Statens Järnvägar - Loken (2)

Tågen dras av lok eller motorvagnar drivna med elmotor, förbränningsmotor, ångmaskin eller i vissa fall ångturbin. I loket/motorvagnen sitter en lokförare och kör, och i vissa vagnar sitter passagerare medan andra vagnar är fyllda med last. Normalt skiljer man på persontåg ("passagerartåg") och godståg. En stor del av de lok och vagnar som har använts i Sverige har tillverkats inom landet av verkstadsföretag inom transportmedelsindustrin. Bland dessa företag kan nämnas Motala Verkstad, Nydqvist & Holm (Nohab) i Trollhättan, ASEA i Västerås, Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ) i Linköping, Ljunggrens Verkstads AB i Kristianstad och Kalmar Verkstad. Prins August var SJ:s första lok typ för tågtjänst. Tillverkare var Beyer, Peacock & Co Manchester, Storbritannien. Det användes för blandade tåg på Södra stambanan. Sex lok anskaffades 1856. Tre till Västra stambanan och tre till Södra stambanan, Prins August, Prins Carl, Prins Oscar. Elva lok tilldelades SSB åren 1856-1864. År 1864 anpassades de till SJ gemensam nr-serie genom höjning med 40. Lok SSB 3 blev således 43. Prins August avställdes 1906. Det första lok som byggdes i Sverige byggdes, Förstlingen, tillverkades 1853 av Munktells i Eskilstuna. År 1925 kom det första elloket littera D, som var en stor serie standardlok i Sverige. Ånglok, Ellok, Diesellok Lok-start

Rälsbuss: En rälsbuss är en bussliknande motorvagn för järnväg. Rälsbussar har ofta förarhytter i båda ändarna, vilket gör att rälsbussar lätt kan byta färdriktning och drivs av en dieselmotor eller elmotorer. Tidigare var en rälsbuss inte samma sak som en motorvagn men idag betecknas de motorvagn. Bilden visar en rälsbuss SJ Y7 1141 i Hallsberg år 1975. Foto: Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAJ09531. Elektrifieringen av det svenska järnvägsnätet kom igång tidigt. Det fanns emellertid ett omfattande spårnät som inte ansågs lönsamma att elektrifiera. Här fortsatte man med ångdriften men ångdrift var mycket dyrt. Flera järnvägsföretag experimenterade tidigt med olika rälsbussliknande lösningar för att få ner de höga driftkostnaderna. Under 1920-talet olika lösningar fram som byggde på ombyggda landsvägsbussar, därav namnet rälsbuss. Den första nykonstruerade rälsbussen i Sverige konstruerades 1933, Hilding Carlsson-rälsbussen, och användes på Uppsala-Gävle Järnväg. Carlssons rälsbuss ersattes på 1950-talet av Statens Järnvägar (SJ) Littera Y6. Denna orange/ljusgula rälsbuss var mycket vanlig och de sista togs inte ur trafik förrän sent på 1980-talet. Bilden visar en Hilding Carlsson Rälsbuss. Bild: Wikipedia. Efter Y6-generationen, som även inkluderade Y7 och Y8 ersattes de av motorvagnar från Italien, littera Y1, år 1979. År 2000 beställdes nya motorvagnar kallade Itino, littera Y31, av flera svenska länstrafikbolag. Dessa var dieselmotorvagnar. Mellan 1953–1960 tillverkades 800 vagnar av Y6- generationen. Längd (över buffert): 17,55 m. Största tillåtna hastighet: 115 km/h (Diesel), 110 km/h (El). Sittplatser: 53 (Y6), 47 (Y7), 36 (Y8) 55 (X16), 49 (X17). Tjänstevikt: 19 t (Rälsbuss).

