhjul och därmed större kapacitet och fart. Kol är det vanligaste drivmedlet hos ånglok. Två huvudtyper av ånglok växte fram, dels tanklok, dels tenderlok. Tenderloken hade kol- och vattenförrådet i en särskild vagn, tender, bakom själva loket och kunde därför byggas större. Tanklok som har behållare för vatten och kol på själva loket invid ångpannan eller bakom förarhytten. Vattentanken eller tankarna på ett tanklok kan sedan ha olika placering. På ett ramtanklok är vattentankarna placerade på tågets ram vid sidan av ångpannan. På ett sadeltanklok är vattentanken är placerad som en sadel över ångpannan. Detta var mycket ovanligt i Sverige där sidotankar var det vanligaste. I Sverige var B-, E- och L-loken vanliga tenderlok som användes i alla slags tåg. Tanklok som N och S användes mest i växling och lättare tåg. Flaggskeppen bland ångloken var de stora F-loken som drog snälltågen Malmö-Stockholm. Bilden visar ett tenderånglok, SJ Tb 854, cirka år 1910. Kol- och vattenförrådet finns i en särskild vagn, tender, bakom själva loket. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAJ07710. Ett ånglok kan ha olika många cylindrar, exempelvis två-, tre-, och fyrcylindriga lok. Efter 1930-talet var det vanligt att loken hade tre eller fler cylindrar. Ånglok har en kraftig benägenhet att slingra sig på spåret i synnerhet vid kraftigt pådrag. Vid låga hastigheter är detta inte ett stort problem, men med höjda hastigheter måste man använda löpaxlar för att lösa problemet. Detta ledde till att persontågsloken först fick en, sedan två främre löpaxlar. Godstågslok har inte haft behov av mer än en främre löpaxel. Ånglok användes i Sverige fram till början av 1950- talet. De sista tågen som tidtabellsmässigt drogs av ånglok utgick 1963. Ett hundratal lok sparades som beredskapslok fram till 1990-talet då de såldes, blev museilok eller skrotades. Ångloken kan delas in i olika typer efter användningsområde: • Snälltågslok för lok med större hastighet än 80/90 km/h • Persontågslok för lok med hastighet mellan 60/70 och 90 km/h • Godstågslok för lok med hastighet mellan 50 och 70 km/h. • Växellok används på större bangårdar för att flytta vagnar. Littera: Littera är i järnvägssammanhang de typbeteckningar som ges olika typer av järnvägsfordon. Det kan förkortas litt. Systemet med littera infördes hos Statens Järnvägar (SJ) 1876. De flesta lok har förutom sitt nummer en beteckning, en littera. Varje littera består av minst en bokstav och ofta en eller två siffror. SJ:s litterera, ånglok: • A, C, F, H3s - Snälltågslok. År 1863 infördes speciella lok, A-lok på de nya stambanorna, som var snabbare men samtidigt svagare i dragkraft. • B, E, H3, TB - Lok för blandade tåg, alltså med både person- och godsvagnar. • G, R - Lok för godståg • M, R - ånglok för malmtåg. R-loken drog senare andra godståg. • S - Ånglok, för persontåg och godståg Nedan följer en beskrivning av några typer av ånglok som var vanliga i Sverige: A-lok: A var SJ:s Littera på ånglok anskaffade under åren 1863–1873 (första serien) och på ånglok anskaffade under åren 1906–1909 (andra serien). De nya A-loken ersattes senare av B- och F-lok i snälltågen. När elektrifieringen av järnvägsnätet genomfördes behövdes inte A-loken längre och de flesta skrotades under 1930-talet. Bilden visar ett SJ A-lok vid Statens Järnvägar cirka 1905-1910. Bild: Vetlanda Museum, ID: VetM.F.E- L.00376. Loken är 19,5 meter långa, har en tjänstevikt på 60,2 ton, drivhjulsdiameter 1880 mm och en största tillåtna hastighet på 90 km/h. B-lok: Littera B användes på Statens Järnvägars tidigaste ånglok. Loken skaffades dock innan Littera införts och benämndes endast lok för blandade tåg. De sex första loken levererades 1856, tre till Södra stambanan och tre till Västra stambanan. Södra stambanans tre lok fick namnen: Prins Carl, Prins Oscar och Prins August efter tre av kungahusets dåvarande prinsar. Loken på Västra stambanan fick namnen: Stockholm, Göteborg och Norden. År 1876 infördes systemet med Littera där dessa lok fick litt. B. Av de 45 lok som Statens Järnvägar skaffade byggdes 23 av Beyer & Peacock, fem av Nyköpings Mekaniska Verkstad, åtta av Motala verkstad och nio av Nydqvist & Holm. En ny serie B-lok togs i bruk år 1909. De införskaffades i 96 exemplar och blev SJ:s och Sveriges fjärde vanligaste ånglokstyp efter Kd- (139 st), E- (133 st) och Ke-lok (119 st). På oelektrifierade banor använde SJ B-lok långt in på 1960-talet och det sista loket i trafik slutade gå under vintern 1972. Bilden visar ett SJ B-lok (B 1382) vid Statens Järnvägar år 1937 på Arvika järnvägsstation. Bild: Järnvägsmuseet. Loken är 19,5 meter långa med A-tender, har en tjänstevikt på 70,2 ton, drivhjulsdiameter 1750 mm och en största tillåtna hastighet på 90 km/h. E-lok: Det första åttakopplade loket med överhettning levererades 1907 med littera E. De var avsedda för person- och godstågstjänst i Norrland samt tunga godståg i Sydsverige. Mellan 1907 och 1920 levererades 131 ånglok littera E till Statens Järnvägar. Då både trafikmängden och tåglängderna ökat i Norrland behövdes en ersättare för de lok, littera K och L, som i huvudsak användes för detta arbete. T-loken som började levereras 1899 hade för högt axeltryck för de norrländska spåren varför E- loken togs fram. Dessa lok fick fyra drivande axlar och saknade löpaxlar för att få all tyngd på drivhjulen. Mellan 1935 och 1951 byggdes 90 av loken om och försågs med en löpaxel framför drivhjulen, och ny littera E2. Ångpannan flyttades då också längre fram i ramverket, detta för att förbättra lokens gång och för att kunna höja lokens hastighet, nu till 90 km/h. E och E2 loken kom att leva kvar länge på bibanor och industrispår, ända in på 1970-talet eller så länge ånglok användes vid SJ. De sista E- och E2-loken togs ur trafik 1972. I ångloksepokens slutskede ställdes ett större antal lok undan i beredskapsreserv. Bilden visar ett SJ E-lok, E 906, år 1907. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAJ07739. Loken är 13,8 meter långa över buffertarna, har en tjänstevikt på 50 ton (E2 57,5 ton), drivhjulsdiameter 1388 mm och en största tillåtna hastighet på 65 km/h (E2 70 km/h). F-lok: De största och starkaste ånglok som gått i reguljär trafik i Sverige är F-loken. De var försedda med överhettare som både höjde effekten samt höll nere bränsleförbrukningen avsevärt. F-loken tillverkades i 11 exemplar under tiden 1914–1916 av NOHAB i Trollhättan. Loken kom att användas främst för snabba och tunga snäll- och expresståg för trafik på stambanelinjerna Stockholm - Malmö och i viss mån Stockholm - Göteborg. När elektrifieringen av Södra stambanan stod klar 1933 överflyttades några av F- loken till Västkustbanan men efter dennas elektrifiering 1936 blev de övertaliga även där. Efter att samtliga stambanor i södra- och mellersta Sverige elektrifierats försvann dessa stora loks trafikuppgifter. Danska DSB saknade vid denna tid elektrifierade linjer och DSB köpte de elva F-loken 1937. Där gick de sedan i trafik till slutet av 1960-talet. Bilden visar ett SJ F-lok, F 1201, någon gång mellan 1926 och 1936. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAF04848. F-loken var är utrustade med en fyrcylindrig compoundångmaskin. Detta tillsammans med överhettaren ger en bättre driftsekonomi. F 1200 är det mest kända av F-loken. Det var det först tillverkade F-loket och det var med i en av Sveriges allvarligaste järnvägsolyckor, olyckan i Getå strax norr om Norrköping den 1 oktober 1918, då minst 41 personer förolyckades. Olyckan orsakades av ett jordskred som tog med sig banvallen i en brant sluttning ned mot Bråviken. Loket fick stora skador men reparerades och återinsattes i trafik. Det stora antalet omkomna berodde inte så mycket på urspårningen i sig utan på grund av att glödande kol satte eld på vagnarna där många passagerare satt fastklämda. Bland annat skållades