Diesellok

Statens Järnvägar delade in diesellok i Littera V (för växlingstjänst) och T (för linjetjänst och växlingstjänst). Diesellok är lokomotiv som drivs av en eller flera dieselmotorer. Antingen direkt via hydraulmotorer, hydrauliska momentomvandlare eller indirekt via en generator och elmotorer till drivhjulen. Under 1800-talet användes enbart ånglok i Sverige men i början av 1900-talet kom elloken och i Sverige satsade man tidigt på elektrifiering av banorna och varför intresset för dieseldrift blev lågt. Ångloken blev alltmer dyra att tillverka, underhålla och köra och elen var billig i Sverige. I Sverige har diesellok främst använts för tjänstgöring på sidolinjer och vid växling på bangårdar. De flesta svenska dieselloken är dieselelektriska. Exempel på diesellok i Sverige: • T43. 50 st. byggdes 1961-1963. • T44. En vidareutveckling av T43 och är det vanligaste dieselloket i Sverige. Effekten är 1235 kW och 123 st byggdes 1968-1987. • T46. Förlängt utförande av T44. 4 inköptes av LKAB 1973-1974 för växlingsarbete. Sveriges tyngsta diesellok. T44: T44 är ett diesellok som främst drar godståg. Det används också i stor utsträckning för växling och terminaldragningar. Loket är det vanligaste dieselloket i Sverige och de flesta ägs av statsägda Green Cargo AB. Loken är av så kallad dieselektrisk typ, vilket betyder att hjulaxlarna drivs av elektriska banmotorer som matas med ström från en generator som i sin tur drivs av en 12-cylindrig V-ställd tvåtakts-diesel från General Motors. Loken är numera gamla och mellan 2009 och 2011 byggde därför Green Cargo om 62 lok för att förlänga deras livstid som fått littera Td efter ombyggnad. Mellan 1968 och 1987 byggdes 123 T44- lok. Bilden visar ett diesellok, T44, Green Cargo. Bild: Wikipedia. Längd (över buffert) 15,4 meter. Drivhjulsdiameter 1 030 mm. Effekt 1 235 kW. Tjänstevikt 76 ton. Största tillåtna hastighet 100 km/h.

Relaterade länkar

• Järnvägens historia del-1 • Järnvägens historia del-2 • Järnvägens yrken och uniformer • Statens Järnvägar - loken-1 • Malmbanan • Järnvägens historia - bilder • Karta över södra järnvägsnätet 1910 • Timmerflottningens historia • Fyr- och lotsväsendets historia

Referenslitteratur

• Staten, järnvägarna och den regionala utvecklingen i Sverige 1840–1890, Agaton Sten, 2015, Umeå Universitet. • Den glade rallaren? Norrbottniska rallares syn på sina arbets- och levnadsvillkor, Per-Jonas Pihl 2016, Luleå Tekniska Universitet. • Boken “En rallares levnadsminnen”, av Samuel Magnusson Svanbäck; nedtecknade av Herbert Malmback, 1931. • Boken: “Banbrytare. Äventyr och upplevelser under ett 100-årigt järnvägsbyggande i Sverige”. Manne Briandt. Kristianstad 1959. • Sveriges järnvägars historia, Populär Historia, 13 september 2006 av Niklas Ingmarsson, publicerad i Populär Historia 7-8/2006 . • Rallarna i Sverige banade väg för industrialismen, av Mats Utbult, publicerad i Populär historia 11/2009. • Wikipedia • Järnvägsmuseet Överst på sidan

Ellok

Ellok, elektrolok, eller elektriskt lokomotiv är ett dragfordon för tåg, drivet av elektricitet tillförd längs järnvägsspåret med kontaktledning eller strömskena. Det första svenska eldrivna loket fanns i Robertsfors och hette Starkotter (1900). Sverige var ett av de länder i världen som var tidiga med att elektrifiera sina järnvägar. Statens Järnvägar (SJ) började testa drift med elektriska lok på Värtabanan i Stockholm redan 1905. I januari 1915 öppnades sedan den första eldrivna järnvägen hos SJ med ellok. En tidig elektrifierad järnväg för persontrafik i Sverige var Djursholms banan i Stockholm som blev elektrifierad 1895. Andra länder som var tidiga med att elektrifiera var USA och Tyskland samt Schweiz. I slutet av 1900-talet har elloken i Sverige nästan uteslutande ersatts av motorvagnståg, vad avser nybeställningar av persontåg. Däremot används ellok fortfarande för godståg. Alternativet diesellok används i Sverige främst på mindre banor och på banor där kontaktledning för järnväg saknas. Littera: SJ:s littera, ellok: • D - Från 1936, ellok utan boggier, men med koppelstång mellan axlarna. • M - Ellok, med treaxliga boggier, används för godståg. Det användes tidigare även för ånglok. • O - Tidiga ellok för malmtåg. Användes tidigare även för ånglok. • R - Ellok, med vanliga tvåaxliga boggier, för persontåg och godståg. • X - Elektrisk motorvagn. Användes 1878-1879 även för ett ånglok. Nedan följer en beskrivning av några typer av ellok som var vanliga i Sverige förr: D-lok: D-lok är den ellokstyp i Sverige som tillverkats i näst flest exemplar och var SJ:s första standardellok. Det togs fram i samband med elektrifieringen av västra stambanan och det tillverkades 333 D-lok mellan 1925 och 1943 av ASEA. På 1950-talet utvecklades en nyare version av loket med beteckningarna Da och Dm. Under åren 1967 och 1988 ersattes dessa lok av Rc-loken. De tidiga D-loken som levererades mellan 1925 och 1933 levererades med träkorg (134 st.). Efter 1933 gick SJ över till stålkorg på D-loken. Underlittera på D-loken är givna efter lokens funktion och följer inte deras utseende. Från början skilde man på lok för godståg, som var lägre växlade, och lok för persontåg. I och med Du-loken försvann denna skillnad eftersom dessa lok var tillräckligt starka för att klara av att gå i 100 km/h och ändå dra tunga godståg. Bilden visar ett SJ D-lok, D 108, år 1926. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKACA00655. Ds var den ursprungliga D-loksvarianten med utväxling för persontågstrafik. Från början var de tillåtna att gå i 90 km/h. År 1936 höjdes den tillåtna hastigheten till 100 km/h. Tillverkningen upphörde i och med att en starkare motor infördes i lok som fick beteckningen Dk med en maxhastighet på 100 km/h. De existerande loken byggdes undan för undan om till Dk, varpå underlitteran försvann (D). Dg var den andra av de två ursprungliga typerna. Den var växlad för 70 km/h och avsedd för godståg. Da-loken togs fram på 50-talet och försågs med en ny motor. De tillverkades i 93 exemplar av Asea mellan 1952 och 1957. De 93 Da-loken blev under 1950-talet SJ:s nya universallok som användes i både person- och godstrafik. Även de tidigare D-loken försågs med samma motor och i samband med detta motorbyte fick de loken littera Du. Många av loken fick också frontdörren igensatt. I och med ombyggnaden upphörde skillnaden mellan godstågs-D-lok och persontågs-D- lok genom att alla loken växlades för 100 km/h. Loktypen försvann 1977. Da-loket hade inte mycket mer än axelföljden gemensamt med det äldre D-loket. De sista Da-loken i Statens Järnvägars tjänst slopades helt under perioden 1990–1995. Bilden visar ett SJ Da-lok, Da 799, år 1957. foto: Seved Walther. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAF04883. För att kunna använda D-lok i samma omlopp som Rc-lok, utrustades Du-lok med multipeldosa så att de kunde köras två och två och fick littera Du2. Denna ombyggnad utfördes mellan 1967 och 1976. D-lokens längd är 13 meter och har en drivhjuldiameter på 1530 mm samt en tjänstevikt på 80 ton. Effekt: 1.220 kW (Ds, Dg). Da-lokens längd är 13 meter samt en tjänstevikt på 75 ton. Effekt: 1.840 kW. Dm och Dm3 var svenska malmtågslok som på Malmbanan drog malmtåg från gruvorna i Kiruna och Malmberget till hamnarna i Luleå och Narvik. Dm, senare med mittsektion Dm3, är två varianter på samma ellokstyp. Det byggdes 2*39 Dm-lok åren 1953–1971 och 19 Dm3-lok åren 1960–1970. Dm3- loken