eldaren till döds i loket. SJ F 1200 kom tillbaka till Sverige i en bytesaffär 1963 och finns idag på Sveriges Järnvägsmuseums. Bilden visar det det krachade F 1200 ångloket i Getå år 1918. Bild: Wikipedia. Loken är 21,3 meter långa över buffertarna, har en tjänstevikt på 142,8 ton, drivhjulsdiameter 1880 mm, en effekt på 1 550 hästkrafter och en största tillåtna hastighet på 90 km/h (de var konstruerade för 127 km/h). S-lok: S-loken var tanklok och användes huvudsakligen i persontrafik. De byggdes i 46 exemplar mellan 1908 och 1916. Flera av loken såldes till privata banor på 1930-talet, när stora delar av SJ:s nät hade blivit elektrifierat men återkom till SJ i samband med att dessa banor förstatligades. De flesta S-loken togs ur trafik på 1950-talet och ersattes med rälsbussar på 1950-talet. Litterat förändrades 1916 till Sa och blev 1942 åter S. Bilden visar ett SJ S-lok, S 944 någon gång mellan 1916 och 1942. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAJ07777. Loken är 11,8 meter långa, har en tjänstevikt på 60 ton, drivhjulsdiameter 1530 mm och en största tillåtna hastighet på 80 km/h. R-lok: R var SJ:s Littera på de ånglok som användes på Malmbanan Kiruna-Riksgränsen-Narvik i Norrbotten. Fem R-lok tillverkades åren 1908 - 1909. När malmtågen blev tyngre behövdes starkare lok än Ma- loken och SJ lät bygga fem tiokopplade R-lok, vilka var Sveriges starkaste ånglok. Elektrifieringen av Malmbanan påbörjades redan 1914 och R-loken blev därmed överflödiga. De fick därefter göra tjänst på Norra stambanan. Bilden visar ett SJ R-lok, R 977, vid leveransen år 1909. Bild: Wikipedia. Loken är 19,9 meter långa och har en tjänstevikt på 95 + 45 ton, drivhjulsdiameter 1300 mm och en största tillåtna hastighet på 50 km/h. M-lok (Ånga): M (Ma, Mb, Mc/G7 och Md) var SJ:s Littera på ånglok, vilka användes på Malmbanan i Norrbotten. När SJ tog över Malmbanan 1890 beställde de åttakopplade lok av två typer: Ma användes på sträckan Kiruna- Riksgränsen och Mb, som var lättare, på sträckan Gällivare-Luleå. Skillnaden mellan typerna utgjordes av storleken på ångpannan. Totalt köptes 20 Ma-lok in under åren 1902–1907. Ett Mb-lok byggdes om till Ma 1910. Sedan Malmbanan elektrifierats (slutfört 1922) blev Ma-loken övertaliga. Två Ma-lok byggdes då om med överhettning och tvillingcylindrar med littera Md. 14 Mb-lok beställdes under åren 1901–1903. Två byggdes om 1920 och fick littera Mc. De såldes 1937 till andra järnvägar, men återkom till SJ vid förstatligandet. Eftersom littera M då användes för ellok, fick de littera G7. På 1950-talet blev de beredskapslok och de skrotades 1970. Bilden visar Ånglok SJ Ma 703 år 1907. Loket tillverkades 1902 i Falun för Malmbanan. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAJ07639. Ma-lok: Längd över buffertar: 17,3 m. Tjänstevikt: 105,3 ton. Drivhjulsdiameter: 1 300 mm.

Relaterade länkar

• Järnvägens historia del-1 • Järnvägens historia del-2 • Järnvägens yrken och uniformer • Statens Järnvägar - loken-2 • Malmbanan • Järnvägens historia - bilder • Karta över södra järnvägsnätet 1910 • Timmerflottningens historia • Fyr- och lotsväsendets historia

Referenslitteratur

• Staten, järnvägarna och den regionala utvecklingen i Sverige 1840–1890, Agaton Sten, 2015, Umeå Universitet. • Den glade rallaren? Norrbottniska rallares syn på sina arbets- och levnadsvillkor, Per-Jonas Pihl 2016, Luleå Tekniska Universitet. • Boken “En rallares levnadsminnen”, av Samuel Magnusson Svanbäck; nedtecknade av Herbert Malmback, 1931. • Boken: “Banbrytare. Äventyr och upplevelser under ett 100-årigt järnvägsbyggande i Sverige”. Manne Briandt. Kristianstad 1959. • Sveriges järnvägars historia, Populär Historia, 13 september 2006 av Niklas Ingmarsson, publicerad i Populär Historia 7-8/2006 . • Rallarna i Sverige banade väg för industrialismen, av Mats Utbult, publicerad i Populär historia 11/2009. • Wikipedia • Järnvägsmuseet Överst på sidan