ersattes 2001 av Iore-loken men Dm3 fortsatte dock att dra malmtåg fram till 2013. Längd över buffertarna: 25,1 m (Dm) respektive 35,2 m (Dm3). Tjänstevikt: 190 ton (Dm), 273,2 ton (Dm3). Största tillåtna hastighet: 75 km/h. Effekt: 4 800 kW (Dm), 7 200 kW (Dm3). Bilden visar ett MTAB Dm3-lok, Dm3 1216, på Malmbanan i närheten av Kiruna 2006. Bild: Wikipedia. O-lok: Statens Järnvägar (SJ) fick sin första elektrifierade linje år 1915, Kiruna–Riksgränsen. Hela Malmbanan var elektrifierad 1923. Malmbanan är en cirka 500 kilometer lång järnvägslinje som går mellan Luleå- Gällivare-Kiruna-Riksgränsen och fram till Narvik i Norge. Norska delen av banan heter Ofotbanen. Egentligen börjar Malmbanan i Boden men med förbindelse med Luleå. Gruvbolaget LKAB transporterar sin järnmalm från gruvorna i Kiruna och Malmberget till hamnarna i Narvik och Luleå för export längs banan. Bilden visar en karta över Malmbanan. Bild: Wikipedia. Oe- och Of-loken var en serie elektrolok vid Statens Järnvägar (SJ) som användes för att dra malmtåg vid Malmbanan från år 1922 (Oe) och år 1924 (Of). Oe/Of-loken var designade som koppelstångslok och byggdes som dubbellok. Under perioden 1937-1944 byggdes Oe-loken om och fick bland annat likadan elektrisk utrustning som Of-loken. Oe-loken fick då littera Of2. De sista Of/Of2-loken slopades 1972. Samtliga dubbellok hade en korg byggd i trä och täckt med teak-panel. Under perioden 1953-61 var nio dubbellok temporärt ombyggda till sex trippellok med littera Of3. Mellan Kiruna och Narvik tilläts Of3-loken dra vagnvikter upp till 3.100 ton. På samma sträcka tilläts Of/Of2-loken dra max 2.250 ton. Bilden visar multipelkopplade Of-ellok, SJ Of 93 & 94, år 1950. Of-loken med tomma malmvagnar möter ett fullastat malmtåg. Foto: Eric Lundquist. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKBDN00941. Oe-loken är 20,9 meter över buffertarna och har en drivhjulsdiameter på 1530 mm och tjänstevikten 126,8 ton. Effekten är 2800 hk och dragkraften 39 ton. Of-loken är 20,9 meter över buffertarna och har en drivhjulsdiameter på 1530 mm och tjänstevikten 127,8 ton. Effekten är 2800 hk och dragkraften 40 ton. Of2-loken är 20,9 meter över buffertarna och har en drivhjulsdiameter på 1530 mm och tjänstevikten 127,8 ton. Effekten är 2800 hk och dragkraften 40 ton. Of3-loken är 31,3 meter över buffertarna och har en drivhjulsdiameter på 1530 mm och tjänstevikten 204,0 ton. Effekten är 4200 hk och dragkraften 60 ton. M-lok (El): Mg-lok (ursprunglig littera M) är en typ av lok som utvecklades av Statens Järnvägar för att trafikera stambanorna i norr och kunna dra stora laster. Mg- loken konstruerades när Norra stambanan elektrifierades på 1940-talet. Eftersom stambanorna i norra Sverige är mycket brantare och kurvigare än stambanorna i södra Sverige behövdes en starkare loktyp. Kurvigheten samt att man vid denna tid började behärska tekniken att bygga boggilok gjorde att man valde en konstruktion med två treaxlade boggier. Största tillåtna hastighet 80 km/h. Bilden visar ett SJ M-ellok, SJ M 612, 1944. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKDAE08590. Mg-loken är 16,8 meter över buffertarna och har en drivhjulsdiameter på 1000 mm och tjänstevikten 102 ton. Effekten är 2640 kW. R-lok: Rc-lok är den loktyp i Sverige som är Sveriges genom tiderna största lokserie. Rc-loken har dragit såväl gods- som persontåg i alla delar av Sverige. Rc-loken skiljer från de tidigare svenska serierna genom att Rc har tyristorstyrda likströmsmotorer. Totalt har 366 Rc-lok levererats till Statens Järnvägar (SJ) som tillverkades mellan 1967 och 1988. Bilden visar ett SJ Rc-ellok, SJ Rc4 1147, 1976. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKBDB14784:01. Totalt har Rc-loket funnits i sju olika versioner och två specialversioner, Rm och Rz. Första versionen Rc-lok tillverkades under 1967-1968 och hade då endast beteckningen Rc. Rc-loken användes till en början främst i expresståg men sattes senare in som dragkraft i alla sorters tåg. Den andra versionen, Rc2, en förbättrad Rc, tillverkades från1969 och de sista Rc2 levererades 1975. Rc3 är Identisk med Rc2 förutom utväxlingen och tillverkades 1970-1971. Rc3 är växlad för 160 km/h. Sveriges vanligaste ellok, Rc4, tillverkades för SJ åren 1975-1982. Totalt 130 Rc4 har tillverkats. Det sista Rc-loket som var målat i orange med vit rand är Rc4 1290. Från Rc4 till Rc5 skedde det en rätt omfattande teknisk utveckling. Bland annat stärktes lokets ram och pelaren mellan fönstren gjordes grövre och loket fick tjockare fönster med aluminiumram. Rc5 tillverkades åren 1982-1986. Rc6 är det lok som drar de flesta svenska persontåg idag. Rc6 skiljer sig från Rc5 genom att vara växlad för 160 km/h och 40 Rc6 har byggdes mellan 1985-1988. Rc7 är version som existerade under några år. Fem Rc6 växlades även upp för att kunna köra i 180 km/h, med ny littera Rc7. Rm är en variant av Rc som år 1977 byggdes i sex exemplar. Rm är tyngre än Rc och byggda för att dra malmtåg kopplade tre och tre, som komplement till Dm3-loken. Rm-loken var därför försedda med malmtågsbroms och automatkoppel av typ SA3 samt nerväxlade för att få högre dragkraft. De används numera för tunga godståg i södra Sverige. Största tillåtna hastighet: 135 km/h (Rc1,2,4 och 5), 160 km/h (Rc3 och 6), 180 km/h (Rc7). Ursprungligen levererades samtliga Rc-lok i en orange färgsättning med vita linjer. Mot slutet av 1980-talet började SJ att utveckla ett nytt färgschema som huvudsakligen gick i blått. På senare tid har SJ AB börjat måla sina Rc-lok svarta för att nydana sin fordonsflotta. Rc-loken är 15,5 meter över buffertarna och har en drivhjulsdiameter på 1300 mm och tjänstevikten 80 ton. Effekten är 2.640 kW. Rapidlok (littera Ra) är en typ av elektriskt lok som främst var avsett för expresståg i Sverige. De första rapidloken tillverkades 1955 och hade en mjuk strömlinjeformad yttre formgivning. Rapid-loken var målade i ljusorange med ett blågrått band. Senare moderniserades loken och fick samma orange färgsättning som Rc-loket. Vid denna modernisering erhöll det också nya halogenstrålkastare. Totalt byggdes det 10 rapidlok mellan 1955 och 1961 och användes fram till 1996. Största tillåtna hastighet var 150 km/h. Bilden visar ett Rapidlok (Ra), SJ Ra 994, 1962. Bild: Järnvägsmuseet, ID: JvmKBDB12677:02. Rapid-loken är 15,1 meter över buffertarna och har en drivhjulsdiameter på 1300 mm och tjänstevikten 65 ton. IORE-lok: IORE (Littera: Iore) är ett sexaxligt godstågslok som används för tunga malmtransporter på Malmbanan mellan Malmberget och hamnen i Luleå samt mellan Kiruna och hamnen i Narvik. 'Iore' är en akronym för engelskans iron ore, järnmalm. Varje lok är namngivet efter platser längs med Malmbanan. Iore- lok är kopplade i par, och drar upp till 68 av de nya 120-tons malmvagnar (totalt 8 160 ton exklusive lok). Tidigare drogs 52 vagnar av Dm3-loken. Malmtågen har särskilda koppel som tillåter betydligt tyngre tåg. Totalt har LKAB:s transportbolag MTAB 34 lok eller 17 par då de alltid körs parkopplade (loken har endast förarhytt i ena änden). De 34 Iore-loken (17 par) tillverkades mellan 2000 och 2010 för MTAB. Tillverkare är Bombardier. MTAB heter idag LKAB Malmtrafik. Bilden visar MTAB Iore-lok 103 Luleå, som passerar Vassijaure år 2009. Bild: Wikipedia. Längd över buffertar: 45,810 meter (parkopplade lok), 22,900 meter (ensamt lok). Drivhjulsdiameter: 1.250 mm. Tjänstevikt: 180 ton (ensamt lok), 360 ton (parkopplade lok). Effekt: 5 400 kW (ensamt lok), 10 800 kW (parkopplade lok). Största tillåtna hastighet: 80 km/h. X-lok: X är littera för en drivenhet eller en typ av tågsätt som kallas motorvagn. En motorvagn är ett spårfordon som både har drivning på en eller flera hjulaxlar och har utrymme för passagerare, gods eller bägge delarna. En motorvagn kan kopplas ihop med en eller flera släpvagnar. Motorvagnen kan också multipel-köras, det vill säga sammankopplas med annan motorvagn/andra motorvagnar. De vanligaste kraftkällorna som används för att driva motorvagnar är el- och dieselmotorer. X1 var ett svensktillverkat, elektriskt motorvagnståg för lokaltrafik. Tågtypen användes i Stockholms pendeltåg från maj 1968 till april 2011. X2 är littera för en drivenhet eller en typ av tågsätt som byggdes för SJ mellan 1989 och 1998 i 44 exemplar. X2 utgör den tekniska basen i SJ:s snabbtågskoncept X 2000. Den 4 september 1990 hade X2 trafikpremiär mellan Stockholm och Göteborg. X2 har en största tillåten hastighet på 200 km/h, men har vid provkörning kommit upp i 276 km/h. X2 är främst avsedd för att trafikera gamla järnvägar i fjärrtågtrafik utan stora investeringar i infrastrukturen som t.ex. rätning av kurvor och är avsedda för att köras mellan större städer med få uppehåll. Bilden visar en X2-motorvagn, dvs ett X2000 tåg, vid Lunds Centralstation år 2008. Bild: Wikipedia. Längd: 164,2 meter (6 vagnar), Effekt: 3 260 kW (4 370 hk), Tjänstevikt: 269–365 ton.